Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Blekinge län på 1700- och 1800-talet

I Blekinge län har det under åren varit tämligen gott om kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re, och då fram­förallt i Karlskrona, Karlshamn och Ronneby. Men även i Sölvesborg och köpingen Kristi­ano­pel har det funnits re­pre­sen­tan­ter för detta yrke från 1700-talet och fram till 1900-talets början. Förutom i städer och köpingar var det under skråtiden, alltså före 1846, även vid bland annat gods och säterier tillåtet att bedriva till­verk­ning av till exempel kakel och lerkärl, och troligtvis var det därför som det har gått att se en krukmakare vid Ryedals säteri i Gam­mal­storps socken under 1700-talets senare del.

Be­näm­ning­ar­na krukmakare och ka­kel­ugns­ma­ka­re berättar inte något direkt om vad som till­ver­ka­des vid hant­ver­ka­rens verkstad. Under 1700-talet användes mestadels titeln kruk­ma­ka­re medan det under 1800-talet blev mer vanligt att kalla hant­ver­ka­ren för ka­kel­ugns­ma­ka­re. Detta oberoende om det bara till­ver­ka­des krukor och annat hus­hålls­gods i verkstaden eller enbart kakel. I det flesta fall fram­ställ­des nog båda pro­duk­ter­na hos de enskilda hant­ver­kar­na. Möjligtvis är det därför som de olika yr­kes­be­näm­ning­ar­na har använts om samma person vid olika tillfällen. Detsamma har även blivit gjort i denna do­ku­men­ta­tion. I slutet av 1800-talet tillkom så den yrkesgrupp som enbart sysslade med upp­sätt­ning av i många fall fa­brikstill­ver­ka­de kakelugnar. Dessa benämndes även de som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Denna do­ku­men­ta­tion, som i huvudsak tillkommit genom uppgifter i man­talslängd, kyrkoarkiv och Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser har till stor del begränsat sig till 1800-talet beroende på att det är under detta århundrade som arkiven varit lät­till­gäng­li­gast och hant­verks­pro­duk­tio­nen som störst. Do­ku­men­ta­tion är emellertid långt ifrån en full­stän­dig re­do­gö­rel­se över de kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som varit verksamma i länet.

De adresser, som till exempel hus-/tomtnummer eller gårdsnamn, vilka förekommer i texten är sådana där personerna var man­tals­skriv­na eller kyr­ko­bok­för­da och i de flesta fall bosatta. Även om verk­stä­der­na hu­vud­sak­li­gen var placerade i anslutning till bostäderna, så kan det finnas enstaka fall där de hade blivit uppbyggda på annan plats.

De årtal som finns angivna i do­ku­men­ta­tio­nen angående när personer har flyttat är uppgifter som hämtats från kyr­ko­ar­ki­ven, men troligtvis kunde det ibland dröja både ett eller flera år innan en flytt blev införd i längderna. Även fö­del­se­da­tum kan i vissa fall vara osäkra. Där det varit möjligt att hitta uppgifter i fö­del­se­bo­ken och dessa uppgifter inte stämmer mot de som finns angivna i hus­för­hörs­läng­der­na, så har fö­del­se­bo­kens fö­del­se­da­tum använts i do­ku­men­ta­tio­nen.

Karlskrona

Artikeln Ur Kruko- och Ka­kel­ugns­ma­ka­reäm­be­tets i Karlskrona protokoll, vilken för­fat­ta­des av Gottlieb Wirde och pub­li­ce­ra­des i Ble­kinge­bo­ken 1933, berättar en hel del om Karls­kro­nas kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re under deras ämbetes verk­sam­hets­tid 1776-1846.

År 1947 utkom Sven-Öjvind Swahns skrift Karls­kro­na­hant­ver­ket genom tiderna: min­nes­skrift vid Karlskrona fabriks- och hant­verks­för­e­nings 100-års jubileum 1947, och denna skrift innehåller bland annat artikeln Kru­ko­ma­ka­re och ka­kel­ugns­ma­ka­re vilken till största del är en sam­man­fatt­ning av Wirdes artikel.

I Manne Hofréns artikel Om kakelugnar och ka­kel­ugns­konst i sydöstra Sverige i Svenska Kul­tur­bil­der från 1932 visas flera bildex­em­pel på kakelugnar från 1700-talets senare del som uppges vara till­ver­ka­de i Karlskrona. Däremot finns där inga uppgifter om vilken ka­kel­ugns­ma­ka­re som tillverkat dem. Tra­di­tio­nen och kunskapen om att tillverka kakelugnar har i varje fall funnits sedan lång tid tillbaka i Karlskrona.

Avsaknaden av fram­förallt man­tals­läng­der har gjort det svårt att ef­ter­fors­ka uppgifter om personer i 1700-talets Karlskrona. Dock har det gått att få en viss upp­fatt­ning om i varje fall några av stadens pottmakare (krukmakare) genom bland annat bur­skaps­hand­ling­ar, tomtböcker från 1718, 1756 och 1758, man­tals­läng­der från 1766-1768, Gottlieb Wirdes artikel Ur Kruko- och Ka­kel­ugns­ma­ka­reäm­be­tets i Karls­kro­nas protokoll, samt Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846. Även boupp­teck­ning­ar och kyrkoarkiv från år­hund­ra­dets senare del har kunnat lämna ifrån sig några upp­lys­ning­ar.

För 1800-talets Karlskrona är tillgången till lämpliga handlingar och arkiv betydligt bättre, och då fram­förallt genom man­tals­läng­der för perioden 1804-1820 samt kyrkoarkiv med bland annat hus­för­hörs­läng­der. Dessutom har Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser till viss del kunnat lämna upp­lys­ning­ar om hant­ver­kar­na.

I Karlskrona stad fanns det tidigare inte mindre än tre för­sam­ling­ar, nämligen Tyska för­sam­ling­en, Stor­kyr­ko­för­sam­ling­en och Ami­ra­li­tets­för­sam­ling­en, men det var endast i de två först nämnda som det har gått att träffa på några kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ka­re. Förutom ett undantag var dessa hant­ver­ka­re under 1700-talet inskrivna i den Tyska för­sam­ling­en, vilken dock sam­man­för­des med Stor­kyr­ko­för­sam­ling­en år 1846 och bildade då Karlskrona Stads­för­sam­ling.

Enligt uppgift skall stadens förste pottmakare ha varit bosatt och verksam på Pottholmen vid tiden omkring se­kel­skif­tet mellan 1600- och 1700-tal, och i tomtboken för 1718 finns Pott­ma­ka­rän­kan inskriven vi tomt nr 3 i 20:e kvarteret (Pott- och Pan­tar­hol­men). Några yt­ter­li­ga­re uppgifter om denne pottmakare har inte gått att få fram.

I 1756- och 1758 års tomtböcker finns i stället krukmakare Hindrick Westberg inskriven vid denna tomt. Enligt Ystads Kruk­ma­karäm­be­tets protokoll 1696-1847 skall han ha varit född i Kristi­an­stad, och där till­bring­a­des även lär­lings­ti­den under perioden 1740-1744. Enligt nämnda protokoll skall mäs­tar­ti­teln erhållits i Ystad år 1747, och fyra år senare fick han burskap (rättighet att utöva yrket) i Karlskrona, vilket dock gällde för en verksamhet Kristi­ano­pel. Osäkert om Westberg över­hu­vud­ta­get utövade kruk­ma­ka­ryr­ket i Karlskrona, men det gjorde han i Kristi­ano­pel och då fram till sin död den 3 september 1777.

Nämner här några krukmakare vilka i stort sett endast förekommer med sitt namn i någon eller några av de nämnda hand­ling­ar­na.

Gerth Nessler blev mästare 1705.

Michael Rekarski går att se inskriven vid tomt nr 4 i 7:e kvarteret i 1718-års tomtbok samt i bur­skaps­bo­ken där han anges ha fått burskap i Karlskrona året dess­förin­nan. Vid denna adress, 7:4 (un­ge­fär­li­gen Drott­ning­ga­tan 34), fanns ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Yström bosatt knappt hundra år senare.

Johan Detti eller Ditey erhöll burskap 1743.

Petter Lorentz Klemming blev mästare 1777 genom för­fär­di­gan­det av mäs­tar­styc­ket som bestod av en gul pott­ka­kel­ugn, och fick burskap följande år. Bisittare vid Kruk- och ka­kel­ugns­ma­karäm­be­tet 1784-88 och därefter ålderman fram till sin död den 5 december 1791. Han uppgavs då vara 48 år gammal. I ämbetets protokoll figurerade änkan år 1794 då hon begärde att få en gesäll till sin hjälp. Hur länge hon sedan drev verk­sam­he­ten vidare har det inte gått att få någon klarhet i.

I den tidigare nämnda tomtboken från 1718 finns även pottmakare Jan Anders Grå inskriven vid tomt nr 6 i 12:e kvarteret (Kv Rosen). Enligt en äldre karta torde denna tomt ha legat ungefär vid nuvarande Hant­ver­ka­re­ga­tan 25. Giss­nings­vis var den här kruk­ma­ka­ren densamma som Andreas Grau, vilken bland annat fick sönerna Johan Anders (Andreas) och Johan Fredrik. Några uppgifter om när Grau senior avled har inte gått att få fram, men eftersom den yngste av de nämnda sönerna föddes 1736 torde han ha varit i livet i varje fall omkring denna tid.

Troligtvis inträffade dödsfallet något år in på 1740-talet, eftersom änkan 1743 gifte om sig med Mathias Bertholtz, vilken detta år blev mästare. Han hade då säkerligen tagit över verkstad samt övriga fas­tig­he­ter vid tomt nr 6. I tomtboken för 1756 finns han sålunda inskriven vid denna tomt, men två år senare har detta ändrats till tomt nr 5 i 12:e kvarteret, och detsamma gäller i man­tals­läng­der­na. Mathias Bertholtz avled den 9 december 1775 i en uppgiven ålder av 66 år. Änkan drev därefter rörelsen vidare fram till sin död den 8 april 1781.

Troligtvis var det hennes son Johan Fredrik Grau som förestod verkstaden under hennes tid som ägare, och därefter övertog den. Han var född den 20 september 1736 som son till Andreas Grau och dennes hustru. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des hos styvfadern Mathias Bertholtz under perioden 1757-60, och därefter fortsatte han troligtvis som gesäll hos denne fram till att han blev mästare 1771.

Om Johan Fredrik sedan arbetade vidare till­sam­mans med Bertholtz har det inte gått att få någon klarhet i, men till­sam­mans med brodern Johan Anders och Sven Sundell var han pådrivare till att Karlskrona Kruk- och ka­kel­ugns­ma­karäm­be­te bildades år 1776. De båda bröderna Grau blev då bisittare i ämbetet och Sven Sundell dess ålderman. Det är först 1804 som man­tals­läng­der blir till­gäng­li­ga, och hus­för­hörs­läng­der två år senare. I man­talsläng­den fanns Johan Fredrik Grau inskriven vid nr 6 i 12:e kvarteret till­sam­mans med hustru samt en gesäll och lärling, men han fick dock sluta sina dagar den 17 augusti 1806. Något enstaka år fanns det en gesäll bosatt hos änkan, men därefter har det inte gått att träffa på något kruk- eller ka­kel­ugns­ma­kar­folk vid denna adress.

Den äldre brodern Johan Anders Grau var född den 9 april 1727, och torde även han ha fått sin utbildning hos Mathias Bertholtz. Mäs­tar­vär­dig­he­ten erhölls 1758 och burskap tre år senare. Osäkert dock var han bedrev sin verksamhet, men under 1770- och 1780- talen fanns han i varje fall tidvis i Kristi­ano­pel. Eftersom även denna församling saknar hus­för­hörs­läng­der för 1700-talet, så har det inte gått att fastställa hela hans vistelse där.

Möjligtvis återvände Johan Anders Grau vid 1780-talets senare del till Karlskrona, där han i varje fall drev en verksamhet år 1794. Efter hans frånfälle den 17 augusti 1798 fortsatte änkan Cecilia Grau med rörelsen under en tid. Osäkert hur länge, men 1799 fanns hon omskriven i ämbetets protokoll i samband med en kakelugn som levererats från hennes verkstad. Som tidigare nämnts var Grau med och bildade Karls­kro­nas kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re ämbete, vid vilket han innehade bi­sit­tar­syss­lan från 1776 och fram till sin död.

Peter Flodin har inte förekommit i till­gäng­li­ga handlingar, förutom i dödsboken där han an­teck­na­des ha avlidit den 5 maj 1784 i en ålder av 55 år. Eftersom sonen Niclas, som skall ha blivit född 1774, inte har gått att hitta i någon av Karlskrona fö­del­se­böc­ker, så kanske familjen flyttade in till staden efter detta årtal. Efter makens död övertog änkan Catharina Flodin verkstaden, och följande år utförde gesällen Härström sitt mäs­tar­styc­ke där. Två år senarare övertog han denna verkstad genom att gifta sig med änkan.

Peter Härström torde eventuellt ha kommit till världen i Ystad, i varje fall gick han i lära där under perioden 1769-1773, och tre år senare arbetade han som gesäll i staden. Vid vilken tidpunkt som ankomsten till Karlskrona skedde är oklart, men han skall år 1781 begärt att få bli mästare där. Troligtvis var han då i arbete vid någon verkstad i staden. Något mästarprov blev det inte denna gång, eftersom han i stället gick i kronans tjänst. Fyra år senare blev det dock verklighet genom mästarprov utfört vid änkefru Flodins verkstad, där han giss­nings­vis var verks­ge­säll.

År 1787 blev det giftermål mellan änkan och Härström, varvid verk­sam­he­ten övertogs av denne. Som gesäll kom senare Niclas Flodin att arbeta till­sam­mans med sin styvfar. Ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Peter Härström, som var ämbetets ålderman under perioden 1792-1796, slutade sina dagar den 9 mars 1803 i en uppgiven ålder av 59 år. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat fas­tig­he­ten nr 73 i 2.a kvarteret (ung. Västra Vittus­ga­tan 1) samt två kakelugnar och diverse sorters arbeten (lerkärl). Änkefru Flodin-Härström fick då återigen ta ansvaret för verkstaden, men till sin hjälp hade hon ju sonen Niclas samt yt­ter­li­ga­re en gesäll och en lärling.

Niclas Flodin har inte gått att träffa på i Karls­kro­nas för­sam­ling­ars födelsebok, men andra källor uppger 1774 som födelseår. Lär­lings­ti­den torde ha till­bring­ats hos styvfadern Peter Härström, och efter dennes död arbetade han som verks­ge­säll hos sin mor. Efter att ha blivit mästare 1804 och fått burskap följande år övertog han verk­sam­he­ten. Vid denna tid bildades även familj, och i hushållet kom det förutom hustru, barn och moder även att finnas några gesäller samt lärlingar. Omkring 1810 lämnade dock familjen fas­tig­he­ten vid nr 73, och flyttade i stället till nr 11 i samma kvarter(Västra Köp­mans­ga­tan 5).

Ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Niclas Flodin, som var ålderman under perioden 1805-1811, fick dock sluta sina dagar den 29 maj 1812. Änkan fortsatte därefter verk­sam­he­ten med hjälp av någon eller några gesäller. Enligt ämbetets protokoll skall hon, liksom övriga ka­kel­ugns­ma­ka­rän­kor, ha haft svårt att få behålla sina gesäller. Hans Rosengren fanns emellertid där en tid liksom Jonas Sjögren.

I Carlskrona Weckoblad an­non­se­ra­de hon den 20 juni 1812 enligt följande: Respektive all­män­he­ten warder härmed till­kän­na­gifwit, att jag är försedd med en pålitlig Wärks­ge­säll uti ka­kel­ugns­ma­ka­re-hand­twär­ket, hwars biträde till ka­kel­ug­nars å ny uppförande och de brist­fäl­li­gas omändrande samt re­pa­re­ran­de, jag öd­mju­ke­li­gen mig erbjuder. Cath. Elis. Flodin Ka­kel­ugns­ma­ka­re-Enka

Änkefru Flodin lämnade dock fas­tig­he­ten och tiden som ägare samt fö­re­stån­da­re för en ka­kel­ugns­makar­verk­stad ungefär tre år efter makens död. Giss­nings­vis övertog hennes tämligen trogne gesäll Sjögren därefter verkstaden vid 2:11 (fas­tig­he­ten nr 11 i 2:a kvarteret).

Jonas Sjögren skall ha blivit född den 4 november 1778, och just detta datum finns en gosse Jonas inskriven i Karlskrona ami­ra­li­tets­för­sam­lings födelsebok, dock med en far som bar namnet Anders Carlsson. Nu tillhörde det inte ovan­lig­he­ter­na att de vanligaste ef­ter­nam­nen ersattes med ett annat, mindre vanligt, i samband med ge­säl­lut­näm­ning­en.

Eftersom varken mantals- eller hus­för­hörs­läng­der finns till­gäng­li­ga för åren under 1700-talet, har det inte gått att få fram några som helst uppgifter angående Sjögren vid denna period. I Kruk- och ka­kel­ugns­ma­karäm­be­tets protokoll finns dock en uppgift där Sjögren år 1814 uppgav att han då arbetat som gesäll i femton år. Vidare framkommer där att han i varje fall 1801 befann sig i Karlskrona.

En kort tid arbetade han som gesäll hos Kiölberg i Vittskövle innan det 1813 blev dags att söka sig tillbaka till Karlskrona och kondition (arbete) hos änkan Flodin. Två år senare, alltså 1815, utnämndes Jonas Sjögren till mästare, och till­sam­mans med nybliven hustru bosatte han sig då som hyresgäst vid fas­tig­he­ten nummer 55-56 i tredje kvarteret. Ungefär två år därefter blev makarna boende vid fastighet nr 2:11, alltså där herrn i huset tidigare arbetar som gesäll.

Hos familjen kom det även att finnas någon gesäll och lärling bosatt, men 1822 avled hustrun och i hennes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat diverse kärl, 60 stycken färdig gjordt arbete samt 240 stycken under arbete. Förmodar att det är diverse sorters lerkärl som avses. I Carlskrona Weckoblad från den 26 april 1823 framgår genom dessa rader att det funnits en gård på Pan­ta­re­hol­men som varit i Sjögrens ägo: Nästa Tisdag den tju­go­ni­on­de (29) dennes, klockan ½10 förmiddagen, kommer igenom offentlig auktion att försäljas uti Kakelugnsmakaren Sjögrens f.d. ägandes gård på Pantareholmen belägen, fruntimmers-, säng- och linnkläder, husgerådssaker samt ett parti lerkärl. Jonas Sjögren blev enligt hus­för­hörsläng­den kvar vid nr 2:11 fram till att han följde sin hustru i graven den 25 november 1825.

Sven Åström kom under en kort tid att driva en kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad i Karlskrona, och mycket talar för att det var just här vid nr 11 i 2:a kvarteret som han bedrev sin verksamhet. Tyvärr har det inte gått att få fram några uppgifter om hans tidiga liv, förutom att han arbetade som gesäll hos Petter Rossberg vid 1800-talets första årtionde. Därefter bildade han familj, och möjligtvis fanns ar­bets­plat­sen en tid hos Fredrik Hillgren och även hos Isac Zet­ter­ström. Dessa båda ka­kel­ugns­ma­ka­re var i varje fall dopvittnen när något av de många barnen föddes.

I början av år 1826 blev Sven Åström mästare, men redan den 18 maj detta år slutade hans tid här på jorden. Enligt dödsbokens uppgifter skall han ha varit 47 år vid sin död. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar under rubriken Werkstads Persedlar bland annat 3 drejskivor och 18 stycken ka­kel­ugns­for­mar. Obrända Lerkärl utgjordes av 60 st. fat, 60 st. krukor, 60 st. tallrikar och 60 st. muggar.

Änkan lät den 31 maj 1826 i Carlskrona Weckoblad sätta in en annons med följande text:

Då min Man, Ka­kel­ugns­ma­ka­re­mäs­ta­ren S. Åström uti lifstiden wunnit fleras förtroende genom Ka­kel­ug­nars upp­sät­tan­de, får jag nu den äran hos Respektiva All­män­he­ten gifwa tillkänna, att samma yrke hos mig idkas uti f.d. Handelsman Sandbergs hus på Stora Möl­le­bac­ken, hwarest finnes alla dagar goda och förs­war­li­ga Stenkärl till salu.

Carlskrona den 31 Maj 1826. Johanna Lovisa Åström; Ka­kel­ugns­ma­ka­re-Enka.

Ungefär två år efter Sven Åströms död fick hustrun Johanna Lovisa följa honom i graven, och ef­ter­läm­na­de då sex min­derå­ri­ga barn. I dödsboken anges hennes bostad till nr 11 i 2:a kvarteret.

Eftersom Hans Rosengren senare blev bosatt vid denna adress skulle do­ku­men­ta­tio­nen egentligen ha fortsatt med honom, men en annan hant­ver­ka­re får tränga sig emellan.

Enligt någon enstaka uppgift i hus­för­hörsläng­den skall Anders Yström ha blivit född år 1776, men någon födelseort finns inte angivet. I Ystad skall det under denna tid ha varit en del kruk- och kakelfolk verksamma, vilka bar detta efternamn. Detta gör att det går spekulera i att detta var fö­del­se­or­ten, och som lärling hos en krukmakare i staden kom den då tret­ton­å­ri­ga gossen Anders Es­björns­son Yström år 1791. En tämligen om­sorgs­full ef­ter­sök­ning i stadens fö­del­se­böc­ker har dock inte gett någon direkt träff, möjligtvis på grund av att un­der­teck­nad inte fullt ut har kunnat tyda dessa handlingar.

Denne Anders Es­björns­son Yström blev gesäll 1797, och stannade kvar hos sin mästare under detta år, men därefter verkar det som att han försvunnit från Ystad. Den Anders Yström som kom att vara verksam i Karlskrona torde ha kommit dit 1802 eller tidigare, eftersom en son till honom föddes i Ble­king­esta­den detta år. Han bör troligtvis ha arbetar som gesäll hos någon ka­kel­ugns­ma­ka­re fram till det att han utnämndes till mästare 1812. Burskapet skall dock ha utdelats två år tidigare, vilket är rätt så ovanligt. Mäs­tar­vär­dig­het först och därefter burskap brukade vara den turordning som gällde.

I hus­för­hörs­läng­der­na fanns Yström och hans familj inskrivna vid hus nummer 4 i det 7:e kvarteret från och med 1806, men i kanten av denna handling an­teck­na­des att de var bosatta i det 9:e kvarteret. I man­talsläng­den däremot var familjen vid 1810-talets början inskrivna vid fastighet nr 10 i 3:e kvarteret (Ölands­ga­tan 16). I hushållet ingick bland annat även gesällen Hans Rosengren.

Den 31 mars 1813 meddelades följande genom en annons i Carlskrona Weckoblad:

Som det rykte blifwit utspridt, att un­der­teck­nad, boende på Ölands­ga­tan uti för detta Borgare-Gården, intet har några Förlager att kunna fortsätta mitt handtwerk; så får jag härmed gifwa den Respektive All­män­he­ten tillkänna, att hos mig finnes fullgoda och förs­war­li­ga Kakelugnar, så väl glaserade som oglaserade, hwilka på stället kunna beses.

Carlskrona den 30 Marti 1813. Anders Yström, Ka­kel­ugns­ma­ka­re-Mästare.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Yström fick ingen lång tid i den egna fas­tig­he­ten vid nr 3:10 eftersom han avled redan den 16 april 1814, endast några månader före hustruns död.

Västra Köp­mans­ga­tan 5. Där blev han inte så långvarig, för redan 1828 lämnade ka­kel­ugns­ma­ka­re Rosengren de sydliga landskapen för att i stället flytta till Stockholm. Där blev han under en tid verksam som gesäll, innan han som ka­kel­ugns­ma­ka­re 1835 flyttade till Ulriksdals slott i Solna. Som sådan var han sedan verksam där fram till sin död den 7 januari 1841.

Ägaren till fas­tig­he­ten vid nr 11 i 2:a kvarteret införde den 5 juli 1828 en annons med följande lydelse i Carlskrona Weckoblad: Un­der­teck­nads uti 2:a Qw. Dahlberg, under n:o 11 wid Köp­mans­ga­tan belägna Gård, med Ka­kel­ugns­ma­ka­re­verk­stad, är wid in­stun­dan­de Mikaeli att hyra. Om wilkoren kan öfwerens­kom­mas på mitt kontor. S. Danielson

Ännu en re­pre­sen­tant för yrkeskåren skulle komma att bebo nr 2:11, även om denne benämndes krukmakare. Det var Johan Knutsson, vilken 1834 anlände till Karlskrona. Han kom till världen den 3 oktober 1808 i Malmö, och i denna stad kom han också som fem­ton­å­ring i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Flodin, vilken troligtvis var bror till Niclas Flodin i Karlskrona.

Tjugo år gammal och gesäll blev det flytt till Ängelholm, varifrån ge­säll­vand­ring­en redan följande år fortsatte med besök i Göteborg, Jönköping, Kalmar, Gävle och Södertälje innan han 1834 nådde fram till Karlskrona. Detta år fick han så burskap i staden, och med titeln krukmakare blev det bosättning vid nr 2:11. Av titeln att döma torde pro­duk­tio­nen ha bestått av krukkärl som krukor, skålar, fat och liknande hus­hålls­gods, vilka i varje fall tidvis blev till­ver­ka­de med hjälp av en lärling. Den 8 augusti 1835 lät han emellertid införa följande annons i Carlskrona Weckoblad: Till salu finnes: Hus och gård uti 2:a Qwart. N:o 11, wester wid Köp­mans­ga­tan, bestående af 5 rum med kök samt en winds­kam­ma­re, äfwensom en inredd Ka­kel­ugns­ma­ka­rewerk­stad, samt 2:ne wedbodar och en wagnbod. J. Knutsson, Ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Som bisittare i Kruko- och Ka­kel­ugns­ma­ka­reäm­be­tet i Carlskrona verkade Knutsson under perioden 1835-1837, men följande år satte vand­rings­lus­ten till igen, och han försvann därmed från Karlskrona. Ar­bets­plat­ser­na blev därefter många, och gesällen har gått att träffa på vid ett flertal verkstäder runt om i södra delen av landet, bland annat då Ystad, Kalmar, Sö­der­kö­ping, Vänersborg, Stockholm, Norrköping, Linköping, Landskrona, Lund, Malmö och Ängelholm. Den senaste platsen där Johan Knutsson gått att återfinna i kyr­ko­ar­ki­vet var Trelleborg, varifrån han 1867 avreste till obest. ort. De vidare ödena är därefter okända.

Några yt­ter­li­ga­re kruk- eller kakelfolk har det inte gått att träffa på vid nr 11 i 2:a kvarteret, men däremot vid nr 13 i samma kvarter. Återkommer till detta senare, men återvänder nu i stället till nr 11 i 3:e kvarteret.

Efter att Hans Rosengren lämnat nr 3:11 (Ölands­ga­tan 18, Gamla Skepps­bro­ga­tan 5), kom Fredrik Hillgren att bosätta sig där som hyresgäst år 1820. Han skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha varit född den 3 april 1790 i Nättraby, men i denna för­sam­lings födelsebok har han dock inte gått att återfinna. I varje fall kom gossen år 1806 till Ronneby för att påbörja sin lär­lings­tid hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Andreas Werngren. Där blev han sedan kvar fram till 1814 då han som gesäll anlände till Petter Rossberg i Karlskrona.

Hillgren, som blev mästare 1819 och var Ämbetets ålderman under perioden 1824-34, inflyttade året efter mäs­tarut­näm­ning­en till nr 3:11 där han fick sällskap av sin mor samt någon gesäll. Den 1 mars 1820 fanns följande an­non­se­ring att ta del av i Carlkrona Weckoblad: Hos un­der­teck­nad, boende uti Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Rosengren Fastighet i 3:dje Qwarteret N:o 11 uti Kalfhagen, försäljes diverse sorter förs­war­li­ge Lerkärl, till billige priser; äfwensom be­ställ­ning­ar af Kakelugnar emottagas, och med all an­s­wa­rig­het för­fär­di­gas. Fredrik Hillgren, Ka­kel­ugns­ma­ka­re­mäs­ta­re.

Han gifte sig efterhand med en dotter till krukmakare Rossberg, och i hushållet kom det, förutom hustru och barn, även att ingå någon gesäll och en del lärlingar. Endast några månader efter sin hustrus död avled ka­kel­ugns­ma­ka­re Fredric Hillgren den 4 januari 1834.

Återvänder så till 1700-talet och Petter Rossberg, vilken såg dagens ljus för första gången den 8 december 1763 i Ystad. I denna stad gjorde han även sina läroår under perioden 1777-1782. Osäkert emellertid var han därefter kom att arbeta som gesäll. I Karlskrona blev han dock mästare år 1786 och erhöll burskap följande år. Tämligen omgående blev det giftermål, och i äk­ten­ska­pet kom sju döttrar att födas. I den tidigast till­gäng­li­ga man­talsläng­den, alltså den från 1804, fanns familjen inskriven vid nr 37 i 5:e kvarteret. Följande år skrevs tomt-/gårds­num­ret till 37-38, och några år senare till nr 38. Denna tomt bör ha legat vid sydöstra delen av korsningen mellan Östra Köp­mans­ga­tan och Norra Kungsgatan (Ar­bets­för­med­ling­en).

Hos familjen kom det under åren att finnas en del gesäller och lärlingar som inneboende, varav två av de först­nämn­da efterhand skulle bli svärsöner till makarna Rossberg. Gun Wilstadius artikel Petter Rossberg. En ka­kel­ugns­ma­ka­re i Karlskrona, vilken ingick i Ble­kinge­bo­ken från 1966, innehåller inte enbart text, utan även bilder på kakelugnar och kakel som skall ha till­ver­kats av denne ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Petter Rossberg var Kruk- och ka­kel­ugns­ma­karäm­be­tes bisittare under perioderna 1792-96 och 1807-10 samt dess ålderman från 1811 och fram till sin bortgång den 9 december 1817. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat fas­tig­he­ten vid 5:e kvarteret nr 38 i hörnet af Kungs- och Köp­mans­ga­tor­ne belägen samt åtskillige ka­kel­mo­del­ler.

Efter makens död fortsatte änkan att driva verk­sam­he­ten med hjälp av gesäller och lärlingar fram till det att hon avled den 23 april 1833. I hennes boupp­teck­ning fanns fort­fa­ran­de fas­tig­he­ten 5:38 med bland till­gång­ar­na, men dessutom ett antal olika leerkärill. Bland dessa fanns 3 st. urnor, 57st. nattcom­mo­der (pottor?), 36 st. krukor, 6 st. svarta terriner, 32 st. spilkummar, 30 st. skålar, 30st. flata fat, 12 st. syltburkar, 36 st. dricksstop, diverse barn­lek­sa­ker (lergökar?) samt 8 st. ännu ej full­fär­di­ge Pott­ka­kel­ug­nar.

En av de gesäller som kom att arbeta hos änkefru Rossberg var Gustaf Sjöbohm, vilken blev född den 13 juni 1802 i Simrishamn. Där kom han också som tret­ton­å­ring i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i staden, hos vilken han blev kvar fram till 1822. Näste ar­bets­gi­va­re blev ka­kel­ugns­ma­ka­re Lundgren i Karlshamn, där gesällen hade sitt arbete fram till 1825, då det blev flytt till Fredrik Hillgren i Karlskrona.

Två år senare blev det dag att bege sig ut på ge­säll­vand­ring igen, och möjligtvis var det Göteborg som kom att bli målet för färden. Det var i varje fall därifrån Sjöbohm angavs komma när han följande år, alltså 1828, anlände till Rossbergs änka i Karlskrona. Redan följande år blev Sjöbohm utnämnd till mästare och året därpå blev det giftermål med en av Rossbergs döttrar. Paret fick då egen bostad, och i hushållet fanns det även en gesäll och några lärlingar. Giss­nings­vis bedrevs verk­sam­he­ten vid svär­mo­derns verkstad, men några säkra uppgifter om detta har dock inte framkommit.

Efter hennes död 1833 blev makarna Sjöbohm i hus­för­hörsläng­den inskrivna vid gård nr 5:38 till­sam­mans med ett antal gesäller och lärlingar. Det dröjde emellertid endast två år innan hustrun gick samma öde till mötes som sin mor, och lämnade därmed sin make ensam med tre min­derå­ri­ga döttrar.

I boupp­teck­ning­en efter Lovisa Petronella Rossberg-Sjöbohm upptogs som tillgångar, förutom fas­tig­he­ten med tomt och åbyggnader uti 5:te qvarteret N:o 38 vid hörnet af Kungs- och Köp­mans­ga­tor­ne här i Staden belägne., bland annat lager af Leer Kärl till för­sälj­ning samt ka­kel­ugns­makar­verk­tyg och formar. Redan följande år ingick ka­kel­ugns­ma­ka­re Gustaf Sjöbohm i nytt äktenskap, men detta blev mycket kortvarigt eftersom han avled den 5 december 1837. I dennes boupp­teck­ning hade det tillkommit ett lager av diverse kakel.

Änkan drev därefter verk­sam­he­ten vidare med hjälp av gesäller samt lärlingar, och en av gesällerna, Carl August Böckert, kom efter någon tid att bli hennes nye make. Han kom till världen den 23 september 1813 i Helsing­borg, men trots att fadern bedrev ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket fick sonen inte komma i lära hos honom. I stället kom gossen att flytta till sina mor­för­äld­rar i Landskrona redan vid tio års ålder. Nu var även morfadern ka­kel­ugns­ma­ka­re, så lärotiden till­bring­a­des då hos honom. Som gesäll blev det därefter en tids arbete hos en mosters make.

År 1838 var det dags att lämna Landskrona för arbete hos Sjöbohms änka i Karlskrona. Redan följande år blev det giftermål mellan änkan och Böcker, vilken ungefär samtidigt hade blivit mästare. Hos familjen kom det under de följande åren att finnas en hel del gesäller samt lärlingar som inneboende och då säkerligen även i arbete vid verkstaden. Inte heller ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Carl August Böckert, vilken varit Ämbetets ålderman under perioden 1842-1847, fick något långt liv, utan han avled den 2 oktober 1847.

Detta år hade han enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums uppgifter en gesäll och fyra lärlingar i sin tjänst. Förutom fas­tig­he­ten vid 5:38 upptogs som tillgångar i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en bland annat diverse ka­kel­ugns­makar­verk­tyg samt diverse lerkärl och kakel. Änkan drev därefter rörelsen vidare med hjälp av gesäller och lärlingar, och deras antal skall enligt kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser för år 1850 ha varit två respektive tre stycken. Fem år senare uppgavs antalet till tre respektive två stycken, men just detta år tycks dock ar­bets­fol­ket ha lämnat verkstaden.

Ka­kel­ugns­ma­ka­rän­kan Hanna Böckert fortsatte tydligen ändå med firman, eftersom hon i juli 1861 an­non­se­ra­de i Carlskrona Weckoblad om att hon mottog be­ställ­ning­ar af hwita Pors­lin­s­ug­nar af Pet­ters­sons wälkända fabrik i Stockholm, runda, uti större och mindre diameter, flata ugnar med me­dal­jong­er, om så önskas, Gula ugnar, alla med upp­sätt­ning om så åstundas och expedieras med största ackuratess och skynd­sam­het.

Sonen Anders Gabriel Böckert, vilken var född den 7 april 1840 i Karlskrona, skulle emellertid komma att ta över verk­sam­he­ten något år senare, men först fick han tillbringa åren mellan 1858 och 1860 som lärling hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Peter Nilsson i Kristi­ano­pel. Efter ett kort besök i Karlshamn var det dags för junior att ta över som mästare vid nr 38 i 5:e kvarteret omkring 1862.

Fa­briks­be­rät­tel­ser­nas uppgifter angående antal anställda hos A G Böckert för år 1863 visar på tre gesäller och två lärlingar, medan ar­bets­styr­kan fyra år senare, då enbart be­näm­ning­en arbetare användes, bestod av tre stycken sådana. Vid slutet av detta årtionde upphörde dock verk­sam­he­ten, och 1869 hade verkstaden övertagits av ka­kel­ugns­ma­ka­re Herman Andersson. Makarna Böckert med barn bosatte sig då i stället vid tomt nr 38 i 4:e kvarteret. Denna adress bör motsvara nuvarande Östra Vittus­ga­tan 5A.

Även om hus­för­hörsläng­dens upp­lys­ning­ar inte är alltför lätt att tyda denna gång, så verkar det som att A G Böckert flyttade till Amerika år 1870 och för att yt­ter­li­ga­re förvilla finns en flytt till Malmö antecknad nio år senare. I denna stad har han tyvärr inte gått att återfinna. Hustrun Gustafva blev dock kvar i Karlskrona, och skall ha försörjt sig och sonen med för­sälj­ning av bland annat textilier. Vid 1900-talets början återvände Anders Gabriel Böckert till Karlskrona, och där avled han den 12 februari 1908.

Den 9 mars 1869 fanns en annons införd i Blekinge Tidning med följande lydelse:

Observera! Respektive Herrar gårdsegare i staden och orten gifves härmed tillkänna, att un­der­teck­nad, som öfvertagit Böckerts Ka­kel­ugns­ma­ka­re­verk­stad, till­han­da­hål­ler alla möjliga sorters Kakelugnar till ytterst nedsatta priser. Så kallade Prakt­ka­kel­ug­nar från Göteborgs välkända fabrikat från 60 till 250 rdr. Upp­sätt­ning af nya samt re­pa­ra­tio­ner och om­sätt­ning­ar af gamla ugnar utföras med all möjlig nog­grann­het till det aldra billigaste.

Carlskrona i Mars 1869. Herman F. Andersson, Ka­kel­ugns­ma­ka­re

Giss­nings­vis var denne person ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Herman Ferdinand Andersson, vilken 1868 kom in­flyt­tan­de till Karlskrona från Göteborg, och som var född den 19 december 1845 i Fliseryds socken, Kalmar län. Osäkert hur länge vistelsen i Karlskrona varade, men troligtvis var det inte under så lång tid. Det är endast i den hus­för­hörslängd som sträcker sig fram till 1871 som han har gått att återfinnas, och där har Amerika blivit antecknat. Möjligtvis valde han att bege sig dit i stället för ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket i Karlskrona.

Under 1700-talet och även vid 1800-talets början var samtliga av Karls­kro­nas kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re inskrivna vid den Tyska för­sam­ling­en, förutom då Sven Sundell som tillhörde Stor­kyr­ko­för­sam­ling­en. Sin mäs­tar­vär­dig­het erhöll han 1759 och burskapet två år senare. Eftersom det saknas både mantals- och hus­för­hörs­läng­der under denna tid har det inte gått att få fram några yt­ter­li­ga­re uppgifter om honom, förutom att han har påträffats som gesäll hos Nicholaus Reinhard i Ronneby under 1750-talets senare del, samt att han var med om att inrätta Karls­kro­nas Kruk- och Ka­kel­ugns­ma­ka­re ämbete år 1776, och även var dess första ålderman fram till sin död den 11 december 1784.

I Carlskrona Weckoblad från den 11 april 1772 har det gått att återfinna en annons med följande lydelse: Hwilken som åstundar låta uppsättja nya eller gamla Kakelugnar, efter de ifrån Stockholm komne Modeller, som gifwa en god wärma och stor besparing på Wed; så för­fär­di­gas och uppsättas de af Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Mäster Swen Sundell här i Staden på allehanda fassonger.

Bostad och verkstad kom att finnas vid nr 60 i 3:e kvarteret (något söder om Norra Smed­je­ga­tan 51), och där drev änkan rörelsen vidare efter makens frånfälle. Som hjälp i verk­sam­he­ten fanns i första hand verks­ge­säl­len Jonas Wennerberg, vilken 1799 gifte sig med en dotter till änkan och samma år erhöll mäs­tar­vär­dig­het. Därmed övertog han verkstad och fastighet vid 3:60.

Ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Jonas Wennerberg, som var bisittare i Ka­kel­ugns­ma­karäm­be­tet från 1803 och fram till sin bortgång, slutade emellertid sina dagar redan den 16 oktober 1809 i en ålder av 43 år. Bland tillgångar i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs, förutom fas­tig­he­ten N:o 60 i 3:dje Qvarteret Stuart, vid Smed­je­ga­tan belägen, till exempel tre drejskivor och sex ka­kel­for­mar.

Änkefru Anna Lowisa Sundell-Wennerberg kom därefter att fortsatta med verk­sam­he­ten, vid vilken hon hade till sin hjälp både gesäller och lärlingar. Huruvida Johan Isac Zet­ter­ström var gesäll eller ka­kel­ugns­ma­ka­re när han anlände till änkan Wennerberg framgår inte av hand­ling­ar­na, men däremot uppges i hus­för­hörslängd att hans fö­del­se­da­tum var 24 juni 1781 samt att han 1810 anlänt från Vadstena. Följande år blev det giftermål mellan den nyanlände och änkan, vilken dock avled fem år senare, alltså 1816.

Johan Zet­ter­ström, som var Ka­kel­ugns­ma­karäm­be­tets ålderman under perioden 1818-1824, blev kvar vid nr 3:60 fram till 1827, då han enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall ha flyttat till Vadstena. I denna församling har han dock inte gått att återfinna, och hans vidare öden är okända.

Som ef­ter­trä­da­re vid nr 60 i 3:e kvarteret anlände (Pehr) Petter Bergkryss i samband med Zet­ter­ströms avfärd. Bergkryss skall enligt hus­för­hörslängd ha varit född den 1 juni 1803 i Ronneby, men tyvärr har han inte gått att återfinna i denna för­sam­lings födelsebok. En lärling hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Werngren i Ronneby bar namnet Petter Gustafsson och var enligt hus­för­hörsläng­den född den 1 juli 1803 i Ronneby. Emellertid har inte heller denna person gått att återfinna i fö­del­se­bo­ken. I stället finns där en med det namnet som var född den 9 maj 1802 i Penseryd, Ronneby. En bror till Petter tog sig senare ef­ter­nam­net Bergkreutz, så troligtvis är det här fråga om rätt person.

Lärlingen Petter Gustafsson lämnade Ronneby år 1825, men då som gesäll Bergkryss. Efter en kort visit i Malmö anlände han så till Karlskrona samma år. Där blev det arbete som gesäll under något år innan mäs­tar­ti­teln erövrades 1827, alltså samma år som han flyttade in vid nr 60 i 3:e kvarteret till­sam­mans med sin hustru.

Under årens lopp passerade en hel del gesäller och lärlingar genom verkstaden, men tyvärr fick ka­kel­ugns­ma­ka­re­mäs­ta­re Petter Bergkryss inte tillfälle att driva sin rörelse under någon längre tid, eftersom han för­o­lyc­ka­des genom drunkning den 10 juli 1835. I hans boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat ka­kel­ugns­makar­verk­tyg och diverse nya lerkärl. Som Fast egendom upptogs hus och gård i 3:dje Qvarteret under N:o 60, men också hus och gård i 3:dje kvarteret under n:o 11. Detta var alltså den fastighet där ka­kel­ugns­ma­kar­na Rosengren och Hillgren tidigare hade sin bostad och verkstad. Tydligen hade Bergkryss inköpt denna byggnad, men om han då även använde sig av verkstaden där har det inte gått att få någon klarhet i.

Efter Bergkryss död drev änkan verk­sam­he­ten vidare med hjälp av gesäller och lärlingar, men i slutet av år 1839 gifte hon om sig med gesällen Johan Forsman, och därigenom blev han mästare vid denna verkstad. I Kruko- och Ka­kel­ugns­ma­ka­reäm­be­tets protokoll finns dock uppgiften att Forsman skall ha blivit mästare i Karlskrona redan år 1832, men möjligtvis kan det vara fråga om en fel­tolk­ning, och att det rätta årtalet egentligen skall vara 1839. I varje fall föddes Johan, eller Johannes Forsman den 12 0ktober 1811 i Nättraby, men då med ef­ter­nam­net Gummesson.

Redan som tolvåring fick han bege sig till Karlskrona för att där komma i lära hos Fredrik Hillgren. Nio år senare, alltså 1832 flyttade gesäll Forsman över till Bergkryss, och där blev han sedan kvar förutom en kort visit i Karlshamn. Efter att Bergkryss änka ingått i nytt äktenskap tog hennes nye make över rörelsen, och året efter gif­ter­må­let, eller närmare bestämt den 30 maj 1840 blev en annons med detta budskap införd i Carlskrona Weckoblad: Hos un­der­teck­nad för­fär­di­gas, då be­ställ­ning­ar deraf göras, hwita så kallade pos­te­lins­gla­se­ra­de Kakelugnar; äfwen finnas 2:ne gamla, hwita Kakelugnar till salu. J. Forsman, Ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Fru Forsman avled 1846, och ungefär samtidigt gick ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­sen i konkurs, varvid bland annat de båda fas­tig­he­ter­na i 3:e kvarteret kom att bjudas ut till för­sälj­ning. Den 30 maj 1852 fick ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Forsman göra sin hustru sällskap i graven.

Makarna Bergkryss söner, vilka båda tog sig ef­ter­nam­net Bergcreutz, valde samma yr­kes­in­rikt­ning som sin far. Den äldre, Carl Olof, avled dock i tämligen unga år och hann inte med att starta någon egen verksamhet. Det gjorde däremot Gustaf, som kom att driva ett ka­kel­ugns­ma­ke­ri i småländska Algutsboda.

Troligtvis övertogs verkstaden vid nr 60 i 3:e kvarteret av snic­kar­mäs­ta­re A G Palmqvist, vilken var ägare till grann­fas­tig­he­ter­na 3:58 och 3:59. Där bodde, förutom gårds­ä­ga­ren och hans familj, även en del gesäller och lärlingar, och då både i ka­kel­ugns­ma­ka­re- samt snic­kar­hant­ver­ket. Re­pre­sen­tan­ter från den först­nämn­da gruppen fanns också inskrivna vid vad som i hus­för­hörsläng­den benämndes A G Palmqvists folk vid ka­kel­ugns­fa­bri­ken. Bland dessa ingick de båda bröderna Bergcreutz, och giss­nings­vis var denna ka­kel­fa­brik belägen vid deras tidigare för­äld­ra­hem.

Palmqvist tid som ka­kel­fab­ri­kör blev dock inte så långvarig, utan varade troligtvis från 1840-talets sista år och fram till något år in på följande årtionde. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser var verk­sam­he­ten re­gi­stre­rad under perioden 1850-1852 och då med en till två gesäller samt två till tre lärlingar som arbetsfolk.

Näste ka­kel­ugns­ma­ka­re vid tomt nr 60 i 3:e kvarteret blev Johan Gustaf Wilhelm Wessman. Wessman, som var född den 8 maj 1816 i Göteborg, kom 1852 in­flyt­tan­de till Karlskrona från Kalmar till­sam­mans med familj och en del arbetsfolk. Han hade som gesäll lämnat fö­del­sesta­den omkring 1840 för att bosätta sig i Kalmar, där han två år senare gifte sig med en ka­kel­ugns­ma­ka­rän­ka, och blev därmed i besittning av en verkstad.

Under åren kom det att finnas en till två gesäller samt några lärlingar till hjälp vid arbetet i verkstaden. I boupp­teck­ning­en efter hustrun, som avled 1859, upptogs som tillgångar bland annat diverse verk­stads­in­ven­ta­ri­er, en liten del fär­dig­gjordt småarbete, en del under arbete varande råämnen, 4 st. kakelugnar, gammal mark­nads­bod och dessutom fas­tig­he­ten i 3:dje Qvarteret N:o 60.

I samband med bodelning såldes denna fastighet, men ka­kel­ugns­ma­ka­re Wessman blev även fort­sätt­nings­vis bosatt där med sitt arbetsfolk, och efterhand också en ny hustru. År 1877 torde det dock ha blivit ett slut på ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten vid denna fastighet i samband med att makarna lämnade Karlskrona för att i stället bosätta sig i Vis­sel­fjär­da församling, Kalmar län. Paret återvände emellertid fem år senare till Karlskrona, och där slutade Johan Gustaf Wessman sina dagar den 15 januari 1887.

Erik Holmberg kom till världen den 16 november 1796 i Bärbo socken, Sö­der­man­lands län, men familjen flyttade rätt tidigt till Nyköping. I denna stad kom gossen sedermera även i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Under den ef­ter­föl­jan­de ge­säll­vand­ring­en blev det besök i bland annat Stockholm, Eskilstuna, Arboga, Malmö, Kalmar och Skänninge innan han 1834 anlände till Kristi­ano­pel. Där drevs en ka­kel­ugns­makar­verk­stad, vilken övertogs av Magnus Olsson, när det tre år senare var dags för Holmberg att flytta till Karlskrona.

Detta år, alltså 1837, blev han mästare i staden, och till­sam­mans med hustru samt dotter fick han bostad vid nr 32,35 i 3:e kvarteret (Gamla Skepps­bro­ga­tan 8A, 10A). I hushållet ingick även ett antal gesäller och lärlingar, varav några av dem hade följt med från tiden i Kristi­ano­pel.

Vid 1840-talet hade familjen bosatt sig vid nr 13 i 2:a kvarteret (V. Köpmansgat. 9), och möjligtvis drev Holmberg sin verksamhet vid när­lig­gan­de nr 11 i samma kvarter. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Erik Holmberg, som under en kort period, 1838-39, var ålderman i stadens Kruko- och ka­kel­ugns­ma­ka­reäm­be­te, lämnade jordelivet den 19 augusti 1859.

Adolf Fredrik Friberg såg dagens ljus för första gången den 1 mars 1816 i Karlskrona, och vid omkring tretton års ålder kom han i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra hos änkefru Rossberg. Lärotiden fortsatte hos Sjöbohm efter att denne övertagit verkstaden, men som gesäll blev det 1836 en flytt till Stockholm. Där fanns han fort­fa­ran­de bosatt vid slutet av 1840-talet, och giss­nings­vis förblev det så fram till 1854, då det blev dags att återvända till Karlskrona.

Efter en tids arbete hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Wessman, så begav sig Friberg två år senare till Bustorp strax utanför Ronneby, där han under en kort tid bedrev en ka­kel­till­verk­ning. Följande år, alltså 1857, var ka­kel­ugns­ma­ka­re Friberg tillbaka i Karlskrona, där han till att börja med blev bosatt vid 2:71 (Västra Vittus­ga­tan 9), men knappt tio år senare kom hans bostad att finnas vid 5:36 (Norra Kungsgatan 14). Huruvida Friberg bedrevs någon form av till­verk­ning i Karlskrona har inte gått att fastställa, utan möjligtvis bestod hans arbeta av ka­kel­ugns­upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av dessa. I varje fall avled han den 1 juli 1874.

Lars Peter Ahlstrand föddes den 9 november 1825 i Ronneby, och då med ef­ter­nam­net Johansson. Efter lärotid vid Werngrens verkstad i hemstaden flyttade han år 1848 som gesäll och med ef­ter­nam­net Ahlstrand till Karlskrona. Där blev det kondition (arbete) hos änkefru Böckert fram till 1855, varefter han som ka­kel­ugns­ma­ka­re bosatte sig vid tomt 24 i 4:e kvarteret (Östra Köp­mans­ga­tan, mitt emellan N. Smedjegat. och Drott­ning­gat.) till­sam­mans med nybliven hustru. Hustrun var för övrigt dotter till ka­kel­ugns­ma­ka­re Gustaf Sjöbohm i dennes äktenskap med krukmakare Rossbergs dotter. I hushållet kom det även att ingå några gesäller och lärlingar, och i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser anges till exempel att det 1859 fanns en gesäll och tre lärlingar vid verkstaden.

Den 22 mars 1865 lät Ahlstrand införa en annons i Carlskrona Weckoblad med följande lydelse:

Un­der­teck­nad, som etablerat sig till be­drifwan­det af Ka­kel­ugns­ma­ka­re-yrket uti Wagnmakare Sperlings f.d. gård, får hos respektive All­män­he­ten re­com­men­de­ra mig till för­fär­di­gan­de af alla sorters hwit­gla­ce­ra­de Kakelugnar äfwensom gulhwita blygla­ce­ra­de, full­kom­ligt wackra tillwerk­ning­ar i förening med de billigaste priser. Fär­dig­gjor­da Kakelugnar finnas, äfwen emottagas be­ställ­ning­ar, som utföras med all accuratess och skynd­sam­het. Alla sorters Stenkärl finnas äfwen till salu.

Carlskrona i Mars 1856. L. Ahlstrand, Ka­kel­ugns­ma­ka­re­mäs­ta­re.

Nu blev det ingen långvarig period med egen verkstad för ka­kel­ugns­ma­ka­re Lars Peter Ahlstrand eftersom han avled redan den 22 december 1858. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat Fer­dig­gjort lager af kakelugnar och kärl, verk­stads­in­ven­ta­ri­er samt mark­nads­bod.

Därefter fortsatte änkan Sally Ahlstrand att driva verk­sam­he­ten med hjälp av gesäller och lärlingar. Om detta berättade hon i en annons som infördes i Carlskrona Weckoblad den 26 februari 1859:

Wördsamt till­kän­na­gifwan­de. Att un­der­teck­nad fortsätter sin aflidne mans Ka­kel­ugns­ma­ke­ri rörelse uti Wagnmakare Sperlings f.d. gård vid Köp­mans­ga­tan, och har, i anseende till werkets utwidgande efter för­bätt­ra­de methoder, jag antagit en i yrket full­kom­ligt skicklig och pålitlig fö­re­stån­da­re, samt får således mig hos stadens och lands-ortens respektive kunder re­kom­men­de­ra med för­fär­di­gan­de af alla arbeten som till denna profession kan hänföras, såsom hwita och gula, glacerade Kakelugnar efter Stockholms modell, i olika storlekar och faconer, till billiga priser; med samma har jag äfwen äran att underrätta det jag under näst­kom­man­de 2:ne månader realiserar med 25 procent rabatt under wanliga priset ett parti fär­dig­gjor­da kakelugnar och lerkärl. Be­ställ­ning­ar å än­da­måls­en­li­ga mjölk­bun­kar och bloms­ter­kru­kor emottagas äfwen. Godt arbete samt skynd­sam­het och ackuratess utlofwas.

Carlskrona den 22 Februari 1859. Sally Ahlstrand, Ka­kel­ugns­ma­ka­re Enka

Änkefru Ahlstrand tid som ka­kel­fab­ri­kör blev dock inte så långvarig, utan redan 1861 kom ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Lars Persson in­flyt­tan­de till fas­tig­he­ten till­sam­mans med sin familj. De kom då närmast från Kristi­an­stad. I slutet av detta år lät han införa en annons i Carlskrona Weckoblad med följande lydelse: Härmed will jag wördsamt anmäla det jag åtager mig be­stäl­ling­ar jemte upp­sätt­ning­ar af Kakelugnar och allt hwad till mitt yrke hörer; ackuratess förenad med billigt pris, skall städse blifwa mitt bemödande. Carlskrona i September 1861. L. Persson, Ka­kel­ugns­ma­ka­re­mäs­ta­re, Boende i Enkefru Ahlstrands gård vid Köp­mans­ga­tan.

Det blev dock en kort visit i Karlskrona för familjen Persson, eftersom de redan följande år flyttade vidare till Ronneby.

Samtidigt med Perssons av­flytt­ning anlände ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Olof Andersson till nr 24 i 4.e kvarteret. Han var född den 8 december 1833 i Stora Näsby, Ytter Enhörna socken. Efter en tids arbete som dräng i hemtrak­ter­na flyttade han 1851 till Stockholm och kom där i lära vid C A Pet­ters­sons ka­kel­fa­brik. Som gesäll begav han sig 1859 till Trosa och två år senare fick han kondition hos August Kjellgren i Kikebo, Döderhult. Därifrån flyttade han så 1862 till Karlskrona där han efterhand kom att driva en relativ stor rörelse.

Den 30 januari 1863 gick det att läsa detta i Ble­kinge­pos­ten:

Prisbelönt Ka­kel­ugns­fa­brik

N:r 24 Köp­mans­ga­tan.

Som jag haft äran att i Carlskrona stad winna burskap såsom Ka­kel­ugns­ma­ka­re, så får jag härmed re­kom­men­de­ra mig hos stadens samt ortens respektive innewånare för tillwerk­ning af hwit­gla­ce­ra­de Kakelugnar, hwarå emottages be­ställ­ning­ar från denna dag och allt framgent, till priser enligt af mig till­han­da­håll­na pris­ku­ran­ter.

Som jag är fremling och nyligen har etablerat mig härstädes samt mitt fabrikat, som å annan ort wunnit mycket bifall, härstädes är mindre bekant, hoppas jag få äran att inom kort emotse all­män­he­tens förtroende, lofwande, att så långt i min förmåga står, göra mig detsamma wärdig. Som förut alltid warit wanligt, ja till och med ound­wik­ligt, att in­för­skrifwa hwit­gla­ce­ra­de Kakelugnar från andra städer, i synnerhet från Stockholm, så förmodar jag, att detta beswär och dermed förenade kostnader hädanefter bör anses af en och hwar öfwer­flö­dig, emedan jag lärt yrket på den så mycket berömda C. A. Pet­ters­sons ka­kel­ugns­fa­brik i Stockholm och kan således åstadkomma samma fab­ri­ka­tion.

Det skulle wara ganska oför­del­ak­tigt för mig om publiken skulle wända sig till andra fabriker och jag således förgäfwes skulle bekosta alla de dyrbara an­lägg­ning­ar, som fordras för att kunna fabricera de finare hwit­gla­ce­ra­de Ka­kel­ug­nar­na. Äfwen till­han­da­hål­les af mig fullt skickliga gesäller för upp­sätt­ning af min Kakelugns-tillwerk­ning. Likaledes ombesörjes om­sätt­ning­ar och re­pa­ra­tio­ner af gamla Kakelugnar; och får jag underrätta, att de Kakelugnar, som af mig försäljas, men ej af mig uppsättas, jag frånsäger mig allt answar.

Carlskrona den 29 Januari 1863. O. Andersson, Ka­kel­ugns­ma­ka­re­mäs­ta­re.

Olof Anderssons verksamhet utökades stadigt, och från att det hade varit någon enstaka anställ under de första åren, så fanns där drygt tjugo med­ar­be­ta­re vid slutet av 1870-talet. Nedan­stå­en­de annons fanns införd i Ble­kinge­pos­ten den 15 september 1874.

Vid mitten av 1870-talet inlämnade ka­kel­ugns­ma­ka­ren en ansökan till stads­full­mäk­ti­ge om att i 4:e kvarteret få köpa en ödetomt för att där kunna bygga ett boningshus och en ka­kel­fa­brik, eftersom det fanns begränsade möj­lig­he­ter till utvidgning av verk­sam­he­ten vid fas­tig­he­ten efter Köp­mans­ga­tan. I en notis i Ble­kinge­pos­ten från år 1877 berättas att frågan då ännu inte hade blivit behandlad.

Senare ondgör sig tidningen över att stadens ledning inte har kunnat komma till beslut angående för­sälj­ning­en av denna tomt, och därmed tvingat Olof Andersson att lämna Karlskrona. Detta medförde att han i stället byggde sin ka­kel­fa­brik i Kalmar. Samtidigt hyllade tidningen ka­kel­ugns­ma­ka­re Olof Andersson för allt vad han gjort för staden och fram­förallt för dess fattiga innevånare. År 1879 lämnade fabrikör Andersson alltså Karlskrona för att i stället bosätta sig i Kalmar, där en stor ka­kel­fa­brik byggdes upp. I denna stad avled han den 23 augusti 1895.

Trots att Olof Andersson lämnade Karlskrona så fick staden ändå en ka­kel­fa­brik några år senare. Angående Karlskrona ka­kel­fa­brik, så har det under åren skrivits en hel del artiklar om denna verksamhet, och då till exempel i Ble­kinge­bo­ken från 1997. Några kort­fat­ta­de upp­lys­ning­ar från bland annat denna skrift följer här.

Följande upp­lys­ning­ar kommer från artikeln i Ble­kinge­bo­ken: Någon gång mellan 1880 och 1883 skall dock en till­verk­ning ha påbörjats där vid Tullgatan, vilken något senare fick namnet Pol­hems­ga­tan. En av fö­re­språ­kar­na till ka­kel­fa­bri­ken var apotekare J J Bolin, vilken ägde de aktuella tomterna och fas­tig­he­ter­na efter denna gata.

En kungörelse i Ble­kinge­pos­ten 1884-04-15 berättar emellertid om en auktion den 10 maj detta år avseende apotekare J J Bolins kon­kurs­mas­sa. De tillgångar som kom att auk­tio­ne­ras ut bestod av fas­tig­he­ter, varav tre av dem fanns efter Tullgatan. Dessa tre hade be­teck­ning­ar­na nr 31, 32 och 33 och fanns belägna i 22:a kvarteret. Nr 31 och 32 var sam­man­bygg­da, och i den senare fanns bland annat två stycken ka­kel­bränn­ug­nar och en gla­syr­bränn­ugn.

I Karlskrona Weckoblad från den 8 maj 1884 fanns en annons med denna lydelse:

För J.J. Bolins kon­kurs­mas­sas räkning försäljas efter anmälan hos handl. C.R. Hjelm och till ytterst billiga priser utmärkt vackra hvit­gla­ce­ra­de kakelugnar, äfvensom ornerade ugnar, glacerade med färgad emalj­gla­cyr samt ma­jo­li­cagla­sy­rer. En del af desamma äro å fabrikens modellsal i 22 qv. N:o 32 härstädes uppsatte till benäget påseende.

Karlskrona i april 1884.

I dessa lokaler påbörjade Karlskrona ka­kel­fa­brik sin verk­sam­hets­tid kort därefter, och en in­flytt­ning av kakelfolk till fas­tig­he­ter­na inleddes samtidigt. Några uppgifter om antalet anställda samt till­verk­ning­s­en under fabrikens första år har gått att få genom Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser enligt följande: 1884, 1885 - 1 verk­mäs­ta­re, 35 arbetare. 1886 - 1 verkm., 26 arb. 1887 - 1 verkm., 23 arb., 800 kakelugnar. 1888 - 1 verkm., 18 arb., 600 kakelugnar. 1889 - 1 verkm., 22 arb., 620 kakelugnar. 1890 - 1 verkm., 32 arb., 800 kakelugnar.

Från Svenska Industrien kommer dessa upp­lys­ning­ar: 1907- års utgåva: Ka­kel­fa­briks Ak­tie­bo­la­get i Karlskrona grundades den 26/5 1884. Tillverkar dekorativa och enkla kakelugnar, pris­be­lön­ta med såväl guld- som silver-medaljer. Till­verk­ning­s­en 1904 bestod av 2751 diverse kakelugnar och antalet sys­sel­sat­ta i fabriken var 84 arbetare. Verkst. dir: J.A. Th. Borgström. Disponent: Wilh. Lundberg. 1911-12- års utgåva: Till­ver­ka­des omkring 2750 kakelugnar och arbetarnas antal var ca 80 st. 1918-19- års utgåva: Tillverkar även spislar, spiskakel och vägg­plat­tor. Ca 100 arbetare.

Efterhand som ef­ter­frå­gan på kakelugnar minskade under 1920- och 1930-talen så ökade pro­duk­tio­nen av ka­kel­plat­tor vid fabriken. Vid 1930-talets början till­ver­ka­des t.ex. årligen 6 miljoner ka­kel­plat­tor. 1961 blev ka­kel­fa­bri­ken uppköpt av Upsala-Ekeby, och 1969 upphörde till­verk­ning­s­en vid Karlskrona ka­kel­fa­brik.

Under slutet av 1800- och början av 1900-talen fanns det fort­fa­ran­de rätt så många ka­kel­ugns­ma­ka­re bosatta och verksamma i Karlskrona. Troligtvis var de dock under denna tid enbart sys­sel­sat­ta med re­pa­ra­tio­ner samt upp­sätt­ning av fa­brikstill­ver­ka­de kakelugnar. Några av yr­kes­män­nen fanns också re­gi­stre­ra­de i Kom­mers­kol­le­gi­ets fa­briks­be­rät­tel­ser under rubriken hant­ver­ka­re. Lämnar här några upp­lys­ning­ar om dessa:

Holger Andersson, vilken var född den 21 oktober 1834 i Kristi­ano­pel, bosatte sig 1880 i Karlskrona och tomt nr 48 i 3:e kvarteret (3:48) till­sam­mans med sin familj. De kom närmast från Stockholm, men före det hade de bland annat varit bosatta i Kalmar, där Andersson drev egen rörelse. Under tiden i Karlskrona var det endast under år 1883 som ka­kel­ugns­ma­ka­re Andersson enligt fa­briks­be­rät­tel­ser­na hade någon anställd i sin verksamhet. Familjen återvände 1891 till Stockholm.

Johan August Nilsson föddes den 27 oktober 1839 i Karlskrona Ami­ra­li­tets­för­sam­ling. Nilsson var verksam som murare, men började tydligen även att sätta upp kakelugnar. I varje fall fanns han inskriven under yr­kes­grup­pen ka­kel­ugns­ma­ka­re i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från och med 1883. I hus­för­hörsläng­den ti­tu­le­ra­des han emellertid som murare och murar­mäs­ta­re fram till 1890-talet då han där fick titeln ka­kel­ugns­mäs­ta­re. Efterhand bildade Nilsson familj, och blev med dem bosatt vid tomt nr 2 i 11:e kvarteret.

Enligt fa­briks­be­rät­tel­ser­na bedrev han en tämligen stor verksamhet med omkring tre anställda under slutet av 1880-talet. 1888 var det till och med fem anställda hos honom. Ka­kel­ugns­mäs­ta­re Johan August Nilsson avled den 28 december 1902.

Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser har bara varit till­gäng­li­ga fram till och med 1890, men under de två sista åren fanns ka­kel­ugns­ma­ka­re Oskar Fredrik Carlholm upptagen i dessa. Carlholm, som var född den 4 november 1865 i Landskrona, lämnade 1889 Malmö för att bosätta sig i Karlskrona. I Malmö hade han varit verksam till­sam­mans med fadern, ka­kel­ugns­ma­ka­ren Frans Oskar Carlholm.

1892 flyttade även Carlholm d.ä. till­sam­mans med hustru till Karlskrona, och troligtvis åter­upp­togs då samarbetet mellan far och son. Detta samarbete fortsatte även efter att Oskar Fredrik Carlholm till­sam­mans med för­äld­rar­na flyttade till Norrköping 1894. Året efter återvände dock Carlholm d.y. till Karlskrona, där han efter några år blev bosatt vid tomt nr 37 i 7:e kvarteret till­sam­mans med nybildad familj. Hos familjen fanns under en tid även en lärling boende. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Oskar Fredrik Carlholms tid här på jorden avslutades den 9 december 1949.

Kristi­ano­pel

Kristi­ano­pel har en gammal tradition som en ort där det tidigt bedrevs bland annat till­verk­ning av kakel, och i Manne Hofréns artikel Om kakelugnar och ka­kel­ugns­konst i sydöstra Sverige i Svenska Kul­tur­bil­der från 1932, visas flera bildex­em­pel på så kallade kristi­ano­pelar­be­ten från 1700-talets senare del. Någon kakelugn skall även finnas på Karlskrona museum.

Huruvida Hindrich Westberg var den dåvarande köpingens tidigaste krukmakare har inte helt gått att fastställa, men i varje fall har han kunnat återfinnas i för­sam­ling­ens kyrkoarkiv år 1766, och då i samband med att en dotter till honom och hans hustru blev född detta år. Troligtvis hade hans in­flytt­ning skett betydligt tidigare än så, och då redan 1751 när han fick burskap (rätt att utöva yrket) gällande i Kristi­ano­pel.

Westberg skall enligt Ystads Kruk­ma­karäm­be­tets protokoll 1696-1847 ha varit född i Kristi­an­stad, och där till­bring­a­des även lär­lings­ti­den under perioden 1740-1744. Enligt nämnda protokoll skall mäs­tar­ti­teln erhållits i Ystad år 1747. Några uppgifter om verk­sam­he­ten i Kristi­ano­pel har inte gått att få fram, förutom då att kruk­ma­kar­mäs­ta­re Hindrich Westberg fick sluta sina dagar den 3 september 1777 i en ålder av 56 år.

Änkan bodde kvar i köpingen till­sam­mans med sina barn samt kruk­ma­kar­ge­säl­len Carl Petter Enebom och för­mod­li­gen drev hon verkstaden under en tid med hjälp av gesällen. Osäkert dock hur länge, men giss­nings­vis fram till se­kel­skif­tet, alltså ungefär när Joachim Trowall anlände till Kristi­ano­pel. Möjligtvis blev det då han som kom att driva verkstaden vidare. Efter en tid i största fattigdom fick änkefru Rebecka Westberg sluta sitt liv år 1811.

Inre heller angående Johan Anders Grau har det gått att fastställa när han etablerade sig i Kristi­ano­pel, men även här blir för­sam­ling­ens födelsebok till viss hjälp, eftersom en dotter an­teck­na­des där som född år 1773. Grau kom till världen den 9 april 1727 som son till krukmakare Andreas Grau och dennes hustru i Karlskrona. Till­sam­mans med brodern Johan Anders och Sven Sundell var han pådrivare till att Karlskrona Kruk- och ka­kel­ugns­ma­karäm­be­te bildades år 1776. De båda bröderna Grau blev då bisittare i ämbetet och Sven Sundell dess ålderman.

Vid denna tid bör J A Grau alltså ha varit verksam och bosatt i Kristi­ano­pel, och detta ger även man­talsläng­den belägg för då han finns antecknad i dessa från och med 1774 och tio år framåt. Längderna strax före och efter denna period saknas dock, så något exakt år för ankomst respektive flytt har det inte gått att få genom dessa handlingar. Troligtvis återvände J A Grau till Karlskrona vid mitten av 1780-talet, och där drev han därefter en ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het fram till sin död den 17 augusti 1798.

Några säkra uppgifter om Joachim Trowalls bakgrund har tyvärr inte gått att få fram, men giss­nings­vis föddes han i Simrishamn den 9 juni 1768. I varje fall nedkom hustrun till krukmakare Johan Trovall i denna stad med ett gossebarn som fick namnet Joachim just detta datum. Nu är det ju inte helt säkert att denna kruk­ma­kar­son är densamma som senare blev kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Kristi­ano­pel, men eftersom även åldern tycks över­ens­stäm­ma någorlunda, så verkar det rätt troligt att det förhåller sig på det viset.

Hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Sjöholm i Kalmar arbetade vid slutet av 1700-talet en gesäll med namnet Trowall under en kort period, och möjligtvis var detta gossen från Simrishamn. Den gesäll Joachim Trowall som befann sig i Karlskrona under 1700-talets sista år var dock tämligen säkert den som blev mästare där i början av år 1800, och därefter kom att bosätta sig i Kristi­ano­pel. Trowall anlände alltså till sin nya hemort under 1800-talets första år, och möjligtvis blev han samtidigt ägare till änkefru Westbergs verkstad. Följande år blev det äktenskap för den nye ka­kel­ugns­ma­ka­ren, och som inneboende hos makarna kom det under åren att finnas ett par gesäller och lärlingar.

Joachim Trowall avled dock redan den 18 mars 1815, och bland tillgångar i den därpå följande boupp­teck­ning­en upptogs husen gamla bestående uti Stuga med kammare, förstuga och kök samt en wärkstad på gården med brännugn. Som tillgångar an­teck­na­des det också under rubriken Ka­kel­ugns­ma­ka­re arbeten till exempel 4 stycken färdiga vita och prickiga glaserade ugnar samt 6 skockar diverse krukor, 4 skockar diverse fat, 5 skockar tallrikar, 2 skockar diverse små kärl och 1 skock bloms­ter­bur­kar. (1 skock = 60 stycken).

I Carlskrona Weckoblad gick det den 20 maj 1815 läsa en annons med följande lydelse:

Den Respektive All­män­he­ten får jag härmed äran till­kän­na­gifwa, och i synnerhet de Herrskaper, hwars förtroende min aflidne man ägde, att så wäl färdiga Kakelugnar af flera fasoner kunna när som helst bekommas, som be­ställ­ning­ar emottagas, då jag vågar försäkra, att både ugnar och upp­sätt­ning skall blifwa till Herrar Requi­ren­ters full­kom­li­ga behag.

Christi­ano­pel den 16 Maj 1815. Anna Chr. Trowall.

Till sin hjälp med arbetet i verkstaden hade änkan både gesäller samt lärlingar, och den som ansvarade för detta var verks­ge­säl­len.

Olof Nordberg anges i hus­för­hör­läng­den ha blivit född den 8 maj 1785 i Filipstad, men någon sådan födelse har inte gått att återfinna i denna för­sam­lings födelsebok. Däremot har det gått att träffa på en lärling och sedermera gesäll med namnet Olof Norberg i Kristi­ne­hamn under 1800-talets första år. Denne person angavs även vara född år 1785. Som gesäll lämnade han Värmland omkring 1815. Detta år anlände hans namne till änkefru Trowalls verkstad i Kristi­ano­pel. Ef­ter­nam­net kom senare att skrivas Nordberg. Möjligtvis var Olof Norberg i Kristi­ne­hamn och den som anlände till Kristi­ano­pel samma person. I varje fall blev han verks­ge­säll vid änkans verkstad, men det dröjde bara till 1818 innan det ingicks äktenskap mellan de två, och samtidigt erhöll Nordberg mäs­tar­vär­dig­he­ten.

Tio år senare avled hustrun och i hennes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat två stycken fär­dig­gjor­da och brända kakelugnar, tre skockar med krukor, fat, skålar och tallrikar. Tydligen hade bo­nings­hu­set blivit ny- eller ombyggd, eftersom det beskrevs innehålla sal, kammare förstuga och kök samt indelt kammare och vind på öfra botten. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Olof (Olaus) Nordberg gifte om sig efter ett tag, men den 27 december 1832 fick han följa den första hustrun i graven.

Under oktober månad följande år kunde man genom vissa tidningars annonser få vetskap om en för­sälj­ning av Nordbergs fastighet, vilken beskrevs på detta sätt:

Uti Köpingen Christi­ano­pel, belägen nära gränsen emellan Städerne Carlskrona och Calmar, är en Egendom mot facilt pris och ganska förmonliga be­tal­nings­wil­kor till salu. Med densamma medföljer en komplett Ka­kel­ugns­ma­ka­rewerk­stad med alla dertill hörande werktyg, brännugn och torkvind, äfwensom diverse sorter obrända lerkärl till un­ge­fär­li­gen en half bränning. Egendomen, som får genast tillträdas och på en för detta yrke afsättlig ort är belägen, består af ett twåwå­nings­hus med nödiga boningsrum, wind och källare samt 2:ne förstugor, den ena åt landswägen och den andra inåt gården, uti hwilken äfwenledes finnes en brunn med godt och till­räck­ligt watten.

Någon vecka senare an­non­se­ra­des det om en offentlig auktion där det som lösegendom även såldes en del nyligen för­fär­di­gadt Pottmakare-arbete, hwaribland 10 st. kakelugnar m.m.

Näste ka­kel­ugns­ma­ka­re vid verkstaden blev Erik Holmberg, vilken kom in­flyt­tan­de år 1834. Han anlände till världen den 16 november 1796 i Bärbo socken, Sö­der­man­lands län, men familjen flyttade rätt så tidigt till Nyköping. I denna stad kom gossen sedermera även i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Under den ef­ter­föl­jan­de ge­säll­vand­ring­en blev det besök i bland annat Stockholm, Eskilstuna, Arboga, Malmö, Kalmar och Skänninge innan han anlände till Kristi­ano­pel. Där fick han sällskap av en gesäll och en lärling, men redan tre år senare, alltså 1837, avflyttade Holmberg till Karlskrona. På denna ort blev han detta år mästare, och kom därefter att driva verksamhet på platsen under lång tid. Ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Erik Holmberg avled i Karlskrona den 19 augusti 1859.

Verkstad och fastighet vid hus nr 18 togs därefter över av Magnus Olsson. Han var född den 4 september 1811 i Ronneby och kom tidigt i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra hos Werngrens i hemstaden. Efter en flytt till Karlshamn år 1834 blev det i denna stad tjänst vid änkan Lundgrens verkstad, innan hans ge­säll­vand­ring tre år senare gick vidare till Kristi­ano­pel. Ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Magnus Olsson, som blev mästare den 21 oktober 1837, kom därefter att driva denna verkstad till­sam­mans med gesäller och lärlingar fram till det att han avled den 20 december 1849. Som tillgångar i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs bland annat 2 st. mindre kakelugnar, 12 st. diverse storlekar fat, 2 dussin dito tallrikar, ½ dussin dito krukor och ½ dussin muggar. Änkan kom därefter att under några år driva verksamheten med hjälp av några gesällar och lärlingar fram till att hon ingick i äktenskap med en av gesällerna.

Peter Nilsson såg dagens ljus för första gången den 2 december 1826 i byn Klackebäck, Kristi­ano­pel. Efter att tidigt ha blivit för­äld­ra­lös vistades han på olika ställen i socknen innan han 1844 kom som lärling till Magnus Olsson. Där blev han efter några år gesäll, och 1853 sam­man­vig­des han med sin läro­mäs­ta­res änka. Därefter blev Nilssons titel ka­kel­ugns­ma­ka­re, och under de första åren hade han en jämn ström av gesäller och lärlingar till hjälp i verkstaden. Under senare år tycks dock deras antal ha minskat betydligt. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Peter Nilsson för­o­lyc­ka­des emellertid genom drunkning den 24 januari 1869, då isen brast under honom vid vandring utanför Långaskär. I mars samma år an­non­se­ra­des ka­kel­ugns­makar­verk­sta­den ut till för­sälj­ning al­ter­na­tivt till att hyra.

Per-Åke Olsson har i sin ut­omor­dent­li­ga skrift Pot­te­ma­ga­re kring Söderslätt 1804-1903 ägnat ett avsnitt åt krukmakare Johannes Bergman i Kristi­ano­pel, även fast huvuddelen av handlingen är förlagd i och omkring Trelleborg. Några enstaka uppgifter i följande do­ku­men­ta­tion har hämtats från denna artikel, och när detta skett finns det även angivet i texten.

Johannes Bergman blev född i småländska Algutsboda den 6 september 1847, och möjligtvis kom han att få tillbringa barn- och ung­dom­så­ren hos någon ka­kel­ugns­ma­ka­re i hemtrakten. I varje fall begav sig ynglingen vid ungefär sexton års ålder till Öland, och kom då i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Hjertsson i Borgholm.

Som gesäll återvände han 1866 till för­äld­ra­hem­met i Tokelsmåla, Algutsboda församling. Kanske var Bergman då under en tid i tjänst vid någon av de ka­kel­ugns­makar­verk­stä­der som fanns i närområdet, men enligt uppgift var han en period även verksam i Stockholm. År 1870 kom han enligt kyrkoarkiv i alla fall så till Kristi­ano­pel och hus nr 18. Därmed övertogs då den verkstad där det bedrivits kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het sedan lång tid tillbaka. Möjligtvis var det vid denna gård som Hindrich Westberg startade sin verksamhet redan vid 1750-talet.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Bergman gifte sig året efter ankomsten och till­sam­mans med hustru, barn och någon gesäll blev han sedan bosatt vid fas­tig­he­ten fram till 1882, då i stället hus nr 9 blev adressen. I hushållet fanns då även en gesäll med hustru boende. Enligt P Å Olssons artikel så byggde Bergman där vid nr 9, vilket var hustruns för­äld­ra­hem, upp både bostad och verkstad.

Artikeln Ett utdött Ble­king­e­hant­verk i Ble­kinge­bo­ken från 1927 berättar en del om Johannes Bergman, och då bland annat att han till att börja med förutom hus­hålls­gods som till exempel krukor och fat även till­ver­ka­de kakelugnar. Artikeln innehåller också uppgifter om att det stundtals fanns upp till fyra gesäller i verkstaden, och att den sista bränningen ägde rum 1926. Olssons artikel, vilken till viss del bygger på intervjuer av anhöriga till Bergman, berättar dock att kruk­ma­ke­ri­et övertogs av sonen Viktor år 1821, och att denne drev detta fram till mitten av 1930-talet. Johannes Bergman avled den 30 april 1933 och Viktor Bergman den 20 november 1935.

Med tillstånd av Per-Åke Olsson, författare till boken Pot­te­ma­ga­re kring Söderslätt 1804-1903, har avsnittet om Bergmans i Kristi­ano­pel kunnat skrivas av och kom­plet­te­ra denna do­ku­men­ta­tion. Här följer så denna avskrift.

Bergmans i Kristi­ano­pel

— Johannes (1847-1933), Viktor (1894-1935)

Johan, eller Johannes som han också kallades, föddes den 6 juli 1847 och var son till smeden Daniel Bergman (f 1806) och Gustava Hultberg (f 1811). I familjen, som bodde i backstuga Fiskestad i Algutsboda socken, fanns yt­ter­li­ga­re två söner, Gustaf (f 1832) och Frans Olof (f 1850). Sina lärlingsår i kruk­ma­ka­ryr­ket gjorde Johannes i Borgholm på no 91 Åland hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Gerdtsson (f 1819). Han flyttade dit 1863 och tre år senare (1866) lämnade han verkstaden som färdig gesäll. I slutet av februari 1867 återvände han till för­äld­ra­hem­met i Algutsboda. Enligt svårlästa noteringar i hfl 1867-1870, hade han tydligen vistats i Stockholm också under någon period efter hemkomsten. 1870 lämnade han hemorten och återfinns på Kristi­ano­pel no 18 samma år. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Peter Nilsson (f 1826 i Kristi­ano­pel) hade verkstad på adressen till sin död den 24.1.1869. Var (?) drunknad under gående på is vid Långaskär, var noteringen i dödsboken med frå­ge­teck­net över­krys­sat.

Johannes tog över Nilssons verkstad på no 18 och den 16 september 1871 ringde bröl­lopskloc­kor­na i Kristi­ano­pels kyrka för honom och sjö­mans­dot­tern Maria Sofia Norström (f. 1851 i Kristi­ano­pel). Innan gif­ter­må­let bodde Maria på no 9 till­sam­mans med en syster och modern som var änka efter sjöman Carl Peter Norström (1811-1866). Familjen utökades med sonen Karl Adrian år 1872 och dottern Jenny Constansa 1874. 1877 såg barn nummer tre, Viktor Julius, dagens ljus för första gången men han dog året därpå. Samma öde drabbade dottern Olga Viktoria som kom till världen 1881, men som avled 1882. Sedan dröjde det 12 år innan avlandet avslutades med Viktor Fridolf den 9 juni 1894.

Efter några år byggde Johan ett nytt hus och verkstad på tomten intill sin svärmoders hus på no 9 i vilken det även fanns en vägkrog. De kristna i för­sam­ling­en ogillade krogen och sade till Johannes: Den där krogen får du riva för den är en skamfläck! Så blev inte fallet, krogens verksamhet fortsatte.

Av hfl framgår att gesällen Ola Olsson (f 1852) kom med sin familj från Ronneby år 1879 till Bergmans verkstad på no 18. 1882 flyttade familjen till no 2, men sannolikt arbetade Ola kvar hos mäster Bergman till 1884 då man flyttade till Karlkrona. Innan dess, år 1883, flyttade gesäll Wilhelm Lindström (f 1849) med familj in på no 9. De stannade ända till 1886 då de återfanns på no 23 Hel­le­vik­säng för att två år senare bosätta sig på no 101 Yttre Täng. Någon gång under 1900-talets första tio år får man förmoda att sonen Viktor började som lärling i faderns verkstad.

Som många andra krukmakare var till­verk­ning­s­en inställd på hus­hålls­gods och kakel-ugnar, men kring se­kel­skif­tet 1800/1900 då kon­kur­ren­sen från andra material blev allt större, följde Johannes andra kruk­ma­ka­res exempel och började även med prydnads-gods. Han deltog vid Konst­in­du­stri­ut­stäl­ling­en i Norrköping 1906 samt i Blekinge läns hem­slöjds­av­del­ning vid Baltiska ut­ställ­ning­en i Malmö 1914 där lervaror och bägare i huvudsak gröna glasyrer utställdes. Godset som signerades Kristi­ano­pel och/eller Blekinge såldes bl.a. till Hemslöjden och Jacobi marknad i Lyckeby. Enligt Agnes Bergman, hustru till Viktor, hade man ett 25 tal modeller/mönster i verkstaden.

Den äldste sonen, Karl Adrian, gav sig ut på sjön och hoppade av i New York där han arbetade i en mekanisk verkstad. Oturligt nog kom han till skada i en maskin och återvände hem med amputerat ben. Han hjälpte till vid glasering i verkstaden, var speleman och blev sedermera frälst. När han ville gifta sig med en flicka från Kristi­ano­pel fick han inte tillåtelse av sin fader Johannes, som var mycket sträng, enligt brorsonen Birger. Det blev med andra ord inget äktenskap!

Johannes var en stor man i Kristi­ano­pel! Han var med i kö­ping­e­full­mäk­ti­ge, satt i fattig-vårds­sty­rel­sen, var nämndeman och ordförande i Östra Härads sparbank. Politiskt var han frisinnad, men hade mycket bestämda åsikter. Den som inte vill arbeta ska inte ha understöd, var hans bestämda mening i fat­tig­vårds­sty­rel­sen. När han levererade krukor till Karlskrona, lånade han häst och vagn men gick själv sidan om vagnen den fyra mil långa vägen dit. När människor påtalade detta sade han Hästen behöver vila! På hemvägen satt Johannes emellertid på kuskbocken, men då fanns det ju ingen last på vagnen.

Den yngste sonen, Viktor, ville bli sjöman som sin bror och hade till och med beställt en sjö­manskis­ta, men fadern, Johannes, hade andra planer. Viktor skulle överta verkstaden! Johannes slutade med yrket 1921, men hjälpte till vid bränningar med att passa ugnen, vilket var ett tidskrä­van­de moment i arbetet.

Johannes hustru, Maria Sofia Norström, avled av kräfta i bröstet år 1916. Sonen Viktor Fridolf gjorde någon form av värnplikt 1914 och förde Clara Agnes Dorsch (född 1900) till altaret den 21 mars 1923. Paret begåvades med tre barn: Gunvor (född 1925), Birger (född 1928) och Margit (född 1933).

85 år gammal togs Johannes ur tiden den 30 april 1933 av hjärn­blöd­ning. Det var en ovanligt hög ålder för en krukmakare. Många dog i unga år p.g.a. sjukdomar som var relaterade till han­te­ring­en av bly vid glasering.

Viktor inhandlade en bil och sålde såväl lergods som sill på sina turer i bygden. Enligt hustrun Agnes, som in­ter­vju­a­des av Blekinge museum 1952, var han begåvad i teckning och en skicklig yrkesman. Han gjorde lättare och finare pjäser än sin far som hade grövre klumpigare former. Enligt sonen Birger var fadern klen i nerverna, en sjukdom som var en skam på den tiden. När dessutom de­pres­sio­nen i början på 1930-talet bromsade verk-samheten har man kanske för­kla­ring­en till dödsboken den 20.1.1935: självmord genom drunkning. Sto­ra­sys­tern Gunvor 10 år, hittade fadern i hamnen. Han bars hem på en avhängd dörr och 6-årige Birger tvingades att gå in och titta på den döde fadern. Det glömmer jag aldrig!, sade Birger vid samtal år 2011.

Verk­sam­he­ten upphörde efter Viktors död, men det sista partiet av lergods brändes 1936 i pors­lins­fa­bri­ken i Karlskrona med pors­lins­fa­bri­kens glasyr, och såldes sedan av hustrun. Enligt henne övertog Törngrens i Falkenberg leveransen av lergods till Hem-slöjden.

Wilhelm Lindström kom till världen den 10 februari 1849 i skånska Vittskövle, som son till ka­kel­ugns­ma­ka­re Jöns Lindström och dennes hustru. Sin lärotid fick gossen göra vid faderns verkstad, men vid sexton års ålder begav han sig till Kristi­an­stad för att där bli ar­til­le­rist vid garnisonen. Elva år senare, alltså 1876, var han tillbaka vid Pottehuset i Vittskövle, och där stannade han kvar till 1881 då det blev arbete hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Petersson i Jämjö.

Två år senare fick gesäll Lindström sin bostad och troligtvis även arbete hos Johannes Bergman i Kristi­ano­pel. Tämligen omgående blev det fa­mil­je­bild­ning, och till­sam­mans med hustru och två barn flyttade gesällen år 1886 till Hel­le­vigs­äng. Två år senare fick familjen sin bostad vid Yttra Tång, fort­fa­ran­de inom socknen. Huruvida Lindström då alltjämt arbetade kvar hos Johannes Bergman är oklart, men efter en tid blev hans titel ka­kel­ugns­ma­ka­re och möjligtvis var han då sysselsatt med upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. Som änkeman flyttade ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindström år 1913 till Söderåkra i Kalmar län till­sam­mans med de barn som inte tidigare lämnat hemmet, och där avled han den 9 januari 1929.

Under perioden 1854-58 var hus- och gårds­ä­ga­ren tillika ka­kel­ugns­ma­ka­ren Carl Magnus Petersson bosatt i Femmeryd till­sam­mans med sin hustru. Ut­för­li­ga­re berättas om honom i följande avsnitt.

Jämjö

År 1858 kom ka­kel­ugns­ma­ka­ren och torparen Carl Magnus Petersson in­flyt­tan­de till Jämjö församling till­sam­mans med sin hustru. Paret blev efter något år bosatt vid Hammarby nr 22, och förutom ka­kel­ugns­ma­ke­ri­et så försörjde sig Petersson troligtvis även med att bruka ett torp. Han var född den 7 september 1832 i Karlshamn, och där kom han femton år gammal i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindgren.

Till Ronneby och ka­kel­ugns­ma­ka­re Werngren kom ut­lär­ling­en 1853, men efter endast några månader där blev det flytt till Femmeryd, Kristi­ano­pel. På denna plats ingick Petersson i äktenskap, och förutom ka­kel­ugns­ma­ka­re skrevs hus- och jordägare in som titel i hus­för­hörsläng­den. Ungefär fyra år senare fick makarna sitt hem i Jämjö socken.

Petersson ti­tu­le­ra­des under de följande åren som torpare, och möjligtvis var det denna näring som blev hu­vud­sak­lig in­komst­käl­la. Från omkring 1874 fanns dock gesäll Ture Wikström bosatt hos familjen, så eventuellt innebar detta då en något större verksamhet i ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­sen. Yt­ter­li­ga­re några gesäller blev senare bosatta vid Hammarby nr 22. Under åren 1877-1883 var rörelsen re­gi­stre­rad i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser, och där redovisas att han under åren hade en till två arbetare i sin verksamhet. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Magnus Petersson avled den 30 juli 1883.

Troligtvis övertogs verk­sam­he­ten därefter av gesällen Thure Wikström, vilken var född den 17 april 1827 i Kalmar. Där kom han också i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra, men begav sig tjugo år gammal till Karlskrona för att fortsätta i yrket som gesäll. Wikström provade även på livet som ma­rin­sol­dat under perioden 1865-72, men återgick därefter till sitt tidigare yrke, och då hos krukmakare Martin Matsson i Bräkne-Hoby.

Från 1874 återfanns han så hos Petersson vid Hammarby nr 22 i Jämjö socken. Där blev Wikström kvar förutom att han omkring 1879 gjorde ett årslångt besök hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Larsson-Lindgren i Söderåkra, Kalmar län. I samband med sitt giftermål år 1882 bosatte sig makarna vid Hammarby nr 21, men giss­nings­vis övertogs Peterssons verksamhet efter dennes död. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Thure Wikström slutade sina dagar den 22 juni 1908.

Ronneby

I Ronneby skall det enligt Manne Hofréns artikel Om kakelugnar och ka­kel­ugns­konst i sydöstra Sverige från 1929 och publicerad i Svenska kul­tur­bil­der, ha bedrivits en tidig och högklassig ka­kel­ugns­till­verk­ning. Några upp­lys­ning­ar om vilken eller vilka i Ronneby som tillverkat dessa ugnar finns dock inte i artikeln.

Rätt så kortfattat berättas något om ett par senare tiders kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i artikeln Gamla hant­ver­ka­re i Ronneby på 1890-talet. Författad av Henrik Sandén och publicerad i Ble­kinge­bo­ken 1951.

Eftersom un­der­teck­nad långt ifrån är någon expert på att tyda handstilen i äldre skrifter, och det även finns luckor i till­gäng­li­ga handlingar, det vill säga man­tals­läng­der, så har det inte gått att få fram några säkra uppgifter om när Ronneby fick sin tidigaste krukmakare. I 1685-års man­talslängd finns det dock en Hans Hansson pot­te­ma­ka­re, och i skriften Kring en åkrök. Ronneby - stad och bygd, utgiven av Ronneby kommun 1986, berättas något om denne herre. Vid 1600-talets slut fanns det inte så många hant­ver­ka­re kvar i Ronneby, eftersom de hade blivit beordrade att flytta till Karlskrona. Några av dessa hade dock struntat i påbudet, och en av dem var Hans Pot­te­ma­ka­re (den yngre), vilken 1689 var instämd till ting för för­o­lämp­ning. Hans rätta namn var Hans Hansson Beijer, och enligt den nämnda skriften fanns han kvar i Ronneby fram till mitten av 1710-talet, då han sålde sitt hus. Det fanns även en Hans Pot­te­ma­ka­re (den äldre), vilken var far till den för­ut­nämn­de, och som skall ha funnits i Ronneby redan 1681. Också denna uppgift kommer från skriften.

Man­tals­läng­der­na finns till­gäng­li­ga endast under några enstaka år fram till 1698, varefter de förekommer mer kon­ti­nu­er­ligt. Från och med detta år har det också gått att träffa på nedan nämnde krukmakare i dessa handlingar. I skriften Ronneby bygg­nads­hi­sto­ria under 1700- och början av 1800-talet finns bland annat en Be­skriv­ning till 1719 års karta och där omnämns pott­ma­ka­ren (kruk­ma­ka­ren) Michael Schefflers hus och tomt. Fas­tig­he­ten bestod av stuga, fahrstuga och kök. Ett litet gårdsrum där han har sin brännugn. Allt­sam­mans helt gammalt och krassligt.

Enligt denna karta bör hans fastighet ha funnits ungefär där nu Strand­ga­tan går fram, och då vid korsningen med Prinsgatan, fast på sidan mot ån. Efter 1720 har Scheffler inte länge kunnat återfinnas i man­tals­läng­der­na.

Däremot fanns änkan kvar i 1722-års man­talslängd, och då till­sam­mans med gesällen Niclas. Denne gesäll torde nog ha varit Niclas Reinhard, vilken följande år angavs som ägare till fas­tig­he­ten. Troligtvis berodde över­ta­gan­de på ett giftermål mellan gesällen och änkan. Reinhard, vilken fick sitt burskap 1724 och blev mästare följande år, omtalas i den förut nämnda skriften som att eventuellt ha varit den vilken tillverkat de tidiga ka­kel­ug­nar­na.

Tidvis kom det att finnas någon gesäll eller lärling bosatt hos makarna, vilka senare har gått att återfinnas vid tomt nr 177. Denna tomt skall enligt en karta från år 1780 ha varit belägen vid Kal­ling­e­vä­gens södra del, inte så långt ifrån Heliga Kors Kyrka. Förutom sin kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­syss­la hade Niclas Reinhard även en tjänst som upp­sy­nings­man i byn. Arbetet i verkstaden övertogs då mer och mer av gesällen Torkel Ekelund, och efter att mäster Reinhard hade avlidit den 26 december 1768 vid sjuttio års ålder, blev denne gesäll Ronnebys nye krukmakare.

Torkel Bengtsson Ekelund skall ha gått i lära i Ystad under perioden 1750-1756, men något yt­ter­li­ga­re om hans bakgrund har ej gått att få fram. Vid slutet av 1750-talet kom han i varje fall som gesäll till Reinhard i Ronneby. Efter ar­bets­gi­va­rens död 1768 ar­ren­de­ra­de han troligtvis verkstaden av änkan, som då var dess ägare, men tiden som krukmakare blev kortvarig för Torkel Ekelund, eftersom han fick sluta sina dagar redan den 11 april 1783 i en ålder av 49 år.

Möjligtvis drev änkan Reinhard verk­sam­he­ten vidare under en kort period, för i 1784- års man­talslängd fanns hon inskriven vid nr 177 till­sam­mans med en verks­ge­säll och lärling. Man­talsläng­den finns till­gäng­lig endast några enstaka år vid denna tid, men när den åter går att ta del av tre år senare är både änkan och ar­bets­fol­ket försvunna från denna tomt.

Verks­ge­säl­lens namn var Andreas Werngren, vilken enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall ha blivit född den 7 maj 1758. Några yt­ter­li­ga­re uppgifter om hans tidiga liv har inte gått att få fram, förutom att det i Karin Månssons artikel Kruk­ma­ka­reäm­be­tet i Ystad upplyses om en Andreas Werngren med lär­lings­tid i Simrishamn under perioden 1773-79. För­mod­li­gen är detta samme person som några år senare kom att bli verksam i Ronneby. Werngren, som blev mästare 1784 och erhöll burskap samma år, etablerade sig samtidigt som kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re vid tomt nr 9-10.

Skriften Ronneby. Bygg­nads­hi­sto­ria under 1700- och början av 1800-talen, av Sigurd Erixsson samt Sven T. Kjellberg och utgiven 1918, innehåller en utförlig be­skriv­ning från 1797 över ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Werngrens fastighet vid denna tomt. Till skriftens be­skriv­ning medföljer också en karta över tomten och dess flertaliga byggnader vid korsningen Stora Gatan - Lilla Kyrkobron. (Kungsgatan 15). Har här tagit mig friheten att återge några citat/be­skriv­ning­ar från texten:

Tomt 9 - 10 (Tillhörig ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Werngren) Utom en god brunn, som på tomterne befinnes, är 253 al:r från dem tillfälle till wattu-hämtning uti den förbi Kjöpingen flytande Ronneby å. På tomterne befinnes följande Byggnader:

1. En Byggnad, på Chartan tecknad med N.o 1, till en del uppförd år 1788 och till en del in­ne­wa­ran­de år, af furu timmer med knutar på Ekefotträd och 2 3/4 al:r hög gråstens mur, warandes denna byggnad 32 al:r lång, 10 al:r bred inwändes och 4½ alnar hög utom taket, som är brutit, beståendes öfra delen af torf och näfwer, lagt på furu bräder, samt dess nedra del af dubbla furu bräder, hwilka i likhet med öfrige byggnaden äro röd-färgade. Takresningen 5½ al:r hög består af 5 tum tjocka furu sparr, och Bjelklagen uti Bottnarne består af 6 tum tjocka furu Balckar. Gaflarne äro den östre af furu timmer och den wästra af furu bräder.

Gollfwen uti rummen äro dels af dubble, dels af enkla furu och grane bräder. Uti kjöket är gollfwet af eke plankor; efwen som alla dörrar, tillika med alla dörr- och fenster-fordringar äro af furu bräder och mästa delen målade med olljefärg.

Under Byggnaden och des westra ända är en god källare 2¾ al:r hög, 7 al:r 15 tum bred och 8 al:r lång, omgifwen af en och en half alns tjocka gråstensmurar; från denne källare är en trappgång up till gården, murad af gråsten, hwilken trappgång tillslutes med twenne dörrar på gångjern. Efwen är under Östra ändan af Byggnaden en mindre källare murad af gråsten 4 al:r lång och lika bred samt 2¾ al:r hög, försedd med en dörr med Lås och gångjern. Byggnaden består af en wåning som innehåller fölljande Rum, alla 4 al:r 3 tum höga mellan Balcklagen: En Sal 8 al:r Lång och 9¾ al:r bred. Uti detta Rum är ett med olljefärg måladt wäggfast hörneskåp med glas dörr, försedd med lås och gångjern samt desutom en annan dörr med lås och gångjern. Wäggarne klädde med Pappers tapeter och målade.

En förstuga 5 al:r 16 tum lång och 2 al:r bred; wäggarne klädde med Pappers tapeter och målade. Näst intill denna förstuga är genom furu bräder en afdelt trappgång till winden, försedd med en dörr med lås och gångjern, och under trappan är et litet rum efwen med dörr på gångjern och med hänglås.

Utanför förstugan åt gatan är et Bislag med en trapp, byggd af furu Bräder 3 al:r 20 tum hög. En Kammare 5¾ al:r lång och lika bred. Ett rum 9 al:r 5 tum långt och 9¾ al:r bredt. Uti detta rum är et genom furu Bräder afdelt mindre rum och skafferi 9 al:r 5 tum långt. En kammare 8 al:r 2 tum lång samt 4 al:r 4 tum bred.

Ett kjök 8 alnar 2 tum långt samt 5¾ alnar bredt. Uti detta rum är en af tegell nymurad och rappad spis med egen af tegell nymurad och rappad skorsten samt en bakugn, hwarjemte är murad en ny Brygg-kittel af koppar innehållande circa 30 kannors rymd. Kjöket är äfwen inredd med wäggfaste hyllor och Bord. Dese rum uplyses af 10 par fenster uti lika många Lufter, innehållande hwarje fenster 6 rutor af hwitt glas i bly med kitt, hwilka rutor tillsammans utgör 1 al. 12 tum i högden och 17 tum i bredden. Desutom är uti ena rumet åt gården 2:ne enkla fenster uti särskildte Lufter, lika stora och beskaffade som nedan beskrefne. Alla dese fenster äro försedde med haspar, storm-hakar och gångjern, til en del förtenta. Utom de redan nämde dörrarne till trappgången uti förstugan åt winden är uti förenämde rum 6 stycken Franska spegell dörrar, alla med gångjern, 4 med lyckta låsar och 2:ne allenast med klinka. Twänne stycken släta dörrar med öppna låsar och gångjern. Trenne halfdörrar från kjöket åt gården med gångjern och klincka. Twänne uti förstugan åt gatan med lås, klincka och gångjern. Uti rummen äro widare: Twänne större kakelugnar, en mindre fyrkantig samt en rund, alla på träd-fötter och försedde med jerndörrar, spjell samt goda och rappade skorstenar.

På Winden, som är genom furu bräder afdelt uti twänne rum samt en genom furu timmer afdelt kammare 3 al:r 2 tum hög, 6¼ aln lång samt 6½ aln lång, befinnes trenne dörrar med haspar, gångjern och en klincka. Twenne par fenster af hwitt glas i bly och kitt, hwarje fenster 1 aln högt och 15 tum bredt i dagen samt 1 par fenster, likaledes med hwitt glas i bly och kitt, i dagen hwarje fenster 1¼ aln högt och 20 tum bredt, alla försedde med fordringar, haspar, stormhakar och gångjern.

Be­rät­tel­sen fortsätter med liknande be­skriv­ning av yt­ter­li­ga­re nio byggnader på tomten, men begränsar mig här till att återge vad som skrivs om verkstad och brännhus.

3. Näst här intill är en knut byggnad på Chartan teknad med N:o 3, upförd åhr 1786 af furu timmer på ekefotträd, och 1 al:s hög grå­stens­mur, är 11½ al:r lång, 9 al:r 6 tum bred och 4 al:r 20 tum hög utom taket, som är af torf och näfwer, lagt på furu bräder och furu sparr.

Denne Byggnad, som är utwändes klädd med furu bräder och rödfärgad, innehåller et enda rum, som nyttjas till wärkstad och försedt med ekegollf och twänne par fenster med hwitt glas uti Bly, hwarje fenster 1 al. 4 tum högt och 13 tum bredt i dagen samt twänne enkla mindre fenster med hwitt glas uti Bly, alla med haspar, stormhakar, gångjern och fordringar. Uti Rummet är widare: Twänne wäggfaste sängar, hyllor och Bord af furu och grane bräder samt 5 stycken swarfsto­lar. En stor kakellugn med jerndörr och spjell samt egen skor­stens­pi­pa af tegell.

5. Näst intill denna är ett så kalladt Brännhus, på Chartan utmärkt med No 5, upförd med furu bräder på ekefotträd samt täkt med furu bräder på furu sparr, 15 al:r långt och 8 al:r bredt, utwändes rödfärgadt. Uti denne Byggnad befinnes, utom twänne dörrar med haspar och gångjern, twänne wäggfaste han­dq­war­nar, äfwen en Brännugn murad af tegell och gråsten med 1½ alns tjocka murar och är 6½ aln bred och 7½ aln lång utom Skorstens rumet; ugnen har egen, god och waraktig af tegell murad skorsten.

En stor skillnad mot den fastighet som beskrevs i början av do­ku­men­ta­tio­nen, alltså den som ägdes av Scheffler. Nu torde väl Werngrens fastighet knappast tillhöra de vanligaste, i varje fall inte bland ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Verk­sam­he­ten vid verkstaden borde ha varit tämligen omfattande eftersom det var ett rätt stort antal gesäller och lärlingar bosatta hos familjen under åren. Efter hustruns frånfälle år 1809 flyttade Andreas Werngren till Herstorp där han avled den 15 mars 1816. Rörelsen samt fas­tig­he­ter hade då överlåtits till sonen Johan Niclas.

Johan Niclas Werngren kom till världen den 5 december 1785 och torde tidigt ha fått börja arbeta vid faderns verkstad. Sin mäs­tar­vär­dig­het samt burskap erhöll han 1808 och kunde därmed ta över vid nr 9-10 efter sin far. Även fort­sätt­nings­vis kom ar­bets­styr­kan att bestå av någon eller några gesäller samt lika många lärlingar. Ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Johan Niclas Werngren lämnade jordelivet den 15 januari 1841, och i den omfattande, men tyvärr även mycket svårlästa boupp­teck­ning­en, går det i alla fall att uttyda en del nya lerkärl bland till­gång­ar­na. Änkan drev därefter verk­sam­he­ten vidare under en tid, men redan tre år efter makens död fick hon följa honom i graven.

Arbetet i verkstaden leddes under dessa samt följande år av ka­kel­ugns­ma­ka­re Gustaf Elof Fred­riks­son, vilken var född den 22 juni 1811 i Helsing­borg. Han hade kommit till verkstaden 1842 och då närmast från Ystad. Mäs­tar­vär­dig­he­ten erhölls två år senare. Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser hade Fred­riks­son till exempel år 1847 två gesäller och två lärlingar i sin tjänst, men när makarna Werngrens son Carl Adolf detta år återvände från Lund efter en tids bortavaro, flyttade Fred­riks­son, enligt hus­för­hörslängd, vidare till Karlskrona. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser däremot fanns han kvar i Ronneby i varje fall fram till och med 1850. Mot­sä­gel­se­ful­la uppgifter alltså.

Carl Adolf (Adam) Werngren, som var född den 2 januari 1826 i Ronneby, hade tidigt lärt sig yrket i sin fars verkstad. Efter vad som framgår av kyrkoarkiv skall han övertagit denna verkstad 1847, samma år som han blev mästare, men dess­förin­nan vistats i Lund som gesäll under ett års tid. I Fa­briks­be­rät­tel­ser­na fanns han inskriven från och med 1848, och skall vid denna tid ha haft en lärling till sin hjälp. Hus­för­hörsläng­den visar dock på att ett tämligen stort antal gesäller och lärlingar fanns bosatta hos familjen under åren.

Det sista år som Werngren har gått att återfinna i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser var 1864, och troligtvis hyrdes verkstaden därefter av ka­kel­ugns­ma­ka­re Peter Gustaf Carlsson Lindén. Vid denna tid ändrade tomten/fas­tig­he­ten 9-10 beteckning till nr 31, och där avled Carl Adolf Werngren den 24 januari 1874.

Peter Gustaf Carlsson Lindén, vilken var född den 29 december 1834 i Linneryd, kom år 1857 till Ronneby från Tingsås som lärling till­sam­mans med ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindahl med familj. De båda var födda och uppväxta i Linneryd, och efter att Lindahl övertagit en verkstad i Tingsås blev även P G Lindén och hans bror Johan Magnus bosatta där.

I Ronneby bosatte sig Lindahl och hans lärling i Bustorp, där en verkstad övertogs, men redan samma år flyttade P G Lindén in till köpingen och blev där boende hos krukmakare Sven Daniel Petersson vid nr 97 (den nya be­näm­ning­en blev nr 8). 1863 flyttade Lindén till nr 9-10 (nr 31), där bostad samt troligtvis även verkstad hyrdes av Werngren. Samtidigt tog han sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re ef­ter­nam­net Lindén. Till sin hjälp hade han därefter brodern Johan Magnus, vilken som gesäll tagit sig namnet Norlén.

1868 lämnar emellertid bröderna denna adress, och året efter blev de bosatta vid nr 103 (tidigare nr 28) där Lindén blev fas­tig­hets­ä­ga­re. Osäkert dock om verk­sam­he­ten bedrevs där, eller om den skedde på annan plats. I artikeln Gamla hant­ver­ka­re i Ronneby på 1890-talet omtalas att bröderna var bosatta på Kyr­ko­bac­ken till­sam­mans med en hus­hål­lers­ka, vilken var en brors­dot­ter. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Peter Gustaf Carlsson-Lindén avled den 6 januari 1908 och hans bror Johan Magnus Carlsson-Norlén den 12 mars 1904.

I boupp­teck­ning­en efter Lindén framgår att fas­tig­he­ten vid nr 103 skall ha funnits efter Kyrkogatan, och som tillgångar upptogs bland annat en lervals och ett lager lerkärl som utgjordes av 38 krukor, 8 syltburkar, 84 fat, 98 blomkrukor, 6 muggar, 12 dussin tallrikar, 10 små fat samt diverse kärl. Nuvarande gatuadress för tomt nr 103 torde vara Kyrkogatan 3B eller 5.

Vid tomt nr 31 (alltså det tidigare nr 9-10) verkar det som att ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Frans Theodor Söderlund år 1868 ef­ter­träd­de Lindén som arrendator av Werngrens verkstad. Söderlund, som var född den 24 november 1844 i Linköping, hade vid fjorton års ålder kommit i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Lärotiden fortsatte två år senare i Norrköping varifrån det efter yt­ter­li­ga­re tre år, alltså 1863, blev flytt till obest. ort.

Till Ronneby kom Söderlund år 1866, och då närmast från Stockholm. Till­sam­mans med hustru, son och en lärling blev han bosatt vid nr 31 fram till 1872, varefter familjen fick sitt hem i den egna fas­tig­he­ten vid nr 32, vilken tidigare ägts av Werngren. Redan tre år senare blev det ännu en flytt, och även denna gång till egen fastighet, men då till nr 81b. (i kvarteret mellan Karlskrona-, Ny-, Strand- och Prins­ga­tor­na). I skriften Kring en åkrök. Ronneby - stad och bygd finns dock denna text: No 83 b rymde en liten stuga som den redan nämnde ka­kel­ugns­ma­ka­ren Frans Söderlund 1886 byggde till från fyra rum till sex rum, ännu med ingång från gården. Fastighet fanns i samma kvarter som nr 81b, men låg efter Karls­kro­na­ga­tan.

Söderlund ti­tu­le­ra­des under en period som brandfogde, men återfick efter en tid titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re. Osäkert dock var han bedrev sin ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se. Han förekom i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser under år 1874 och då med uppgift om två arbetare i tjänst. Under perioden 1879-1882 fanns han också upptagen i dessa fa­briks­be­rät­tel­ser, dock utan uppgifter om några anställda. I artikeln Gamla hant­ver­ka­re i Ronneby på 1890-talet berättas att Söderlund ej bedrev någon till­verk­ning, utan i stället ägnade sig åt ka­kel­ugns­upp­sätt­ning. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Frans Theodor Söderlund avled den 28 augusti 1925.

Peter Magnus Magnusson Lindahl föddes den 16 mars 1823 i Linneryd, och vid sjutton års ålder blev det en flytt till Tingsås församling där han kom i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Olof Mathsson i Tingsmåla Norregård. (Mathsson var för övrigt född i Ronneby den 1 maj 1813, och flyttade därifrån som tju­gotreå­ring till Tingsås). Efter att ha återvänt till Linneryd år 1847 kom Magnusson-Lindahl två år senare tillbaka till Tingsmåla i samband med att Olof Mathsson avlidit. Genom att gifta sig med dennes änka blev han samtidigt ägare till kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sta­den där. Som brukligt hade han övergett sitt son-namn i samband med att han blev gesäll och då tagit sig ef­ter­nam­net Lindahl.

År 1857 flyttade Lindahl med familj till Ronneby och övertog där en verkstad vid Bustorp efter ka­kel­ugns­ma­ka­re Adolf Fredrik Friberg, vilken då återvänt till Karlskrona. Vid verkstaden fanns under åren någon gesäll och lärling bosatt, men från och med 1862 hyrdes fas­tig­he­ten av ka­kel­ugns­ma­ka­re Lars Persson. Lindahl med familj flyttade då i stället in till köpingen och tomt nr 154, vilken efterhand får be­näm­ning­en 6a. De tre sönerna till Lindahls hustru kom alla att arbeta i verkstaden under olika perioder, och två av dessa blev senare verksamma som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Nästa adress för familjen skulle bli nr 91b (tidigare nr 60), där hus och tomt inköptes år 1870. I hushållet ingick då även en lärling. Denna fastighet skall enlig en karta från 1886 ha funnits vid nuvarande Kungsgatan 28 eller 30.

I Kring en åkrök. Ronneby - stad och bygd finns bl. a. detta skrivet om fas­tig­he­ten: No 91b (Kungsgatan 30): 1870 fick ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindahl (f 1823) bygg­nads­lov för bo­stads­hu­set ett litet två­vå­nings­hus; tomten blir efterhand fullbygd med verkstad på gården. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Emil Wilh Mattsson tar över 1894, 1911 inrättar snickare Fritiof Mattsson snickeri, glas- och ramaffär men 1914 äger ma­sk­in­re­pa­ra­tör ….

I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser förekom Lindahl från 1869 och fram till och med 1890 (det sista år som dessa be­rät­tel­ser har varit till­gäng­li­ga). Under denna period fanns det mestadels en person (gesäll, arbetare) till hjälp i verk­sam­he­ten. I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hustruns död 1880 upptogs som tillgångar, förutom hus, tomt och gård under nr 91b, bland annat en lervals i verkstaden, en del formar, en kiselqvarn jemte öfriga verktyg samt en del kakel. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Peter Magnus Lindahl slutade sina dagar den 23 april 1900.

Ägare till fas­tig­he­ten blev 1894 ka­kel­ugns­ma­ka­re Sven Johan Matsson. Samtliga tre söner till fru Lindahl skulle komma i lära hos sin styvfar, den äldste troligtvis redan under tiden i Tingsås. Martin Matsson etablerade sig senare i livet med en verkstad i Bräkne Hoby, medan den yngste av bröderna, Olaus, kom att arbetade som gesäll hos Lindahl fram till sin död den 5 december 1893. Mel­lan­bro­dern Sven Johan Matsson, född den 8 juni 1844 i Tingsås, lämnade som gesäll och tjugotvå år gammal Ronneby för att flytta till sin bror Martin i Bräkne Hoby.

Följande år, alltså 1867, begav han sig till Tingsryd i Tingsås socken, där en verkstad kom att övertas. På denna ort blev han bosatt och verksam fram till 1885, då han som änkeman återvände till Ronneby till­sam­mans med sina barn, och då bland annat den ende sonen Emil Wilhelm. Sven Johan Matsson och hans ättlingar blev i Ronneby bosatta vid tomt nr 26, alltså hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Ham­mar­ström.

Om Matsson därefter utövade sitt yrke hos Ham­mar­ström eller möjligtvis hos Lindahl är osäkert, men i varje fall fanns denna notis införd i Post- och Inrikes Tidningar den 19 april 1894: I Han­dels­re­gist­ret för Ronneby stad har blifvit inskrifvet, att Sven Johan Mattsson i Ronneby derstädes idkar kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se i förening med handel under firma S.J. Mattsson.

Den 24 maj 1897 fick ka­kel­ugns­ma­ka­re Matsson emellertid lämna det jordiska, och skall då enligt dödsboken ha varit bosatt vid nr 91b, alltså Lindahls tidigare fastighet I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat hus, tomt och gård under N:o 91b i Ronneby stad, ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­stads­in­ven­ta­ri­er samt ett lager av diverse till­verk­ning­sar.

Sonen Emil Wilhelm Mattsson, som var född den 11 juli 1871 i Tingsås församling, kom efter tiden vid nr 26, där han enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter var bosatt till­sam­mans med sin far och sina systrar, att år 1891 flytta till nr 8, alltså där Matthis Petersson vid denna tid var arrendator. I hus­för­hörsläng­den finns dock en anteckning om in­skriv­ning vid Ronneby sjömanshus, vilket torde ha inneburit en periods vistelse till sjöss. Två år senare avflyttade gesäll Mattsson emellertid till Stockholm för ett treårigt besök.

Åter i Ronneby blev han efter en tid ägare till nr 91b och hade där som ka­kel­ugns­ma­ka­re några lärlingar i sin tjänst. Då hade det även blivit aktuellt att bilda familj, och till­sam­mans med den lämnade han nr 91b år 1909 för att istället bli bosatt vid nr 99. Tre år senare återfanns de vid en adress som hade be­näm­ning­en Kv. 33 VII, och från 1917 fanns familjen bosatta vid tomt nr 100. Där var de även boende när ka­kel­ugns­ma­ka­re Emil Wilhelm Mattsson slutade sina dagar den 3 november 1922.

Emanuel Jacobsson var enligt hus­för­hörsläng­den född den 2 oktober 1793 i något som kan tydas till Linneryd. Tyvärr har han dock inte kunnat återfinnas i denna för­sam­lings födelsebok. I varje fall återfanns han under 1810-talet som lärling hos Werngrens i Ronneby, där han efterhand blev gesäll, och som sådan flyttade till Peter Lundgrens verkstad i Karlshamn år 1817. Fyra år senare återvände Jacobsson till Werngrens, men 1823 blev det en årslång visit i Karlskrona.

Åter i Ronneby följande år startade han där en egen verkstad vid tomt nr 123 (låg vid Ro­seng­a­tans nedre del, ungefär mitt emot nuvarande Rosengatan 3B, 3C), och fick sin mäs­tar­ti­tel 1825. Efter att ha blivit änkling överlät han omkring 1850 verkstaden till gesällen Johan Fredrik Ham­mar­ström, vilken gift sig med hans dotter. Därefter bosatte sig den före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren Emanuel Jacobsson vid granntomt nr 124, och där fanns han bosatt när det var dags att lämna jordelivet den 25 juni 1864.

Den småländska för­sam­ling­en Linneryd var fö­del­se­or­ten för ett flertal av Ronnebys kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re. Detta gällde även Johan Fredrik Ham­mar­ström, vilken enligt fö­del­se­bo­ken föddes där den 1 februari 1820 (18 april 1820 enligt hus­för­hörslängd). Nu flyttade emellertid familjen redan 1824 till Ronneby, och blev där till att börja med bosatta i Herstorp, innan de några år senare slog sig ner i tätorten.

Vid 1830-talet kom Johan Fredrik i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Emanuel Jacobsson, och där utnämndes han efterhand även till gesäll. Efter att år 1851 ha ingått i äktenskap med en av Jacobssons döttrar blev Ham­mar­ström ägare till verkstaden vid tomt nr 123 när svärfadern gick i pension. Tomt nr 123 får något senare beteckning nr 26. I boupp­teck­ning­en efter hustrun, som avled 1876, upptogs som tillgångar, förutom hus, tomt och gård under No 26 sjätte qvarteret vid Rosengatan, bland annat till­ver­ka­de kakel och lerkärl samt diverse verk­stads­red­skap.

Den 22 februari 1852 föddes sonen Fredrik Emil och denne hyrde verkstaden av sin far från slutet av 1870-talet. Den före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren och pott­ma­ka­ren J F Ham­mar­ström avled den 21/6 1882, och från detta år blev Emil Ham­mar­ström upptagen som ägare till rörelsen i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser.

Enligt dessa fa­briks­be­rät­tel­ser hade han, liksom sina kollegor i Ronneby, omkring en till två arbetare till hjälp i sin verksamhet under åren. I jämförelse med de övriga tycks dock Ham­mar­ström ha betalat en betydligt högre skatt, och torde därför ha bedrivit en mycket större verksamhet än kollegorna. Ett belägg för detta ger även artikeln Gamla hant­ver­ka­re i Ronneby på 1890-talet där Ham­mar­ström betecknas som den förnämste av pot­te­ma­kar­na.

Fas­tig­he­ten nr 26 finns beskriven i Kring en åkrök. Ronneby - stad och bygd delvis på detta sätt (hela texten har här inte blivit återgiven): No 26 (Rosengatan 4): Ka­kel­ugns­ma­ka­re T H (bör nog vara J F) Ham­mar­ström (f 1820) hade nästan exakt samma tomt före branden. I april 1865 låter han brand­be­sik­ta sin nya brännugn, men först följande år uppförs bo­nings­hu­set i två våningar. Rörelsen övertogs av sonen Emil Ham­mar­ström (f 1852) som Albert Månsson kallar pottmakare: Där till­ver­ka­des alla slags lerkärl som sedan såldes hemma och dels på marknader.

I hustruns boupp­teck­ning, som upp­rät­ta­des efter att hon avlidit 1898, upptogs som tillgångar bland annat diverse kärl, lervals, lerkran, formar samt andra redskap och material i verkstaden. Åtta år senare, den 10 november 1906, fick Emil Ham­mar­ström följa sin hustru i graven.

Pro­duk­tio­nen vid verkstaden torde under Ham­mar­ström den yngres tid i huvudsak ha bestått av så kallat kruk­ma­kar­gods som krukor, fat, skålar och liknande hus­hålls­gods.

Vid början av hans verksamhet tycks det dock enligt vidstående annons från Karlskrona Weckoblad den 22 april 1879 även ha blivit tillverkat kakel till kakelugnar där.

År 1843 kom ka­kel­ugns­ma­ka­re Sven Wollberg med familj in­flyt­tan­de till Ronneby från Öjaby utanför Växjö. (Troligtvis skedde in­flytt­ning­en redan föregående år, eftersom deras fastighet inköptes då). Wollberg, som var född den 27 januari 1804 i Ystad, hade varit verksam i Malmö innan han 1828 bosatte sig som gesäll hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Peter Lundgren i Karlshamn. Till­sam­mans med nybliven hustru blev det tre år senare en flytt till Öjaby där han drev en egen verkstad med gesäller och lärlingar.

I Ronneby återfanns familjen vid tomt nr 97, och där startades det upp en rörelse som han upp­rätt­höll med hjälp av både gesäller och lärlingar. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Wollbergs liv avslutades dock brutalt den 15 juli 1854. I kyr­ko­ar­ki­vets dödsbok står nämligen som dödsorsak ih­jelsla­gen. Några yt­ter­li­ga­re detaljer om denna händelse finns emellertid inte antecknade i arkiven.

I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar fas­tig­he­ten med hus, tomt och gård i Ronneby köping under N:o 97 samt diverse verktyg i verkstaden. Av boupp­teck­ning­en framgår att skulderna och ford­rings­ä­gar­na var många, men änkan fick beviljad att till att börja med under ett år orubbad i be­sitt­ning­en af till­gång­ar­ne bedrifva ka­kel­ugns­ma­ka­reyr­ket för sitt och barnens underhåll.

Den 17 juli 1855 fanns dock en annons med följande lydelse införd i Blekings-Posten:

Fredagen den 20 uti in­ne­wa­ran­de månad kl. 11 f.m. försäljes på offentlig auktion efter aflidne Ka­kel­ugns­ma­ka­re Wollberg härstädes åtskillige Lö­sö­res­per­sed­lar, bestående af Guld, Silfwer, Koppar, Malm, Järn; Sängkläder och Linne, Möbler, Hus­ge­råds­per­sed­lar och Mans­gång­klä­der. Wid samma tillfälle kommer jemwäl till för­sälj­ning att utbjudas sterb­hu­sets Fastighet under N:r 97 i Ronneby köping, i godt skick och brand­för­säk­rad till 2000 Rdr Bko samt belägen emellan Rådstugu­ga­tan och Ronneby å. -- Be­tal­nings­wil­ko­ren, som för en blifwande köpare blifwa högst för­del­ak­ti­ga, till­kän­na­gifwas före förätt­ning­ens början.

Ronneby den 13 Juli 1855

Änkan drev alltså verk­sam­he­ten vidare under något år, men 1855 blev ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Petersson ägare till fas­tig­he­ten. Han såg dagens ljus för första gången den 21 januari 1826 i Ronneby, och där kom han tidigt i kruk­ma­kar­lä­ra hos Emanuel Jacobsson. Någon lång tid som ka­kel­ugns­ma­ka­re blev det dock inte för Johan Petersson, eftersom han avled redan den 3 juli 1856.

I boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat fas­tig­he­ten med hus, gård och tomt under nr 97, samt in­ven­ta­ri­er i werkstaden jemte en del lera. Efter att Petersson avlidit blev det dennes bror Sven Daniel som kom att äga och driva verk­sam­he­ten vid nr 97.

Sven Daniel Petersson anlände till världen den 10 januari 1837 i Ronneby, och fick femton år gammal komma i lära hos Johan Fredrik Ham­mar­ström vid nr 123. Till nr 97 flyttade han i samband med broderns över­ta­gan­de av fas­tig­he­ten, och följande år, alltså 1856, blev han så ägare samt mästare där. Samtidigt bosatte sig hans föräldrar i fas­tig­he­ten och han fick också sällskap av några lärlingar. Tio år senare hade det även kommit en hustru vid hans sida.

Ungefär vid den tiden fick fas­tig­he­ten/tomten be­teck­ning­en nr 8, men följande rader ur Kring en åkrök. Ronneby - stad och bygd anger den tidigare num­re­ring­en till nr 96:

No 8 (Rosengatan 5), likaledes en gammal gar­ve­ri­tomt (med no 96), som ägdes av ka­kel­ugns­ma­ka­re Sven Petersson (f 1837), bebyggdes sommaren 1865 med en två­vå­nings­bygg­nad med sexdelad plan vid gatan. På den trånga tomten trängdes efterhand ka­kel­ugns­makar­verk­stad, stall och yt­ter­li­ga­re ett bostadshus.

Petersson drev en rätt betydande rörelse med 1 - 2 lärlingar, bl a Mattis Petersson som tog över 1891, och hade åtskilliga hy­res­gäs­ter. - 1906 hade rörelsen upphört och den nye ägaren, gar­ve­ri­verk­mäs­ta­ren, sedan handlanden Frans Olof Palmér, inredde tydligen butik i huset. Det revs 1966.

Även om verkstaden tidvis var ut­ar­ren­de­rad bodde makarna Petersson kvar vid denna fastighet fram till 1890 varefter de hyrde bostad vid tomt nr 44 och från 1893 fanns de också som hy­res­gäs­ter hos Werngrens vid nr 31. Möjligen var det där fråga om hyra av verkstaden, eftersom makarna samtidigt var bosatta vid nr 44. Slutligen fick Peterssons sin bostad i den egna fas­tig­he­ten vid nr 85. (Kungsgatan 37B) Ka­kel­ugns­ma­ka­re Sven Daniel Petersson avled den 24 juli 1905 ungefär ett år efter att hustrun avlidit.

Vid nr 8 (tidigare nr 97 eller nr 96) ar­ren­de­ra­des verkstaden under perioden 1883-1886 av ka­kel­ugns­ma­ka­re Sven Olof Petersson, vilken föddes den 11 januari 1858 i Listerby. Redan sex år senare fick han till­sam­mans med brodern Matthis och den övriga familjen flytta till Ettebro i Ronneby. Sjutton år gammal flyttade han till Bräkne Hoby för att där komma i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra hos Martin Edvard Matsson. Som gesäll blev det 1879 en flytt till Jönköping, varifrån det nästan omedelbart bar iväg till Skene i Väs­ter­göt­land. Redan följande år var han tillbaka hos Matsson, och där blev han kvar tills det blev dags att bege sig till Ronneby år 1883.

I Kom­mers­kol­le­gi­um fa­briks­be­rät­tel­ser för detta år ru­bri­ce­ra­des verk­sam­he­ten vid nr 8 som ka­kel­fa­brik, vilken ägdes av S D Pettersson, men ar­ren­de­ra­des av S O Pettersson. Vid fabriken fanns detta år fyra man­tals­skriv­na arbetare, och under övriga år bestod ar­bets­styr­kan av en arbetare, allt enligt fa­briks­be­rät­tel­ser­na. Tre år senare återvände Sven Olof Petersson återigen till Hoby, och skötte då troligtvis om verkstaden där åt fru Matsson, som nyligen blivit änka. 1894 blev det slutligen en flytt till Al­munds­ryds församling i Kronobergs län, där han drev en kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad, tidvis till­sam­mans med brodern Matthis. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Sven Olof Petersson avled den 6 juli 1931.

Vid tomt nr 8 i Ronneby skulle S D Petersson återigen driva verk­sam­he­ten under en kort period, men 1889 tog Matthis Petersson över arrendet av verkstaden. Han föddes den 22 maj 1862 i Listerby, men redan två år senare flyttade han och hans bror Sven Olof samt den övriga familjen till Ettebro i Ronneby. Enligt hus­för­hörsläng­dens an­teck­ning­ar skall Matthis ha flyttat in till ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindahl i Ronneby år 1881 för att där komma i lära. Troligtvis hade dock hans lär­lings­tid påbörjats något år tidigare.

Från 1883 fanns han sedan hos sin bror Sven Olof vid nr 8, men när denne tre år senare återvände till Hoby gjorde Matthis detsamma, men då till Lindahl vid nr 91b. Som ka­kel­ugns­ma­ka­re blev Matthis Petersson från 1889 bosatt vid nr 8 till­sam­mans med både gesäller och lärlingar samt efterhand även till­sam­mans med hustru och barn. I boupp­teck­ning­en efter hustrun, som avled 1895, upptogs som tillgångar bland annat ett varulager bestående av diverse lerkärl till en för­hål­lan­de­vis mycket högt värde.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Matthis Petersson lämnade Ronneby följande år, och bosatte sig då hos sin bror Sven Olof i Al­munds­ryds församling. Där drev de båda bröderna en verkstad med till­verk­ning av lerkärl och kakel, dock giss­nings­vis inte ända fram till Matthis hädanfärd den 25 september 1921.

Den 7 maj 1877 såg John Oskar Emanuel Rehnström dagens ljus för första gången, och detta i Ronneby, där han sedan som fem­ton­å­ring kom i lära hos Emil Ham­mar­ström. Tre år senare, alltså 1895, fortsatte lär­lings­ti­den hos S O Petersson vid nr 8. Yt­ter­li­ga­re två år senare blev det ett besök i Karlshamn till­sam­mans med en yngre bror, som också sökt sig till ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket. Bröderna lämnade Karlshamn 1902 för att i stället söka sin utkomst i Karlskrona, varifrån John Rehnström följande år återvände till Ronneby. Han hade då blivit ka­kel­ugns­ma­ka­re, och torde ha bedrivit yrket genom upp­sätt­ning och re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar.

Omkring 1908 bosatte han sig i egen fastighet vid nr 92b eller Tingsgatan 8, där han fick sällskap av nybliven hustru samt efterhand även av ett tämligen stort antal barn. Den före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren John Rehnström slutade sina dagar den 5 april 1957.

Carl Peter Östergren, vilken var född den 14 oktober 1834 i Ronneby, kom femton år gammal som lärling till Werngrens verkstad. Redan följande år fortsatte han lär­lings­ti­den hos A W Lundgren i Karlshamn, men återvände till Ronneby 1854 för att arbeta hos Sven Wollberg vid nr 97. Där blev det emellertid inte någon långvarig vistelse, för året därpå blev det en flytt till Gualöv i Skåne, och inte heller vid denna verkstad blev det någon längre tids besök, utan redan 1856 flyttar han enligt hus­för­hörslängd till obestämd ort, och har därefter inte gått att återfinna i arkiven förrän 1860 då han återigen hade kommit till Gualöv.

Karlskrona blev följande år bostadsort för ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Östergren, och där var han bland annat i tjänst hos Böckerts änka. En något längre resa blev det 1864 då han kom i arbete hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Karstorp i Varberg, och därefter hos Tidstrand i Halmstad två år senare. Omkring 1867 blev det dags att återvända till Ronneby, där han till att börja med hyrde bostad vid tomt nr 46. Dit kom efter något år även hans blivande hustru.

Även om Östergren ti­tu­le­ra­des gesäll, så kan han möjligtvis redan då bedrivit någon form av verksamhet eftersom det fanns några lärlingar boende vid samma adress. I varje fall var han re­gi­stre­rad med en rörelse i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från och med 1872. År 1878, då Östergren har fått titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, bosatte han sig till­sam­mans med hustru, barn och två lärlingar vid Smäckegård nr 119, i en fastighet som ägdes av en äldre bror. Fa­briks­be­rät­tel­ser­na anger antalet anställda hos Östergren till en person, förutom något år då de uppgick till två stycken.

Fram till 1904 fanns det två ka­kel­ugns­ma­kar­lär­ling­ar boende vid samma adress som ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Peter Östergren, så möjligen drev han sin verksamhet ända fram till dess att han avled den 15 februari 1904.

Till samma adress som där Östergren var bosatt, och troligtvis även till samma fastighet, inflyttade år 1899 ka­kel­ugns­ma­ka­ren Wilhelm Friedrich Johann Marks med familj. Familjen Marks hade till­sam­mans med en annan tysk ka­kel­ugns­ma­ka­re och dennes familj flyttat från Hamburg till V. Skrävlinge i Skåne år 1898. Redan året därefter flyttade dock familjen Marks till Ronneby och Smäckegård.

Inte heller här blev det något längre besök för Marks, eftersom de från 1901 fanns bosatta i N. Åsums församling i Skåne. På denna ort slog de sig emellertid till ro, och var där bosatta under en längre tid.

I Bustorp skall, enligt de slutsatser som går att dra av hus­för­hörsläng­den, en kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad ha startats där av Adolf Fredrik Friberg år 1856.

Friberg, som var född i Karlskrona den 1 mars 1816, hade gått i lära i hemstaden, men därefter bedrivit yrket bland annat där och i Stockholm innan han flyttade till Ronneby.

Efter endast ett år i Bustorp återvände dock Friberg till Karlskrona år 1857, och fortsatte där i yrket, möjligtvis ända fram till sin död den 1 juli 1874. I stället kom Peter Magnus Lindahl samma år, alltså 1857, att överta verk­sam­he­ten. Om Lindahl finns det berättat sedan tidigare i denna do­ku­men­ta­tion.

Efter att Lindahl hade bosatt sig inne i Ronneby tätort så hyrdes bostad och verkstad i Bustorp från 1862 av ka­kel­ugns­ma­ka­re Lars Persson. Enligt kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser fanns det till exempel år 1865 tre personer i arbete vid verkstaden, förutom ka­kel­ugns­ma­ka­ren själv. 1866 flyttade familjen till egen fastighet i när­lig­gan­de Risatorp där Lars Persson fortsatte sin verksamhet. Mer om honom och denna rörelse senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Kvar vid Bustorp efter att Lars Persson flyttat blev Frans Gustaf Gustafsson Englund, vilken var född den 19 december 1836 i småländska Algutsboda, men två år gammal flyttade han till­sam­mans med modern till Ljuders socken i samma landskap. Vid sjutton års ålder begav han sig till Karlskrona, där det blev lär­lings­tid hos Böckerts änka och därefter hos Ahlstrand. Som gesäll och med ef­ter­nam­net Englund arbetade han kvar i staden fram till 1864, då det blev dags att bege sig till Bustorp och Lars Perssons verkstad. Möjligtvis tog han då över verkstaden för en tid, men till­sam­mans med hustru och barn lämnade han dock Bustorp 1868, och därefter torde det inte ha bedrivits någon kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het vid denna verkstad. Ortens lera kom emellertid till användning vid ett tegelbruk. Frans Gustaf Englund bosatte sig i stället vid Ellegården, men efter att ha blivit änkeman kom han 1872 till Risatorp där Lars Perssons änka då drev verk­sam­he­ten.

Via en annons i Af­ton­bla­det den 21 januari 1863 utbjöds följande fastighet till för­sälj­ning: Egendomen ett halft mantal Frälse Bustorp 3/10 mtl Droppemåla, beläget i en af Blekinges vackraste trakter, ¼ mil från Ronneby köping och helsobrunn. Därefter följer en be­skriv­ning av egendomen och då bland annat detta: Bland her­lig­he­ter iakttagas ett tegelbruk och en ka­kel­fa­brik, till hvilka bränn­ug­nar­ne blifvit uppförda af eldfast sten, ..

Ägare till fas­tig­he­ten var en C G Holmgren, och ka­kel­ugns­ma­kar­na hyrde troligen bostad och verkstad av honom och av en eventuell senare ägare. Nu var det nog inte enbart kakel till kakelugnar som till­ver­ka­des där, för under i varje fall 1858 gick det att se annonser om diverse sorters Lerkärl från Bustorp som salufördes. Familjen Persson flyttade alltså efter tiden i Bustorp till Risatorp år 1866, och byggde där troligtvis upp en verkstad vid den egna fas­tig­he­ten.

Lars Persson föddes den 18 oktober 1834 i Västanå, Näsums församling i dåvarande Kristi­an­stads län. Trots att det i byn fanns en tämligen stor kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad kom Lars Persson att lära sig yrket på annan ort. Enligt hus­för­hörsläng­den flyttade han 1849 till Ystad, men möjligtvis blev det ändrade planer för följande år fanns ynglingen Persson antecknad som inflyttad till Trelleborg. Där blev han sedan kvar fram till 1856 då han bosatte sig i Hem­mes­dynga utanför Trelleborg.

Året därpå återvände han till hemtrak­ter­na. I Gualöv blev det dock ett kort besök, för redan samma år kom ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Persson att få arbete hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Forsström i Nosaby församling. Där stiftades det bekantskap med Forsströms syster, och efter någon tid blev det giftermål mellan de två. Nästa anhalt för Lars Persson blev Kristi­an­stad och Näsbyholm dit han till­sam­mans med blivande hustrun flyttade 1858. Tre år senare flyttade paret till Karlskrona, där Persson under ungefär ett års tid drev verkstaden åt änkan Ahlstrand. 1862 blev det så flytt till Ronneby och Bustorp, för att slutligen hamna i Risatorp.

Hos familjen kom det därefter mestadels att finnas en gesäll eller lärling boende, men ka­kel­ugns­ma­ka­re Lars Persson för­o­lyc­ka­des emellertid den 19 november 1870. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar, förutom Bebyggda torp-lägenheten under N:o 31 och 32 Risatorp, med till­hö­ran­de herr­lig­he­ter, bland annat in­ven­ta­ri­er i verkstaden samt kakel till en kakelugn.

Sonen Otto Wilhelm Persson, vilken var född den 5 januari 1860 i Kristi­an­stad, fick elva år gammal flytta till Hörby där han kom i lära hos sin morbror, ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan Otto Forsström, men fyra år senare återvände han till Risatorp, och kunde då hjälpa sin mor med kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­et.

Redan 1872 hade emellertid ka­kel­ugns­ma­ka­re Frans Gustaf Englund kommit till Risatorp, och troligtvis var det därefter han som ansvarade för arbetet i verkstaden. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser anges änkan Persson som ägare till rörelsen i varje fall fram till 1875, men från och med 1877 och till och med 1882 är det däremot Englunds namn som finns antecknad som ägare.

Fas­tig­he­ten ägdes dock fort­fa­ran­de av Bothilda Christina Forsström-Persson och Englund anges som hyresgäst i kyr­ko­ar­ki­vet. Otto Wilhelm Persson hade under 1880-talet även han fått titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, så möjligtvis drev han och Englund verk­sam­he­ten gemensamt. Änkefru Persson lämnade jordelivet år 1890, och i hennes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat byggnad med verkstad, verk­sta­dens in­ven­ta­ri­er med kran samt lager av lerkärl och materialer.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Frans Gustaf Englund avled den 5 februari 1898, och därefter var Otto Wilhelm Persson ensam ka­kel­ugns­ma­ka­re vid gården, som kom att ingå i Risatorp nr 2. Förutom hans hustru, barn och syster fanns där även en ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ta­re bosatt vid fas­tig­he­ten fram till 1907. Möjligtvis upphörde Otto Wilhelm Persson med ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket detta år, eftersom han vid sitt frånfälle den 11 juni 1914 ti­tu­le­ra­des te­gel­brän­na­re.

Bräkne Hoby

År 1864 flyttade ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Martin Edvard Matsson, vilken var född den 19 februari 1837 i Tingsås församling, till Hoby där en kruk­makar­verk­stad startades upp. Efter att hans far, ka­kel­ugns­ma­ka­re Mathsson i Tingsås, hade avlidit, gifte modern om sig med Peter Lindahl, vilken då övertog verkstaden. Vid denna verkstad kom sedan Martin Matsson att få sin första utbildning i yrket. Familjen Matsson/Lindahl flyttade 1857 till Bustorp utanför Ronneby. Där övertog Lindahl en verkstad, vid vilken bland andra Martin och hans bröder kom att arbeta under en tid.

Efter att ha blivit gesäll flyttade han år 1860 till Nosaby församling i Skåne, och kom där under en kort period att arbeta hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Fritz Wilhelm Forsström. Dennes bror Johan Otto hade en verkstad i Hörby, och dit flyttade Martin redan samma år. Följande år, alltså 1861, blev det ett årslångt besök i Landskrona innan det var dags att återvända till Ronneby.

Efter två års arbete hos styvfadern Lindahl blev det så flytt till Bräkne Hoby år 1864, och där bosatte han sig vid Hoby nr 4 till­sam­mans med den blivande hustrun. I hushållet kom det efterhand även att ingå en gesäll och en lärling. Hustrun avled dock redan två år senare, och i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar, förutom In­hus­bygg­nad å N:o 4 Hoby af timmer och plank, till en del panelad, målad och rödfärgad jemte derinvid uppförd brännugn för kakel med uppfördt brädskjul och tegeltak, bland annat In­ven­ta­ri­er till ka­kel­ugns­ma­ka­reyr­ket samt en lerkran.

Efter en relativt kort tid blev det ett nytt äktenskap, och denna gång med en flicka från Hoby. Efterhand utökades även familjen med några barn. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser var Matsson antecknad från och med år 1868, och dessa fa­briks­be­rät­tel­ser visar att det under de kommande åren befann sig en till två arbetare (gesäll/lärling) vid verkstaden. Från och med hus­för­hörslängd för perioden 1876-80 bokfördes Matsson med familj samt arbetsfolk vid Hoby nr 1. I skriften Bräkne-Hoby: En sockenbok redigerad av en hem­bygds­för­e­ning berättas på några rader något om pott­ma­ka­ren och pott­ma­kar­hå­lan. Det som till­ver­ka­des vid verkstaden var bloms­ter­kru­kor och lergökar, men troligtvis blev även hus­hålls­gods som till exempel krukor, fat och skålar med mera för­fär­di­ga­de där.

Fas­tig­he­ten, som fanns kvar fram till någon gång under 1950-talet, var uppförd vid den plats där skolans gym­nas­tik­sal därefter kom att byggas. Martin Matsson avled den 13 februari 1886, och i dennes boupp­teck­ning upptogs som tillgång bland annat fas­tig­he­ten vid nr 4 i Hoby, vilket tyder på att familjen fort­fa­ran­de var bosatt där, även om hus­för­hörsläng­den angav Hoby nr 1 som kyr­ko­bok­fö­rings­a­dress. Vidare i boupp­teck­ning­en upptogs bland till­gång­ar­na till exempel verk­sta­dens verktyger med formar, ler­vand­ring samt kakel till två ugnar.

I Karlshamns Allehanda den 11 maj 1887 lät änkan införa en annons med denna lydelse: Auktion hos ka­kel­ugns­ma­ka­rän­kan Hanna Mattsson i Hoby å en stor del lösegendom samt ett större lager af lerkärl och kakelugnar af olika di­men­sio­ner, och den 5 maj 1888 var följande notis införd i Karlskrona Weckoblad: Enkan Anna Mattsson i Hoby, Bräkne Hoby socken ämnar derstädes bedrifva ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se och handel med lerkärl under firma Anna Mattsson.

Änkan drev alltså rörelsen vidare, och den som ansvarade för arbetet i verkstaden torde ha varit Sven Olof Petersson, vilken dock lämnade Hoby 1894. Till sin hjälp i detta arbete hade han änkan Matssons son Anton Wilhelm samt någon gesäll och lärling. Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser, som har varit till­gäng­li­ga fram till och med 1890, berättar om två till tre arbetare i tjänst under denna tid. Ända till år 1901 fanns det en gesäll bosatt hos Matssons, så giss­nings­vis bedrevs en till­verk­ning i varje fall fram till dess.

Anton Wilhelm Matsson, vilken var född den 29 april 1877 i Hoby, kom även han att tituleras ka­kel­ugns­ma­ka­re, så eventuellt fortsatte han att driva kruk­makar­verk­sta­den ännu en tid. Änkefru Matsson avled den 27 mars 1917 och sonen Anton Wilhelm den 17 september 1916.

En annan ka­kel­ugns­ma­ka­re i Bräkne-Hoby hade namnet Erik Gustaf Andersson, och var född den 25 februari 1860 i Sunne, Värmland. Andersson kom in­flyt­tan­de från Uppsala år 1899 och blev till­sam­mans med sin hustru bosatt vid Torp nr 1. Tio år senare slog de sig ner vid Hoby nr 1, och 1917 återvände den då tämligen stora familjen till Torp. Denna gång kom dock bostaden att finnas vid nr 7. Året efter flyttade paret Andersson till­sam­mans med några av barnen till hustruns fö­del­se­för­sam­ling Åryd. Giss­nings­vis bedrev Andersson ingen egen till­verk­ning, utan ägnade sig åt att sätta upp fa­brikstill­ver­ka­de kakelugnar.

Backaryd

Bengt Svensson Rosengren föddes den 4 juni 1822 i Smemåla, Backaryds socken, men efter moderns död tog hans far de tre sönerna med sig och flyttade till Ronneby år 1831. Åtta år senare begav sig Bengt till Växjö för att där komma i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Paul Lindholm, men efter avslutad lär­lings­tid återvände han 1845 till Backaryd. Det var inte ovanligt vid den tiden att nyblivna gesäller med ett son-namn tog sig, eller fick sig tilldelat, ett annat efternamn. För Svenssons del blev detta efternamn Rosengren.

I Backaryd fick Bengt Svensson Rosengren sin bostad i egen fastighet vid Backaryd nr 8 till­sam­mans med nybliven hustru. I vilken form han utövade sitt yrke där har inte gått att fastställa, men eftersom titeln i hus­för­hörsläng­den var pottmakare, går det kanske att spekulera i att det där fanns en verkstad för till­verk­ning av olika sorters lerkärl. Enligt kyrkoarkiv lämnade makarna Backaryd år 1852 för att flytta till Vetlanda, och där drev Rosengren sedan en verksamhet med hjälp av två lärlingar från Backaryd. Till­sam­mans med dessa samt hustru och son flyttade han 1857 till Eksjö och var där verksam i egen verkstad, vid vilken det fram­ställ­des både kakel samt diverse lerkärl. Krukmakare Bengt Rosengren avled där den 6 februari 1865.

Hällaryd

Gustaf Wilhelm Wernström kom till världen den 28 maj 1838 i Växjö lands­för­sam­ling, men fick under ung­dom­så­ren påbörja sin lärotid hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re inne i Växjö. Enligt hus­för­hörsläng­den skall han senare ha återvänt till för­äld­ra­hem­met och anges även kyr­ko­bok­förd där till­sam­mans med hustru och barn.

Under i varje fall år 1867 torde dock makarna ha befunnit sig i Karlshamn, eftersom en dotter föddes där detta år, och följande år hade de förflyttat sig till Kalvsviks församling i Småland. Där drev G W Wernström en verksamhet som i Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar benämndes som fabrik, och vid vilken det till­ver­ka­des kakelugnar och lerkärl.

Till hustruns hemtrakter i Hällaryds församling anlände familjen 1875, och blev till att börja med bosatta i Siggarp, men år 1880 begav sig familjen något norrut i för­sam­ling­en och slog sig ned vid ett torp i Krok­sjömå­la. Några uppgifter om hur, och i vilken omfattning, G W Wernström bedrev sitt yrke har inte gått att få fram, men eftersom det i den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hans hädanfärd den 6 mars 1901 upptogs en brännugn bland till­gång­ar­na, torde han nog ha bedrivit en viss form av till­verk­ning.

Karlshamn

Fil dr Rose-Marie Söderström har i två artiklar berättat något om Karlshamns tidiga kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re. Den ena pub­li­ce­ra­des i Föreningen Karlshamns museums årsskrift Carls­ham­ni­a­na från 2005, och den andra i hennes skrift Hant­verks­mäs­tar­na i det gamla Karlshamn.

Några av upp­gif­ter­na i denna do­ku­men­ta­tion har blivit hämtade från dessa artiklar, dock med tillstånd från för­fat­ta­ren. I huvudsak har emellertid mantals- och hus­för­hörs­läng­der samt i viss mån Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser och tid­nings­no­ti­ser varit källor till de uppgifter som fått bilda grund till detta an­språks­lö­sa försök att redogöra för stadens kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re under fram­förallt 1700- och 1800-talen.

De tidigaste man­tals­läng­der som varit till­gäng­li­ga kommer från 1680-talet, och i den från 1685 har det gått att träffa på en Mårten Kru­ko­ma­ka­re. Tyvärr är beståndet av längder inte komplett, utan det saknas en hel del års utgåvor, men i den från 1691 fanns Mårten fort­fa­ran­de med. Därefter blir det ett hopp på sju år, och om den inte alltför lättlästa texten har blivit rätt tydd, så skall det ha varit änkan som fanns kvar vid gården, dock inte ensam, utan till­sam­mans med en gesäll. Detta borde betyda att hon drev rörelsen vidare med hjälp av gesällen. I den man­talslängd som utgavs år 1700 fanns emellertid inte längre någon krukmakare eller kruk­ma­ka­rän­ka kvar i staden. Detta påstående med re­ser­va­tion för att un­der­teck­nad förbisett någon vid gransk­ning­en av hand­ling­ar­na.

I Karin Månssons artikel Kruk­ma­karäm­be­tet i Ystad, vilken pub­li­ce­ra­des i Ystadiania från 1980, anges att en Gudmun Bengtsson blivit nämnd som verksam krukmakare i Karlshamn under åren 1701-02. Någon person med detta namn har emellertid inte gått att återfinna i aktuella man­tals­läng­der. Möjligtvis var denne Gudmun densamme som Gumme Bengtsson Duseus, vilken har kunnat påträffas i längderna från omkring 1707. När tomtnummer blev angivna några år senare så skall kruk­ma­ka­ren och hans hustru, ibland även till­sam­mans med en gesäll, ha varit inskrivna vid nr 382-383. Denna numrering ändrades från och med 1721 till nr 285, vilket det genom en dåtida karta går att erhålla upp­lys­ning­en att denna adress motsvarar un­ge­fär­li­gen dagens Ron­ne­by­ga­tan 40, 42. Där blev krukmakare Gumme Duseus man­tals­skri­ven fram till sitt frånfälle i september 1722. Änkan fanns kvar på adressen under en tämligen lång period, dock utan någon gesäll som inneboende, så troligtvis drev hon inte verk­sam­he­ten vidare.

Karlshamn kom dock inte att sakna krukmakare (pottmakare) under någon längre tid, eftersom Mårten Hallberg etablerade sig där tämligen omgående. I varje fall har han i man­tals­läng­der­na från och med 1724 gått att återfinna vid tomt nr 273, vilken låg vid ett område mellan nuvarande Ron­ne­by­ga­tan 35 och 41, alltså nästan mitt emot tomt nr 285. Möjligtvis övertogs då Duseus verkstad, men om denna i så fall låg vid tomt nr 285 eller 273 har det inte gått att få någon klarhet i. Knappt tio år senare, i oktober 1733, fick emellertid krukmakare Mårten Hallberg sluta sina dagar, och under en tid drev änkan rörelsen med hjälp av en gesäll. Två år efter makens död fick hon dock följa honom i graven.

Den gesäll som skötte verkstaden åt änkefru Hallberg var Christian Lundqvist, vilken övertog fas­tig­he­ten vid nr 273 efter hennes hädanfärd. Samma år som över­ta­gan­det, alltså 1735, fick han även burskap (rätt att utöva yrket) i Karlshamns stad. Till­sam­mans med sin hustru, och något år även en gesäll, blev han bosatt vid fas­tig­he­ten fram till sin död i juni 1762. Han skall då enligt dödsbokens uppgifter ha varit 70 år. Änkan drev verk­sam­he­ten vidare under en tid med hjälp av gesällen Jöns, vilken torde ha burit ef­ter­nam­net Weström. Efter sitt giftermål med änkefru Lundqvist dotter övertog denne gesäll kruk­ma­kar­syss­lan vid verkstaden.

I Karin Månssons artikel Kruk­ma­ka­reäm­be­tet i Ystad, vilken pub­li­ce­ra­des i års­skrif­ten Ystadiana från år 1980 upplyses om att Jöns Weström (Wäström) skall ha varit född i Kristi­an­stad, samt gått i lära i hemstaden och därefter i Ystad under perioden 1750-54. Där uppges också att han skall ha blivit mästare i Karlshamn år 1763.

Några uppgifter om när gesäll Weström anlände till Karlshamn har inte gått att få fram, men troligtvis ar­ren­de­ra­de han änkefru Lundvists verkstad från 1863, och när det två år senare blev giftermål med dottern i huset övertog han fas­tig­he­ter­na vid nr 273. Under senare delen årtiondet ingick det även en gesäll i hushållet, men i man­talsläng­den för år 1770 an­teck­na­des Weström som utfattig och följande år var tomten obebodd. Jöns Weström flyttade därefter till Ystad där han arbetade som gesäll fram till det att han avled den 28 april 1772 i en uppgiven ålder av 45 år.

I den tidigare nämnda artikeln Kruk­ma­ka­reäm­be­tet i Ystad berättas vidare att Hans Andersson Yström gått i lära i Ystad under perioden 1730-34 samt att han blev mästare i Karlshamn 1738. Följande år erhöll Yström även burskap i staden, och fanns i man­talsläng­den för detta år inskriven vid tomt nr 241 (korsningen Råd­hus­ga­tan-Re­ge­rings­ga­tan), men gick fyra år senare, alltså 1743, att återfinna vid tomt nr 232 (Kungsgatan 24) till­sam­mans med sin nyblivna hustru samt en lärgosse.

Krukmakare Hans Yström fick dock sluta sin tid här på jorden den 16 februari 1753. Under de två följande åren fanns en gesäll bosatt hos änkan, och troligtvis drevs rörelsen då vidare med hjälp av denne gesäll. Därefter har det dock inte gått att se något krukfolk vid denna adress.

Sven Liman har för första gången gått att träffa på i man­talsläng­den år 1757, och då som ka­kel­ugns­ma­ka­re inskriven vid tomt nr 339. Några uppgifter om hans tidigare liv har emellertid inte gått att få fram, men möjligen var han den gesäll Sven som fanns i arbete hos Yströms från och med 1753 och några år framåt. I varje fall fanns han och den nyblivna hustrun år 1758 etablerade vid tomt nr 245, vilket i dag motsvarar Kungsgatan 20, vid denna gatas korsning med Ron­ne­by­ga­tan.

Liman, som blev mästare 1757 och fick burskap samma år, framlevde sitt liv vid denna adress till­sam­mans med familj samt gesäller och lärlingar fram till sin död den 7 mars 1768, då han enligt dödsbokens an­teck­ning­ar skulle ha varit 44 år gammal. I den omfattande, men tyvärr mycket svår­tyd­ba­ra, boupp­teck­ning­en har det i varje fall bland till­gång­ar­na gått att urskilja diverse färdiga lerkärl och även obrända sådana samt kakel till fyra kakelugnar. Änkan drev därefter rörelsen vidare med hjälp av en gesäll och några lärlingar.

Gesällens namn var Eric Sundell, vilken torde ha kommit till verkstaden någon tid före Limans frånfälle. Sin lärotid hade han till­bring­at hos Carl Fredrik Lenhult i Stockholm under perioden 1756-62, och därefter arbetat som gesäll på olika platser i landet. Bland annat har han gått att träffa på som gesäll hos Sven Sundell i Karlskrona omkring 1767. Huruvida det fanns ett släktskap mellan dessa båda har inte gått att få någon klarhet i. Därefter torde Sundell ha anlänt till Karlhamn för arbete hos Liman, där han efter dennes död fortsatte som verks­ge­säll hos änkefru Liman.

Den ansökan om burskap i Karlshamn som inlämnades 1769 lyder sålunda:

Sedan jag lärdt i Stockholm och nu mehra arbetar för gesäll uti 7 åhr och flera Städer inom Riket, samt härstädes såsom Wärks­ge­säll förestådt hos änkan öfer 1 åhr Till föllje häraf är min ödmjuka ansökning till WälÄdle Ma­gi­stra­ten at winna Burskap här i Staden på mitt lärda Krucko och Kakelugn makare Profession istället för den afledne Sven Liman. Jag hoppas Respective Herrar och hederwärda Bor­ger­ska­pet hwarcken hit in till eller hädanefter skall få ordsak att klaga öfwer godt och för swarl: arbete hwar om en hwar kan wara försäkradt. I afwacktan på Gunstligt Utslag öfwer denna min ansökning framlefwer Högädle Ma­gi­stra­tens Carlshamn ödmjuka tienare d. 10 juni 1769. Erich Sundell

Sundell fick sitt burskap detta år och blev då även mästare samt make till änkefru Liman. Därigenom kunde han ta över som kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re vid nr 245. Till att börja med bestod ar­bets­fol­ket enligt man­tals­läng­der­na utav några lärgossar (eller lärlingar), men efterhand tillkom det även ett par gesäller, bland annat Jöns Borgström. Enligt Rose-Marie Sö­der­ströms artikel i Hant­verks­mäs­tar­na i det gamla Karlshamn, så skall Sundell, förutom kakel och allmänt kruk­ma­kar­ar­be­ten, även ha tillverkat vackra te- och kaf­fe­kan­nor. Ett dekorerat fat, daterat 1783 och troligtvis ämnat som bröllopfat till Sven Limans dotter Justina, torde sannolikt ha blivit framställt vid denna verkstad.

Vid 1790-talets början hade gesällen Jöns Sallin börjat arbeta hos Sundell, och efter en tid även ingått i äktenskap med dennes dotter. Efter svär­fa­derns död blev det så denne gesäll som övertog verkstaden.

Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Eric Sundell slutade sina dagar den 17 november 1792 vid en ålder av 56 år. Bland till­gång­ar­na i den tämligen omfattande boupp­teck­ning­en märks till exempel gård och tomt vid både nr 245 och nr 323 samt diverse färdiga lerkärl, diverse obrända dito och färdiga kakel till 4 ugnar.

Verk­sam­he­ten drevs därefter vidare av änkan med hjälp av bland annat verks-gesällen Jöns Sallin fram till att hon två år efter makens död fick följa honom i graven.

Jöns Sallin skall ha varit född omkring 1766 i skånska Gudmuntorp, men tyvärr har inga kyrkböcker från denna tid varit till­gäng­li­ga för att kunna verifiera upp­gif­ter­na. År 1782 kom han dock i lära hos Sjöwall i Ystad, och efter att ha blivit gesäll där sex år senare fortsatte han som sådan vid verkstaden i yt­ter­li­ga­re ungefär tre år. Till Sundell i Karlshamn anlände gesällen ungefär 1791-92 och efter ar­bets­gi­va­rens död blev han verks­ge­säll (en gesäll som skötte och ansvarade för arbetet vid verkstaden) hos änkan fram till hennes frånfälle 1794. Året dess­förin­nan hade det blivit giftermål mellan en dotter i huset och gesällen. Efter svär­mo­derns död, alltså 1794 blev Jöns Sallin mästare och övertog verk­sam­he­ten, men det dröjde till följande år innan burskapet hade blivit godkänt av stadens styrande.

Fram till några år in på 1810-talet var det mestadels någon eller några gesäller samt ett par lärlingar bosatta hos familjen, men efter det bestod nog ar­bets­styr­kan i huvudsak av de tre sönerna. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Jöns Sallin lämnade jordelivet den 31 augusti 1821, och därefter tycks det ha saknats kakelfolk vid nr 245 under några år.

Omkring år 1827 flyttade dock Sven Adolf Lundgren in till denna fastighet till­sam­mans med nybliven hustru samt efterhand även arbetsfolk som gesäller och lärlingar. Han kom till världen den 1 juni 1800 i Karlshamn som son till kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Peter Lundgren och dennes hustru. Lärlings- och ge­säll­ti­den till­bring­a­des vid gård nr 82, där familjen hade sitt hem och fadern sin verkstad.

Som mästare och nygift etablerade sig S A Lundgren alltså vid nr 245, där han samma år fick burskap i Karlshamns stad. Året var således 1827, och det dröjde inte så lång tid innan det ingick både gesäll och lärlingar i hushållet. Vid denna tid utgjordes Karlhamn kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­re­pre­sen­ta­tion av två bröder Lundgren samt deras far, var och en med varsin verkstad. Nu varade detta förhålland inte så länge, eftersom Sven Adolf Lundgren avled redan den 14 december 1833. I den därpå ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som till­gång­ar­na bland annat Halfva Fas­tig­he­ten och Tomten No 245 med dertill hörande werkstad och In­rätt­ning­ar i hörnet af Ronneby och Kungs­ga­tor­ne belägen, samt diverse sorter brända och obrända lerkärl.

Änkefru Lundgren drev därefter rörelsen vidare under några år med hjälp av gesäller och lärlingar, men även i detta fall blev det giftermål mellan änkan och en av dessa gesäller, vilken därmed blev ka­kel­ugns­ma­ka­re på stället.

Erik Nilsson Lindqvist var född den 16 oktober 1813 i Simrishamn, och i denna stad full­gjor­des även lär­lings­ti­den, innan det som tjugoårig gesäll blev dags att flytta på sig. För Lindqvist del blev Karlshamn den nya bo­stads­or­ten, med arbete hos Peter Lundgren vid nr 82. Därefter vidtog en kortvarig visit i Visby innan han 1835 återigen hamnade i Karlshamn, denna gång med A W Lundgren vid nr 151 som ar­bets­gi­va­re. Följande år kom han så till änkan Lundgren, med vilken han 1837 ingick i äktenskap. Vid denna tid erhöll ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindqvist även burskap, och kunde samtidigt överta ansvaret för verkstaden, vid vilken det under åren kom att finnas ett tämligen stort antal gesäller och lärlingar. Efter att en ut­ställ­ning ägt rum i staden blev bland annat dessa rader skrivna, vilka kom att publiceras i Karlshamns Allehanda den 19 februari 1852: Hwita och grå glaserade kakel, jemte oglaserade, af en särdeles prydlig form, hwilka såsom prof på en för icke länge sedan här påbörjad tillwerk­ning af Pottmakare Lindqvist woro inlämmnade, tillwunno sig äfwen en wäl­förtjent upp­märk­sam­het.

Ungefär samtidigt hade Lindqvist blivit ägare till gård och tomt vid nr 82, alltså där Peter Lundgren drivit kruk­ma­ke­ri­rö­rel­se under lång tid. Giss­nings­vis ar­ren­de­ra­des verkstad och bostad då av sonen Anton Lundgren. Men den 21 december 1853 an­non­se­ra­de Erik Lindqvist i Karlshamns Allehanda att de båda fas­tig­he­ter­na vid nr 82 och nr 245 var till salu. Den senare fas­tig­he­ten beskrevs på detta sätt: Gården N:o 245 wid Ron­ne­by­ga­tan; har 8 inredda Rum, Ka­kel­ugns­ma­ka­re⹀werkstad och handelsbod, stor tomt samt många för­nö­den­he­ter, är till salu på förmånliga wilkor.

Redan följande år, den 7 augusti 1854, var dock denna an­non­se­ring införd i Karlshamns Allehanda:

Thorsdagen den 17 in­ne­wa­ran­de Augusti werk­stäl­les offentlig Auktion å Handlanden och Ka­kel­ugns­ma­ka­ren E. N. Lindqwists Con­curs­mas­sas Fas­tig­he­ter N:o 245 wid Ronneby- och N:o 82 wid Kungsgatan här i Staden. Auktionen börjas kl. ½12 på dagen uti förstnämnde Fastighet, hwarest då jemwäl komma att till försäljning utbjudas en del färdiggjorda Kakelugnar och werkstadsinwentarier. Betalnings- och tillträdesvilkoren blifwa wid Auktionens början tillkännagifna.

Carlshamns Rådhus d. 1 Aug. 1854. Borg­mäs­ta­re och Råd

Förutom ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het drev Lindqvist också en han­dels­rö­rel­se, vilken även den blev satt i konkurs. Några månader innan fas­tig­he­ter­na kom att auk­tio­ne­ras ut, så an­non­se­ra­des det dessutom om en auktion på kon­kurs­bo­ets han­dels­la­ger, vilket bestod av glas, porslin, ylle- och bo­mulls­väv­na­der, silke, kryddsaker, papper, garn, tråd,knappar, snören och lack med mera. Familjen blev dock kvar vid nr 245 till­sam­mans med arbetsfolk under yt­ter­li­ga­re ett antal år, men den 19 april 1858 infördes en annons med denna lydelse i Karlshamns Allehanda:

Aver­tis­se­ment

Un­der­teck­nad får härmed till­kän­na­gifwa att jag flyttar min werkstad till den så kallade Bal­ka­går­den, samt derstädes försäljer lerkärl samt emottager be­ställ­ning­ar af Kakelugnar.

Carlshamn den 11 April 1858. E. Lindqwist, Ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Följande år blev det enligt hus­för­hörsläng­dens an­teck­ning­ar en flytt till egen fastighet vid nr 241 (hörnet Råd­hus­ga­tan-Re­ge­rings­ga­tan, Re­ge­rings­ga­tan 57). Där kom familjen Lindqvist att vara bosatt till­sam­mans med några lärlingar fram till 1865 då de lämnade denna fastighet. Kort därefter fick fa­mil­je­fa­dern be­näm­ning­en före detta ka­kel­ugns­ma­ka­re och torde därmed ha avslutat sin yr­kes­verk­sam­het. Erik Lindqvist avled i Karlshamn den 20 mars 1871, knappt ett år efter hustruns frånfälle.

Återvänder så till 1700-talet.

År 1773 hade det till Ma­gi­stra­ten i Karlshamn inkommit en ansökan om burskap samt mästerskap från ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Gudmund (Gumme) Törnqvist. Eric Sundell ville na­tur­ligt­vis inte ha någon konkurrens, så han mot­ar­be­ta­de denna nya etablering så gott han kunde. Två år senare fick Törnqvist ändå sitt burskap, och kunde därmed starta upp en verksamhet i Karlshamn. Han skall enligt uppgift ha gått i lära under perioden 1862-66 i Norrköping och därefter arbetat som gesäll bland annat i denna stad, men även i Linköping och Göteborg och i ett antal övriga städer.

Efter att Törnqvist år 1775 erhållit burskap samt blivit mästare i Karlshamn har han gått att träffa på vid tomt nr 20 (S Fog­delyc­ke­ga­tan 26C) till­sam­mans med hustru, men två år senare slog de sig ned vid nr 140 (un­ge­fär­li­gen Södra Fog­delyc­ke­ga­tan 35). Gudmund Törnqvists tid som krukmakare blev dock mycket kortvarig, eftersom han fick lämna jordelivet redan den 18 januari 1781. Knappt två veckor senare fick hustrun följa sin make i graven.

Jöns Borgström anges i hus­för­hörsläng­den ha blivit född den 27 maj 1751, men någon födelseort finns där inte angiven och inte heller har det gått att få fram denna uppgift på annat sätt. I varje fall gick han i lära hos Eric Sundell i Karlshamn under perioden 1770-74, och därefter arbetade han som gesäll där fram till 1782 i samband med att burskapet erhölls. Jöns Borgström blev då som krukmakare inskriven vid tomt nr 151 (Re­ge­rings­ga­tan 95B) till­sam­mans med hustru samt en gesäll. I hushållet kom det stundtals också att finnas någon lärling. Inte heller denne krukmakare fick något långt liv, utan det slutade den 24 mars 1811. I dödsboken angavs hans ålder vid dödsfallet ha varit 56 år, så endera är denna uppgift eller uppgiften angående födelseår felaktig.

Änkan kom därefter att driva rörelsen vidare med hjälp av någon eller några gesäller samt stundtals även någon lärling. I den mycket svårlästa boupp­teck­ning­en som upp­rät­ta­des efter Vivika Borgströms död den 3 december 1820 har det i varje fall bland till­gång­ar­na gått att urskilja fas­tig­he­ten vid nr 151 samt diverse Lerkjäril samt diverse Pottmakare wärktyger.

Ny ägare till fas­tig­he­ten blev därefter Anton Wilhelm Lundgren, vilken kom till världen den 31 juli 1798. Liksom brodern Sven Adolf fick han sin utbildning i yrket hos fadern vid gård nr 82. I samband med över­ta­gan­det av verkstaden vid nr 151 blev han mästare samt erhöll sitt burskap i Karlshamns stad år 1821. Där fick Lundgren sällskap av både gesäller och lärlingar samt från och med 1832 även av den nyblivna hustrun. Tyvärr avled hon redan två år senare, och i därefter följande boupp­teck­ning upptogs bland till­gång­ar­na Werkstaden och färdigt Kruk­ma­ka­re­ar­be­te.

Anton Lundgren återvände år 1838 till för­äld­ra­hem­met vid nr 82 till­sam­mans med en ny hustru samt barn och en lärling. Där kom han sedan att driva verk­sam­he­ten vid sin avlidna fars verkstad fram till slutet av 1850-talet då han lämnade Karlshamn. Mer om detta senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Lundgren angavs under en tid efter flytten från nr 151 som dess ägare, men det har inte i hus­för­hörsläng­den gått att se något kakelfolk där förrän Gustaf Adolf Flin­ken­berg inflyttade dit år 1849 till­sam­mans med sin familj och en gesäll. Han var född den 3 december 1809 i Landskrona, men då med ef­ter­nam­net Flink. Efter några år som snic­kar­lär­ling i Karlshamn kom han omkring 1828 till Sven Adolf Lundgren vid gård nr 245 för att i stället lära sig ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket. Efter att denne avlidit fem år senare flyttade Flink (Flin­ken­berg) till gård nr 151 och Anton Wilhelm Lundgren. Året därpå hade han bildat familj och samtidigt flyttat med hustru och dotter till annan plats i staden. Ar­bets­plat­sen fanns dock fort­fa­ran­de hos A W Lundgren. Vid denna tid blev Flink gesäll, och i samband med detta tagit sig ef­ter­nam­net Flin­ken­berg. Därefter dröjde det till 1849 innan han till­sam­mans med sin familj återigen blev bosatt vid gård nr 151, och då som ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re.

Vid verkstaden, som ar­ren­de­ra­des, kom det under åren att sys­sel­sät­tas ett tämligen stort antal gesäller och lärlingar, men 1860 blev det dags att ännu en gång efterträda sin forna ar­bets­gi­va­re A W Lundgren som mästare vid en verkstad. Denna gång gällde det den vid nr 82,och där blev Gustaf Adolf Flin­ken­berg kvar fram till sin död den 12 maj 1871.

När Flin­ken­berg lämnade nr 151 fanns ett tämligen stort antal gesäller och lärlingar boende i fas­tig­he­ten. Dessa fanns även kvar under det följande året då Fredrik Wilhelm Juhlin antagligen var mästare vid verkstaden. Mer om honom senare i do­ku­men­ta­tio­nen. Som lärlingar vid nr 151 arbetade bröderna Noach Ulric och Magnus Alfred Juhlin, vilka var brorsöner till Flin­ken­bergs hustru Sara Christina Juhlin. Den ene av bröderna följde Flin­ken­berg till nr 82 och den andre följde med Fredrik Wilhelm Juhlin när denne år 1861 flyttade till den egna fas­tig­he­ten vid gård nr 347a. Noach Juhlin kom senare att bli ka­kel­ugns­ma­ka­re i Ljungby, och Alfred Juhlin byggde upp sin egen verkstad vid för­äld­ra­hem­met i Annerstad.

Vid nr 151 bosatte sig Flin­ken­bergs tidigare gesäll Simon Johan Blomqvist år 1862. Han var född den 4 december 1834 i Öja församling, Kronobergs län, och flyttade som fjor­ton­å­ring till ka­kel­ugns­ma­ka­re Olof Ahlgren i Växjö. Där fick Simon Magnusson, vilket då var hans namn, gå i lära i ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket. Vid verkstaden fanns under denna tid även Fredrik Wilhelm Juhlin som gesäll. När Olof Ahlgren 1853 flyttade sin verksamhet till Sölvesborg följde Simon Magnusson-Blomqvist med honom dit.

Efter att blivit gesäll och tagit sig ef­ter­nam­net Blomqvist begav sig Simon år 1855 till Karlshamn och Flin­ken­bergs verkstad. Denna verkstad kom senare under kort tid att drivas av be­kan­ting­en från Växjö, Fredrik Wilhelm Juhlin, och när denne 1861 flyttade till gård nr 347a, gjorde Blomqvist detsamma. Följande år var dock Simon Blomqvist tillbaka vid nr 151, och drev denna verkstad vidare som ka­kel­ugns­ma­ka­re med hjälp av några gesäller och lärlingar.

Giss­nings­vis kom verk­sam­he­ten att bli relativt omfattande, i varje fall sett till det antal personer som enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser var i arbete hos Blomqvist. Till exempel hade han 1876 en ar­bets­styr­ka på fyra personer och nio år senare var den utökad med yt­ter­li­ga­re en person. Den 1 januari 1897, drygt ett år efter hustruns frånfälle, fick S J Blomqvist följa henne i graven, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som till gångar bland annat hus och tomt vid nr 151 samt tomt vid nr 259b och dessutom diverse lerkärl.

Verk­sam­he­ten övertogs därefter troligtvis av dot­ter­so­nen Carl Blomqvist, vilken var född den 26 april 1884 i Karlshamn. Hur länge det sedan bedrevs ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se vid gården, som då ägdes av Simon Blomqvists dotter, är osäkert, men där fanns gesäller och lärlingar boende fram till cirka 1903. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Edvard Svensson hade även sin bostad vid denna fastighet, och det ända fram till sin död år 1919. Fas­tig­hets­be­teck­ning­en var vid denna tid Borås nr 4, och där kom ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Blomqvist att vara bosatt till­sam­mans med sin mor fram till 1937, då de blev boende vid en annan fastighet i närområdet.

Huruvida S J Blomqvist bedrev någon till­verk­ning av kakel är osäkert, men däremot torde det i varje fall tidvis ha skett en ler­kärl­s­pro­duk­tion hos honom, men vid 1800-talets slut utgjorde giss­nings­vis re­pa­ra­tio­ner samt upp­sätt­ning av kakelugnar en stor del av arbetet. Detsamma gällde säkerligen för dot­ter­so­nen och andra ka­kel­ugns­ma­ka­re i staden.

Återigen tillbaka till 1700-talet.

Carl Fredrik Lundberg erhöll 1785 burskap i Karlshamn, och blev därmed en inte alltför välkommen konkurrent till Sundell och Borgström. Här följer så några uppgifter om honom som är hämtade från Rose-Marie Sö­der­ströms artiklar.

Lundberg skall ha blivit född år 1757 i Stockholm, där fadern arbetade som drejare vid Rörstrand. Detta arbete medförde att familjen kom att vistas vid Stralsund, Mariebergs-fabriken i Stockholm och slutligen i Sölvesborg, dit de kom omkring 1773. I denna stad påbörjade Carl Fredrik år 1776 en treårig lärotid hos Cornelius Borgstrand, men innan dess är det nog inte omöjligt att han fått en del praktik vid fa­jans­fa­bri­ken i Sölvesborg. Som gesäll arbetade han en tid i Stockholm, men även i Växjö, innan han 1785 påbörjar sin verksamhet i Karlshamn.

Där etablerade sig Lundberg vid tomt nr 82 till­sam­mans med hustru och efterhand även några barn samt någon gesäll och lärling. Nuvarande adress bör vara Kungsgatan 45. År 1795 återvände familjen Lundberg dock till Sölvesborg, där fa­mil­je­fa­dern under en tid drev en verkstad.

Samtidigt som Lundberg lämnade Karlshamn och nr 82, så anlände Peter Lundgren och hans hustru dit. Lundgren uppges i hus­för­hörsläng­den ha blivit född 1765 i småländska Älmeboda. Några uppgifter om hans tidiga liv har tyvärr inte gått att få fram, men när paret 1795 anlände till Karlshamn kom de närmast från Karlskrona. Där torde ar­bets­plat­sen ha funnits hos Sven Sundells änka, eftersom Lundgrens hustru var dotter i familjen Sundell. Makarna blev alltså bosatt vid gård nr 82, och i hushållet kom det även att ingå en eller två gesäller samt någon lärling. När sönerna en bit in på 1810-talet hade blivit till­räck­ligt vuxna kom också de att få arbeta i verkstaden, och två av dem, Anton Wilhelm och Sven Adolf, skulle senare driva egna verk­sam­he­ter i Karlshamn.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Peter Lundgren slutade sina dagar här på jorden den 11 februari 1835, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat Fas­tig­he­ten No 82 Hus Gård och Tomt wid Kongs Gatan, Werk­sta­dens till­hö­rig­he­ter samt Diverse helt och half­fär­digt Pottm. arbete.

Huruvida änkan därefter drev rörelsen vidare har det inte gått att få någon klarhet i, men tre år efter faderns död återvände sonen Anton Wilhelm Lundgren till nr 82 och torde då ha använt sig av verkstaden där. Det första år som hant­ver­ka­re blev re­gi­stre­ra­de i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser, alltså 1847, fanns Lundgren inskriven där med två gesäller och två lärlingar, men sju år senare hade han helt förvunnit från dessa handlingar. Som änkeman lämnade den före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren Anton Lundgren Karlshamn år 1859 för att i stället bosätta sig hos en son i halländska Veddige, och där fick han sluta sina dagar den 21 november 1866.

Någon gång under sent 1840-tal hade ka­kel­ugns­ma­ka­re Erik Lindqvist blivit ägare till fas­tig­he­ter­na vid nr 82, dock utan att själv vara bosatt där. Möjligtvis ar­ren­de­ra­de han under en tid ut bostad och verkstad till Anton Lundgren. När Lindqvist 1853 an­non­se­ra­de ut fas­tig­he­ten till för­sälj­ning beskrevs den på detta sätt: Gården N:o 82, belägen wid reel gata med 8 inredda Rum, samt Ka­kel­ugns­ma­ka­re-werkstad , Brännugn och Bageri, god Källare och en nätt Trädgård och andra här­lig­he­ter. Följande år an­non­se­ra­des nr 82 återigen ut till för­sälj­ning, men då i samband med Lindqvist konkurs.

Vem som därefter blev dess ägare är osäkert, men det kan möjligen ha varit Gustaf Adolf Flin­ken­berg som redan då inköpte fas­tig­he­ten. Vid denna tid var han bosatt och troligtvis även verksam vid nr 151, men en spe­ku­la­tion är att verkstaden vid nr 82 hyrdes ut till Andreas Nilsson. Denne Nilsson blev född den 13 oktober 1823 i Karlshamn, och som fem­ton­å­ring kom han i lära hos Lindqvist vid nr 245. Som gesäll blev det 1848 en flytt till nr 82, innan han följande år hamnade hos Flin­ken­berg vid nr 151. Där blev gesällen kvar fram till 1852 då han till­sam­mans med nybliven hustru bosatte sig på annan plats i staden.

Endast tre år senare blev Nilsson änkeman, och i hustruns boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat diverse obrända lerkärl. Bland skulderna fanns sådana till Gustaf Adolf Flin­ken­berg avseende hyra samt in­re­gi­stre­rings­av­gift för burbrev. En spe­ku­la­tion är att Nilsson ganska nyligen erhållit burskap, och att han av Flin­ken­berg hyrde verkstaden vid nr 82. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser förekom han under perioden 1854-56, något år med en gesäll i sin tjänst. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Andreas (Anders) Nilsson avled den 5 april 1861.

Om Gustaf Adolf Flin­ken­berg har det skrivits tidigare i avsnittet angående nr 151. Till gård nr 82 flyttade han till­sam­mans med sin familj och en del arbetsfolk omkring 1860. Möjligtvis hade han inköpt denna fastighet redan 1854. I hushållet kom det under åren att finnas ett tämligen stort antal gesäller och lärlingar, men den 12 maj 1871 fick ka­kel­ugns­ma­ka­re Flin­ken­berg lämna jordelivet.

I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar, förutom fas­tig­he­ten nr 82 vid Kungsgatan och hälften i tomten nr 309 vid Re­ge­rings­ga­tan, bland annat obrändt fär­dig­gjordt ka­kel­ugns­ma­kar­ar­be­te, brända lerkärl samt 3 runda och 2 flata kakelugnar. Troligtvis var det detta gods som änkan bjud ut till för­sälj­ning genom en annons den 7 juli 1871 i Karlshamns Allehanda. Annonsen hade denna lydelse: Hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Flin­ken­bergs enka finnes ständig tillgång på nya kakelugnar och lerkärl.

Måns Lundberg var född den 6 april 1830 i Ronneby, men då med Månsson som efternamn. Vid unga år kom gossen i lära hos Werngren i hemstaden, men som gesäll blev det 1852 flytt till obest. ort.

Följande år kunde han emellertid träffas på hos Flin­ken­berg i Karlshamn, varifrån det rätt så omgående blev flytt till Karlskrona och arbete hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Ahlstrand. I denna stad bildade gesäll Lundberg familj och med denna vände han år 1862 åter till Karlshamn, där de blev boende hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Juhlin vid nr 247a. Ungefär nio år senare övertogs så Flin­ken­bergs fastighet vid nr 82, och därmed kunde Lundberg titulera sig ka­kel­ugns­ma­ka­re. Verk­sam­he­ten vid verkstaden torde ha varit tämligen omfattande, i varje fall avseende antalet personer i arbete där. Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser anger ar­bets­styr­kan till mellan tre till sex personer. Efter en tid kom den även att bli ar­bets­plats för de tre sönerna.

En brand i fas­tig­he­ten för­or­sa­ka­de ka­kel­ugns­ma­ka­re Måns Lundberg sådan sin­nes­rö­rel­se att hans hjärta inte klarade av upp­stån­del­sen utan han avled den 17 september 1885. Som tillgångar i hans boupp­teck­ning upptogs, förutom gård nr 82, till exempel Färdigt arbete jemte werk­stads­in­ven­ta­ri­um. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser angavs därefter Lundbergs sterbhus som ägare till verk­sam­he­ten, och det sista år som dessa handlingar varit till­gäng­li­ga, alltså 1890, skall ar­bets­per­so­na­len ha uppgått till fyra personer. Troligtvis var då de tre sönerna, vilka samtliga benämndes ka­kel­ugns­ma­ka­re, in­be­räk­na­de i detta antal. Hur länge verkstaden vid nr 82 var i drift har inte gått att fastställa, men giss­nings­vis var det fram till omkring se­kel­skif­tet mellan 1800- och 1900-talen. Den yngste av bröderna startade i varje fall 1899 en annan verksamhet vid vilken även hans två bröder kom att arbeta. Om detta går att läsa i följande avsnitt.

Gustaf Ferdinand Lundberg, vilken var född den 6 juni 1862 i Karlshamn, startade i augusti 1899 vid denna adress Karlshamns ka­kel­fa­brik. Där blev han även bosatt, och som hjälp i rörelsen hade han sina bröder Johan Fredrik och Carl Gerion. De hade ju alla tre lärt sig yrket i fadern Måns Lundbergs verkstad vid nr 82. Nu blev tiden som ka­kel­fab­ri­kör inte så långvarig för Gustaf Lundberg, utan 1904 kom i stället Karlshamns Ka­kel­fa­briks Aktiebolag att bli ägare till fabriken. I en skriftlig upp­teck­ning som gjorts efter Carls son Oscar Lundbergs berättelse får man upp­lys­ning­en att Gustaf efter fabrikens konkurs flyttade till Eskilstuna, där han arbetade på en ka­kel­fa­brik. Senare återvände han till Karlshamn och kom att bli kvar i staden fram till sitt frånfälle den 27 augusti 1916. Brodern och ka­kel­ugns­ma­ka­ren Carl Lundbergs liv slutade den 18 februari 1919.

Vidare i be­rät­tel­sen sägs att fabriken efter konkursen övertogs av Rydberg, vilken dock inte skulle ha fortsatt med ka­kel­till­verk­ning. Upp­gif­ter­na i skriften Svenska Industrien säger emellertid något annat. Några upp­lys­ning­ar om fabriken från Svenska Industrien 1907 (där upp­gif­ter­na kommer från för­hål­lan­de­na några år tidigare): Verk­stäl­lan­de direktör och disponent var A. Rydström. Till­verk­ning­s­en bestod av omkring 38000 kakel per år och vid fabriken sys­sel­sat­tes ungefär 30 arbetare.

Samma skrift, men från åren 1911-12, där upp­gif­ter­na även då avsåg för­hål­lan­de­na något år tidigare, lämnade liknande upp­lys­ning­ar förutom att pro­duk­tio­nen vid denna tid var cirka 50000 kakel per år. I senare utgåvor av skriften, t.ex. den från 1918-19, fanns fabriken inte längre med. Möjligtvis upphörde fabriken i samband med att dess verk­mäs­ta­re Johan Wilhelm Nummelin lämnade Karlshamn 1912.

Peter Olof Lindgren, vilken var född den 3 december 1815 i Karlshamn, växte upp vid tomt nr 83 (Kungsgatan 43). I unga år kom han i lära hos en skomakare i staden, men valde sjutton år gammal en annan yrkesbana då han blev bosatt hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Peter Lundgren vid grann­fas­tig­he­ten nr 82. Efter att ha blivit gesäll och arbetat som sådan under en tid hos Lundgrens änka, flyttade han år 1839 tillbaka till nr 83 och kunde där som ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re starta upp en egen verkstad. Till att börja med ingick ett par lärlingar i hushållet, men under viss tid fann där även någon gesäll.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindgren avled dock redan den 19 oktober 1852, och i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar, förutom fas­tig­he­ten nr 83, bland annat formar och verktyg i ka­kel­ugns­makar­verk­sta­den, en mindre kakelugn samt åtskillige kärl, dels brände och dels obrände. Vid fas­tig­he­ten kom det emellertid att finnas någon gesäll och lärling boende fram till slutet av 1850-talet, så möjligtvis bedrevs en kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het där en lång tid efter Lindgrens död. Boupp­teck­ning­en visade på att det fanns tämligen många skulder hos dödsboet, och den 2 december 1852 gick det i Karlshamns Allehanda att läsa om en fö­re­stå­en­de auktion vid nr 83. Något avkortad löd annonsen sålunda:

Tisdagen den 14 näst­kom­man­de December verk­stäl­les Auktion i huset N:o 83 vid Kungsgatan å afl. Ka­kel­ugns­ma­ka­ren P.O. Lindgrens ef­ter­läm­nan­de Con­curs­mas­san tillhörige lösegendom bestående af Silfver, Koppar, Malm, Tenn, Jern och Trädsaker, Glas och Postlin, Linne och Sängkläder, åtskillige mans­gång­klä­der, möbler och hus­ge­råd­sa­ker, vagnar och slädar, ett parti brända och obrända Lerkärl samt 2:ne nya Kakelugnar m.m. Auctionen börjas kl. 10 f.m. Carlshamns Rådhus den 27 Nov. 1852.

Någon månad senare an­non­se­ra­des det även om auktion på fas­tig­he­ten nr 83.

I Karlshamn blev Juhlin bosatt hos ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Flin­ken­berg och dennes familj, och enligt uppgift från en nutida ättling var han son till Flin­ken­bergs hustru Sara Christina Juhlin. Under de följande åren var gossen bosatt till­sam­mans med familjen Flin­ken­berg på olika platser i staden.

Något år senare var dock Juhlin tillbaka i Karlshamn och då hos Flin­ken­berg vid nr 151. Där blev han sedan kvar fram till 1861 då han till­sam­mans med familj och arbetsfolk bosatte sig vid fas­tig­he­ten nr 347a, vilken blivit inköpt året innan. Under de följande åren ingick en hel del gesäller och lärlingar i hushållet, och möjligtvis sköttes arbetet vid verkstaden till stor del av dessa, eftersom Juhlin under 1860- talets senare del utnämndes till stadens brand­mäs­ta­re.

Fredrik Wilhelm Juhlin fick sluta sina dagar den 14 september 1879, och i den därefter följande boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar, förutom gård och tomt under nr 347, bland annat in­ven­ta­ri­er i kruk­makar­verk­sta­den samt fär­dig­gjor­da lerkärl och kakelugnar. Under en tid drev änkan verk­sam­he­ten vidare, men enligt de fa­briks­be­rät­tel­ser som blev upprättade av Kom­mers­kol­le­gi­um skall sonen Johan Emil ha övertagit rörelsen omkring 1884.

Johan Emil Juhlin kom till världen den 24 februari 1860 i Karlshamn, och torde tidigt ha kommit i lära vid faderns verkstad. Efter ett tvåårigt besök i Malmö återvände han till sitt för­äld­ra­hem i samband med faderns frånfälle. Några år in på 1880-talet blev han så ka­kel­ugns­ma­ka­re vid nr 347 och skall under detta årtionde ha haft en till två personer i sin tjänst. Däremot dröjde det till 1888 innan han­dels­re­gist­ret fick en anmälan om att Johan Emil Juhlin vill drifva kakelugns- och kruk­ma­ka­reyr­ket jemte handel under firma J.E. Juhlin.

Huruvida och hur länge det bedrevs någon till­verk­ning av Juhlin junior har det inte gått att få någon klarhet i, men i den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hans frånfälle den 12 mars 1901 upptogs som tillgångar bland annat formar och verk­stads­in­ven­ta­ri­er, dock inget varulager. Om det därefter bedrevs någon verksamhet vid denna verkstad år osäkert, men gesällen, sedermera ka­kel­ugns­ma­ka­re, Johan Alfred Johansson var bosatt vid nr 347 till­sam­mans med sin hustru fram till 1909. Han avled dock näst­kom­man­de år.

Johan Magnus Stenbäck föddes den 13 april 1838 i Ljuders socken, Kronobergs län, men åtta år gammal fick han följa med den övriga familjen vid deras flytt till Algutsboda. Möjligtvis hade han under en tid gått i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re på orten, innan det 1855 blev dags att bege sig till Karlshamn och Flin­ken­berg vid nr 151.

Fyra år senare gjorde Stenbäck en treårig tjänst­gö­ring som ma­rin­sol­dat i Karlskrona, men 1862 var han tillbaka hos Flin­ken­berg, då vid nr 82. Efter tre år vid denna verkstad gjordes en ge­säll­vand­ring till Kalmar, varifrån han ännu en gång vände åter till Karlshamn. Året hade blivit 1868, och det var dags för gesällen att gifta sig med Maria Catharina Juhlin, vilken var syskonbarn till Flin­ken­bergs hustru. Makarna blev därefter boende på några olika adresser i staden, men 1870 flyttade de till fru Stenbäcks för­äld­ra­hem i Annerstad, där hennes två bröder drev ett ka­kel­ugns­ma­ke­ri.

Redan följande år var de tillbaka i Karlshamn, där de sedan blev kvar till­sam­mans med sina barn. Stenbäck hade troligtvis ingen egen verkstad, utan hans arbete bestod säkerligen enbart av upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar, och när han slutade sina dagar den 5 juni 1898 benämndes han som före detta ka­kel­ugns­ma­ka­re. Det något speciella med denna ka­kel­ugns­ma­ka­re är att det vid Karlshamns museum finns en si­gill­stäm­pel försedd med Stenbäcks initialer samt ett ka­kel­ugns­mo­tiv.

Vid 1800-talets slut och 1900-talets början fanns yt­ter­li­ga­re ett antal ka­kel­ugns­ma­ka­re i staden som sysslade med ka­kel­ugns­upp­sätt­ning och till viss del även platt­sätt­ning, men denna do­ku­men­ta­tion får begränsa sig till de nu nämnda.

Gam­mal­storp

En kort period under 1770-talet har det i Gammals torps kyrkoarkiv gått att träffa på en krukmakare Magnus Ekelund med familj vid Ryedals säteri. Troligtvis är det fråga om samma person som i artikeln Kruk­ma­karäm­be­tet i Ystad under namnet Måns/Magnus Månsson Ekelund uppges ha varit född i skånska Vanstad, och under perioden 1735-39 var i lära hos krukmakare Lärka i Ystad. Som mästare i Sölvesborg an­teck­na­des han 1746, men redan två år tidigare har han gått att se som gesäll i denna stads man­talslängd.

Efter mäs­tarut­näm­ning­en bildades familj, och till­sam­mans med den fanns Ekelund kvar i Söl­vesborgs stads man­talslängd fram till och med 1763. Troligen blev det då flytt till Ryedals säteri i Gam­mal­torps socken, för där fanns i varje fall kruk­ma­ka­ren bosatt till­sam­mans med hustrun när det 1765 blev det tillökning i familjen genom en dotter, vilken två år senare fick sällskap av en nyfödd syster. Giss­nings­vis hade sä­te­riä­ga­ren iord­nings­ställt en kruk­makar­verk­stad i anslutning till det tegelbruk som fanns på platsen, vid vilken kruk­ma­ka­ren vid drejskivan kunde framställa olika sorters lerkärl.

Hur länge familjen Ekelund blev kvar vid Ryedal är osäkert, men från och med 1770-talet har det inte längre gått att träffa på dem i till­gäng­li­ga handlingar, och deras vidare öden är okända.

Ungefär femtio år senare dök det upp en annan lergubbe vid Ryedals säteri, och detta genom ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Hans Rosengren. Han kom till världen den 15 augusti 1794 i Degeberga, men tyvärr har det inte gått att få fram några uppgifter om var lär­lings­ti­den till­bring­a­des. Som gesäll på­träf­fa­des dock unge Rosengren i Simrishamn, dit han enligt hus­för­hörsläng­den skall ha flyttat 1817. Följande år blev det enligt nämnda handling en flytt till Kristi­an­stad, där han emellertid inte har kunnat återfinnas.

Giss­nings­vis befann han sig under en tid vid Sö­der­ströms verkstad i Näsums socken, i varje fall var den blivande hustrun bosatt på denna ort innan hon till­sam­mans med sin nyblivne make blev kyr­ko­bok­förd i Gam­mal­storps socken. För gesäll Rosengren dröjde det till 1827 innan han återigen visade sig i kyr­ko­ar­ki­ven, då vid Mariebergs ler­va­ru­fa­brik i Västra Alstads socken. Följande år skedde så ankomsten till Ryedals säteri, men innan dess hanns det även med ett kort besök hos Werngren i Ronneby.

Ett år senare, alltså 1829, anlände hustrun från Näsums socken, och makarna var under de tre följande åren bosatta vid ett torp under säteriet, varefter bostaden kom att ligga i Möl­le­björ­ke. Rosengren fanns upptagen som pottmakare i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser så sent som 1868 och 1869, vilket visar att han var aktiv ännu vid hög ålder, men den 19 oktober 1870 slutade hans tid här på jorden.

Jämshög

Ludvig Frithiof Holm blev född den 30 april 1833 i Norje, Ysane socken, men redan samma år flyttade familjen till småländska Väckelsång. Följande år återvände de dock till Blekinge, och då till Bräkne Hoby, varifrån familjen Holm 1838 flyttade vidare till Silletorp i Lösens socken. Där blev gossen Ludvig Frithiof bosatt under de följande tio åren, men knappt femton år gammal fick han ensam bege sig till Ystad för att där komma i arbete.

Två år senare, alltså 1850, blev det dags att börja som lärling hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Karlskrona, och tre år senare fortsatte lärotiden i Gränna. Efter att 1854 ha kommit till Alingsås blev det som gesäll besök i Hamre utanför Bollnäs, Härnösand och småländska Tofteryd innan han 1863 återigen gjorde en kort visit i Karlskrona. Följande år fortsatte ge­säll­vand­ring­en, men något osäkert vilken ort som blev färdmålet. Kanske Stockholm, där fanns Holm i varje fall man­tals­skri­ven två år senare, och när det 1868 blev dags att bosätta sig i Jämshög så angavs hu­vud­sta­den som tidigare adress.

I ble­king­e­or­ten kom bostaden att finnas i Jämshög nr 5, och dit inflyttade följande år både hans mor och hans blivande hustru. Familjen utökades efterhand, och flyttade 1875 till Ljungryda i Jämshögs församling.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Holm fanns upptagen i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från och med 1872, men dock bara till och med 1876 och utan uppgifter om några anställda. Familjen flyttade 1888 till Karlshamn, men återvände året efter till Jämshög. Denna gång blev de bosatta vid Jemshög nr 7, och där slutade Ludvig Frithiof Holm sina dagar den 16 januari 1890. Huruvida denne ka­kel­ugns­ma­ka­re bedrev någon egen till­verk­ning, eller enbart sysslade med upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar, har inte gått att få någon klarhet i.

Sölvesborg

Troligtvis bedrev Söl­vesborgs kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re inte sina verk­sam­he­ter i någon större skala, i varje fall anger ej husförhörs- och man­tals­läng­der att det funnits något stort antal gesäller och lärlingar boende hos dessa hant­ver­ka­re. I stället har det många gånger helt saknats arbetsfolk i deras hushåll, och därigenom kan det kanske vara troligt att mäster arbetade ensam i sin verkstad, möjligtvis med hjälp av någon son. Även om focus i denna do­ku­men­ta­tion har legat på enskilda hant­ver­ka­re, så går det inte att förbigå den ler­va­ru­fab­ri­ka­tion som gick under namnet Söl­vesborgs fa­jans­fa­brik.

År 1772 mottog Kom­mers­kol­le­gi­um en ansökan om tillstånd att inrätta en Por­cel­lai­nes- och Fai­jan­ce­fabri­que i staden Silwits­borg (Syllwits­borg). Anmälan hade lämnades in av Friherre Gabriel Sparre, och den bifölls den 28 april 1773. Vid Skepps­bro­ga­tans övre del (vid torget) kunde det därefter byggas upp en tvåvånings fa­briks­bygg­nad. Några exakta uppgifter om när pro­duk­tio­nen startade har inte gått att få fram, men den första pris­ku­ran­ten utkom den 30 december 1775.

Vid 1780-talets senare del blev det ägarbyte, och omkring 1792 ännu ett. Då var det J F von Zeipel som övertog fabriken, och det var även han som 1798 tvingades lägga ned denna verksamhet. Ar­bets­kraf­ten vid fabriken, vilken som mest bestod av åtta till tio personer samtidigt, kom från bland annat Rörstrands och Mariebergs fabriker i Stockholm, men möjligtvis även från Stralsund. Denna personal fram­ställ­de till exempel tallrikar, fat, koppar, skålar, krukor, kannor, krus och karotter. Även ex­klu­si­va­re prakt­pjä­ser som exempelvis terriner blev för­fär­di­gad vid fabriken.

Kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­hant­ver­ket i Sölvesborg har tidigare blivit omskrivet av William Karlsson i artikeln Ka­kel­ugns­ma­ka­re i Sölvesborg under 1700- och 1800-talen, vilken blev publicerad i Ble­kinge­bo­ken från 1938. Även i Rut Liedgrens skrift Sölvesborg på 1800-talet berättas något om dessa hant­ver­ka­re och William Karlsson har i Kulturen från 1951 skrivit en kort artikel med titeln Kruk­ma­ka­re­fa­mil­jen Ringberg i Sölvesborg. Några uppgifter i denna do­ku­men­ta­tion har na­tur­ligt­vis blivit hämtade från dessa skrifter, men i huvudsak är det man­tals­läng­der och kyrkoarkiv som har bidragit med in­for­ma­tion.

En mål­sätt­ning har varit att kunna lokalisera de tomter där hant­ver­kar­na varit inskrivna i mantals- och hus­för­hör­läng­der till nuvarande adresser, och detta genom 1876- års karta. Detta har dock visat sig inte helt stämma med de uppgifter som finns i nämnda skrifter, så därför är det skrif­ter­nas uppgifter om adresser som återges här.

I Karin Månssons artikel Kruk­ma­karäm­be­tet i Ystad, vilken pub­li­ce­ra­des i Ystadiana från 1980, skrivs kortfattat om en Hans Jönsson Weiboll Väbel som skall ha gått i lära hos en krukmakare i Kristi­an­stad under perioden 1701-1706, och blivit mästare i Sölvesborg år 1713. Giss­nings­vis är det då fråga om samma Hans Jönsson som i Söl­vesborgs man­talslängd har gått att träffa på från och med 1715. Från 1720-talets första år fanns han inskriven vid tomt nr 15 till­sam­mans med hustru och stundtals även en gesäll. Några år senare ändrades adressen till nr 55.

Man­tals­läng­der­na är årsmässigt inte helt kompletta, men i den för 1739 fanns Jönsson fort­fa­ran­de med. Fem år senare hade han dock försvunnit ur dessa handlingar och torde då ha avlidit. En kruk­ma­ka­rän­ka Cicilia Weibull har gått att träffa på i 1748-års man­talslängd, och då vid tomt nr 51. Som gesäll fanns där sonen Cornelius. Troligtvis var hon änka efter Hans Jönsson.

I den ovan nämnda artikeln om kruk­ma­karäm­be­tet i Ystad berättas också att Cornelius Borgstrand, som blev mästare i Sölvesborg år 1748, hade övertagit en verkstad efter sin mor Cecilia Weiboll. Vidare skrivs att Borgstrand under perioden 1742-1748 gått i lära hos en krukmakare i Kristi­an­stad. Han kom, till­sam­mans med sin familj i senare man­tals­läng­der att vara inskriven vid gård nr 65-66 i Sölvesborg fram till början av 1770-talet, då adressen i stället blev nr 37. De nämnda fas­tig­he­ter­na skall enlig William Karlssons artikel ha varit belägna vid nuvarande Södergatan respektive Rundgatan. I hushållet kom det under åren även att ingå några lärlingar. Kru­ko­ma­ka­re­mäs­ta­re Cornelius Borgstrand avled dock den 20 maj 1791 i en ålder som i dödsboken uppgavs till 69 år.

I artikeln Kruk­ma­ka­karäm­be­tet i Ystad finns det även något nämnt om (Måns) Magnus Jönsson Ekelund, vilken skulle ha varit född i skånska Vanstad och gjort sin lärotid hos en krukmakare i Ystad under perioden 1735-1739. Sin mäs­tar­vär­dig­het erhöll han i Sölvesborg år 1746, men redan två år tidigare har det gått att träffa på honom som gesäll i stadens man­talslängd. I dessa längder fanns han sedan till­sam­mans med hustru fram till 1764. Sedermera kom makarna att vara bosatta vid Ryedals säteri i Gam­mal­storps socken och där blev familjen vid 1760-talets mitt utökad med två döttrar. Efter detta årtionde har dock kruk­ma­kar­mäs­ta­re Magnus Ekelund och hans familj inte längre gått att återfinna i denna för­sam­lings kyr­ko­böc­ker eller man­tals­läng­der, och deras vidare öden är okända.

I 1762-års man­talslängd fanns krukmakare Casper Södergren inskriven, men fyra år senare, då han till­sam­mans med hustru gick att se vid nr 53, försvann han från dessa handlingar. Fram till 1757 skall Södergren ha gått i lära hos Cornelius Borgstrand.

Ännu en gång kommer Karin Månssons artikel till användning, och då avseende Johan Jönsson Bergman, vilken enligt denna källa skall ha gjort sin lärotid i Ängelholm under perioden 1766-1769. Mäs­tar­ti­teln erhölls 1775 i Sölvesborg, och några år senare har han gått att träffa på i stadens man­talslängd som inskriven vid tomt nr 3 vid torget till­sam­mans med sin hustru.

Adressen ändrades efter en tid till nr 2-3, men efter 1792 saknas krukmakare Bergman i dessa handlingar, och i stället har en handlare Johan Bergman dykt upp vid tomt nr 2. Om kruk­ma­ka­ren då bytt yrke eller om detta var en helt annan person, har tyvärr inte gått att fastställa. Två år senare hade även handlaren lämnat denna adress. För övrigt fanns en handlare Johan Bergman bosatt i Sölvesborg fram till sin död 1816.

Enligt kyr­ko­ar­ki­ven föddes Johan Falkström (Falckström) år 1751 i Södertälje. Något mot­sä­gel­se­fullt anges även Bergslagen som födelseort. I varje fall skall han ha gått i lära hos Petter Schmell i Stockholm under perioden 1764-1768. Man­talsläng­den avseende 1770 för Klara församling i Stockholm upplyser om att det hos Schmell detta år fanns en 21-årig gesäll vid namn Johan Fahlström, så möjligtvis blev Falkström kvar hos sin mästare några år efter lär­lings­ti­den. I Söl­vesborgs kyrkoarkiv återfinns han från 1778 och då med titeln porcelains arbetare. Senare ti­tu­le­ra­des han porcelains drejare vilket tyder på ett arbete vid Söl­vesborgs fa­jans­fa­brik. Falkström övergick senare till kruk­ma­ka­ryr­ket, och 1793 blev han mästare inom denna profession. Till­sam­mans med hustru och barn blev han då bosatt vid tomt nr 77. Denna adress skall enligt William Karlssons artikel ha funnits vid nuvarande Häst­torgs­ga­tan, och enligt Rut Liedgrens vid Västra Storgatan (kv. Pantern 7). Omkring år 1800 blev familjen man­tals­skriv­na vid tomt nr 73, och Liedgren skrev följande om detta: Något av de första åren på 1800-talet byggde eller köpte sig Falckström en stuga vid Norregatan (kv. Örnen 4), där han fortsatte att driva sitt krukmakeri. Vid mitten av 1810-talet blev adressen ändrad till nr 147, men giss­nings­vis var det inte fråga om någon flytt utan i stället en allmän om­num­re­ring av stadens tomter. Som hjälp i verkstaden hade kruk­ma­ka­ren de fyra sönerna, men det var bara Isak som fortsatte inom yrket. Efter faderns död den 31 januari 1818 skulle han komma att ta över rörelsen.

Isak Falkström, som föddes i Sölvesborg den 7 december 1788, blev mästare 1819 och tog då över verkstaden vid nr 147. Under det första året hade han hjälp i arbetet av en gesäll, men några år senare var det i stället en lärling bosatt hos familjen, och det fram till mitten av 1830-talet. Troligtvis gick affärerna inte så bra för Falkström eftersom han i samband med att hans hustru avled 1844 blev tvungen att flytta till fat­tig­hu­set. Där slutade den förre kru­ko­ma­ka­ren Isak Falkström sina dagar den 12 juni 1855.

Carl Fredrik Lundberg skall ha blivit född år 1757 i Stockholm, där fadern arbetade som drejare vid Rörstrand. Detta arbete medförde att familjen kom att vistas vid bland annat Stralsund, Mariebergs-fabriken i Stockholm och slutligen i Sölvesborg, dit de kom omkring 1773. I denna stad påbörjade Carl Fredrik år 1776 en treårig lärotid hos Cornelius Borgstrand, men innan dess är det nog inte omöjligt att han fått en del praktik vid fa­jans­fa­bri­ken i Sölvesborg. Som gesäll arbetade han en tid i Stockholm, men även i Växjö, innan han 1785 påbörjar en egen kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het i Karlshamn. Tio år senare återvände familjen Lundberg dock till Sölvesborg, och från 1797 och fram till och med 1801 har de gått att återfinna vid tomt nr 38, vilken enligt William Karlsson låg vid Fis­ka­re­ga­tan. Åren därefter var emellertid krukmakare Lundberg och hans familj förvunna ur Söl­vesborgs husförhörs- och man­tals­läng­der, varigenom deras vidare öden är okända.

Jöns Persson Hielmberg (Hjelmberg) skall ha blivit född i Gälltofta, Rinkaby socken i närheten av Kristi­an­stad, och fö­del­seå­ret bör ha varit un­ge­fär­li­gen 1748. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des i Kristi­an­stad under perioden 1768-1773 och som mästare blev han 1782 inskriven i Sölvesborg. Någon tidpunkt för när Hielmberg anlände till Sölvesborg har inte gått att få fram, men möjligtvis arbetade han som gesäll där en tid innan han blev mästare. I hus­för­hörs­läng­der från 1790-talet har det gått att träffa på krukmakare Jöns Hielmberg till­sam­mans med hustru samt någon lärling vid tomt nr 9 och senare ingick även gesäll Ringberg i hushållet. William Karlsson skrev 1938 att denna adress motsvarade den där restaurang Druvan då var belägen.

Jöns Hielmberg fick emellertid sluta sin tid här på jorden den 24 juni 1810, och därefter drev änkan rörelsen vidare med hjälp av verks­ge­säll Ringberg. I 1816 års hus­för­hör­längd återfanns de båda vid hus/tomt nr 19, men giss­nings­vis är det ingen flytt som har skett utan att det i stället har blivit en ändring av staden hus-/tomt- numrering. Alltså likadant som var fallet angående Falkström. Enligt en karta från 1876 låg tomt nr 19 då un­ge­fär­li­gen i området Östra Storgatan 21-25. Om för­hål­lan­de­na var detsamma sextio år tidigare har dock un­der­teck­nad ingen kännedom om. Efter att änkan gift om sig med vagn- och ställ­ma­ka­re Hans Jacob Stenberg lämnade gesäll Ringberg verkstaden omkring 1817 och flyttade till nr 118, där han startade en egen verksamhet. Vid sidan av sitt vagnmakeri drev H J Stenberg kruk­ma­ke­ri­et vidare med hjälp av bland annat gesäll Wannerberg. När denne 1825 lämnade staden, torde detta krukmakeri ha upphört.

Petter (Per) Ringberg uppges ha blivit född 1781 i Gälltofta (Hjelltofta) by, Rinkaby socken, alltså i samma by som där också Jöns Hielmberg var född. Till Hielmberg i Sölvesborg kom Ringberg omkring 1798 för att gå i lära, och från 1802 var han där verksam som gesäll.

År 1805 flyttade Ringberg till Karlshamn och var där i arbete hos Peter Lundgren, men tre år senare var han åter hos Hielmberg i Sölvesborg. Efter dennes död fortsatte Ringberg som verks­ge­säll hos änkan, och där fanns han kvar fram till un­ge­fär­li­gen 1817, då han i kom att hyra bostad vid nr 118. Denna tomt/gård låg vid Hästtorget, och enligt den tidigare nämnda kartan skall fas­tig­he­ten ha varit belägen vid torgets södra del.

Ringberg blev mästare 1818 och hade då giss­nings­vis byggt upp en verkstad i anslutning till där han hyrde sin bostad. Efter någon tid blev det giftermål med en av döttrarna till hy­resvär­din­nan, och efter hennes död 1832 övertogs fas­tig­he­ten av kruk­ma­ka­ren och dennes hustru. Vid verkstaden arbetade troligtvis efterhand även den äldste sonen, vilken då möjligen hjälpte till vid den till­verk­ning som enligt de tidigare nämnda artiklarna skall ha bestått av bland annat ka­kel­ugns­ka­kel samt prydnads- och bruks­före­mål som ljusstakar, tallrikar, fat, krukor, skålar, kannor, lergökar och liknande. Petter Ringberg avled den 22 april 1840, och i den därpå följande boupp­teck­ning­en blev till exempel fas­tig­he­ten hus och tomt no 118 samt färdiga lerkärl uppgivna tillgångar. Änkan drev därefter rörelsen vidare, tidvis med hjälp av någon gesäll och lärling.

Den yngste sonen, Jöns Gustaf Ringberg, vilken var född den 6 oktober 1825, hade vid denna tid blivit så pass vuxen att han kommit i arbete vid verkstaden, och han skulle ett par år senare bli verks­ge­säll på stället och så småningom även överta verk­sam­he­ten. Ringberg blev mästare 1856, och tidvis fanns det någon eller några lärlingar boende hos familjen.

I skriften Kulturen från 1951 ingick som tidigare nämnts artikeln Kruk­ma­ka­re­fa­mil­jen Ringberg i Sölvesborg, där de tre ge­ne­ra­tio­ner­na Ringberg kortfattat pre­sen­te­ra­des. Artikeln innehåller även några bilder på föremål som Gustaf Ringberg skall ha tillverkat. Det är en stryk­järns­fot, en lergök samt en tekanna. Möjligtvis ingick även kakelugnar i till­verk­ningss­sor­ti­men­tet, och säkerligen vanligt hus­hålls­gods.

Vid Kul­tur­hi­sto­ris­ka museet i Lund skall det finnas ett antal ke­ra­mik­före­mål från den Ring­bergs­ka verkstaden, och då bland annat de som finns avbildade i den ovan nämnda artikeln. Familjen fanns från omkring mitten av 1800-talet kyr­ko­bok­för­da vid tomt nr 119, men troligtvis är det inte fråga om någon flytt, utan det är bara be­näm­ning­ar som ändrats.

Gustaf Ringbergs söner kom säkerligen även de i unga år att delta i arbetet i verkstaden, och från omkring 1870 bestod ar­bets­styr­kan också av en gesäll. Under perioden 1854-1881 fanns Ringbergs verksamhet re­gi­stre­rad i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser med uppgift om att det där under något år var en gesäll i hans tjänst, men mestadels utgjordes ar­bets­per­so­na­len av en till två lärlingar. (Från 1865 redovisas dessa enbart som arbetare). Kruko- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Gustaf Ringberg slutade sin tid här på jorden den 3 april 1888 och därefter tog sonen Carl August över verk­sam­he­ten, även om modern var ägare till denna fram till det att hon avled år 1900.

August Ringberg kom till världen den 27/5 1859 i Sölvesborg, och fick lära sig yrket i sin fars verkstad, vilken han förestod och sedermera tog över efter faderns död. Under perioden 1886-89 fanns det även en ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ta­re bosatt i hushållet, men det verkar vara osäkert om det vid denna tid förekom någon ka­kel­till­verk­ning vid Ringbergs verkstad. Möjligen bestod arbetena enbart av att sätta upp fa­brikstill­ver­ka­de kakelugnar, eftersom dessa då till stor del hade kon­kur­re­rat ut de hant­verkstill­ver­ka­de.

Under perioden 1900-02 fanns det återigen en ka­kel­ugns­ar­be­ta­re bosatt vid nr 119, men när denne flyttade så lämnade även Ringberg fas­tig­he­ten, vilken då hade blivit såld till Söl­vesborgs stad, och flyttade till annan plats i staden. Ka­kel­ugns­ma­ka­re August Ringberg avled den 7 oktober 1928. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en, där Ringberg ti­tu­le­ra­des som fabrikör, upptogs som tillgångar bland annat diverse lerkärl och lerkrukor.

Olof Ahlgren kom 1853 in­flyt­tan­de till Sölvesborg till­sam­mans med sin hustru och två lärlingar. Han var född den 19 januari 1814 i Ronneby, men då med namnet Ola Månsson. Efter lär­lings­tid hos Werngren i hemstaden blev det arbete som gesäll i Kalmar, Karlskrona och Karlshamn innan det 1842, till­sam­mans med nybliven hustru, blev en flytt till Engaholms gods utanför Alvesta. Sex år senare fick han så möjlighet att driva egen verkstad i Växjö, vilken dock brann ned 1853, och därmed lämnade Ahlgren denna stad för att i stället slå sig ned i Sölvesborg.

I William Karlssons artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re i Sölvesborg under 1700- och 1800-talet förekommer dock helt andra uppgifter angående Ahlgrens tidiga år. Födelseår och -ort över­ens­stäm­mer, men enligt artikeln så till­bring­a­des de fem lär­lingså­ren i Kalmar och därefter vidtog en fyra-årig ge­säll­vand­ring som sträckte sig ända till Tyskland, Polen och Österrike. Först 1839 skall han ha varit åter i Sverige, och detta år angavs han även ha blivit mästare i Sölvesborg. I varje fall återfanns Ahlgren enligt Söl­vesborgs kyrkoarkiv bosatt vid tomt nr 150 från år 1853 till­sam­mans med hustru, tjäns­te­folk och arbetsfolk.

Som hjälp i verkstaden fick Ahlgren bland annat brodern Petter Månsson Ahlgren, vilken även han tagit sig ef­ter­nam­net Ahlgren. Verk­sam­he­ten fanns re­gi­stre­rad i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser under perioden 1854-1881 och då med uppgifter om antalet gesäller och lärlingar vid verkstaden. Under något år uppgick antalet lärlingar till tre stycken och vid något tillfälle fanns det en gesäll och två lärlingar i tjänst hos Ahlgren. Mestadels bestod dock ar­bets­styr­kan enligt dessa handlingar av två lärlingar, vilka troligtvis under en lång period var Ahlgrens fosterson och bror.

I Rut Liedgrens skrift Sölvesborg på 1800-talet upplyses om att Ahlgrens fastighet vid tomt nr 150 låg uppe i Möl­le­bac­ken mitt emot Möl­le­back­sko­lan. I skriften berättas också att Ahlgren till­ver­ka­de såväl kakelugnar som lerkärl. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Olof Ahlgren lämnade jordelivet den 21 november 1901. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser fanns en J Johansson redovisad för perioden 1853-59, och med en gesäll i tjänst under det första året. Däremot har denne Johansson inte gått att återfinna i Söl­vesborgs kyrkoarkiv.

Förutom de nu nämnda hant­ver­kar­na fanns det yt­ter­li­ga­re ett antal personer i Blekinge län som under åren var verksamma inom ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket, och då i huvudsak med upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar som verk­sam­hets­om­rå­de. Har dock försökt att begränsa do­ku­men­ta­tio­nen till de som förmodas ha bedrivit någon form av till­verk­ning, och därigenom får detta bli ett avslut på re­do­gö­rel­sen.

Dryc­kes­kär­let var ett lär­lings­ar­be­te av Carl Fredrik Gummesson, vilken 1852 fanns i arbete hos Johan Gustaf Wessman i Karlskrona.