Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Dalarnas län på 1700- och 1800-talet

I Dalarnas län har det under åren varit tämligen gott om kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re, och då inte bara inne i Falun, Hedemora och Säter. Före 1846 var det ju i städer och i köpingarna som det, förutom några undantag, var tillåtet att bedriva bland annat kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het. Dessa kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re (mästare) som bedrev en rörelse på lands­byg­den måste emellertid vara borgare i någon stad. Tidigare var det vanligt med bland annat soc­kenskräd­da­re och soc­kensko­ma­ka­re på lands­byg­den, men i Dalarna fanns det även soc­kenka­kel­ugns­ma­ka­re. Två exempel på detta var Wahlberg i Stora Skedvi och Törngren i Norrbärke.

Be­näm­ning­ar­na krukmakare och ka­kel­ugns­ma­ka­re berättar inte något direkt om vad som till­ver­ka­des vid hant­ver­ka­rens verkstad. Under 1700-talet användes mestadels titeln krukmakare medan det under 1800-talet blev mer vanligt att kalla hant­ver­ka­ren för ka­kel­ugns­ma­ka­re. Detta oberoende om det bara till­ver­ka­des krukor och annat hus­hålls­gods i verkstaden eller enbart kakel. I det flesta fall fram­ställ­des nog båda pro­duk­ter­na hos de enskilda hant­ver­kar­na. Möjligtvis är det därför som de olika yr­kes­be­näm­ning­ar­na har använts om samma person vid olika tillfällen. Detsamma har även blivit gjort i denna do­ku­men­ta­tion. I slutet av 1800-talet tillkom så den yrkesgrupp som enbart sysslade med upp­sätt­ning av i många fall fa­brikstill­ver­ka­de kakelugnar. Dessa benämndes även de som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Denna do­ku­men­ta­tion, som i huvudsak tillkommit genom uppgifter i man­talslängd, kyrkoarkiv och Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser har till stor del begränsat sig till 1800-talet beroende på att det är under detta århundrade som arkiven varit lät­till­gäng­li­gast och hant­verks­pro­duk­tio­nen som störst.

Do­ku­men­ta­tion är långt ifrån en full­stän­dig re­do­gö­rel­se över de kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som varit verksamma i länet. De adresser, som till exempel hus- /tomtnummer eller gårdsnamn, vilka förekommer i texten är sådana där personerna var man­tals­skriv­na eller kyr­ko­bok­för­da och i de flesta fall bosatta. Även om verk­stä­der­na hu­vud­sak­li­gen var placerade i anslutning till bostäderna, så kan det finnas enstaka fall där de hade blivit uppbyggda på annan plats.

De årtal som finns angivna i do­ku­men­ta­tio­nen angående när personer har flyttat är uppgifter som hämtats från kyr­ko­ar­ki­ven, men troligtvis kunde det ibland dröja både ett eller flera år innan en flytt blev införd i längderna. Även fö­del­se­da­tum kan i vissa fall vara osäkra. Där det varit möjligt att hitta uppgifter i fö­del­se­bo­ken och dessa uppgifter inte stämmer mot de som finns angivna i hus­för­hörs­läng­der­na, så har fö­del­se­bo­kens fö­del­se­da­tum använts i do­ku­men­ta­tio­nen.

Orsa

Kro­no­läns­man Johan Gustaf von Knorring tjänst­gjor­de i Orsa under perioden 1822-1831, och där bildade han även familj. Efter avslutad tjänst flyttade han till­sam­mans med hustru och barn till Falun, där familjen utökades med sonen Johan Magnus von Knorring den 12 september 1832. Som änka återvände modern till Orsa till­sam­mans med några av barnen när Magnus var ungefär tolv år gammal. De blev där bosatta på Heden, men från 1849 och sex år framåt var Magnus antecknad som lärling hos några ka­kel­ugns­ma­ka­re i Falun. När han, i varje fall enligt kyr­ko­ar­ki­vet, återvände till Orsa och Heden ti­tu­le­ra­des han som un­derof­fi­cer. Nu är det ju osäkert om han verkligen hade sin bostad i Orsa under denna tid, giss­nings­vis fanns tjänst­gö­rings­or­ten i Falun.

Kyr­ko­ar­ki­vet anger 1857 en flytt till Järna (Dala-Järna) för sergeant von Knorring, och där kom han efterhand att bilda familj. Eftersom fem av barnen blev födda i för­sam­ling­en så torde familjen även ha varit bosatt där. Tolv år senare hade sergeanten blivit en före detta, och mi­li­tär­li­vet verkar då ha avslutats. Detta år, alltså 1869, blev det återigen en flytt till Orsa, där familjen bosatte sig vid Nederberga by, nordost om tätorten.

Med hjälp av sönerna byggdes en kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad med brännugn upp på platsen, men det är osäkert när pro­duk­tio­nen kom igång. Det är inte förrän 1881 som rörelsen för första gången förekom i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser, men troligen startades verk­sam­he­ten betydligt tidigare.

I en tid­nings­ar­ti­kel från den 28 september 1966 berättas något om familjen von Knorring och deras verksamhet. Bland annat får man veta att till­verk­ning­s­en, förutom kakel, även bestod av krukor, fat, skålar, byttor, vaser, urnor, väggtavlor, mindre pryd­nads­sa­ker och lergökar.

han Magnus von Knorring avled den 26 december 1901, men då hade troligtvis hans söner redan övertagit rörelsen sedan en tid tillbaka. Alla fyra var på något sätt delaktig i verk­sam­he­ten, men det var i första hand Ludvig och Johan som före yrket vidare i Orsa. Axel Magnus (Manne) flyttade 1904 till­sam­mans med hustru och barn till Stockholm där han som ka­kel­ugns­ma­ka­re arbetade med bland annat ka­kel­ugns­upp­sätt­ning.

Johan Wilhelm von Knorring, som blev född den 29 mars 1879 i Orsa, skall enligt den nämnda tid­nings­ar­ti­keln ha byggt upp en fastighet i när­lig­gan­de Kallholn (Kallholen) till sig och sin familj. Där skall han ha drivit kakel- och ler­kärls­till­verk­ning fram till 1911, då han i stället tog hem ugnar från Upsala-Ekeby, vilka han sålde och satte upp. Enligt de uppgifter som finns i kyr­ko­ar­ki­vet så skall det ha varit först 1911 som familjen lämnade Nederberga för att bosätta sig vid Kallholn. I varje fall fick ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan von Knorring leva fram till den 10 juli 1956.

Den äldste sonen Carl Ludvig von Knorring, som såg dagens ljus för första gången den 14 juli 1858 när för­äld­rar­na var bosatta i Järna, övertog verk­sam­he­ten vid Nederberga och fortsatte där till­verk­ning­s­en av kakel samt lerkärl. Till hjälp hade han sina bröder, där Fredrik var den som blev kvar vid gården allra längst.

Ka­kel­ugns­fab­ri­kör Ludvig von Knorring slutade sina dagar den 23 juni 1925, men långt innan dess hade sonen Carl Valfrid von Knorring, född den 19 september 1889, tagit över rörelsen. Enligt tidigare nämnda tid­nings­ar­ti­kel skall han ha drivit denna verksamhet fram till omkring 1917, då fab­ri­ka­tio­nen av kakel och lerkärl upphörde. Under en tid drev Valfrid ett snickeri på gården, men 1923 flyttade han med familj till Älvdalen. Ti­tu­la­tu­ren där var fort­sätt­nings­vis ka­kel­ugns­ma­ka­re, men arbetet torde vid denna tid i huvudsak ha utgjorts av upp­sätt­ning utav ka­kel­plat­tor. Valfrid von Knorring avled den 17 mars 1962 i Transtrand.

Förutom den här citerade tid­nings­ar­ti­keln, har det något kortfattat berättats om familjen von Knorring och deras verksamhet i skriften Arbetsliv i Orsa under 100 år.

Sundborn

Carl Gustaf Jansson, som var född den 26 september 1843 i Stora Tuna, kom två år gammal, till­sam­mans med sina föräldrar och syskon, in­flyt­tan­de till Nittsjö, där fadern arbetade som te­gelsla­ga­re. Vid Nittsjö tegelbruk fick Carl Gustaf så småningom lära sig te­gelsla­ga­ryr­ket och troligtvis också ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket. Det blev även giftermål innan han till­sam­mans med hustru och två söner flyttade till Sundborn 1869. Familjen bosatte sig i Hobborn en bit utanför Sundborn, och dit hade även Carl Gustaf Janssons föräldrar samt några syskon flyttat ett par år tidigare.

Där startade Jansson den äldre troligtvis upp ett tegelbruk, och efterhand blev det så även ett ka­kel­ugns­ma­ke­ri på platsen, vilket drevs av Carl Gustaf. Makarna Jansson fickmed tiden en mängd barn av vilka huvuddelen var söner. Dessa kom som brukligt var i lära hos fadern, men de blev även under längre och kortare tider bosatta och verksamma vid andra orters ka­kel­ugns­makar­verk­stä­der. Dessutom var det en hel del gesäller och lärlingar som kom att ingå i familjen Janssons hushåll under åren. Verk­sam­he­ten återfinns i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från 1875 och till och med 1890, vilket är det sista år som dessa be­rät­tel­ser är till­gäng­li­ga. Under de flesta av dessa år uppges det ha funnits en till två arbetare vid verkstaden. Från och med 1887 skall ar­bets­styr­kan ha bestått av tre personer, och under detta år och de tre följande åren till­ver­ka­de dessa till­sam­mans med mästaren femtio kakelugnar årligen.

Flertalet av ka­kel­ug­nar­na fick en brun glasyr, men även gröna och vita förekom. De sistnämnda till­ver­ka­des av uppsala-lera, medan det till de övriga användes lera som vintertid togs upp ur Hob­born­sjön. Det var inte särskilt ovanligt att det vid ka­kel­ugns­makar­verk­stä­der även till­ver­ka­des hus­hålls­gods som krukor, fat, skålar m.m. Om detta också skedde vid denna verkstad är inte klarlagt, men i varje fall blomkrukor salufördes enligt annonser från den tiden.

Omkring år 1900 startade Jansson till­sam­mans med sonen Karl Johan även en fabrik i Falun, Falu ka­kel­fa­brik. Sonen hade under några år haft sin bostad i Arvika och Örebro, och giss­nings­vis varit verksam på ka­kel­fa­bri­ker­na där, men återvände till Dalarna för att sköta verk­sam­he­ten i Falun. Enligt muntliga, ej bekräftade uppgifter skall därefter verk­sam­he­ten i Sundborn verkat som en form av legofabrik åt den i Falun. I varje fall har det under 1900-talet knappt gått att träffa på några tid­nings­an­non­ser från Sundborns ka­kel­fa­brik, vilken tidigare varit en flitig annonsör.

Emellertid torde det ändå ha bedrivits ka­kel­till­verk­ning i Hobborn under detta sekel, eftersom det i boupp­teck­ning­en efter Carl Gustaf Janssons hustru, som avled 1911, bland till­gång­ar­na ingick för­fär­di­ga­de kakelugnar, värderade till ett tämligen högt belopp. Som tillgångar upptogs till exempel även ka­kel­fa­brik vid gården om 3 rum, brännugn m.m. samt in­ven­ta­ri­er till ka­kel­fa­bri­ken.

Efter att under omkring sex år befunnit sig i bland annat Oskarshamn och Eskilstuna flyttade den yngste sonen Fritz tillbaka till Hobborn 1912. Troligtvis hade Fritz, som tagit sig ef­ter­nam­net Gäfvert, under bortavaron förkovrats sig i yrket genom arbete på dessa orters ka­kel­fa­bri­ker. Han övertog då ägarskapet av ka­kel­fa­bri­ken i Sundborn, vilken han drev till­sam­mans med brodern Göran, som även han var ka­kel­ugns­ma­ka­re. Tyvärr blev det ingen lång tid som företagare för bröderna, eftersom man den 2 februari 1915 kunde läsa denna notis i Dalpilen:

Eldsvåda i Sundborn.

I går på morgonen utbröt eldsvåda i Sundborns ka­kel­fa­brik, hvilken ägdes af hr Frits Gefvert. Innan släck­nings­man­skap hade hunnit anlända var byggnaden öfvertänd och då vat­ten­brist försvårade släck­nings­ar­be­tet, kunde intet räddas, utan hela huset nedbrann i grund tillika med in­ne­lig­gan­de fär­dig­gjor­da arbeten. Det brunna var försäkradt.

Fritz Gäfvert flyttade året efter till­sam­mans med sin familj till Hosjö utanför Falun, och ungefär samtidigt med branden upphörde även pro­duk­tio­nen vid Falu ka­kel­fa­brik.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Gustaf Jansson avled i Sundborn den 10 december 1919.

Kakelugn - Förmaket

Falu kakelugn, daterad 1754. Kakelugnen murades upp i slutet av 1890-talet. Carl Larsson fann den i ett uthusbygge där den var hopsmetad i ett hörn, utan att närmare precisera var han fann den. Kakel som saknades för att få en hel kakelugn kom­plet­te­ra­de Carl Larsson genom att måla egna ka­kel­plat­tor, som murades in. Ka­kel­ugns­mu­ren målades av Lennart Persson 1992-03-31.

Kakelugn - placering: Läsrummet.

Troligen gjord i Sundborn 1732. Kon­ser­va­tor Lennart Persson: Till­verk­ning och målning av skydds­soc­kel 1987. Bildkälla: Carl Larsson-gården.

Bjursås

(Johan) Jan Persson-Bjurling (Gucku-Jan) föddes den 27 april 1808 i Björsbergs by, Bjursås socken. Som fem­ton­å­ring flyttade han till­sam­mans med några bröder till Falun, där han kom i kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Detsamma gjorde även brodern Pehr. Som gesäll begavs sig Jan ut på den sedvanliga vandringen, och fick efter ett tag arbete (kondition) i Enköping. Det har därefter varit svårt att följa Gucku-Jan på hans vidare färd, men 1837 återkom han till Falun och två år senare blev det dags att återvända till hembyn Björsberg. Följande år, alltså 1840, gifte han sig med en kvinna från byn, och paret bosatte sig vid hennes för­äld­ra­hem.

Jan Bjurling avled den 17 juli 1871, knappt två veckor efter hustruns död. Till­gång­ar­na i deras boupp­teck­ning­ar innehåller inget som härrör från någon kruk- eller ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het, men möjligtvis beror detta på att Gucku-Jan enligt uppgift skall ha gått i konkurs, och sådana tillgångar därmed blivit försålda. Eventuellt ägde han ingen egen verkstad, utan ar­ren­de­ra­de i stället en sådan. Att han i kyr­ko­ar­ki­vet fick bära titeln ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll kan kanske tyda på detta.

Nu är ju dessa even­tu­a­li­te­ter emellertid enbart spe­ku­la­tio­ner från un­der­teck­nads sida. 1961 skrev uni­ver­si­tets­stu­de­ran­de Märit Mårtensson en uppsats om Gucku-Jan och hans ler­godstill­verk­ning i Björsbergs by. För­fat­ta­rin­nan, som var bördig från trakten, gjorde då ett gediget un­der­sök­nings­ar­be­te med bland annat intervjuer av två personer som under sin ungdomstid vid se­kel­skif­tet mellan 1800- och 1900-tal hade fått höra be­rät­tel­ser om denne krukmakare. Hon besökte även platsen där Gucku-Jan var bosatt fram till sin död, och där kunnat hitta en hel del föremål som härrör från ett kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri. Bland annat fanns där olika sorters sken samt ett ringelhorn. Skenen användes till att forma lerklumpen på drejskivan, och ring­el­hor­net brukades vid dekorering av föremålet. Dessutom på­träf­fa­des en del kakel och ka­kel­for­mar.

Tidigare hade det då överförts en hel del föremål därifrån till Bjursås hem­bygds­gård. Detta var till exempel verktyg, kakel och ka­kel­for­mar samt ett antal dekorerade fat och andra ke­ra­mik­före­mål. En upp­teck­ning av Filip Rombo, som gjordes 1940, har bidragit till en del uppgifter i nämnda uppsats.

Falun

Många av de be­näm­ning­ar på områden/stadsdelar i Falun som användes under 1700- och 1800-talen kan nog kännas som främmande för flertalet av dagens människor. På grund av detta känns det behövligt med en kort förklaring till var dessa områden fanns belägna. Områdena innehöll numrerade kvarter, men efter vad som framkommit genom man­tals­läng­der­na så för­änd­ra­des dessa num­re­ring­ar något under åren. De som här blir angivna är det som har gått att få fram av en karta från 1700-talets slut.

Yttre Åsen (kvarter 1 och 2): Från Svärd­sjö­ga­tan och söderut mot sjön Tisken, mellan Trotzgatan och Holmgatan. Kristine församling.

Övre Åsen (kvarter 5-8): Från Södra Mariegatan och söderut mot Kristi­ne­ga­tan, mellan Trotzgatan och Slaggatan. Kristine församling.

Östra Falun (kvarter 9): Från Kristi­ne­ga­tan och söderut mot Te­gel­bac­ken, mellan Holmgatan och Faluån. Kristine församling.

Slaggen (kvarter 10-13): Från Södra Mariegatan och söderut mot Kristi­ne­ga­tan, mellan Slaggatan och Faluån. Kristine församling.

Östanfors (kvarter 14-24) Kopp­ar­bergs församling.

Södra Kyr­ko­bac­ken (kvarter 26): Un­ge­fär­li­gen mellan Ma­ri­a­bac­ken - Kyr­kos­ti­gen och Villavägen - Nybrogatan - järn­vägs­spår mot Grycksbo och Mäster Jons gränd. Kristine församling.

Präst­täk­ten (kvarter 33-36): På västra sidan av Faluån, mellan Nybro- och Kristi­ne­ga­tan. Kristine församling.

Gamla Herrgården (kvarter 37-43): På västra sidan av Faluån, mellan Södra Mariegatan och Nybrogatan. Kristine församling.

Hanrö (kvarter 44-45): På västra sidan av Faluån, mellan Södra Mariegatan, Hanröleden och Hanrövägen. Kopp­ar­bergs församling.

Nedre Elsborg (kvarter 48-58) Kristine församling.

I jämförelse med andra städer i Sverige under 1700-talet så hade Falun ett stort antal innevånare, och detta gällde även antalet kruk-/ka­kel­ugns­ma­ka­re. I Axel Östbergs skrift, Hant­ver­ka­re i Falun: från skråtid till nutid, berättas att det år 1655 fanns en krukmakare i staden. 1692 skall antalet ha varit två stycken och 1757 var inte mindre än fyra re­pre­sen­tan­ter från denna yrkesgrupp verksamma där.

Under 1800-talet, då ti­tu­la­tu­ren blivit ka­kel­ugns­ma­ka­re, angavs fyra sådana ha varit verksamma i staden år 1822. Sjutton år senare hade antalet ökat till sex stycken, medan det i mitten av år­hund­ran­det endast återstod två. År 1887 skall det ha funnits en person i staden med titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, men vid se­kel­skif­tet hade det tillkommit yt­ter­li­ga­re två. Troligen bestod arbetet vid 1800- talets slut och under 1900-talet hu­vud­sak­li­gen av upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. Från omkring år 1900 och ungefär femton år framåt bedrevs dock ka­kel­till­verk­ning vid Falu ka­kel­fa­brik.

Som tidigare nämnts i början av denna do­ku­men­ta­tion över kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Dalarna, så användes titeln krukmakare under 1600-talet och stor del av 1700-talet. Därefter blev ka­kel­ugns­ma­ka­re den vanligaste be­näm­ning­en på dessa hant­ver­ka­re. Detta gör att det inte blir så lätt att avgöra vad som till­ver­ka­des i verkstaden, men nog torde i varje fall en del av 1700-talets krukmakare ha tillverkat kakel till kakelugnar likväl som att 1800-talets ka­kel­ugns­ma­ka­re även till­ver­ka­de krukor, fat, skålar och liknande kruk­ma­kar­ar­be­ten.

I den tidigare nämnda skriften Hant­ver­ka­re i Falun berättas att stadens krukmakare vid 1600-talets mitt, Anders Kekeritz, hade skyldighet att alltid ha kakel och krukekärl i sitt förråd. Möjligen till viss del beroende på att han även hade tillstånd att arbeta ute i länet. I skriften anses det som sannolikt att det var denne krukmakare som hade tillverkat och satt upp kakelugnen vid rådstugan år 1655. Av dessa upp­lys­ning­ar framgår att det kom att vara tre krukmakare verksamma i staden som bar namnet Anders Kekeritz (Kiekritz). De två andra levde sina liv under 1700-talet.

Vidare i den aktuella skriften hittas upp­lys­ning­en att Kekeritz ef­ter­trä­da­re, Erik Berg, av någon anledning fick lova inför Falu käm­närs­rätt år 1676 att aldrig mer sätta upp någon kakelugn efter Anders Trotzigs modell och form.

Tyvärr framstår oftast den hand­skriv­na texten i bland annat man­tals­läng­der från 1600- och tidvis även 1700-tal som oläslig för ett otränat öga. Detta gäller dessvärre också för för­fat­ta­ren av denna do­ku­men­ta­tion.

Från 1700-talets tidigaste år har det dock gått att träffa på en Anders Bram (Brahm) i dessa handlingar. Denne krukmakare skall ha blivit mästare 1703, och fanns till­sam­mans med familj samt möjligtvis även arbetsfolk man­tals­skri­ven vid Slaggen. Eftersom döds- eller be­grav­nings­bok för Falu Kristine församling saknas för den aktuella perioden, har det inte gått att få fram några säkra uppgifter om när Bram avled, men då hustrun an­teck­na­des som änka år 1715 så torde dödsfallet ha skett något eller några år dess­förin­nan.

Året därefter, alltså 1816, var krukmakare Daniel Gradberg inskriven vid fas­tig­he­ten till­sam­mans med sin hustru. Om han då eventuellt hade gift sig med Brams änka har det inte gått att få någon klarhet i. Gradberg kom därefter att finnas man­tals­skri­ven vid Slaggen fram till mitten av 1720-talet. År 1725 an­teck­na­des han som änkling och följande år angavs kruk­ma­ka­ren som fattig, varefter han verkar ha försvunnit från man­talsläng­den.

Näste krukmakare som har varit möjlig att återfinna i man­talsläng­den var en man vid namn Anders Kiekritz, vilken omkring 1720 fanns inskriven vid Övre Åsen till­sam­mans med sin familj samt eventuellt även någon gesäll och lärling. Krukmakare Kiekritz avled dock redan någon gång under perioden mellan slutet av 1727 och augusti följande år. Möjligtvis drev änkan då rörelsen vidare under en tid. Hon blev efter några år gift med Eric Stenberg, men mer om detta längre fram i do­ku­men­ta­tio­nen.

Emellertid flyttade kruk­ma­ka­ren Anders Scha­gerlind in vid Övre Åsen till­sam­mans med sin familj i samband med Kiekritz frånfälle. Även om bostaden inte kom att vara på den gård där änkan var bosatt, så kan han giss­nings­vis ha arrenderat verkstaden av henne. Omkring 1732 lämnade familjen Scha­gerlind denna plats för att i stället slå sig ned vid Östanfors. Krukmakare Scha­gerlinds tid här på jorden avslutades dock un­ge­fär­li­gen fem till sex år senare, medan änkan fanns kvar vid fas­tig­he­ten i yt­ter­li­ga­re några år. Eventuellt drev hon då verk­sam­he­ten vidare med hjälp av någon gesäll.

I 1740-års man­talslängd har krukmakare Mathias Grönberg övertagit fas­tig­he­ten vid Östanfors i samband med giftermål med änkan Scha­gerlind. Redan året därpå återfanns dock makarna vid Övre Åsen, och de tycks där ha fått sitt hem på samma fastighet som där Scha­gerlinds hade varit bosatta cirka tio år tidigare. Efter en tid blev Grönberg änkeman, men gifte tämligen omedelbart om sig, och med nya hustrun bosatte han sig några år in på 1740-talet på Slaggen. Ungefär fyra år senare hade de dock återvänt till Övre Åsen. Som änkeman flyttade Mathias Grönberg till Gamla Herrgården omkring 1760 och där avled han 52 år gammal i april 1762. På en karta från 1760-talet anges Grönbergs arvingar vara ägare till tomt nr 33 på Övre Åsen, vilket torde motsvara un­ge­fär­li­gen nuvarande Slaggatan 32.

Liksom Anders Bram och Anders Kiekritz kom även Mathias Grönberg att få en namne som krukmakare i Falun. När det gäller Kiekritz och Grönberg så var det söner som ärvde namn och yrke, giss­nings­vis var så fallet även angående Bram.

Återvänder så till änkan Kiekritz vid Övre Åsen. Möjligtvis hade Eric Stenberg arbetat som gesäll hos henne, men omkring 1733 blev det giftermål mellan de två, och Stenberg därmed ny mästare vid denna verkstad. Där blev han kvar under lång tid, och då giss­nings­vis med hustruns son Anders Kiekritz den yngre som lärling och gesäll. En dotter till hustrun, Margareta Kiekritz, kom för övrigt att bli gift med krukmakare Anders Österberg i Hedemora.

Krukmakare Eric Stenberg blev änkeman 1757, och några år senare tycks han inte längre finnas med i man­talsläng­den. Däremot har han gått att träffa på i Hedemora stads hus­för­hörslängd, och då boende hos krukmakare Anders Österberg, vilken var gift med styv­dot­tern Margareta Kiekritz. Där angavs Stenberg vara född år 1703, och dessutom fanns där noteringen att han avled sextio år senare, alltså 1763.

Möjligtvis drabbades Stenberg och kollegan Grönberg av den stora stads­bran­den som härjade i området 1761. Även en hel del av den övriga be­folk­ning­en vid Övre Åsen skall enligt man­talsläng­den ha försvunnit därifrån vid denna tid.

Eric Lundgren, som skall ha blivit född i Falun under februari månads början år 1731, an­teck­na­des i 1764- års man­talslängd som bosatt vid Yttre Åsen till­sam­mans med sin hustru. Möjligtvis hade de kommit dit redan året innan, eftersom det var då som han utnämndes till mästare. Från och med 1769 återfanns dock makarna enligt man­talsläng­den inskrivna på Östra Falun vid gård nr 1 i 9:e kvarteret, un­ge­fär­li­gen där Holmtorget numera finns. Däremot var familjen enligt hus­för­hörsläng­den bosatta på Yttre Åsen fram till 1786. En väldigt stor tids­skill­nad mellan de angivna årtalen i de båda hand­ling­ar­na. Faluns kruk- och ka­kel­ugns­ma­karäm­be­te bildades 1781 och Eric Lundgren var sannolikt dess förste ålderman fram till det att han avled den 1 december 1791.

En annons i Fahlu Weckoblad nr 38 från år 1790 berättade om en kommande auktion hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Lundgren:

Näst­kom­man­de Onsdag den 13 i denne månad kl. 2 e.m. blifwer friwillig Auction hållen hos Ka­kel­ugns­ma­ka­re-Ål­der­man­nen Lundgren på Holmen på Kakelugnar af Diwerse Colleurer, och deribland 4 stycken hwita och blå, eller så kallade Por­cel­lains Kakelugnar hwilket til hugade Kjöpares ef­ter­rät­tel­se länder.

Fahlu Auc­tions­kam­ma­re den 8 October 1790

Till denna adress flyttade därefter ka­kel­ugns­ma­ka­re Hellström, men mer om honom senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

En del krukmakare eller ka­kel­ugns­ma­ka­re var verksamma i staden under en lång period, medan andra däremot endast var här under en relativt kort tid. Här följer några vars verk­sam­hets­tid blev för­hål­lan­de­vis kortvarig. Eftersom det inte kom några ef­ter­trä­da­re till den adress där de var man­tals­skriv­na kan de möjligtvis ha haft verkstaden på annan plats eller så fanns det redan då hant­ver­ka­re som spe­ci­a­li­se­ra­de sig på arbetet med att sätta upp kakelugnar och därmed inte var i behov av någon full­stän­dig verkstad.

Vid Präst­täk­ten fanns krukmakare Nils Sundberg med familj inskriven i man­talsläng­den för 1764. Han uppgavs ha haft sin födelseort i Närke, men några fler fakta om honom har inte gått att få fram. I endast fem år förekom han därefter i dessa handlingar.

Johan Korsberg skall enligt kyr­ko­ar­ki­vet ha blivit född 1735, och då möjligtvis i Stora Kopp­ar­bergs församling. I Hedemora stads man­talslängd har det gått att träffa på en krukmakare Korsberg under perioden 1762-69, de två senare åren dock med an­teck­ning­en att han befann sig i Falun. Giss­nings­vis var detta samma person som blir omskriven här. I Falu stads man­talslängd fanns Korsberg från 1775 inskriven vid Gamla Herrgården till­sam­mans med sin hustru, men redan den 12 februari följande år avslutades hans tid här på jorden. Änkan kom att vara bosatt vid gård nr 15 i 38:e kvarteret på Gamla Herrgården. Denna adress torde ungefär motsvara området Bergs­mans­gränd 27-29. Om hon bodde där även när maken var i livet är dock inte klarlagt.

Omkring 1781 kom Nils Lundwall, vilken uppgavs vara född år 1753 i Lund, in­flyt­tan­de till Falun och Präst­täk­ten till­sam­mans med sin hustru. De kom då närmast från Gävle. Möjligtvis blev ka­kel­ugns­ma­ka­re Lundvalls vistelse i Falun endast tvåårig, eftersom han inte har gått att återfinna i arkiven efter 1783.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Eric Bergqvist var verksam i staden under betydligt längre period än de tre som just blivit omnämnda, och i motsats till flertalet av sina kollegor vid denna tid hade han sitt hem i Stora Kopp­ar­bergs församling. Den andra för­sam­ling­en i Falun är Falu Kristine.

Bergqvist skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha varit född i augusti månad år 1755 i Gagnef socken. Efter att ha arbetat som gesäll i Hudiksvall och Gävle kom han till Falun och ka­kel­ugns­ma­ka­re Åhrman år 1785.

Omkring två år senare bosatte han sig till­sam­mans med hustru och nyfödd son vid gård nr 19 på Hanrö (un­ge­fär­li­gen Hanrövägen 14-16). Ti­tu­la­tu­ren blev då ka­kel­ugns­ma­ka­re, men det dröjde till 1791 innan han erhöll burskap (rätt att utöva yrket) i staden.

Efter drygt tio år blev Bergqvist änkeman, men gifte om sig tämligen omgående. Vid den här tiden hade sonen Johan Eric blivit så vuxen att han kunde hjälpa sin far i arbetet. Ål­der­man­nen Eric Bergqvist avled dock den 27 oktober 1806, och därefter drev änkan Brita Holm rörelsen vidare under i varje fall några år. Från omkring 1812 fanns hon i stället bosatt vid gård nr 10 i 13:e kvarteret på Slaggen, där hon fortsatte att driva en ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se. Mer om detta senare.

Eric Bergqvists son Johan Eric, vilken födde den 25 mars 1787, kom även han att få bära titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, men det är osäkert var han då var verksam. Efter att ha arbetat hos sin far under några år, blev det ett kort besök i Stockholm innan han återvände till hemstaden där han slutade sina dagar den 23 oktober 1808 endast tjugoett år gammal.

Under en lång följd av år kom det att finnas krukmakare bosatta på Slaggen och under slutet av 1700-talet då man­tals­läng­der­na blivit kom­plet­te­ra­de med husnummer går det att se fyra stycken lo­ka­li­se­ra­de inom en tämligen begränsad yta. Kvarteret benämndes då nr 13, och de aktuella husnumren var nr 3, nr 8, nr 9 och nr 10. De tre första fanns inom nuvarande kvarter Bok­bin­da­ren, vilket omgärdas av Ma­gasins­ga­tan, Slaggatan, Köp­mans­gränd och Gar­var­ga­tan. På andra sidan Gar­var­ga­tan låg gård nr 10.

Giss­nings­vis fanns ett släktskap mellan den Anders Bram som i början av år­hund­ra­det var verksam som krukmakare i Falun och den som från och med 1743-års man­talslängd gick att se inskriven på Slaggen. Följande år hade han även fått sällskap av en hustru. Under 1730-talet befann sig en kruk­ma­kar­ge­säll Anders Bram i Uppsala, och även här får det bli en gissning att det var samma person som senare etablerade sig i Falun. Krukmakare Anders Bram avled dock redan den 27 december 1757 i en ålder av 51 år, och bland till­gång­ar­na i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en går det att se ett antal olika krukkäril samt en verkstad med fem fönster. Änkan drev därefter verk­sam­he­ten vidare under en tid med hjälp av gesäller.

En av dessa, Olof Mosell, blev i december 1759 hennes nye make, och tog därmed över verkstaden. Mosell, vilken i hand­ling­ar­na uppgavs ha blivit född i Norrköping år 1730, utnämndes till mästare året efter sitt giftermål. Tio år senare hade han blivit änkeman, och den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hustrun var mycket omfattande, men tyvärr i det närmaste oläslig för un­der­teck­nad. Rubriken krukkäril har emellertid gått att uttyda, men inte de olika posterna. Mosell blev dock snart omgift, och när hus­för­hörs­läng­der­na blivit till­gäng­li­ga 1776 går det se att det även fanns några gesäller och lärlingar bosatt hos makarna vid gård nr 3 i 13:e kvarteret (un­ge­fär­li­gen nuvarande Slaggatan 31). Enligt hus­för­hörsläng­den skall Olof Mosell ha avlidit den 15 mars 1789, men av någon anledning har han inte gått att återfinna i för­sam­ling­ens dödsbok.

Ny brukare av gården nr 3 blev Carl Petter Svahn, vilken föddes den 12 juni 1754 i Uppsala. Föräldrar var ka­kel­ugns­ma­ka­re Petter Svan och dennes hustru. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des under perioden 1773-76 hos Peter Liung i hemstaden, men därefter var Svahn under en tid verksam som gesäll i Gävle, varifrån han 1781 anlände till Falun för att arbeta hos Mosell. Det blev ännu ett besök i Gävle innan han fyra år senare blev falubo för gott, och då till att börja med som gesäll hos Mosell. Efter att ha bildat familj och sedan ar­bets­gi­va­ren avlidit kunde han få tillgång till dennes fastighet samt verkstad. Detta eftersom det fanns ett släktskap mellan hans hustru och änkan Mosell. Efter hennes död 1803 blev fru Svan ägare till fas­tig­he­ten. Som hjälp i verkstaden fick Svahn till att börja med den äldsta sonen Carl Fredrik, och efterhand anslöt yt­ter­li­ga­re tre söner. Carl Petter Svahn blev tvungen att lämna det jordiska den 13 februari 1809, och därefter drev änkan verk­sam­he­ten med hjälp av sina söner fram till sin död sju år senare.

Carl Fredrik Svahn kom till världen den 20 maj 1786, och torde i unga år ha fått börja arbeta vid sin fars verkstad. Den egentliga lär­lings­ti­den till­bring­a­des dock i Gävle fram till 1805, då han som gesäll återvände till för­äld­ra­hem­met. Efter att ha bildat familj, och sedan båda för­äld­rar­na avlidit, fick han överta fas­tig­he­ten nr 3-4 vid 13 kvarteret omkring 1816. Till sin hjälp i verkstaden hade han i första hand brodern Gustaf, men där fanns tidvis även andra gesäller och lärlingar. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Fredrik Svahn slutade sina dagar den 12 februari 1831, och efter det har inget kakelfolk gått att träffa på vid denna gård.

Återvänder så till 1700-talets mitt då krukmakare Anders Kiekritz (den yngre) i 1752- års man­talslängd återfanns som inskriven på Slaggen. Han var född den 22 september 1722 som son till krukmakare Anders Kiekritz och dennes hustru på Övre Åsen. Troligtvis fick han komma i lära hos moderns nye make, Eric Stenberg, men det är nog möjligt att han till­bring­a­de några gesällår på annan ort. År 1752 skall han dock enligt man­talsläng­den ha etablerat sig på Slaggen, och följande år fick han där sällskap av en hustru samt kanske även något arbetsfolk. Sju år senare fanns i varje fall två lärgossar inneboende hos familjen. Tydligen hade han klarat sig bra från den stora stads­bran­den, för han fanns kvar på samma ställe även vid 1762-års man­talslängd, fastän grannarnas antal hade minskat betydligt. Fas­tig­he­ten fick vid 1780-talet be­näm­ning­en hus nummer 10 i 13:e kvarteret, men det fick inte krukmakare Anders Kiekritz uppleva eftersom han avled den 12 juli 1771.

Som ny krukmakare vid denna adress inskrevs Eric Hellström i 1773- års man­talslängd. Han föddes den 28 februari 1747 i Falun, men tyvärr är det vid denna tid inte möjligt att följa personerna i arkiven eftersom både flytt- och hus­för­hörs­läng­der saknas. I varje fall kom han i man­talsläng­den att finnas vid dåvarande hus nr 16 i 13:e kvarteret från och med 1773, och detta år fick han även burskap i staden. Husnumret ändrades senare till nr 10 och motsvarar den nuvarande adressen Köp­mans­gränd 12.

Följande år hade han också fått en hustru och dotter vid sin sida. Efter yt­ter­li­ga­re någon tid utökades hushållet med några gesäller, bland annat då Reinhold Åhrman. Från och med 1778 ti­tu­le­ra­des även Åhrman som krukmakare och de båda kollegorna tycks ha samsat vid samma gård under en tid. (I hus­för­hörsläng­den, som blivit till­gäng­lig från 1776, benämndes dessa hant­ver­ka­re som ka­kel­ugns­ma­ka­re, medan de däremot i man­tals­läng­der­na fort­fa­ran­de ti­tu­le­ra­des krukmakare). Så levde familjerna till­sam­mans fram till 1784 då Hellströms flyttade över på andra sidan Gar­va­re­ga­tan och blev bosatta vid gård nr 8 (Köp­mans­gränd 10).

Ungefär åtta år senare lämnades denna fastighet över till krukmakare Mathias Grönberg (mer om honom senare i do­ku­men­ta­tio­nen). Eric Hellström och hans hustru samt tre döttrar flyttade i stället till gård nr 1 i kvarteret nr 9 på Östra Falun (ungefär vid Holmtorget), där Eric Lundgren tidigare varit bosatt. I 1796-års man­talslängd an­teck­na­des att ka­kel­ugns­ma­ka­ren var utfattig, och därefter har han inte gått att återfinna i dessa handlingar. I hus­för­hörsläng­den däremot fanns han kvar på Östra Falun fram till sin död den 26 juli 1804.

Vid hus nr 10 i 13:e kvarteret på Slaggen blev Reinhold Åhrman kvar till­sam­mans med sin familj efter att Hellströms flyttat till fas­tig­he­ten på andra sidan gatan. Han skall enligt hus­för­hörsläng­den ha varit född 1749 i Eskilstuna och kom troligtvis även i lära där. Efter en kort tid som gesäll i Hedemora anlände han som sådan omkring 1776 till Falun och ka­kel­ugns­ma­ka­re Hellström. Följande år ingick Åhrman i äktenskap och då hade han även fått titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, men det skulle dröjda yt­ter­li­ga­re tre år innan han fick burskap i staden. Eftersom han och Hellström var bosatt på samma gård går det kanske att spekulera i om de eventuellt använde sig av gemensam verkstad under en tid. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Reinhold Åhrman fick tyvärr inget långt liv, utan det slutade redan den 1 februari 1784, varefter änkan drev verk­sam­he­ten vidare med hjälp av någon gesäll.

Vid det aktuella se­kel­skif­tet ar­ren­de­ra­des istället verkstaden ut till Pehr Gustaf Bohman, vilken dock 1802 an­teck­na­des ha rymt från platsen ef­ter­läm­nan­de hustru och barn. Detta år avled dessutom änkan Åhrman.

Boupp­teck­ning­ar­na är många gånger väldigt svåra att tyda vid denna tid, och detta gäller även den efter Anna Goffeng Åhrman. I varje fall har det bland till­gång­ar­na gått att se till exempel ka­kel­ugns­makar­verk­ty­ger, ka­kel­for­mar och drejskivor.

I boupp­teck­ning­en efter ka­kel­ugns­ma­ka­re Mathias Grönberg, vilken avled år 1806, stod han som ägare till gårdarna nr 8 och nr 10 i 13:e kvarteret, så troligtvis hade han då inköpt den senare gården av änkan Åhrmans arvingar. I man­talsläng­den an­teck­na­des ka­kel­ugns­ma­ka­re Eric Bergdahl vid gård nr 10 från och med 1808, medan han vid den tiden fanns inskriven vid gård nr 8 enligt hus­för­hörslängd. I varje fall skall han ha varit född 1772 i Sö­der­man­land och anlände 1805 som gesäll till Grönberg vid nr 8. Som tidigare vis­tel­se­ort angavs Stockholm. Troligen ar­ren­de­ra­de han verkstad av änkan Grönberg efter hennes makes död och därigenom kunde Bergdahl bli ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Man­talsläng­den har som nämnts angett att det 1808 skulle ha blivit en flytt till gård nr 10 och även då torde ett arrende ha betalats till änkan Grönberg. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Eric Bergdahl fick dock ingen lång tid på Slaggen, utan han fick lämna det jordiska redan den 20 maj 1811.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Eric Bergqvists änka Brita Holm kom omkring 1812 att bosätta sig vid gård nr 10 med sina tre döttrar från ett tidigare äktenskap. Dit kom det även att flytta in några gesäller och lärlingar, vilket talar för att änkan också där drev en rörelse. Vid slutet av 1810-talet lämnade husförhörs- och man­tals­läng­der olika uppgifter om var Brita Holm och hennes familj samt arbetsfolk var bosatta. I den först­nämn­da handlingen fanns de kvar vid gård nr 10, medan de enligt man­talsläng­den flyttade över till gård nr 8 på andra sidan gatan omkring 1817. Denna gård hade då stått tom i några år sedan de ka­kel­ugns­ma­ka­re som varit boende där avlidit. Möjligtvis hade änkefru Holm-Bergqvist vid den tiden blivit ägare till de båda gårdarna. Hon avled dock år 1823, men några år innan dess hade en svärson övertagit fas­tig­he­ter och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se.

Jacob Sundell kom till världen den 7 januari 1790 i Garpenberg, men vid nio års ålder flyttade han till­sam­mans med modern, som då blivit änka, samt syskon till Hedemora. Giss­nings­vis kom gossen där i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra, men i varje fall flyttade han 1812 som gesäll från Hedemora för att i Falun komma i arbete hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Sundblad på Östanfors. Redan följande år kom han så till änkefru Holm vid gård nr 10 på Slaggen. Yt­ter­li­ga­re ett år senare hade Sundell blivit gift med en dotter till husmor, men fortsatte att arbeta som gesäll hos svärmodern. Från omkring 1818 verkar det emellertid som att han tagit över verkstad och fas­tig­he­ter. Som tidigare nämnts så var det olika uppgifter angående familjens hemvist. Under 1810-talets tre sista år och fram till 1820, vilket var det senaste år som man­tals­läng­der­na har varit till­gäng­li­ga, man­tals­skrevs de vid gård nr 8, medan de i hus­för­hörs­läng­der­na fanns kyr­ko­bok­för­da vid gård nr 10 fram till 1820- talets slut, varefter de även där gick att återfinna vid gård nr 8 (Köp­mans­gränd 10).

Troligtvis var det samma ägare till de båda gårdarna, men i varje fall verkar Sundell ha drivit en tämligen stor verksamhet eftersom hemmet var välbesökt av både gesäller och lärlingar. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Jacob Sundell somnade in den 23 januari 1838, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar något som benämndes lager, vilket för­mod­li­gen bör vara sådant som blivit tillverkat i verkstaden. Emellertid torde det ha innehållit en hel del varor, eftersom värdet var ungefär detsamma som verkstaden med in­ven­ta­ri­er blev värderat till. Änkan kom därefter att driva rörelsen vidare med hjälp av bland annat sonen Carl Johan och den blivande svärsonen Carl Johan Kruse. Carl Johan Sundell övertog inte verkstaden, utan flyttade i stället på Östanfors där han kom att driva en egen verksamhet under en tid.

Däremot blev det Carl Johan Kruse som tog vid efter änkan Sundell efter att ha gift sig med hennes dotter. Även om gif­ter­må­let ägde rum 1839, skedde nog inte över­ta­gan­det förrän vid svär­mo­derns död fyra år senare.

Kruse blev född den 4 augusti 1812 i Falun, men då med ef­ter­nam­net Krus. Lär­lings­ti­den påbörjades vid fjorton års ålder hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Bogren på Gamla Herrgården, men redan efter ett år flyttade han över till Sundblad på Östanfors. Omkring år 1831 var det dags att bege sig ut på ge­säll­vand­ring, och första anhalt blev Västerås. Färden gick året därpå vidare till Uppsala, varifrån den samma år fortsatte till Stockholm. När Kruse år 1836 återvände till Falun från hu­vud­sta­den blev det tjänst hos Sundell, vars dotter han gifte sig med tre år senare. Efter svär­mo­derns död år 1843 blev han den som kom att driva verk­sam­he­ten vid gård nr 8 vidare, och då med hjälp av både gesäller och lärlingar. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Johan Kruse avled dock den 9 april 1848, och i boupp­teck­ning­en efter den avlidne upptogs som tillgångar bland annat diverse fär­dig­gjor­da stenkärl och två kakelugnar samt diverse ka­kel­ugns­makar­verk­ty­ger.

Enligt hus­för­hörsläng­den får man upp­fatt­ning­en att änkan drev verk­sam­he­ten vidare under ungefär tre år, varefter hon lämnade gården och bosatte sig på annan plats i staden, men i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser an­teck­na­des hon som ägare till en rörelse med två till tre gesäller samt någon lärling fram till och med 1857. (Se vidare under avsnittet om D F Ölander). Något kakelfolk har därefter inte gått att träffa på vid denna fastighet eller något annat ställe på Slaggen.

Vi flyttar oss nu tillbaka till 1780-talets början och de ka­kel­ugns­ma­ka­re som bebodde gård nr 8 i 13:e kvarteret vid denna tid. Som det tidigare berättats om så flyttade Eric Hellström enligt man­talsläng­den tvärs över gatan från gård nr 10 och bosatte sig vid denna gård omkring 1784, vilken han kom att bebo i ungefär åtta år.

Den som då flyttade in i gård nr 8 var ka­kel­ugns­ma­ka­ren och ål­der­man­nen i Faluns kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­reäm­be­te Mathias Grönberg. Han föddes i slutet av februari 1751 (döpt den 26) på Övre Åsen som son till krukmakare Mathias Grönberg och dennes hustru. Liksom övriga personer vid denna tid som saknade eget hushåll har det inta varit möjligt att se var han till­bring­a­de sina tidigaste år. Liksom sina kollegor fick Grönberg antagligen sin utbildning delvis genom några års arbete som gesäll vid verkstäder på annan ort. Den första gången som han har gått att träffa på i Falu stads man­talslängd var omkring 1780, då han till­sam­mans med hustru fanns inskriven vid gård nr 9 i 13:e kvarteret på Slaggen. Nuvarande adress till denna tomt torde vara Gar­va­re­ga­tan 12, och den låg då granne med gård nr 8.

Efter att Hellström omkring 1791 lämnat denna gård, alltså nr 8, flyttade Grönberg med familj och arbetsfolk in där. I hushållet kom det att ingå en hel del gesäller och lärlingar under åren, men en del arbete utfördes tydligen även utomläns. I Hans Beskows skrift Högsbo bruk från år 1960, berättas om Mathias Grönberg att han omsatt fyra stycken gamla kakelugnar och uppsatt en simpel (enkel) kakelugn i salen samt levererat och uppsatt tre stycken co­lonn­ka­kel­ug­nar. Detta arbete utfördes under åren 1795 och 1796 i samband med ombyggnad av gamla herrgården vid Högsbo bruk. Ka­kel­ugns­ma­ka­ren och ål­der­man­nen Mathias Grönberg slutade sina dagar här på jorden den 18 januari 1806, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­tack­ning­en upptogs som tillgångar till exempel ett antal kakelugnar och fär­dig­gjor­da krukkäril samt gårdarna nr 8 och nr 10.

Änkan drev därefter rörelsen under någon tid och möjligtvis ar­ren­de­ra­des den då av Eric Bergdahl, vilken dock snart flyttade över till gård nr 10. När så änkan Grönberg gifte om sig med en gesäll år 1808 var det denne som tog över verk­sam­he­ten.

Daniel Lundell uppges i hus­för­hörsläng­den ha blivit född 1776 i Värmland, och kom år 1807 från Nyköping för att arbeta som gesäll hos änkan Grönberg. Året därpå blev det giftermål mellan de två, och Lundell blev därmed ka­kel­ugns­ma­ka­re vid denna gård. Detta varade dock inte något längre tid eftersom lungsoten tog hans liv redan den 13 juni 1811. Hustrun avled fyra år senare och giss­nings­vis kom därefter gården i änkan Bergqvists ägo.

Några år in på 1810-talet började det att etablera sig ka­kel­ugns­ma­ka­re på andra platser i staden än på Slaggen, och en av dessa var Eric Asplind. Han kom till världen den 19 januari 1779 i Aspeboda, men fick då bära ef­ter­nam­net Andersson. Sjutton år gammal begav sig ynglingen iväg till Falun för att där komma i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Grönberg, och omkring sex år senare blev det till att arbete som gesäll i Kungliga Hu­vud­sta­den. I Säters stads man­talslängd har Asplind med familj gått att återfinna från och med 1806, men eftersom den äldste sonen föddes i staden året dess­förin­nan, så torde in­flytt­ning­en ha skett senast detta år. Till Falun skall familjen ha kommit omkring 1811 och de återfanns då vid gård nr 12 i 40:e kvarteret på Gamla Herrgården (Eng­el­brekts­ga­tan 83).

Asplinds flyttade 1820 till Hedemora, men återkom redan året därpå till Falun, och blev då bosatta i Stora Kopp­ar­bergs församling, eller närmare bestämt vid gård nr 22 i 21:a kvarteret på Östanfors (un­ge­fär­li­gen Trotzgatan 83). I verkstaden hade då de två äldsta sönerna troligtvis varit be­hjälp­li­ga sedan omkring tio år tillbaka.

Enligt följande till­kän­na­gi­van­de i Fahlu Weckoblad från den 19 maj 1821 verkar det dock som att flytten skedde utan mel­lan­land­ning i Hedemora: Un­der­teck­nad har flyttadt från Gamla Herrgården till Östanfors, uti före detta Sebenii Gård på Trotzgatan som Respective All­män­he­ten och Kunder till­kän­na­gifwes. Eric Asplind, Ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Eric Asplind avled tyvärr redan den 24 mars 1824, och som tillgångar i boupp­teck­ning­en märks bland annat Gården n^o 22 i qvarteret n^o 21 består af 2^ne rum med källare, verkstaden med brännugn, ett herbre, en bod och ett afträde. Dessutom verk­stads­sa­ker som skivor, formar och kvarn samt diverse krukkärl. Änkan kom därefter att driva rörelsen under några år med hjälp av några gesäller och då bland annat den äldsta sonen Eric Robert. Omkring 1830 flyttade hon emellertid till 16:e kvarteret till­sam­mans med sonen som då bildat egen familj.

Eric Robert Asplind skall enligt hus­för­hörs­läng­der­na ha blivit född den 30 oktober 1805 i Säter, men har dock inte gått att återfinna i denna stads födelsebok. Troligtvis på grund av att boken inte är helt komplett. I varje fall kom han till­sam­mans med föräldrar och en yngre bror till Falun omkring 1811. Som brukligt bland hant­verks­sö­ner blev till att arbeta i verkstaden redan från unga år, men fjorton år gammal fick han resa till Hedemora för att där komma i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra.

Efter faderns frånfälle återvände gesäll Asplind till hemmet i Falun för att hjälpa sin mor med kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten. Till­sam­mans med nybliven hustru samt modern flyttade han år 1830 till gård nr 22 vid 16:e kvarteret på Östanfors. I hushållet hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Asplind ingick under åren även någon lärling. Så blev fallet även efter att familjen sex år senare flyttat till gård nr 23 i samma kvarter, och dessutom tillkom där även några gesäller. Dessa två gårdar låg alldeles intill varandra och torde idag motsvara ungefär Slaggatan 61.

Liksom sin far fick Eric Robert Asplind sluta sitt liv i tämligen unga år, nämligen den 3 maj 1844. Förutom gården nr 23 ingick som tillgångar i boupp­teck­ning­en bland annat diverse för­fär­di­gadt ka­kel­ugns­ma­kar­ar­be­te samt diverse till yrket hörande verktyger. Under någon tid kan änkan ha drivit verk­sam­he­ten vidare, men därefter har det inte gått att se något kakelfolk vid denna adress. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser an­teck­na­des dock att änkan Asplind var ägare till en ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se med två gesäller och en lärling fram till och med 1850.

Eric Asplinds, eller snarare hans änkas, ef­ter­trä­da­re vid gård nr 22 i 21:a kvarteret blev Johan Adolf Glanström, vilken etablerade sig där omkring 1831. Han föddes den 28 december 1798 i Nyköping, och endast tolv år gammal kom han i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i hemstaden. Efter lär­lings­ti­den blev han kvar där som gesäll fram till omkring 1819 då färden ställdes mot Västerås. Följande år gick den vidare till He­de­mo­ra­och år 1822 anlände han så till ka­kel­ugns­ma­ka­re Sundblad i Falun. Efter två år där blev det ett återbesök i Hedemora, men när Eric Robert Asplind år 1825 återvände till Falun slog Glanström följe med honom. Efter att ha arbetat som gesäll hos Asplinds under två år satsade han på en egen rörelse, och slog sig ned vid gård nr 4 i kvarter nr 26 på Södra Kyr­ko­bac­ken (Mäster Jons gränd 2). Där hade han hjälp av två lärlingar, och då bland annat Jan Bjurling (Gucku-Jan), vilken senare skulle driva krukmakeri i Bjursås.

Omkring år 1832 återvände ka­kel­ugns­ma­ka­re Glanström till Östanfors till­sam­mans med nybliven hustru samt en lärling och övertog då Asplinds verkstad. I hushållet vid gård nr 22 i 21:a kvarteret kom det under åren, förutom några barn, även att finnas ett antal gesäller och lärlingar. Johan Adolf Glanströms liv slutade den 14 januari 1841, och därefter har det inte gått att se någon ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het vid denna gård. Vid gård nr 4 på Södra Kyr­ko­bac­ken skulle senare Olaus Andersson bli bosatt, men mer om detta längre fram i do­ku­men­ta­tio­nen.

Johan Sundblad föddes den 8 augusti 1786 i Falun, och vid omkring sexton års ålder kom han i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Grönberg. Enligt hus­för­hörsläng­den skall han 1808 ha flyttat till Hedemora, men det har inte gått att återfinna honom i denna för­sam­lings kyrkoarkiv. Därför dröjde det i yt­ter­li­ga­re fyra år innan han återigen påträffats i dessa handlingar, och då som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid gård nr 8 i 20:e kvarteret på Östanfors i Falun. Där hade han sällskap med hustru och nyfödd son samt någon gesäll och lärling. Läget på gården torde ha varit un­ge­fär­li­gen vid nuvarande Trotzgatan 84.

Husförhörs- och man­talslängd är inte alltid sam­stäm­mi­ga, och så blev det 1818 då den senare handlingen placerade Sundblads vid gård nr 23 i 21:a kvarteret, alltså granne till den gård dit Asplinds flyttade några år senare. I hus­för­hörsläng­den fanns de dock kvar vid gård nr 8 i yt­ter­li­ga­re omkring tio år, då de i stället blev kyr­ko­bok­för­da vid gård nr 26 i 21 kvarteret till­sam­mans med gesäller och lärlingar. Denna gård låg på andra sidan av gatan mitt emot gård nr 8, och torde motsvara dagens Trotzgatan 75. Vid gård/tomt nr 8 angavs då verkstaden vara belägen. Ka­kel­ugns­ma­ka­ren och ål­der­man­nen Johan Sundblad avled den 7 juli 1842, och därmed torde denna ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het ha upphört.

Under den tid Johan Sundblad var i livet fanns yt­ter­li­ga­re en ka­kel­ugns­ma­ka­re bosatt vid gård nr 26. Detta var Carl Johan Sundell, vilken enligt hus­för­hörslängd för Falu Kristine församling skall ha blivit född den 26 augusti 1814, men han har dock inte gått ett träffa på i för­sam­ling­ens födelsebok. Som son till ka­kel­ugns­ma­ka­re Jacob Sundell så torde han tidigt ha fått komma i arbete vid faderns verkstad. År 1832 var det dags att ge sig iväg för att söka arbete på andra verkstäder, och det blev då ett treårigt besök i Stockholm. Efter detta återvände han så till för­äld­ra­hem­met på Slaggen, men som ka­kel­ugns­ma­ka­re och dessutom nygift flyttade han till­sam­mans med hustrun 1839 till Östanfors och den gård där ka­kel­ugns­ma­ka­re Sundblad med familj var bosatt. Om Sundell då ar­ren­de­ra­de verkstaden av Sundblad eller möjligtvis var anställd av denne är oklart. Carl Johan Sundells tid där blev dock inte långvarig, eftersom han slutade sina dagar den 16 augusti 1841.

Johan Henric Ferss anges enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha blivit född i november 1775. Fö­del­se­or­ten skall ha varit Stockholm, och där gick han också i lära under perioden 1792-1798. I Falu stads man­talslängd fanns han antecknad som gesäll hos Bergdahl under åren 1807 och 1808 samt hos Bergqvists änka år 1813. Följande år var Ferss inskriven vid gård nr 21 i 52:a kvarteret på Nedre Elsborg till­sam­mans med hustru. Denna plats torde kunna motsvara Mor­mors­ga­tan, ungefär där Elsborgs fa­mil­je­cen­tral nu finns. Ferss ti­tu­le­ra­des vid denna tid som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Att ska­de­gö­rel­se förekom även vid denna tid visar följande insändare i Fahlu weckoblad från den 25 januari 1817:

Den 11 i denne månad på ef­ter­mid­da­gen under min och min hustrus bortowaro hafwer medelst genom inbrott uti mitt hus på Elsborg blifwit af Wålds- och Ni­dingswer­ka­re sön­der­sla­git 2:ne obrända oglaserade Kakelugnar, men till Brän­ning­fär­di­ga; hwilket jag ödmjukt anhåller, att den eller de af Respective All­män­he­ten, som derom någon kunskap äger eller så kan, måtte af ett mänskligt hjerta och medlidande sådant upptäcka, hwilket efter min yttersta förmåga belönas skall.

Fahlun den 25 januari 1817. J.H. Ferss, Ka­kel­ugns­ma­ka­re

Redan den 14 december 1819 avslutades dock J H Ferss tid här på jorden.

Anders Dahlberg skall enligt hus­för­hörsläng­den ha blivit född år 1797 i Älvdalen. Efter en tid till sjöss kom han några år in på 1810-talet att börja arbeta som lärling hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Gävle, och blev hos denne även gesäll inom ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket. Till­sam­mans med hustru och barn flyttade han 1823 till Falun och slog sig som ned vid gård nr 4 i 43:e kvarteret på Gamla Herrgården (sydvästra hörnet vid korsningen mellan Skål­puss­gränd och Ma­gasins­ga­tan). Där kom han att verka som ka­kel­ugns­ma­ka­re under ungefär tre år, innan familjen återvände till Gävle. I denna stad drev Anders Dahlberg en egen rörelse fram till det att han avled den 13 juli 1847.

Som ef­ter­trä­da­re till Dahlberg kom Eric Bogren in­flyt­tan­de omkring 1827. På annandag jul år 1798 fick Margareta An­ders­dot­ter sonen Eric, vilken som tret­ton­å­ring fick börja i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Sundblad. Fyra år senare bytte han ar­bets­gi­va­re till änkan Bergqvist på Slaggen, men omkring 1819 blev det ett besök i Västerås, innan han drygt ett år senare återvände till sin läro­mäs­ta­re Sundblad i Falun. År 1822 var det dags för yt­ter­li­ga­re en färd till Västerås, men redan under följande år fanns gesäll Bogren åter i Falun. Efter arbete hos Sundblad fram till 1827, blev det möjligt att bosätta sig vid gård nr 4 i 43:e kvarteret som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Där fick han efter några år sällskap av nybliven hustru samt någon gesäll och lärling, men 1833 flyttade familjen till gård nr 8 i 45 kvarteret på Hanrö (ungefär Hanrövägen 2). I hushållet kom det där att ingå tämligen rikligt med både gesäller och lärlingar under åren, och då bland annat Lars Eric Lindbom, vilken senare skulle överta rörelsen. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Eric Boberg fick sluta sina dagar redan den 18 februari 1839, och bland det tillgångar som uppgavs i boupp­teck­ning­en fanns förutom gården vid Hanrö även en ka­kel­ugns­makar­verk­stad med tillbehör. Änkan överlevde sin make med tre år och då drev hon rörelsen vidare under i varje fall något eller några år. I hennes boupp­teck­ning fanns bland till­gång­ar­na diverse krukkärl samt diverse ka­kel­ugns­ma­ka­re formar. Bland ford­ring­ar­na fanns sådana enligt revers utställd av ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindbom från den 6 juni 1841. Giss­nings­vis avseende inköp av fas­tig­he­ten samt arrende av verkstaden.

I en tid­nings­no­tis från Af­ton­bla­det den 4 maj 1840 berättas om ett brand­till­bud vid fru Bogrens brännhus på Gamla Herrgården. Tydligen skedde bränningen av godset alltjämt vid den tomt där Bogrens var bosatta innan de flyttade till Hanrö. Vidare i tid­nings­no­ti­sen berättas att en hel gård i deras ägo lagts i aska för 5 à 6 år sedan. Troligtvis var det då fråga om den gård de bebodde på Gamla Herrgården, alltså nr 4 i 43:e kvarteret.

Den 4 februari 1815 kom Lars Eric Lindbom till världen, och då närmare bestämt i Västerås, men tyvärr har det inte varit möjligt att följa hans väg till dess han som lärling anlände till Bogren i Falun år 1833. Två år senare fortsatte lär­lings­ti­den hos E R Asplind, men 1836 skall han ha flyttat vidare till Stockholm enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter. Därefter dröjde det till år 1841 innan det återigen har varit möjligt att träffa på Lindbom i dessa handlingar, och då som ka­kel­ugns­ma­ka­re hos änkan Bogren på Hanrö. Möjligtvis ar­ren­de­ra­de han till att börja med verkstaden av änkan, men övertog den sedan efter hennes död. Som inneboende hos Lars Eric Lindbom fanns någon gesäll och lärling, men år 1850 lämnade han Falun och Sverige för att bege sig till Amerika.

Näste ka­kel­ugns­ma­ka­re vid gården blev Olaus Åberg Andersson, vilken var född den 1 februari 1814 i Malmö. I denna stad kom han femton år gammal i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra, och som gesäll flyttade han omkring fem år senare möjligtvis till Stockholm. Det var i varje fall därifrån han angavs komma när Västerås blev den nya hemorten 1835. Året därpå gick färden vidare till Köping, där det efter något år blev giftermål med mäs­ta­rens­dot­ter. Andersson startade då ett eget ka­kel­ugns­ma­ke­ri i staden, vilket han behöll tills det år 1851 blev aktuellt med flytt till Falun till­sam­mans med familjen.

Samma år fick han också borgarrätt i sin nya hemstad, och det blev en hel del gesäller och lärlingar som passerade genom verkstaden under åren. Mestadels tycks det dock ha varit två av vardera där samtidigt enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser. Familjen flyttade dock år 1853 till östra sidan av Faluån, och blev bosatta vid gård nr 4 i 26:e kvarteret på Södra Kyr­ko­bac­ken (Mäster Jons gränd 4), alltså samma plats som där Glanström hade sin bostad drygt tjugo år tidigare. Även fort­sätt­nings­vis var det tämligen gott om lärlingar och gesäller boende hos Anderssons, men deras antal minskade en hel del under 1870-talet. Möjligtvis berodde det på att några av de fyra sönerna då blivit så vuxna att de kunde hjälpa till i verkstaden, men ingen av dem fortsatte i yrket.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Olaus Andersson avled den 7 augusti 1891, och bland till­gång­ar­na i boupp­teck­ning­en märks förutom gården nr 4 även ett lertag vid Dag­lös­le­ret samt formar, kakel, fris och sims. Bland skulderna fanns sådana till Olof Forssells sterbhus i Gävle, och denna torde härröra från inköpta kakelugnar.

Anders Fredrik Ölander föddes den 20 juli 1818 i Falun, men lärotiden till­bring­a­des i varje fall delvis i Gävle. Som gesäll vistades han en hel del i Falun, men under två år fanns han hos Wahlberg på Nyberget i Stora Skedvi. Åter i Falun år 1858 blev det dags för giftermål och bosättning som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid hustruns hemgård vid Övre Varggården. Oklart om det skedde någon form av till­verk­ning där, utan möjligtvis utgjordes det hu­vud­sak­li­ga arbetet av ka­kel­ugns­upp­sätt­ning. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Ölander omkom genom drunkning den 31 juli 1869.

Daniel Fredrik Ölander, brorson till Anders Fredrik och son till skräd­dar­mäs­ta­re Johan Eric Ölander, kom till världen den 7 april 1837 vid gård nr 4 i 40:e kvarteret på Gamla Herrgården. Vid gården fanns ett antal ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­ler bosatta, varav Anders Fredrik Ölander flyttade dit redan 1849 och stannade kvar under följande sju år. Enligt en senare boupp­teck­ning torde dock verkstaden ha funnits vid tomt nr 8 i 44:e kvarteret på Hanrö (Hanrövägen 32), och troligtvis var det där som Daniel Fredrik fick göra sina läroår. Han skall ha blivit utskriven som gesäll år 1857 och ka­kel­ugns­ma­ka­re ungefär vid samma tid. I hus­för­hörsläng­den återfanns han inskriven vid gård nr 4 i 40:e kvarteret (senare gård nr 8 i kvarter 127 Rostbruket) under hela sitt liv, och denna adress torde motsvara nuvarande Herr­gårds­gränd 14 - Sturegatan 108. Vid den aktuella tiden var ga­tu­a­dres­sen Sturegatan 38.

Den första gång som Ölander förekom i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser var i den från 1858, och då med två gesäller samt lika många lärlingar i sin tjänst. Möjligtvis var det inte enbart en till­fäl­lig­het att änkan Kruse fanns med i dessa handlingar fram till detta år. Rent tids­mäs­sigt verkar det troligt att det var hon som drev den rörelse som Daniel Fredrik Ölander därefter övertog. Fa­briks­be­rät­tel­ser­na anger en ar­bets­styr­ka bestående av två gesäller och någon lärling fram till 1860-talets början varefter den minskade till mellan en till två personer. Något år tycks mäster även ha fått klara sig utan hjälp. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Daniel Fredrik Ölander fick sluta sina dagar den 21 maj 1881 och i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bl.a gården nr 4 i kvarter nr 40 samt tomt nr 8 i kvarter nr 44 med därpå uppförd ka­kel­ugns­makar­verk­stad.

Karl Oscar Irénes Fahlström blev född den 5 april 1844 i Arboga, och som sex­ton­å­ring gav han sig iväg till Eskilstuna för att där komma i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Två år senare fortsatte lär­lings­ti­den i hemstaden, och där kom han, i varje fall enligt hus­för­hörslängd, att stanna som gesäll fram till 1880, då det blev flytt till Falun och Ölanders gård nr 4 vid 40:e kvarteret. Följande år skall han så ha övertagit hy­res­vär­den verkstad, vilken kom att drivas med hjälp av en gesäll. Då hade även den blivande hustrun anlänt från Arboga.

Enligt vidstående annons, som fanns införd i Dalpilen den 25 februari 1881, skall verkstaden ha övertagits medan Ölander ännu var i livet. Där berättas även att det för­fär­di­ga­des såväl vita som bruna kakelugnar vid verkstaden. Familjen lämnade denna gård omkring år 1891, och blev därefter bosatta på olika platser runt om i staden, innan de åtta år senare slog sig ned vid gård nr 9 i kvarter nr 44.

Detta var alltså grann­tom­ten till den tomt där ka­kel­ugns­makar­verk­sta­den på Hanrö var belägen. Troligtvis hade Fahlström på platsen byggt upp en stuga till sin familj. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Oscar Fahlström lämnade dock Falun år 1906 för att till­sam­mans med hustru och barn återvända till Arboga. I denna stad avled han den 1 februari 1930.

Förutom de nämnda hant­ver­kar­na så fanns i Falun under åren ett antal ka­kel­ugns­ma­ka­re vilka saknade egen verkstad och vars hu­vud­sak­li­ga arbete bestod av upp­sätt­ning samt reparation av kakelugnar. Nämner här några av dessa, men långt ifrån samtliga.

Johan Eric Hedberg föddes den 12 november 1826 på Grycksbo bruk, och sexton år gammal kom han till Kruse inne i staden. Som gesäll blev det ett kort besök i Stockholm, varefter bostaden kom att finnas vid Ölanders gård. Efter att ha ingått i äktenskap blev Hedberg till­sam­mans med hustrun omkring 1860 bosatt vid kvarter 45 på Hanrö. Eftersom han något år förekom i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser torde han i varje fall stundtals ha drivit egen verksamhet. Vid sin död den 22 januari 1870 ti­tu­le­ra­des dock Johan Eric Hedberg som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll.

Johan Eric Högstedt kom till världen den 26 september 1822 i den väst­man­länds­ka orten Kila, något söder om Sala. Som sex­ton­å­ring började han sin lär­lings­tid i Skänninge, och när mästaren flyttade till Lidköping två år senare följde lärlingen med. Som gesäll kom han 1846 till Arboga, och ge­säll­vand­ring­en fortsatte därefter med återbesök i Linköping och Skänninge, men det blev även en tids arbete i bland annat Lidköping och Mariestad, innan han 1856 anlände till Sala. Där blev det giftermål och till­sam­mans med hustru och son flyttade gesäll Högstedt tre år senare till Falun. Familjen kom där att vara bosatt på olika platser i staden, och då bland annat vid Östanfors. Efter en tid erhöll fa­mil­je­fa­dern titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re och torde under dessa år ha drivit egen rörelse. Liksom många av sina kollegor fick Högstedt sluta sitt liv i rätt så unga år, nämligen den 5 januari 1866.

Knapp Olof Eriksson föddes i Leksand den 1 mars 1863. 17 år gammal begav han sig till Falun för att där komma i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Olaus Andersson. Tre år senare återvände han till hembygden för att 1887 ännu en gång bli falubo, då som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Detta är uppgifter från kyr­ko­ar­ki­vet, vilket inte alltid berättar allt. I Dalpilen från 1886 an­non­se­ra­de en ka­kel­ugns­ma­ka­re O. Eriksson och erbjöd sina tjänster vid bland annat om- och upp­sätt­ning av kakelugnar.

Giss­nings­vis var det Knapp Olof Eriksson som stannat kvar i Falun och startat egen firma efter tiden som lärling. I varje fall kom han efter giftermål att bli bosatt på några olika adresser i Falun och från 1895 i egen fastighet på Västra Falun. 15 år senare fanns familjen boende i egen fastighet på Nedre Elsborg (Gruvgatan 13 som enl. hus­för­hörsläng­den då skall ha ägts av Upsala- Ekeby). Som änkeman flyttade före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren Olof Eriksson till grann­kvar­te­ret och där avled han 30 mars 1929.

Falu ka­kel­fa­brik.

Denna notis fanns införd i Falu-Kuriren den 20/8 1900:

Ka­kel­fa­brik! En ka­kel­fa­brik håller på att anläggas här. Fa­briks­bygg­na­den, som är belägen i Östanfors i slutet av Trotzgatan, blir en två­vå­nings­hög sten­bygg­nad och uppföres för hr H. Jonssons i Sundborn räkning.

För­mod­li­gen har namnet inte blivit helt rätt återgivet, utan det är ägaren till Sundborns ka­kel­fa­brik, Carl Gustaf Jansson, som avses. I varje fall anges han som ägare till fabriken till­sam­mans med en av sönerna i de annonser för pro­duk­ter­na som förekom under början av 1900-talet. Mer om honom i avsnittet om Sundborn. Hans son, ka­kel­ugns­ar­be­ta­ren Carl Johan Jansson, kom in­flyt­tan­de till Stora Kopp­ar­bergs församling i Falun till­sam­mans med sin familj under år 1900. De kom då närmast från Örebro, men hade tidigare varit bosatta i Arvika. Vid båda dessa orter fanns under denna tid ka­kel­fa­bri­ker, och troligtvis hade Jansson junior då varit verksam vid dessa.

Han var född den 2 juli 1865 i Rättvik (Nittsjö), och hade sin uppväxttid i Hobborn invid Sundborn, där han fick lära sig yrket vid faderns, Carl Gustaf Janssons, verkstad/fabrik. När familjen anlände till Falun blev de till att börja med bosatta vid Hästbergs Hagen, men efter en tid flyttade de i stället till Ka­kel­fa­bri­ken på Östanfors.

Omkring 1904-05 blev Janssons bosatta på annan plats i Östanfors och fa­mil­je­fa­dern hade då fått titeln ka­kel­fab­ri­kör. Sonen Ernst Gustaf provade även han på yrket som ka­kel­ugns­ma­ka­re under en tid, och då troligtvis vid fadern och farfaderns fabrik, men flyttade som ung till Amerika. Enligt tid­nings­an­non­ser från början av 1900-talet till­ver­ka­des det vid fabriken Hvita, Ornerade, Släta och Emaljmå­la­de kakelugnar i nya moderna mönster och sorter. Som ägare angavs C.G. Jansson och son.

Muntliga källor har omtalat att det skedde ett samarbete mellan fabriken i Falun och den iSundborn, vilken vid denna tid ägdes av en annan son till C.G. Jansson. Fabriken i Sundborn brann ned 1915, och troligen var detta delvis an­led­ning­en till fabriken i Falun ungefär samtidigt nedlade sin verksamhet.

Det sista år som det har gått att återfinna annonser från fabriken är 1916, och i maj månad samma år fanns en notis införd i Dalpilen som förkunnade att J. Aug. Janssons elektriska verkstad har för obekant pris köpt Falu ka­kel­fa­brik af fabrikör C.J. Jansson. Därefter eta­ble­ra­des det vid gård nr 1B i kvarteret nr 20 på Östanfors i stället för Falu ka­kel­fa­brik en verksamhet med namnet Janssons elektriska. Nuvarande adress torde vara un­ge­fär­li­gen Trotzgatan 98. Carl Johan Jansson med familj flyttade till Stenslund år 1920, och där avled före detta ka­kel­fab­ri­kör Jansson den 1 februari 1942.

Stora Skedvi

(Jan) Johan Wahlberg föddes den 13 januari 1812 vid Nyberget i Stora Skedvi socken som son till soldat Daniel Smed och hans hustru Caisa An­ders­dot­ter. Ynglingen Johan Danielsson Smed, som tidigt blev faderlös, begav sig tretton år gammal till Hedemora för att komma i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Blomqvist, vilken även han var född i Stora Skedvi. Som gesäll och med ef­ter­nam­net Wahlberg hamnade Johan år 1833 hos Lars Söderman i Norrbärke, men ge­säll­vand­ring­en fortsatta redan följande år till Avesta, och året därpå till Säter. I denna för­sam­lings kyrkoarkiv har Johan Wahlberg dock inte gått att återfinna, men det har däremot hans nyblivna hustru och deras två söner. Dessa var födda 1833 respektive 1836 i Säter, så ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len torde ha vistats hos sin hustru i varje fall under vissa perioder. År 1836 flyttade i varje fall hela familjen till Nyberget i Stora Skedvi och blev där boende vid fa­mil­je­fa­derns barn­doms­hem. Troligtvis byggdes det tämligen snabbt upp en verkstad på platsen, där det efter en tid kom att tillverkas både kakel, lerkärl, pryd­nads­sa­ker och lergökar.

Till hjälp i arbetet fick ka­kel­ugns­ma­ka­ren efterhand av sina söner, och 1851 anlände även gesällen Eric Fredric Källström från Falun till gården. Denne gesäll blev sedan kvar där under lång tid. Johan Wahlberg fick dock lämna detta jordeliv redan den 19 april 1854, och därefter tog änkan Maja Stina Wikström, även kallad Gucku-Madam, över rörelsen. Verkstaden kom då att skötas av gesällen Källström, men även andra gesäller till­bring­a­de längre eller kortare perioder vid gården, bland annat då Ölander från Falun och Johannes Palmqvist, som senare skulle driva egen verksamhet i Hedemora och Grytnäs. Gucku-Madam själv skall ha farit omkring i bygden med en häst och sålt de varor som blev pro­du­ce­ra­de vid Nyberget. Hus­för­hörsläng­dens uppgifter tyder på att hon omkring 1870, till­sam­mans med bland annat gesäll Källström, blev bosatt på annan plats vid Nyberget, och att den tidigare bostaden övertogs av sonen Johan Fredrik med familj. Giss­nings­vis fanns verkstaden då kvar vid samma plats som tidigare.

Maja Stina (Maria Kristina) Wikström-Wahlbergs åt­ti­otreå­ri­ga levnad avslutades den 15 juli 1894, men den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en innehöll inget som visade på någon kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het. Inte heller fanns där någon fastighet bland till­gång­ar­na. Däremot en skuld till tro­tjä­na­ren Fredrik Källström, vilken kom att bo kvar på platsen fram till 1905, då han fick flytta till Forsnäs fattiggård, och där avled han den 4 juni 1908. I boken Stora Skedvi del 1 från 1972 finns en artikel om fru Wahlberg och hennes kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het, och där berättas bland annat att gesäll Källström fortsatte med kruk­kärls­till­verk­ning­s­en fram till omkring 1902.

Makarna Wahlbergs son Johan Fredrik, vilken blev född den 1 mars 1833 i Säter, kom även han att arbeta som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men troligtvis då enbart med upp­sätt­ning av kakelugnar. Dock torde han i unga år ha fått prova på till­verk­nings­s­pro­ce­du­ren hos sin far, och senare hos modern.

Möjligtvis övertog han fas­tig­he­ten i Nyberget i samband med giftermål, eller så var det vid svär­mo­derns gård, även den i Nyberget, som paret till­sam­mans med en dotter fick sin bostad. Fredrik Wahlberg avled den 27 april 1923.

Till Arkhyttan i Stora Skedvi socken inflyttade Anders Johan Fahlstedt till­sam­mans med hustru och barn år 1873. Han såg dagens ljus för första gången den 26 juni 1844 i Luttra socken, något söder om Falköping, men det har därefter varit svårt att följa honom i kyr­ko­ar­ki­ven. Det är först 1869 då han kom in­flyt­tan­de som gesäll till Gävle från Göteborg som han blir lo­ka­li­se­rad. En sonson har på en in­ter­netsi­da berättat något om sin farfar, och där anges att Fahlstedt hade gjort sin ge­säll­vand­ring utomlands.

I Gävle blev det giftermål samt arbete på Forsstén och Forssells ka­kel­fa­brik, innan herr och fru Fahlstedt fyra år senare begav sig till Stora Skedvi till­sam­mans med sina barn. Där blev de bosatta invid Nyängsån, vilken rinner genom Arkhyttan, och enligt tidigare nämnda berättelse skall Fahlstedt på denna plats ha tillverkat kakelugnar i den egna verkstaden. Detta kakel, som blev fabricerat vintertid, fraktades senare till Stockholm där han följande somrar satte upp sina ugnar på olika platser i hu­vud­sta­den. Familjen flyttade 1890 till Hedemora, och blev där bosatt i egen fastighet vid kvarteret Norr­by­å­kern. Efter att ha blivit änkeman två gånger avled ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Johan Fahlstedt den 7 juni 1928, men då torde han ha upphört med sitt yrke sedan cirka tjugo år tillbaka. I skriften Gårdar och folk i Arkhyttan, av Sven Carlsson och utgiven 1991, finns en kort berättelse om ka­kel­ugns­ma­ka­re Fahlstedt.

Hedemora

Eftersom Hedemora fick sina stads­rät­tig­he­ter redan vid mitten av 1400-talet, så torde det även tidigt ha funnits krukmakare bosatta och verksamma där. Ef­ter­forsk­ning­ar till denna do­ku­men­ta­tion har dock inte alls sträckt sig så långt tillbaka i tiden, utan tar sin börjar först omkring se­kel­skif­tet mellan 1600- och 1700-talen. Emellertid har ändå en krukmakare Simon Theen påträffats, som gifte sig både 1668 och 1673. Giss­nings­vis hade han blivit änkeman mellan de båda äk­ten­ska­pen. I man­tals­läng­der­na har en Simon Kru­ko­ma­ka­re gått att se från i varje fall 1670-talets början och till 1700-talets första år. Troligtvis är det fråga om samma person, och i Säters stads man­talslängd har han gått att se från omkring 1709. I denna stad avled sedan krukmakare Simon Theen i mars 1716 vid en uppgiven ålder av sjuttio år.

I Karl Trotzigs skrift Hedemora stads historia förekommer några kruk­ma­kar­namn som återges här: I stadens äldsta man­tals­för­teck­ning, den från 1539, omnämns Kruke Lasse och Kruke Oloff. Giss­nings­vis var dessa två krukmakare. I en dombok från 1631 förekom Niklas Kru­ko­ma­ka­re och i 1660-års hus­för­hörslängd gick det att träffa på krukmakare Nicolaus Cecritz (Kekritz) vid Åkren (Träd­gårds­ga­tan). Det troliga är nog att det är fråga om samma person. Ett släktskap mellan honom och de tre krukmakare i Falun med samma efternamn verkar vara sannolikt.

En möjlig ef­ter­trä­da­re till Cecritz kan Simon Kru­ko­ma­ka­re ha varit. I varje fall angavs han som bosatt vid Åkren i en för­teck­ning från 1698. Slutligen så en För­teck­ning uppå Bor­ger­ska­pet och inwånare uti Hedemora stadh från 1731 där krukmakare Kiällbohm ingick i kategorin fattigt borgerskap.

I Hedemora stads vigselbok förekom en Eric Krukmakare, eller Eric Larsson Reitz, vid två tillfällen under 1700-talets början, nämligen 1708 och 1710. Även han torde ha blivit änkeman mellan vigslarna. I man­talsläng­den fanns han inskriven vid Långgatan från och med 1707, och där blev han kvar till sin död i september 1722.

Sonen Isaac Reitz, vilken föddes den 9 januari 1712, blev också han krukmakare liksom sin far. I man­talsläng­den inskrevs han från och med 1736 vid Långgatan till­sam­mans med sin hustru. Tiden där blev dock inte långvarig, eftersom han avled redan den 2 april 1742.

Enligt man­talsläng­den etablerade sig kruk­ma­ka­ren Anders Kiällbohm år 1728 vid Långgatan. Där fanns då även hans hustru samt möjligtvis också något arbetsfolk. Inte heller Kiällbohms tid här på jorden blev särskilt lång, utan han slutade sina dagar den 5 april 1741.

Som ef­ter­trä­da­re till Kiällbohm inträdde krukmakare Olof Kraft i man­talsläng­den från och med 1743, och han hade inflyttat till änkan Kiällbohm som gesäll året innan. Detta år ingick han även i äktenskap och giss­nings­vis var det änkan som stod brud. I 1748-års man­talslängd an­teck­na­des hustrun som änka, och hon skall därefter ha flyttat till Nedre Åsen. I hus­för­hörsläng­den däremot fanns hela familjen placerad vid Åsen under en längre tid. Någon riktig klarhet i hur det förhöll sig i verk­lig­he­ten har inte gått att få fram, och inte heller har det gått att fastställa om Olof Kraft verkligen avled i slutet av 1740-talet. Han skall i varje fall ha blivit född år 1707 i Västerås. För­mod­li­gen startade Kraft ändå upp en verkstad vid Nedre Åsen, eftersom det kom att finnas krukmakare där under en rätt så lång period. I 1749-års man­talslängd fanns krukmakare Peter Busk inskriven i anslutning till Krafts fastighet, medan han följande år angavs ha vistats i Arboga och därefter har denne man inte mer gått att återfinna i dessa handlingar. Angående Krafts så verkar fas­tig­he­ten vissa år vara bebodd av hustrun/änkan, medan den andra år tycks vara obebodd.

År 1762 skall dock både herr och fru Kraft ha lämnat Nedre Åsen och troligtvis även det jordiska. I stället hade krukmakare Johan Korsberg etablerat sig där till­sam­mans med sin hustru. Åren 1768 och 1769 uppgavs makarna emellertid ha vistats i Falun, och därefter återkom de inte mer i Hedemora stads man­talslängd. Giss­nings­vis var det samme Johan Korsberg som drev en verksamhet i Falun fram till sin död 1776. I hus­för­hörsläng­den däremot var krukmakare Olof Kraft till­sam­mans med sin hustru och sina barn kyr­ko­bok­förd vid Åsen fram till omkring 1760-talet. Även krukmakare Peter Busk verkar ha varit inskriven vid samma fastighet under en tid och då i sällskap med en gesäll. Dessutom fanns krukmakare Anders Österberg och hans hustru man­tals­skriv­na där en period. Däremot har inte Johan Korsberg gått att återfinna i hus­för­hörsläng­den.

Långgatan fick ännu en ny krukmakare något år in på 1740-talet. Petter Arfslind var den som i 1743-års man­talslängd hade ersatt Isaac Reitz, och han anges ha blivit född i Arfslin­dans by, Gagnef socken år 1715. Gesäll Arfslind ingick 1743 i giftermål och också här blir gissningen att det var fö­re­trä­da­rens änka som var andra parten i äk­ten­ska­pet. Från och med detta år ti­tu­le­ra­des han i varje fall som krukmakare, och hos familjen kom det under åren att vara en del lärlingar och gesäller bosatta. Krukmakare Petter Arfslind avled dock år 1766.

Gesällen Anders Holmström, vilken uppgavs vara född 1732, anlände till Arfslinds vid slutet av 1760-talet och blev snabbt gift med en dotter i huset. Därmed kunde han även tämligen snabbt överta rörelsen och titulera sig krukmakare. I dödsboken anges däremot fö­del­seå­ret till 1730 och fö­del­se­or­ten till S Löfstad. Holmström, som uppges ha tillverkat och satt upp ka­kel­ug­nar­na vid Stjärnsunds herrgård, hade under sin tid några gesäller och lärlingar till sin hjälp i verkstaden.

På en karta från 1779 anges han vara ägare till gård nr 5 efter Långgatan, men även gård nr 6 kom att finnas i familjens ägo. Läget för dessa tomter skall enligt nämnda karta vara området mellan Sjögatan och Långgatan, alldeles vid deras korsning, respektive på motstående sida av Långgatan. Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Holmström slutade sina dagar den 30 mars 1791. Hos Läns­sty­rel­sen i Dalarna finns gamla handlingar som visar att Holmström levererade och satte upp kakelugnar i samband med Stjärnsunds herrgårds uppbyggnad vid 1700-talets senare del. Om det även var Holmström som tillverkat alla dessa kakelugnar är dock osäkert, men i varje fall de grön­gla­se­ra­de torde komma från hans verkstad. Möjligtvis kan även de vit­gla­se­ra­de med blått mönster vara av hans till­verk­ning, eftersom liknande ugnar vid Ludvika herrgård uppges blivit levererade från Köping och Hedemora.

Änkan kom därefter att driva verk­sam­he­ten med hjälp av gesäller och lärlingar, och en av gesällerna, Pehr Kjellman, gifte sig med en dotter i huset. Kjellman uppgavs i kyr­ko­ar­ki­vet ha varit född 1769 i Småland, och till änkan Holmströms verkstad kom han 1797, då närmast från Arboga. Året därpå blev det giftermål mellan gesällen och änkans dotter, vilket medförde att frun i huset efter något år lämnade över verk­sam­he­ten till svärsonen. Liksom tidigare, så var det en jämn ström av gesäller och lärlingar som passerade genom verkstaden under åren. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Pehr Kjellman fick emellertid lämna detta jordeliv den 7 maj 1816. Tyvärr är hans boupp­teck­ning väldigt svår att tyda, men förutom fas­tig­he­ter­na nr 5 och nr 6 går det bland till­gång­ar­na se ett mark­nads­stånd.

Även Kjellmans änka drev rörelsen vidare med hjälp av någon gesäll, men möjligtvis var verkstaden ut­ar­ren­de­rad till ka­kel­ugns­ma­ka­re Eric Asplind under en kort tid. I varje fall var han bosatt vid gård nr 5 från 1820 och ett år framåt, innan familjen Asplind vände åter till Falun.

Anders Petter Kjellman, vilken blev född den 1 april 1802, kom giss­nings­vis tidigt i lära vid sin fars verkstad, men omkring 1821 flyttade han som gesäll till Falun och sedan till Örebro. Åter i Hedemora blev han två år senare som ka­kel­ugns­ma­ka­re bosatt vid gård nr 5 till­sam­mans med nybliven hustru och dotter. Efter yt­ter­li­ga­re några år verkar det som att allt arbetsfolk lämnat gården och möjligtvis fick A P Kjellman söka sig arbete på annan ort. I varje fall skall han enligt an­teck­ning­ar i hus­för­hörsläng­den ha avlidit i Sundsvall den 11 augusti 1828.

Därefter blev återigen en ingift gesäll ka­kel­ugns­ma­ka­re vid nr 5-6. Dennes namn var Olof Hellström, vilken kom till världen den 5 januari 1802 i Bjursås, men då med ef­ter­nam­net Andersson. Rätt sent i livet, som tjugoåring, började lär­lings­ti­den i Falun, varifrån han 1827 som gesäll flyttade till Kjellmans i Hedemora. Året därpå blev det giftermål mellan en dotter i huset (A P Kjellmans halvsyster) och gesällen, vilken därmed blev ka­kel­ugns­ma­ka­re på stället. Redan 1832 valde dock Hellström att flytta till Uppsala till­sam­mans med hustrun och en lärling. Efter att denna verkstad under en lång följd av år fått ef­ter­trä­da­re genom giftermål blev det dags för en ut­om­stå­en­de att ta över. Detta skedde efter att änkan Kjellberg avlidit 1841, och då var det bara gård nr 6 som fanns i hennes ägo enligt boupp­teck­ning­en.

Den som flyttade in till gården detta år var Pehr Gustaf Östman, född den 25 december 1816 i Bro, Hedemora. Fadern var ka­kel­ugns­ma­ka­re Pehr Östman, och sonen torde tidigt ha kommit i arbete vid verkstaden. En stor del av lär­lings­ti­den gjordes dock hos några andra ka­kel­ugns­ma­ka­re i staden och som gesäll blev det även en kort visit i Gävle. Som ka­kel­ugns­ma­ka­re kom alltså P G Östman år 1841 att etablera sig vid Långgatan nr 6 till­sam­mans med nybliven hustru och son samt ett antal gesäller och lärlingar. Efter en konkurs 1859 lämnade dock familjen denna gård och blev hy­res­gäs­ter på annan plats i staden. Liksom många av sina yr­kes­brö­der drabbades ka­kel­ugns­ma­ka­re Östman av lungsot, och detta medförde att hans liv avslutades den 14 april 1868, drygt ett år innan även hustrun avled i samma sjukdom. Efter att Östman lämnat gård nr 6 blev det en ny ägare till denna, dock var detta ingen ka­kel­ugns­ma­ka­re. Däremot kom det att finnas sådana som hy­res­gäs­ter och giss­nings­vis då även som ar­ren­da­to­rer av verkstaden. Den förste var Carl Johan Berg, vilken kom in­flyt­tan­de från Västerås 1863 till­sam­mans med en lärling. Det kom då även att finnas någon gesäll boende vid gården. Efter att ha bildat familj flyttade Berg fyra år senare till Gussarvet där en verkstad övertogs. Mer om detta och ka­kel­ugns­ma­ka­re Berg senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Näste ka­kel­ugns­ma­ka­re, tillika hyresgäst, var Johannes Palmqvist, vilken inflyttade från Grytnäs år 1868. Han såg dagens ljus för första gången i värm­länds­ka Ölserud den 29 maj 1836, men då med ef­ter­nam­net Carlsson. Enligt hus­för­hörsläng­den skall han som artonåring ha begett sig till Åmål för att där komma i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra, och samma källa berättar att gesäll Palmqvist sex år senare för­flyt­ta­de sig till Göteborg. Efter några år i både Malmö och Lund kom han 1864 till änkan Wahlberg i Stora Skedvi. Två år senare blev Grytnäs den nya bo­stads­or­ten, och då med arbete hos Anders Gustaf Nordfeldt, vars dotter senare kom att bli hans hustru.

Till Hedemora och gård nr 6 anlände han så omkring 1868, och fäs­te­kvin­nan någon tid senare. Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser skall Palmqvist inte ha haft något arbetsfolk till sin hjälp, och några sådana fanns inte heller inskrivna vid gården. År 1872 återvände familjen till Grytnäs, där möjligtvis svär­fa­derns rörelse övertogs.

Det dröjde sedan till 1890 innan det var dags att röra på sig, och då gick flytt­las­set till Sundsvall. Vistelsen i denna stad blev dock inte långvarig för ka­kel­ugns­ma­ka­re Johannes Palmqvist eftersom han avled redan den 20 mars 1892.

I Hedemora stads hus­för­hörs­läng­der har den tidigare hus­num­re­ring­en blivit ändrad från och med 1879. Till exempel har gård nr 6 efter Långgatan då fått be­teck­ning­en nr 14 i kvarteret Göken. En ka­kel­ugns­ma­ka­re fanns det dock kvar vid gården, nämligen Karl Fredrik Leonard Öfverlund. Han kom till världen den 29 mars 1844 i Sala som son till ka­kel­ugns­ma­ka­re Öfverlund och dennes hustru. Lärlings- och gesälltid gjordes vid faderns verkstad och efter dennes död drev sonen verk­sam­he­ten under en tid.

Till­sam­mans med tämligen nybildad familj begavs han sig år 1875 till Hedemora och blev där bosatt vid gård nr 6 (senare nr 14). Efter ett år anslöt även två yngre syskon, varav brodern fick komma i lära hos storebror. Redan 1881 bosatte sig Öfverlund med familj som hy­res­gäs­ter på annan plats i staden, och fyra år senare slog de sig ned i lands­för­sam­ling­en (Vika fjärding) fram till 1889 då familjen återvände till Sala. Nio år senare flyttade de vidare till Katarina församling i Stockholm, och där avled Carl Fredrik Öfverlund den 15 februari 1909.

Den yngre brodern Johan Gustaf Öfverlund, född den 7 oktober 1858 i Sala, blev dock kvar vid gård nr 6 (nr 14), och detta genom giftermål med en dotter till gårds­ä­ga­ren. Liksom sin bror växte Johan Gustaf upp vid familjens ka­kel­ugns­makar­verk­stad i Sala, men arton år gammal kom han så i arbete hos brodern som då etablerat sig i Hedemora. År 1881 blev det arbete vid bröderna Ferners verkstad i Persbo, Garpenberg, men fyra år senare var det dags att återvända till Hedemora och gård nr 14. Där blev det giftermål med en dotter i huset och Öfverlund kom samtidigt att tituleras ka­kel­ugns­ma­ka­re. Om han då även kom att använda sig av den verkstad som för­mod­li­gen fanns vid fas­tig­he­ten är oklart, men inte osannolikt.

Efter att båda svär­för­äld­rar­na hade lämnat jordelivet vid se­kel­skif­tet blev ka­kel­ugns­ma­ka­ren ägare till denna gård. När Johan Gustaf Öfverlund avled den 28 oktober 1934 hade be­teck­ning­en på fas­tig­he­ten ändrats till nr 1 i kvarteret Ärlan. Efter en två­hund­ra­å­rig epok med kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ka­re bosatta vid gårdarna invid korsningen mellan Sjögatan och Långgatan torde detta ha upphört i samband med Johan Gustaf Öfverlunds frånfälle.

Ännu en kruk­makar­verk­stad fanns troligtvis efter Långgatan vid slutet av 1700-talet och en bit in på följande sekel. I varje fall var krukmakare Eric Hedström inskriven vid den gatan från och med 1782-års man­talslängd. Enligt hus­för­hörsläng­den för Västerås stad verkade han på denna ort som krukmakare fram till 1780 då det blev flytt till Hedemora, där han skall ha blivit född år 1741. Krukmakare Eric Hedström avled den 10 augusti 1799 och ef­ter­läm­na­de hustru samt tre döttrar.

Året efter Hedströms hädanfärd etablerade sig Johan Gropp vid Långgatan till­sam­mans med hustru och barn. Han anges i hus­för­hörsläng­den ha blivit född 1769 i Hedemora, och gick i lära hos Anders Holmström. Vid denna verkstad arbetade han även som gesäll fram till 1801 då det var dags att starta egen verksamhet. Om det då var Hedströms verkstad som övertogs är oklart, men rent tids­mäs­sigt så verkar det troligt.

Även i Johan Gropps fall var det lungsoten som avslutade hans liv den 7 februari 1810. Änkan kom därefter att driva rörelsen vidare med hjälp av någon gesäll och lärling, men efter 1813 har det i man­talsläng­den inte gått att se något arbetsfolk bosatt hos henne. Hennes bostad, och möjligtvis även verkstad, skall enligt längderna ha funnits vid nr 11 Långgatan, vilket torde motsvara un­ge­fär­li­gen nuvarande Långgatan 14.

Åter så till 1700-talet och krukmakare Anders Österberg. Han skall enligt kyr­ko­ar­ki­vets uppgifter ha blivit född år 1723, men någon födelseort finns inte angivet. Som gesäll har han gått att träffa på hos Arfslind under tidigt 1750- tal, men möjligtvis till­bring­a­des en del tid även i Falun. Där blev han i varje fall gift med krukmakare Kiekritz dotter år 1756. Året innan hade Österberg blivit mästare i Hedemora, och där kom makarna även att bli bosatta. Till att börja med på Åsen, men efter en tid vid Rep­sla­ga­re­ga­tan 88, vilket torde un­ge­fär­li­gen motsvara dagens Åsgatan 58, alltså något söder om rondellen vid korsning mellan Gussarvs­ga­tan-Åsgatan-Brunn­s­jö­ga­tan. (Möjligtvis ingick gård nr 88 i området Åsen, och att det enbart var olika be­näm­ning­ar, och inte fråga om någon flytt). Makarna fick där sonen Anders, vilken förutom namnet även ärvde faderns yrke. Krukmakare Anders Österbergs tid här på jorden slutade dock redan år 1763, och under en tid kom änkan att driva verk­sam­he­ten vidare.

Följande år gifte Margareta Kiekritz om sig med gesällen Eric Sundin, vilken därmed blev ny mästare vid gården. Även i detta äktenskap föddes en blivande krukmakare som fick samma för- och efternamn som sin far. Enligt anteckning i hus­för­hörsläng­den skall Sundin ha blivit född den 25 juni 1734, men hans tid som kruk­ma­kar­mäs­ta­re blev väldigt kortvarig eftersom han lämnade jordelivet redan i maj 1767. Återigen fick änkan ta över rörelsen, men 1770 blev hon så gift för tredje gången. Den nye maken blev gesällen Daniel Fahlholm, vilken i och med detta tog över ansvaret för verkstaden. Han skall enligt hus­för­hörsläng­dens an­teck­ning­ar ha varit född i Falun den 2 december 1739.

Margareta Kiekritz överlevde inte sin tredje make utan slutade sina dagar 1782, och maken, som tämligen omgående gifte om sig, slöt ögonen för gott den 7 juli 1794. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat gården nr 88 med åbyggnader, däribland verkstad med brännugn. Dessutom Uti wärkstaden: Diverse formar och wärktyger, kakel till 3 kakelugnar. Denne ka­kel­ugns­ma­ka­re skall, enligt bevarade handlingar, omkring 1786 ha levererat kakelugnar till Ludvika herrgård. Dessa ugnar finns fort­fa­ran­de kvar vid herrgården.

Fahlholms änka drev verkstaden en tid, men gifte om sig med Petter Forsberg år 1795. Denne Forsberg, som genom gif­ter­må­let blev ny ka­kel­ugns­ma­ka­re vid gård nr 88, anges i kyr­ko­ar­ki­vet ha kommit till världen den 1 november 1764 i Gagnef. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des i Falun, varifrån det 1789 blev en ge­säll­vand­ring till Stockholm. Till Hedemora skall han ha anlänt 1792 och då giss­nings­vis för att arbeta hos Fahlholm. Liksom sin fö­re­trä­da­re fick inte heller Petter Forsberg något långt liv, utan det slutade den 11 februari 1809.

Därefter har det inte gått att träffa på något kakelfolk vid Rep­sla­ga­re­ga­tan nr 88. En senare benämning blev gård nr 110 i kvarteret Åsen norra. Till gård nr 90, som låg på andra sidan Rep­sla­ga­re­ga­tan (Åsgatan), inflyttade år 1823 ka­kel­ugns­ma­ka­re Per Sjöberg. Eventuellt kom han att använda sig av verkstaden vid nr 88. Mer om honom senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Lars Rundberg skall enligt hus­för­hörslängd ha blivit född 1775 i Grangärde, och fjorton år senare påbörjades lär­lings­ti­den i Falun. Som gesäll kom han år 1797 till Hedemora och krukmakare Hedenroth. Efter en kort visit i Stockholm fortsatte ge­säll­ti­den fram till cirka 1805 hos Eric Sundin. Därefter blev Rundberg som nygift och nybliven ka­kel­ugns­ma­ka­re bosatt vid Äm­bets­ga­tan 83, vilket torde motsvara nuvarande Äm­bets­ga­tan 4. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Lars Rundbergs liv avslutades dock redan den 3 december 1818, och därefter kan änkan möjligtvis ha drivit verk­sam­he­ten vidare. Sex år senare blev hon i varje fall omgift med ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Blomqvist, och makarna kom att bo kvar vid fas­tig­he­ten till­sam­mans med några gesäller och lärlingar fram till 1838 då det blev flytt till gård nr 44. Mer om detta i följande avsnitt.

I man­talsläng­den fanns Samuel Hedenroth inskriven från och med 1773 vid Gussarvet. I hus­för­hörsläng­den däremot användes be­näm­ning­en Neder i Byn, men adressen skulle senare preciseras till gård 44 Gussarvs­ga­tan, vilket torde motsvara un­ge­fär­li­gen nutida Gussarvs­ga­tan 17. Han föddes den 21 december 1744 i Hedemora, men då med ef­ter­nam­net Jacobsson, och lärlings- samt gesälltid till­bring­a­des hos Arfslind. Omkring 1773 kom så krukmakare Hedenroth till Gussarvet till­sam­mans med nybliven hustru samt son. I hushållet ingick det under åren även gesäller och lärlingar. Drygt en månad efter hustruns frånfälle gjorde Samuel Hedenrot henne sällskap den 19 december 1800.

Strax efter Hedenroths död etablerade sig ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Österberg (den yngre) vid gård nr 45 Gussarvet. Detta var alltså grann­fas­tig­he­ten till gård nr 44, och kan nog ha varit belägen ungefär vid nuvarande Gussarvs­ga­tan 19. I januari 1761 fick krukmakare Anders Österberg (den äldre) och hans hustru Margareta Kiekritz sin förstfödde son Anders, vilken kom att växa upp vid Rep­sla­ga­re­ga­tan 88. Som styvson till kruk­ma­kar­na Fahlholm och Forsberg fick han, liksom halv­bro­dern Eric Sundin, tidigt lära sig hantera leran. Ge­säll­ti­den skall dock ha till­bring­ats i bland annat Falun, Säter och Göteborg. Som nygift och med titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re blev han 1796 bosatt på Åsen till­sam­mans med hustru och sedermera barn, men omkring fem år senare kom de så till gård nr 45 vid Gussarvet där Hedenroths verkstad troligtvis övertogs. Hos familjen kom det även att finnas någon lärling bosatt.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Österberg fick sluta sina dagar den 13 november 1811, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en fanns bland till­gång­ar­na till exempel gård nr 45 samt verkstad med brännugn, som förr (oläsligt) till Sam. Hedenroths gård. Därefter följer sådant som härrör från verkstaden, vilket dock tyvärr inte har varit möjligt att uttyda, förutom då två drejskivor och diverse formar.

Det dröjde sedan ända till 1833 innan det återigen fanns en ka­kel­ugns­ma­ka­re vid detta område. Det var Pehr Gustaf Hedbäck som då förvärvat gård nr 44. Han var född den 17 juni 1807 i Hedemora och ungefär sexton år gammal kom han i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Kjellman. Fyra år senare flyttade han som gesäll över till Sjöberg, varefter det 1829 blev bosättning hos den blivande svärmodern i Lassbo. Na­tur­ligt­vis då till­sam­mans med den blivande hustrun. Fyra år senare återvände makarna med barn till staden, där Hedbäck som ka­kel­ugns­ma­ka­re kom att bedriva sin verksamhet vid gård nr 44 efter Gussarvs­ga­tan. Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser skall han ha haft en till två personer i sin tjänst under åren.

Vid slutet av 1830-talet flyttade ka­kel­ugns­ma­ka­re Blomqvist in vid gård nr 44, och tog då giss­nings­vis över denna verkstad. Redan något år senare hade han dock avlidit, men vid mitten av följande årtionde hade istället ka­kel­ugns­ma­ka­re Öhrman etablerat sig vid där.

Hedbäck var vid denna tid bosatt som hyresgäst vid gård nr 47 och även en tid vid nr 43. Dessa gårdar fanns belägna i närheten av gård nr 44, och möjligtvis bedrev han då även sitt hantverk vid gården. Senare blev familjen bosatt på andra platser i staden, och enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser var Hedbäck verksam med en rörelse fram till och med 1859. I hus­för­hörsläng­den an­teck­na­des att den förre ka­kel­ugns­ma­ka­ren Pehr Gustaf Hedbäck avled den 15 augusti 1872, men han skall då inte ha vistats i staden. Troligtvis är det på grund av detta som det inte har gått att återfinna honom i Hedemora stads dödsbok.

Anders Blomqvist kom till världen den 6 februari 1797 i Stora Skedvi, vilken ort han som fem­ton­å­ring lämnade för att komma i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Läro­mäs­ta­re blev Pehr Kjellman i Hedemora, och vid denna verkstad stannade han till omkring 1819 då det som gesäll blev ett kortvarigt besök i Västerås. Åter i Hedemora väntade någon tids arbete hos Östman vid Bro, innan äk­ten­skap­li­ga band år 1824 knöts mellan Blomqvist och Lars Rundbergs änka. Därigenom kunde han som ka­kel­ugns­ma­ka­re flytta in till henne vid Äm­bets­ga­tan 83.

Till­sam­mans med någon gesäll och lärling blev paret bosatt där fram till omkring 1838, då bostaden i stället kom att finnas vid gård nr 44 vid Gussarvet. Giss­nings­vis tog Anders Blomqvist därmed över den verkstad som bör ha byggts upp av Hedenroth omkring sextiofem år tidigare. Någon längre tid vid denna gård blev det dock inte för ål­der­man­nen i Hedemora kruk- och ka­kel­ugns­ma­karäm­be­te, eftersom han lämnade jordelivet redan den 19 december 1842. Tyvärr har det inte gått att återfinna den avlidnes boupp­teck­ning, men den efter hustrun, som avled året innan maken, upptog som tillgångar, förutom gården nr 44, bland annat Ka­kel­ugns­ma­ka­re Werktyger bestående af åtskillige formar, skifvor och förlag samt varande arbeten.

Under följande år inflyttade några gesäller och lärlingar till gården, men det är osäkert vilken de då arbetade åt. Möjligtvis var Hedbäck den ansvarige för arbetet vid verkstaden eftersom han vid denna tid fort­fa­ran­de hade sin bostad i området. Så småningom kom det dock en ny ka­kel­ugns­ma­ka­re till gård nr 44, och detta genom Johan Eduard Öhrman. Han såg dagens ljus för första gången den 18 mars 1819 i Örebro, och som son till en ka­kel­ugns­ma­ka­re fick han troligtvis tidigt prova på yrket.

Efter några år i Eskilstuna kom gesäll Öhrman omkring 1842-43 till gård nr 44 i Hedemora. Där blev han en tid senare som nygift ägare till gården och därmed även ka­kel­ugns­ma­ka­re. Efter att ha blivit änkeman lämnade Öhrman gården år 1857 och blev till­sam­mans med nybildad familj bosatt på annan plats i staden. Gård nr 44 hade vid denna tid fått en ny ägare i form av ka­kel­ugns­ma­ka­re Ahlbäck junior, vilken emellertid var bosatt där endast något år.

Två år efter flytten därifrån hade Öhrman återvänt till sin gamla bostad, men denna gång som hyresgäst. Giss­nings­vis använde han fort­fa­ran­de verkstaden, i varje fall fanns han re­gi­stre­rad i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser fram till och med 1865. De anställda hade under åren bestått av en till tre gesäller, men under de första åren enbart av några lärlingar. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Eduard Öhrman slutade sina dagar den 23 juli 1867.

Ef­ter­trä­da­rens namn var Carl Johan Berg, vilken framföddes den 1 juli 1837 vid Holms tegelbruk i väst­man­länds­ka Hed. Femton år gammal flyttade han som tjäns­te­gos­se till Nora, men 1854 blev det i stället ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra i Köping. Lär­lings­ti­den fortsatte följande år i Arboga, och som gesäll begav han sig enligt hus­för­hörslängd fyra år senare till Örebro. I denna stad har han dock inte gått att återfinna, men 1862 an­teck­na­des han som inflyttad till Västerås och då närmast från Stockholm.

Följande år blev det så flytt till Hedemora och Långgatan nr 6. Där ar­ren­de­ra­des den därvarande verkstaden, och i Dalpilen från den 27 juni 1863 fanns en annons med följande lydelse införd:

Ka­kel­ugns­ma­ka­re. Un­der­teck­nad som nyss wunnit burskap ut­i­He­de­mo­ra stad, re­kom­men­de­rar sig härigenom med af mig tillwer­ka­de samt, efter reqvi­si­tion, uppsatte så kallade Pors­lins­ka­kel­ug­nar, jemförlige med de från Westerås, ordinära andra bättre och simplare glacerade, allt efter olika, snygga mönster, med och utan skankar, samt dessutom alla slags Krukkärl, och för övrigt allt hwad till yrket hörer; utlofwande all möjlig ackuratess och ferm expedition.

Hedemora den 23 Juni 1863. C.J. Berg Långgatan No 6 uti Timmerman F. Johanssons gård.

Följande år den 23 april var nedstående annons införd i Dalpilen.

År 1867, alltså samma år som J E Öhrman avled, flyttade C J Berg med hustru och barn till gård nr 44, vilken vid denna tid benämndes nummer 36 i kvarteret Löjan. (Numera har detta kvarter fått namnet Stämmen, och kvarteret Löjan finns på annan plats i staden). Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser var denne ka­kel­ugns­ma­ka­re mestadels ensam i sin verkstad, men stundtals kunde där dock finnas en med­hjäl­pa­re.

Boupp­teck­ning­en efter hustrun, som avled 1892, upptog som tillgångar bland annat gården nr 36A samt in­ven­ta­ri­er i verkstaden. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Johan Berg fick sluta sina dagar den 21 augusti 1913, och därmed upphörde kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­he­ten även vid denna gård.

Återvänder så ännu en gång till 1700-talet och den son som Margareta Kiekritz fick i sitt äktenskap med krukmakare Eric Sundin i februari 1767. Gossen, som även han kristnade till namnet Eric Sundin, torde i unga år ha fått prova på att arbeta med leran, eftersom han, till­sam­mans med bland andra halv­bro­dern Anders Österberg, växte upp vid gård nr 88 efter Rep­sla­ga­re­ga­tan. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des emellertid hos Hedenroth, och där fick han även arbete som gesäll.

Omkring se­kel­skif­tet mellan 1700- och 1800-talen blev det så dags att starta en egen verksamhet. I man­talsläng­den fanns han inskriven vid Gussarvet till­sam­mans med en gesäll från och med år 1800. Senare benämndes gården som nr 133 och detta torde vara den tomt vilken numera är obebyggd, men ändå möjligtvis kan benämnas Gussarvs­ga­tan 13. I hushållet kom det senare att, förutom hustru, även ingå någon lärling, bland annat då Carl Gustaf Ahlbäck. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Eric Sundin avled den 15 mars 1825, men eftersom det därefter fanns lärlingar bosatta vid gården, kan änkan möjligtvis ha drivit verk­sam­he­ten vidare under en tid.

Den tidigare lärlingen Carl Gustaf Ahlbäck skulle bli den som efter något år tog över vid gård nr 133. Han föddes den 23 juli 1804 i Hedemora, och begav sig femton år gammal till Sundin för att där komma i lära. Som gesäll vandrade han år 1822 iväg till Västerås, men återkom till Hedemora följande år. I Karl Trotzigs skrift Hedemora stads historia kan man läsa något om när gesäll Ahlbäck 1826 ansökte om att få burskap i staden. Ka­kel­ugns­ma­karäm­be­tet motsatte sig dock denna begäran med mo­ti­ve­ring­en då det redan i staden fanns sju mästare som utövade hantverket, vilkets antal icke skulle tåla att förökas utan ämbetets undergång. Sedan Ahlbäck utfört sitt mästarprov, en kruka av fyra kannors rymd, och därefter erhållit sitt mästarbrev, kunde ma­gi­stra­ten emellertid inte neka honom burskap. Nu torde antalet mästare ha varit något överdrivit. Hus­för­hörsläng­den omtalar fem stycken vid denna tid, och Ahlbäck blev då den sjätte.

Som nygift kom han att vara bosatt på några olika platser i staden till­sam­mans med sin hustru samt efterhand även barn, innan de 1833 inflyttade till nr 133. Eftersom de sedan sex år tillbaka varit bosatta i grann­ska­pet, så kan möjligtvis Sundins verkstad övertagits betydligt tidigare. Vid verkstaden skall det enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser ha arbetat en till två gesäller samt någon eller några lärlingar under åren fram till 1867. Efter ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Gustaf Ahlbäcks hädanfärd den 30 december 1867 drevs rörelsen för­mod­li­gen en tid av sonen Carl Johan.

Carl Johan Ahlbäck kom till världen den 11 juni 1828 och fick troligtvis tidigt komma i lära hos sin far. Efter lär­lings­ti­den arbetade han även som gesäll hos fadern, men redan 1854 an­teck­na­des han i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Vid denna tid hade han även ingått i äktenskap, och under åren 1857-59 var makarna bosatta vid, och också ägare till, gård nr 44. Ägarskapet torde då även ha innefattat den verkstad som säkerligen fanns på tomten. Därefter återvände de till gård nr 133, alltså till Ahlbäck juniors för­äld­ra­hem. Efter faderns död drev Carl Johan Ahlbäck verk­sam­he­ten under en tid, men omkring 1871-72 skall han ha lämnat staden för att endera flytta till Gävle eller Hudiksvall. I ingen av städerna har han dock gått att återfinna i kyr­ko­ar­ki­ven. Hustrun, som flyttade till Gävle 1873, uppgavs i denna stads hus­för­hörslängd ha blivit änka den 29 juni 1873.

(Petter) Pehr Östman föddes den 26 september 1784 i Husby församling, men då med ef­ter­nam­net Enochsson. Till Hedemora anlände han 1802 för att komma i lära hos Johan Gropp. Där blev han gesäll fem år senare, och stannade kvar som sådan även sedan änkan tagit över verk­sam­he­ten. Efter att ha ingått i äktenskap år 1812 flyttade han till­sam­mans med hustrun till hennes för­äld­ra­hem vid Bro (i närheten av Broåns utlopp ur Brunnsjön) följande år. Där kom Östman som ka­kel­ugns­ma­ka­re att driva en rörelse där Anders Blomqvist arbetade som gesäll under några år vid 1820-talet. Senare blev de två sönerna gesäller hos fadern. Efter att ka­kel­ugns­ma­ka­re Pehr Östman år 1846 lämnat Bro för att bosätta sig i centrala delen av staden, avled han följande år den 24 juni. Samtidigt som Östman, som då var änkeman, lämnade fas­tig­he­ten vid Bro, gjorde även barnen samt en lärling detsamma. Sonen Pehr Gustaf hade tidigare flyttat till gård nr 6 och övertagit verk­sam­he­ten där.

Den 10 februari 1791 fick Hedemora en ny medborgare i form av Anders Wikström, vilken vid ungefär femton år ålder kom i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Kjellman. Där blev han kvar som gesäll fem år senare, men provade även på att arbeta vid några andra verkstäder i staden, bland annat hos Rundberg och Gropps änka. I man­talsläng­den från 1818 var Wikström inskriven som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid Hökargatan 76 (mellan Nygatan och Hö­kar­tor­get). Detta var han för­äld­ra­hem, där det under viss tid även fanns någon gesäll och lärling bosatt. Osäkert dock om det byggdes upp någon verkstad där, utan att i stället någon sådan blev arrenderad, och då kanske utav Gropps änka. Lungsoten tog även Anders Wikströms liv, och det den 10 februari 1830, alltså samma dag som han fyllde 39 år. I den avlidnes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat verk­stads­in­ven­ta­ri­er samt tre dussin brända kakel och sims.

Per Sjöberg anges i hus­för­hörs­läng­der­na ha blivit född den 17 juli 1792 i Norrbärke, men det troliga är att fö­del­se­da­tu­met var den 6 juli. Detta datum föddes i varje fall en gosse med namnet Petter Hansson i Norrbärke och giss­nings­vis var det denne som senare blev ka­kel­ugns­ma­ka­re i Hedemora. Efter att ha blivit änkeman lämnade fadern Norrbärke 1804 för att flytta till Stora Tuna, men om barnen följde med dit eller blev utplacerad i olika hem framgår inte av hand­ling­ar­na. Inte förrän i 1808 års man­talslängd har det gått att återigen träffa på (Petter) Per Hansson, och då som lärling hos Sundin i Hedemora. Följande år hade lärlingens efternamn ändrats till Sjöberg. Tiden som lärling varade i ungefär fem år, och därefter vidtog arbetet som gesäll hos bland annat Sundin och änkan Kjellman.

Efter giftermål bosatte sig Sjöberg år 1823 som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid Rep­sla­ga­re­ga­tan 90 till­sam­mans med hustru och sedermera barn. I hushållet kom det under åren även att ingå någon gesäll och lärling. Nuvarande adress till där denna fastighet fanns belägen bör vara un­ge­fär­li­gen Åsgatan 45, och på motsatt sida stod dåvarande gård nr 88, där det bedrivits kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het under lång tid. Möjligtvis ar­ren­de­ra­des denna verkstad under den period som Per Sjöberg var verksam. Nu blev detta inte så väldigt långvarigt, eftersom han avled den 20 april 1836.

Därmed bör de kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Hedemora som bedrev någon form av till­verk­ning under 1700- och 1800-talen ha blivit pre­sen­te­ra­de, men na­tur­ligt­vis fanns det under i första hand slutet av 1800-talet och början av 1900-talet yt­ter­li­ga­re personer med titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re. Dessa torde emellertid hu­vud­sak­li­gen ha varit sys­sel­sat­ta med upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar.

En av dessa var Anders Johan Fahlstedt, vilken kom till världen den 26 juni 1844 i Luttra socken söder om Falköping. Det har varit svårt att följa honom i kyr­ko­ar­ki­ven, så det är först 1869 då han kom in­flyt­tan­de som gesäll till Gävle från Göteborg som han blir lo­ka­li­se­rad. En sonson har på en in­ter­netsi­da berättat något om sin farfar, och där anges att Fahlstedt hade gjort sin ge­säll­vand­ring utomlands.

I Gävle blev det giftermål samt arbete på Forsstén och Forssells ka­kel­fa­brik, innan herr och fru Fahlstedt fyra år senare begav sig till Stora Skedvi till­sam­mans med sina barn. Där blev de bosatta vid Arkhyttan, och enligt tidigare nämnda berättelse skall Fahlstedt på denna plats ha tillverkat kakelugnar i egen verkstad. Detta kakel, som blev fabricerat vintertid, fraktades senare till Stockholm där han följande somrar satte upp sina ugnar på olika platser i hu­vud­sta­den. Familjen flyttade 1890 till Hedemora, och blev där bosatt i egen fastighet vid kvarteret Norr­by­å­kern. Efter att ha blivit änkeman två gånger avled ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Johan Fahlstedt den 7 juni 1928, men då torde han ha upphört med sitt yrke sedan cirka tjugo år tillbaka.

En sentida re­pre­sen­tant för ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket i Hedemora var Johan Edvard Modin, vilken föddes i Gävle den 18 mars 1882. Tjugotvå år senare flyttade han till Stockholm, och kom där att försörja sig som ka­kel­ugns­ar­be­ta­re. Efter några år i hu­vud­sta­den bildade han så familj, med vilken han 1916 kom till Dalarna och Forssa i Stora Tuna församling. Tre år senare anlände Modins till Säter. Efter ungefär tretton år i denna stad blev makarna Modin till­sam­mans med några av barnen He­de­mo­ra­bor 1932. Där fick de sin bostad vid kvarteret Örnen (mellan Långgatan - Gussarvs­ga­tan - Gar­va­re­gränd). För­mod­li­gen bestod en ka­kel­ugns­ma­ka­res arbete vid denna tid till stor del av ka­kel­platt­supp­sätt­ning i kök, badrum och badhus. Osäkert hur länge Johan Edvard Modin var verksam i sitt yrke, men han avled i varje fall den 2 april 1953.

Det skall även ha funnits en ka­kel­ugns­ma­ka­re Nils Edvard Modin verksam i Hedemora under i varje fall senare delen av 1930-talet. Denne var dock bosatt en bit utanför själva staden, i Haganäs. Eftersom Johan Edvard Modin hade en son med detta namn, så är det troligt att det var denne som även han blev ka­kel­ugns­ma­ka­re. Modin junior var född den 4 november 1909 i Stockholm och avled i Hedemora den 19 april 1989.

Den svenska till­verk­ning­s­en av kakel till kakelugnar upphörde, eller hade tidigare upphört, i stort sett under 1920-talet (Upsala-Ekeby och några till höll dock ut i yt­ter­li­ga­re ett par årtionde), men i Hedemora pågick en sådan till­verk­ning till långt in på 2010-talet. Det var vid Bältarbo Golv & Ka­kel­ugns­ma­ke­ri som det med hjälp av egen­till­ver­ka­de formar fram­ställ­des ka­kel­plat­tor på samma sätt som 1700- och 1800- talets hant­ver­ka­re arbetat vid sina verkstäder.

Säter

Några uppgifter om när kruk­ma­kar­hant­ver­ket tog sin början i Säters stad har inte gått att fastställa i denna do­ku­men­ta­tion, men en bit in på 1700-talet fanns där i varje fall en krukmakare bland in­ne­vå­nar­na. Dennes namn var Salomon Theen (Thern), vilken från 1660-talet och fram till några år in på 1700-talet var verksam i Hedemora. Från år 1710 har han gått att träffa på i Säters stads man­talslängd, och i hus­för­hörsläng­den fanns han inskriven vid 3.e kvarteret fram till mars 1716, då han sjuttio år gammal lämnade detta jordeliv.

Ef­ter­trä­da­rens namn var (Göran) Georg Hedmark, vilken möjligtvis arbetat som gesäll hos Theen. I hus­för­hörsläng­den anges fö­del­seå­ret till 1686, men någon födelseort finns inte angiven. Ef­ter­nam­net kan möjligtvis antyda att han här­stam­ma­de från Hedemora. Den 7 april 1716 blev Hedmark borgare i Säter och några dagar senare gifte han sig med en kvinna vilken arbetat som piga/hus­hål­lers­ka hos Theen. Makarna kom sedan att framleva sina liv vid denna gård, som fick be­näm­ning­en nr 43, till­sam­mans med dotter och son samt någon gesäll. En av dessa var Olof Elfdahl, vilken efter en tid blev gift med dottern i huset. Krukmakare Göran Hedmark slutade sina dagar i april 1756, men troligtvis hade sonen och mågen då redan tagit över verk­sam­he­ten. Vid gård nr 43 kom det därefter under en tämligen lång period mestadels att finnas två krukmakare bosatta. Om de då arbetade i en gemensam verkstad eller inte är oklart, men eftersom det genom giftermål fanns en form av släkt­för­hål­lan­de dem emellan är detta inte osannolikt.

Olof Elfdahl, vilken i hus­för­hörs­läng­der uppges ha varit född 1709 i Västerås, anlände tjugonio år gammal till Hedemora för att där arbeta som gesäll hos krukmakare Reitz. Endast några veckor senare lämnade han dock staden och begav sig därefter giss­nings­vis till Säter för arbete vid Hedmarks verkstad. Efter att ha gift sig med ar­bets­gi­va­rens dotter år 1740 blev Elfdahl mästare samma år. Om han då övertog verkstaden eller arbetade sida vid sida med svärfadern har det inte gått att få någon klarhet i. Efter en tid blev Hedmark ersatt av sin son, Johan Hedmark, som därmed fick dela utrymme med sin svåger. Olof Elfdahl avled emellertid i mars 1758, men vid den tiden var sonen Georg ännu för ung för att kunna ta över efter sin far.

Johan Hedmark föddes år 1822 som son till Georg Hedmark och dennes hustru. Som brukligt torde han tidigt ha kommit i lära vid faderns verkstad. Möjligtvis var han under någon tid verksam som gesäll på någon annan ort, men detta har inte gått att utläsa ur arkiven. I varje fall blev han mästare i Säter 1752, och kom då jämsides med svågern Olof Elfdahl att vara bosatt, och troligtvis även verksam, vid gård nr 43. Efter Elfdahls död fick han under en tid vara ensam krukmakare vid gården, men efter systerns, och tillika Elfdahls änkas, giftermål med gesällen Johan Lexell blev det återigen en kollega att samsas med. Krukmakare Johan Hedmarks tid på jorden tog dock slut i september 1773, endast någon månad efter systerns död. Svärsonen Pehr Härdin kom emellertid att föra tra­di­tio­nen vidare med två krukmakare på gården, men då till­sam­mans med sin hustrus kusin Georg Elfdahl.

Enligt hus­för­hörsläng­den skall Johan Lexells födelseår ha varit 1726, men däremot finns inga uppgifter om födelseort. Vid vilken tidpunkt han anlände till Säter och var tidigare ar­bets­plat­ser funnits är även det uppgifter som saknas. I varje fall arbetade han som gesäll vid gård nr 43 från slutet av 1750-talet, där han efter Olof Elfdahls död gifte sig med änkan och därmed kom att bli krukmakare till­sam­mans med svågern. Tiden som sådan blev dock inte så långvarig för Johan Lexell eftersom han slutade sina dagar i mars 1769. Möjligtvis drevs rörelsen vidare av änkan under en tid, men fyra år senare följde hon sin make i graven. Samma år avled även hennes bror Johan Hedmark, och troligtvis var det hans änka som därefter fick sköta verk­sam­he­ten under en tid.

Så blev det dags för (Göran) Georg Elfdahl att ta över verkstaden, men möjligtvis under några år till­sam­mans med sin kusins make, nämligen Pehr Herdin. Elfdahl junior kom till världen den 18 augusti 1744 som son till Olof Elfdahl och Christina Hedmark. Möjligtvis hade han fått börja arbeta i verkstaden medan fadern ännu fanns kvar i livet, men delar av ge­säll­ti­den till­bring­a­des i Hedemora, varifrån han 1769 skall ha flyttat till Gävle. Efter en tid var det så dags att återvända till Säter, där han blev mästare 1775. Vid gård nr 43 kom, förutom Georg Elfdahl med familj, även Pehr Herdin till­sam­mans med hustru och barn samt svärmor och arbetsfolk att vara bosatta. Krukmakare Elfdahl avled år 1802, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar, förutom gård nr 43 och verk­stads­in­ven­ta­ri­er, även fyra kakelugnar samt fat, krukor och skålar. Sonen Johan Eric var endast femton år vid sin fars död, och för ung för att direkt ta över verk­sam­he­ten, så därför drevs denna av änkan under en tid med hjälp av gesäller och lärlingar.

Möjligtvis var även Pehr Herdin tidvis behjälplig vid arbetet i verkstaden. Han uppgavs ha blivit född 1745 i Valbo, men det är i Västerås som han tidigast har gått att återfinna. Till denna stad skall han ha inflyttat som gesäll 1769 och då närmast från Falun. Till Säter anlände gesällen fem år senare och där väntade arbete hos Johan Hedmarks änka. Efter giftermål med hennes dotter blev Herdin under 1780-talet som krukmakare bosatt vid gård nr 43 till­sam­mans med hustru och barn. Något osäkert dock hur länge han kunde räkna sig som krukmakare, eftersom man­talsläng­den använde denna titel endast några år under slutet av 1780-talet, medan hus­för­hörsläng­den anger honom som krukmakare en bit in på 1800-talet. Pehr Herdin fick i varje fall sluta sina dagar den 24 juli 1816.

Som tidigare nämnts tog Georg Elfdahls änka över kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­et efter makens död. Detta drev hon sedan med hjälp av sonen Johan Eric som gesäll, men ibland fanns där yt­ter­li­ga­re någon gesäll eller lärling i hushållet. I de ob­li­ga­to­ris­ka och skriftliga an­mäl­ning­ar­na till man­tals­läng­der­na skrev Greta Elfdahl att hon idkade ka­kel­ugns­makar­pro­fes­sio­nen och var ägare till halva tomten nr 43 samt en fjärdedel av tomt nr 44. Som gesäller och inneboende hade hon fram till och med 1818 sonen Johan Eric och Carl Olof Jurell.

Följande år blev Johan Eric Elfdahl mästare och övertog då ansvaret för verkstaden. Han såg dagens ljus för första gången den 21 januari 1787 och fick i varje fall under något år gå i lära hos sin far. Möjligtvis fick han sin fortsatta lär­lings­ut­bild­ning av någon gesäll eller av Pehr Herdin, men ar­bets­plat­sen fanns emellertid vid moderns verkstad. Greta Elfdahl avled 1824, och hennes boupp­teck­ning visar att hon då fort­fa­ran­de var ägare till fas­tig­he­ter­na. Som tillgångar upptogs bland annat verk­stads­sa­ker bestående av två svarv­ski­vor (drejskivor), kvarn, ka­kel­for­mar, färdigt kakel till två kakelugnar samt diverse stenkärl och kakel.

Efter en ekonomisk över­ens­kom­mel­se med systerns make blev Johan Eric därefter ägare till de tidigare nämnda tomterna inklusive byggnader. Under hans tid kom det att ingå rätt så mycket gesäller och lärlingar i hushållet. Den egna bar­naska­ran kom även den att bli tämligen stor efterhand. Alla de tre söner som uppnådde vuxen ålder ägnade sig åt kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket. Johan Eric Elfdahl somnade in för evigt den 24 mars 1850, och påföljande boupp­teck­ning upptog som tillgångar, förutom gård 43-44, bland annat verk­stads­red­skap samt ett parti kakel och kärl. Efter makens död kom änkan Anna Caisa att förestå verkstaden, som hon drev med hjälp av sönerna samt någon lärling fram till sin död 1869.

Vid denna tid lämnade sonen Johan Gustaf Elfdahl gården och etablerade sig i stället vid gård nr 16 (kvarteret Gösen) i staden till­sam­mans med hustru och barn. Han blev född den 20 oktober 1821 och fick sin far som läro­mäs­ta­re. Senare kom han som gesäll att leda arbetet vid verkstaden under den tid som hans mor var ägare till denna. I samband med moderns död, alltså 1869, flyttade Johan Gustaf till gård nr 16 där en verkstad byggdes upp.

Verk­stads­ar­be­tet sköttes mestadels av ka­kel­ugns­ma­ka­ren ensam, men tidvis fanns en lärling eller dräng bosatt hos familjen. Eventuellt var denne hjälpreda vid upp­sätt­ning­en av kakelugnar.

Enligt de skriftliga källor som genomgåtts så skall det vid verkstaden ha framställt både lerkärl och kakel. Om detta även gällde kaklen till de vita ugnarna som enligt vidstående annons från Dalpilen den 22 juli 1876 salufördes av Elfdahl är osäkert. De brun­gla­se­ra­de däremot kan nog troligtvis komma från verkstaden i Säter.

I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter Gustaf Elfdahls död den 20 juni 1897 upptogs inget bland till­gång­ar­na som vittnade om ett yrkesliv som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Men med ålderns rätt hade han då troligtvis sedan ett antal år tillbaka låtit drejskivan stanna för gott.

Brodern Carl Fredrik Elfdahl, vilken kom till världen den 30 april 1832, fick också han tidigt påbörja arbetet vid familjens verkstad. Som mästarprov skall han ha uppsatt en kakelugn, vilket arbete blev besiktat och godkänt den 2 november 1863. Från och med detta år övertog han enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser även verkstaden vid gård nr 43-44 efter sin mor. Till hjälp i arbetet hade han brodern Otto August och tidvis yt­ter­li­ga­re någon gesäll. I boupp­teck­ning­en efter hustrun, som avled 1881, upptogs som tillgångar bland annat verk­stads­red­skap och två runda kakelugnar. Ka­kel­till­verk­ning­s­en torde dock giss­nings­vis ha upphört omkring tjugo år senare. Enligt de be­rät­tel­ser som har funnits att tillgå så stängde Carl Fredrik helt plötsligt igen sin verkstad efter en misslyckad för­sälj­nings­re­sa 1907. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Fredrik Elfdahl slutade sina dagar den 14 november 1913.

Tredje brodern, Otto August Elfdahl, föddes den 17 mars 1837 och till­bring­a­de den mesta tiden av sitt liv i verkstaden vid gård nr 43-44. Efter att brodern Carl Fredrik tagit över verk­sam­he­ten arbetade han åt honom fram till stäng­ning­en 1907, och bodde sedan kvar vid gården till sin död den 7 februari 1918. Följande minnesord gick att hitta i Dalpilen efter dödsfallet: En av de sista re­pre­sen­tan­ter­na för den gamla hem­in­du­stri­en och handt­ver­ke­ri­er­na i Säter, ka­kel­ugns­ma­ka­ren Otto Aug. Elfdahl, avled den 7 d:s i sitt hem i Säter i en ålder av nära 81 år. Den avlidne var född i Säter och var den siste manliga medlemmen av en urgammal Sätersläkt. Jämte två andra avlidna bröder Elfdahl drevo de här på 1880-talet en lerkärls- och ka­kel­ugns­verk­stad, vars alster såldes vida kring dalabygden. Den nu avlidne var, liksom sina bröder, en stilla och fridsam man av gamla stammen.

År 1926 övertogs Elfdahls gård av Säters hem­bygds­för­e­ning, vilka där anordnade ett stort hem­bygds­om­rå­de. Förutom Elfdahls gårdar finns där nu ett flertal hus, benämnda Åsgårdarna, som flyttats dit under åren. Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­et finns dock kvar på sin ur­sprung­li­ga plats och är liksom övriga hus till­gäng­li­ga för besök. Märit Mårtensson skrev under sin studietid i Uppsala en uppsats om den Elfdahlska kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sta­den, och för­teck­na­de då de produkter som 1963 fanns kvar i verkstaden. Återger här detta, emellertid utan att ange antal, storlek med mera: Krukor, fat, skålar, burkar, tallrikar, blomkrukor, äggkoppar, durkslag, nattkärl, bäcken, lergökar, ljusstakar, tänd­sticks­ställ, piphuvuden, notsänken samt ett stort antal ka­kel­ugns­ka­kel. Förutom nämnda uppsats så skrev borg­mäs­ta­ren Arvid Ulrich omkring 1915 en berättelse benämnd Bidrag till kakelugns- och kruk­ma­kar­nas i Säter historia. I denna berättade han om Elfdahls, men även något om Ler­gods­fa­bri­ken. I tid­skrif­ten Nord Nytt nummer 44 från 1991 pub­li­ce­ra­des artikeln Elfdahls verkstad i Säter - en et­no­ar­ke­o­lo­gisk studie av mänsklig variation och ar­ke­o­lo­gis­ka typer. Dessutom har troligtvis ett antal artiklar om familjen Elfdahl pub­li­ce­rats i orts­tid­ning­ar­na.

Eric Asplind blev född den 19 januari 1779 i Aspeboda, men fick då bära ef­ter­nam­net Andersson. Sjutton år gammal begav sig ynglingen iväg till Falun för att där komma i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Grönberg, och omkring sex år senare blev det till att arbete som gesäll i Kungliga Hu­vud­sta­den. Hus­för­hörs­läng­der saknas för Säters stad från 1805 till 1814, men däremot finns det för denna period man­tals­läng­der, och i dessa förekom Asplinds från 1806. Eftersom en son till makarna föddes i staden året dess­förin­nan så torde in­flytt­ning­en dock ha skett senast detta år. Bostaden kom att finnas vid gård nr 76, men om ka­kel­ugns­ma­ka­re Asplind hade någon verkstad där eller på någon annan plats i staden är oklart. Under en kort period skall Johan Eric Elfdahl i varje fall ha arbetat åt honom. Omkring 1811 lämnade familjen emellertid Säter och bosatte sig i Falun där Eric Asplind drev en kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se, möjligtvis ända fram till sin död den 24 mars 1824. Änkan kom därefter att förestå verkstaden i yt­ter­li­ga­re omkring sex år.

Fortsätter så med tre sentida re­pre­sen­tan­ter för ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket i Säter. Börjar med Per Jacob Sättersten, vilken kom till världen den 25 juli 1854 i Säter. Som nit­ton­å­ring gjorde han ett årslångt besök i Falun, dock utan att vara bosatt hos någon av stadens ka­kel­ugns­ma­ka­re. Enligt borg­mäs­ta­re Arvid Ulrichs berättelse så skall Sättersten tidigt ha kommit i arbete vid Sö­der­h­jelms ler­gods­fa­brik. Troligtvis arbetade han som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll i Stockholm, dit det blev en flytt 1877. Två år senare kom han som gesäll till ka­kel­ugns­ma­ka­re Herngren i Lidköping, hos vilken han arbetade i ungefär ett år innan det var dags att återvända till Säter. Efter att ha bildat familj blev ka­kel­ugns­ma­ka­re Sättersten bosatt med denna vid den egna fas­tig­he­ten nr 55 i 8:e roten. Arbetet bestod i huvudsak av ka­kel­ugns­upp­sätt­ning, bland annat skall han ha uppsatt kakelugnar i ett flertal byggnader efter Bergs­la­gens Järnväg, men möjligtvis var han under en tid även behjälplig med fram­ställ­ning­en av kakel vid Kakel- och ler­gods­fa­bri­ken. Under 1890-talet flyttade familjen till Gessån utanför Säter, och där kom Per Sättersten att vara verksam i yrket under många år. Jämsides med detta drev han även ett jordbruk fram till sin död den 5 januari 1938.

Samtida med ovannämnde var Carl Sätterlund, vilken blev född den 11 april 1840 i Lerviken, Säters lands­för­sam­ling, men då med ef­ter­nam­net Andersson. Enligt kyr­ko­ar­ki­vet skall han vid trettiotre års ålder ha flyttat in till staden, och bildade där tämligen snabbt familj, vilken kom att bli bosatta vid gård nr 21 i 3:e roten (senare gård nr 23 i kv. Harpan). I borg­mäs­ta­re Ulrichs artikel berättas att Sätterlund under perioden 1863-1877, och även senare, arbetade vid Sö­der­h­jelms kakel- och ler­gods­fa­brik. Därefter kom han att bli stadens ka­kel­ugns­ma­ka­re fram till sin död den 2 december 1917.

Det dröjde till 1919 innan en ef­ter­trä­da­re i ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket anlände till Säter, och denne var Johan Edvard Modin, som föddes i Gävle den 18 mars 1882. Tjugotvå år senare flyttade han till Stockholm, och kom där att försörja sig som ka­kel­ugns­ar­be­ta­re. Efter några år i hu­vud­sta­den bildade han så familj, med vilken han 1916 slog sig ned i Forssa, Stora Tuna församling. Tre år senare blev Säter den nya hemorten för Modins och där blev det efter en tid bosatta i den egna fas­tig­he­ten nr 129a vid kvarteret Asken. Efter ungefär tretton år i Säter lämnade makarna Modin till­sam­mans med några av barnen staden för att 1932 i stället bli He­de­mo­ra­bor. Där fortsatte Modin sitt arbete som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men troligtvis hade han varit pensionär ett antal år när han avled den 2 april 1953.

Säters Lergods- och Ka­kel­fa­brik.

År 1854 inflyttade översten Johan Fredrik Söderhjelm till Säter till­sam­mans med hustru och barn. Familjen hade tidigare varit bosatt i Gagnef, och i Säter fick de sitt hem vid Kungs­går­den. Tolv år senare inköpte översten ett markområde alldeles intill Ljusterån, på dess södra sida, och där byggdes en fabrik för till­verk­ning av krukkärl och kakel upp. Rörelsen fanns re­gi­stre­rad i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från och med 1866,så möjligtvis hade fa­briks­bygg­na­den blivit uppförd och tagen i drift innan markköpet var un­der­skri­vet. Under detta första år skall ar­bets­styr­kan bestått av en verk­mäs­ta­re samt två arbetare. Pro­duk­tio­nen utgjordes då av 670 dussin diverse krukkärl, alltså hus­hålls­gods som fat, krukor, skålar, spilkummar, burkar, karotter, tallrikar, nattkärl och liknande. Efterhand kom det även att tillverkas kakel till kakelugnar vid fabriken. Söderhjelm hade själv knappast kunskapen att bygga upp och driva en fabrik av detta slag, så till detta fick han anställa en yr­kes­kun­nig person, vilken i sin tur anställde folk att sköta arbetet i fabriken. Troligtvis var det Olof Wallström som åtog sig tjänsten som verk­mäs­ta­re vid fabriken. Han var född den 5 december 1835 i Gävle, och fick tidigt börja arbeta vid Oest Fay­an­ce­fa­brik (Västra fabriken) i hemstaden. När ar­bets­kam­ra­ter­na Forsstén, Forssell och Boberg startade sin egen fabrik (Södra fabriken) följde han med dit, och där stannade han tills år 1865, då det enligt kyr­ko­ar­ki­vet var dags att flytta till Säter till­sam­mans med hustru och barn. Även familjen Wallströms blev till att börja med bosatt vid Kungs­går­den.

Något för­bryl­lan­de är det dock att Wallström fanns in­re­gi­stre­rad med en egen kruk­ma­ke­ri­rö­rel­se i 1866-års fa­briks­be­rät­tel­ser från Kom­mers­kol­le­gi­um. Samma år fanns ju även Sö­der­h­jelms fa­briks­rö­rel­se med i dessa handlingar för första gången. Lite för­bryl­lan­de är även den annons med följande lydelse som pub­li­ce­ra­des i Dalpilen den 9 januari 1875: En nykter och i sitt yrke kunnig Werk­mäs­ta­re, i en Fayence-kärls⹀ och Kakel-fabrik för wat­ten­kraft. Widare un­der­rät­tel­se, äfven om lö­newil­ko­ren, lemnar Öfwerste F. Söderhjelm i Säter. Två månader senare var översten död och fabriken övertogs av hans sterbhus. Att Wallström då var verk­mäs­ta­re går att se av nedan­stå­en­de annonser i Dalpilen från den 8 juni 1877, 19 september 1879 och 30 december 1881.

Överste Sö­der­h­jelms änka avled i mars 1881, nästan exakt sex år efter sin make, och i hennes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat gården nr 25 och 31, men även ka­kel­fa­bri­ken med in­ven­ta­ri­er samt kakel, lergods och materialer vid ka­kel­fa­bri­ken. Samma tillgångar fanns även i makens boupp­teck­ning.

Enligt fa­briks­be­rät­tel­ser­na uppgick ar­bets­styr­kan mestadels till fyra personer, men vissa år kunde antalet vara högre och andra år lägre. Till detta tillkom under samtliga år en verk­mäs­ta­re. I några be­rät­tel­ser om Nittsjö tegelbruk (med lerkärls- och ka­kel­fa­brik) uppges att Olof Wallström övertog denna verksamhet år 1887, och därmed torde han vid den tiden ha lämnat fabriken i Säter. Däremot skall han enligt kyr­ko­ar­ki­vet inte ha lämnat Säter, vilket emellertid hans tre söner gjorde när de alla flyttade till Nittsjö detta år. Där bildade de familj, och en av dem kom att tituleras verk­mäs­ta­re, och skötte troligtvis rörelsen åt sin far. Även om Olof Wallström var kyr­ko­bok­förd i Säter fram till sin död den 14 maj 1911, så torde han periodvis ha vistats i Nittsjö från åtminstone 1886. I varje fall var han omnämnd som verk­mäs­ta­re där i en tid­nings­an­nons från Nittsjö- fabriken detta år.

Däremot uppger Wallströms sonson, John Wallström, i skriften Kru­ko­ma­ke­ri­et som blev ett blomst­ran­de konst­hant­verk att farfadern blev delägare i Nittsjö-fabriken redan något år in på 1880-talet och att han flyttade dit på våren 1885. Då skall sonen Heribert Wallström ha övertagit verk­mäs­tar­syss­lan vid fabriken i Säter, men efter några år hade Wallström senior lämnat sina åtaganden i Nittsjö och återvänt till Säter. I en tid­nings­no­tis från 1888 meddelade J F Sö­der­h­jelms sterb­hus­de­lä­ga­re (barn och svärsöner) att de fort­fa­ran­de i bolag ämnade idka kakelugns- och ler­gods­fa­briks­rö­rel­se under firma J.F. Sö­der­h­jelms sterbhus, samt att prokura-fullmakt utfärdats för svärsonen Albert Nylén, som ensam tecknat firman.

Den 29 september 1893 meddelade sterb­hus­de­lä­gar­na genom en annons i Dalpilen att de vid en frivillig auktion skulle försälja ler­gods­fa­bri­kens formar, råmateriel och övriga in­ven­ta­ri­er samt kvar­va­ran­de lager av kakelugnar och kärl. Följande år såldes så fas­tig­he­ten där ler­gods­fa­bri­ken var belägen och därmed hade denna verksamhet upphört.

I varje fall en del av ka­kel­for­mar­na skall ha blivit inköpta av Elfdahl, och där kom de att användas under åtminstone några år.

Några exakta uppgifter om var fabriken fanns belägen har inte gått att få fram, men eftersom det enligt lag­farts­hand­ling­ar skall ha blivit uppbyggt ett elekt­ri­ci­tets­verk, eller kraftverk, vid fa­briks­om­rå­det, och ett sådant går att se på en karta från 1905 strax nedströms järn­vägs­bron över Ljusterån, un­ge­fär­li­gen där riksväg 70 nu passerar över ån, så verkar det troligt att detta var ler­gods­fa­bri­kens placering. Emellertid uppges det i en äldre tid­nings­ar­ti­kel om fabriken att den fanns belägen en bit längre nedströms, där en tänkt för­läng­ning av Kristi­ne­ga­tan passerar Ljusterån.

Garpenberg

Till Persbo i Gar­pen­bergs socken anlände tre bröder Ferner år 1880 till­sam­mans med sina familjer samt deras mor, och på denna ort kom de att bygga upp en kruk­ma­kar­rö­rel­se. Enligt vissa uppgifter skall det även ha till­ver­kats kakel till kakelugnar vid deras verkstad. De två äldsta av bröderna, Anders Johan och Lars Petter föddes vid Kungsfors bruk i Ovansjö socken den 26 oktober 1841 respektive 5 mars 1846. När den yngste sonen var två år flyttade familjen till Tolvfors bruk i Valbo socken. Den 26 september 1854 kom så Carl Gustaf till världen, dock med en annan far än de äldre bröderna. Alla de tre kom sedermera att bli bosatta i Gävle och där bildade var och en även familj. I varje fall Lars Petter har i hus­för­hörsläng­den gått att träffa på som boende både vid Forssell & Sörlings fabrik och vid Bobergs. De två andra bröderna ti­tu­le­ra­des under gävletiden som fa­briks­ar­be­ta­re, och giss­nings­vis hade de sin ar­bets­plats på någon av stadens ke­ra­mik­fa­bri­ker.

Invid Gar­pen­bergsån i Persbo inköpte Anders Johan Ferner fas­tig­he­ten Juljuses och flyttade dit omkring 1880 till­sam­mans med sina bröder och deras respektive familjer. En verkstad, där ma­ski­ne­ri­et drevs av vat­ten­kraft, byggdes upp, och efter något år flyttade även gesällen Johan Gustaf Öfverlund dit från Hedemora. Den yngste brodern Carl Gustaf Ferner återvände 1891 till Gävle till­sam­mans med sin familj, och där avled han den 16 december 1915. Tre år senare lämnade även Lars Petter sin storebror för att till­sam­mans med hustrun bosätta sig vid när­lig­gan­de Västansjö, Åsgarn i Folkärna socken. Där startade han så upp ett eget krukmakeri, vilket han drev med hjälp av en med­ar­be­ta­re. Mer om detta under avsnittet om Folkärna.

Anders Johan blev kvar vid fas­tig­he­ten i Persbo, och drev troligtvis verk­sam­he­ten vidare under en tid, osäkert dock hur länge. På platsen skall det även ha bedrivits en bryg­ge­ri­rö­rel­se, vilken ägdes av kruk­ma­ka­ren. Arbetet där utfördes dock av bryg­ga­re­folk. Anders Johan Ferner slutade sina dagar den 11 juni 1923. Hustrun avled redan 1881, och som tillgångar i hennes boupp­teck­ning medtogs bland annat 1/3 av Ka­kel­ugns­fa­bri­ken. Tyvärr re­do­vi­sa­des inga in­ven­ta­ri­er eller varulager, så att man genom detta kan få en upp­fatt­ning om ifall det till­ver­ka­des ka­kel­ugns­ka­kel vid denna verkstad. I varje fall till­ver­ka­des där hus­hålls­gods som till exempel krukor, skålar, fat, krus och liknande, vilka märktes med ett bågformat GARPENBERG samt aktuellt rymdmått, t.ex. 1K (kanna) eller 1Lit.

Omkring 1918 inflyttade Lars Herman Sörling med familj till Persbo och i samband med detta övertog de Ferners verkstad/fabrik. Verk­sam­he­ten torde då ha legat nere under en rätt så lång tid, eftersom senare tid­nings­in­ter­vju­er berättar om en tämligen nedgången verkstad, där enbart brännugnen var användbar.

Sörling var född den 6 maj 1859 i Hedesunda, men flyttar vid sjutton års ålder in till Gävle för att arbeta vid sin kusin och blivande svärfar Olof Forssells kakel- och ler­kärls­fa­brik. Två av Forssells söner blev gifta med systrar till L H Sörling, och därmed i dubbel bemärkelse svågrar till honom. Svågrarna startade efter en tid Forssell & Sörlings Kakel & Fa­jans­fa­brik i Gävle, men hade under en period även verksamhet i Sala. Omkring 1910 flyttade de tre familjerna Forssell och Sörling till Nittsjö där de ar­ren­de­ra­de den där befintliga ler­kärls­fa­bri­ken, men åtta år senare lämnade L H Sörling sina systrar ochsvågrar för att i Persbo starta upp en ny tillvaro till­sam­mans med sin familj. Två av sönerna, Waldemar (Valle) och Martin, vilka kom till världen i Gävle den 21 juli 1885 respektive 26 mars 1891, lärde sig båda till krukmakare och kunde hjälpa sin far i verkstaden. Nu blev det inte någon speciellt lång tid för Lars Herman Sörling i Persbo, utan han fick lämna detta jordeliv den 18 maj 1926.

Därefter var det sonen Waldemar Sörling som tog över verkstaden, vilken han drev med hjälp av brodern Martin, men även systrarna kunde få bistå med lite handräck­ning emellanåt. När den tredje brodern, Bror, återvände från Stockholm blev han den som fraktade hem lera och ved till verkstaden. Pro­duk­tio­nen bestod till stor del av blomkrukor och hus­hålls­gods som krukor, fat, skålar, krus och liknande, men fram till några år in på 1950-talet drejade och glaserade Valle Sörling även en del pryd­nads­gods, till exempel ljusstakar och vaser.

Efter Valdemar Sörlings död 1958 upphörde verk­sam­he­ten vid kruk­ma­ke­ri­et i Persbo, och några år senare var även hans bröder borta. Godset märktes vanligtvis L H SÖRLING & SON / GARPENBERG, men under den första tiden användes möjligtvis även stämpeln GARPENBERG. Det finns dessutom obestyrkta uppgifter om märkningen SNG och SÖRLING & SÖNER LE­VA­RU­FA­BRIK.

Folkärna

Efter fjorton år i Persbo flyttade Lars Petter Ferner och hans fru år 1894 till Åsgarn, Västansjö i Folkärna socken, där ett krukmakeri byggdes upp. Från Persbo följde även gesällen Wikström med. Tre år senare skulle denne dock flytta vidare till Nickarvet och där driva egen rörelse.

Enligt en priskurant å fayance-kärl från L.P. Ferners till­verk­ning fram­ställ­des det vid verkstaden bland annat blomkrukor, bunkar, krukor, durkslag, fat, kannor, krus, karotter, muggar, pottor och smöraskar. Krukmakare Lars Petter Ferner avled den 3 december 1916, och i hans boupp­teck­ning upptogs som tillgångar förutom fas­tig­he­ten bland annat diverse krukkärl. Änkan och dottern återvände några år senare till Persbo och blev där bosatta hos svågern Anders Johan Ferner. Efter dennes död blev Folkärna socken återigen hemvist för mor och dotter.

Godset stämplades med ÅSGARN samt ett F och aktuellt rymdmått.

Persbo by i Gar­pen­bergs socken fick en ny medborgare den 26 februari 1870 i form av gossen Nestor Emanuel Wikström, som senare troligtvis kom i arbete hos Ferners. I varje fall följde han, tjugofyra år gammal, med till Åsgarn när Lars Petter flyttade dit. Efter tre år vid denna verkstad startade Wikström upp en egen verksamhet i Nickarvet, där han blev bosatt till­sam­mans med nybliven hustru. Osäkert om han bedrev någon egen till­verk­ning eller möjligtvis kon­cen­tre­ra­de sig på att sätta upp och renovera kakelugnar. Den före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren Emanuel Wikströms liv avslutades den 13 maj 1941.

Till byn Mesta, som ligger vid Dalälvens norra sida, inflyttade ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Daniel Wilhelm Blomstedt år 1873. Han blev född den 18 april 1833 i Enköping som son till Daniel Borin och hans hustru. Fadern drev en ka­kel­ugns­makar­verk­stad i staden där sönerna fick lära sig yrket, och som gesäller tog de alla ef­ter­nam­net Blomstedt. Sin första ge­säll­vand­ring gjorde Daniel Wilhelm 1855 då det blev kortare besök i Köping och Uppsala, men två år senare var han åter i Enköping. Nästa vandring, som började 1861, blev betydligt längre i både tid och avstånd. Första stopp gjordes i Västerås, och därefter vidare till Sala samma år. Efter en kort visit i Uppsala kom han 1862 att göra ett något längre stopp i Torshälla, där flytt­läng­den dock anger flytt till obest. ort följande år. Därefter har det inte gått att träffa på honom i kyr­ko­ar­ki­vet förrän 1866 då han fanns iSkedevid socken i Stockholms län. Samma år hamnade Blomstedt i Häl­sing­land, där det blev arbete hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Skog under tre år. Nästa vis­tel­se­ort kom att vara Karbenning i Väst­man­land, varifrån han 1871 anlände till Högberg vid Södra Strandmora i By socken.

Två år senare kom han så till Mesta där det tämligen omgående blev fa­mil­je­bild­ning. Om Blomstedt vid denna tid fort­fa­ran­de arbetade vid verkstaden på andra sidan älven, eller möjligtvis utförde ka­kel­ugns­upp­sätt­nings­ar­be­ten är okänt. Eventuellt kan ju Högberg ha uppfört en verkstad i Mesta där gesällen hade sin ar­bets­plats. Själv skulle Carl Henrik Högberg göra färden över älven och bosätta sig i Mesta till­sam­mans med hustru och sju döttrar samt en lärling år 1880. Mer om honom finns att läsa under avsnittet om By. Förutom Blomstedt fanns det yt­ter­li­ga­re någon ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll bosatt i Mesta, och då troligtvis i arbete hos Högberg.

När Daniel Wilhelm Blomstedt fick avsluta sitt liv den 14 februari 1900 ti­tu­le­ra­des han dock som ka­kel­ugns­ma­ka­re, och bland till­gång­ar­na i hans boupp­teck­ning fanns förutom fastighet med åbyggnader även diverse krukkärl och ett stort antal murtegel. Krukkärlen kan kanske tyda på att han bedrev till­verk­ning av sådana. Endast några år senare, den 12 september 1904, avled ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Henrik Högberg, och i hans boupp­teck­ning upptogs bland till­gång­ar­na två nya kakelugnar. Om dessa var av egen till­verk­ning eller inköpta för att säljas vidare går tyvärr inte att med säkerhet fastställa.

I fram­förallt södra Dalarna har det påträffats en hel del lerkärl som har haft märkningen Fors på undersidan, och för­mod­li­gen är dessa till­ver­ka­de i Folkärna socken. Tyvärr har un­der­teck­nad dock inte lyckats att kunna fastställa vem som bedrev denna till­verk­ning. Eventuellt kan det ha varit någon av ovan nämnda krukmakare. Upp­lys­ning­ar om detta emottages tacksamt.

Avesta

Under skråtiden, alltså före 1846, var det hu­vud­sak­li­gen i städerna som krukmakare och ka­kel­ugns­ma­ka­re samt andra hant­ver­ka­re fick tillstånd att utöva sina yrken, men trots detta fanns det i Avesta, som vid denna tid inte fått sina stads­rät­tig­he­ter, kakelfolk redan vid 1800-talets början. Detta beroende på att Avesta bruk, liksom andra liknande in­rätt­ning­ar, var undantagna från dessa be­stäm­mel­ser.

Ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Jacob Sundell blev 1811 bosatt vid 5:e kvarteret i Avesta, men redan följande år flyttade han vidare till Hedemora, Senare kom Sundell att bedriva egen verksamhet i Falun. Ef­ter­trä­da­ren i Avesta blev gesällen Anders Svedberg, men även han blev stannande där endast under något enstaka år. Sedermera bedrev denne gesäll sitt yrke i Stockholm, där han som ka­kel­ugns­ma­ka­re efter en tid inköpte egen rörelse.

Näste gesäll som anlände till 5:e kvarteret i Avesta var Jonas Gustaf Hasselblad, vilken såg dagens ljus den 29 oktober 1791 i Eskilstuna. Ungefär femton år gammal kom han i kruk­ma­kar­lä­ra i hemstaden och där blev han även gesäll 1812. Följande år vandrade haniväg till Västerås, och innan det 1817 var dags att bosätta sig i Avesta hanns det även med kortare visiter i Köping och Uppsala. Under en tid i Avesta hade han sällskap av gesällen Anders Blomqvist, vilken senare skulle driva egen rörelse i Hedemora. Tyvärr har det inte gått att följa Hasselblad vidare i arkiven, och några år in på 1820-talet verkar det som att han lämnat orten. Hans vidare öden är dock okända. Samtliga tre gesäller torde ha drivit någon verksamhet vid en verkstad som de själva inte var ägare till. Giss­nings­vis arbetade de åt Avesta bruk. Angående Hasselblad så benämndes han som gesäll i hus­för­hörsläng­den medan man­talsläng­den använde sig av titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re.

År 1820 anlände så Johan Hedman till Avesta, där han blev bosatt vid 4:e kvarteret till­sam­mans med nybliven hustru. Kvarteret fick efter en tid be­näm­ning­en nr 5, eller Bergsnäs. Han föddes den 6 oktober 1788 i Hedemora, och i denna stad kom han i lära inom kruk­ma­ka­ryr­ket. Efter några år sadlade han om och blev soldat, men när det blev bosättning i Avesta hade ti­tu­la­tu­ren blivit ka­kel­ugns­ma­ka­re. Från 1830-talet kom det även att stundtals finnas någon gesäll bosatt hos familjen. En av dessa gesäller var Johan Wahlberg, som senare skulle starta egen kruk­makar­verk­stad i Stora Skedvi. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Hedman avled den 18 juli 1853, och bland till­gång­ar­na i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en fanns förutom bo­stads­fas­tig­he­ten med gårdsplats även en verk­stads­bygg­nad samt diverse stenkärl. Dessutom upptogs en fordran avseende sålda krukkärl.

Hedman hade en son, som emellertid avled några år innan fadern lämnade jordelivet. I varje fall hann sonen, vilken var ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll, med att gifta sig och få barn. Änkan kom året efter makens död att gifta om sig med gesällen Johan Strömberg, vilken några år senare skulle överta denna verkstad. Strömberg kom till världen den 10 januari 1823 i Stora Tuna, och vid femton års ålder begav han sig till Hedemora, för att där komma i kruk­ma­kar­lä­ra hos Anders Blomqvist. Som gesäll blev det ett kort besök i Sala innan han återvände till Hedemora. År 1850 var det så dags att bosätta sig i Avesta, där det samma år blev giftermål med Hedman juniors änka.

Efter att Johan Hedman avlidit övertogs bo­stads­fas­tig­het och verkstad av hans änka, och Johan Strömberg arbetade som gesäll hos henne fram till 1858, då dessa fas­tig­he­ter blev inköpta av honom. Hans hustru avled fem år senare, och i hennes boupp­teck­ning fanns fas­tig­he­ter­na upp­teck­na­de bland till­gång­ar­na. Något annat som upptogs som tillgångar var diverse fär­dig­gjor­da krukkäril. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser var Strömberg re­gi­stre­rad under perioden 1863-1871 och möjligtvis stängde han därefter sin verkstad, eftersom han i hus­för­hörs­läng­der kom att tituleras som jord­bru­ka­re. Efter att ha blivit änkeman för andra gången flyttade Johan Strömberg till Ockelbo år 1888, och där framlevde han sitt liv som torpare fram till sin död den 25 mars 1901.

Grytnäs

Till Heden nr 34, Kyrkobyn i Grytnäs socken inflyttade 1854 ar­betskar­len Anders Gustaf Nordfeldt till­sam­mans med sin familj. Han skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha varit född den 16 november 1811 i Stora Tuna, men har inte gått att återfinna i denna för­sam­lings födelsebok. Innan ankomsten till Grytnäs var han en tid verksam som skräddare i Avesta, och han torde nog inte ha haft några kunskaper i kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket sedan tidigare. Några tecken på sådan verksamhet har det inte heller gått att se förrän år 1864 då ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Carl Henrik Högberg anlände från Sala. Möjligtvis byggde Nordfeldt upp en verkstad där gesällen kunde arbeta. Fyra år senare flyttade Högberg dock vidare till By socken och därefter till Folkärna socken. På båda dessa platser drev han egen verksamhet. Mer om detta senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Till Grytnäs hade det emellertid kommit yt­ter­li­ga­re en gesäll två år efter Högberg, och eftersom även Nordfelts son Gustaf Adolf utbildade sig till ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll kan det under viss tid ha funnits tre gesäller vid gården.

Den gesäll som gjorde Högberg sällskap i Grytnäs var Johannes Palmqvist, vilken såg dagens ljus för första gången i värm­länds­ka Ölserud den 29 maj 1836, men då med ef­ter­nam­net Carlsson. Enligt hus­för­hörsläng­den skall han som artonåring ha begett sig till Åmål för att där komma i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra, och samma källa berättar att gesäll Palmqvist sex år senare för­flyt­ta­de sig till Göteborg. Efter några år i både Malmö och Lund kom han 1864 till änkan Wahlberg i Stora Skedvi. Två år senare blev Grytnäs så den nya bo­stads­or­ten.

Med tanke på de två ge­säl­ler­nas tidigare meriter, där deras arbete bedrivits vid tämligen stora verkstäder, verkar det inte så troligt att de i Grytnäs enbart sysslade med att sätta upp kakelugnar, utan giss­nings­vis skedde det även någon form av till­verk­ning där. Dock har detta inte gått att verifiera genom boupp­teck­ning­ar eller andra handlingar. Gesäll Palmqvist lämnade Grytnäs redan 1868 för att till­sam­mans med Nordfeldts dotter bosätta sig i Hedemora. Där blev det giftermål mellan de två och maken kom genom arrende att driva en av stadens äldsta kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stä­der under fyra år innan det var dags att återvända till Grytnäs. Till­sam­mans med svågern, ka­kel­ugns­ma­ka­re Gustaf Adolf Nordfeldt, blev Palmqvist och hans hustru samt barn bosatta vid Kyrkobyn fram till 1890 då familjen flyttade till Sundsvall. Vistelsen i denna stad blev dock inte långvarig för ka­kel­ugns­ma­ka­re Johannes Palmqvist eftersom han avled redan den 20 mars 1892.

Gustaf Adolf Nordfeldt kom till världen den 23 september 1845 i Avesta, och flyttade ungefär nio år gammal till­sam­mans med föräldrar och syskon till Kyrkobyn i Grytnäs. För­mod­li­gen gick han i lära hos någon ka­kel­ugns­ma­ka­re, fastän han var kyr­ko­bok­förd i för­äld­ra­hem­met fram till tju­go­års­ål­dern, då det blev arbete vid en verkstad i Köping. Två år senare återvände gesällen till Grytnäs, men det blev yt­ter­li­ga­re ett besök i Köping innan Nordfeldt junior år 1869 slut­gil­tigt bestämde sig för att stanna vid Kyrkobyn Övre. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser an­teck­na­des fadern som ägare till rörelsen under perioden 1864-1871, medan Gustaf Adolf enligt dessa handlingar blev ägare några år senare, möjligtvis i kom­pan­jon­skap med svågern Palmqvist. Från en bit in på 1900-talet angavs bo­stads­or­ten till byn Rutbo, men möjligtvis var det gränserna som ändrats, eftersom grannen fick göra en likadan flytt. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Gustaf Adolf Nordfeldt slutade sina dagar den 21 januari 1912, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en fanns en skuld till Sala ka­kel­fa­brik. Troligtvis hade Nordfeldt under i varje fall 1900-talet arbetat med upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar, och bedrev då ingen egen till­verk­ning.

By

Efter tiden hos Nordfeldt i Grytnäs anlände Carl Henrik Högberg till Södra Strandmora i By socken år 1868. Han föddes den 24 februari 1838 i Sala och i denna stad kom han sjutton år gammal i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Utskriven som gesäll blev det 1860 dags för en flytt till Hedemora och samma år vidare till Hudiksvall. Åter till Sala tre år senare, för att följande år, alltså 1864, bege sig till Grytnäs socken. Efter fyra år var det så dags att prova på att driva egen verksamhet i By socken, och där slog han sig ned vid Södra Strandmora (på södra sidan av Dalälven några mil nedströms Avesta). Efter någon tid fick han sällskap av blivande hustrun, och efterhand även av ett antal barn. I hushållet kom det också att ingå ett flertal gesäller som avlöste varandra under åren.

Liksom i Grytnäs går det även här att spekulera om en verkstad som till­ver­ka­de diverse kruk­ma­kar­gods. Några andra in­di­ka­tio­ner på detta än ge­säl­ler­nas tidigare er­fa­ren­he­ter har dock inte påträffats. Omkring 1880 begav sig familjen Högberg till norra sidan av Dalälven och bosatte sig vid byn Mesta i Folkärna socken. Mer om detta senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Efter Högbergs avfärd blev Wilhelm Fredrik Jönsson kvar vid Södra Strandmora. Den 23 december 1847 fick ka­kel­ugns­ma­ka­re N P Jönsson och hans hustru tillökning i familjen av gossen Wilhelm Fredrik, vilken ungefär tretton år senare skulle komma i lära vid faderns verkstad i Ystad. Förutom några år i Ängelholm kom han sedan att arbeta där fram till 1875, då det blev flytt till Lidköping. Tre år senare anlände gesällen så till Södra Strandmora och ka­kel­ugns­ma­ka­re Högberg.

Efter att ar­bets­gi­va­ren bosatt sig på andra sidan älven blev Jönsson kvar vid fas­tig­he­ten till­sam­mans med nybildad familj. Möjligtvis arbetade han fort­fa­ran­de kvar hos Högberg, endera vid eventuell verkstad i Södra Strandmora eller så gjordes dagliga roddturer över älven till Mesta. År 1892 kom familjen Jönsson även de att hamna på Dalälvens norra sida genom flytt till Östra Strandmora. Den före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren Wilhelm Fredrik Jönsson avled den 18 juli 1930.

Söderbärke

År 1856 inflyttade ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Carl Gustaf Rydberg till Kyrkobyn i Söderbärke och han kom då närmast från Örebro. Någon ka­kel­ugns­ma­ka­re har det dock inte gått att återfinna i Söderbärke kyrkoarkiv vid denna tid, så Rydberg arbetade giss­nings­vis åt någon person som utan att vara verksam i yrket hade byggt upp en ka­kel­ugns­makar­verk­stad. Gesällen fanns troligtvis kyr­ko­bok­förd hos bergs­man­nen Erik Persson, och där kom det senare att finnas yt­ter­li­ga­re ett antal gesäller inskrivna. Därigenom går det att spekulera i att det var denne Erik Persson som ägde den förmodade verkstaden. Rydberg flyttade efter något år vidare till Arboga, men 1858 kom tre gesäller att bosätta sig i Kyrkobyn och då i anslutning till Erik Persson. Den enes namn var Carl Kihlström, och han kom att vara bosatt och verksam som ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ta­re i Söderbärke fram till sin död 1907.

En annan var Erik Brändström, vilken kom till världen den 21 maj 1836 i Gar­pen­bergs socken, men då med ef­ter­nam­net Jansson. Femton år gammal begav sig gossen iväg till Hedemora för att där komma i kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Sju år senare, alltså 1858, flyttad gesäll Brändström till Söderbärke, där han tämligen omgående bildade familj. Med denna bosatte han sig tre år därefter på annan plats i Kyrkobyn, och då hade ti­tu­la­tu­ren ändrats till ka­kel­ugns­ma­ka­re. Eventuellt övertog han vid denna tid den verkstad där han tidigare hade varit anställd. Nu blev det dock ingen lång period som ka­kel­ugns­ma­ka­re för Erik Brändström, eftersom han slutade sina dagar redan den 8 juli 1871.

Vid 1860-talets början anlände yt­ter­li­ga­re två gesäller till platsen, och den enes namn var Jonas Peter Pettersson. Han var född den 11 maj 1827 i Ökna socken, Jönköpings län, men kom närmast från Stockholm till­sam­mans med hustru och dotter. Från mitten av årtiondet fanns han som ka­kel­ugns­ma­ka­re bosatt i Nor med sin familj. Jonas Peter Pettersson avled den 21 april 1914, och hade då som änkeman bosatt sig vid Hemshyttan. Osäkert om denne ka­kel­ugns­ma­ka­re bedrev någon egen till­verk­ning, men möjligtvis sam­ar­be­ta­de han med Wirblad.

Daniel August Johansson Wirblad föddes den 4 september 1834 i Virserums socken, Kalmar län, varifrån han sexton år gammal flyttade till Norrköping för att där komma i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re. Som gesäll lämnade han denna stad fyra år senare, och i flytt­läng­den an­teck­na­des att han begivit sig till obest. ort. Möjligtvis var denna ort då Stockholm, eftersom det var därifrån gesäll Wirblad angavs komma när han till­sam­mans med hustru och nyfödd dotter anlände till Söderbärke och Kyrkobyn år 1865. Fyra år senare flyttade han som ka­kel­ugns­ma­ka­re till Norrbärke, men återvände 1871 med familjen till Kyrkobyn. Giss­nings­vis övertog han då verkstaden efter den avlidne Brändström. Samtidigt blev en gesäll bosatt hos Wirblads. Från och med 1878 var den barnrika familjen kyr­ko­bok­för­da vid Nor, giss­nings­vis i närheten av där ka­kel­ugns­ma­ka­re Pettersson hade sin bostad.

Wirblad avled dock redan den 1 april 1894, och bland till­gång­ar­na i boupp­teck­ning­en upptogs Lägenheten Wallhalla. Vidare bland till­gång­ar­na fanns till exempel kakelugnar samt krukkärl både på Werkstaden och på nedre Werkstaden samt iKärlboden. Möjligtvis hade han då en verkstad både vid Kyrkobyn och vid hemmet i Nor.

I en skrift som berättar något om Ludvika herrgård finns detta skrivet angående en av ka­kel­ug­nar­na där: Tra­di­tio­nen utpekar en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Söderbärke som upphovsman. För­hål­lan­de­na motsäger inte detta, då vid Skep­par­ga­tan i Söderbärke kyrkby vid mitten av förra seklet fanns en ka­kel­ugns­ma­ka­re Virblad, som ägde Valla Kakelugns- & Kruk­kärls­fa­brik.

Andra källor utpekar dock ka­kel­ugns­ma­ka­re i Hedemora och Köping som le­ve­ran­tö­rer av ka­kel­ug­nar­na till denna herrgård. Om det blev någon fort­sätt­ning på verk­sam­he­ten efter Wirblads död är osäkert, men både Pettersson och Kihlström fanns ju kvar på orten så möjligtvis drevs verkstaden vidare på något sätt under yt­ter­li­ga­re en tid.

Norrbärke, Smed­je­bac­ken

Redan under skrå­vä­sen­dets tid, alltså före 1846, fanns det en ka­kel­ugns­ma­ka­re boende i Norrbärke. Det var Lars Söderman, vilken kom till världen den 7 februari 1800 i Nås socken. När sonen var något år gammal flyttade familjen till Gräng­es­berg i dåvarande Grangärde socken, och där blev han kvar fram till det att han vid femton års ålder begav sig till Hedemora för att komma i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Förutom något år i Västerås, blev da­las­ta­dens hans hemvist ända till 1828 då han som ka­kel­ugns­ma­ka­re slog sig ned i Näs by i Norrbärke socken.

Där bildade Söderman tämligen snabbt familj, och fick även under en tid sällskap i huset av en gesäll. Dennes namn var Johan Wahlberg, vilken senare skulle driva egen rörelse i Stora Skedvi med till­verk­ning av kakel samt lerkärl. Om det bedrevs till­verk­ning i någon form hos Söderman är dock osäkert, möjligtvis bestod arbetet endast av upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. Lars Söderman slutade sina dagar redan den 15 juni 1840.

Därefter dröjde det nio år innan det återigen har gått att träffa på en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Norrbärke kyrkoarkiv. Denne var Wilhelm Törngren, som föddes i den väst­man­länds­ka socknen Romfartuna den 3 oktober 1825. Tolv år senare flyttade familjen till byn Kumla, som även den faktiskt ligger i Väst­man­land, liksom Norrby, dit unge Wilhelm begav sig på egen hand två år senare. För att komma i lära fick han 1842 bosätta sig hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Sala, och efter två år där fortsatte lärotiden i Hedemora.

I denna stad blev han så småningom gesäll, och som sådan anlände han 1849 till By i Norrbärke. Törngren hade den något ovanliga titeln soc­kenka­kel­ugns­ma­ka­re, och detta yrke bedrev han fram till 1854 då det blev dags att återvända till Hedemora. Där arbetade han återigen som gesäll under några år innan hans unga liv avslutades den 28 augusti 1857.

Daniel August Wirblad var ju som tidigare nämnts verksam i Söderbärke under en rätt så lång period, först som gesäll och därefter som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Det blev dock ett kort gästspel i Norrbärke för honom och hans familj. Från och med 1869 var de bosatta vid Bengtsgård, men redan två år senare återvände Wirblads till Söderbärke. Där drev därefter ka­kel­ugns­ma­ka­re Wirblad en kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad fram till sin död år 1894.

Nitt­sjö­fa­bri­ken har blivit omskriven i en hel del olika artiklar under åren, och från dessa artiklar har en stor del av denna kort­fat­ta­de berättelse om fabrikens första tid hämtat sina uppgifter.

I Nittsjö by, fyra kilometer nordväst om Rättviks tätort, startade re­ge­ments­lä­ka­ren doktor Carl Jacob Wettergren och den förre sergeanten, han­dels­man­nen och gäst­gi­va­ren Rex Anders Olof Medén, båda boende i Rättviks socken, upp ett tegelbruk år 1843. Fyra år senare anlades på platsen även en kakelugns- och kruk­kärls­fa­brik. Till­verk­ning­s­en av krukkärl (stenkärl, lerkärl) skall dock under den första tiden ha varit något begränsad. Som fö­re­stån­da­re för verk­sam­he­ten anlitades Storgärds Hans Ersson från Nittsjö, men några kruk- eller ka­kel­ugns­ma­kar­folk har inte gått att träffa på i kyr­ko­ar­ki­vet från 1840- och 1850-talen. Den förste te­gelsla­ga­ren som inflyttade till Nittsjö by enligt detta arkiv var Johan Jansson, som till­sam­mans med sin familj bosatte sig där 1845. Han kom att inneha be­fatt­ning­en som verk­mäs­ta­re vid fabriken fram till 1866 då familjen flyttade till­Sund­born, där sonen Carl Gustaf något senare startade upp en tämligen stor ka­kel­fa­brik. För­mod­li­gen hade han lärt sig, och utövat ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket under tiden vid Nittsjö.

År 1850 blev Wettergren ensam ägare av an­lägg­ning­en, och denna behöll han under de kommande tjugotvå åren, trots att han tidigare vid flera tillfällen försökt att sälja Nittsjö tegelbruk med ka­kel­ugns­fa­brik samt egendomen Carlsvik, där han hade sin bostad.

En tid­nings­an­nons som pub­li­ce­ra­des i Dalpilen den 14 augusti 1858 hade denna lydelse:

Wid Nittsjö tegelbruk i Rättwiks socken emottagas be­ställ­ning­ar på Taktegel och Mur- tegel af diverse storlek samt expedieras med allmöjlig skynd­sam­het. Ett parti brung­la­ce­ra­de kakelugnar till betydligt nedsatte priser finnas till afsalu, och fyll­nadste­gel, enkom för­fär­di­ga­de till kakel, lemnas derjemte kost­nads­fritt om större reqwi­si­tio­ner göras.

Nittsjö den 10 Augusti 1858. H. Ersson.

Det var inte förrän 1863 som det i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser anges vad som pro­du­ce­ra­des vid fabriken. Dock torde dessa uppgifter inte ha upp­da­te­rats under åren, eftersom det fram till och med 1867 angavs en årlig till­verk­ning av 80 kakelugnar samt 2300 krukkärl. Under åren 1868 och 1869 skall det inte ha bedrivits någon verksamhet enligt dessa handlingar, medan det följande år pro­du­ce­ra­des 40 kakelugnar samt diverse krukkärl. Perioden 1871-72 skall verk­sam­he­ten återigen ha legat nere.

Till­gäng­lig do­ku­men­ta­tion berättar att an­lägg­ning­en från och med 1872 ar­ren­de­ra­des av Wet­ter­grens tidigare kollega Medén samt svärsonen Martin Nisser och gross­hand­la­ren Carl Johan Hedman. Fa­briks­be­rät­tel­ser­na anger pro­duk­tio­nen till 40 kakelugnar årligen fram till 1879, och därefter som ej begagnad fram till 1887. Som ägare till fabriken an­teck­na­des i dessa handlingar ett bolag redan från 1873, men det var inte förrän år 1877 som det i olika tidningar gick att läsa angående nya aktiebolag att K. M:t har den 12 Okt. fastställ bo­lags­ord­ning för Nittsjö te­gel­bruks­ak­tie­bo­lag, uppå ansökning af hrr M. Nisser, C.J. Hedman och R.A.O. Medén. Bolagets ändamål är att wid Nittsjö tegelwerk inom Rättwiks socken tillwerka tegel, kakel, kruk- och annat lergods. Styrelsen har sitt säte i Falun. …. Från och med 1882 blev Major Johan Samuel Nisser bolagets delägare i stället för Medén.

År 1874 skall de anställda, förutom fö­re­stån­da­ren Hans Ersson, ha var te­gelsla­ga­re J P Eklund, ka­kel­ugns­ma­ka­re Bengt Blomqvist samt några ynglingar och kvinnor från den närmaste trakten.

Enligt uppgift skall Nittsjö Tegelbruk år 1887 ha övertagits av Olof Wallström, och därmed blev han troligtvis den förste ägaren med erfarenhet av kruk- och ka­kel­till­verk­ning. Han påbörjade sin yr­kes­kar­riär i unga år på en ler­kärls­fa­brik i hemstaden Gävle, men 1865 kom han till­sam­mans med sin familj till Säter, där han under en lång tid tjänst­gjor­de som verk­mäs­ta­re vid stadens lergods- och ka­kel­fa­brik.

I Dalpilen går det genom en annons se att Olof Wallström arbetade som verk­mäs­ta­re vid Nittsjö året innan han blev ägare till fabriken. Enligt kyr­ko­ar­ki­vet var han emellertid ända fram till sin död 1911 bosatt i Säter.

Däremot flyttade Wallströms tre söner till Nittsjö 1887, och där kom de att tituleras som fa­briks­ar­be­ta­re. Den äldste sonen Heribert skulle dock efter en tid bli verk­mäs­ta­re, men 1899 flyttade han med sin familj till Uppsala. Om den yngste av bröderna, alltså Hjalmar,berättas i en av de lästa artiklarna att han var den ende som klarade av att dreja de klo­sett­kärl som Kungliga Fång­vårds­sty­rel­sen under en tid beställde från fabriken. Även han kom att flytta till Uppsala till­sam­mans med sin familj, men detta dröjde till 1910.

I boken Kru­ko­ma­ke­ri­et som blev ett blomst­ran­de konst­hant­verk från 1968 har sonen John Wallström berättat om sin far och tiden vid Nittsjö. Återger här något från denna skrift. Enligt för­fat­ta­ren, alltså Olof Wallströms sonson, skall farfadern redan några år in på 1880-talet blivit hälf­tenä­ga­re både i te­gel­bru­ket och i kruk­kärls­fa­bri­ken samt på våren 1885 flyttat till Nittsjö.

Efter några mindre lyckade in­ve­ste­ring­ar som skedde på initiativ av de övriga ägarna, och vilket re­sul­te­ra­de i en konkurs, upphörde samarbetet och Wallström återvände till Säter. I stället kom så sonen Heribert Wallström att flytta till Nittsjö, där han blev verk­mäs­ta­re för krukkärl- och ka­kel­till­verk­ning­s­en. Han skall dock efter ett par år ha avflyttat till Uppsala. (Som synes skiljer sig upp­gif­ter­na i be­rät­tel­sen mot de som anges i kyr­ko­ar­ki­vet).

Vidare i John Wallströms skrift omtalas att en förvaltare Karl Sköldberg skall ha blivit engagerad i Nittsjö-fabriken någon tid efter den stora branden 1895. Bland annat skall han ha fått bygg­nads­fir­man C G Rystedt & Co i Stockholm att ta över te­gel­bru­ket samt övertalat bröderna Hjalmar och Henrik Wallström att från och med år 1901 arrendera kruk­kärls­fa­bri­ken. Efter några månader upphörde dock samarbetet mellan bröderna och därefter drev Hjalmar verk­sam­he­ten ensam. Till sin hjälp skall han dock under åren ha haft en ar­bets­styr­ka bestående av sex till åtta personer. I avtalet med ägarna Nittsjö Tegelverk AB ingick ett åtagande att årligen leverera 800 klo­sett­kärl à en krona och femtio öre stycket till Kungliga Fång­vårds­sty­rel­sen. Dessa kärl var det endast Hjalmar som klarade av att dreja. Vid årsskiftet mellan 1909 och 1910 lämnade dock Hjalmar Wallström Nittsjö för att till­sam­mans med familjen bosätta sig i Uppsala. Därmed slutar även referatet från denna skrift, och i stället får kyrkoarkiv och annat skriftligt material återigen vara in­for­ma­tions­käl­la till do­ku­men­ta­tio­nen.

Ler­gods­fa­bri­ken drabbades 1895 av en våldsam brand, vilket fick till följd att den blev helt ödelagd. Redan året därpå hade emellertid en ny byggnad, denna gång av tegel, blivit uppbyggd.

Genom en priskurant å Nittsjö Tegelverks till­verk­ning­sar af Fay­ence­kärl och Terracotta- saker går det att se vad som bland annat ingick i pro­duk­tio­nen under 1890-talet. Det var till exempel blomkrukor, syltkrukor, syltburkar, ostburkar, krydd­bur­kar, smöraskar, karotter, kyck­ling­kop­par, muggar, ra­batt­pryd­na­der, slask­hin­kar, pottor, brödkorgar, fat, durchslag, karaffer, kannor, spill­kum­mar, skålar, sopp­ter­ri­ner, snusburkar, sparbössor, lergökar, spottlådor, tallrikar, urnor, amplar, vaser, klockställ och tänd­sticks­ställ.

Hur länge ka­kel­till­verk­ning­s­en pågick har det inte gått att få någon klarhet i, men år 1900 tycks ha varit det sista år som kakelugnar an­non­se­ra­des ut i tid­ning­ar­na. Emellertid var det ka­kel­ugns­ma­ka­re kyr­ko­skriv­na i Nittsjö by i varje fall fram till 1910-talet, men detta behöver ju inte betyda att det förekom en till­verk­ning ända fram till denna tid.

I Dalpilen från den 21 april 1893 an­non­se­ra­des te­gel­bru­ket med lergods- och ka­kel­fa­brik samt bostäder ut till för­sälj­ning eller arrende. Hur detta utvecklade sig är okänt, men i samma tidning från den 18 december 1896 gick det att läsa denna notis:

För ett nytt in­dust­ri­elt bolag af icke ringa di­men­sio­ner sökes för närvarande fast­stäl­lel­se å bo­lags­ord­ning. Sedan det för en tid sedan upptäcktes, att vid Backa i Sundborn fanns betydande lager af en fin-fin lera, dröjde det icke länge, innan det på allvar blef fråga om att till­go­do­gö­ra sig fyn­dig­he­ten. Inbjudning utfärdades till bildande af ett aktiebolag, och då denna mottagits med lifligt intresse, var saken snart klar. Bolagets mi­ni­mi­ka­pi­tal 150,000 kr. är för närvarande full­teck­nadt, och meningen är att efter inköp af såväl Nittsjö tegelverk i Rättvik som Backa ångsåg i Sundborn på bådadera ställena bedrifva te­gel­till­verk­ning samt på det senare äfven le­go­såg­ning. Bolagets officiella namn blifver Ak­tie­bo­la­get Nittsjö tegelverk. Vid Backa, där man redan börjat vidtaga för­be­re­del­ser för den nya industrin, hoppas man få fab­ri­ka­tio­nen igång till sommaren. Som bekant har på de senare åren Nittsjö tegel- och ler­gods­fa­brik, som förut undergått så många skiftande och vidriga öden, under energisk ledning och försedd med nödigt drift­ka­pi­tal, kraftigt upp­blomst­rat och torde nu i ännu högre grad än hittills komma att bringa sina egare vinst.

Fortsätter att citera tid­nings­no­ti­ser ur Dalpilen. Denna gång från 3 juni 1902 respektive 8 januari 1915:

Nittsjö tegelbruk sålt. Nittsjö tegelverks aktiebolag har försålt sina fas­tig­he­ter i Nittsjö i Rättviks socken med tegelverk och öfriga an­lägg­ning­ar jämte in­ven­ta­ri­er till ingenjör C. Gottfrid Rydstedt i Stockholm. Kö­peskil­ling­en för fas­tig­he­ter­na med an­lägg­ning­ar utgör 60,000 kronor. Bolaget kommer att fortsätta såsom hittills med sin såg­verks­rö­rel­se och te­gel­till­verk­ning vid Backa i Sundborn.

Nittsjö tegelbruk har i dagarna inköpts af Kullsbergs Kalk­för­äd­lings Aktiebolag i Rättvik. Arbetet vid bruket har en tid varit nedlagdt. Huruvida det kommer att upptagas är ännu ej bestämdt. Te­gel­bru­ket anlades på 1840-talet af doktor C.J. Wettergren. Sedan dess har det varit i åtskilliga händer, senast ägdes det af ingenjör C. Gottfrid Rydstedt i Stockholm, hvilken nu försålt detsamma.

Te­gel­till­verk­ning­s­en upphörde 1914 men fem år tidigare hade bröderna Carl och Johan Forssell samt deras svåger Herman Sörling anlänt till Nittsjö till­sam­mans med respektive familj. Herrarna, som hade en gedigen bransch­kun­skap genom att de bedrivit lergods- och ka­kel­till­verk­ning både i Gävle och i Sala, kom att arrendera ler­gods­fa­bri­ken i Nittsjö, vilken de drev med hjälp av bland annat sina söner.

1917 inköptes Nitt­sjö­an­lägg­ning­en av Carl Forssells svärson Ruben Löfgren och samma år bildades Ak­tie­bo­la­get Nittsjö Sten­kärls­fa­brik. Företaget kom därefter att expandera genom att nya maskiner in­stal­le­ra­des liksom att de anställdas antal utökades. I samband med detta lämnade dock Herman Sörling och hans familj Nittsjö för att i stället bosätta sig vid Persbo i Gar­pen­bergs socken, där han till­sam­mans med sina söner övertog en mindre ler­kärls­fa­brik. Vid fabriken i Nittsjö kom pro­duk­tio­nen under Ruben Löfgrens ledning att främst bestå av blomkrukor, syltkärl och annat hus­hålls­gods. Under 1920- talet blev dock pryd­nads­ke­ra­mi­ken, som bland annat vaser, skålar, fat och liknande, den mest fram­trä­dan­de produkten. Detta är den än i dag år 2017 när företaget drivs av den fjärde ge­ne­ra­tio­nen Löfgren.

Leksand

Ka­kel­ugns­verk­sam­he­ten i Östanhol och Laknäs har blivit tämligen väl beskriven i åtminstone tre olika skrifter. Dessa är Laknäs by i Leksands socken 1850-1985, framställd av Laknäs bycirkel och utgiven av Leksands kul­tur­nämnd 1987, En svensk by. Sex et­no­lo­gis­ka studier av för­änd­ring­ar i Lek­sands­byn Laknäs, samt Östanhols by. Från äldsta tid till nutid, Erik Skommar, 2000. Den sistnämnda skriften innehåller dock enbart en kortare sam­man­fatt­ning av artiklarna i de två andra. Den nu gjorda do­ku­men­ta­tio­nen bygger till viss del på uppgifter från dessa skrifter, i varje fall dess allra första avsnitt.

I de nämnda skrifterna uppges att Bond Per Andersson vid 1800-talets mitt var den förste te­gelsla­ga­ren på Stumsnäs udde, och att han omkring 1870, eller möjligtvis ännu tidigare, startade en ka­kel­till­verk­ning vid Lisså­ker­sud­den i Östanhol. Kanske hade Bond Per, som var född den 23 februari 1823 i Östanhol, lärt sig yrket vid Nitt­sjö­fa­bri­ken, men angående detta finns det inga säkra uppgifter. Under hela sitt liv var han kyr­ko­bok­förd vid Bond-gården, men kan na­tur­ligt­vis ha haft sin bostad på annan ort under en tid. Vid gården fanns även en bror och hans familj bosatt. Efterhand kom också brors­dot­terns make Per Bolin att slå sig ned där. Bond Per Andersson slutade sina dagar den 25 februari 1891 och bland till­gång­ar­na i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en fanns hälften av ka­kel­ugns­fa­bri­ken med tillbehör. Trolig ägare till den andra delen torde Per Bolin ha varit.

Per Bolin, eller Hök Per Persson som var hans tidiga namn, såg dagens ljus för första gången den 26 december 1854 i Plintsberg. Vid sex års ålder flyttade han till­sam­mans med föräldrar till Hök-gården i Östanhol, och där växte han även upp.

Efter att år 1881 ha ingått i äktenskap med Bond Per Anderssons brors­dot­ter bosatte sig Bolin vid hustruns hemgård, alltså Bond-gården.

Enligt tidigare nämnda artiklar skall han vid mitten av 1880-talet ha övertagit kakel- och te­gel­till­verk­ning­s­en efter hustruns farbror, men när det gäller ka­kel­fa­bri­ken var det till att börja med tydligen endast fråga om hälften av denna. Leran som användes vid till­verk­ning­s­en togs från ett lertag strax utanför byn, men även från en vik av Siljan, och det som till­ver­ka­des var nog i huvudsak bruna kakelugnar, men som det går att se i ovanstå­en­de annons skall det också ha fram­ställts vit­gla­se­ra­de. Även en viss till­verk­ning av lergökar förekom vid fabriken. En av nämnda artiklar omtalar att det enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums statistik fram­ställ­des mellan 75 till 100 kakelugnar årligen hos Bolin och att ar­bets­styr­kan bestod av tre till fem personer. Möjligtvis ingick då även de som var verksamma med te­gelslag­ning i detta antal. Bolin själv skall dock inte ha varit så mycket involverad i till­verk­ning­s­en, eftersom han samtidigt drev ett tämligen stort jordbruk. En av de som arbetade vid ka­kel­fa­bri­ken i Östanhol var Erik Åkerström, och när denna verksamhet upphörde 1899 startade han upp en egen verkstad/fabrik i hembyn Laknäs. Mer om detta senare i do­ku­men­ta­tio­nen. Per Persson Bolin avled den 3 december 1906.

Tämligen över­ras­kan­de skall det under en tid ha funnits yt­ter­li­ga­re en ka­kel­fa­brik vid Bond-gården, vilken tillhörde Johan August Malmberg. Något svårt att förstå detta att Bolin tillät en kon­kur­re­ran­de verksamhet vid sin gård, eller så var det så att Malmberg en viss tid ar­ren­de­ra­de denna verkstad. I varje fall skall den ha brunnit ned två gånger, och i Dalpilen den 30 september 1881 fanns följande notis att läsa: I Leksand nedbrann en af nätterna till någon af de första dagarne i månaden i Östhols by en Johan Malmberg derstädes tillhörig ka­kel­ugns­fa­brik. Om detta var den första eller andra branden är osäkert, men i 1882-års tax­e­rings­längd fanns Malmberg upptagen med en ka­kel­ugns­fa­brik vid Bond Pers tomt i Östanhol, dock med an­teck­ning­en att den var nedbrunnen. Att genom kyr­ko­ar­ki­vet följa Malmberg på hans resa till Östanhol har inte varit möjligt eftersom det är först 1890 som han an­teck­na­des som inflyttad till Leksands socken, och då närmast från Lysekil. I stället får barnens fö­del­se­or­ter ge en vägledning om de olika vis­tel­se­or­ter­na. Johan Malmberg föddes den 3 januari 1838 i Lysekil, och på denna ort ingick han även i äktenskap. Nu var det inte hustrun som blev mor till ka­kel­ugns­ma­ka­rens många barn, utan en annan kvinna. Den första sonen föddes 1874 i Stockholm, och troligtvis arbetade Malmberg då vid Åkerlinds ka­kel­fa­brik. Den andre sonen anlände 1877 i Älvkarleby, och en dotter kom till världen 1879 i Östanhol. Avnågon anledning blev hon och hennes tre yngre syskon antecknade i Rättviks födelsebok, men med an­teck­ning­en att de var födda i Östanhol. Till några av dem var Per Bolin och hans hustru dopvittne. I kyr­ko­ar­ki­vet fanns familjen inskriven vid Kulls­björ­ken från 1890 till 1894 då de uppgavs ha flyttat till Rättviks församling. Troligt hade dock flytten skett tidigare, eftersom en son blev född där i mars 1893. Familjen skall enligt för­sam­lings­bo­ken ha lämnat Lerdal i Rättvik år 1908 för att bosätta sig i Mora, och där slutade ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Malmberg sina dagar den 26 juni 1916.

Erik Åkerström såg dagens ljus för första gången den 20 januari 1868 vid Åhlsgården i Laknäs. Som vuxen kom han att arbeta vid Per Bolins ka­kel­fa­brik i Östanhol, och när denne avslutade sin verksamhet 1899, startade Åkerström upp en verkstad vid sitt hem på Kol­nä­sud­den i Laknäs. Till hjälp i rörelsen fick han bland annat brodern Per Åkerström, som kom till världen den 21 augusti 1870. Enligt kyr­ko­ar­ki­vet skall han 1896 ha flyttat till Ljus­nars­berg i Örebro län, och han ti­tu­le­ra­des då som te­le­fon­re­pa­ra­tör. Två år senare blev det flytt till Falun, men där an­teck­na­des att han under perioden 1900-1902 befann sig på annan ort, oklart dock var. Möjligtvis utbildade han sig då till ka­kel­ugns­ma­ka­re, detta var i varje fall titeln då han 1903 återvände till Laknäs. Enligt nämnda skrifter skall Per, som hade en konst­när­lig ådra, tillverkat en del av de formar som användes vid ka­kel­till­verk­ning­s­en, men i huvudsak sysslade han med upp­sätt­ning av de kakelugnar som blev till­ver­ka­de i Laknäs.

Förutom bröderna Åkerström kom det att finnas yt­ter­li­ga­re några personer som hjälpte till vid verkstaden/fabriken, men från slutet av 1910-talet var det nog bara de två som skötte verk­sam­he­ten. I Dalpilen från den 9 november 1909 fanns denna notis:

Nedbrunnen ka­kel­ugns­fa­brik. Natten till den 2 d:s nedbrann Laknäs ka­kel­ugns­fa­brik i Leksand. Ägaren hr E. Åkerström hade under måndagen varit sysselsatt med att bränna kakel och vid 5-tiden på aftonen stängde man fabriken. Kl. half 11 på kvällen väcktes fabrikör Å. af en kvinna, hvilken af en händelse fått se, att lågor slogo ut genom fabrikens fönster. Folk al­lar­me­ra­des, men då man anlände till fabriken, hade taket redan fattat eld, Sedan man nedfraktat byns brand­spru­ta, vidtog ett energiskt släck­nings­ar­be­te med resultat att man vid half 1-tiden på natten hade elden begränsad, men då återstod blott en ringa del af fabriken. Lager och ma­te­ri­al­bod, hvari bl. a. förvarades ett större parti glasyr, och större delen af fabriken blefvo lågornas rof. Huru elden uppkommit känner man ännu ej med säkerhet. Det brunna var försäkradt i Kopp­ar­bergs läns brand­stods­bo­lag, dock lågt hvadan ägaren gör en afsevärd förlust.

Ka­kel­fa­bri­ken skulle emellertid komma att byggas upp igen, och verk­sam­he­ten fortsatte fram till omkring 1927.

Leran togs från Ös­tan­holsvi­kens botten, men från 1914, när järn­vägs­lin­jen mellan Insjön och Rättvik öppnades, inköptes den från Uppsala. Det som till­ver­ka­des var i första hand bruna och gröna kakelugnar, men även tvätt­brä­dor av lera var en produkt som ingick i pro­duk­tio­nen, liksom i viss mån lergökar. Förutom runda och flata ugnar kunde man efter be­ställ­ning även erhålla så kallade ko­lonn­ka­kel­ug­nar, det vill säga sådana som var flata/rek­tangu­lä­ra nedtill och runda upptill.

Efter att ka­kel­till­verk­ning­s­en upphört omkring 1927 ägnade sig Erik Åkerström åt sitt jordbruk och hade dessutom en del kommunala uppdrag, bland annat var han under cirka 40 år byupp­sy­nings­man samt upprättade de­kla­ra­tio­ner åt en del av byborna. Åkerström avled den 9 april 1948. Brodern Per Åkerström flyttade 1925 till Bjursås, där han till­sam­mans med nybliven hustru bosatte sig vid Mårtsbo. Eftersom hans titel fort­fa­ran­de var ka­kel­ugns­ma­ka­re torde han ha försörjt sig som sådan. Likaledes var nog fallet när makarna 1934 blev bosatta vid Tjärntägt i Grycksbo. Hans vidare öden är dock okända.

Vid området söder om Leksand, bland annat då i byarna Yttermo, Smedby, Västannor samt Rältlindor, fanns det enligt 1910-års folk­räk­ning ett tämligen stort antal personer kyr­ko­bok­för­da som då hade titeln ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ta­re. Eftersom det inte har gått att se någon ar­bets­gi­va­re med ett sådant behov av ar­bets­kraft inom denna yr­kes­ka­te­go­ri i trakten, så kan man misstänka att de fick sin utkomst på någon plats utanför länet. Emellertid har det även funnits ka­kel­ugns­ma­ka­re verksamma i bygden, bland annat då Per Ersson Jobs i Yttermo under 1880-talet. Några årtionden senare utövade Per Matsson Källner ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket i samma by. Vid tiden omkring 1920- talet fanns Olof Axel Olsson samt Olof Larsson Lindén och hans bror Mats Larsson i Västannor och Nils August Larsson, Anders Larsson samt Axel Olsson i Rältlindor. Möjligtvis var det yt­ter­li­ga­re några ka­kel­ugns­ma­ka­re bosatta i bygden, men de torde ha fått utsträckt sitt ar­bets­om­rå­de en hel del om de alla skulle ha fullt arbete med att sätta upp kakelugnar.

Na­tur­ligt­vis har det funnits yt­ter­li­ga­re ka­kel­ugns­ma­ka­re i länet än de som här blivit nämnda, och då särskilt vid tiden omkring se­kel­skif­tet mellan 1800- och 1900-talen. Dessa torde i huvudsak ha ägnat sig åt kakelugns- och platt­sätt­ning, och eftersom denna do­ku­men­ta­tion i första hand inriktat sig mot personer eller företag som bedrivit någon form av till­verk­ning, så får det bli ett avslut här. Möjligtvis har även någon kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ka­re som bedrev en till­verk­ning blivit utelämnad, detta då beroende på att den eller de inte blivit upptäckta i de olika arkiven av do­ku­men­ta­tio­nens författare. I så fall är detta mycket beklagligt.