Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Kalmar län på 1700- och 1800-talet

I Kalmar län har det under åren varit tämligen gott om kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re och då inte bara inne i städerna. Före 1846 var det ju där och i köpingarna som det, förutom några undantag, var tillåtet att bedriva bl.a kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het. Undantagen verkar dock ha varit rätt så många i länet. Dessa kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re (mästare) som bedrev en rörelse på lands­byg­den måste emellertid vara borgare i någon stad. Förutom dessa så hade även en del av de större gårdarna och säterierna tillstånd att bedriva sådan verksamhet på sina ägor. Exempel på detta är Slisshult i Tuna socken och Kroka gård i Söderåkra socken.

Be­näm­ning­ar­na krukmakare och ka­kel­ugns­ma­ka­re berättar inte något direkt om vad som till­ver­ka­des vid hant­ver­ka­rens verkstad. Under 1700-talet användes mestadels titeln krukmakare medan det under 1800-talet blev mer vanligt att kalla hant­ver­ka­ren för ka­kel­ugns­ma­ka­re. Detta oberoende om det bara till­ver­ka­des krukor och annat hus­hålls­gods i verkstaden eller enbart kakel. Mestadels fram­ställ­des nog båda dessa produkter i samma verkstad och av samma -makare. Möjligen är det därför som de olika yr­kes­be­näm­ning­ar­na har använts om samma person vid olika tillfällen. Detsamma har även blivit gjort i denna do­ku­men­ta­tion. I slutet av 1800-talet tillkom så den yrkesgrupp som enbart sysslade med upp­sätt­ning av i många fall fa­brikstill­ver­ka­de kakelugnar. Dessa benämndes även de som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Denna do­ku­men­ta­tion som i huvudsak tillkommit genom uppgifter i kyrkoarkiv är långt ifrån en full­stän­dig re­do­gö­rel­se över kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re med verksamhet i länet. Den har till stor del begränsat sig till 1800-talet beroende på att det är under detta århundrade som arkiven varit lät­till­gäng­li­gast och hant­verks­pro­duk­tio­nen som störst.

Upp­gif­ter­na om när kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­na flyttade mellan olika orter har tagits från kyr­ko­ar­ki­ven, och dessa uppgifter är nog inte alltid så till­för­lit­li­ga. En anmälan om flytt kunde ibland troligtvis dröja både ett eller flera år och någon gång blev det eventuellt aldrig anmält. Samma osäkerhet gäller många gånger angående de fö­del­se­da­tum, och ibland även fö­del­se­or­ter, som finns upptagna i hus­för­hörs­läng­der­na. Där det varit möjligt så har dessa datum jämförts med de i fö­del­se­böc­ker­na, och vid avvikelser så har upp­gif­ter­na från de sistnämnda blivit angivna.

Kalmar

Med anledning av bland annat arbeten vid Kalmar slott har det förkommit kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Kalmar i varje fall från 1500-1600-talen. I artikeln Siste kruk­ma­ka­ren i Gamla stan , författad av Mats Blohmé och publicerad i skriften Kalmar län 1995 - Årsbok för kul­tur­histo­ria och hem­bygds­vård, berättas bland annat om de ke­ra­mik­före­mål som hittats vid ut­gräv­ning­ar i Kalmar. I artikeln namnges även fem kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som var verksamma i Kalmar under 1600-talet. Dessa är: Peter Pole från Stralsund som 1618 satte upp kakelugnar på Slottet. Albrecht Pot­te­ma­ka­re, verksam 1625 (alt. -38) 1648. Enligt uppgift var det troligtvis hans verkstad som på­träf­fa­des vid ut­gräv­ning­ar. Flitigt anlitad vid arbeten på Slottet. Hans Kiöler, verksam 1643-1659. Nils (Hansson) Put­te­ma­ka­re, gesäll hos Albrecht, omnämnd 1646. Mattias Krukmakare, omnämnd 1644.

I artikel Om kakelugnar och ka­kel­ugns­konst i sydöstra Sverige författad av Manne Hofrén berättas bland annat att kru­ko­ma­ka­ren Gräger Jonsson under åren 1687-88 uppsatte svart­gla­se­ra­de kakelugnar i Kalmar rådhus samt att Albrekt Kru­ko­ma­ka­re 1696 arbetade i lands­höv­ding­e­går­den. Vidare finns exempel på arbeten av ka­kel­ugns­ma­ka­ren Petter Westlander, vilken var verksam under mitten av 1700-talet.

I Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från ca 1700 till 1846 som pub­li­ce­ra­des i skriften Per­son­hi­sto­risk tidskrift från 1914 finns för­teck­ning­ar över dessa yrkesmän till­hö­ran­de ämbeten i Sveriges städer. Återger här de som tillhörde ämbetet i Kalmar. Årtalen anger det första respektive det sista år som personen har gått att återfinna i någon skrift. Årtal inom parantes anger för­hål­lan­det då en änka övertagit rörelsen och anger då det sista år som denna verksamhet finns omskriven.

1700-tal: Spijk, Johan 1707, 1750 / Heijk, Johan 1717 / Westlander, Peter före 1746, 1750 / Schösser, Hans Mikael 1750, 1773 / Hultberg, Sven (i lära 1763-70), 1777 / Bergman, C 1794 / Scharin, Peter 1794 / Sjöholm, Matthias 1794 / Åberg, Jonas 1797.

1800-tal: Colliander, D 1820, 1830 / Bruse J P 1820, 1846 / Ekelund Johan 1820, 1825 / Helles, C G 1820, 1825 / Rydberg, N 1820, 1825 / Carlsson J 1825, 1835 (1841) / Kjellman, C G 1825, 1841 / Olsson J 1835, 1841 / Davidsson, J 1846 / Lindgren, J P 1846 / Wessman, J G 1846.

Här följer så något av det som i första hand gått att få fram genom kyr­ko­ar­ki­ven. Börjar dock med ett namn som har åter­fun­nits i 1751-års man­talslängd. Det är kru­ko­ma­ka­re Johan Spijk, vilken då var bosatt vid tomt nr 147 i Västra kvarteret. Troligtvis var Spijk inte längre verksam i sitt yrke vid denna tid. Han avled i varje fall den 15/3 1753 i en ålder av 79 år.

Tidningen Barometern berättade 2014-04-07 att Spikgatan fått sitt namn efter denne krukmakare eftersom han genom att gifta sig med en kruk­ma­ka­rän­ka blivit ägare till en verkstad som var belägen efter denna gata. Till­sam­mans med sin make kom en av Spijks döttrar senare att driva verkstaden, som skall ha haft sin verk­sam­hets­tid under perioden 1684-1805. I några an­teck­ning­ar som förvaras på Kalmar läns museum berättas att Spijk (Spiik) deltog i syn på Residenset 1713 och 1735 samt att han för­bätt­ra­de kakelugnar där 1735. En annan krukmakare från denna man­talslängd är Hans Michael (Mi­chaels­son) Schössler med bostad vid tomt nr 132 i Västra kvarteret. Enligt uppgifter som erhållits från Länsmuseet i Kalmar så inköpte Schössler tomt nr 130 (S. Långgatan) detta år och flyttade då troligtvis till denna adress någon tid därefter.

Från Länsmuseet kommer även denna sam­man­ställ­ning av räkningar som Schössler lämnat efter arbeten vid Residenset: 1740, en stor dubbel kakelugn i stora salen. 52:-, 1745, reparation kakelugnar i residenset. 1746, en ny kakelugn i brygg­hus­kam­ma­re. 1747, ny ugn i kammaren inom köket. 1765, räkning för arbete i residenset. Uppsatte en blå o vit kakelugn på residenset. I en kammare på övre botten en grön ugn av mitt eget kakel.

Då man­tals­läng­der­na inte är kompletta har även uppgifter från hus­för­hörs­läng­der kommit till användning. I hus­för­hörsläng­den för perioden 1773-1780, vilken är den tidigaste till­gäng­li­ga, påträffas kruk­ma­ka­rän­kan Schössler vid tomt nr 130 i Östra kvarteret. Maken, krukmakare Hans Michael Schössler, hade avlidit den 6/1 1773 i en ålder av 79 år. Hos änkan fanns bland annat gesällerna Hultberg och Sjöholm, vilka senare kom att driva verkstaden under en tid.

Sven Hultberg hade gått i lära hos Hans Michael Schössler under perioden 1763-1770 och efter detta fortsatte han som gesäll hos honom och senare även hos hans änka. Hultberg blev mästare 1777 och övertog efter något år verkstaden vid tomt nr 130 i östra kvarteret. Troligtvis skedde detta i samband med gif­ter­må­let med Schösslers dotter.

Peter (Pehr) Mathias Sjöholm blev efter ge­säll­ti­den hos Schössler även han kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re vid nr 130 och troligtvis kompanjon med Hultberg. Sjöholm, som tillhörde ämbetet i Ystad, hade under perioden 1759-1765 gått i lära hos krukmakare Dalberg i Kristi­an­stad. Sin mäs­tar­vär­dig­het fick han 1776. Sjöholm verkar ha övertagit fas­tig­he­ten vid nr 130 av änkan år 1778, men året efter är det Hultberg som anges vara ägaren. Sjöholm flyttar då i stället med sin familj till Norra kvarteret och tomt nr 353. 1783 byter de båda kumpanerna bostad och troligtvis även verkstad med varandra. Hultberg kom då till nr 353 och Sjöholm till nr 130.

Nu var det inte slut med fas­tig­hets­af­fä­rer­na i och med detta. Hultberg blir 1786 ägare till tomt nr 243 i Västra kvarteret och Sjöholm övertar nr 353 men bosätter sig inte där. Tomt nr 243 blev återigen i Sjöholms ägo år 1792, men då hade det i stället blivit nya ägare till nr 353. Möjligtvis var Hultberg vid denna tid bosatt i någon av Sjöholms fas­tig­he­ter. Fas­tig­he­ten vid tomt nr 243 övergick 1799 i krukmakare Bergmans ägo, och Sjöholm blev då enbart ägare till nr 130 där han också varit bosatt under åren. Där blev krukmakare Petter Sjöholm även fort­sätt­nings­vis bosatt till­sam­mans med sina döttrar samt några gesäller och lärlingar fram till det att han avled den 13/6 1804.

Jonas Kjellman hade varit gesäll hos Sjöholm vid det aktuella se­kel­skif­tet, men som krukmakare även varit bosatt vid tomt nr 343 till­sam­mans med sin familj några år senare. Omkring 1806 blir familjen Kjellman bosatt vid nr 130 där de troligtvis hyr verkstad och bostad av systrarna Sjöholm. Nu blev det ingen långvarig tid där för kru­ko­ma­ka­ren Jonas Kjellman eftersom han 33 år gammal avled den 7/1 1807. Kjellmans två söner kom också att bli kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re, Carl Gustaf i Kalmar och Johan Fredrik i Högsby. Efter Kjellmans död har det inte gått att se några kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ka­re bosatta vid denna adress.

Kru­ko­ma­ka­re Sven Hultberg, vilken skall ha varit född omkring 1743-44, lämnade år 1790 tomt nr 243 till­sam­mans med sin familj, och därefter har han under en tid inte gått att återfinna i man­talsläng­den. Under denna period finns det även ett glapp i hus­för­hörs­läng­der­na vilket gjort det betydligt svårare att följa personerna. I Länsmu­se­ets samlingar finns dessa an­teck­ning­ar angående ett arbete Hultberg utfört 1801: Uppsatt och lagat kakelugnar hos Wal­len­strå­le. Året innan hade han till­sam­mans med hustru och dotter blivit bosatt vid tomt nr 393 i Norra kvarteret (hus­för­hörsläng­den anger tomtnumret till 395).

På tomt nr 393 i Norra kvarteret kom även gesällen Sven Johansson Forselius (Forssenius) att bli bosatt år 1805 då han kom in­flyt­tan­de från Ystad. Han skall ha varit född år 1777 i S.t Marias församling i Ystad och där gick han i lära hos krukmakare Hans Jurgen Sjövall under perioden 1794-99. Från och med år 1808 benämndes Forselius som krukmakare, och troligtvis hade han då övertagit verk­stads­rö­rel­sen efter att året innan gift sig med Hultbergs dotter. Efter år 1809 anges adressen till nr 395 (Norra Långgatan) också i man­talsläng­den och då har även svärsonen enligt denna längd övertagit fas­tig­hets­ä­gan­det med Hultberg som inneboende. Sven Forselius kom efter en tid att bli utsedd till ka­kel­ugns­ma­kar­ål­der­man, men tyvärr blev detta he­dersupp­drag inte så långvarigt eftersom han avled den 11/4 1818. Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Sven Hultberg överlevde sin svärson, men slutade sina dagar den 17/4 1825 i en ålder av 81 år.

Som gesäll hos Forselius vid nr 395 fanns Daniel Colliander, vilken var född den 30/12 1796 i Karlkrona. Han hade flyttat in till Kalmar 1815 och kom att tjänstgöra hos flera kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i staden, förutom då Forselius även bland annat Bergman, Ekelund och Rydberg. Genom att 1819 gifta sig med Sven Forselius änka blev Colliander inte bara svärson till Sven Hultberg utan även ägare till verkstaden vid nr 395 i norra kvarteret. Paret verkar dock ha gått skilda vägar ett tiotal år senare, och Colliander uppges ha flyttat till ka­kel­ugns­ma­ka­re Bruse i västra kvarteret. I varje fall avled ka­kel­ugns­ma­ka­re Daniel Colliander den 4/9 1834.

Ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Carl Olsson, vilken enligt kyr­ko­ar­ki­vet föddes den 25/2 1800 i Göteborg, flyttade 1824 in till Kalmar. Till att börja med arbetade han hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Bruse men kom efter någon tid till nr 395 och Colliander. Efter att ha ingått i äktenskap med Forselius dotter år 1826 blev han den nye ka­kel­ugns­ma­ka­ren vid denna verkstad. Efter hustruns död 1833 verkar Olsson ha lämnat nr 395, och därefter har det i hus­för­hörsläng­den inte gått att återfinna någon kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ka­re vid denna adress. När ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Olsson avled den 9/6 1845 var han, enligt anteckning i dödsboken, bosatt på Stensö.

Nils (Niclas) Rydberg (Ryberg) var för­mod­li­gen född den 14/5 1887 i Kalmar, och omkring år 1800 kom han i lära hos krukmakare Bergman. Där blev han även kvar som gesäll, men från 1812 fanns han som krukmakare till­sam­mans med hustru samt någon gesäll och lärling bosatt vid tomt nr 280 i Västra kvarteret. Tiden som egen företagare blev dock kortvarig för Nils Rydberg, eftersom han avled den 28/7 1827.

En tidig krukmakare var Eric Tvengström, vilken under 1770-talet fanns bosatt vid tomt nr 189 i Västra kvarteret till­sam­mans med familj och arbetsfolk. En av gesällerna var Peter Scharin som senare kom att driva egen verksamhet i Kalmar. Eric Tvengström blev mästare 1767 och var en av tre kal­mar­kruk­ma­ka­re som var ansluten till kruk­ma­karäm­be­tet i Ystad. Hustruns namn var Anna Maria Spiik och för­mod­li­gen dotter till kruk­ma­ka­ren Johan Spiik (Spijk). Därmed går det även att förmoda att det var hans verkstad som dottern och mågen övertagit. Att Tvengström också var ka­kel­ugns­ma­ka­re har det gått att få upp­lys­ning­ar om av dessa an­teck­ning­ar som förvaras på Länsmuseet. Även detta gäller arbeten på Residenset och denna gång är årtalet 1774: Räkning från kakelmak. Tvengström. Uppsatt ugn på nya moden med dragrör. Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Eric Tvengström avled 40 år gammal den 30/5 1779.

Genom att gifta sig med änkan blev i stället krukmakare Lars Frisk ägare till verkstaden och bosatt vid denna adress fram till det att han avled den 9/10 1786 i en ålder av 54 år. Anna Maria Spiik-Tvengström-Frisk fortsatte verk­sam­he­ten med hjälp av bland annat gesällen Jöns Åberg, och efter giftermål mellan de två övertar han verkstaden 1789. Vid denna adress var krukmakare Åberg verksam till år 1807, då han bosatte sig vid tomt nr 383 i Norra kvarteret. Där kom han sedan att bedriva sin rörelse under lång tid, stundtals med hjälp av någon gesäll. Ka­kel­ugns­ma­kar­ål­der­man­nen Jöns Olof Åberg avled i en ålder av 65 år den 7/7 1820.

En av Åbergs gesäller hade varit Jonas Carlsson vilken samma år som mästaren dog gifte sig med hans dotter och därigenom kom att överta verkstaden. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Jonas Carlsson, som var född 1797, drev därefter rörelsen i cirka tjugo år, men efter att han avlidit den 19/11 1840 ägde änkan verk­stads­till­stån­det under någon tid. Två år efter att hon blivit änka var det dags för ett nytt äktenskap, och denna gång med gesällen Johan Gustaf Wilhelm Wessman, vilken var född den 8/3 1816 i Göteborg och hade flyttat till Kalmar från fö­del­sesta­den omkring 1840.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Wessman kom därefter att driva denna verkstad med hjälp av gesäller och lärlingar fram till 1852 då familjen flyttade till Karlskrona. Där övertogs en verkstad med anor från 1700-talet och den drevs fram till slutet av 1870-talet. Johan Gustaf Wilhelm Wessman avled i Karlskrona den 15/1 1887.

Verkstaden i Kalmar kom dock fort­sätt­nings­vis att drivas inom familjen, eftersom fru Wessmans dotter och svärson flyttade dit 1854. Det var Hans Blomqvist som etablerade sig där efter att tidigare varit gesäll hos Wessman i Karlskrona. Där hade han även ingått i äktenskap med fru Wessman och Jonas Carlssons dotter. Vid nr 383 fanns vid denna tid även ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan Peter Lindegren bosatt. Möjligtvis hade han under några år förestått verkstaden där.

Omkring år 1860 flyttade Blomqvists till Bruses verkstad vid nr 239 och övertog denna. I stället kom så Johan Victor Sandelius att ta över den verkstad där Jöns Åberg slog sig ned drygt femtio år tidigare. Ungefär sex år senare var det dags för Sandelius att röra på sig och ännu en gång ta över en verkstad efter Hans Blomqvist. Då gällde det den vid nr 239. Mer om Hans Blomqvist och Johan Victor Sandelius finns längre fram i do­ku­men­ta­tio­nen. Någon fort­sätt­ning av kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het vid denna tomt har det inte gått att se några tecken på i hus­för­hörsläng­den.

I den tidigaste till­gäng­li­ga hus­för­hörsläng­den, den för perioden 1773-1780, fanns krukmakare Olof Törngren till­sam­mans med familj bosatt vid tomt nr 247-248 i Västra kvarteret. Efter att tidigare ha tillhört ämbetet i Åbo, över­flyt­ta­des han 1777 som mästare i Kalmar till Kruk- och ka­kel­ugns­ma­karäm­be­tet i Karlskrona. Törngren avled dock 56 år gammal den 3/7 1783, och därefter kom änkan att driva verk­sam­he­ten med hjälp av någon gesäll. Tre år senare flyttar hon över till nr 249 i samma kvarter, vilket blivit ledigt sedan Peter Schalin flyttat därifrån. Rörelsen ägs därefter av änkan Törngren fram till 1790 då den övertas av gesällen Johan Petter Bergman, vilken var född 1756.

Från och med år 1796 blev krukmakare Bergman i stället bosatt vid tomt nr 243 (Fis­ka­re­ga­tan) i Västra kvarteret där han troligtvis hyr av Sjöholm. Tre år senare verkar det som att han övertagit fas­tig­he­ten. Verk­sam­he­ten bedrevs där av Bergman under lång tid, och då mestadels med hjälp av någon gesäll eller lärling. Som gesäll vid verkstaden kom Johan Peter Bruse år 1816. Han hade anlänt från Karlskrona detta år, och tidigare hade han även haft kondition hos en mästare i Lund. Ka­kel­ugns­ma­kar­ål­der­man­nen Peter Bergman avled den 16/3 1818 vid 63 års ålder, och året efter gifte sig gesäll Bruse med änkan.

Johan (Jöns) Peter Bruse föddes den 6/6 1795 i Ystad och till­sam­mans med nyblivna hustrun och hennes döttrar kom familjen att vara bosatta vid tomt nr 241 i Västra kvarteret. Möjligen berodde bytet av adress på behovet av en större bostad eftersom familjen utökades samt gesällerna och lär­ling­ar­na blev flera. Från 1830-talets början fanns familjen Bruses hemvist vid tomt nr 239-240 i samma kvarter som tidigare. Troligtvis hade nu verk­sam­he­ten utökats yt­ter­li­ga­re, i varje fall går det att få den upp­fatt­ning­en på grund av ge­säl­ler­nas antal. Som änkeman lämnar dock Johan Bruse denna adress år 1860. Två år senare den 28/12 1862, lämnar J P Bruse även det jordiska livet. I den tidigare nämnda artikeln Om kakelugnar och ka­kel­ugns­konst i sydöstra Sverige berättas något om bl.a. hans kakelugnar.

Ny ka­kel­ugns­ma­ka­re efter Bruse vid nr 239-240 blev Hans Blomqvist som enligt hus­för­hörslängd var född den 5/7 1822 i Ronneby. Eftersom han där inte kan återfinnas i fö­del­se­bo­ken vid detta datum, så kan möjligtvis fö­del­se­da­tu­met vara 7/1 1820. Då föddes i varje fall Hans Mathsson i Ronneby, vilken som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll tog sig ef­ter­nam­net Blomqvist.

Blomqvist kom 1836 till Karlskrona och efter tjänst vid olika verkstäder hamnade han slutligen hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Wessman. Där träffade han också sin blivande hustru, vars far var ka­kel­ugns­ma­ka­re Jonas Carlsson och morfar ka­kel­ugns­ma­ka­re Jöns Åberg. Hennes mor hade som änka gift om sig med Wessman och senare till­sam­mans med honom och dottern flyttat till Karlskrona. Hans Blomqvist och hans hustru flyttade 1854 till Kalmar där de under den första tiden blev bosatta vid tomt nr 383 i Norra kvarteret. Där hade tidigare hustruns morfar, far och fosterfar varit verksamma. Några år senare övertogs så Bruses verkstad.

Som vanligt vid hant­verks­verk­stä­der­na så avlöste fram­förallt gesällerna varandra under åren även vid denna verkstad, och omkring mitten av 1860-talet blev även Blomqvist avlöst som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid nr 239-240. Då flyttade han till tomt nr 241 till­sam­mans med hustru och son samt två lärlingar.

I några an­teck­ning­ar som finns förvarade på Länsmuseet så berättas att Blomqvist satte upp kakelugnar åt ka­kel­ugns­ma­ka­re Fredrik August Eriksson. Men detta bör i så fall ha skett under rätt så kort period, eftersom Eriksson avled redan 1866.

Under de följande åren var familjen Blomqvist bosatt på ett flertal platser i staden och även på Ängö. Vid tomt nr 163 i Malm roten, där familjen i rätt många år hade sitt hem, fanns under en period även ka­kel­ugns­ma­kar­na Andersson och Lund samt en del gesäller bosatta. Möjligtvis drevs där en verkstad med till­verk­ning vid vilken giss­nings­vis även Blomqvist var engagerad. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Hans Blomqvist finns medtagen i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser under perioden 1856-1887. Under de senare åren dock troligtvis med en tämligen blygsam verksamhet eftersom det då saknades både anställda och inkomst. För­mod­li­gen var Hans Blomqvist under sina sista år anställd vid någon av stadens ka­kel­fa­bri­ker. I varje fall ti­tu­le­ra­des han som ka­kelar­be­ta­re när han avled den 31/1 1892.

Näste ka­kel­ugns­ma­ka­re vid nr 239 blev Johan Victor Sandelius. Han föddes den 25/9 1836 i Väs­ter­hej­de på Gotland med ef­ter­nam­net Höök. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des från 1851 i Västervik, och då bland annat hos den äldre brodern Erik Peter Höök. Där blev han sedan kvar till 1859 då han som gesäll och med ef­ter­nam­net Sandelius flyttade till Ryssby. I Västervik hade han träffat sin hustru, och paret blev i Ryssby bosatta vid Kna­pe­går­den och vid denna gård var han en kort period verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Året efter, alltså 1860, flyttade Sandelius och hans hustru till Kalmar där en efterhand rätt så stor rörelse startades upp. Även bar­naska­ran blev efterhand tämligen stor. Sin första verkstad i Kalmar fick han vid tomt nr 383 i Norra kvarteret där det hade bedrivits kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het i varje fall från början av 1800-talet. Den ka­kel­ugns­ma­ka­re som han ef­ter­träd­de där var Hans Blomqvist, och honom kom Sandelius även att efterträda vid tomt nr 239 i Västra kvarteret omkring sex år senare. Där var de sedan bosatta ända fram till 1884 då det blev dags att styra kosan till Mönsterås.

Familjen Sandelius och deras verksamhet har utförligt och intressant pre­sen­te­rats i artikeln Sandelius ka­kel­ugns­ma­ke­ri. En Möns­terås­in­du­stri vid seklets början, vilken var författad av Anton Sjöberg och pub­li­ce­ra­des i Stranda hem­bygds­för­e­nings årsskrift 1978 -1979 (årgång 52 och 53). Na­tur­ligt­vis ägnas det största utrymmet åt tiden i Mönsterås, men även åren i Kalmar berättas det en del om.

Återger kortfattat något av detta: Verkstaden skall ha varit förlagd vid Kag­gens­ga­tan på Kvarn­hol­men och där till­ver­ka­des bland annat stora, gedigna kakelugnar som sattes upp i Allmänna Läroverket vid Stortorget. Dessa fick därefter sin årliga tillsyn av Sandelius även efter det att han flyttat till Mönsterås. Eftersom verkstaden med brännugn låg i centrala Kalmar blev myn­dig­he­ten på 1880-talet upp­märk­sam­mad på brandfaran och därför tillsades ka­kel­ugns­ma­ka­ren att upphöra med sin verksamhet. Därigenom kom familjen att bosätta sig i Mönsterås, och där avled Johan Victor Sandelius den 6/12 1915. Mer om Sandelius under rubriken Mönsterås.

Peter Petersson Scharin var äldsta son till kruk­ma­kar­mäs­ta­re Petter Scharin i Västervik, och född där den 4/9 1751. Han blev år 1778 utnämnd till mästare i Kalmar, men till­hö­ran­de Kruk- och ka­kel­ugns­ma­karäm­be­tet i Karlskrona. Som tidigare skrivits så blev han gesäll hos krukmakare Eric Tvengström under 1770-talet, och omkring 1779 bosatte han sig som krukmakare till­sam­mans med nyblivna hustrun vid tomt nr 249 i Västra kvarteret. Troligtvis gränsade denna tomt till den där Olof Törngren var bosatt, och möjligtvis arbetade Scharin i dennes verkstad. Eftersom deras hustrur hade det inte alltför vanliga ef­ter­nam­net Piper, så går det att förmoda ett släktskap dem emellan. Familjen utökades efterhand, och bland annat föddes sonen Hans Gustaf den 2/11 1782, men 1786 verkar de ha lämnat denna adress. Därefter har Scharins under lång tid inte gått att återfinna i man­talsläng­den, och inte heller i hus­för­hörs­läng­der­na, som dock har luckor under denna period. Det dröjer till 1796 innan familjen återfinns vid tomt nr 375 i Norra kvarteret. Tio år senare blev de bosatta vid tomt nr 399 (Norra Vallgatan) i samma kvarter och där avled ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Peter Scharin den 12/6 1807 i en ålder av 57 år.

Änkan fanns dock fort­fa­ran­de kvar vid adressen under de följande åren till­sam­mans med dotter och son. Troligtvis bedrev då Hans Gustaf Scharin arbetet i verkstaden, och från och med 1810 anges han i man­talsläng­den som ägare. Där fanns vid denna tid förutom modern och systern även två lärlingar bosatta. Under de följande åren anges omväxlande sonen och modern som ägare till fas­tig­he­ten, men troligtvis var det modern som ägde rät­tig­he­ten att driva verkstaden. Dottern i huset, Ulrica Lovisa Scharin, gifte sig år 1814 med ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Andreas Gustaf Ekelund, vilken var född den 15/11 1778. Han skall ha kommit in­flyt­tan­de till Kalmar samma år, men däremot finns inga uppgifter om var han tidigare hade befunnit sig. 1816 antecknas både Andreas Ekelund och svågern Hans Gustaf Scharin som krukmakare vid nr 399 (Norra Vallgatan), men året efter ti­tu­le­ra­des den först­nämn­de som verk­mäs­ta­re. Kru­ko­ma­ka­re­mäs­ta­re Andreas Gustaf Ekelund avled dock den 15/2 1817 i en ålder av 38 år, och Hans Gustaf Scharin flyttar till­sam­mans med hustru och barn till Borgholm vid denna tid. Kvar blir mor och dotter som nu båda är änkor. Där bor även två gesäller och en lärling vilka upp­rätt­höll arbetet i verkstaden.

En av gesällerna var Christian Gottlieb Heller vilken 1818 kommit in­flyt­tan­de från Tyskland. Han blev året efter Ulrica Lovisa Scharin-Ekelunds nye make, och därefter kom han att överta verkstaden vid nr 399. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Christian Heller drev därefter verk­sam­he­ten fram till det att han avled den 16/3 1828 i en ålder av 35 år. Hans Gustaf Scharin (som kom att kallas Johan Gustaf) återvände till Kalmar till­sam­mans med sin familj omkring 1830 och blev bosatt vid tomt nr 400. Möjligen kom han då att bruka verkstaden vid den troligtvis när­lig­gan­de tomten nr 399 under en tid. Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan (Hans) Gustaf Scharin avled dock den 5/6 1840 vid 58 års ålder.

Carl Gustaf Kjellman föddes den 17/9 1801 i Kalmar och fadern var krukmakare Jonas Kjellman. Eftersom denne avled så tidigt fick Carl Gustaf komma i lära hos andra mästare i Kalmar. Där verkade han även som gesäll under några år, men 1820 avflyttar han till något som i flytt­läng­den benämns som obest. ort. Nu blev det ingen lång bortavaro, utan redan 1822 sammanvigs han med sin blivande hustru i hemstaden. Troligtvis startar han vid denna tid även sin egen verksamhet vid tomt nr 371 i Norra kvarteret, och under åren kom det hos Kjellmans också att bo en hel del gesäller och lärlingar.

Efter att ka­kel­ugns­ma­kar­ål­der­man­nen Carl Gustaf Kjellman avlidit den 16/5 1843 så bosatte sig ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan Peter Lindegren några år senare vid denna adress. Lindegren, som föddes i Älghult den 24/9 1815 och då med ef­ter­nam­net Jo­han­nes­son-Hjert, kom 1829 som lärling till Carl Gustaf Kjellman. Två år senare anlände även den yngre brodern Isac till verkstaden. Som gesäll fanns Johan Peter något senare hos Bruse, men då hade ef­ter­nam­net blivit Lindegren. Han lämnade dock Kalmar för att flytta till Karlshamn och året därefter påbörjades en ge­säll­vand­ring med uppehåll ibland annat Stockholm, Arboga och Norrköping. Åter i Karlshamn 1842 och så tillbaka till Kalmar och Bruses verkstad år 1844. Några år senare har han så övertagit Carl Gustaf Kjellmans verkstad vid nr 371, men drev möjligtvis under perioden 1852-54 verkstaden vid nr 383. Han var i varje fall bosatt där under denna tid.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Peter Lindegren fanns till­sam­mans med hustru och barn under slutet av 1850-talet och början av 1860-talet bosatt vid tomt nr 98 i Södra kvarteret. Om han då även hade sin verkstad där framgår inte av längden, men enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser fanns en eller två personer i hans tjänst i varje fall fram till och med 1863. När Johan Peter Lindegren avled den 7/9 1866 var familjen bosatt vid tomt nr 5-6 i Södra kvarteret.

Fredrik August Eriksson var född den 12/2 1825 i Malmö, och därifrån kom han år 1850 som gesäll till Bruses verkstad i Kalmar. Han hade 1839 börjat som lärling hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Ekholm i hemstaden och där stannade han till 1845 då han som gesäll flyttade till Ängelholm. Året efter fick han kondition (arbete) hos Karstorp i Varberg, hos vilken han blev kvar till 1849 då det var dags att återvända till läro­mäs­ta­ren Ekholm. Följande år blev så Kalmar ny bostadsort.

Eriksson gifte sig 1852, och året därefter var paret under en kort period bosatt på annan ort. Redan samma år kom de dock att få sitt hem vid tomt nr 288 i Norra Vallroten. Eriksson skall ha blivit mästare 1856, och hos familjen, som vid denna tid utökats med tre döttrar, fanns även en lärling bosatt. Vid 1860-talets början verkar det ha varit en jämn ström av gesäller som avlöste varandra även vid den här verkstaden, men 1863 flyttar familjen Eriksson till tomt nr 286, även den i Norra Vallroten.

Ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Fredrik August Eriksson avled dock redan den 19/2 1866, men det fanns en gesäll kvar hos änkan fram till 1868. Dessutom var ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Claes Erik Lindgren bosatt vid nr 286 under perioden 1866-1867 och gesällen Holger Andersson fanns där 1868-1869.

Möjligtvis arbetade dessa då hos änkan Eriksson. I varje fall klargör Holger Andersson genom en annons i tidningen Kalmar den 7/4 1869 att han då övertagit änkan Erikssons verkstad vid Fis­ka­re­ga­tan nr 31.

I några an­teck­ning­ar som finns förvarade på Länsmuseet berättas om en ka­kel­ugns­ma­ka­mäs­ta­re Felix August Eriksson. Giss­nings­vis skall det vara Fredrik August Eriksson. I varje fall berättas att denne hade verkstad vid N. Vallgatan 30 där nu Good­templar­sa­len är. (osäker när dessa an­teck­ning­ar skrevs, men troligtvis var det i början av 1900-talet, så denna god­templar­lo­kal finns kanske inte kvar på denna plats).

Vidare finns antecknat att Eriksson använde vanlig rödlera, och att han vid dekorering använde en strut ur vilken färgen pressades ut (troligtvis gällde detta vid dekorering av till exempel fat och skålar). Dessutom berättas att han till­ver­ka­de ugnar av egen modell, men även sådan av formar från Bruses verkstad. Några enkla ugnar hos Hotell Witt skall enligt an­teck­ning­ar­na vara av Erikssons till­verk­ning. An­teck­ning­ar­na uppger också att en Blomqvist skall ha rest runt och satt upp ugnar åt Eriksson. Eftersom det även anges att Eriksson skulle ha efterträtt Bruse, så kan det ha blivit några miss­upp­fatt­ning­ar. Den som ef­ter­träd­de Bruse var just Hans Blomqvist.

Ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Holger Andersson, vilken var född den 21/10 1834 i Kristi­ano­pel, lämnade 1868 Stockholm till­sam­mans med sin hustru och bosatte sig i stället vid Norra Vallroten tomt nr 286 i Kalmar.

Vid denna tomt fanns även ka­kel­ugns­ma­ka­re Fredrik August Erikssons änka bosatt, så troligtvis arbetade han under en tid hos henne. Den tidigare nämnda annonsen berättar dock att Andersson övertagit verkstaden 1869. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Andersson med familj blev emellertid bosatta vid Malmen tomt nr 163 och där blev de kvar till 1877 då flytt­las­set återigen gick till Stockholm. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser uppges han ha haft omkring två till tre anställda i sin verksamhet, men det be­syn­ner­li­ga är att han finns kvar i dessa fa­briks­be­rät­tel­ser avseende Kalmar stad till och med 1881. De två sista åren dock med endast en anställd. Holger Andersson var under perioden 1880-91 verksam i Karlskrona men återvände ännu en gång till Stockholm. Där avled han den 1/3 1911 i Solna församling.

Carl Gustaf Lund föddes den 30/4 1845 i Knivsta socken i Uppsala län där modern då hade tjänst som piga. Eftersom hon var kyr­ko­bok­förd i Uppsala kom även sonen att bli det. Unge Carl Gustaf kom 1860 i lära vid Kungs­äng­ens ka­kel­fa­brik i Uppsala, men som gesäll flyttade han 1866 till Visby. Där fick han till att börja med tjänst hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Berg, men efter ett år valde Lund att bli ar­til­le­rist och flyttade till ar­til­le­ri­re­ge­men­tet i staden, där han blev kvar till 1873. Då återvände han till fastlandet och fick kondition hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Sandelius vid nr 239 i Kalmar. Där träffade gesäll Lund sin blivande hustru och till­sam­mans flyttade de år 1876 till tomt nr 160 i Malmen där det blev giftermål. Tre år senare bosatte sig familjen vid tomt nr 163, även den i Malmen, där ka­kel­ugns­ma­kar­na Holger Andersson och Hans Blomqvist varit boende strax innan. Eftersom Lund då kom att tituleras ka­kel­ugns­ma­ka­re så tog han troligtvis där över en verkstad.

År 1883 blev han ännu en gång bosatt vid nr 239, och hos familjen som nu bestod av ett par barn fanns även någon gesäll och lärling inneboende. Mot­sä­gel­se­fullt dock att han etablerade sig vid denna tomt eftersom Sandelius samtidigt enligt uppgift uppmanades att avveckla sin verkstad där på grund av brand­ris­ken. I några an­teck­ning­ar, vilka finns bevarade på Länsmuseet, berättar Åke Lund att fadern hade gått i lära i Uppsala samt att han i Kalmar till att börja med kom i arbete hos Sandelius. Efter att denne flyttat till Mönsterås så startade fadern eget, först på Kag­gens­vä­gen, därefter i Huttave och slutligen vid Södra vägen.

Till­verk­ning­s­en under den första tiden bestod bland annat av kakel till kakelugnar men efterhand kom blomkrukor och krukfat att vara den do­mi­ne­ran­de produkten. Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser bestod ar­bets­styr­kan under 1880-talet mestadels av tre personer. Den vid den tiden tämligen stora familjen flyttade 1897 till tomt nr 110 utom staden där de blev ägare till egen fastighet. Denna adress kom senare att kallas Södra landsvägen 15 i kvarteret Poppeln nr 1. Då fanns inga gesäller eller lärlingar inneboende hos Lunds, men dessa kan möjligtvis ha varit bosatt på annan plats i närområdet. Troligtvis behövdes dock ingen yt­ter­li­ga­re hjälp i verkstaden, eftersom sönerna säkerligen fick komma i arbete där allt eftersom de blev till­räck­ligt gamla.

I skriften Från skråtid till nutid - Växjö Fabriks- och Hant­verks­för­e­ning under 150 år berättar ka­kel­ugns­ma­ka­re Josef Lander något om lär­lings­ti­den hos C G Lund i Kalmar. Bl.a upplyses att där till­ver­ka­des kakel och lerkärl, men även att ka­kel­ugns­sätt­ning var en del av arbetet. Efterhand upphörde till­verk­ning­s­en och Lund liksom hans anställda ägnade sig enbart åt ka­kelupp­sätt­ning. Josef Lander blev för övrigt gift med en av C G Lunds döttrar. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Gustaf Lund avled den 15/10 1920, och därefter är det osäkert om det förekom någon till­verk­ning i denna verkstad.

Vis­ser­li­gen blev tre av sönerna verksamma som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men troligtvis arbetade de vid denna tid enbart med upp­sätt­ning och reparation av kakelugnar. De tre var John Gustaf Lund (född den 5/7 1884, död den 26/8 1961), Carl Åke Lund (född den 1/4 1889, död den 30/12 1935) och Oskar Hugo Lund (född den 29/10 1892, död den 7/4 1976).

Det kom även att bli en tredje generation ka­kel­ugns­ma­ka­re Lund. Det var John Lunds söner Åke Fritioff Lund (född den 18/12 1918, död den 26/12 1982) och Göte Axel Roland Lund (född den 23/12 1926, död den 29/8 1962).

I Kalmar har det även funnits två stora ka­kel­fa­bri­ker, men eftersom dessa är tämligen väl do­ku­men­te­ra­de sedan tidigare så blir deras historik här rätt så kortfattad.

Olof Andersson, född i Stora Näsby, Ytter Enhörna socken,den 8/12 1833. Efter en tids arbete som dräng i hemtrak­ter­na flyttade han 1851 till Stockholm och kom där i lära i ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket. Som gesäll anlände han 1859 till Trosa och två år senare fick han kondition hos August Kjellgren i Kikebo, Döderhult. 1862 flyttade han vidare till Karlskrona där han efterhand kom att driva en relativ stor rörelse vid vilken det under det sista året fanns 22 anställda.

Efter flera års kamp mot stadens styrande för att få tillgång till mark för att bygga en ny fa­briks­bygg­nad tröttnade Andersson på det negativa bemötandet och flyttade 1879 till Kalmar. Där kom han snabbt igång med en ny verksamhet, och Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser för år 1880 anger antalet anställda till 10 stycken. 1882 har detta antal ökat till 41 personer.

Tre år senare bestod ar­bets­styr­kan av 2 verk­mäs­ta­re och 38 arbetare, vilka detta år till­ver­ka­de 1561 kakelugnar. För år 1890 var mot­sva­ran­de siffror 1 verk­mäs­ta­re, 51 arbetare och 1630 kakelugnar. I februari 1880 an­non­se­ra­de Andersson i tidningen Kalmar att han etablerat en större fabrik för till­verk­ning af alla slags finare Hvit­gla­ce­ra­de Kakelugnar enligt nutidens fodringar i f.d. Sparreska Si­den­väfve­ri-Aktie-Bolagets fastighet. Fabriken kallades vid detta tillfälle för Kalmar Ka­kel­fa­brik, men en månad senare till­kän­na­gav Andersson en nam­nänd­ring till Kalmar Ka­kel­ugns­fa­brik. 1894 annonseras att Kalmar Ka­kel­ugns­fa­brik är i full verksamhet och re­kom­men­de­ras till sina kunder. Ka­kel­fab­ri­kör Olof Andersson avled dock redan den 23/8 1895, och från 1897 var sys­ter­so­nen Erik Alfred Eriksson ägare till fabriken.

E A Eriksson var födde den 11/10 1854 och liksom morbrodern Olof Andersson var fö­del­se­or­ten Stora Wäsby i Ytter Enhörna socken. För övrigt så växte de båda upp på samma gård, men vid olika tidpunkt. Eriksson lämnade hemgården 1877 och flyttade då till Södertälje, varifrån han två år senare kom till tomt 157-170 i Östra kvarteret där Olof Andersson startat upp sin verksamhet. Eriksson arbetade till att börja med som dräng, men kom sedan i lära i fabriken. Steget från lärling till ka­kel­fab­ri­kör skedde så 1897. I september detta år anmäldes till Kalmar stads han­dels­re­gis­ter att Erik Alfred Eriksson ämnade idka fa­briks­rö­rel­se för till­verk­ning och för­sälj­ning av kakelugnar under firma Kalmar ka­kel­ugns­fa­brik, E A Eriksson. Från skriften Svenska Industrien år 1907 hämtas detta om Kalmar Ka­kel­ugns­fa­brik: Tillverkar vita, emaljerade, tonfärgade och majolika-målade kakelugnar. År 1904 sys­sel­sat­te fabriken 47 arbetare.

Adolf Theodor Sandbäck föddes den 26/8 1844 i Mönsterås, och kom 1861 i lära hos änkan Brundin i Oskarshamn. Två år senare återvände han dock till Mönsterås och fick där kondition (arbete) hos Johan David Svensson, vilken var gift med hans syster. Troligtvis hade även den tidigaste lärotiden till­bring­ats där. Enligt flytt­läng­den skall han 1864 ha begivit sig till Vimmerby, men där har han inte gått att återfinna. Möjligtvis gick i stället färden till Stockholm. Därifrån antecknas han i varje fall ha kommit när han 1865 anlände till ka­kel­ugns­ma­ka­re Sandberg i Kristi­ne­hamn. Vistelsen i Stockholm kan eventuellt varit en mi­li­tär­tjänst­gö­ring vid Svea Livgarde. En kort visit i fö­del­se­or­ten blev det 1866-67, men därefter stannade Sandbäck kvar i Kristi­ne­hamn till 1869 då det återigen blev ett kort besök i Mönsterås innan ge­säll­vand­ring­en året därefter gick vidare till Gävle. Där kom han i tjänst vid Forsstén & Forssells fa­jans­fa­brik, men 1872 fortsatte färden. Flytt­läng­den anger en flytt till Härnösand, men i detta kyrkoarkiv har det inte gått att se några spår efter ett besök.

Sandbäck anlände till Kalmar år 1873 och arbetade troligtvis som gesäll hos någon ka­kel­ugns­ma­ka­re under den första tiden. Från 1877 skall han ha drivit en egen verksamhet och detta år hade denna enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser två personer anställda. År 1881 hade antalet ökat till fyra stycken och året därpå till sex personer. Fa­briks­rö­rel­sen uppges ha startat 1879. Från omkring 1880 var fabrikör Adolf Sandbäck till­sam­mans med sin familj bosatt vid tomt nr 789 utom staden, och fyra år senare fanns bostaden vid nr 787-788.

Antalet anställda kom efterhand att öka och redan 1883 fanns vid fabriken 10 stycken sys­sel­sat­ta, och året därefter 18 stycken. 1885 bestod ar­bets­styr­kan av 1 verk­mäs­ta­re samt 16 arbetare och dessa till­ver­ka­de detta år 650 kakelugnar. Mot­sva­ran­de siffror för år 1890 var 1 verk­mäs­ta­re, 29 arbetare och 1000 kakelugnar. Skriften Svenska Industrien anger att det 1904 var 77 personer i arbete vid fabriken. Ka­kel­fab­ri­kör Adolf Theodor Sandbäck var mångårig ledamot av stads­full­mäk­ti­ge och drät­sel­kam­ma­re m.m. samt ordförande i Kalmar fabrik- och hant­verks­för­e­ning under perioderna 1906-12, 1913-16. Han erhöll även Vasaordens riddar­tec­ken för in­dust­ri­el­la och kommunala för­tjäns­ter. Efter att A T Sandbäck avlidit den 8/3 1916 övertog sonen Gustaf A Sandbäck le­dar­ska­pet över fabriken, vilken då ombildades till aktiebolag under namnet Sandbäcks Ka­kel­fa­briks Aktiebolag.

Västervik

I Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från ca 1700 till 1846 som pub­li­ce­ra­des i skriften Per­son­hi­sto­risk tidskrift från 1914 finns för­teck­ning­ar över dessa yrkesmän till­hö­ran­de ämbeten i Sveriges städer. Återger här de som var verksammat i Västervik. Årtalen anger det första respektive det sista år som personen har gått att återfinna i någon skrift.

1700-tal: Scharin, Petter 1750, 1766 / Wansén, Matias 1761, 1780 / Möller, Isac 1793 / Nygren, Peter 1793 / Öfverberg, J A 1793

1800-tal: Nygren, Anders 1820, 1825 / Blåberg, Anders 1820 / Lindgren, Peter 1820 / Krok, Anders 1820 / Liljengren (Liljegren), P. 1825, 1830 / Lingren, A. 1825, 1835 / Andersson, A. 1830, 1835 / Björklund, O. 1835, 1841 / Lingren, L. 1841 / Lindgren, H. 1841, 1846 / Sparrström, C.G. 1846 / Saxberg, A. 1846.

En av Västerviks tidiga kruk­ma­ke­ri­verk­stä­der fanns vid tomt nr 97-98 i Östra kvarteret. I varje fall var krukmakare Mathias Wansén bosatt där under 1770-talets början till­sam­mans med hustru samt gesäll och lärgosse. Han var född omkring 1733 och hade gått i lära hos Petter Svan i Uppsala under perioden 1753-56. Troligtvis etablerade han sig i Västervik i samband med att han blev mästare 1761, och vid verkstaden kom det att vara någon gesäll och lärling sys­sel­sat­ta. Krukmakare Mathias Wansén avled dock den 6/9 1780. Ef­ter­trä­da­re blev krukmakare Johan Jacob Heitscher, vilken till­sam­mans med sin familj kom att bli kvar där till 1787. Möjligtvis gick affärerna inte så bra för året därpå återfanns han som gesäll hos Scharins, men några år senare kom han återigen att var verksam vid nr 97-98.

Kruk­ma­kar­mäs­ta­re Isac Möller föddes troligtvis den 25/7 1761 i Vimmerby som son till krukmakare Jonas Möller och dennes hustru. Han hade under början av 1780-talet gått i lära hos Petter Scharin, men etablerade sig omkring 1790 vid denna adress som krukmakare, och samtidigt kom även Heitscher tillbaka dit. Troligtvis arbetade den senare åt Möller, men i flytt­läng­den anges en flytt till Eksjö både 1792 och 1794. Tydligen återvände han till Västervik, för där avled krukmakare Johan Jacob Heitscher den 19/2 1801 i en ålder av 62 år. Isac Möller kom att driva sin rörelse vid nr 97-98 fram till omkring år 1800 med hjälp av en gesäll och ibland även en lärling. 1805 lämnade han Västervik för att till­sam­mans med sin familj flytta till Öland, men innan dess hann han med att under en tid vara bosatt vid nr 35 i Norra kvarteret. Om han hade någon verkstad där är osäkert, men möjligtvis kan det ha varit så eftersom krukmakare Blåberg också var bosatt där omkring tio år senare. Några tecken på en fortsatt kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het vid nr 97-98 i Östra kvarteret har i varje fall inte gått att se i kyr­ko­ar­ki­ven.

Den tidigaste krukmakare som har gått att återfinna i Västerviks kyrkoarkiv vid de här gjorda ef­ter­forsk­ning­ar­na är Bengt Nilsson vilken vid dryga trettio års ålder avled den 22/12 1720. Änkan kom därefter att vara bosatt vid tomt nr 38 i Norra kvarteret fram till 1738 då hon i stället enligt man­talsläng­den fanns vid tomt nr 48 i samma kvarter. Året därpå hade änkan flyttat, men däremot verkar det som att kruk­ma­kar­ge­säll Petter Scharin då blev bosatt där. Möjligtvis var Scharin son till Bengt Kru­ko­ma­ka­re (Bengt Nilsson) och hans hustru. I varje fall fick paret den 7/9 1715 en son som döptes till Peter. Fö­del­seå­ret stämmer väl överens med det år som Petter Scharin bör ha varit född.

Hus­för­hörs­läng­der saknas för denna period och man­tals­läng­der­na är långt ifrån full­stän­di­ga, men i den från 1744 var Petter Scharin fort­fa­ran­de bosatt vid tomt nr 48 i Norra kvarteret, och då med titeln krukmakare. Som inneboende fanns en gesäll och en lärgosse, och samma för­hål­lan­den gällde år 1751. Därefter blir det ett uppehåll i längderna fram till 1770-talet, och då hade Petter Scharin gift sig och fått barn samt slagit sig ned vid nr 37 i Norra kvarteret.

Som gesäll fanns där Sven Dahlberg, vilken kom att gifta sig med en dotter i huset. Paret bosatte sig omkring 1778 vid nr 42 i Västra kvarteret och startade där upp en egen rörelse. En annan gesäll hos Scharin var sonen Hans, som även han kom att driva egen verksamhet i staden. Några av lär­gos­sar­na kom också de att så småningom få egna verkstäder i Västervik. Det var Petter Erik Nygren och Isac Möller. Under åren var det mestadels en till två gesäller samt lika många lärlingar hos Scharin. Kruk­ma­kar­mäs­ta­re Petter Scharin avled dock den 4/2 1784 i en ålder av 70 år.

Hans William Scharin, vilken var född den 27/9 1757, fick säkerligen gå i lära hos sin far och var även gesäll hos honom under något år. Troligtvis till­bring­a­des också några av gesällåren i Nyköping, eftersom han blev gift med kruk­ma­kar­dot­tern Wallin från denna stad. Från 1783 fanns han däremot som krukmakare bosatt vid nr 18 i Norra kvarteret till­sam­mans med hustru och en lärling. Året efter att fadern avlidit återvände han till nr 37 och drev sin rörelse där. Dessutom verkar det enligt man­talsläng­den som att modern fortsatte att driva den avlidne makens verkstad vidare. I varje fall fanns gesäller/lärlingar antecknade som bosatta hos både mor och son. Krukmakare Hans Scharin lämnar dock Västervik år 1791 för att flytta till Norrköping.

Den tidigare lärlingen vid nr 37, Petter Nygren, återkom som krukmakare till denna adress samma år som Scharin lämnade den, men besöket blev bara tvåårigt. Han kom därefter att driva en egen verkstad vid nr 28 i Norra kvarteret. Änkan Scharin fick sällskap vid nr 37 av sin dotter som hade blivit änka efter krukmakare Dahlberg, och det är osäkert om det därefter bedrev någon kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het vid denna verkstad. Emellertid var krukmakare Anders Blåberg bosatt där under en kort period omkring 1813. Senare bosatte han sig vid den för­mod­li­gen när­lig­gan­de tomten nr 35 där även krukmakare Isac Möller varit bosatt ungefär tio år tidigare. Möjligtvis kan Scharins gamla verkstad ha kommit till användning av dessa två.

Sven Dahlberg skall som tidigare berättats ha varit gesäll hos Petter Schalin, och även blivit gift med dennes dotter. Omkring 1878 bosatte sig makarna Dahlberg vid tomt nr 42 i Västra kvarteret. Där kom en kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het igång, och den bedrevs därefter stundtals med hjälp av någon gesäll eller lärling. Krukmakare Sven Dahlberg avled dock endast 44 år gammal den 22/5 1789.

Änkan blev kvar vid adressen under några år, men någon krukmakare syns inte ha varit bosatt där förrän Abraham Öfverberg anländer 1792. I man­talsläng­den benämns han som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll under de första åren och då hyr han troligtvis verkstaden av änkan Dahlberg. Två år senare har änkan flyttat därifrån och Öfverberg blivit ka­kel­ugns­ma­ka­re, så för­mod­li­gen hade han då övertagit verkstaden. Abraham Öfverberg, som enligt hus­för­hörslängd var född den 15/5 1763 i Västervik, hade gått i lära hos Hindrich Öfverberg i Stockholm under perioden 1780-85. Något eventuellt släktskap mellan lärling och mästare har däremot inte gått att fastställa. Under mitten av 1790-talet kom ka­kel­ugns­ma­ka­ren till­sam­mans med hustru samt någon gesäll och lärling att i stället bli bosatt vid tomt nr 38 i Norra kvarteret. Där bedrev Öfverberg under en lång följd av år sin kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se och då med hjälp av upp till tre gesäller.

Under så gott som hela 1810-talet fanns gesällerna Anders Yström och Anders Krook i tjänst hos sin mästare, och den senare fanns där även när den 52-årige kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Abraham Öfverberg avled den 21/1 1816. Bland till­gång­ar­na i den inte alltför välskrivna boupp­teck­ning­en har det med visst besvär gått att upptäcka ett mark­nads­stånd på Figeholm. Under något år drev troligtvis änkan verk­sam­he­ten, men när Krook flyttade därifrån omkring 1819 stängdes nog verkstaden för gott.

Anders (Andreas) Krook var född den 8/1 1767 i S:t Maria församling i Ystad, och gick i lära hos Andreas Möller i Simrishamn under perioden 1783-88. Till Västervik skall han ha kommit 1795 och då närmast från Kalmar. Flytt­läng­den ger besked om en flytt till Karlskrona år 1800 och till Kalmar året efter. Nu kan det inte ha varit fråga om några längre utflykter, utan Krook fanns i början av 1800-talet som gesäll hos Öfverberg i Västervik och där var han, förutom några kortare avbrott, i tjänst till omkring 1819. Därefter kom han att verka som krukmakare vid tomt nr 93 i Norra kvarteret till­sam­mans med några gesäller och lärlingar. Emellertid blev det igen lång tid med egen rörelse för Anders Krook, eftersom han avled den 10/4 1824 i en ålder av 57 år. Änkan gifte efter ett tag om sig med gesällen Johan Lilljegren vilken därmed blev ka­kel­ugns­ma­ka­re på stället. Johan (Jonas) Lilljegren skall ha varit född 1788 i Lannaskede socken, Jönköpings län. Till Krooks verkstad kom han 1820 och då närmast från Gävle. Efter besök i Jönköping 1822 och sedan i Göteborg kom han åter till Västervik och nr 93. När Johan Lilljegren avled den 12/3 1834 hade han arbetat som ka­kel­ugns­ma­ka­re under cirka tio år.

Näste ka­kel­ugns­ma­ka­re vid denna adress blev Olof (Olsson) Björklund, vilken till­sam­mans med sin familj anlände 1834. Han var född i Tierp den 26 juni 1804 och innan flytten till Västervik drev han en ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se i Enköping. Inte heller Björklund blev långvarig som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid nr 93 i Norra kvarteret. 1841 flyttade han till­sam­mans med familjen till Stockholm där en ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se drevs under ungefär tio år. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Olof Björklund avled i Klara församling den 24/11 1853.

Annonsen pub­li­ce­ra­des i Af­ton­bla­det den 2 mars 1847.

Ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Carl Gustaf Sparrström avlöste Björklund som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid nr 93, och han hade anlänt till Västervik år 1836. Sparrström, som enligt hus­för­hörslängd var född i Varola socken i dåvarande Skaraborgs län, hade under perioden 1834-36 varit i tjänst hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Svanberg i Jönköping. I Västervik kom han först till nr 28 i Norra kvarteret, men redan samma år, alltså 1836, flyttade han över till Björklund, vilken han ef­ter­träd­de när denne lämnade staden 1841.

År 1847 bosatte sig Sparrström och hans stora familj på annan plats i staden och under de följande åren kom de att återfinnas på ett flertal adresser. Enligt an­teck­ning­ar i hus­för­hörsläng­den arbetade han i varje fall från 1860-tals början hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Brunstedt, vilken var dåvarande ägare till nr 93. Dit återvände också Carl Gustaf Sparrström år 1868 efter att han blivit änkling, och kom därefter att vara verksam som gesäll åt Brunstedt, möjligen ända till det att han avled den 6/5 1882. Samtidigt som Sparrström år 1847 lämnade nr 93 så kom Andreas (Anders) Saxberg att bosätta sig där till­sam­mans med hustru och barn.

Saxberg skall enligt hus­för­hörslängd ha varit född den 4/2 1820 i något som kan tydas till Kjärrtorp. Giss­nings­vis är det då fråga om Källstorp i Skåne, eftersom han blev lärling hos Sven Jurgen Sjövall i Ystad under perioden 1834-38. Emellertid har han inte gått att återfinna i Källstorps för­sam­lings kyrkoarkiv. I varje fall lämnade han Ystad 1839 för att flytta till obest. ort. Nästa gång han påträffas i kyr­ko­ar­ki­ven är när han som gesäll kommer från Stockholm till Uppsala 1842. Samma år fortsatte han till Eskilstuna och året efter blev det ett besök i Vimmerby. Inte heller där blev han kvar så länge, men i varje fall till­räck­ligt för att träffa kruk­ma­kar­dot­tern Pourtschan, vilken kom att bli hans hustru.

En kort visit i Visby 1844 för att året efter bosätta sig i Västervik. Den första bostaden blev vid tomt nr 28 i Norra kvarteret där Saxberg under något år som ka­kel­ugns­ma­ka­re kom att driva Nygrens gamla verkstad. Efter att en tid ha varit bosatt på annan adress i staden kom så familjen till nr 93 för att ta över efter Sparrström år 1847. Inte heller här blev det någon långvarig vistelse för Andreas Saxberg och hans familj, utan 1852 gick flytt­las­set till Stockholm. Genom en annons i Af­ton­bla­det den 22/5 1852 of­fent­lig­görs därefter en auktion på gården nr 93.

Carl Johan Brunstedt var född den 13/7 1819 i Västervik och kom i lära hos Olof Björklund omkring 1834. Efter några år som gesäll flyttade Brunstedt 1845 till ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindgren vid tomt nr 24-25 i Västra kvarteret, men i samband med giftermål 1849 så bosatte sig paret på annan adress i staden. Två år senare slog de sig så slutligen ned vid tomt nr 93 i Norra kvarteret där Brunstedt 1852 övertog verkstaden efter Andreas Saxberg. Hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Johan Brunstedt fanns det enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser under åren en till två gesäller och lika många lärlingar, men efter att han avlidit den 6/7 1895 så upphörde troligtvis kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten vid den här verkstaden.

I samband med att Hans Schalin lämnade sin mor och verkstaden vid nr 37 i Norra kvarteret så kom i stället Petter Erik Nygren att ta över kruk­ma­kar­syss­lan. Nu blev detta inte så långvarigt, för omkring 1793 startade han upp en egen verksamhet vid tomt nr 28 i Norra kvarteret. Petter Nygren, vilken var född den 30/1 1762 i Vimmerby hade gått i lära hos Petter Schalin under 1880-talets början och därefter troligtvis gett sig ut på ge­säll­vand­ring. Möjligtvis blev det då även en visit i Kalmar, för han kom att bli gift med kruk­ma­kar­dot­tern Tvengström från denna stad. Verkstaden fick under åren besök av en hel del gesäller, bland annat då svågern Anders Johan Tvengström, Nils Thunström, Anders Krook och Anders Blåberg. Den sistnämnde blev för övrigt gift med en av Nygrens döttrar. Troligtvis såldes en del av verk­sta­dens varor i Figeholm, eftersom ett mark­nads­stånd där fanns upptaget som tillgång i en boupp­teck­ning. Krukmakare Petter Nygren avled den 24/8 1827, och därefter kom rörelsen att övertas av Jonas Andersson som gift sig med en annan av Nygrens många döttrar.

Han skall enligt hus­för­hörsläng­den ha varit född den 29/7 1804 i Djursdala, men har inte gått att återfinna i denna sockens födelsebok vid detta datum. Som ung flyttade han till­sam­mans med föräldrar och syskon till Vimmerby, där han efterhand kom i lära hos krukmakare Pourtschan. Som gesäll kom han till Nygrens i Västervik år 1827, och genom gif­ter­må­let med en dotter i huset blev han så den nye kruk­ma­ka­ren i verkstaden. Som gesäller fanns där vid denna tid bland annat Petter Nygrens son Johan Eric samt Nils Thunströms son Eric Magnus. Familjen Andersson-Nygren lämnade Västervik omkring 1840 och bosatte sig i stället i Sö­der­kö­ping, men var fort­fa­ran­de ägare till fas­tig­he­ten vid nr 28.

Dit kom gesällen Leander Lindgren år 1838 och även han fick en av Petter Nygrens döttrar till hustru. Han skall enligt hus­för­hörsläng­den ha varit född den 27/2 1808 i Åbo och son till kruk­ma­ka­ren Hindric Lindgren. Till­sam­mans med mor och far kom han in­flyt­tan­de till Västervik från Misterhult 1824. Familjen bosatte sig vid tomt nr 25 i Västra kvarteret där Hindric Lindgren startade upp en kruk­makar­verk­sam­het. Sonen Leander blev efterhand gesäll vid verkstaden, och 1838 flyttade han så över till nr 28 i Norra kvarteret. Efter att Jonas Andersson med familj lämnat Västervik blev Lindgren J:r arrendator av verkstaden. Detta arrende blev dock inte långvarigt eftersom ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindgren avled redan den 8/5 1843, hustrun avled året efter. Som tillgångar i hans boupp­teck­ning upptas bland annat 2:ne mindre kakelugnar samt arbete af diverse sorters lerkäril.

Därefter kom Petter Nygrens sonson Johan Peter att som verks­ge­säll driva sin fasters verkstad fram till omkring 1845. Detta år anlände gesällen Andreas Saxberg till Västervik till­sam­mans med sin blivande hustru, och under en kort period fanns paret bosatta vid nr 28 innan de flyttade vidare och något år senare hamnade vid nr 93 i Norra kvarteret. Troligtvis upphörde därmed kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten vid nr 28 i Norra kvarteret.

Anders Blåberg, vilken var född den 10/1 1775 i Jönköping, hade 1808 varit gesäll hos Zacharias Sundbergs änka i Blackstad, och samma år kom han till Västervik och Petter Nygren vid nr 28. Där arbetade han som gesäll, men blev även gift med Nygrens äldsta dotter. Makarna flyttade några år in på 1810-talet till tomt nr 35 i Norra kvarteret, och eftersom Blåberg då ti­tu­le­ra­des som krukmakare samt att det fanns en gesäll och lärling bosatt hos familjen torde han ha bedrivit en egen rörelse. Krukmakare Isac Möller hade omkring tio år tidigare varit bosatt vid denna adress, så möjligtvis fanns där en verkstad. Vid den troligtvis när­lig­gan­de tomten nr 37 hade ju Scharins haft sin verkstad omkring tjugo år tidigare så eventuellt kom den åter till användning under en tid av dessa båda krukmakare. Något yt­ter­li­ga­re belägg för denna spe­ku­la­tion finns dock inte. Inte heller Anders Blåberg fick någon lång verk­sam­hets­tid som krukmakare eftersom han avled den 6/3 1820.

Samma år kom gesällen Johan Eric Hollsten att bli bosatt vid denna adress, och han arbetade då troligtvis i verkstaden åt änkan. Detta blev dock ett kortvarigt besök, för 1821 flyttade han vidare till Borgholm. Därefter har det inte gått att återfinna något kruk- eller kakelfolk vid denna adress.

Krukmakare Hindrik Lindgren, vilken enligt hus­för­hörslängd var född 1780 i Lenhovda (eller Linköping, båda orterna finns angivna), kom till­sam­mans med hustru och son till Västervik år 1824 och då närmast från Misterhult. Något längre tillbaka i tiden har det inte gått att spåra honom i kyr­ko­ar­ki­ven, men eftersom sonen Leander uppges ha varit född i Åbo så torde en vistelse i Finland vara trolig. I Västervik kom Lindgren att bli bosatt vid nr 24-25 i Västra kvarteret och startade troligtvis där även upp en verkstad. Det Lind­grens­ka hushållet bestod under åren också av en del lärlingar och gesäller, varav sonen Leander var en av dessa. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Hindrik Lindgren avled den 23/3 1850, och därefter kom verk­sam­he­ten att drivas av änkan under en tid. Till sin hjälp fick hon bland annat som verks­ge­säll Erik Peter Höök, vilken hade flyttat dit från Visby året efter Lindgrens död. Som lärling fanns där även Hööks yngre bror Johan Victor som senare tog sig ef­ter­nam­net Sandelius. Bröderna Höök och övriga kruk- eller kakelfolk lämnade dock nr 24-25 omkring 1853 och därmed torde verk­sam­he­ten ha upphört där. I boupp­teck­ning­en efter Lindgren upptogs som tillgångar förutom gårdar och tomter under nr 24 och 25 bland annat diverse, dels fär­dig­gjort, dels under arbete varande kruk- och ka­kel­ugns­ar­be­te.

Erik Peter Höök föddes den 2/5 1819 i Väs­ter­hej­de på Gotland. Vid sexton års ålder lämnade han hemmet. Oklart vart han då begav sig, men 1842 antecknas han som gesäll inflyttad till Visby och då närmast från Stockholm. Till Västervik kom han så 1851 och blev då verks­ge­säll hos änkan Lindgren. Till­sam­mans med den blivande hustrun samt brodern Johan Victor flyttade han till tomt nr 29 i Södra kvarteret år 1853, för att året efter fortsätta till Ströms­hol­men. Där startade han upp en verksamhet som enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser gav arbete åt två gesäller och en lärling. Lärlingen var till att börja med brodern Johan Victor, men efter något år blev han som brukligt gesäll och 1859 lämnade han Västervik för att något år senare komma igång med en egen rörelse i Kalmar. Hos Erik Peter Höök fanns det därefter enligt fa­briks­be­rät­tel­ser­na två personer anställda och vid det sista år som dessa be­rät­tel­ser varit till­gäng­li­ga, nämligen 1890, bestod ar­bets­styr­kan av en person. Familjen Höök flyttade 1881 till Östra kvarteret, och som änkeman bosatte sig Erik Peter till­sam­mans med en dotter i Norrköping år 1892. Där avled han den 21/2 1900.

Vimmerby

Eftersom Museet Näk­ter­ga­len i Vimmerby år 2000 utgav skriften Krukmakare i Vimmerby under 300 år - Från Bowin till Forsberg, vilken utförligt beskriver verk­sam­he­ter­na i staden så avstår jag ifrån att göra liknande ef­ter­forsk­ning­ar i kyr­ko­ar­ki­ven. Den nämnda skriften berättar även om de tidigaste kruk­ma­kar­na och en artikel handlar något om tre ge­ne­ra­tio­ner Forsberg. Dessutom berättas om liknande verk­sam­he­ter i Tuna, Vena och Blackstads socknar. Där finns också exempel på några stämplar, i huvudsak Forsbergs, samt kartbilder över några av kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­nas tomter. Återger i varje fall Ellen Raphaels för­teck­ning samt något från Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser.

I Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från ca 1700 till 1846, publicerad i skriften Per­son­hi­sto­risk tidskrift från 1914 finns för­teck­ning­ar över dessa yrkesmän till­hö­ran­de ämbeten i Sveriges städer. Återger här de som var verksammat i Vimmerby. Årtalen anger det första respektive det sista år som personen har gått att återfinna i någon skrift. Här återfinns även mästare som var verksamma på lands­byg­den och en bra bit från staden, men ändå var borgare i Vimmerby.

1700-tal: Bergström, Anders 1750 / Sundberg, Isac 1788, 1790.

1800-tal: Esping A. 1830, 1835 / Lindqvist N.J. 1830 / Lundgren L.G. 1830, 1846 / Löngren A. 1830, 1841 / Turström (Tunström) N. 1830, 1846 / Wassbergs änka 1830, 1835 / Johansson J. 1841, 1846 / Brundin G.E. 1835 / Brundin J. 1841, 1846.

Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser avseende hant­ver­ka­re i Vimmerby under några enstaka år.

1850: Johansson J. 1 gesäll / Lundgren L.G. / Sundström J. / Thunström N. 2 arb. / Zielfelt Gustaf Adolf. 1855: Johansson J. 3 gesäller, 1 arb. / Lundgren E. (änka) 1 gesäll / Lönngren C.F. / Widerström O. / Zielfelt Gustaf Adolf. 1859: Johansson J. 4 gesäller, 2 lärlingar / Lundgren E. (änka) 1 gesäll. 1863: Johansson J. (änka) 1 gesäll, 1 lärling. / Sandbeck A.J. / Zielfelt G.A. 1867: Forsberg Carl 3 arb. 1872: Forsberg Carl 1 arb. 1876: Forsberg Carl 2 arb. 1881: Forsberg C (sterbhus) 3 arb. 1885: Forsberg C (änka) 2 arb. 1890: Forsberg C (änka) 2 arb.

Carl Forsberg, född i Arboga den 24 juli 1835. Från 1862 gift med Carolina Josefina Lemon, f. Eskilstuna 1826, d. Vimmerby 1897. Efter att ha drivit egen verksamhet i Sö­der­man­land och även varit bosatt i Örebro under en kortare period, flyttar Carl 1860 till Forsa i Häl­sing­land där han får arbete på Forrsåns Sten­kärls­fa­brik. När Carl 1863 läser en en annons i tidningen Fär­de­nes­lan­det om att Vimmerby stad söker möjlighet att få en kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re att etablera sig i staden, vaknar hans intresse. Efter vissa för­be­re­del­ser lämnar Forsberg Häl­sing­land och flyttar till Vimmerby. Där skall han med stadens hjälp starta ett kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri.

I mitten av 1800-talet var ef­ter­frå­gan på kakelugnar stor och i en del städer var bristen på ka­kel­ugns­ma­ka­re besvärande. Det var då inte ovanligt att städerna gick ut med annonser i riks­pres­sen i sina försök att locka till sig kunniga yrkesmän. Uppsala och Norrköping var två av de större städerna som använde sig av den taktiken.

1864 startar Carl Forsberg sin verksamhet under namnet Vimmerby Kakel- och Krukmakeri. Men så mycket kruk­ma­ke­ri­gods blev det inte, för under de första 39 åren till­ver­ka­des bara kakelugnar. 1903 lades ka­kel­ugns­verk­ning­en ner och istället började de att tillverka bruks- och pryd­nads­gods. Carl fortsatte att sätta och renovera kakelugnar, men i de fall det behövdes köptes allt nödvändigt material in från andra fabriker.

Carl Forsberg avled i lung­in­flam­ma­tion 1875 endast 45 år gammal. Därefter och fram till 1897 drevs företaget av änkan Karolina Forsberg till­sam­mans med sonen Gustav och några gesäller. När Gustav Forsberg 1897 hade uppnått lämplig ålder och kunskap för yrket, lämnade änkan över allt ansvar till honom. Gustav började med att göra för­änd­ring­ar i företagets sor­ti­men­tet och under hans ledning handlade det mindre om pryd­nads­före­mål och mer av bruks­före­mål. Redan år 1900 började Gustav Forsbergs yngste son Erik, att lära sig yrket. Han var då bara 10 år gammal, men skulle med åren bli mer och mer insatt i verk­sam­he­ten.

1950 blev det Eriks tur att ta över och under hans tid till­ver­ka­des mest pryd­nads­före­mål. Erik drev verkstaden ända fram till sin död 1972, därefter fanns ingen som kunde eller ville ta över verk­sam­he­ten. Företaget läggs då ner.

Mönsterås

I Manne Hofréns artikel Om kakelugnar och ka­kel­ugns­konst i sydöstra Sverige , vilken pub­li­ce­ra­des i skriften Svenska kul­tur­bil­der, band 1 (del I & II, 1929-1932), så ägnas en för­hål­lan­de­vis stor del till att berätta om ka­kel­ugns­till­verk­ning­s­en i Mönsterås. Ett citat från denna artikel: En särskilt fram­trä­dan­de plats inom 1800-talets folkliga ka­kel­ma­ke­ri intaga de olika verk­stä­der­na i Mönsterås och möns­terås­byg­den, en trakt där f. ö. ler­kärls­till­verk­ning­s­en i gammal tid intagit ett stort rum i nä­rings­li­vet. I kust­byg­der­na mellan Kalmar och Oskarshamn förekomma de ka­rak­tä­ris­tis­ka möns­terå­sug­nar­na i stor mängd . Dessa ugnar beskrivs därefter tämligen utförligt, och dessutom visas bilder på några möns­teråska­kel­ug­nar. En ugn var fo­to­gra­fe­rad vid Råsnäs herrgård, och två andra vid Modeerska fas­tig­he­ten i Mönsterås. Möns­terås­fab­ri­ka­tio­nen skall enligt artikeln ha bedrivits ungefär mellan 1800 och 1850. (Troligtvis har det bedrivits en till­verk­ning senare än mitten av 1800-talet). De ka­kel­ugns­ma­ka­re som var verksamma i Mönsterås under denna tid var herrar Edberg och Östling. Tyvärr saknar Mönsterås församling husförhör- och flytt­läng­er för denna period, så det har varit svå­rig­he­ter att utforska deras tid i orten. Något har i varje fall kommit fram genom man­talslängd samt vigsel- och fö­del­se­bo­ken.

Do­ku­men­ta­tio­nen börjar dock med den kvinna som var mor till Östling samt kom att bli hustru till Edberg. Som nybliven änka flyttade Catharina Elisabeth Östling från Vimmerby i början av 1790-talet och bosatte sig i Mönsterås till­sam­mans med sina två söner. I 1795-års man­talslängd återfinns hon vid tomt nr 32-33 i köpingen, som vid denna tid benämndes Mölstadås. År 1804 ingick änkan Östling i äktenskap med ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Johan Tvengström och giss­nings­vis byggde denne upp en kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad vid tomten. Tyvärr har det inte varit möjligt att få någon klarare bild av Tvengström, vilken dock var född i Kalmar den 29/2 1772 som son till krukmakare Eric Tvengström och dennes hustru Anna Maria Spiik. Under 1790-talet fanns han i varje fall som gesäll hos sin svåger Peter Nygren i Västervik, och därifrån skall han ha flyttat till Kalmar.

Det har ej heller gått att få någon klarhet i när ka­kel­ugns­ma­ka­ren flyttade till Mönsterås, men eftersom han inte har påträffats i mantals- eller hus­för­hörslängd så skedde det troligtvis strax innan gif­ter­må­let med Catharina Elisabeth Östling. Detta äktenskap blev dock inte så långvarigt, eftersom ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Johan Tvengström avled redan den 22/5 1805 i en ålder av 28 år. I boupp­teck­ning­en efter honom upptogs som tillgång en kruk­makar­verk­stad och bland skulderna fanns en sådan till en gesäll vilken då troligtvis varit verksam vid denna verkstad. Efter att ha blivit änka för andra gången kom Catharina Elisabeth även fort­sätt­nings­vis att vara bosatt vid nr 32-33 på Åsen till­sam­mans med sina söner, som då blivit tre genom den tämligen nyfödde sonen Erik Johan Tvengström. Det dröjde emellertid inte så många år innan änkan hade fått en ny make och det därigenom även kommit en ny ka­kel­ugns­ma­ka­re till adressen.

Peter (Johan) Edberg skall enligt senare tiders (1850-tal) hus­för­hörs­läng­der ha varit född i Västervik 1777. Inte heller Västerviks kyrkoarkiv är komplett avseende denna tidsperiod, men en ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Peter Edberg har vid slutet av 1700-talet åter­fun­nits hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Öfverberg i Västervik. Nu anges denne vara född 1878, men det är inte ovanligt att hus­för­hörs­upp­gif­ter kan skilja mellan olika tillfällen för samma person. Det har inte heller varit möjligt att helt säkert kunnat iden­ti­fi­e­ra Edberg bland Västerviks nyfödda under åren 1777 och 1778. Möjligtvis kan han ha varit född på en annan ort. I varje fall flyttar gesällen Peter Edberg till Kalmar 1801 men återvänder 1805 till Västervik och Öfverberg. Han kom då närmast från Karlskrona. Året efter, alltså 1806, uppges Edberg ha flyttat till Mönsterås, där han ett år senare ingick i äktenskap med änkan Catharina Elisabeth Tvengström. Från och med 1808 anges han i man­talsläng­den vara ägare till tomt nr 32-33 och där fanns som lärling hustruns son Daniel Östling, vilken några år senare hade blivit gesäll. Som sådan fanns han till­sam­mans med en lärling hos Edberg i varje fall hela 1810-talet.

Peter Johan Edberg blev änkeman år 1820, men gifte om sig två år senare. Under de följande åren förekommer Edberg tämligen flitigt i kyr­ko­ar­ki­ven eftersom ett flertal barn föds under 1820- och 1830-talen. Något för­bryl­lan­de är att Edberg under 1820-talet benämns med förnamnet Johan i stället för Peter. Högst sannolikt är det dock fråga om samma person, eftersom både hustrun och barnens namn över­ens­stäm­mer från tidigare. Edberg kom att vara bosatt och troligtvis även driva sin verksamhet i Mönsterås södra rote och där vid en tomt som senare benämndes nr 133.

Rörelsen be­teck­na­des i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser som kakelugns- och sten­kärls­fa­brik och finns medtagen från och med 1829. Detta år fanns det fyra anställda hos Edberg, och under de kommande åren fram till och med 1851 varierade detta antal mellan en till fem stycken. Under de senaste åren tycks Edberg ha delat ägandet med svärsonen Wennerberg, vilken antecknas som ägare från och med 1852. Det som uppges ha till­ver­kats vid verkstaden/fabriken var kakelugnar och diverse stenkärl. Ka­kel­ugns­ma­ka­ren och borgaren Peter Johan Edberg avled den 15/5 1858.

Sven Adolf Wennerberg föddes den 13/5 1809 i Karlskrona och möjligtvis berodde det framtida yrkesvalet på att fadern var ka­kel­ugns­ma­ka­re Jonas Wennerberg samt att morfadern var ka­kel­ugns­ma­ka­re Sven Sundell. I varje fall lämnar han hemstaden 1832 efter att under några år arbetat vid Bergkryss verkstad. Nästa ar­bets­plats blev hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Bruse i Kalmar, och därifrån kom så Wennerberg till Edberg i Mönsterås år 1838. Två år senare ingick han i äktenskap med Edbergs äldsta dotter, och blev efterhand kompanjon med svärfadern.

Vid 1850-talets början hade Edberg blivit drygt sjuttio år, och Wennerberg hade nog då tagit över det mesta av verk­sam­he­ten. Från 1852 finns han i varje fall upptagen som ägare till rörelsen i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser. Detta år fanns det en lärling i tjänst vid verkstaden enligt dessa be­rät­tel­ser. Pro­duk­tio­nen bestod av kakelugnar och diverse stenkärl (hus­hålls­gods som krukor, fat, skålar och liknande). Från och med 1864 meddelar fa­briks­be­rät­tel­ser­na även det antal som till­ver­ka­des vid fabrikerna/verk­stä­der­na. Möjligtvis hade Wennerberg då börjat trappa ner på verk­sam­he­ten, men i varje fall bestod pro­duk­tio­nen under de tre följande åren av fyra kakelugnar per år samt diverse stenkärl. I 1867-års fa­briks­be­rät­tel­se anges att fabriken är nedlagd under året.

Ar­bets­fol­ket vid verkstaden bestod mestadels av en person förutom något år då där fanns två stycken. Familjen Wennerberg lämnade Mönsterås och tomt nr 133 till­sam­mans med en gesäll år 1867 för att bosätta sig i Malmköping. Två år senare återvände de till Mönsterås, men möjligtvis hade Wennerberg då avslutat sin yr­kes­verk­sam­het. I varje fall benämndes familjen under 1870-talet som fattighjon. Den före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren Sven Adolf Wennerberg avled den 2/8 1886.

Daniel Östling föddes den 1/6 1790 i Vimmerby, men efter att modern tidigt blivit änka så flyttade hon med de två sönerna till Mönsterås. Där gifte hon sig år 1804 med ka­kel­ugns­ma­ka­ren Anders Johan Tvengström, men året efter var hon återigen änka. Till­sam­mans med A J Tvengström fick hon den 27/8 1804 sonen Erik Johan Tvengström, vilken senare kom att ägna sig åt ka­kel­ugns­ma­ke­riyr­ket i Kalmar. 1807 blev det ett nytt äktenskap för Daniel Östlings mor, och denna gång med ka­kel­ugns­ma­ka­ren Peter Edberg. Troligtvis medförde detta att Edberg övertog en ka­kel­ugns­makar­verk­stad. I varje fall kom Daniel Östling i lära hos sin mors make, och 1811 återfinns Östling som gesäll i kyr­ko­ar­ki­ven i samband med att han till­sam­mans med Edberg uppträder som dopvittne. I man­talsläng­den som sträcker sig till 1820, uppges han detta år fort­fa­ran­de vara gesäll hos Edberg.

Eftersom hus­för­hörslängd för för­sam­ling­en saknas från 1800-talets början till dess mitt, så går det inte att få någon upp­fatt­ning om när Östling lämnade Edberg och startade sin egen verksamhet. Möjligtvis var det i samband med att modern avled 1820 eller när Edberg gifte om sig något år senare. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser finns emellertid Östling med från och med 1829, men troligtvis har han startat sin verksamhet flera år tidigare. Be­rät­tel­ser­na meddelar att Östling i sin kakelugns- och sten­kärls­fa­brik sys­sel­sät­ter två arbetare under detta och de flesta av de följande åren. Något år kan det dock enbart finnas en arbetare vid verkstaden, medan det ett annat år kan finnas tre. Pro­duk­tio­nen bestod av kakelugnar och diverse stenkärl.

Bostaden och då troligtvis även verkstaden fanns belägen i södra roten, och efter det intryck som det går att få av hus­för­hörsläng­den så hade Edberg sin bostad och verksamhet i närområdet. Ka­kel­ugns­ma­ka­ren och borgaren Daniel Östling drev sedan sin verksamhet fram till det att han avled den 22/2 1846. Hus­för­hörsläng­den upplyser om att en gesäll ämnar gifta sig med änkan och därmed överta verkstaden. Nu blev det inte så utan gesällen flyttade till en annan ort och verkstaden kom att stå oanvänd i varje fall under en tid.

Vid Mönsterås södra rote tomt nr 131 b, vilket giss­nings­vis är samma plats som där Östling drev sin verksamhet, fanns enligt hus­för­hörsläng­den för perioden 1861-70 ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan David Svensson bosatt till­sam­mans med hustru samt tjänste- och arbetsfolk. J D Svensson var född den 15/1 1829 i Göteborg och troligtvis var det därifrån han kom som gesäll till August Kjellgren i Dö­der­hultsvik (Oskarshamn) år 1855. Året efter flyttade han så till Mönsterås, och där blev det samma år giftermål med Anna Elionora Sandbäck. Hon var för övrigt syster till Adolf Teodor Sandbäck, vilken under en tid kom att arbeta som gesäll hos J D Svensson samt några årtionden senare i Kalmar äga och driva en av landets största ka­kel­fa­bri­ker.

J D Svenssons rörelse i Mönsterås finns medtagen i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från och med 1858. Ar­bets­styr­kan bestod mestadels av en person, och denne till­ver­ka­de till­sam­mans med Svensson som exempel 30 kakelugnar samt diverse stenkärl år 1864. Pro­duk­tio­nen varierade under åren mellan 15 till 30 kakelugnar. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan David Svensson avled den 23/12 1877, och därefter drevs rörelsen vidare av änkan under något år. Det sista år som verkstaden/fabriken förekommer i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser är 1878, så möjligtvis var det därmed slut på kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten vid den tomt som då benämndes nr 23.

Samtliga ovan nämnda kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re var troligtvis verksamma på en mycket begränsad yta (tomterna 31 och 32-33), och eftersom en brännugn var en tämligen stor in­ve­ste­ring kan de eventuellt använt sig av en gemensam sådan. Nuvarande adress är Storgatan 24 där bloms­ter­han­deln Ci­ty­blom­mor för närvarande har sin affär.

Näste ka­kel­till­ver­ka­re att bosätta sig i Mönsterås var ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Victor Sandelius. Till­sam­mans med sin stora familj slog han sig ner vid tomt nr 30. Detta skedde 1884 och Sandelius kom då närmast från Kalmar där han drivit en tämligen stor rörelse.

I Väs­ter­hej­de på Gotland föddes den 25/9 1836 gossen Johan Victor Höök enligt denna för­sam­lings födelsebok (fö­del­se­da­tu­met anges i senare hus­för­hörs­läng­der till den 25/4). 1851 flyttade han till Västervik, och kom där i lära vid en ka­kel­ugns­ma­ka­rän­kas verkstad. Som verks­ge­säll (gesäll som skötte verkstaden) fanns där Erik Peter Höök, vilken var en äldre bror till Johan Victor. (Där fanns även en gesäll med namnet Sandelius, vilket troligtvis in­spi­re­ra­de Johan Victor att som gesäll byta till detta efternamn).

När brodern Erik Peter efter något år startade upp den egna verk­sam­he­ten i Västervik, så följde Johan Victor med dit. Där blev han sedan kvar till 1859 då han som gesäll och med ef­ter­nam­net Sandelius flyttade till Ryssby. I Västervik hade Sandelius även träffat sin hustru, och paret blev i Ryssby bosatta vid Kna­pe­går­den vid vilken han tjänst­gjor­de som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Året efter, alltså 1860 flyttade Sandelius och hans hustru till Kalmar där en efterhand rätt så stor verksamhet startades upp. Även bar­naska­ran blev efterhand tämligen stor. Där i Kalmar blev de sedan bosatta ända fram till 1884 då det blev dags att styra kosan till Mönsterås.

Familjen Sandelius verksamhet i Mönsterås har utförligt och intressant pre­sen­te­rats i artikeln Sandelius ka­kel­ugns­ma­ke­ri. En Möns­terås­in­du­stri vid seklets början, vilken var författad av Anton Sjöberg och pub­li­ce­ra­des i Stranda hem­bygds­för­e­nings årsskrift 1978-1979 (årgång 52 och 53). Fortsätter ändå med att återge några upp­lys­ning­ar från kyr­ko­ar­ki­ven.

Familjen blev bosatta vid tomt nr 30 (på Kuggås enligt artikeln) och även om de fyra sönerna säkerligen tidigt fick börja arbeta i verkstaden så fanns det tidvis ändå någon gesäll och lärling som ingick i hushållet. Johan Victor Sandelius fick med tiden titeln ka­kel­fab­ri­kör, och sönerna ti­tu­le­ra­des ka­kel­ugns­ma­ka­re. Dessa var Johan Ernst Henrik f. 30/6 1860, Pehr Albin Viktor f. 24/4 1866, Karl Axel Martin f. 20/5 1868 och Arvid Hugo Samuel f. 20/8 1872, d. 2/10 1909. Samtliga barn föddes i Kalmar.

Ka­kel­fab­ri­kör J V Sandelius avled den 6/12 1915, men enligt den tidigare nämnda artikeln så skall till­verk­ning­s­en ha upphört omkring 1914. Artikeln berättar också att Axel Sandelius kom att bedriva ke­ra­mik­till­verk­ning i mindre omfattning yt­ter­li­ga­re en tid. Två av hans söner arbetade även de under en tid i branschen, varav Folke Sandelius blev tredje ge­ne­ra­tio­nen ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Tillinge, Boda och Oskarshamn

Under många år har namnet Tillinge för­knip­pats med en Småländsk fa­jans­fa­brik som grundades 1858 och lades ner 1925, men för­hål­lan­det är mer kom­pli­ce­rat än så. Historien börjar med att Born­hol­ma­ren Henrik Hammer beslutar att starta Bornholmsk ke­ra­mik­till­verk­ning i Sverige. Till sin hjälp tar han Carl Erasmus Dam, Jacob Jensen Westh och Lars Jörgensen, samtliga från Bornholm, dessutom ingår konsul Deurell från Oskarshamn och Lagmannen Berg på Rånäs i företaget. Den 17 september 1858 grundar de bolaget Tillinge Fayence och Ter­racot­ta­fa­brik.

Vid fabriken till­ver­ka­des nytto-, prydnads- och hus­hålls­pro­duk­ter utifrån modeller som Carl Dam medfört från Bornholm, även den gula leran som användes hämtades från Bornholm. Glasyren på föremålen var klar trans­pa­rent eller med en färg­sätt­ning som de kallade majolika. Vissa föremål glaserades inte utan målades med oljefärg, det var fram­förallt sparbössor och leksaker som målades. Till­verk­ning­s­en gick bra redan från början och vid Gö­te­borgs­ut­ställ­ning­en 1860 erhöll Carl Dam en hedrande Sil­ver­me­dalj för Westervik & Tillinges Fayence och Ter­racot­ta­ar­be­ten. Medaljen följdes senare av fler upp­märk­sam­man­den, bl.a. i Hamburg 1863 och i Stockholm 1866.

I början av 1860-talet funderade de på en utvidgning av verk­sam­he­ten och två år senare 1863, uppfördes en fi­li­al­fa­brik i Oskarshamn. I Oskarshamn skulle kom­mu­ni­ka­tio­ner­na vara bättre, vilket i sin tur skulle leda till en mer omfattande för­sälj­ning. Det visade sig snart att Oskars­hamns­fa­bri­ken var bättre i alla avseenden och under 1867 kom så beslutet att fabriken i Tillinge skulle läggas ner och att all till­verk­ning skulle förläggas till den nya fabriken i Oskarshamn. I december 1867 var flytten fullbordad och kort därefter läggs Tillinge Fayence och Ter­racot­ta­fa­brik ner och utbjuds till för­sälj­ning.

Under våren 1868 är fabriken i Tillinge såld. Därefter etableras en Jästfabrik med till­hö­ran­de bränn­vins­brän­ne­ri i lokalerna, allt under styre av stadens pampar. Viss turbulens uppstod då tid­nings­tryc­ke­ri­et Primo som fanns i samma byggnad började skriva ned­sät­tan­de artiklar om bränn­vins­till­verk­ning­s­en. Det gillade inte pamparna så kontraktet sades upp och tryckeriet kastades ut. Den sista tiden användes fa­brikslo­ka­ler­na till bostäder åt fattiga änkor. Byggnaden revs 1925.

Fa­jans­fa­bri­ken i Oskarshamn grundades 1863 av Johan Ancker, Carl Dam och Henrik Hammer som en filial till Tillinge Fayence och Ter­racot­ta­fa­brik, men de tre herrarna beslutade att stanna kvar i Tillinge och överlät istället driften av den nya fabriken till J.J. Westh och Disponent Jörgensen. Oskars­hamns­fa­bri­ken blev en god affär och snart var fabriken större än den i Tillinge. Detta medförde att till­verk­ning­s­en successivt flyttades från Tillinge till Oskarshamn. Denna splitring av verk­sam­he­ten visade sig vara både oekonomisk och opraktisk och medför så småningom att Tillinge Fayence och Ter­racot­ta­fa­brik läggs ner.

Hammer hamnade snart i skuld till de andra ägarna och blev då tvungen att avstå sin del i den nya fabriken. Han lämnar Oskarshamn 1865 och startar istället Tillinge Nya Fabrik till­sam­mans med några vänner och släktingar. Hammers del i Oskars­hamns­fa­bri­ken övertas då av rep­sla­ge­ri­fab­ri­kör H. Hoffman. Straxt därefter lämnar också Ancker fabriken, dennes del övertas då av Carl Dam som därmed står som ägare till 2/3 av fabriken.

1867 när fabriken i Tillinge avvecklats väljer Dam att flytta till Oskarshamn, men det uppstår snart problem då det visar sig att staden har planer på att bygga en järnväg rakt över fa­briks­mar­ken. Dam anar oråd och erbjuder Hoffman att köpa de resterande andelarna i fabriken för 6.000 Rdr. Hoffman accepterar och från 1873 står han som ensam ägare av fabriken. Dam lämnar Oskarshamn och flyttar Boda där han avser att starta ny till­verk­ning. För Hoffman går det sämre, han tvingas lägga ner fabriken redan efter ett år och från 1874 är marken till­gäng­lig för byggandet av järn­vägs­spår.

C.E Dam lämnar Oskarshamn 1873 och flyttar till Boda i Ålems socken, där startar han Boda Fayence och Ter­racot­ta­fa­brik, eller Firma Carl Dam som den egentligen hette. Den till­verk­ning som upptas är i stort sett den samma som fanns i Tillinge och Oskarshamn. Han gjorde förvisso en del för­bätt­ring­ar och skapade nya modeller, men fortsatte också tillverka enkla varianter av konstgods som t.ex Lergökar och de populära spar­bös­sor­na i form av Äpplen, Päron, Hundar, Katter och Ankor. Spar­bös­sor­na gjordes i både glaserade och målade varianter medan lergöken nästan alltid var oglaserad.

I maj 1895 överlåter Carl Dam hela verk­sam­he­ten till sin äldste son Hans Adolf Christian Dam. Denne fortsätter driften under namnet Adolf Dam fram till sin död 1922. Efter Adolf död fortsätter änkan driften i yt­ter­li­ga­re 6 år och hon har god hjälp av fabrikens verk­mäs­ta­re Anton Olsson. 1928 ut­ar­ren­de­ras fabriken till Gabriel Burmeister som fortsätter driften fram till maj 1932 då fabriken delvis förstörs i en brand och all till­verk­ning måste stoppas. Burmeister lämnar då Boda vilket gör att änkan måste försöka hitta en ny arrendator eller köpare till fabriken. Hon hittar inga in­tres­sen­ter och inför faktum tvingas hon lägga ner fabriken. Enligt uppgift så arbetade aldrig fler än 15 personer vid fabriken. Carl Dam avlider på Pingst­da­gen 1912, 77 år gammal.

1928 sex år efter Adolf Dams död läggs verk­sam­he­ten ner i Boda. Gabriel Burmeister som 1925 köpt kon­kurs­bo­et efter Tillinge Fa­jans­fa­brik väljer att arrendera fabriken i Boda under åren 1928-1932. Han fortsätter med till­verk­ning av prydnads, nytto- och vanligt hus­hålls­gods enligt Bodas modeller och använder samma formar och samma glasyr. Det är därför ingen skillnad på Bodas och Bur­meis­ters produktion vid fabriken under dessa år, annat än sig­ne­ring­en. Efter Gabriels över­ta­gan­de signeras godset med Bur­meis­ters kända signatur - ett krönt G, ibland till­sam­mans med djup­stäm­peln BF.

Efter Tillinge Fayence och Ter­ra­kot­ta­fa­brik och den korta perioden i Oskarshamn, startar Henrik Hammer Tillinge Nya Fabrik fabrik i Tim­mer­nab­ben 1866, kom­plet­te­rad med en med för­sälj­nings­bu­tik i Mönsterås. Till sin hjälp har han Botilde och P.G.A. Kofoed, Sven Ohlsson och Ida Jörgensen. Företagets start­ka­pi­tal var 9.000 kr fördelat på 6 andelar á 1.500 kr.

Mycket av den erfarenhet Henrik hade från den första Tilling­e­fa­bri­ken följer med till den nya fabriken. De fortsätter också att hämta sin lera från Bornholm och till­verk­ning­s­en består av nytto- och hus­hålls­före­mål enligt samma modeller som vid tidigare fabriker. Det är också vid denna fabrik de börjar använda den mörkt rinnande glasyr som så starkt förknippas med Tilling­e­fö­re­mål, Mahognilik Emalj som den kallades.

Hammer som var både religiös och nykterist, engagerar sig mer och mer i andra projekt på ålderns höst. 1885 bygger han en stor lokal i anslutning till fabriken vilken han upplåter hyresfritt till sina vänner i God­temp­lar­nes avdelning i Kalmar. I juni 1888 överlåter han fabriken till sonen Henrik Hammer som tar hjälp av Ida Jörgensen från Tillinge, Botilde Kofoed från Gisslemåla och Sven Olsson från Tim­mer­nab­ben. Verk­sam­he­ten fortsätter därefter till den 7 mars 1891 då alla utom Henrik Hammer lämnar företaget.

1891 skickar Henrik Hammer in en anmälan till Han­dels­re­gist­ret om bildandet av Tillinge Han­dels­för­e­ning AB. Som ägare till det nya företaget står Henrik Hammer Ålem (fir­ma­teck­na­re), Sven Jonsson Löfö, Albert Emil Olsson, Anders Petter Green och Fredrik Nicolaus Olsson, alla från Tim­mer­nab­ben. Företaget går till en början bra, men när de kommer in på 1900-talet börjar problem uppstå, främst av ekonomisk art. Detta gör att fabrikens utveckling stannar av och den 17 februari 1906 läggs till­verk­ning­s­en ner. Henrik Hammer dör 10 februari 1910.

Henrik Hammer som nu blivit en gammal man och varit borta från till­verk­ning­s­en under många år, återvänder till fabriken och gör ett sista försök att få fart på till­verk­ning­s­en. Den 20 oktober 1910 grundar han Tillinge Fay­ence­fa­brik och startar upp till­verk­ning­s­en igen, men ekonomin är redan från början ansträngd och försöket vara endast i fem år. 1915 tvingas han att lägga ner all verksamhet.

1917 arrenderar Theodor Henrik Powel fabriken och gör ett försök att starta upp driften igen. Han lyckas bara hålla igång pro­duk­tio­nen under två år och 1919 är det slut för hans del. Efter Powel görs ett sista tappert försök att få fart på fabriken, detta genom att ombilda företaget till Aktiebolag. Kapitalet som satsas är dock inte till­räck­ligt och fabriken begärs i konkurs sommaren 1924. Fabriken säljs till Gabriel Burmeister 1925 och därmed är epoken Tillinge över. Enligt uppgift var det aldrig fler än 30 personer som arbetade vid fabriken. Tillinge Fa­jans­fa­brik blir istället Ga­bri­el­ver­ken.

Vid den första fabriken, Tillinge Fayence och Ter­racot­ta­fa­brik, användes två olika stämplar, T.F och Tillinge Fabrik. Men vanligast var nog att föremålen lämnade fabriken helt ostämplade.

Vid Oskars­hamns­fa­bri­ken användes också två olika stämplar. Det var Oskars­hamns Fabrik eller för­kort­ning­en O-F. Vad man vet så användes dessa stämplar parallellt med varandra, men precis som vid första fabriken lämnades föremålen oftast ostämplade.

Vid Bo­da­fa­bri­ken var man ännu sämre på att stämpla sitt gods. Nytto- och hus­hålls­god­set stämplades nästan aldrig och Spar­bös­sor­na inte alls. När de väl valde att märka sitt gods så användes stämpeln B.F. Namnet Boda har också använts som märkning vid något tillfälle, men den märkningen är mycket sällsynt.

Godset vid Tillinge Nya Fabrik stämplades först TnF 1865-1888, för att sedan ändras till Tillinge i rund stil 1888-1906 och 1910-1915. Sista delen av fabrikens verk­sam­hets­tid 1917-1924 signerades godset med ristad rak signatur Tillinge .

Fabrikerna finns också do­ku­men­te­ra­de i skriften Gammal bruks- och pryd­nads­ke­ra­mik från Öst-Småland av Karl Hammer, i Gabriel Bur­meis­ters artikel Tim­mer­nab­ben och Boda - Några interiörer från 1800-talets fa­jansin­du­stri i Kalmar län publicerad i Kalmar läns årsskrift 1942, samt Nils Baumgarts skrift om Carl Erasmi Dam, hans släkt och fa­jans­fab­ri­ka­tion bearbetad för internet av Joakim Hardell.

Habbestorp

Johan August Schuberg föddes den 2/5 1843 i Grimeton och kom som tret­ton­å­ring i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Karstorp i när­lig­gan­de Varberg. Efter en rätt så lång tid hos sin läro­mäs­ta­re blev det en period många och korta besök vid olika verkstäder för gesäll Schuberg. Första anhalten var vid ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindbergs verkstad i Nyköping. Dit anlände han 1865, men redan året efter återfanns han hos L W Hagberg i Ringarum. Där blev han dock inte kvar länge, utan i slutet av år 1866 återvände Schuberg till Västkusten. P G Stenberg i Falkenberg var den som då fick dra nytta av Schubergs fär­dig­he­ter. 1868 var det så dags att förflytta sig till Mönsterås och J D Svenssons verkstad, men året efter blev det bostad och egen verkstad i Habbestorp som då ingick i Mönsterås socken. Där kom Schuberg att bli bosatt vid Habbestorp nr 1 till­sam­mans med den nyblivna hustrun och efterhand även några barn.

Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten finns första gången med i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser 1873, och detta år skall pro­duk­tio­nen bestått av 15 kakelugnar och diverse stenkärl. Tre år senare till­ver­ka­des 25 kakelugnar och 500 dussin stenkärl. Fab­ri­ka­tio­nen kom senare att variera mellan 15 till 26 kakelugnar, och förutom stenkärl (hus­hålls­gods som krukor, fat, skålar m m) finns blomkrukor med bland det som till­ver­ka­des. Dessa Fa­briks­be­rät­tel­ser ger även besked om vad som fanns i verkstaden. Här följer så en uppräkning av vad som är angivet: 2 drejskivor, 18 sims- och frisformar, 7 ecken (hörn)- och ka­kel­for­mar, 1 kiselkvarn och 1 brännugn. De olika ka­kel­for­mar­na medförde troligtvis att ka­kel­ug­nar­na kunde beställas i flera va­ri­a­tio­ner.

Det sista år som Schuberg förekommer i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser är 1882, men giss­nings­vis fortsatte pro­duk­tio­nen ännu en tid. Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan August Schuberg avled den 2/11 1910.

Högsby

Enligt uppgifter som det har gått att ta del av genom internet så skall det under slutet av 1600-talet ha funnits en krukmakare Hans Bouvin som eventuellt någon tid var verksam i Högsby. Han uppges ha varit född i Livland al­ter­na­tivt i Tyskland, men ef­ter­nam­net tyder på ett vallonskt ursprung. Under perioden 1661-69 skall Bouvin ha varit bosatt i Vimmerby, men han uppges även ha varit verksam i Kalmar och Mönsterås under 1670- och 1680-talen. Dödsåret anges till efter 1683. Sonen Jonas Hansson Bouvin, som också blev krukmakare, skall ha blivit född omkring 1659. Han avled den 3/5 1746 i Skruvshult, Högsby. (Uppgiften har gått att vidimera genom Högsbys för­sam­lings dödsbok).

I Högsby socken har det förekommit kakel- och kruk­till­verk­ning under så gott som hela 1800-talet. Den tidigaste ka­kel­ugns­ma­ka­re som det har gått att återfinna i hus­för­hörs­läng­der­na är Nils Tunström, vilken 1812 fanns bosatt i Staby till­sam­mans med sin familj och sitt tjäns­te­folk. Däremot uppger Tuna för­sam­lings kyrkoarkiv en flyttning därifrån till Högsby redan år 1809.

Nils (Nicklas, Nicolaus) Tunström var född den 20/8 1777 i Vimmerby och möjligen var det även där som han till­bring­a­de några av gesällåren. Som lärling befann han sig i varje fall under 1790-talet hos krukmakare Peter Nygren i Västervik. Till­sam­mans med sin hustru flyttade han 1804 till Kulltorps gård i Tuna socken där han drev säteriets ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­stad. Till Staby i Högsby socken kom så familjen Tunström, vilken då även bestod av två söner, år 1809. Hos Tunströms kom det att bo några gesäller och lärlingar under åren och troligtvis kom även de två äldsta sönerna att medverka i verk­sta­dens arbete. Familjen Tunström återvände dock till Vimmerby 1825, och fem år senare bosatte de sig i Blackstad och drev där ett kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri under lång tid och i flera ge­ne­ra­tio­ner.

Som gesäll hos Tunström i Staby fanns bland annat Johan Magnus Ringblad under några perioder. Tyvärr har det inte gått att få fram några utförliga uppgifter om Ringblads tid innan han kom till Staby, men han skall i varje fall, om upp­gif­ter­na i hus­för­hörsläng­den har blivit rätt tolkade, ha kommit till världen 1794 i Åseda. Datumet enligt hus­för­hörsläng­den anges till den 13/3, men i fö­del­se­bo­ken för Åseda församling finns ingen som passar in. Däremot föds en Johan Magnus den 30/3 detta år och vars far var soldaten Magnus Ring. Med största san­no­lik­het var det denne Johan Magnus som senare tog sig ef­ter­nam­net Ringblad. 1809 lämnar han för­äld­ra­hem­met för att flytta till Kalmar.

I Kalmar stads­för­sam­lings kyrkoarkiv påträffas lärgossen Ringblad, vilken 1815 som utlärling (gesäll) flyttar till Högsby och Tunströms verkstad. Därefter blev det några resor mellan Högsby och Kalmar för gesäll Ringblad. Enligt Kalmar stads­för­sam­lings flyttlängd återvände Ringblad 1819 till Kalmar för att året efter återigen bege sig till Högsby. 1821 blev det ännu en gång en visit i Kalmar, men 1824 bosatta han sig slut­gil­tigt vid Staby i Högsby socken/församling. Troligtvis blev han då under en kort period verksam hos Tunström, men återfinns senare som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Om det var Tunströms verkstad som övertogs, eller om det byggdes en ny av Ringblad är oklart, men i hus­för­hörsläng­den för perioden 1826-32 fanns Ringblad till­sam­mans med den nyblivna hustrun samt gesäller bosatt på Skansen vid Staby. Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser för år 1829 hade han detta år två personer till sin hjälp i verkstaden där det till­ver­ka­des stenkärl (hus­hålls­gods som krukor, skålar, fat och liknande). Nu blev det ingen lång tid för Johan Magnus Ringblad som ka­kel­ugns­ma­ka­re, utan han avled redan den 27/1 1829. I boupp­teck­ning­en upptas som tillgång bland annat ka­kel­ugns­ma­ka­re­verk­sta­den med in­ven­ta­ri­er vid Staby Skans.

Därefter drevs verk­sam­he­ten vidare av änkan under något år med hjälp av gesäller, men i slutet av år 1830 gifte hon om sig med gesällen Johan Fredric Kjellman och därmed blev han mästare vid denna verkstad. Johan Fredric Kjellman var född den 18/7 1804 i Kalmar, och son till kruk­ma­ka­ren Jonas Kjellman. Eftersom fadern avled när Johan Fredric bara var några år gammal, så fick han göra sin lärotid vid andra verkstäder i Kalmar. Som gesäll flyttade J F Kjellman år 1826 till Werngrens verkstad i Ronneby, för att året efter komma till Lundqvist i Ystad. 1828 återvände han till Kalmar där han bland annat hade sin tjänst hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Bruse. Till Högsby och änkan Ringblad anlände han så 1829.

I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser återfinns Kjellman från och med 1832, och detta år fanns det tre arbetare (gesäller, lärlingar) i hans tjänst. Pro­duk­tio­nen bestod av stenkärl. Året efter och framåt fanns även kakelugnar med bland det som till­ver­ka­des. Fram till 1841 bestod ar­bets­styr­kan av mellan en till två personer, men därefter ökade den betydligt. Här följer exempel på antalet arbetare vid kakelugns- och sten­kärls­fa­bri­ken: 1841 - 3 st., 1842 - 5 st., 1843 - 3 st., 1844 - 4 st., 1845 - 6 st., 1846 - 8 st. Därefter återgick ar­bets­per­so­na­len till att vara mellan en till två stycken.

Någon gång under 1840-talet flyttade Kjellman till­sam­mans med hustru och arbetsfolk in till Högsby, och blev där bosatt vid nr 2. Om det då även blev ett byte av verk­stads­lo­kal har tyvärr inte gått att fastställa. Borgaren i Kalmar och ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan Fredric Kjellman avled den 5/11 1853, och därefter fick den ef­ter­läm­na­de hustrun än en gång som änka driva verk­sam­he­ten under en tid. Änkan hade under åren två till tre med­hjäl­pa­re till att sköta verkstaden/fabriken. Efter att hon avlidit 1862 övertogs ägandet av kro­no­läns­man Hjertqvist i Hammarby, vilken enligt 1864 års fa­briks­be­rät­tel­ser hade en person i arbete vid fabriken, samt med hjälp av denne till­ver­ka­de 40 kakelugnar och 600 stenkärl detta år. Möjligtvis blev kro­no­läns­man­nens tid som ka­kel­fab­ri­kör inte så långvarig. I varje fall förekommer han endast yt­ter­li­ga­re en gång i dessa fa­briks­be­rät­tel­ser, och det är under det följande året. Då har pro­duk­tio­nen stannat vid 6 kakelugnar samt stenkärl.

I grann­ska­pet till makarna Kjellmans fastighet blev ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders(Andreas) Petersson bosatt och giss­nings­vis kom även han att använda Kjellmans verkstad. Möjligen då under änkan Kjellmans tid men också under kro­no­läns­man Hjertqvist tid. Dessutom eventuellt även efter att Hjertqvist upphört med verk­sam­he­ten. An­led­ning­en till detta antagande är att Petersson förekommer i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från och med 1856, och det känns inte så troligt att han byggde upp en egen verkstad i närheten av Kjellmans eftersom han var gift med en syster till änkan Kjellman. Antagandet (gissningen) är att Petersson skötte rörelsen åt sin svägerska och även åt Hjertqvist, men att han dessutom drev en egen verksamhet vid sidan om.

Enligt hus­för­hörsläng­den så var Anders Petersson född den 21/8 1814 i Madesjö socken. Samma längd anger att ut­lär­ling­en Petersson flyttade till Kjellmans verkstad i Högsby 1835 och då närmast från Kalmar. Nu har han tyvärr inte gått att återfinna i någon av dessa för­sam­ling­ars flytt­nings­längd. I varje fall arbetar han som gesäll hos Kjellman och gifte sig efter några år med fru Kjellmans syster.

Som tidigare skrivits så förekom Petersson i fa­briks­be­rät­tel­ser­na från och med 1856, och där fanns han sedan ända till 1883. Under dessa år anges det ha varit en arbetare vid verkstaden/fabriken och till­verk­ning­s­en bestod av stenkärl/lerkärl. Något år finns även kakel med bland det som pro­du­ce­ra­des. I 1883 års fa­briks­be­rät­tel­ser anges dock verk­sam­he­ten vara nedlagd, och den 14/4 1887 avled ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Petersson.

En annan ka­kel­ugns­ma­ka­re som fick sin utbildning vid Kjellmans verkstad var Daniel Carlsson, vilken var född den 12/11 1834 i Högsby församling. Han började sin lär­lings­tid hos Kjellmans år 1853 och stannade där till 1859 då han som gesäll bosatte sig i Huseby. Där bildade Carlsson familj och till­sam­mans med den och någon gesäll fanns han därefter vid Huseby nr 6. Troligtvis byggde han även upp en verkstad där. I Kom­mers­kol­le­gi­ets fa­briks­be­rät­tel­ser finns verk­sam­he­ten med från och med 1864, och detta år till­ver­ka­des 60 000 stenkärl. Året efter ingick dessutom fyra kakelugnar i pro­duk­tio­nen. Under åren fanns det enligt dessa fa­briks­be­rät­tel­ser mestadels en arbetare/gesäll till hjälp vid verkstaden/fabriken. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Daniel Carlsson avled den 1/2 1881, och resten av året ar­ren­de­ra­des verkstaden av Gustaf Bergcreutz. Året efter skedde där dock ingen till­verk­ning, och 1883 antecknas verk­sam­he­ten som nedlagd.

Makarna Carlssons son, Oscar Henry Karlsson, vilken var född den 1/10 1864 i Högsby, kom även han att bli ka­kel­ugns­ma­ka­re, och möjligen drev han rörelsen vidare under en period. Enligt hus­för­hörsläng­den verkar det dock som han till­sam­mans med nyblivna hustrun samt modern bosatte sig vid en när­lig­gan­de fastighet år 1897. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Karlsson med hustru och barn flyttade 1901 till Oskarshamn, men återvände till Huseby två år senare.

Den tredje ge­ne­ra­tio­nen Karlsson som blev ka­kel­ugns­ma­ka­re var Oskar Harald Zakarias, som föddes den 8/4 1905 och brodern Paul Valdemar, född den 20/1 1912. Troligtvis arbetade de till­sam­mans med sin far och då antagligen med upp­sätt­ning av fa­brikstill­ver­ka­de kakelugnar. Omkring 1930 ge­nom­för­des en förändring av fas­tig­hets­be­teck­ning­ar­na i området och fas­tig­he­ten vid Huseby nr 6 blev i stället Storgatan nr 4 i Högsby. De följande åren blev dock mycket tragiska för familjen Karlsson. Först avled Oskar Harald Zakarias den 27/10 1932 och några månader senare modern. Året därpå, den 27/6 1934, avled så fadern Oscar Henry Karlsson. Kvar blev Paul Karlsson, som 1936 flyttade till Staby nr 2, och där bildade familj. 1939 bosatte sig familjen vid Garpvägen nr 2 i Högsby samhälle. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Paul Karlsson avled den 7/7 1993.

År 1886 anlände ka­kel­ugns­ma­ka­re Gustaf Petersson till Huseby och fanns då troligtvis bosatt hos familjen Carlsson/Karlsson. Petersson, som var född den 14/8 1838 i Karlshamn, kom enligt hus­för­hörsläng­den närmast från Ljungarum (emellertid har han inte gått att återfinna i denna för­sam­lings kyrkoarkiv). Möjligtvis drev Petersson verkstaden vid Husaby nr 6 under en tid till­sam­mans med Oscar Henry Karlsson, men 1893 bosatte han sig vid Drageryd nr 4 i Högsby församling. Efter en tid gifte sig Petersson, och försörjde giss­nings­vis sig och sin familj med ka­kel­ugns­upp­sätt­ning. Den före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren Gustaf Petersson avled den 9/3 1915.

Något om ett par av 1900-talets krukmakare i Högsby. Enligt uppgift så bedrevs ett mindre krukmakeri vid te­gel­bru­ket i Högsby nr 1 där det bland annat till­ver­ka­des blomkrukor. Dit kom i varje fall krukmakare Albert Landin till­sam­mans med sin familj 1923, och då närmst från Torshälla. Albert August Landin, vilken var född den 29/2 1884 i Ytterselö, Sö­der­man­lands län, hade tidigare varit verksam vid Torshälla Sten­kärls­fa­brik. Nu blev det inte så lång tid för Landin i Högsby för redan 1925 flyttade familjen till Husby-Är­lings­hund­ra församling i Stockholms län, och där blev Landin verksam vid Steninge Ler­va­ru­fa­brik. Senare kom Albert Landin att överta Torshälla Sten­kärls­fa­brik, och denna drevs av sönerna långt in på 1970-talet.

Kruk­ma­ke­ri­ar­be­ta­ren Karl Gustaf Larsson, vilken var född den 13/12 1882 i Säter, Kopp­ar­bergs län (Dalarna) flyttade 1927 till Frövi i Husby församling tillsamman med sin hustru. Makarna hade tidigare varit bosatta i Gärdserums församling, där Larsson hade haft sitt arbete som drejare vid ett krukmakeri i Falerum. 1928 blev makarna boende vid Hanåsa nr 8 och där stannade de till 1935 då det blev en flytt in till Högsby och te­gel­bru­ket. Där hade Larsson titeln krukmakare och skötte troligtvis till­verk­ning­s­en vid detta krukmakeri. Giss­nings­vis hade han även tidigare varit verksam vid kruk­ma­ke­ri­et fast han då varit bosatt på annat håll i för­sam­ling­en. Krukmakare Karl Gustaf Larsson lämnade 1938 Högsby till­sam­mans med hustrun och återvände till Gärdserums församling.

Te­gel­bru­ket i Högsby drabbades under åren av ett flertal bränder, men när Högsby tegelbruk och ler­kärls­fa­brik, som det kallades, brann ned i december 1937 upphörde troligtvis lerkärls- (blomkruks-) till­verk­ning­s­en för gott. Te­gel­bru­ket kom emellertid att åter­upp­byg­gas och även senare återigen att eldhärjas. I en tid­nings­no­tis angående branden 1937 berättas om en dre­jar­verk­stad där elden ansågs ha börjat. Eftersom tydligen en del av pro­duk­ter­na drejades så fram­ställ­des möjligtvis även andra ke­ra­mi­kals­ter än blomkrukor vid te­gel­bru­kets kruk­verk­stad.

Under mitten av 1900-talet blev så Elon Säfström verksam i Högsby. Elon Emil Hugo Säfström föddes den 21/9 1902 i Gävle. Som ung flyttade han från hemstaden till­sam­mans med föräldrar och en mängd syskon. Fadern, Hugo Säfström, kom genom sitt arbete som krukmakare att till­sam­mans med familjen vara bosatt på ett flertal platser i Sverige samt även i norska Kongs­ving­er. Slutligen slog de sig ner i Gö­te­borgs­om­rå­det och där kom även Elon in i kruk­ma­ka­ryr­ket. 1926 flyttade han till Högsby och var till att börja med troligtvis verksam vid te­gel­bru­kets krukmakeri. I Högsby bildade han familj, och var med den bosatt inne i samhället. Där startade han även sin egen verkstad, vid vilken han till­ver­ka­de allehanda ke­ra­mik­före­mål ända fram till 1970-talet. Elon Säfström avled den 3/9 1978 i Högsby.

Ryssby

Under en tid vid 1850-talets senare del bedrevs en kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se vid Kna­pe­går­den i Ryssby socken av bland annat två bröder Moell. (Charles) Carl Emil Moell föddes den 6/2 1821 i Skårby socken, nordväst om Ystad. Tre år gammal fick han följa med vid familjens flytt till Kung Karls (Kungsörs) församling i Väst­man­land. Där kom även brodern Fredrik Alrik Moell till världen den 8/6 1831. Vid tretton års ålder återvände Carl Emil ensam till Skåne, och kom då att påbörja sin tid som lärling i Ystad. Fem år senare, alltså 1839, vidtog så en omfattande ge­säll­vand­ring med besök i Trelleborg, Vittskövle, Ängelholm, Varberg, Lidköping, Borås och Jönköping, innan det sex år senare var dags att återvända till Ystad. Efter att ka­kel­ugns­ma­ka­re Thornberg avlidit år 1849 övertog Moell dennes verkstad och kom därefter att driva den med hjälp av gesäller och lärlingar.

Som lärling anlände brodern Fredrik Alrik år 1852, och blev efter en tid gesäll hos sin storebror. Enligt kyr­ko­ar­ki­vet skall den yngre av bröderna ha flyttat till Kna­pe­går­den i Ryssby socken 1856, och där fick han titeln krukmakare. Där blev det även giftermål, och till­sam­mans med den nyblivna hustrun flyttade Fredrik Alrik Moell redan följande år till Borgholm, där han avled den 17/6 1859. Samtidigt som lillebror lämnade Kna­pe­går­den, alltså 1857, kom Carl Emil Moell att flytta dit till­sam­mans med sin familj. I samband med barna­fö­dan­de avled dock hustrun året därpå, och i hennes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat ett boningshus med verkstad samt fär­dig­gjor­da kakelugnar och diverse kärl.

Genom en annons i Barometern den 36/6 1858 salufördes pro­duk­ter­na sålunda: Wid un­der­teck­nads ka­kel­fa­brik, belägen i Ryssby, cirka 2 mil från Kalmar stad, finnas såwäl hwita som gula kakelugnar, af alla slag till salu mot billigt pris. Äfwen emottagas be­ställ­ning­ar å alla slags kakelugnar i åtskilliga storlekar. C.E. Moell, ka­kel­ugns­ma­ka­re­mäs­ta­re från Ystad.

Möjligtvis var det hustruns död som gjorde att Moell två år efter ankomsten till Ryssby återvände till Ystad, och den verkstad han tidigare varit ägare till där. Efter yt­ter­li­ga­re två år, alltså 1861, blev det återigen en flytt, och denna gång till Stora Köpinge socken. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Emil Moell avled den 6/9 1866 på Ystads lasarett. Samma år som Moell lämnade Kna­pe­går­den i Ryssby anlände Johan Victor Sandelius dit till­sam­mans med sin hustru. Han hade tidigare varit verksam som gesäll i Västervik, men vistelsen i Ryssby varade endast i ett år, för redan 1860 begav sig makarna iväg till Kalmar. Mer om Sandelius och hans verksamhet går att läsa i avsnitten om Kalmar och Mönsterås.

Blackstad

I Blackstads för­sam­lings hus­för­hörslängd för perioden 1805-10 har det gått att återfinna ka­kel­ugns­ma­ka­re Zachris Sundberg bosatt vid Blackstads ägor till­sam­mans med hustru, tre söner och en lärgosse. Zachris Sundberg uppges vara född 1766-67 i Sund, och i början av 1790-talet fanns han som gesäll hos krukmakare Isac Möller i Västervik. Därifrån kom han 1794 till Peter Kullander i Vimmerby. Till Blackstad anlände Sundberg med familj och lärgossen från Vimmerby år 1806. Nu blev tiden i Blackstad väldigt kortvarig för Zachris Sundberg, eftersom han avled redan den 24/2 1807.

Verk­sam­he­ten drevs därefter vidare av änkan som detta år fick hjälp av gesällen Per Göran Branting. Året därefter kom yt­ter­li­ga­re en gesäll, Anders Blåberg, till verkstaden, men han flyttade samma år vidare till Västervik där han kom att verka som krukmakare under en period. Gesällen Per Göran Branting, vilken var född den 5/7 1779 i Växjö, uppges i hus­för­hörsläng­den vara inflyttad från Tuna år 1807. Emellertid har han inte gått att återfinna i denna för­sam­lings kyrkoarkiv. Branting, som även skall ha varit grenadjär, antecknas som Com­men­de­rad Döfvestad 1810.

Eftersom det därefter är en lucka i hus­för­hörsläng­den till perioden 1815-20, så har det inte gått att fastställa om och i så fall hur länge Branting var bosatt på annan ort. I nämnda hus­för­hörslängd finns emellertid kruk­ma­ka­ren Per Göran Branting bosatt vid Blackstads ägor till­sam­mans med hustru. Troligtvis har han då övertagit änkan Sundbergs verkstad. Från omkring 1820 benämns den fastighet där Branting till­sam­mans med hustru och tre barn är boende för Krukmakar Stugan. En kort period under 1829 vistades gesällen Vetterberg hos familjen. Möjligen berodde detta på att Per Göran Branting då var sjuklig. I varje fall avled Branting den 9/7 1830.

I stället kom ka­kel­ugns­ma­ka­ren Nils Thunström till­sam­mans med sin familj in­flyt­tan­de till fas­tig­he­ten detta år. Därefter kom det att bedrivas kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het i Blackstad av tre ge­ne­ra­tio­ner Thunström under en lång följd av år. Nils (Nicklas, Nicolaus) Tunström var född den 20/8 1777 i Vimmerby och lär­lingså­ren till­bring­a­de han under 1790-talet hos krukmakare Peter Nygren i Västervik. Till­sam­mans med sin hustru flyttade han 1804 till Kulltorps gård i Tuna socken där han drev säteriets ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­stad. Till Staby i Högsby socken kom så familjen Tunström år 1809. Där blev de bosatta fram till 1825 då de återvände till Vimmerby. 1830 var det så dags att för ännu en flytt, vilken denna gång gick till Blackstad.

I sin verksamhet fick Nils Thunström säkerligen hjälp av sina söner och några av dessa blev sedermera ka­kel­ugns­ma­ka­re. Thunströms verksamhet återfinns i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från och med 1830, och där anges till­verk­ning­s­en bestå av stenkärl och kakelugnar. Till sin hjälp i verkstaden hade Thunström enligt fa­briks­be­rät­tel­ser­na mestadels två personer. Möjligtvis var dessa de hem­ma­va­ran­de söner som nått arbetsför ålder, men det bör även ha funnits annan ar­bets­per­so­nal eftersom samtliga barn tycks ha lämnat hemmet omkring 1840. Under kortare perioder återvänder dock några av sönerna som gesäller, men flyttar vidare efter ett tag. Det blev ännu en flytt för Thunströms år 1846, men denna gång inom socknen. De bosatte sig då vid Bråneholm. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Nils Thunström avled den 2/5 1854 och därefter övertog sonen Carl Johan verk­sam­he­ten.

Carl Johan Thunström var född den 30/6 1816 i Högsby och lär­lings­ti­den till­bring­a­des vid faderns verkstad. Därefter blev det från 1839 några år som gesäll i Eskilstuna och Västervik innan han gjorde en snabbvisit hemma 1845. Samma år flyttade han till Göteborg, men 1847 var han åter hemma i Blackstad och denna gång för gott. Där bildade han efterhand familj och efter faderns död blev det han som drev kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sta­den vidare.

Brodern Eric Magnus Thunström, vilken blev född den 7/9 1805 i Tuna socken, fick även han den första be­kant­ska­pen med yrket vid sin fars verkstad och då redan under tiden i Högsby. Det har inte gått att helt följa Eric Magnus efter det att Thunströms år 1825 flyttade till Vimmerby, men några år fanns han kvar i staden. 1830 ansluter han till den övriga familjen i Blackstad och hjälper då troligtvis fadern att komma igång med den nya verk­sam­he­ten. Året efter flyttar dock Eric Magnus till något som i hus­för­hörs­läng­der­na skrivs obest. ort.

Under åren 1844 och 1845 var han liksom några av bröderna på till­fäl­ligt besök vid för­äld­ra­hem­met innan det ännu en gång blev avfärd till obest. ort. Även han kom dock att slutligen bosätta sig i Blackstad, och detta skedde 1856. Han kom då att få sitt hem i Dalhem till­sam­mans med nybliven hustru. Troligtvis arbetar han då hos brodern Carl Johan vid Bråneholm. 1859 flyttar han emellertid med hustru och son till backstugan Thunhult. Eric Magnus Thunström tituleras då som före detta ka­kel­ugns­ma­ka­re och han avled den 5/6 1871.

Vid Bråneholm fortsätter Carl Johan Thunström med sin verkstad och liksom sina föräldrar så fick han till­sam­mans med hustrun ett stort antal barn, varav ett flertal var pojkar, så efterhand får han behövlig hjälp i verkstaden. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Johan Thunström avled den 4/8 1907 och därefter övertar sönerna verk­sam­he­ten.

Den äldsta sonen Frans Albert, vilken var född den 12/7 1853, flyttade redan 1882 till när­lig­gan­de Kärrebo och bildade då även familj. Av vad som framgår av artiklar och arkiv går det att få upp­fatt­ning­en att han där startade upp ett eget krukmakeri. Krukmakare Frans Albert Thunström avled den 12/7 1916. Carl Johan Thunströms tre andra söner och två av döttrarna drev efter faderns död kruk­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten vidare. Gustaf, den yngste av bröderna, flyttade redan 1909 till Västervik. I en senare intervju berättas att han under trettio års tid arbetade som krukmakare i Blackstad. Kanske något överdrivet eftersom han var född 1864. Krukmakare blir man nog inte vid femton års ålder.

Enligt artikeln Thunströms som är författad av Patrik Hermansson och pub­li­ce­ra­des i Blackstads hem­bygds­bok 1985, så skall de två kvar­va­ran­de bröderna, Karl och Johan, ha byggt upp en ny verkstad med brännugn och vid vilken Karl arbetade med till­verk­ning­s­en. De övriga syskonen utförde övriga göromål som till exempel för­sälj­ning. Verk­sam­he­ten skall ha pågått fram till 1930-talet. I den ovan nämnda hem­bygds­bo­ken så pub­li­ce­ra­des även artikeln Om några krukmakare i Blackstad. Denna artikel, som för­fat­ta­des av Gunvald Bruce, berättar något kort om kruk­ma­kar­na Sundberg och Branting. Även i skriften Krukmakare i Vimmerby under 300 år redogörs något om kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten i Blackstad.

Tuna

Vid säteriet Kulltorp i Tuna socken/församling uppfördes enligt vad som framgår av hus­för­hörsläng­den en kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­stad omkring 1804. Kulltorp ägdes då av löjtnant Anders Johan Hultenheim och området fick namnet Kristi­ne­berg (Christi­ne­berg), möjligen då efter hustruns förnamn. På platsen fanns även ett tegelbruk, ol­je­sla­ge­ri och vad­mals­stamp. Den förste kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som det har gått att återfinna där är Nils Thunström, vilken inflyttade 1804 till­sam­mans med hustrun. Thunströms tidigare och senare verk­sam­he­ter har redovisas i avsnitten om Blackstad och Högsby. I varje fall var Thunström verksam vid Kristi­ne­berg till­sam­mans med en lärgosse fram till 1809 då det blev en flytt till Högsby.

Tyvärr saknas några års hus­för­hörs­läng­der, men 1812 hit­flyt­ta­de ka­kel­ugns­ma­ka­re Gustaf Eric Brundin med familj. Brundin, som var född den 25/2 1789 i Stockholm hade i hemstaden gått i lära hos Johan Ahlström under perioden 1804-09. Efter en tid i Göteborg kom han 1811 som gesäll till Carl Fredrich Pourtschan i Vimmerby. Året därefter företogs så resan till Kulltorps gård. Till sin hjälp hade Brundin någon gesäll och arbetare. Nu blev det inte så lång tid vid Kulltorp, utan omkring 1818 skall familjen ha lämnat denna plats för att flytta till Mörlunda socken. Brundin kom därefter under mitten av seklet att driva en verksamhet i Dö­der­hultsvik (Oskarshamn). Att döma av upp­gif­ter­na i hus­för­hörsläng­den blev det under följande år ett uppehåll i kruk­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten vid Kulltorps gård, men tegelbruk fanns i varje fall kvar.

I hus­för­hörsläng­den för perioden 1822-25 var ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Johan Eric Hollsten bosatt i Slisshult, men i följande längd (1826-30) är han antecknad både i Slisshult och vid te­gel­bru­ket Kristi­ne­berg. Vid den senare platsen har han fått titeln avskedad ar­til­le­rist. Troligtvis var han verksam vid kruk­ma­ke­ri­et.

Johan Eric Hollsten föddes den 24/1 1780 i Kristi­ne­hamn och var vid se­kel­skif­tet mellan 1700- och 1800-talen i tjänst som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll i Västerås, men 1802 flyttade han till Enköping där han under en tid ti­tu­le­ra­des ka­kel­ugns­ma­ka­re. 1806 reste han vidare, men det har inte gått att uttyda des­ti­na­tions­or­tens namn, Innan ankomsten till Tuna socken arbetade han även som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll i Västervik. Dit uppges han ha kommit inflyttad 1820, och då närmast från Blackstad. Året efter flyttade han vidare och blev verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Borgholm, men något eller några år senare bör Hollsten ha anlänt till Slisshult, och där avled han den 19/1 1828.

Ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Carl Fredrik Rosengren blir 1830 bosatt vid te­gel­bru­ket Kristi­ne­berg till­sam­mans med den nyblivna hustrun. Rosengren skall enligt arkiven ha varit född 1808 i Mörlunda socken. Där kom han också i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Gustaf Eric Brundin, men då med ef­ter­nam­net Roos. 1827 var han tydligen utlärd, för då flyttade han som lärling till krukmakare Wassberg i Vimmerby. 1830 blev ett hän­del­se­rikt år för honom, eftersom han då både gifte sig och flyttade till Kulltorp. Där vid Kristi­ne­berg utökades familjen efterhand, men det hände även annat. I hus­för­hörsläng­den finns antecknat att Rosengren pligtat för skogs­å­ver­kan och olofligt fiske.

Något för­vil­lan­de är att förnamnet Carl Fredrik omkring 1840 blir ändrat till Carl Magnus. Detta namn bär han sedan resten av livet. Vid denna tid finns även antecknat att Kristi­ne­berg ligger på Slisshults ägor, och denna ort uppges även som hemvist i Kom­mers­kol­le­gi­ets fa­briks­be­rät­tel­ser. I dessa fa­briks­be­rät­tel­ser återfinns verk­sam­he­ten från och med 1847 och som ägare anges J F Hultenheim. De som skötte till­verk­ning­s­en är en mästare (Rosengren) samt en arbetare (gesäll). Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Magnus Rosengren valde dock att till­sam­mans med sin familj flytta till Hjorteds socken 1849 och där starta en egen rörelse. 1853 kom i stället ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Olof Larsson in­flyt­tan­de från Dö­der­hultsvik (Oskarshamn) till­sam­mans med lärlingen Johan Olsson.

Olof Larsson var född den 4/10 1823 i Alingsås och flyttade 1848 från Göteborg till Dö­der­hultsvik och ka­kel­ugns­ma­ka­re Kjellgren. På samma ort fanns ka­kel­ugns­ma­ka­re Brundin och hos honom gjorde Larsson ett besök liksom i Västervik innan det var dags att till­sam­mans med lärlingen Johan Olsson fara vidare till Kristi­ne­berg. Larsson får där titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re och Olsson blir gesäll. Den senare vistas periodvis i Hjorteds socken, och 1858 flyttar han dit för att överta Rosengrens verkstad. Olof Larsson bildar i Kristi­ne­berg familj, och får bland annat sonen Gustaf Reinhold vilken senare kommer att efterträda fadern.

I 1850-års fa­briks­be­rät­tel­ser uppges det vara två arbetare vid verkstaden och till­verk­ning­s­en bestod av kakelugnar samt stenkärl. Ägare till Kulltorps säteri och därmed även Kristi­ne­berg var då hä­rads­höv­ding Ce­dercrantz. Några år senare och framöver skall det dock enligt fa­briks­be­rät­tel­ser­na enbart ha pro­du­ce­rats stenkärl där. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Olof Larsson avled den 11/7 1875.

Sonen Gustaf Reinhold, vilken var född den 4/11 1860, kom även han att bli krukmakare vid Kristi­ne­berg. Eftersom han endast var femton år när fadern avled, så är det inte så troligt att han kom igång med verk­sam­he­ten direkt. Möjligen fick han arbete vid någon annan verkstad under ett par år, även om detta inte framgår av hus­för­hörsläng­den. Den första gången han tituleras för krukmakare i hus­för­hörsläng­den är den för perioden 1888-92, men troligtvis arbetade han i yrket tidigare än så.

I skriften Krukmakare i Vimmerby under 300 år ägnas några sidor åt kruk­ma­ke­ri­et vid Kristi­ne­berg, Slisshult i Tuna socken. Bland annat finns där en intervju med en dotter till den siste kruk­ma­ka­ren vid verkstaden. Hon berättar bland annat att Reinhold Larsson drejade fina lerkärl. Krukmakare Gustaf Reinhold Olsson-Larsson avled den 19/6 1905.

Året efter flyttade så Karl Johansson Kalle Krukmakare med familj in i fas­tig­he­ten där tidigare bland annat Reinhold Larssons och hans hustru samt barn varit bosatta. Denne Karl Johansson var född den 19/1 1861 i Sjövik, Hjorteds socken där fadern Jonas Olsson, den tidigare gesällen hos Olof Larsson, drev ett krukmakeri. Familjen Johansson hade emellertid flyttat till Slisshult redan 1906 och då närmast från Misterhult. I den nämnda skriften är det Karl Johanssons dotter som berättar något om tiden vid Kristi­ne­berg. Bland annat får man veta att fadern egentligen var te­gelsla­ga­re, men även drejade blomkrukor och andra kärl. Godset brändes till­sam­mans med tegel i den stora ugnen. Enligt uppgifter i Krukmakare i Vimmerby under 300 år lades te­gel­bru­ket ned 1915-16 och kruk­ma­ke­ri­et några år senare. Karl Ludvig Johansson bosatte sig 1921, efter avslutat arbetsliv, på annan plats i Slisshult till­sam­mans med hustrun och några av de yngsta barnen.

Skriften Krukmakare i Vimmerby under 300 år do­ku­men­te­rar även övriga kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som varit verksamma vid Kristi­ne­berg, men dessutom omtalas en Nils Erik Öst vid Lindekulla, Östrahult i Tuna Socken som krukmakare. I hus­för­hörsläng­den däremot tituleras han enbart som soldat och hem­man­sä­ga­re. I varje fall föddes Nils Erik Petersson-Öst i Vena socken den 13/7 1855 och arbetade i hemorten en tid som dräng hos krukmakare Johan Fredrik Rosengren. Till soldattorp nr 108 vid Lindekulla flyttar Öst år 1881 och där blev han bosatt fram till 1897 då han till­sam­mans med hustrun flyttar till Knastorp i Tuna socken. Där avled den förre soldaten och dåvarande hem­man­sä­ga­ren Nils Erik Öst den 1/2 1931.

Hjorted

Efter att ha lämnat Kristi­ne­berg i Tuna socken år 1849 bosatte sig Carl Magnus (Fredrik) Rosengren till­sam­mans med sin familj vid Sjövik under Gissebo ägor i Hjorteds socken. Med hjälp av den äldste sonen drev han där sin kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se. Tidvis var även gesällen Johan Olsson bosatt i Sjövik, och då troligtvis även verksam vid Rosengrens verkstad. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Magnus Rosengren avled den 19/5 1858 och samma år flyttade sonen Johan Fredrik till Örås i Vena socken.

I stället kom gesällen Johan Olsson att mera fast bosätta sig vid Sjövik tillsamman med sin familj, och ar­ren­de­ra­de då möjligtvis verkstaden av änkan Rosengren. Johan Olsson var född den 23/12 1823 i Torslunda på Öland. Efter lär­lings­tid i Dö­der­hultsvik (Oskarshamn) kom han som gesäll till Kristi­ne­berg i Tuna socken år 1853 och fem år senare fick han som gesäll driva verkstaden vid Sjövik. 1864 väljer dock familjen Olsson att bosätta sig i Mis­ter­hults socken.

Nu dröjde det inte så länge förrän det fanns en ny ka­kel­ugns­ma­ka­re vid Sjövik. Dennes namn var Peter Davidsson. Han var född den 12/3 1820 i Högsrum, och fanns under delar av 1840-talet som gesäll i Kalmar. Efter att ha vistas i Gärdslösa socken i omkring ett år flyttade han 1864 till Stockholm för att året efter bli bosatt vid Sjövik. 1876 blev det återigen en flytt för Davidsson, men denna gång inom socknen. Han blev då bosatt vid Grönlid under Näshult. Troligtvis upphörde kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­sen vid Sjövik i samband med att Davidsson flyttade därifrån. Om han startade upp en liknande verksamhet vid Grönlid är osäkert. Hus­för­hörsläng­den uppger att ka­kel­ugns­ma­ka­re Peter Davidsson avled den17/1 1891, men han har inte gått att återfinna i Hjorteds dödsbok.

Vena

Till Örås under Östrahult nr 3 i Vena socken flyttade krukmakare Johan Fredrik Rosengren med familj år 1858. Han var född vid Kristi­ne­berg i Tuna socken den 7/5 1833 som son till kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Magnus (Fredrik) Rosengren och hans hustru. Till­sam­mans med föräldrar och syskon flyttade han 1849 till Hjorteds socken där fadern startade upp en egen verkstad, vid vilken Johan Fredrik Rosengren var verksam fram till det att han flyttade till Örås. Där drev sedan Rosengren sitt krukmakeri och 1866 finns denna rörelse medtagen i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser för första gången. Detta år fanns det en med­ar­be­ta­re vid verkstaden och till­verk­ning­s­en bestod av stenkärl. Detta var för­hål­lan­de­na även tio år senare. Krukmakare Johan Fredrik Rosengren skall enligt hus­för­hörsläng­den ha avlidit den 16/4 1882, men han har inte gått att återfinna i död- och be­grav­nings­bo­ken.

Därefter drevs verk­sam­he­ten vidare av änkan som under några år hade hjälp av två gesäller. Tyvärr har det inte gått att fastställa hur länge kruk­ma­ke­ri­et var i drift men i Kom­mers­kol­le­gi­ets fa­briks­be­rät­tel­ser, som är till­gäng­li­ga till och med 1890, så finns änkan Rosengren med under perioden 1888-90 och då med en arbetare/gesäll i sin tjänst. Giss­nings­vis var även någon av sönerna periodvis med i verk­stads­ar­be­tet. Verk­sam­he­ten finns något do­ku­men­te­rad i skriften Krukmakare i Vimmerby under 300 år och där uppges att änkan drev kruk­ma­ke­ri­et till omkring 1910.

Misterhult

Ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Johan Olsson som 1864 lämnade Sjövik i Hjorteds socken till­sam­mans med sin familj bosatte sig i stället vid Götehult i Mis­ter­hults socken. Olsson får efterhand titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, men familjen, som benämns som fattig, flyttade 1875 till Ulfvedal. Där blev de bosatta vid Smedstugan. Fort­fa­ran­de dock inom Mis­ter­hults socken. Troligtvis kom de två sönerna att få lära sig yrket av sin far, och den äldste, Karl Ludvig, blev sedermera krukmakare vid Kristi­ne­berg i Tuna socken. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Olsson, som då var änkeman, avled den 16/2 1890, och därefter uppges Smedstugan vara öde.

Den tidigaste kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som det har hittats i Madesjös kyrkoarkiv är Johan Peter Sjöstrand, vilken var född den 22/11 1821 i Lindås, Madesjö socken. Tyvärr har det inte gått att följa Sjöstrand under hans ungdoms- och lär­lings­tid då han troligtvis bar ef­ter­nam­net Samuelsson, men under perioden 1838-1844 har han åter­fun­nits som gesäll hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Källman i Kalmar, och därifrån flyttade han till Visby för ett årslångt besök. Hus­för­hörsläng­den anger dock att han återvände som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll till Madesjö socken år 1848 och då närmast från Algutsboda, men där har han inte gått att lokalisera. Sjöstrand slog sig i varje fall ned i Nybro, och fick titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re. Så troligtvis startade han direkt upp en egen rörelse. Detta år återfinns han också i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser för först gången och där finns antecknat att han till sin hjälp hade en gesäll samt att till­verk­ning­s­en bestod av kakelugnar och stenkärl (hus­hålls­gods som krukor, skålar, fat etc.). Liknande uppgifter finns därefter under de fem följande åren. 1854 lämnade emellertid ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Peter Sjöstrand Nybro och Sverige för att ta båten över till Amerika.

Näste ka­kel­ugns­ma­ka­re blev Carl Fredrik Kungberg vilken 1854 kom att bosätta sig i Nybro till­sam­mans med sin familj. Troligtvis övertog han då Sjöstrands verkstad. Kungberg var född den 21/9 1817 i Ripsa, Sö­der­man­lands län. Tidigt lämnade familjen denna ort för att bosätta sig i Lids församling i Sö­der­man­land.

1834 var det dags för unge Kungberg att bege sig till Malmköping för att hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Lars Lönnholm lära sig ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket. Två år senare får han en ny läro­mäs­ta­re då han hamnar hos Carl Magnus Falk i Trosa stad. Därifrån skall han enligt hus­för­hörsläng som ka­kel­ugns­ma­karut­lär­ling ha flyttat till Västerås år 1838, men någon Kungberg har dessvärre inte gått att hitta i denna församling under den aktuella perioden. Troligtvis har han dock varit bosatt i staden eftersom han anges vara inflyttad därifrån då han som gesäll kom till Arboga 1839.

Efter tiden i Arboga blev det en kort visit i Sala år 1843, men samma år fortsatte han till Sö­der­kö­ping. Därifrån flyttade ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Kungberg 1847-48 till Mörbylånga där han startade egen verkstad samt bildade familj. I Nybro slog sig familjen ned vid tomt nr 24 och där kom Kungberg troligtvis igång med arbetet i verkstaden rätt så snart. I varje fall finns han med i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från och med 1854 och då med en till­verk­ning av kakelugnar och stenkärl. Från och med 1856 hade Kungberg en anställd arbetare till hjälp i verkstaden och efterhand kom sonen Carl Johan att få lära sig yrket av sin far. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Fredrik Kungberg avled den 9 oktober 1873, därefter övertog sonen rörelsen.

Carl Johan Kungberg, som föddes i Mörbylånga den 31 augusti 1849 kom dock inte att driva kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­et så länge, utan flyttade till­sam­mans med nyblivna hustrun till Älghult 1876. Året innan hade han sålt fastighet med till­hö­ran­de verkstad vid tomt 24 (Storgatan / Or­re­fors­vä­gen i Kyrkoslätt (Kyrkslätt) ca 2 km norr om Nybro) på auktion. Auktionen ägde rum den 30 september 1875.

Köpare var bröderna Pehr Alfred och Johan August Rosén vilka då arbetade vid fa­jans­fa­bri­ken i Boda, Ålems socken. Där vid nr 24 startade de upp Nybro fa­jans­fa­brik, vilken även kom att kallas Säl­se­fa­bri­ken. Ar­bets­styr­kan vid fabriken kom i huvudsak från Boda Fa­jans­fa­brik, men där fanns även någon från fabriken i Tillinge. Verk­sam­he­ten finns redovisad i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från och med 1877, och detta år skall till­verk­ning­s­en ha bestått av lerkärl och något över­ras­kan­de även kakel.

Ordet Sälse kan mycket väl vara en stav­nings­va­ri­ant på ordet Sense som enligt Karl Hammer (grundaren av Tillinge Fajans- och ter­racot­ta­fa­brik), är en folklig för­vräng­ning av ordet fajans. Ordet Säl­se­fa­brik skall i så fall tolkas som Fa­jans­fa­brik. Sense användes även som hänvisning till Oskars­hamns Fa­jans­fa­brik. Den fabriken gick under namnet Sen­sebru­ket i folkmun.

1878 uppges det ha funnits 10 arbetare vid fabriken och året efter var antalet hela 20 stycken. Antalet anställda hade år 1880 minskat till 14 stycken, och dessa till­ver­ka­de då 50000 lerkärl.

Därefter har inte Roséns verksamhet gått att återfinna i fa­briks­be­rät­tel­ser­na, men under åren 1883 och 1884 antecknas i Nybro en krukmakare Carlsson med en arbetare i sin tjänst. Trots att ett flertal fa­jans­ar­be­ta­re lämnade Nybro under åren 1881-82, så fanns fa­jans­fab­ri­kö­rer­na Rosén bosatta vid nr 24 ända fram till 1891 resp. 1893.

Några av arbetarna fanns kvar till 1880-talets slut, dessutom hade den tidigare fa­jans­ar­be­ta­ren Johannes Loth Carlsson fått titeln fay­an­ce­fab­ri­kant. Troligtvis är det han som i be­rät­tel­ser­na nämns som krukmakare Carlsson. 1892 lämnar Carlsson Nybro till­sam­mans med sin familj och bosatte sig i Bromma församling. De två fa­jans­fa­briks­ar­be­tar­na Jonsson var dock fort­fa­ran­de bosatta vid nr 24 fram till 1902-03 och fas­tig­he­ten benämndes även då som Fa­jans­fa­bri­ken i hus­för­hörsläng­den. Möjligtvis bedrevs där viss till­verk­ning ända in på 1900-talet.

Algutsboda

I Algutsboda socken har det med hjälp av hus­för­hörs­läng­der gått att se en kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het från i varje fall 1820 men möjligen har det funnits sådan verksamhet ännu tidigare. 1820 var i varje fall det år som kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­ren Hans Rosengren flyttade in till socknen till­sam­mans med hustru och dotter. Familjen bosatte sig i Spritsmåla och där vid ett torp som kom att kallas Rosenlund. Eftersom det i hus­för­hörsläng­den inte har gått att se några tecken på kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ka­re i området sedan tidigare, så blev troligtvis verkstaden där uppbyggd av honom.

Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Hans Rosengren var född den 16/11 1787 i Ystad och efter lär­lings­tid där och en tid som gesäll i Lund kom han till Karlskrona. Tiden i Algutsboda blev dock inte alltför långvarig för Rosengren, eftersom han 1825 återvände till Karlskrona. Hustrun blev emellertid kvar och hon gifte om sig med änkemannen och avskedade sjö­ar­til­le­ris­ten Anders Lundberg. Denne Lundberg, som var född den 13/4 1783 i Ystad, hade möjligtvis sysslat med kruk­ma­ke­riyr­ket sedan tidigare, i varje fall fick han rätt så snart titeln pottmakare. Där i Spritsmåla drev Lundberg kruk­ma­ke­ri­et mestadels ensam, men tidvis fanns någon lärling bosatt vid Rosenlund. I början av 1840-talet bosatte sig Lundberg och hans hustru i stället i Västra Borstetorp och backstugan Christi­ne­dahl.

Till Rosenlund och Spritsmåla kom i stället ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Axel Fredrik Enström år 1842. Han var född i Karls­kro­nas Ami­ra­li­tets­för­sam­ling den 22/3 1821 men då med namnet Axel Ferdinand Bodell (under senare delen av 1800-talet används återigen namnet Ferdinand i kyr­ko­ar­ki­ven). Efter lär­lings­tid i hemstaden men även i Kristi­ano­pel kom han så efterhand till Algutsboda där han troligen omedelbart övertog kruk­ma­ke­ri­et vid Spritsmåla. Enström bildar efter något år familj och förutom dessa kom det även tidvis att bo en gesäll vid torpet.

Den första gång som Enström förekommer i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser är 1858, men därefter finns han antecknad där så länge som dessa finns till­gäng­li­ga, alltså till 1890. Enligt fa­briks­be­rät­tel­ser­na fanns det tidvis en arbetare/gesäll till hjälp vid verkstaden, där det mestadels pro­du­ce­ra­des lerkärl (krukor, skålar, fat och liknande) men även kakel till kakelugnar. Möjligen byggde Enström upp en ny fastighet i Spritsmåla under 1860-talet, i varje fall benämndes den därefter för Nybygget Rosenlund. Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Axel Ferdinand Enström avled den 3/11 1897.

1855 kom gesällen Niklas Julius Östling, vilken var född den 13/7 1834 i Mönsterås, att bli bosatt hos Enströms. Östling hade gått i lära hos sin far Daniel Östling i Mönsterås, men flyttade 1851 till Borgholm och ka­kel­ugns­ma­ka­re Gertsson. Ge­säll­vand­ring­en fortsatte 1854 till Mörbylånga där han blev bosatt hos krukmakare Swanberg. Året efter var det så dags att bege sig till Spritsmåla i Algutsboda socken. Där träffade Niklas Östling en flicka från grann­ska­pet som han tämligen omedelbart gifte sig med. Han lämnade Enströms efter omkring ett år och flyttade in i hustruns för­äld­ra­hem, där för­äld­rar­na då även var bosatta. Troligtvis låg denna bostad, vilken var en backstuga som kallades Fred­riks­dal, inte så långt ifrån Enströms. Den låg i varje fall inom Spritsmå­las gränser. Där startade Östling för­mod­li­gen upp en egen verkstad, och verk­sam­he­ten återfinns första gången i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser för år 1859. Makarna Östling lämnade dock Spritsmåla 1864 till­sam­mans med de två barnen för att bosätta sig i Söderåkra socken där ka­kel­ugns­ma­ka­re Niklas Östling också kom att driva en egen rörelse.

Ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Johan Adolf Forslund flyttade in till socknen 1875 och han slog sig då ned vid torpet Häggelund i Spritsmåla. Forslund, som var född den 11/12 1843 i Hedemora, kom 1855 i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Ahlbäck i hemstaden. Ge­säll­ti­den började 1860 i Sala för att 1867 fortsätta i Örebro. Eksjö blev 1873 nästa bostadsort, och två år senare kom han så till Algutsboda socken. Möjligtvis arbetade Forslund under den första tiden som gesäll hos Axel Enström, men eftersom han gifte sig tämligen omgående så blev det nog nödvändigt att skaffa sig ett eget hem.

Från och med 1880 finns han med i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser och då har han även fått titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re i hus­för­hörsläng­den. Giss­nings­vis är det Niklas Östlings tidigare verkstad som åter kommit till användning. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Adolf Forslund fick ett för­hål­lan­de­vis långt liv, och när han avled den 4/7 1919 hade han under en tid åtnjutit pen­sions­un­der­stöd.

Enligt en karta som pub­li­ce­rats i en av Algutsboda hem­bygds­för­e­nings soc­ken­böc­ker så skall Enströms och Forslunds fas­tig­he­ter varit belägna mitt emot varandra men på vardera sidan om den så kallade Hant­ver­kar­ga­tan. Något söderut efter denna gata fanns även verkstaden i Västra Borstetorp belägen. Vägen, som nu är riksvägen till Karlskrona, fick sitt namn eftersom ett flertal hant­ver­ka­re hade sina bostäder och verkstäder utefter densamma.

Pottmakare (krukmakare) Anders Lundberg lämnade som tidigare nämnts Rosenlund i Spritsmåla för att till­sam­mans med hustrun Anna Katrina Isberg och hennes dotter flytta till närbelägna Västra Borstetorp och backstugan Christi­ne­dahl under början av 1840-talet. Där startade han troligtvis upp en ny verkstad vilken han drev under några år fram till att den övertogs av den blivande maken till hans hustrus dotter. Lundberg stannade kvar vid backstugan fram till det att han avled den 9/8 1849.

Ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Carl Granberg kom 1845 att bosätta sig vid Christi­ne­dahl där han efter en tid övertog backstuga och troligtvis då också verkstad samt blev där även gift med Anna Katrina Isbergs dotter Laurentia. Granberg uppges enligt hus­för­hörslängd vara född den 17/12 1803 i Karlstad, men när han tidigast har påträffats i kyr­ko­ar­ki­ven är då han 1843 flyttade från Jönköping till Växjö. Därifrån flyttade han så två år senare till Algutsboda. Under en tid var möjligtvis gesällen Bergcreutz behjälplig vid verkstaden, och från 1866 fanns gesällen Widman till­sam­mans med sin familj bosatt i Västra Borstetorp och då sannolikt även anställd av ka­kel­ugns­ma­ka­re Granberg. Verk­sam­he­ten finns med i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser fram till och med 1869, och ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Olof Granberg avled den 16/1 1873.

Ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll och före detta gratialist Carl Johan Widman Wik var född den 3/11 1840 i Växjö, och i hus­för­hörsläng­den för 1860 har han påträffats som lärling i skånska Gualöv. Där bildade han familj, och som gesäll flyttade han 1863 med hustru och barn till Karlskrona. Till Västra Borstetorp i Algutsboda socken kom familjen 1866 och troligen började Widman där att arbeta i Granbergs verkstad. Giss­nings­vis övertog han denna verkstad några år senare, även fast de båda förekommer i 1868- års fa­briks­be­rät­tel­ser med varsin rörelse. Möjligen skedde ett över­ta­gan­de detta år.

Från omkring 1873 fanns en ka­kelar­be­ta­re bosatt hos Widmans, och fa­briks­be­rät­tel­ser­na anger en till­verk­ning av kakelugnar och lerkärl. Något för­vil­lan­de blir det vid läsning av de olika arkiven eftersom det i hus­för­hörsläng­den finns noterat att familjen Widman flyttade till Norrland och Åland år 1877. Dessutom föddes en dotter i slutet av detta år då familjen befann sig i Sigtuna. Fadern anges där vara sten­kärls­ar­be­ta­re. Däremot var familjen vid denna tidpunkt fort­fa­ran­de kyr­ko­bok­förd i Algutsboda och i fa­briks­be­rät­tel­ser­na finns Widman med fram till och med 1880. Detta år skedde i varje fall även en flytt i kyr­ko­ar­ki­ven, eftersom familjen Widman antecknas som avflyttade till Finland. Någon yt­ter­li­ga­re kruk-eller ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het i Västra Borstetorp har det inte gått att se några tecken på i de ge­nom­gång­na arkiven.

Gustaf Bergcreutz föddes den 4/11 1834 i Karlskrona och fadern var ka­kel­ugns­ma­ka­re­mäs­ta­re Petter Bergkryss. Lär­lings­ti­den fick sin start i hemstaden men fortsatte i Ronneby, Norra Åsum och Sölvesborg. Därefter påbörjades en ge­säll­vand­ring där längre och kortare besök gjordes i Sölvesborg, Ystad, Norra Åsum, Kalmar, Dö­der­hultsvik (Oskarshamn), Eksjö, Jönköping och slutligen Algutsboda. Dit kom han omkring 1865 och blev bosatt i Västra Borstetorp och då troligtvis med ar­bets­plats vid ka­kel­ugns­ma­ka­re Granbergs verkstad. Som många andra av de redovisade kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­na så träffade även Bergcreutz sin blivande hustru i Algutsboda och blev också bosatt vid svär­för­äld­rar­nas torp under en tid.

Ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Bergcreutz flyttade dock till­sam­mans med hustru och hustruns bror, lärlingen Frans Elof Olausson, till Vis­sel­fjär­da socken år 1868. Eftersom Bergcreutz då ti­tu­le­ra­des ka­kel­ugns­ma­ka­re, så bedrev han där troligtvis egen verksamhet. Makarna återvände emellertid till Algutsboda till­sam­mans med ka­kel­ugns­ma­kar­lär­ling Olausson år 1871. Där kom bostaden att bli vid backstugan Sandheden i Långelycke och giss­nings­vis byggdes även en verkstad upp där. I varje fall återfinns Bergcreutz i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från och med 1872.

Som inneboende vid backstugan Sandheden fanns svågern/brodern Elof Olausson vilken då hade blivit gesäll och troligen i varje fall tidvis var anställd av Bergcreutz. Makarna Bergcreutz lämnar Algutsboda för att 1879 flytta till Kalmar och där avled ka­kel­ugns­ma­ka­re Gustaf Bergcreutz den 10/1 1887.

Frans Elof Olausson (Olsson) föddes den 5/1 1848 vid torpet Engalund i Huvudhult Söregård, Algutsboda socken. Han kom efterhand i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra, och som tidigare beskrivits så blev han genom systerns giftermål med Gustaf Bergcreutz dennes föl­je­sla­ga­re under en följd av år. Till­sam­mans med syster, svåger och sedermera hustru samt barn blev ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Frans Olausson bosatt vid backstugan Sandheden i Långelycke. Möjligtvis var han och hustrun tidvis bosatta på annan plats, eftersom den första dottern föddes i Madesjö socken 1875. Efter det hade dock några barn blivit antecknade som födda i Algutsboda socken.

Troligtvis övertog Olausson både backstuga och verkstad efter Bergcreutz. I varje fall finns han medtagen i fa­briks­be­rät­tel­ser­na under åren 1879 och 1880, men därefter vistades familjen sannolikt i Karlslunda socken eftersom två söner blev födda där 1880 respektive 1881. Där avled även pottmakare Frans Elof Olausson den 11/2 1882. Under hela denna tid var dock familjen Olausson kyr­ko­bok­förd i Algutsboda socken.

Söderåkra

På patron C A Hultmans ägor vid Kroka gård i Söderåkra socken fanns under en tid ett kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri. Möjligtvis startades detta upp i samband med att ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Bengt Magnus Palmqvist, född den 5/8 1809 i Ronneby, flyttade dit från Karlskrona år 1851 till­sam­mans med sin familj. Gården, och därmed även kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sta­den, får 1855 en ny ägare genom patron Abraham Svensson och detta år uppger Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser en till­verk­ning av kakelugnar och stenkärl. Tidvis fanns det även någon lärling vid verkstaden. Efter att ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Bengt Magnus Palmqvist avlidit den 5/7 1867 är det dock osäkert om det blev någon fort­sätt­ning på kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten vid Kroka.

Till Ekestorp i Söderåkra socken kom ka­kel­ugns­ma­ka­re Niklas Julius Östling in­flyt­tan­de år 1864 från Spritsmåla i Algutsboda socken till­sam­mans med sin familj. Östling var född den 13/7 1834 i Mönsterås och där kom han i lära hos sin far, ka­kel­ugns­ma­ka­re Daniel Östling. Efter gesälltid i Borgholm och Mörbylånga kom han till Spritsmåla där han efter ett tag startade egen verksamhet. Hos Östlings i Ekestorp fanns det under lång tid någon lärling bosatt, men stundtals även en gesäll.

Verk­sam­he­ten finns medtagen i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från och med 1865, och 1873 uppges till­verk­ning­s­en ha utgjorts av 25 kakelugnar och 1000 lerkärl. Därefter har troligtvis till­verk­ning­s­en av kakelugnar avtagit från år till år, vilket var en allmän trend i hela landet. Under 1900-talets början får Niklas Östling och hans hustru benämning fattighjon och 1906 får de lov att flytta till fat­tigstu­gan. Före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren Niklas Julius Östling avled den 11/12 1912.

Ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Johannes Johansson Lindström, vilken enligt hus­för­hörslängd var född den 13/1 1841 i Varnum, flyttade 1873 från Malmö och bosatte sig i Eket, Söderåkra socken. Här bildade han snabbt familj, och kom tämligen omgående igång med egen verksamhet. Fa­briks­be­rät­tel­ser­na uppger att han år 1876 till­ver­ka­de 37 kakelugnar och 300 stenkärl i sin verkstad. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johannes Lindström avled den 1/5 1925 i en ålder av 84 år.

Från Torsås flyttade ka­kel­ugns­ma­ka­re Sven Larsson-Lindgren till­sam­mans med sin familj till Ludensbo i Söderåkra socken år 1879. Han föddes den 12/7 1830 i Torsås, och förutom att han under en lång tid var verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re i fö­del­se­byg­den så hade han också utövat yrket i Påryd, Karlslunda socken och vid Hagbytorp i Hagby socken. Däremot framgår det inte av hus­för­hörs­läng­der­na var och när han lärt sig hantverket. Det framgår inte heller av till­gäng­li­ga handlingar om Larsson-Lindgren bedrev någon till­verk­ning, men eftersom det fanns både gesäll och lärlingar bosatta hos familjen så verkar det troligt att så var fallet. Möjligtvis bestod till­verk­ning­s­en vid denna tid enbart av kruk­ma­kar­gods.

En av lär­ling­ar­na, Carl Hjalmar Wingren, fattade tycke för ka­kel­ugns­ma­ka­rens ena dotter, och det blev giftermål dem emellan. Detta medförde att lärlingen helt plötsligt blev ka­kel­ugns­ma­ka­re. Wingren var född den 12/12 1871 i Laholm och hade bland annat till­bring­at sin lär­lings­tid i Ystad, Halmstad och Falkenberg innan han omkring 1890-91 kom till Ludensbo. Efter att Sven Lindgren avlidit den 18/5 1899 så blev Carl Hjalmar Wingren ensam kvar som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Men det varade inte så länge eftersom han år 1903 flyttade till Amerika, men lämnade hustru och ett flertal barn kvar i Ludensbo.

Torsås

Torsås Fajans är ett anrikt företag med en långvarig verksamhet där det fort­fa­ran­de bedrivs ke­ra­mik­till­verk­ning. Här följer några uppgifter från hus­för­hörs­läng­der­na.

Bror Gustaf Johansson föddes den 10/4 1863 i Torsås, och efter utbildning i bl.a. Stockholm bosatte han sig till­sam­mans med blivande hustrun år 1884 vid Sloalycke nr 1. Familjen utökades och 1891 blir de enligt hus­för­hörslängd bosatta vid Sunelycke nr 1. Troligtvis hade Johansson några år tidigare startat upp sin verkstad, och vid denna skall det ha till­ver­kats bruna, gröna och vita kakelugnar.

Den äldste sonen, Karl Oskar, kom efterhand att bli behjälplig i verk­sam­he­ten och han fick så småningom även han titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re. Under 1910-talets början fanns dessutom ka­kel­ugns­ma­ka­ren August Lundberg bosatt hos familjen och då sannolikt också anställd av Johansson. Förutom arbetet i verkstaden satte Johansson och hans söner även upp kakelugnar, både egen­till­ver­ka­de och sådana från de större fabrikerna. Bror Gustaf Johansson avled den 15/12 1934.

Den yngste sonen Bror Gunnar (Brorsén), vilken föddes den 11/12 1901, blev liksom far och storebror ka­kel­ugns­ma­ka­re efter en tids arbete i yrket. Under början av 1930-talet var ka­kel­ugns­ma­ka­re Gunnar Brorsén bosatt i Söderåkra församling, men återvände till Torsås 1935 och det var troligtvis då som den egentliga fa­brikstill­verk­ning­s­en påbörjades. Under 1940-talet byggdes så den nuvarande fa­briks­bygg­na­den.

Ett annat ka­kel­ugns­ma­kar­namn i Torsås socken var Johan Holmström som födde den 12/8 1821 i Tvings socken. Därifrån kom han 1851 in­flyt­tan­de till Qwilla nr 1 och bildade tidigt familj. Holmström, som till att börja med arbetade som dräng, kunde vid mitten av 1850-talet kalla sig för ka­kel­ugns­ma­ka­re. Var han lärt sig yrket har inte framgått av arkiven, men troligtvis skedde det innan han flyttade till Torsås socken. I 1866-års fa­briks­be­rät­tel­ser anges att det då fanns en arbetare till hjälp i verk­sam­he­ten. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Holmström avled den 12/4 1876.

Yt­ter­li­ga­re ett annan var Sven Larsson-Lindgren som föddes den 12/7 1830 i Torsås. Efter en tid i Påryd, Karlslunda socken och vid Hagbytorp i Hagby socken återkom han till­sam­mans med familj till Torsås år 1864 och blev bosatt vid Hvetelycke nr 1. Under 1870-talet finns i hus­för­hörsläng­den antecknat att Larsson-Lindgren vistades i Kristi­ano­pel, så troligtvis fick han under en tid söka arbete där. Familjen lämnar dock Torsås år 1879 och bosätter sig i stället i Söderåkra socken. Där avlider ka­kel­ugns­ma­ka­re Sven Lindgren den 18/5 1899.

Till Sloalycke nr 1 i Torsås socken kom år 1868 ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Johan Peter Nilsson till­sam­mans med hustru och då närmast från Kalmar. Där hade Nilsson, som var född i Köpings socken på Öland den 7/8 1843, troligtvis fått sin utbildning i yrket. Giss­nings­vis kommer han som ka­kel­ugns­ma­ka­re rätt så snart igång med egen rörelse och under en tid vid mitten av 1870 fanns ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Johan Henrik Fälsman med dotter bosatt hos Nilssons. Sloalycke nr 3 blir 1886 ny adress för ka­kel­ugns­ma­ka­ren och hans hustru, och där blev de bosatta fram till 1892 då det blev flytt till Söderåkra socken.

Mörbylånga

Mörbylånga och Resmo hus­för­hörs­läng­der har inte varit de lättaste att utforska, men i varje fall har ka­kel­ugns­ma­ka­re Jonas Ekeberg med familj kunnat återfinnas i Mörbylånga under en kort period. Ekeberg var född den 26/11 1808 i Resmo socken och om arkiven har blivit rätt tolkade så var även faderns namn Jonas Ekeberg, och yrket ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Jonas Ekeberg den yngre finns i Kalmar stads kyrkoarkiv antecknad som inflyttad dit 1828 och då närmast från Kristi­ano­pel. Han skall vid denna tid ha varit lärling, men när han 1833 flyttade till Mörbylånga så skedde detta som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Två år senare lämnar Ekeberg köpingen för att till­sam­mans med sin familj återvända till Kalmar.

En annan kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som var bosatt i Mörbylånga köping under denna tid var Gustaf Nilsson Bergman. Tyvärr har det inte gått att få fram några mer upp­lys­ning­ar om honom än att han skall ha varit född den 11/10 1809 och att han avled den 13/8 1840 i Mörbylånga. En son till honom blev senare krukmakare i köpingen. Änkan kom dock att driva verk­sam­he­ten vid tomt nr 32 i kvarteret Canonen vidare och till hennes verkstad anlände gesällen Svanberg år 1840.

Lars Peter Svanberg föddes den 22/2 1820 i Ystad och då med ef­ter­nam­net Svensson. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des under perioden 1833-38 hos Gustaf Tornberg i hemstaden och därifrån flyttade han som gesäll till Kalmar år 1840. Samma år fortsatte han dock till Mörbylånga. Under 1840-talet övertog Svanberg verkstaden vid tomt nr 32 och i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser återfinns han från och med 1847. Där tituleras han som krukmakare och detta kan nog tydas till att till­verk­ning­s­en bestod av så kallad kruk­ma­kar­gods, det vill säga krukor, skålar, fat och liknande. Det var tätt mellan kruk­ma­kar­na under en tid i köpingen, eftersom Carl Fredrik Kungberg kom dit 1848 och bosatte sig med nybildad familj vid tomt nr 31. Dessutom flyttade krukmakare Isac Möller också till området 1846 och blev boende hos Svanberg. Möller avled dock redan den 11/12 1846.

Eftersom även Kungberg finns med i fa­briks­be­rät­tel­ser­na under denna period, så torde han ha drivit en egen verksamhet i Mörbylånga. Nu blev det inte så många år på orten, för 1854 flyttade han till Nybro till­sam­mans med sin familj. Lars Peter Svanberg ingick efter en tid i äktenskap, och som styvson hos paret fanns makarna Bergmans son Johan Peter. Hushållet bestod även av några gesäller och lärlingar. Den 11/1 1863 skall L P Svanberg enligt dödsboken vådligen omkommit. Denna händelse förklaras där med att Svanberg blivit trampad av en häst och av detta fått sådana skador att han dagen efter avled.

Johan Peter Bergman, som var född den 14/3 1837, lämnade styv­för­äld­rar­na Svanberg år 1859 men återvände som ka­kel­ugns­ma­ka­re till nr 32 någon tid efter det att L P Svanberg avlidit. Verk­sam­he­ten, som i fa­briks­be­rät­tel­ser­na benämndes Mörbylånga sten­kärls­fa­brik, finns med i dessa be­rät­tel­ser från och med det år som Bergman tog över, alltså 1863. Ett år senare utgjordes pro­duk­tio­nen av 10 stycken kakelugnar och 2460 stycken stenkärl. Under följande ti­o­års­pe­ri­od har ka­kel­ug­nar­nas antal dock stannat vid fyra stycken årligen. Tidvis fanns förutom mästaren en arbetskarl verksam i verkstaden, och möjligtvis var även någon av sönerna emellanåt till hjälp där. Rörelsen finns med i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser fram till 1890, men möjligtvis drevs den vidare i yt­ter­li­ga­re några år. I varje fall avled ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Peter Bergman den 6/6 1903.

Krukmakare Isac Möller, född 1761, lämnade Västervik år 1805 för att till­sam­mans med hustru och son flytta till Öland. Giss­nings­vis var det då till Borgholm som flytten gick även om Möller inte har gått att återfinna i denna för­sam­lings kyrkoarkiv. Sonen, som var född den 2/10 1799 i Västervik, fick även han förnamnet Isac och blev liksom fadern krukmakare.

Isac Möller (den yngre) fanns i slutet av 1820-talet verksam som gesäll hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Scharin i Borgholm, men några år senare var han till­sam­mans med hustru och dotter bosatt vid tomt nr 53 i kvarteret Orion. Han ti­tu­le­ra­des då som ka­kel­ugns­ma­ka­re, och hos familjen bodde någon gesäll och lärling. Enligt flytt­nings­läng­den flyttade Isac Möller som änkeman till Kalmar till­sam­mans med dottern år 1842, men har inte gått att återfinna i någon av denna stads kyrkoarkiv. Emellertid var det från Kalmar som han skall ha flyttat då han kom till Mörbylånga år 1846. Där avled krukmakare Isac Möller den 11/12 detta år.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Hans Gustaf Scharin föddes den 2/11 1782 i Kalmar och kom där i lära vid fadern Petter Scharins verkstad. Efter att denne avlidit drevs verkstaden under en tid av Hans Gustaf, men omkring 1817-18 flyttade han med hustru och barn till Borgholm. Där blev familjen bosatta vid tomt nr 44 i kvarteret Månen till­sam­mans med bland annat någon lärgosse. Flytt­nings­läng­den anger emellertid att familjen lämnade Borgholm 1829 för att flytta till Kalmar, och där avled Scharin den 5/6 1840.

En annan ka­kel­ugns­ma­ka­re som en tid var verksam i Borgholm under 1820-talet var Johan Eric Hollsten vilken föddes den 24/1 1780 i Kristi­ne­hamn. Från Blackstad skall han 1820 ha flyttat till Västervik och följande år vidare till Bornholm. Efter något eller några år återvände han till fastlandet och ett kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri i Tuna socken. Där avled Hollsten den 19/1 1828.

Johannes (Johan) Gjertsson (Gertsson, Hjertsson) föddes den 26/7 1819 i Ekeberga socken, Kronobergs län. Som dräng flyttade han 1836 från Lenhovda socken för att komma i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindgren i Västervik. Till ka­kel­ugns­ma­ka­re Brundin i Mörlanda socken kom gesäll Gjertsson år 1841 och året efter fanns han hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Berg i Visby. Samma år, alltså 1842, antecknas han som avflyttad till obest. ort. Möjligtvis var det Stockholm som fick besök, för därifrån skall han 1844 ha flyttat till Västervik. Året därpå blev det återigen en vistelse hos Berg i Visby och 1846 var adressen obest. ort.

Möjligtvis hann Gjertsson med yt­ter­li­ga­re någon verkstad, men 1847 fanns han i varje fall bosatt i Borgholm och då till att börja med vid tomt nr 8 i kvarteret Björnen. Tämligen omedelbart bildade ka­kel­ugns­ma­ka­re Gjertsson familj och i hushållet fanns även någon lärling bosatt. 1849 flyttade familjen till­sam­mans med lärling och piga till kvarteret Åland och tomt nr 91. Verk­sam­he­ten finns medtagen i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från och med 1849 och från 1855 anges till­verk­ning­s­en bestå av kakelugnar och stenkärl. Som brukligt var så avlöser gesäller och lärlingar varandra under åren, och efterhand kom troligtvis även sönerna i huset att arbeta i verkstaden.

Familjen flyttar år 1868 till tomt nr 78 i kvarteret Uranus, och sonen Johan Kristian (Christian) Gertsson, vilken var född den 23/7 1849, får även han titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re. I fa­briks­be­rät­tel­ser­na anges J C Gertsson som ägare till verk­sam­he­ten från och med 1871, men fadern var då fort­fa­ran­de bosatt vid nr 78. Osäkert dock om det skedde någon till­verk­ning vid denna adress. I dessa fa­briks­be­rät­tel­ser finns en krukmakare J Hjertsson med en verksamhet i Högby socken på Öland under perioden 1874-1877, men däremot har det inte gått att hitta några tecken på något sådant i kyr­ko­ar­ki­ven. Möjligtvis var det ändå Johan Gertsson som till­sam­mans med en arbetare drev detta krukmakeri även fast han verkar ha varit kyr­ko­bok­förd i Borgholm under denna tid.

Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Gertsson var bosatt vid tomt nr 78 fram till det att han avled den 13/6 1905. Johan Kristian Gertsson lämnade Borgholm 1884 för att till­sam­mans med sin familj flytta till Stockholm där de under den första tiden var bosatta i hu­vud­sta­dens centrala delar. Omkring 1890 bosätter de sig i Solna där Gertsson till­sam­mans med några av sönerna drev en ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se. Han skall även under en tid varit delägare i en ka­kel­fa­brik vid Kristi­ne­berg utanför Lil­je­hol­men. Denna brann dock ner 1887. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Kristian Gertsson avled i Solna den 28/1 1931. I artikeln Om kakelugnar och ka­kel­ugns­konst i sydöstra Sverige berättas något om bland annat Gertssons kakelugnar.

Mörlunda

Till Puksjömåla, Lib­bers­hult i Mörlunda socken kom ka­kel­ugns­ma­ka­re Eric Gustaf Brundin in­flyt­tan­de till­sam­mans med sin familj år 1818. Brundin, som var född den 25/2 1789 i Stockholm, hade tidigare förestått en kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad vid Kulltorps gård i Tuna socken. Hos Brundins i Puksjömåla var även några gesäller och lärlingar bosatta, och då bland annat lärlingen Carl Fredric Roos (Rosengren) vilken senare kom att driva verkstaden i Tuna socken. 1848 lämnar dock ka­kel­ugns­ma­ka­re Brundin och hans hustru Puksjömåla för att i stället bosätta sig i Dö­der­hultsvik (Oskarshamn).

Nils Nilsson var född den 16/8 1817 i Ystad och då med ef­ter­nam­net Pehrsson. Där kom han 1831 i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra hos änkan Sjövall, men omkring 1837 flyttade han som gesäll till Brundin i Puksjömåla. Dessutom blev det efter ett tag giftermål mellan gesäll Nilsson och Brundins dotter. Paret flyttade omkring 1849 till annan plats i socknen och bosätter sig till­sam­mans med ett stort antal barn vid backstugan Färg­sjömå­la under nr 5 Bokara. Nils Nilsson tituleras där som ka­kel­ugns­ma­ka­re och drev då troligtvis egen verksamhet. Om han då även hade egen till­verk­ning av kakel och kruk­ma­kar­gods har inte gått att fastställa. Men senare ändrats hans titel till kru­ko­ma­ka­re, och detta kan kanske tyda på att han bedrev en till­verk­ning av så kallat kruk­ma­kar­gods, alltså krukor, fat, skålar m.m.

Den äldsta sonen som gått i lära hos änkan Brundin i Oskarshamn var säkerligen tidvis behjälplig vid verkstaden, och detta gällde nog även de andra sönerna. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser anges att Nilsson hade en arbetare till sin hjälp, och möjligtvis är det då sonen som avses. Efter att Nils Nilsson avlidit den 5/12 1872 så tar sonen efterhand över verk­sam­he­ten.

Carl Victor August Nilsson föddes den 3/3 1839 i Mörlunda. Upp­växt­ti­den fick han tillbringa hos morfadern Eric Gustaf Brundin i Dö­der­hultsvik/Oskarshamn och kom där troligtvis tidigt i kontakt med yrket. Tidvis vistades han hos för­äld­rar­na i Mörlunda och någon tid fanns han som lärling hos änkan Brundin i Oskarshamn. Denna var dock inte hans mormor eftersom morfadern hade gift om sig efter att den första hustrun avlidit. Efter att fadern avlidit bildade han familj och tog över verk­sam­he­ten vid Färg­sjömå­la. Hade då även ändrat sitt efternamn till Brundin.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Victor August Brundin flyttar år 1877 till­sam­mans med hustru och barn till Lyckemåla under Bokara nr 1, och år 1883 fortsätter de vidare till Oskarshamn. Under 1890-talet fanns den stora familjen bosatt i Gröndal, Kikebo i Döderhults församling, men från omkring se­kel­skif­tet var de återigen i Oskarshamn. Brundin liksom några av hans söner fick sedermera titeln ka­kelar­be­ta­re, så troligtvis var de då anställda vid stadens ka­kel­fa­brik. Carl Victor August Brundin avled den 2/9 1915.

Dö­der­hultsvik - Oskarshamn

Dö­der­hultsvik var namnet på den ort som 1856 blev Oskarshamn. Efter att under omkring trettio år ha drivit en kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­stad i Mörlunda socken kom ka­kel­ugns­ma­ka­re Eric Gustaf Brundin och hans hustru till Dö­der­hultsvik år 1848. Där bosatte de sig vid tomt nr 237 till­sam­mans med bland annat några gesäller och lärlingar. Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser så bestod till­verk­ning­s­en vid verkstaden av kakelugnar och stenkärl. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Brundin avled den 25/1 1857 och därefter drevs verk­sam­he­ten vidare av änkan under en tid. I varje fall finns hon medtagen i fa­briks­be­rät­tel­ser­na för år 1859, och gesäller samt lärlingar fanns enligt hus­för­hörslängd bosatta vid fas­tig­he­ten fram till omkring mitten av 1860-talet. Där finns även antecknat att änkan då nedlagt rörelsen. Tomt­be­teck­ning­en har vid denna tid ändrats till nr 146.

August Källgren (Kjellgren) föddes den 26/4 1820 i Högsby och enligt den svårtydda ut­flytt­nings­läng­den så verkar gossen ha lämnat för­äld­ra­hem­met 1833. Däremot är det osäkert vart färden gick, även om det står Mönsterås i längden. Till Mönsterås kom han däremot 1836 och då som lärling hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Edberg. Han anges då vara inflyttad från Döderhult. Efter att 1840 ha lämnat Mönsterås kommer han, fort­fa­ran­de som lärling, till ka­kel­ugns­ma­ka­re Bruse i Kalmar. Nästa anhalt blir hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Berg i Visby dit han kommer 1843, men året efter påbörjas en ge­säll­vand­ring där det blir besök i Stockholm, Eskilstuna och Nyköping innan han omkring 1846 ännu en gång kommer till Mönsterås där han får kondition hos Daniel Östling.

Kjellgren flyttar in till Dö­der­hultsvik 1847 och bosätter sig på tomt nr 242 där han något år senare bildar familj. Samma år 1847, startar han ka­kel­ugns­till­verk­ning under namnet Oskars­hamns Ka­kel­fa­brik. Leran som behövdes för till­verk­ning­s­en hämtades från stadens marker i Fred­riks­berg och Nynäs och grus vid järn­vägs­bron i Forshult. Priset Kjellgren fick betala var 10 öre per vagnslast eller 15 öre för två vagns­las­ter (parlass). Fabriken fick gott rykte då ka­kel­ug­nar­na som pro­du­ce­ra­des visade sig hålla mycket hög kvalité. I mitten av 1860-talet mo­der­ni­se­ra­des fabriken och ugnarna byttes ut mot de mer moderna run­dug­nar­na. Från 1854 återfinns familjen Kjellgren till­sam­mans med arbetsfolk boende vid Kikebo och där skall enligt fa­briks­be­rät­tel­ser­na också ha till­ver­kats kakelugnar och stenkärl.

Enligt hus­för­hörsläng­den övertogs tomten vid Kikebo år 1868 av en tänd­sticks­fa­brik (skriften Oskarshamn 1856-1956 anger i stället att det var ett skepps­doc­ke­bo­lag som gjorde detta). Familjen kommer därefter till­sam­mans med någon gesäll att vara bosatta vid tomt nr 32 i kvarteret Vikingen. Ka­kel­ugns­ma­ka­re August Kjellgren avled den 26/11 1899.

I mitten av 1890-talet är August Kjellgren både gammal och sjuklig, han överlåter då driften av ka­kel­fa­bri­ken i Oskarshamn till sonen Carl Wilhelm. Sonen Carl Wilhelm Kjellgren, föddes den 31/10 1858 och gick i lära hos sin far. I skriften Oskarshamn 1856-1956 bär han också titeln Ka­kel­ugns­fab­ri­kör. Carl Wilhelms tid vid ka­kel­fa­bri­ken blir dock kort och när fadern dör den 26/11 1899 läggs fabriken i Oskarshamn ner. Carl Wilhelm Kjellgren avled den 21/11 1923.

1901 åter­upp­står Oskars­hamns Ka­kel­fa­brik, åtminstone till namnet. Ett konsortium bestående av kro­no­läns­man Josef Malmberg, Th.W. Jeanson, bygg­mäs­ta­re C.J. Blad, fabrikör O.H. Carlsson samt verk­mäs­ta­re Adolf Bernhard Sandbäck (brorson till den mer kända ka­kel­ugns­fab­ri­kö­ren Sandbäck i Kalmar), startar en ny ka­kel­fa­brik på tomterna 593 och 594 i Oskarshamn (korsningen Hant­verks­ga­tan / Kyr­ko­gårds­ga­tan). Fabriken döptes till Oskars­hamns Ka­kel­fa­brik och ak­ti­e­ka­pi­ta­let sattes till lägst 20.000 kr och högst 75.000 kr.

Or­de­rin­gång­en var mycket god under de inledande åren. Redan 1904 beslutade ledningen att bygga ut fabriken med två våningar, en utbyggnad som gjorde fabriken mer än dubbelt så stor som tidigare. Men tiderna för­änd­ra­des snabbt. Under sommaren 1907 minskade or­de­rin­gång­en dramatiskt och lagren av osålda kakelugnar växte i snabb takt. Den mest drivande kraften vid fabriken, Bernhard Sandbäck, beslöt sig för att resa till Stockholm och där försöka hitta köpare till fabrikens kakelugnar. Resan gav dock inte önskat resultat och i vemod och förtvivlan begick han självmord. Sandbäck död­för­kla­ra­des den 11 februari 1908. Vid Oskars­hamns Ka­kel­fa­brik kunde man så småningom reda ut stormen och verk­sam­he­ten pågick därefter fram till 1928. Från 1922 ägdes fabriken av Upsala Ekeby och när fabriken lades ner 1931 hade till­verk­ning­s­en redan upphört sedan 3 år tillbaka. I skriften Oskarshamn 1856-1956 uppges att till­verk­ning­s­en 1924 uppgick till ungefär 2500 ugnar och att 45-50 arbetare då var sys­sel­sat­ta vid fabriken.

I skriften Av lera och eld. Om krukmakare och kruk­ma­kar­gods av Inger Bonge-Bergengren finns upp­lys­ning­en att Kjellgrens verkstad efter 1925 hyrdes av krukmakare Nils Olof Anderberg. Han var född 1872 i Trelleborg, och efter lär­lings­tid hos Nils Theodor Lundholm i Grimstofta utanför Sjöbo samt några år i Halmstad, så bedrev han ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket i Borås. Därifrån flyttade han 1907 till Oskarshamn till­sam­mans med sin familj. Där var han verksam vid ka­kel­fa­bri­ken innan han påbörjade kruk­makar­verk­sam­he­ten. Hur länge Anderberg sedan drev kruk­ma­ke­ri­et har det inte gått att få fram några uppgifter om.

Två andra ka­kel­ugns­ma­ka­re som bedrev verksamhet i Oskarshamn var Carl Fredrik Johansson (f. 1823 i Kalmar) och Carl Alfred Olsson (f. 1843 i Askeby, Ös­ter­göt­lands län) vilka 1874 bildade bolag. Möjligtvis sys­sel­sat­te sig de båda enbart med upp­sätt­ning av kakelugnar.

Kristdala

Följande do­ku­men­ta­tion bygger till stor del på uppgifter som är lämnade av en ättling och sentida släkting till kruk­ma­kar­na. I Kristdala socken har det funnits krukmakare från samma familj under flera ge­ne­ra­tio­ner. Den som tidigast har gått att återfinna i hus­för­hörs­läng­der­na är Sven Johan Persson-Svan, men enligt uppgift från ättlingen så kan eventuellt även Sven Johans far ha varit verksam som krukmakare. Detta har dock inte gått att verifiera genom uppgifter i kyr­ko­ar­ki­ven. Sven Johan Persson-Svan var född den 23/2 1822 vid torpet Hundlemåla i Kristdala socken. Efter att under drygt tio år ha varit bosatt på andra orter kom han år 1848 återigen att bosätta sig i Hundlemåla och där bildade han då även familj. Titeln var ma­rin­sol­dat och ef­ter­nam­net Svan kom troligtvis från tiden som militär.

Familjen blev senare bosatt på Nydal under Kloc­ka­re­går­den och 1868 slår de sig slutligen ned vid Christi­ne­berg under Calerum. Vid den tiden får Sven Johan Persson-Svan titeln krukmakare, men möjligtvis hade han redan tidigare varit verksam i yrket. Till sin hjälp i kruk­ma­ke­ri­et hade Svan sina söner, och tre av dessa blev senare krukmakare i Kristdala socken. Krukmakare Sven Johan Svan avled den 17/1 1894, men sönerna Sven Oskar, född den 8/6 1859, och Otto, född den 13/11 1862, fortsatte arbetet i verkstaden och till­ver­ka­de där diverse bruks­före­mål. Något exemplar av detta skall finnas på Kristdala hem­bygds­gård. Förutom kruk­ma­ke­ri­ets produkter så bidrog även Oskar genom sitt arbete som korgmakare till gårdens inkomster. Hur länge bröderna Svan var verksamma som krukmakare är osäkert, men Oskar avled den 24/2 1933 och Otto den 7/1 1942.

Sven Johan Svans äldsta son Karl Petter föddes den 23/4 1851 och flyttade år 1873 till båts­manstor­pet Lillängen under Bankhult. Förutom torpet övertog han även ef­ter­nam­net av den tidigare båtsmannen som flyttade till Amerika. Karl Petter Bring bildade där familj och när båts­man­så­ta­gan­det så tillät ägnade han sig åt sitt krukmakeri vid båts­manstor­pet. Efter pen­sio­ne­ring­en 1906 blev det mer kon­ti­nu­er­lig kruk­makar­verk­sam­het och även sönerna fick prova på yrket. De produkter som till­ver­ka­des i verkstaden skall enligt uppgift ha varit av god kvalité, och verk­sam­he­ten skall troligtvis ha pågått fram till andra världs­kri­get då Karl Petter Bring närmade sig nittio års ålder.

Sonen Ernst Bring, född 1894, var verksam i verkstaden under 1920-talet och till­ver­ka­de då en hel del lergods, men i samband med giftermål lämnade han båts­manstor­pet vid följande årtiondes början. Därefter tog brodern Konrad, född 1899, över drejskivan och under 1930-talet pro­du­ce­ra­de även han en del fat och krukor. Karl Petter Brings äldste son Axel Emil, vilken var född 1874, flyttade till Nor­da­me­ri­ka, men innan dess till­ver­ka­de han en del keramik, varav en vas finns hos Kristdala hem­bygds­för­e­ning. Efter att Axel Emil i det nya landet skrivit sitt namn som Axel E Bring upp­fat­ta­des ef­ter­nam­net som Ebring, och så fick det bli. Efter en del äventyr etablerade han sig som krukmakare/keramiker i Vernon, Kanada.

Förlösa Kläckberga

I samhället Lindsdal har det förekommit ett antal till­ver­ka­re av kakel och kruk­ma­kar­gods. Det som till någon del försvårar ef­ter­forsk­ning­en i kyr­ko­ar­ki­ven är ortens belägenhet i två socknar, Förlösa och Kläc­ke­ber­ga. Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Carl Oskar Johansson var född den 30/9 1848 i Kalmar och därifrån kom han 1870 till­sam­mans med hustru till Lindsdal, Linneberga i Kläc­ke­ber­ga socken. I hemstaden hade han arbetat som gesäll hos bland annat ka­kel­ugns­ma­ka­re Eriksson. I Lindsdal blev paret bosatta vid tomt nr 5 och mestadels fanns även en lärling i hushållet. Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser har medtagit Johanssons verksamhet från och med 1877 och där finns uppgiften om en arbetare i tjänst i varje fall till och med 1890, vilket är det sista år som dessa be­rät­tel­ser har varit till­gäng­li­ga. Så sent som 1905 kom en ka­kelar­be­ta­re in­flyt­tan­de till Johanssons.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Oskar Johansson avled den 3/7 1923 men då hade troligtvis fos­ter­so­nen Gustaf Teodor Johansson (född Karlsson den 6/2 1893 i Västerslät, Kläc­ke­ber­ga) tagit över verk­sam­he­ten sedan några år tillbaka.

Till Ödingstorp i Förlösa socken kom ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Gustaf Robert Bergman till­sam­mans med hustrun år 1852. Bergman, som var född den 10/1 124 i Karlshamn, kom närmast från Mortorps socken och året dess­förin­nan hade han uppehållit sig i Kalmar. Eftersom det i hus­för­hörsläng­den inte har gått att återfinna någon kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ka­re i Öd­lings­torp under denna period, så fanns möjligtvis en kruk­ma­ke­ri­verk­stad i anslutning till ortens tegelbruk och vid vilken gesäll Bergman kom att bli verksam. Under en period fanns även en ka­kel­ugns­ma­kar­lär­ling bosatt på platsen. Makarna Bergman bosatte sig 1861 vid Baltorp i Förlösa socken, och där startades troligtvis upp en egen verksamhet med verkstad. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Gustaf Bergman avled dock redan den 21/7 1867.

Hos Bergman fanns drängen Frans Andersson, och tydligen fick han lära sig ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket för han kom snart att bli den nye ka­kel­ugns­ma­ka­ren vid Baltorp. Andersson var född den 3/12 1848 i Kristvalla socken och till­sam­mans med sin far och syskon kom han 1862 till Baltorp. Några år senare blev han så dräng hos Bergman. Som ka­kel­ugns­ma­ka­re blev han tidigt gift och efterhand blev det barn i stugan. Hos familjen fanns även drängen Josef Carlsson, men mer om honom senare. Från och med 1876 finns verk­sam­he­ten medtagen i fa­briks­be­rät­tel­ser­na och då med uppgift att det under åren fram till 1890 fanns en arbetare i tjänst hos Frans Andersson. Efterhand kom troligtvis även sönerna att få vara behjälplig i rörelsen. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Frans Andersson avled den 31/1 1914. De båda sönerna Anders Uno och Frans Viktor, född 12/11 1877 resp. 30/4 1882, kom att bli verksamma som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Lindsdal. Men säkerligen var det då fråga om upp­sätt­ning av fa­brikstill­ver­ka­de kakelugnar.

Hos Frans Andersson fanns som tidigare påpekats drängen Josef Carlsson. Han föddes den 29/5 1858 i Baltorp, och fick 1876 plats som dräng hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Andersson. Där fick han troligtvis hjälpa till i ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­sen och därigenom lära sig yrket. 1886 lämnar han Andersson och bosätter sig vid Gösbäck nr 3 i socknen med titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re. Året efter blev han gift, och den 21/5 1888 föds sonen Gustaf. Enligt uppgifter i två hem­bygds­skrif­ter så skall Carlsson i sin verkstad vid Kal­marvä­gen ha tillverkat kakel, lerkärl och blomkrukor. Till sin hjälp hade Carlsson två ka­kelar­be­ta­re som tidvis var bosatta hos familjen. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Josef Carlsson avled den 6/3 1900. Under 1902 fanns det enligt hus­för­hörsläng­en en ka­kel­ugns­ma­ka­re Nils Dahlström bosatt vid fas­tig­he­ten, och troligtvis ar­ren­de­ra­de han då verkstaden av änkan.

Josef Carlssons äldste son Gustaf Josefsson var så ung när fadern dog att han inte fick lära sig kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket av honom. Detta fick han enligt uppgift från hem­bygds­skrif­ter­na göra hos Torsås fa­jans­fa­brik och Sandbäcks ka­kel­fa­brik i Kalmar. Efterhand kom den tredje ge­ne­ra­tio­nen genom Evald Josefsson att driva det som kom att få namnet Förlösa fa­jans­fa­brik.

Något mer om i första hand Gustaf och Evald Josefssons verk­sam­hets­tid går att läsa i skriften Förlösa socken - En hem­bygds­bok utgiven av Förlösa hem­bygds­för­e­ning 1994. I Dörby hem­bygds­för­e­nings skrift från 1978 By och bygd i Dörby-Kläc­ke­ber­ga beskrivs verk­sam­he­ten kortfattat. Även i ett nummer från 1986 av Linds­dalskrö­ni­kan utgiven av PRO Lindsdal skall det enligt uppgift finnas något skrivet om fabriken.

Dörby

Från Tyskland inflyttade till Kalmar år 1894 ka­kel­ma­ka­ren Teodor Ludvig Karl Wassman, vilken var född den 19/5 1874 i Berlin. I Kalmar ingick han i äktenskap och fick titeln modellör, så giss­nings­vis bedrevs arbetet hos någon ka­kel­fa­brik i staden. 1901 gjorde även Wassmans föräldrar resan från Tyskland till Kalmar.

Verk­mäs­ta­re Johan Ludvig Wassman föddes den 21/2 1847 i Tyskland och även här går det att spekulera i en an­ställ­ning vid en ka­kel­fa­brik. Till Smedby flyttade Wassman senior och junior med respektive hustru år 1903. De blev bosatta vid Smedby nr 2 och startade något som kom att kallas Smedby Lervaru- och Fa­jans­fa­brik, där fadern till att börja med blev fabrikör och sonen modellör. Under perioden 1907-13 fanns yt­ter­li­ga­re en modellör bosatt vid fa­brikstom­ten. Johan Ludvig Wassman avled den 8/9 1815 och därefter blev det sonen som övertog fab­ri­körs­be­fatt­ning­en. Karl Wassman återvände till­sam­mans med hustrun till Kalmar 1928.