Bilder av olika kakelugnar samt krukor och annat lerkärl

En kakelugns inre består vanligtvis av en med tegelstenar uppmurad eldstad samt tillhörande rökkanaler, även dessa uppmurade med tegelstenar.

Den vanligaste typen av rökkanal- eller rökgaskanalsystem är det så kallade 5-kanals. Det innebär att det från eldstaden längs ned går upp en relativt stor kanal till toppen av ugnen där den delar upp sig i två nedåtgående, en på vardera sidan av ugnens främre del. När de så åter kommit till nederdelen av ugnen vänder de upp igen, denna gång på vardera sidan av ugnens bakre del. I toppen av ugnen förenar sig kanalerna återigen och mynnar ut i skorstenen.

Detta medför att den varma röken får en lång väg genom ugnen innan den lämnar den och därigenom sparas värmen effektivt i tegelstenarna, murbruket och kaklet.

Efter att kakelugnsmakaren murat upp själva tegelstensugnen klär han den med kakel.

De tidiga kakelugnsmakarna, de som var verksamma under 1700- och tidigt 1800-tal tillverkade oftast sitt kakel själva, och om de då arbetade ensamma i sin verkstad hade de ett drygt arbete innan de kunde visa upp ett färdigt kakel. Först skulle de gräva upp den lera som de behövde och frakta den hem till verkstaden där den bearbetades på olika sätt innan den var färdig att användas.

Därefter behövde de skaffa hem ved för kommande bränning, endera genom att hugga själv eller köpa/byta till sig. Dessutom gällde det att skaffa sig olika metaller för beredning av glasyrer. Sedan kunde själva tillverkningen påbörjas med formning av kaklen genom att fylla de gips- eller träformar som fanns tillgängliga med lera för att få fram tillräcklig mängd till en kakelugn Därefter tilltog en första bränning och sedan glasering innan ytterligare en bränning och eventuellt ännu glasering eller dekorering vidtog. Slutligen skulle så kakelugnen sättas upp hemma hos kunden. Oftast hade kakelugnsmakaren någon medhjälpare, lärling och/gesäll som kunde vara behjälplig vid något av de olika momenten.

Även om kakeltillverkning till viss del bedrivits betydligt tidigare i Sverige börjar jag denna mycket anspråkslösa redogörelse om förhållandena vid början av 1700-talet och att Rörstrands porslinsfabrik, som anlades 1725, tämligen omgående även skall ha påbörjat en tillverkning av kakelugnar. Denna tillverkning blev med tiden väldigt omfattande och efterfrågad, men gissningsvis fanns kundkretsen under de första hundra åren främst hos ägare till slott, herrgårdar, exklusivare stadsvåningar och liknande. Det var då naturligtvis även fråga om exklusivare kakelugnar när det gäller dekor, form och dekorativa kakel. Senare blev det dock köpkretsen allt mer vidare, men ugnarna räknades alltjämt bland de exklusivare.

Mariebergs porslinsfabrik uppges ha påbörjat en mer eller mindre kontinuerlig tillverkning av kakelugnar omkring 1767, och denna tillverkning bedrevs därefter under cirka tjugo år.

Deras ugnar räknades till de förnämsta, vilket de även gör fortfarande, och kundkretsen torde ha varit mycket begränsad. Vid Sturehovs slott i Botkyrka kommun Stockholms län skall det dock enligt uppgift finnas 17 (eller 20) kakelugnar från Marieberg.

När systemet med det mer avancerade rökkanalsystemet i ugnarna slagit igenom vid 1700-talets senare del, och kakelugnarna därmed blivit en mycket effektivare värmekälla blev de naturligtvis även mer efterfrågade.

Då började även de lokala kakelugnsmakarna i städerna få avsättning för sina egentillverkade kakelugnar, och i de större städerna, framförallt i Stockholm, hade kakelugnsmakarna, gissningsvis efter inspiration från Rörstrands tillverkning, börjat att dekorera sitt kakel på ett tämligen dekorativt sätt. Även dessa kakelugnar hamnade ofta i herrgårdar, finare stadslägenheter och liknande.

Den huvudsakliga produktionen hos 1700- och 1800- talens kakelugnsmakare kom dock att utgöras av enfärgade gula, bruna och gröna kakelugnar. Men även stänkmålade eller sådans med enklare mönster var vanliga.

Tidigt 1800-tal startar så de första kakelfabrikerna, med J.A. Westmans (Skinnarvikens) och C.A. Petterssons under 1840-talet, och något årtionde senare Åkerlinds (Kungsholmens), varefter B.H. Lundgren följer ytterligare något årtionde senare. Samtliga dessa var belägna i Stockholm.

Från mitten av 1800-talet och fram till 1900-talets början etablerades kakelfabriker i flertalet av Sveriges städer, och på grund av god tillgång till utmärkt lera kom Uppsala att bli den ledande staden i landet när det gäller kakeltillverkning. Även i bland annat Gävle, Norrköping, Kalmar, Malmö och Göteborg fanns det flera sådana fabriker, men som nämns så fanns det kakelfabrik i många av städerna i vårt land. Mestadels i södra och mellersta Sverige, men även i t.ex. Piteå och Skellefteå. Den sistnämnda fick dock endast vara i verksamhet under ett år innan den brann ned. Ett öde den delade med ett flertal andra fabriker.

Även utanför städerna byggdes det vid denna tid upp en hel del kakelfabriker samt verkstäder.

Förutom kakel bestod produktionen hos kakelugnsmakarna och vid fabrikerna i många fall av krukor och annat lergods till hushållsbruk, som till exempel fat, skålar, kannor, burkar och liknande.

Dessutom fanns det fabriker som enbart bedrev tillverkning av krukor och annat hushållsgods, som till exempel Bobergs i Gävle samt sten- och lerkärlsfabrikerna i Varberg, Göteborg och Strömstad.

Enskilda krukmakare bedrev även de en relativt stor tillverkning av dessa varor, och då kanske framförallt i två separata delar av landet, nämligen Kvidinge/Sönnarslöv i Skåne samt vid Långvak utanför Arvika.

När det gäller kakelugnar finns det alternativ till kakel som ytskikt nämligen kalkputsad lera. Dessa kallas rörspis eller tegelugn och eftersom de är betydligt billigare att sätta upp benämns de även Fattigmans kakelugn . Förutom ytskiktet är de likadana och har samma funktion som en traditionell kakelugn.

Ett alternativ till den kalk- eller lerputsade ytan var kluvna tegelstenar, där kortsidorna glaserades och murades så att dessa bilade ytbeläggningen. Dessa ugnar kallas klyvtegelugnar.

Ännu ett alternativ är plåtugnar, där ytskiktet består av plåt. Dessa kom till användning framföralt i större lokaler som skolsalar, regementslokaler och liknande. Dess fördel var att det gick att elda tämligen hårt i dem utan att det var något om förstördes i ugnen. Salufördes inte så sällan av lokala kakelugnsmakare som benämnde dem som deras egen produkt.

I Jämtlandposten från år 1900 fanns denna annons införd: Kakelugnsmakare N.G. Nilsson, Östersund. Tillverkar och uppsätter Kaminugnar passande för Skolor och större Samlingslokaler. Kaminerna tillverkas af gjutgods, stålplåt samt tegel och lera från Höganäs. Speciellt i norra Sverige har jag träffat på en hel del av dem.

En variant av dessa ugnar har varit, och är fortfarande, rätt så vanliga i Finland.

Skall nu försöka att visa några bilder på de kakelugnar som jag skrivit om här, men tyvärr har jag ingen bild på någon sådan från Marieberg eller någon äldre Rörstrand. Sådana bilder går dock att återfinna på internet.

Börjar med några äldre dekorerade hantverksugnar.

Fortsätter så med några så kallade hantverksugnar, någon eller några från 1700- talet men de flesta från 1800-talet och tillverkade av lokala kakelugnsmakare både i stad och på andsbygd.

Efter att handel och hantverk fram till 1846 endast fick bedrivas i städer blev det efter att näringsfrihet infördes detta år tillåtet för dessa att bedriva sin verksamhet även på landsbygden. Därefter blev det vanligt med till exempel kruk- och kakelugnsmakare-verkstäder också där.

Dessa tre kakelugnar finns uppsatta i landskapet Jämtland, och kan nog möjligen även ha blivit tillverkade där.

På följande sida visas några hantverksugnar från östra Ångermanlands, där de både finns uppsatta och blivit tillverkade.

De tre första av P G Falk i Hämra, dåvarande Torsåkers socken och den sista av Nils Byström i Salteå, dåvarande Nora socken. Bägge orterna ingår numera i Kramfors kommun.

De här riktigt gamla hantverksugnarna, gissningsvis 1700-tals, finns uppsatta i Piteå, och torde även ha blivit tillverkade där.

Här följer så en del hantverksugnar från olika delar av landet, men den första är speciell såvida att kakelugnsmakaren Abraham Enegren i Alingsås har signerat den samt även ritat dit årtalet 1774, vilket torde vara tillkomståret.

De tre följande är typiska Kristianopel-ugnar, alltså från Kristianopel i Blekinge.

Från senare delen av 1800-talet och en bit in på 1900-talet växte det upp kakelfabriker lite varstans i Sverige, men omkring 1930 hade de flesta av dessa endera brunnit ned eller lagts ned av andra orsaker. Upsala-Ekeby, som var den överlägset största tillverkaren av kakelugnar i Sverige under 1800-talets senare årtionden och under hela 1900-talet, bedrev en viss kakelugnstillverkning ända fram till 1945. Men innan dess hade de köpt upp, och i de flesta fall lagt ned, en stor del av sina konkurrenter.

Det är väldigt svårt att härleda en kakelugn till en viss tillverkare, men några enstaka fabriker brukade stämpla en del av sitt kakel med fabriksstämpel, men denna sitter då på baksidan av kaklet och är därmed endast synligt när ugnen inte är uppsatt. Många fabriker gav ut så kallade priskuranter, där deras olika modeller är avbildade, mestadels genom en tecknad bild. Om man har en misstanke om var ugnen kan vara tillverkad, går det i så fall att få detta bekräftad om det går att återfinna den i en sådan kurant.

Visar bilder på några fabrikstillverkade ugnar, de flesta fotograferade i Östersund med omnejd, men den första skall vara från Lundgrens kakelfabrik i Stockholm och de två följande från Arvika kakelfabrik resp. Skattkärrs i Värmland.

Några bilder på ett par enstaka röspisar. Den första från Långsele-Graninge Hembygdsförenings hembygdsområde i Örbäck, Långsele i Ångermanland och den andra från Stenhuset i Bjärme, Jämtland.

Två klyvtegelugnar vid Wilhelm Peterson-Bergers Sommarhagen på Frösön.

Några plåtugnar från Jämtland och Norrbotten.

Avslutar med några bilder på krukor och andra lerkärl från olika delar av landet.

Först en kruka av Erik Berglund från Höglunda utanför Stugun i Jämtland och därefter två tändsticksställ från Olof Franks verkstad i Östersund.

Ett fat och ett tändsticksställ av G A Fogelström i Gullgård utanför Fränsta i Medelpad samt en tratt av P G Falk iTorsåker, Ångermanland och ett durkslag av N P Zimmerman utanför Arnäs. Föremålet förvaras numera på Örnsköldsviks museum.

Resterande objekt kommer från olika delar av landet.