Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Norr­bot­tens län

I Norrbotten är det enbart i städerna Luleå och Piteå som det bedrivits någon sorts till­verk­ning av kakel och krukkärl (krukor, fat, skålar och liknande). I fram­förallt Piteå har ka­kel­till­verk­ning­en varit betydande under åren, och då främst genom familjerna Hortman, Wiksten och Engstrand. Till­verk­ning­en hos de två sistnämnda kan nog betecknas som fa­briks­mäs­si­ga, i varje fall gjorde ägarna det. Hos Engstrand bedrevs verk­sam­he­ten fram till 1908, medan den hos Wiksten upphörde under 1880-talet.

Na­tur­ligt­vis har det funnits ka­kel­ugns­ma­ka­re eller ibland murare som utövat sitt yrke genom upp­sätt­ning och re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar i de båda städerna samt vid andra orter i länet. Några av dessa har blivit omnämnda i denna do­ku­men­ta­tion, men långt ifrån samtliga.

Be­näm­ning­ar­na krukmakare och ka­kel­ugns­ma­ka­re berättar inte något direkt om vad som till­ver­ka­des vid hant­ver­ka­rens verkstad. Under 1700-talet användes mestadels titeln krukmakare medan det under 1800-talet blev mer vanligt att kalla hant­ver­ka­ren för ka­kel­ugns­ma­ka­re. Detta oberoende om det bara till­ver­ka­des krukor och annat hus­hålls­gods i verkstaden eller enbart kakel. I det flesta fall fram­ställ­des nog båda pro­duk­ter­na hos de enskilda hant­ver­kar­na. Möjligtvis är det därför som de olika yr­kes­be­näm­ning­ar­na har använts om samma person vid olika tillfällen. Detsamma har även blivit gjort i denna do­ku­men­ta­tion. I slutet av 1800-talet tillkom så den yrkesgrupp som enbart sysslade med upp­sätt­ning av i många fall fa­brikstill­ver­ka­de kakelugnar. Dessa benämndes även de som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Denna do­ku­men­ta­tion, som i huvudsak tillkommit genom uppgifter i man­talslängd, kyrkoarkiv och Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser har till stor del begränsat sig till 1800-talet beroende på att det är under detta århundrade som arkiven varit lät­till­gäng­li­gast och hant­verks­pro­duk­tio­nen som störst.

Do­ku­men­ta­tion är långt ifrån en full­stän­dig re­do­gö­rel­se över de kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som varit verksamma i länet. De adresser som till exempel hus- /tomtnummer eller gårdsnamn, vilka förekommer i texten är sådana där personerna var man­tals­skriv­na eller kyr­ko­bok­för­da och i de flesta fall bosatta. Även om verk­stä­der­na hu­vud­sak­li­gen var placerade i anslutning till bostäderna, så kan det finnas enstaka fall där de hade blivit uppbyggda på annan plats.

De årtal som finns angivna i texten angående när personer har flyttat är uppgifter som hämtats från kyr­ko­ar­ki­ven, men troligtvis kunde det ibland dröja både ett eller flera år innan en flytt blev införd i längderna. Även fö­del­se­da­tum kan i vissa fall vara osäkra. Där det varit möjligt att hitta uppgifter i fö­del­se­bo­ken och dessa uppgifter inte stämmer mot de som finns angivna i hus­för­hörs­läng­der­na, så har fö­del­se­bo­kens fö­del­se­da­tum använts.

Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Piteå stads- och lands­för­sam­ling­ar.

Till denna do­ku­men­ta­tion över Piteå stads- och lands­för­sam­ling­ars kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re har uppgifter i första hand hämtats från man­tals­läng­der och kyrkoarkiv (hus­för­hörs­läng­der), men till viss del har in­for­ma­tion, speciellt när det gäller de tidiga hant­ver­kar­na, även gått att finna i Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846.

Det drygt elva år långa forsk­nings­pro­jekt som ge­nom­för­des av några medlemmar i Pi­te­byg­dens Fors­kar­för­e­ning re­sul­te­ra­de i Pi­te­bor­ga­re, vilket är en kart­lägg­ning av Piteå stads befolkning från 1621 och fram till omkring 1815.

Från denna enorma databas har det också gått hämta ett flertal uppgifter om Piteås kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re, bland annat fö­del­se­upp­gif­ter om de tidigaste av dessa samt uppgifter från Piteå råd­hus­rätts protokoll. När så har blivit gjort finns Pi­te­bor­ga­re angivet inom parantes samt i för­kom­man­de fall de ur­sprung­li­ga källorna I övrigt har upp­lys­ning­ar inhämtats från Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser samt från orts­tid­ning­ar.

Dessutom har na­tur­ligt­vis Börje Engstrands artikel Släkten Engstrands kakelugns- makare i Piteå museums årsbok från år 2000 samt avsnittet Tre släkter kakelugns- makare i Åke Berggrens skrift Livet i staden - Människor och miljöer i gamla Piteå- kvarter fått bidra med in­tres­san­ta uppgifter.

Enok Classon Zirik skall ha blivit född år 1627 i Hudiksvall och troligtvis flyttade han till­sam­mans med sin hustru till Piteå omkring 1653, i varje fall har de gått att träffa på i stadens man­talslängd från och med just detta år.

Följande år skall makarnas första barn av flera ef­ter­föl­jan­de födas i Piteå, och 1655 blev Enok Classon benämnd som borgare i ett protokoll hos Piteå rådhusrätt.

Från 1669 var han ägare till tomt med gård vid nr 47 i kvarteret Ulven, un­ge­fär­li­gen vid nuvarande Storgatan 29.

Troligtvis var kruk­ma­ka­ren och borgaren Enok Classon Zirik en betrodd man i staden eftersom han 1683 blev utsedd till rådman vid Piteå rådhusrätt. Fyra år senare uppmanades han dock av råd­hus­rät­ten att reparera den kakelugn som han satt upp i rådstugan samt återbetala den arbetslön han erhållit för detta. Av någon anledning lämnade Classon sin tidigare fastighet år 1688 och blev då i stället ägare till nr 13 i kv. Vargen, vilken han dock överlät till en svärson fyra år senare och kom i stället att bli inneboende hos denne.

Utdrag ur råd­hus­rät­tens protokoll 1692-04-23:

Borgaren Enok Classon Zirik begärde dimision (avsked) utur Staden, emedan han var en gammal man, och ej mera orkade stå för utlagorna, och anhöll att dess måg Lars Nilsson, födder här i Socknen, hos vilken han givit sig i förgånga måtte komma i hans ställe, vilken hans begäran honom efterläts, ty avlade bemd. Lars Nilsson sin borgared och utfäste i burgäld 6 dr kmt.

Eftersom Classon avsade sig sitt borgerskap, torde han då ha upphört med sin kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het.

Enok Classon Zirik avled den 25 februari 1707 i Piteå vid en ålder av 80 år. (Pi­te­bor­ga­re-man­talslängd, Piteå råd­hus­rätts protokoll, Piteå stads­för­sam­lings dödsbok)

Jonas (Jon) Jonsson Blom skall ha blivit född 1673 i Härnösand.

Tjugo år gammal, alltså 1693, ansökte och beviljades han som krukmakare burskap i Piteå. Vid denna tid torde han även ha ingått i äktenskap, och till­sam­mans med hustrun var han man­tals­skri­ven i staden under perioden 1693-95.

Från och med år 1693 var han även ägare till en fastighet vid tomt nr 94 i kv. Häggen, nuvarande Storgatan 52.

Tyvärr tycks han ha råkat i ekonomiska svå­rig­he­ter och fick därför pantsätta sin gård, och eftersom han inte kunde betala skulden blev gården försåld 1697. Därför fick Jonas lämnade Piteå, och till­sam­mans med hustrun flyttade han då till Gamla Karleby i finländska Ös­ter­bot­ten.

Redan året innan hade han dock som krukmakare fått tillstånd att idka sitt hantverk i denna stad och var inskriven i Gamla Karleby man­talslängd under perioden 1697-1703. Jonas Jonsson Blom fick den 10 juni 1705 lämna jordelivet vid en ålder som uppgavs vara 31 år och 9 månader.

Förmodigen var det hans hustru som an­teck­na­des avliden den 1 maj 1715 i Piteå stads- för­sam­lings dödsbok, men där som Jon Kruk­ma­ka­res änka från Ös­ter­bot­ten. (Pi­te­bor­ga­re-man­talslängd, Piteå råd­hus­rätts protokoll, Gamla Karleby man­talslängd)

I Piteå sockens man­tals­läng­der har Christop­her Wikberg, född den 21 januari 1708 i Sjulnäs, gått att se som krukmakare man­tals­skri­ven i Öjebyn från 1732. Två år tidigare hade han varit gesäll hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Stockholm, där han även troligtvis hade gått i lära.

Tiden som krukmakare i Öjebyn blev långvarig, möjligen ända fram till hans frånfälle den 25 november 1756.

Änkan fick rättighet att driva kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­sen vidare 1758, men sonen Olof tog sedan över följande år.

Olof Wikberg föddes den 29 juni 1735 i Öjebyn som son till Christop­her Wikberg och dennes hustru. För­mod­li­gen kom han i kontakt med kruk­ma­ka­ryr­ket redan som barn hos sin far, men under perioden 1752-1756 fick han gå i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re Meyer i Stockholm.

När han 1759 blev mästare hade han troligtvis tagit över den Wikbergska verkstaden i Öjebyn.

Osäkert hur länge han sedan kom att vara verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men när han 1766 ingick i äktenskap hade han fort­fa­ran­de denna titel. Vid denna tid fick ingen handel eller hantverk bedrivas på lands­byg­den, utan allt sådant skulle försiggå i städerna. Därför blev Olof Wikberg anmodad att flytta in till Piteå stad och där idka sitt hantverk. I Piteå råd­hus­rätts handling från 1770 finns antecknat att han i stället valde att bli soldat vid Väs­ter­bot­tens regemente, där han uppnådde sergeants grad.

Enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall den avskedade (pen­sio­ne­ra­de) sergeanten Olof Wikberg ha avlidit den 10 oktober 1819 i Gamla staden. (Pi­te­bor­ga­re-man­talslängd, Piteå råd­hus­rätts protokoll)

Olof Sundberg förmodas ha blivit född den 27 november 1706 i Lillpite, Piteå socken, men då med ef­ter­nam­net Andersson. Han torde i så fall ha varit den Olof Andersson från Lillpite som 1726 ansökte om respass till Stockholm för att där lära sig till krukmakare, och vilken några år senare var i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re Eriksson i denna stad. Lärgossar med ett -son namn fick inte så sällan byta sitt efternamn till ett mindre vanligt sådant i samband med att de blev gesäll, och omkring 1830 fanns gesäll Olof Sundberg i arbete vid en verkstad i Uppsala.

Därefter torde han ha begivit sig till hemtrak­ter­na, för från och med år 1734 fanns han som krukmakare inskriven i Piteå stads man­talslängd och följande år sökte han burskap i staden. Detta beviljades efter att han avlagt sin borgared, och 1736 fanns han med i en för­teck­ning över hant­ver­ka­re i Piteå stad.

Krukmakare Olof Sundberg blev till­sam­mans med hustru och barn samt arbetsfolk bosatt i egen fastighet vid tomt nr 106 i kvarteret Björnen, nuvarande Präst­gårds­ga­tan 45. Av ma­gi­stra­ten blev han dock 1744 på grund av eldfara anmodad att flytta sin verkstad och brännugn från tomten och till anvisad plats väster om staden på Stadsudden. Nu torde det inte ha blivit något av med denna flytt eftersom Olof Sundberg fick lämna jordelivet den 17 september 1746.

Änkan Catharina Beckert drev därefter rörelsen vidare under någon tid med hjälp av en gesäll.

Drygt två år senare gifte änkan om sig med gesällen Jacob Hollsten, vilken därmed kunde överta verkstad och fastighet. (Pi­te­bor­ga­re-man­talslängd, Piteå råd­hus­rätts protokoll, Piteå stads­för­sam­lings dödsbok)

Jacob Hollsten uppges ha blivit född 1717 i Gävle, och gick för­mod­li­gen i lära där innan han blev gesäll i denna stad. Hollstens väg upp till Piteå är oklar, men antagligen hade han en tid arbetat som gesäll hos Olof Sundberg och efter dennes död hos änkan, med vilken han i februari 1749 ingick i äktenskap.

Genom gif­ter­må­let kunde Hollsten ta över Sundbergs verkstad och ti­tu­le­ra­des därefter som ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re. Följande år fick han så burskap i staden och även tillstånd att avlägga borgared.

Liksom Sundberg tidigare blev även Hollsten uppmanad att flytta sin brännugn från sin gård och tomt. Om det blev någon flytt eller i stället en ombyggnad är oklart, men brännugnen tycks i varje fall ha funnits kvar vid gården 1796 enligt en handling som upp­rät­ta­des i samband med att fas­tig­he­ten fick ny ägare detta år. Enligt 1783-års karta fanns fas­tig­he­ten vid nr 106 i 13:e kvarteret Björnen, vilket motsvarar dagens Präst­gårds­ga­tan 45 vid denna gatas korsning med Lill­bro­ga­tan. Hos Jacob Hollsten och hans hustru fanns det under åren några olika lärlingar bosatta, och ibland också någon gesäll.

Återger delar av en i Piteå rådhusrätt ingående handling där ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Johan Olof Björkman anhöll om lagfart för den fastighet som han 1796 övertog av Jacob Hollsten och dennes hustru: Sedan un­der­teck­na­de äkta makar i anseende till vår uppnådda höga ålderdom och därmed förenade orklöshet och avtagande krafter, måste oss föranlåtna, att om vår framtida bärgning vara omtänkte. Och Kruk- och Kakelugns- ma­ka­re­ge­säl­len Johan Olof Björkman förklarat sig villig, att om vårt uppehälle och för­sörj­ning i vår åter­stå­en­de livstid draga försorg, så hava vi funnit för gott att med de villkor som härefter förskrives till honom avstå ef­ter­skrev­ne fasta och lösa egendom. Fas­tig­he­ter. Gården uti kvarteret Björnen belägen, bestående av en man­bygg­ning av s…, mel­lan­stu­ga, kök och kammare samt 2ne förstugor. I ladugården, kornlada, foderlada och fähus, en sjöbod vd sundet, samt verkstaden på gården med ved och b…hus (brännhus?) jämte en sjundedel uti en badstuga. Jordägor. En vrete belägen i Djup­vikrå­et, med en lada. Piteå den 25 maj 1796. Jacob Hollsten. Barbro Hollsten. Med föregående avhandling förklarar jag mig till alla delar nöjd. Piteå ut supra. Johan Olof Björkman.

Ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Jacob Hollsten fick dock lämna jordelivet den 7 juli 1799 vid en ålder av drygt 82 år. (Pi­te­bor­ga­re-man­talslängd, Piteå råd­hus­rätts protokoll, Piteå stads­för­sam­lings dödsbok)

Johan Olof Björkman förmodas ha blivit född omkring 1760, osäkert var men möjligen i Skåne eftersom det i Ystads kruk­ma­ka­reäm­be­tets protokoll anges att han 1796 blev mästare i Piteå, men till­hö­ran­de ämbetet i Ystad. Samma år som han blev mästare skall han alltså ha förvärvat Jacob Hollstens fastighet och torde där ha bedrivit sitt hantverk under kommande år. Tio år senare, alltså 1806, sålde han dock denna fastighet och övergick därefter enligt uppgift till en syssla som stads­vakt­mäs­ta­re.

Stads­vakt­mäs­ta­re Björkman avled den 24 januari 1832. (Pi­te­bor­ga­re-man­talslängd, Piteå råd­hus­rätts protokoll, Piteå stads­för­sam­lings dödsbok)

Zacharias Höglander kom till världen den 2 oktober 1773 i Umeå stad, men fick som fem­ton­å­ring börja i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Lundqvist i Stockholm. Fem år senare blev det ge­säl­lut­näm­ning, och under en tid fanns ar­bets­plat­ser­na i Gävle och Härnösand innan han begav sig till Piteå, där han som gesäll från och med 1802 var man­tals­ski­ven hos Petter Hortman, och därefter hos dennes änka.

Fem år senare hade Höglander blivit ka­kel­ugns­ma­ka­re och till­sam­mans med hustru samt tidvis även en lärling bosatt sig vid gård nr 33 i kvarteret Gripen (Ungefär i ett område beläget vid korsningen mellan nuvarande Wåh­lins­ga­tan och Träd­gårds­ga­tan). Piteå rådhusrätt 1811-10-07: Som Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Zacharias Höglander nyttjat så illa ställd och förvarad brännugn uti dess å stadens grund belägna verkstad, att eldsvåda därav sistledna dag uppkommit, vilken dock, utan att göra någon vidare skada än å själva verkstaden, blivit lyckligt släkt. Vice Rådmannen Erik Nordbark för­ord­na­des, med biträde av förre Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan Björkman och Muraren Johan Wiksten, denna dag yt­ter­li­ga­re syn och besikta den brist­fäl­li­ga brännugnen.

Vid mitten och senare delen av 1810-talet vistades Höglander tidvis i Stockholm och även i Gävle, för­mod­li­gen då för att arbeta.

Efter att år 1818 ha sålt gården nr 33 lämnade makarna Piteå, och efter ett kort besök i Söderhamn bosatte de sig i Sundsvall, där Zacharias Höglander var verksam som kakel- ugnsmakare fram till sitt frånfälle omkring 1823. (Pi­te­bor­ga­re-man­talslängd, Piteå råd­hus­rätts protokoll)

Enligt uppgift skall Petter Hortman ha blivit född den 19 november 1755 i Hortlax. Lärotiden till­bring­a­des hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Martin Ham­mar­ström i Stockholm under perioden 1771-76.

Återvände senare till Piteå och arbetade en tid som gesäll hos sin styvfar Jacob Hollsten. Hortman gifte sig 1781 i Piteå stads­för­sam­ling med jungfrun Dorotea Berg, och följande år blev han enligt uppgift i Ellen Raphaels artikel ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re i Piteå. Under perioden 1781-86 vistades dock paret i Uleåborg. Samma år som de återvände till Piteå, alltså 1786, föddes makarnas första son, och som dopvittnen fanns då bland annat ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Jacob Hollsten och dennes hustru.

Omkring 1793 blev Petter Hortman med familj man­tals­skri­ven vid gård nr 132 i kvarteret Elefanten på Norrmalm (nuv. Malmgatan 20), en fastighet han enligt Åke Berggrens skrift skall ha inköpt året innan. Enligt samma källa skall han samtidigt ha inköpt tomten på andra sidan Malmgatan för att där uppföra en verkstad.

I hushållet kom under följande år även gesällen Nils Petter Hvitmark att ingå, innan han 1797 lämnade Piteå och bosatte sig i fö­del­sesta­den Luleå, där han etablerade sig som kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re.

Trots att Hortman skall ha blivit mästare redan 1782 dröjde det yt­ter­li­ga­re åtta år innan han avlade borgareden och fick burskap i Piteå stad. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Petter Hortman avled den 5 juni 1802, drygt 47 år gammal. (Pi­te­bor­ga­re- Piteå råd­hus­rätts protokoll, Piteå stads­för­sam­lings dödsbok)

Änkan Dorotea Hortman drev därefter verk­sam­he­ten vidare, under de första åren med hjälp av gesällen Höglander samt den äldsta sonen som lärling. Efter en tid blev även sönerna Pehr, som senare etablerade sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Luleå, samt Johan Jacob lärlingar vid sin mors verkstad. Innan dess hade Johan Engstrand tillträtt som gesäll hos änkan. Mer om Engstrand senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Efter att under något år ha arbetat som gesäll hos sin mor tog sonen Johan Jacob Hortman, född den 23 december 1790 i Piteå, över gård nr 132 samt verkstad omkring 1817, året efter att han blivit mästare och erhållit burskap. Ungefär samtidigt började Anders Wiksten som lärling vid verkstaden, där han senare också skulle arbeta som gesäll. Mer om honom längre fram i do­ku­men­ta­tio­nen.

En annan lärling var hustruns bror Samuel Lindgren, vilken sedermera skulle driva sin egen ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se i Luleå.

Möjligen lämnade Johan Jacob Hortman ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket vid mitten av 1830-talet, i varje fall ti­tu­le­ra­des han som handelsman vid sitt frånfälle den 19 juni 1839. Någon fortsatt ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het vid gård nr 132 blev det emellertid inte. (Pi­te­bor­ga­re- Piteå råd­hus­rätts protokoll, Piteå stads­för­sam­lings dödsbok)

I artikeln Släkten Engstrands ka­kel­ugns­ma­ka­re av Börje Engstrand, publicerad i Piteå museums årsbok 2000, berättas utförligt om denna släkts ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het i Piteå.

Även om det är kyrkoarkiv, och då fram­förallt dess hus­för­hörs­läng­der, som varit den primära in­for­ma­tions­käl­lan till denna do­ku­men­ta­tion, så har na­tur­ligt­vis nämnda artikel fått bidra med en del fakta när det gäller släkten Engstrand och deras verk­sam­he­ter. Johan Engstrand blev född den 19 december 1780 i Gränna socken, och som ung pojke fick han komma i lära hos en krukmakare inne i Gränna stad. Vid denna tid bytte han också ef­ter­nam­net Svensson till Engstrand.

Som gesäll flyttade han 1804 till Jönköping för att arbeta hos en krukmakare där, men endast två år senare skall han enligt hus­för­hörsläng­den ha tagit ut flytt­ning­s­at­test till Stockholm.

Huruvida han bosatte sig i hu­vud­sta­den är osäkert, i så fall torde det ha varit en kort vistelse där, eftersom han på hösten samma år, alltså 1806, anlände till Piteå för att arbeta som gesäll hos änkefru Dorotea Hortman. Enligt Börje Engstrands artikel skall hans, alltså Börjes, farfars farfar Johan Engstrand ha erhållit burskap som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Piteå stad år 1809, och samma år fick han en dotter till­sam­mans med Barbru (Barbro) Hortman, vilken var dotter till Petter och Dorotea Hortman.

Två år senare blev det giftermål mellan paret Engstrand-Hortman.

Börje Engstrand uppger i sin artikel att makarna Engstrand i samband med sin vigsel, alltså 1811, förvärvade fas­tig­he­ten nr 150 på Norrmalm, nuvarande Rep­sla­ga­re­ga­tan 7 i kvarteret Eken, även benämnd Fis­ka­re­ga­tan 21.

De båda sönerna, Carl Johan, född 1812, och Petter Anton, född 1816, torde tidigt ha kommit i lära vid sin fars verkstad och de arbetade därefter som gesäller där. De båda skulle senare bli verksamma som ka­kel­ugns­ma­ka­re i staden.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Engstrand avled den 8 maj 1843, och i den därefter följande boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat gården under nr 133 på Norrmalm bestående af mann­bygg­ning­en inredd till ett stort kjök och 2:ne kamrar samt Wind och Winds­kam­ma­re - Wärkstad med Brännugn. En stolpbod, Ett fähus jemte foderlada. Wedbodar och en Sjöbod invid norra fjärden.

Dessutom Åtskillige Hand­t­värks­Red­ska­per samt Be­fin­te­ligt Krukmakare arbete. Det sistnämnda torde ha varit av tämligen stor kvantitet eftersom det värderades till hälften av vad hela fas­tig­he­ten med alla dess byggnader blev värderad till. Trots att det är gård nr 133 som nämns i boupp­teck­ning­en bör det ha varit vid nr 150 som familjen var bosatt, där kom i varje fall änkan och barnen fort­sätt­nings­vis att vara kyr­ko­bok­för­da enligt hus­för­hörsläng­den.

Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser drev änkefru Engstrand efter makens död rörelsen vidare med hjälp av två gesäller, vilka giss­nings­vis var sönerna, fram till 1849 då sonen Carl Johan tog över.

Carl Johan Engstrand skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha blivit född den 17 mars 1812.

Efter att ha arbetat som gesäll hos sin far Johan Engstrand, och efter dennes död hos modern, kunde han i samband med att han 1849 fick burskap i staden ta över kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­he­ten vid gård nr 150 (nutida gatuadress Rep­sla­ga­re­ga­tan 7 // Fis­ka­re­ga­tan 21).

Rörelsen drevs därefter med hjälp av brodern Petter Anton som gesäll fram till 1857, då denne enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar skall ha startat egen verksamhet. Av vad som framgår av dessa handlingar skall Carl Johan Engstrand därefter ha arbetat ensam fram till något år innan sitt frånfälle den 11 september 1866. Även denna gång anges fas­tig­he­ten som gård nr 133 på Norrmalm i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning, där också 1 parti stenkärl och kakel samt hälften af diverse Ka­kel­ugns­makar­verk­ty­ger ingick bland till­gång­ar­na.

Vid samtal med Åke Berggren, vilken gjort ett enormt forsk­nings­ar­be­te angående Piteås, och då fram­förallt Norrmalms, bebyggelse och innevånare, förklarade han att fas­tig­he­ter där ofta benämndes med olika be­teck­ning­ar i olika handlingar, men när det gäller Engstrands, så är det nr 150 som var den korrekta.

Följande år gick C J Engstrands kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se i konkurs, och därmed blev det ingen fort­sätt­ning med sådan verksamhet vid denna gård.

I hus­för­hörs­läng­der­na anges att Petter Anton Engstrand föddes den 4 februari 1816. Liksom sin bror Carl Johan arbetade han som gesäll både hos sin far och därefter även hos sin mor. När han till­sam­mans med brodern tog över verkstaden arbetade han under några år fort­sätt­nings­vis vidare där, men enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar startade han egen verksamhet omkring 1857.

Enligt uppgift i Börje Engstrands artikel skall Petter, efter att till­sam­mans med hustru och barn bott som hy­res­gäs­ter i staden, år 1864 ha köpt fas­tig­he­ten Norrmalm nr 145 (Kruk- ma­ka­re­ga­tan 5 // Nygatan 18) i kvarteret Pilen.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Petter Anton Engstrand fick lämna jordelivet den 14 mars 1876, och i hans boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat gården nr 145 på Norrmalm och diverse kruk­makar­verk­ty­ger samt diverse kruk­ma­kar­ar­be­ten.

I Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar anges att änkan därefter skall ha drivit rörelsen vidare, och de två äldsta sönerna, Petrus och Johan Antonius, hade då blivit 16 respektive 14 år gamla och kunde därmed hjälpa sin mor med arbetet i verkstaden. Den 28 oktober 1880 gick det att läsa denna notis i Norr­bot­tens-Posten: Ganska wackra kakelugnar tillwerkas här i staden på enkefru Engstrands fabrik å Norrmalm, hwilket är en angenäm nyhet för oss att omnämna, wisande, att hand­twer­ke­ri­er­na på wår ort wilja följa med sin tid.

Vidare i handlingar från Kom­mers­kol­le­gi­um anges att Petrus Engstrand övertog verksam- heten omkring 1885 och tre år senare uppgavs som ägare Bröderna Engstrand, och de hade då en ar­bets­styr­ka bestående av tre personer i sin tjänst.

Bröderna Petrus Engstrand, född den 28 januari 1860, och Johan Anton Engstrand, född den 28 maj 1861, drev därefter till­sam­mans denna ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het vid gård nr 145 i kvarteret Pilen, som skulle utveckas till en fa­briks­rö­rel­se. Redan 1881 fanns dock denna annons införd i Norr­bot­tens-Posten.

Tre år senare, alltså 1884, var en annons med denna lydelse införd i samma tidning:

Hvit­gla­se­ra­de kakelugnar till salu hos P. Engstrand i Piteå. Dessa kakelugnar, som i anseende till pris­bil­lig­het stå framför hvarje annan likartad till­verk­ning å denna eller annan ort, utmärka sig för hållbarhet, godhet och prydlighet samt syn­ner­li­gast genom en hittills oöfver­träf­fad pris­bil­lig­het. Prof kan beses och vitsord om desammas goda egenskaper kunna inhemtas hos Hrr Patron J. Holmgren, Strömsnäs, Bok­bin­da­ren W. R. Nygren, Färgaren J. F. Bergström, Handlanden Johan Lundström, Slagtaren C. J. Strand och hos Te­le­graf­kom­mi­sa­ri­en L. A. Ringius Hällan, hos hvilka dessa kakelugnar sedan flere år tillbaka finnas uppsatta och i bruk och hvilka alla förklarat sig dermed full­kom­ligt belåtna. För att visa att ofvanstå­en­de omdömen är öfve­rens­stäm­man­de med san­nings­en­li­ga för­hål­lan­de­na bifogar här nedan kon­su­men­ters egna intyg:

(Därpå följer ett flertal pi­teå­bo­en­des intygande om ka­kel­ug­nar­nas för­träff­lig­het på alla dess sätt.)

Följande år hade detta för­tyd­li­gan­de tillkommit i annonsen: Obs. Ofvan­nämn­de kakelugnar äro af ortens lera - Till­kän­na­gifves att jag nu äfven till- verkar dylika af Upsala-lera. Lika hvita och fina som från andra fabriker. Sprickfri glasur. Piteå i April 1885 Petrus Engstrand.

Samtidigt med bröderna Engstrand drev ett annat brödrapar, Alfred och August Wiksten, ka­kel­fab­ri­ka­tion i Piteå, men denna verksamhet gick i konkurs 1887. Mer om familjen Wikstens kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se senare i do­ku­men­ta­tio­nen. Efter konkursen kunde Anton Engstrand köpa Wikstens fastighet vid gård nr 143/144 (Kruk­ma­ka­re­ga­tan 8 // Fis­ka­re­ga­tan 15 / Kruk­ma­ka­re­ga­tan 6 // Nygatan 16). Lagfart beviljades 1888 och detta kungjordes i Norr­bot­tens-Posten enligt följande:

Gård under No 143 och 144 i kvarteret Flädern på Norrmalm jemte den till gården hörande ofria tomt, som innehåller i ut­sträck­ning mellan Nygatan och Fis­ka­re­ga­tan 160 fot och från Kruk­ma­ka­re­ga­tan 60 fot samt i areal 96 kvadrat­stäng­er; Warande denna fastighet af Piteå Sparbank, som densamma för 3,999 kronor å exekutiv auktion inropat den 9 Juni 1887, den 28 i samma månad med oförändrad kö­peskil­ling öfverlåtit åt Kakelugns- makaren Anton Engstrand.

Vid denna fastighet bosatte sig Anton Engstrand med hustru samt barn, och den där befintliga verkstaden/fabriken kom också fort­sätt­nings­vis att användas vid kakel- och sten­kärls­till­verk­ning. Detsamma gjordes även i verkstaden vid brodern Petrus fastighet på andra sidan Kruk­ma­ka­re­ga­tan.

Engstrands fab­ri­ka­tio­ner såldes, förutom direkt vid verkstaden, också genom en form av gård­fa­ri­han­del, där en person for runt i länet och tog upp be­ställ­ning­ar på kakelugnar och stenkärl, det vill säga hus­håll­s­kärl som krukor, fat, skålar och liknande. Om detta berättar en notis i Norr­bot­tens-Posten den 28 november 1889:

Re­se­hand­lan­den Erik Karlsson Ljungberg från Luleå har af K:s befhde (Kunglig be­fall­nings­ha­van­de, d.v.s. lands­höv­ding­en) erhållit tillstånd att tills widare under ett år från den 13 d:s inom länet kringföra profwer samt försälja kakelugnar och stenkärl af bröderna Engstrands i Piteå tillwerk­ning.

Dessutom hade de åter­för­säl­ja­re både i Skellefteå och Luleå, samt möjligen även vid yt­ter­li­ga­re någon ort i Norrbotten.

Engstrands an­non­se­ra­de rätt så flitigt i en del dags­tid­ning­ar, na­tur­ligt­vis då i lokal- tidningen Norr­bot­tens-Posten, men även i bland annat Norr­bot­tens-Kuriren och Skellefteå Nya Tidning. Här följer avskrifter från några av dessa annonser: 1887: Petrus Engstrands Ka­kel­fa­brik i Piteå re­kom­men­de­rar sina till­verk­ning­ar af fina hvit­gla­se­ra­de Kakelugnar brända af Upsala-lera, från 20 till 150 kr pr stycket. Billigaste priser! Noggrann ex­pe­di­e­ring! Priskurant på begäran! Piteå i Maj 1887. Agent i Skellefteå Muraren Olof Lundström. 1896: Kakelugnar, säljes billigt under Mars och April månad vid Engstrands Ka­kel­fa­brik, Piteå.

1906 Kakelugnar! Hvit­gla­se­ra­de realiseras från 20 kr. till högre pris. Piteå i Mars 1906. Engstrands Ka­kel­fa­brik. OBS.! Gynna ortens till­verk­ning!

Enligt Börje Engstrands artikel gick ka­kel­ugns­ma­ke­ri­et/-fabriken i konkurs 1908, och därmed var tiden med ka­kel­till­verk­ning i Piteå tillända. Petrus Engstrand avled den 2 oktober 1910, medan brodern Anton Engstrand, vilken även fort­sätt­nings­vis kom att tituleras som ka­kel­ugns­ma­ka­re under ett flertal år, levde fram till den 15 augusti 1941.

I avsnittet om familjen Wikstens ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het har uppgifter hämtats från kyrkoarkiv, och då fram­förallt hus­för­hörs­läng­der samt från tid­nings­no­ti­ser och tidnings- annonser, men även från Åke Berggrens artikel Tre släkter ka­kel­ugns­ma­ka­re i hans skrift Livet i staden.

Anders Wiksten var född den 26 mars 1801 i Piteå.

I unga år kom han i lära hos Johan Jacob Hortman i fö­del­sesta­den, och där blev det också senare arbete som gesäll. Efter att han 1828 erhållit burskap i Piteå stad drev han egen verksamhet med hjälp av gesällen Samuel Lindgren.

Enligt uppgifter i Åke Berggrens artikel var Wiksten 1830 ägare till ett brännhus och en verkstad vid sin fars tomt nr 144 (Kruk­ma­ka­re­ga­tan 6 // Nygatan 16). Fem år senare skall han ha köpt denna fastighet, och 1841 även den in­til­lig­gan­de nr 143 (Kruk- ma­ka­re­ga­tan 8 // Fis­ka­re­ga­tan 15) dit verk- staden flyttades.

I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter första hustruns frånfälle 1829 uppgav Anders Wiksten som tillgångar bland annat: Wärkstad uppförd å min faders tomt å Norr- malm samt Bränhus.

Efter något år blev det ett nytt giftermål för Wiksten, men 1848 skulle han ännu en gång bli änkeman. I boupp­teck­ning­en efter denna hustru upptogs som tillgångar bland annat gården nr 143 och 144 på Norrmalm samt ka­kel­ugns­makar­verk­tyg. Bland skulderna fanns sådana i form av ersättning till en med­hjäl­pa­re i samband med upp­sätt­ning av kakelugnar i präst­går­den.

I den förening som bildades mellan Piteås stads fabriks- och hant­verk­sid­ka­re efter att skrå­vä­sen­det upphört 1846, ingick ka­kel­ugns­ma­ka­re Wiksten i dess styrelse. I Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar fanns hans verksamhet re­gi­stre­rad från och med 1847, och under de första tio åren mestadels med en lärling som ar­bets­kraft.

Efter att sönerna August och Alfred hade vuxit upp, kom de att få arbeta hos fadern, där de också så småningom blev gesäller.

Vidare i Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar verkar det som sonen Alfred Wiksten tog över rörelsen omkring 1880. Detta bekräftas av uppgiften i Åke Berggrens artikel, att Alfred just detta år köpte faderns fastighet.

Tre år senare, den 27 april 1883, fick ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Wiksten lämna jordelivet.

Alfred Wiksten kom till världen den 27 januari 1845 i Piteå, och efter att ha arbetat som lärling och gesäll vid sin fars verkstad vid gård nr 143-144 tog han över fas­tig­he­ten omkring 1880, och därmed även titeln som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Den 31 juli 1884 lät han införa en annons med denna lydelse i Norr­bot­tens-Posten: Kakelugnar! Ett parti nya gula Kakelugnar försäljas, i anseende till bristande utrymme, för billigt pris. A. Wiksten. En månad senare, den 28 augusti 1884, fanns denna annons införd i nämnda tidning:

Samma dag gick det att läsa denna notis i Norr­bot­tens-Posten:

In­dust­ri­elt: Ka­kel­fab­ri­kan­ten Alfred Wiksten har härstädes anlagt en ka­kel­ugns­fa­brik för tillwerk­ning af sina hwit­gla­se­ra­de kakelugnar. De nya bränn­ug­nar­ne, som till konstruk- tion äro runda, äro uppförda under ledning af Werk­mäs­ta­ren Josef Eneman. Särskildt kommer att begagnas Upsalalera och är herr W:s mening att äfwen framdeles tillwerka kakelugnar i den mycket moderna Majolika stilen. - Fab­ri­ka­tio­nen, som redan tar sin början nästa månad, lofwar således att numera kunna förse all­män­he­ten i Norrland med sin tillwerk­ning af hwita kakelugnar, hwilka förut till största delen för­skrifwits från Stock- holm. Wi hänwisa för öfrigt till annonsen i dagens nummer och hoppas att herr W:n skall finna en god afsättning af sitt fabrikat.

Följande år, den 5 mars, fanns en annons med denna lydelse införd i Norrbotten-Posten:

Till­kän­na­gifvan­de. Un­der­teck­na­de få härmed till­kän­na­gifva det vi denna dag under firma: Piteå Ka­kel­fa­brik ingått kom­pa­ni­skap för till­verk­ning af Hvit­gla­se­ra­de kakelugnar. Ka­kel­ug­nar­ne, som äro till­ver­ka­de af Upsala-lera täfla i qvalité och utseende med de bästa fabriker samt understiga i pris betydligt dessa. Utlofvande om­sorgs­full ex­pe­di­e­ring få vi re­kom­men­de­ra oss i den ärade all­män­he­tens benägna åtanka. Piteå den 6 Februari 1885. Alfred och August Wiksten.

I samma tid­nings­ut­gå­va pub­li­ce­ra­des denna notis:

Piteå Ka­kel­fa­brik heter den fabrik, som för till­verk­ning af sina hvit­gla­se­ra­de kakelugnar sistlidne höst anlades af hr Alfr. Wiksten härstädes. Sedan har hr August Wiksten gått in som bolagsman, så att fabriken nu äges af båda bröderna W. Fabriken är uppsatt enligt nutidens alla fodringar och bränningen försiggår i rund bränn- ugn med 2 etager. Dessutom finnes en s.k. glasyrugn för ned­smält­ning af gla­syr­mas­san. Ka­kel­ug­nar­ne, som tillverkas af Upsalalera, utmärka sig för särdeles hvithet och glans samt sprickfri glasyr. Att döma af deras utseende äro de fullt jemförliga med de bästa fabrikers söderifrån.De kunna äfven erhållas dekorerade med inbrända färger. Förutom kakelugnar med vanliga släta kakel, tillverkas sådana med s.k. graverad kakel. Dessa äro särdeles prudliga och glaserade, dels hvita, dels i majolika eller kulörta med olika färger. Dessutom tillverkas en sorts billigare hvit­gla­se­ra­de kakelugnar, brända af ortens lera eller s.k. rödlera. Äfven dessa blifva vackra, sedan en ny metod för deras fram­ställ­ning börjat användas. Redan nu kan således fabriken till­freds­stäl­la äfven ganska höga anspråk inom denna branche, men kommer dock i år att än yt­ter­li­ga­re utvidgas. Ledaren af fabriken är verk­mäs­ta­ren Josef Eneman. Fabriken anlades vis­ser­li­gen i höstas, men har först i vinter kunnat komma i full gång. Det oaktat hafva be­ställ­ning­ar redan ingått äfven från grann­stä­der­na, ja t.o.m. från Finland.

Det var alltså Alfreds äldre bror August Wiksten, född den 12 juli 1842, som 1885 trädde in som delägare i ka­kel­fa­bri­ken. August hade liksom sin bror, arbetat både som lärling och gesäll hos fadern.

Den Josef Eneman som omnämns i tid­nings­tex­ter­na var född i Kalmar, och kom 1884 till Piteå till­sam­mans med hustru och barn. Han hade dess­förin­nan en tid arbetat som verk- mästare vid Töreboda ka­kel­fa­brik.

Vistelsen i Piteå blev dock inte långvarig, för redan två år efter ankomsten lämnade han Piteå för att till­sam­mans med familjen bosätta sig i Stockholm. Under år 1885 och till viss del även under 1886 an­non­se­ra­de Wikstens flitigt i en del av Norr­bot­tens lo­kal­tid­ning­ar och också i Skellefteå Nya Tidning. Här följer ett exempel på lydelse av dessa annonser: Piteå Ka­kel­fa­brik re­kom­men­de­rar sina till­verk­ning­ar af fina hvit­gla­se­ra­de Kakelugnar brända af Upsala lera. Billiga priser och omsorgsful ex­pe­di­e­ring. Priskurant erhålles på begäran. Piteå i Maj 1885. Bröderna Wiksten.

Trots lovorden i annonser och tid­nings­no­ti­ser gick det tydligen inte så bra ekonomiskt för ka­kel­fa­bri­ken, eftersom den och de båda bröderna personligt gick i konkurs på hösten år 1887.

Under maj månad följande år gick det att läsa detta i Norr­bot­tens-Posten:

Kungörelse Genom exekutiv auktion, som förrättas inför Ma­gi­stra­ten å rådhuset härstädes Lördagen den 9 näst­kom­man­de Juni klockan 12 på dagen kommer ka­kel­ugns­ma­ka­ren Alfred Wikstens kon­kurs­mas­sas gård under N:ris 143 och 144 i qvarteret Flädern på Norrmalm jemte den till gården hörande ofria tomt, som innehåller i ut­sträck­ning emellan Nygatan och Fis­ka­re­ga­tan 160 fot och från Kruk­ma­ka­re­ga­tan 60 fot samt i areal 96 qvadrat- stänger, att till för­sälj­ning utbjudas: Tomten i fråga är bebyggd med: 1:0. Man­gårds­bygg­nad, under tak af stickor, 45,6 fot i längd, 24 fot i bredd och 17 fot i höjd, indelad i 5 rum, deraf ett vindsrum och kök; 2:0. Häbbare, under tak af stickor, 14 fot långt, 13 fot bredt och 14 fot högt; 3:0. La­du­gårds­bygg­nad, stall och göd­sel­li­der, det sistnämnda med golf af cement, 40 fot i längd, 17,6 fot i bredd och 10 fot i höjd; 4:0. Werkstad för ka­kel­till­verk­ning, trenne sam­man­häng­an­de byggnader, inrymmande formrum, brännhus och vedbod, 34, 31 och 38 fot i längd, 26, 24 och 17 fot i bredd samt 20, 12 och 10 fot i höjd, under tak af stickor och asfaltpapp; varande denna gårds­fastig- het be­vil­lings­tax­e­rad till 5,100 kronor och värderad till 4,500 kronor. De hvilka hafva fordran, som bör ur fas­tig­he­ten gäldas, eller annan rätt, som vid auk- tionen iakttagas skall, ega att dervid sin rätt bevaka. Piteå den 20 April 1888. På Ma­gi­stra­tens wägnar: Arwid Bergdahl.

Samtidigt för­rät­ta­des exekutiv auktion på August Wikstens gård nr 179 på Norrmalm. Som tidigare nämnts så inköpte Anton Engstrand gården nr 143 och 144 av Piteå Sparbank och flyttade över en del av ka­kel­till­verk­ning­en till verkstaden där.

I bröderna Wikstens kon­kurs­hand­ling­ar finns ett stort antal skulder till företag och privat- personer avseende bland annat lån samt er­sätt­ning­ar för varor och tjänster. Bland dessa ford­rings­ä­ga­re fanns Bergbrunna gård i Uppsala för leverans av lera, ka­kel­for­mar­na J A Hellström och P A Åberg samt G F Winck för in­ne­stå­en­de lön, och Piteå hamn­di­rek­tion avseende utförsel av sexton kakelugnar samt införsel av 150 tunnor kakellera.

Bland till­gång­ar­na upptogs brödernas respektive fas­tig­he­ter med in­ven­ta­ri­er liksom även redskap och materialer för ka­kel­till­verk­ning­en. Dessutom ett stort antal kakel, brända eller obrända samt fordringar hos ett flertal personer, giss­nings­vis avseende leverans av då ännu ej betalda kakelugnar.

Bröderna Wiksten förlorade alla sina tillgångar i form av fas­tig­he­ter, in­ven­ta­ri­er och allt annat i samband med konkursen, och fick börja om helt utan kapital. August Wiksten, som till­sam­mans med sin hustru hyrde bostad i staden, kom att tituleras som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men även som ka­kel­sät­ta­re och torde ha arbetat åt någon annan ka­kel­ugns­ma­ka­re, eventuellt då brodern Alfred. Han avled i varje fall den 27 november 1903.

Alfred Wiksten fortsatte att utöva sitt yrke som ka­kel­ugns­ma­ka­re men för­mod­li­gen då enbart genom ka­kel­ugns­upp­sätt­ning. Han ti­tu­le­ra­des ibland även som krukmakare, och vissa uppgifter säger att en kruk­makar­verk­stad blev uppbyggd vid gården nr 146 i kvarteret Pilen (Kruk­ma­ka­re­ga­tan 7 // Fis­ka­re­ga­tan 17), en fastighet som inköptes någon tid innan hustrun avled 1890.

I bandade intervjuer som Piteå museum gjorde under 1980-talet med den då drygt åttio år gamle före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren Oskar Ljungqvist berättade denne att han vid fjorton års ålder kom i lära hos Wiksten vid dennes kruk­makar­verk­stad vid gård nr 146. Där fick Ljungqvist till­sam­mans med sonen i huset, Paul Wiksten, bearbeta den lera som Alfred, vilken uppgavs vara mycket skicklig i sitt yrke, drejade upp till olika sorters stenkärl, det vill säga hus­håll­s­kärl som krukor, fat skålar, kannor och liknande. Detta arbete gjordes vintertid, medan somrarna var bokade för ka­kel­ugns­upp­sätt­ning. De kakelugnar som sattes upp var fram till 1908 av Engstrands fabrikat, men därefter hämtades de från Upsala-Ekeby.

Enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter lämnade Alfred Wiksten denna fastighet omkring 1908 och bosatte sig i stället som hyresgäst på annan plats i staden. Om han då, 63 år gammal, samtidigt lämnade ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket är osäkert.

I varje fall fick Alfred Wiksten lämna jordelivet den 29 mars 1920.

Sonen Paul Wiksten var född den 28 augusti 1885 och blev även han ka­kel­ugns­ma­ka­re. I artikeln Sista Pi­teåka­kel­ug­nen sattes upp för 50 år sedan., vilken pub­li­ce­ra­des i Piteå- Tidning den 26 augusti 1960 berättade Paul något om sitt liv som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Bland annat att han som fjor­ton­å­ring fick börja arbeta vid Engstrands ka­kel­ugns­verk­stad. Omkring tio år senare skall han dock ha hjälpt till i faderns kruk­makar­verk­stad vid gård nr 146, en fastighet som han vid denna tid övertog.

Hur länge denna verkstad därefter var i bruk är oklart, men Paul Wiksten övergick nog rätt så tidigt till att som ka­kel­ugns­ma­ka­re sätta upp kakelugnar samt utföra allmänna mu­re­ri­ar­be­ten.

Vidare i den nämnda artikeln berättade Wiksten att hans arbetsfält sträckte sig över hela Norrbotten, samt att han 1910 satte upp den sista Piteå-till­ver­ka­de kakelugnen, alltså en från Engstrands till­verk­ning.

Enligt registret Sveriges befolkning 1940 skall han då ha drivit egen ka­kel­ugns­ma­kar- rörelse, men vid omkring sjuttio års ålder fick han på grund av ohälsa dra sig tillbaka från ar­bets­li­vet.

Paul Wiksten avled den 6 oktober 1965.

Na­tur­ligt­vis fanns det även yt­ter­li­ga­re en del ka­kel­ugns­ma­ka­re, vilka ibland benämndes ka­kel­sät­ta­re eller murare, som hu­vud­sak­li­gen utövade sitt yrke genom re­pa­ra­tio­ner och upp­sätt­ning av kakelugnar.

Skriver något kort om några av dessa som var verksamma i Piteå stad och på olika orter i Piteå lands­för­sam­ling.

Åke Berggren har i sin skrift Livet i staden i avsnittet Tre släkter ka­kel­ugns­ma­ka­re na­tur­ligt­vis skrivit om släkterna Hortman, Engstrand och Wiksten, men även om kakel- ugnar och dess till­verk­ning och upp­sätt­ning, både allmänt och mer specifikt för det som skedde i Piteå.

Dessutom har han tagit med en del in­for­ma­tion om ka­kel­ugns­ma­ka­ren Oskar Ljungqvist som person och hans yrkesliv. Detta har till stor del fått bilda underlag till följande: Oskar Emanuel Ljungqvist föddes den 7 december 1896 i Piteå, och skall vid femton års ålder ha börjat som lärling vid Paul Wikstens kruk­makar­verk­stad. Där fick han till­sam­mans med ägaren förarbeta leran, medan Pauls far Alfred Wiksten drejade upp de lerkärl som sedan glaserades och brändes. Under somrarna var det dock ka­kel­ugns­upp­sätt­ning som gällde, och detta skulle bli Oskars hu­vud­sak­li­ga ar­bets­upp­gift, men liksom övriga inom detta yrke murade han även öp­penspi­sar och bakugnar.

I de ljud­in­spel­ning­ar som gjordes med Ljungqvist under 1980-talet, och vilka finns bevarade på Piteå museum, berättade han bland annat att han hade satt upp kakelugnar i de flesta av Piteå sockens byar, men han var även en tid i Kiruna för att där hjälpa till med ka­kel­ugns­upp­sätt­ning.

Efter tiden hos Wiksten arbetade Ljunqvist hos en mureri- och kakelfirma i staden, och under sina sista arbetsår vid Munksunds sul­fat­fa­brik i Skuthamn. Oskar Ljungqvist avled den 6 augusti 1992.

En annan blivande ka­kel­ugns­ma­ka­re som arbetade hos Wikstens, men då vid deras ka­kel­fa­brik, var Johan Axel Hellström, som föddes den 24 maj 1862 i Knista socken, Örebro län.

Till Piteå och Wikstens ka­kel­fa­brik, där han arbetade som ka­kel­for­ma­re, kom han 1884 och då närmast från Örebro.

Under de första åren bodde han hos Alfred Wiksten vid fabriken, men 1886, i samband med giftermål, bosatte han sig till­sam­mans med hustrun i kvarteret Vargen. Hellström kom därefter att vara verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Piteå under några år, men 1890 gick detta att läsa i Norr­bot­tens-Posten: Genom exekutiv auktion som förrättas inför Ma­gi­stra­ten å rådhuset härstädes Lördagen den 22 Februari näst­kom­man­de år klockan 12 på dagen kommer Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Axel Hellströms för skuld utmätta fastighet, gården med tomt under No 14 i qvarteret Vargen, att till för­sälj­ning utbjudas.

Senare samma år, alltså 1891, lämnade familjen Hellström Piteå för att i stället bosätta sig i Visby. Fem år senare flyttade de till Örebro och några år därefter till Kumla, där Axel Hellström avled den 27 april 1938, efter att i många år arbetat som ka­kel­ugns­ma­ka­re i dessa trakter.

Johan Bergman kom till världen den 22 oktober 1851 i Pitholm, där för­äld­rar­na drev ett jordbruk. Detta jordbruk övertogs av Johan, men vid sidan av arbetet med detta var han även verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re och murare.

I maj 1889 gick det att se en annons med denna lydelse i Norr­bot­tens-Posten: OBS! Un­der­teck­nad åtager sig fort­fa­ran­de upp­sätt­ning af alla sorters kakelugnar såväl efter Ekmans patent som vanliga femrör. Kakelgods och smiden tillsättes äfven om så önskas till billigaste pris. Pitholm i Maj 1889. J. Bergman, Ka­kel­ugns­ma­ka­re.

I samma tidning fanns den 30 april 1903 denna notis införd:

En ny sorts kakelugn med plåtom­höl­je och gjutet kransvärk har nyligen kon­stru­e­rats af ka­kel­ugns­ma­ka­ren J. Bergman i Pitholm. Meningen med upp­fin­ning­en är, att gifva hastig, riklig och ihållande värme med minsta möjliga vedåtgång. Ugnen har ett prydligt utseende, så att en dylik kan användas till snart sagdt hvad rum som helst. Kostnaden håller sig jämförlig med kakelugnar af s. k. bättre utskott. Hr Bergmans kända insikt i fråga om ka­kel­ugns­upp­sätt­ning borgar för den nya kon­struk­tio­nens än­da­måls­en­lig­het.

Dessa plåtugnar, vilka var utförda på samma sätt som en vanlig kakelugn förutom att yt­ter­höl­jet var av plåt i stället för kakel, var vanliga i Finland och även på flera platser i norra Sverige och användes ofta i skolsalar och andra större lokaler. Salufördes inte så sällan av lokala ka­kel­ugns­ma­ka­re, vilka mark­nads­för­de dem som sin egen till­verk­ning. Detta stämde säkert när det gällde den invändiga murningen, men plåthöljet torde komma från något lokalt plåtsla­ge­ri.

Okänt hur länge Johan Bergman utövade yrket, men vid sitt frånfälle den 9 augusti 1935 benämndes han som före detta ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Johannes Johansson, född den 17 juni 1868, var liksom Johan Bergman en bondpojk från Pitholm, men i motsats till denne kom Johannes inte att stanna kvar där hela sitt liv. Strax efter att han ingått i äktenskap flyttade ka­kel­ugns­ma­ka­re Johansson år 1898 till­sam­mans med hustrun till Boden, där han drev en rätt så stor ka­kel­ugns­fir­ma under en tid. Redan två år senare sålde han dock ut rörelsen med ka­kel­ugns­la­ger och begavs sig åter till Pitholm.

Där var han sedan verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re, och den 11 januari 1906 fanns denna notis införd i Norr­bot­tens-Posten: Till han­dels­re­gist­ret hos ma­gi­stra­ten har anmälts, att J. Johansson i Piteå stad ämnar idka ka­kel­ugns­ma­ka­reyr­ket äfwensom hemtaga och försälja kakelugnar och alla härtill hörande materialer under firma J. Johansson.

Senare samma år förekom en annons med denna lydelse vid ett flertal tillfällen i samma tidning:

Hvita, Emaljmå­la­de, Majolika samt Gla­cyr­fär­ga­de KAKELUGNAR från Boives i Uppsala välkända ka­kel­fa­brik finnes yt­ter­li­ga­re på lager från kr. 20 till 250 kr. st. Hvit­gla­ce­ra­de fotkakel lämnas äfven till billigaste kakelugnar. Kakelugnsm. J. Johansson, Pitholm. OBS! Gynna den som har ett fint, sorteradt lager.

Följande år blev det enligt hus­för­hörsläng­den en flytt med familjen in till Piteå stad. Johansson blev änkeman 1920 och i den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des då upptogs som tillgångar bland annat fas­tig­he­ter i Pitholm, varav en med åbyggnader samt ett lager med kakelugnar, vilket med hänsyn till dess värdering torde ha vari tämligen stort. Efter något år blev det dags för nytt äktenskap och ännu något senare hade hans titel blivit ändrad till bygg­mäs­ta­re.

Bygg­mäs­ta­re Johannes Johansson lämnade Piteå 1926 sedan han blivit änkeman för andra gången och bosatte sig under några år i Uppsala innan han därefter hade sitt hem i Stock­holms­om­rå­det.

1936 flyttade han dock norrut igen, till Ursviken utanför Skellefteå, och där avled han den 31 december 1942.

Johan Gustaf Öhlund blev född den 16 november 1865 i Piteå stad. Fadern var murare och lärde troligtvis ut yrket till sonen, eftersom denne i samband med giftermål 1889 och samtidig flytt till Pitholm strax öster om staden, ti­tu­le­ra­des just som murare.

När Johan Gustaf Öhlund till­sam­mans med hustru och barn år 1898 flyttade till Luleå hade dock titeln blivit ka­kel­ugns­ma­ka­re.

I denna stad etablerade han sig med en tämligen stor ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se, vid vilken han hade en rätt betydande ar­bets­styr­ka bestående av bland annat sättare och murare.

Öhlund återvände 1930 till Piteå stad, men då som före detta ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Makarna blev senare bosatta i Sjulnäs, och en tid därefter på Håkansö i Norr­fjär­dens församling.

Där fick Johan Gustaf Öhlund lämna jordelivet den 7 december 1938.

Adolf Johansson var född 1863 i Madesjö socken, Kalmar län. Nitton år gammal lämnade han hembygden och flyttade till Stockholm, där han försörjde sig som ka­kelar­be­ta­re.

Med titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re kom han 1891 till Umeå, men tiden där blev dock väldigt kortvarig, för följande år flyttade han till Vännäs.

I Vännäs blev dock vistelsen inte heller särskilt långvarig, utan redan 1895 lämnade han samhället för att i stället bosätta sig i Degerfors församling. Två år senare blev det återigen en flytt, och denna gång till Stor­lång­träsk i Piteå lands­för­sam­ling. Där bildade han familj, vilken med tiden blev tämligen stor.

Förutom arbetet som ka­kel­ugns­ma­ka­re hade Adolf Johansson i Stor­lång­träsk även en tjänst som extra banvakt.

Familjen bosatte sig 1912 i Kiruna, men flyttade fjorton år senare vidare till Helgesta församling i Sö­der­man­land, och där avled Johansson 1935.

Helt säkert har det i Piteå stads- och lands­för­sam­ling­ar under åren funnits yt­ter­li­ga­re ett antal hant­ver­ka­re, vilka som murare eller ka­kel­ugns­ma­ka­re i sitt yrke varit verksamma med att sätta upp och reparera kakelugnar, men i denna do­ku­men­ta­tion får det bli en be­gräns­ning till de nu nämnda.

Ett speciellt stort tack till Catharina Westling vid Piteå museum, samt också ett stort tack till Åke Berggren, Piteå och Ulf Holmberg, Pi­te­byg­dens Fors­kar­för­e­ning.

Upp­gif­ter­na till denna do­ku­men­ta­tion över Luleås kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re har i första hand hämtats från man­tals­läng­der och kyrkoarkiv (hus­för­hörs­läng­der). men till viss del har in­for­ma­tion, speciellt när det gäller de tidiga hant­ver­kar­na, även gått att finna i Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846. I övrigt har upp­lys­ning­ar inhämtats från Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser samt från orts­tid­ning­ar.

I Luleå dom­kyr­ko­för­sam­lings hus­för­hörslängd för perioden 1736 - 1777 finns en kruk- makare Fredric Hagman antecknad med sitt namn, men några yt­ter­li­ga­re upp­lys­ning­ar om denne person går ej att läsa där.

Giss­nings­vis var det dock samme Fredric Hagman, född 23 april 1728 i Piteå, vilken efter en tid som gesäll i Stockholm kom till Mariestad, där han 1768 gifte sig med en kruk- makaränka och därmed då även kunde överta hustruns tidigare makes verkstad. Krukmakare Fredric Hagman avled i Mariestad 1796.

Pehr (Petter, Petrus) Åberg föddes den 30 mars 1750 i Luleå, men gick under perioden 1768-1773 i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Petter Schmell i Stockholm. Åberg återvände efter några år till Luleå, där han bildade familj och blev 1778 utsedd till kruk­ma­kar­mäs­ta­re.

Efter att ha blivit änkeman två gånger fanns han till­sam­mans med några av barnen man­tals­skri­ven vid gård nr 28 i 1:a kvarteret från 1810-talets början.

Vid mitten av detta årtionde an­teck­na­des dock i man­tals­läng­der­na utfattig och utan näring. Därmed torde Pehr Åberg vid denna tid ha slutat sin verksamhet som kruk- makare och blev därefter bosatt hos en son och dennes familj.

Det skulle dock dröja till den 10 november 1831 innan han 81 år gammal fick sluta sin tid här på jorden.

Nils Petter Hvitmark (Vitmark) var född den 5 mars 1771 i Luleå, och gick i lära under perioden 1788-1792 hos ka­kel­ugns­ma­ka­ren Hindric Öfverberg i Stockholm.

Under några år vid slutet av detta århundrade arbetade han som gesäll i Piteå innan det blev dags att återvända till Luleå, och eftersom en av hans systrar var gift med Pehr Åberg, är det nog möjligt att han en kort tid arbetade hos sin svåger. Efter att 1797 erhållit mästarbrev blev han till­sam­mans med hustru och barn bosatt vid gård nr 33 i 2:a kvarteret.

Osäkert hur länge kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Hvitmark bedrev sitt yrke, men när han avled den 16 maj 1829 benämndes han som fattighjon.

Pehr Åbergs brorson Nils Petter Åberg anges i hus­för­hörs­läng­der­na ha blivit född 1782, men han har dock inte gått att återfinna i Luleå Dom­kyr­ko­för­sam­lings födelsebok. I varje fall blev han krukmakare i Luleå, men till­bring­a­de även han en tid i Stockholm som gesäll, innan det blev dags att återvända till hemtrak­ter­na år 1809.

Till att börja med bosatte han sig vid för­äld­ra­hem­met, gård nr 61 i 2:a kvarteret, men i samband med giftermål året efter hemkomsten bosatte han sig på annan plats i staden. Äk­ten­ska­pet blev dock kortvarigt, för endast tre år senare avled hustrun och den 1 februari 1815 fick Nils Petter Åberg följa henne i graven.

Nils Petters bror Johan Åberg, född den 19 juli 1784 i Luleå, ti­tu­le­ra­des till att börja med som sjöman och fiskare, men kom senare att övergå till kruk­ma­ka­ryr­ket. Möjligtvis övertog han broderns verkstad efter dennes död, i varje fal blev han bosatt vid för­äl­dra­går­den nr 61 till­sam­mans med modern och syskon, och efterhand även med hustru och barn.

När Johan Åberg fick lämna jordelivet den 29 november 1847 benämndes han både som Den förre kruk­ma­ka­ren och som fattighjon. I ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat Tomten N:o 61 med åbyggnad inredd till 2:ne rum.

Sonen Hans Petter Åberg kom att etablera sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Luleå, men mer om honom senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Pehr Hortman var född den 21 december 1787 i Piteå, och där kom han även i lära samt arbetade som gesäll hos sin far ka­kel­ugns­ma­ka­ren Petter Hortman.

Omkring 1819 flyttade han dock till Luleå, och i en För­teck­ning öfver äldre upp­lå­tel­ser af tomter m.m. i Luleås stad har det gått att läsa detta: 1818 den 17 augusti fick Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Per Hartman sig upplåten en verk­stads­tomt nedanför Johan Åbergs tomt, 43½ alnar lång och 30 alnar bred från Åbergs tomt och ned mot sjön. Giss­nings­vis byggde Hortman där upp en verkstad, men han var bosatt på annan plats i staden fram till att han något senare till­sam­mans med en gesäll hyrde husrum hos en änka vid gård nr 74 i 3:e kvarteret. År 1820 blev det giftermål mellan änkan och den inneboende ka­kel­ugns­ma­ka­ren, vilken därmed blev ägare till fas­tig­he­ten.

Pehr Hortman avled den 18 september 1848, och i hans boupp­teck­ning an­teck­na­des som tillgångar till exempel Tomten N:o 74 med åbyggnad bestående af en stu­gu­bygg­ning inredd uti kök och kammare, en gammal werk­stads­bygg­nad med brännhus, kammare och förstuga. Dessutom Diverse kakel-Formar m.m..

Samuel Lindgren såg dagens ljus för första gången den 2 oktober 1807 i Luleå. I yngre tonåren fick han bege sig till Piteå, för att där komma i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Jacob Hortman, vilken var bror till Pehr Hortman i Luleå, men även gift med en syster till Samuel. Efter lär­lings­ti­den fortsatte Lindgren som gesäll hos sin svåger, men enligt Piteå stads­för­sam­lings hus­för­hörslängd erhöll han 1827 flyttat­test till Stockholm. Några år senare fanns han åter i Luleå, och då som kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re.

I För­teck­ning öfver äldre upp­lå­tel­ser af tomter m.m. i Luleås stad meddelades detta: 1829 den 7 december uppläts åt Kru­ko­ma­ka­ren Samuel Lindgren en tomtplats på östra sidan om staden i närheten af Ma­ga­zins­för­val­ta­re­bo­stäl­let.

Vid slutet av 1830-talet bildade Lindgren familj, och blev med den kyr­ko­bok­förd vid gård nr 154, där det i hushållet även ingick en lärling. Hos familjen kom det senare dessutom att finnas någon gesäll bosatt, bland annat Jonas August Nilsson. När den första Fabriks- och hant­verks­för­e­ning­en i Luleå bildades 1848 ingick Lindgren bland de ombud som ledde föreningen.

Ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Samuel Lindgren fick lämna jordelivet den 12 maj 1870, och i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat Gården med tomt under N:o 154, å tomten äro uppförda tvenne man­gårds­bygg­na­der, bagarstuga, stall och fähus med höbod samt vedbod.

Lindgren ägde även en lant­bruks­fas­tig­het på Hertsön.

Jonas August Nilsson blev född den 12 maj 1832 i Porsnäs, Piteå lands­för­sam­ling. I den i detta sammanhang höga åldern av tjugo år flyttade han in till Piteå stad, för att där komma i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Wiksten.

Efter endast något år återvände Jonas August till lands­för­sam­ling­en och arbetade där som dräng i Hortlax fram till 1858 då det blev en flytt till Luleå. Lär­lings­ti­den fortsatte där hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Samuel Lindgren, hos vilken det även efter en tid kom att arbeta som gesäll.

När det 1869 blev giftermål för J A Nilsson hade han fått titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re och bodde då till­sam­mans med hustrun en tid hos svär­för­äld­rar­na innan de två år senare flyttade till eget boende vid gård/tomt nr 278 i kvarteret Gåsen efter Sand­viks­ga­tan. Gården blev dock en av dem som förstördes vid den stora stads­bran­den 1887. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Nilsson var även krukmakare, och under år 1877 gick det att se en annons med denna lydelse i Norr­bot­tens-Kuriren: Blomkrukor finnas till salu hos Kruk- makaren J A Nilsson Giss­nings­vis var då dessa blomkrukor av egen till­verk­ning. Han fanns re­gi­stre­rad med en hant­verks­rö­rel­se i Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar från 1870 och några år senare med en anställd. Det var tidvis några lärlingar kyr­ko­bok­för­da hos makarna.

Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Jonas August Nilsson avled den 22 september 1885, och i hans boupp­teck­ning an­teck­na­des bland till­gång­ar­na till exempel Gården med tomt N:o 278 här i staden samt även 1 st. kiselqvarn, 1 st. jernmortel med stöt, 1 st. svarf och ka­kel­for­mar, 1 mindre parti obrända lerfat.

Wilhelm Boström kom till världen den 3 september 1821 i Umeå, och i denna stad fick han också gå i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re C P Brandt. Som gesäll flyttade han 1847 till Luleå, för att där börja arbeta hos Pehr Hortman. Två år senare blev det giftermål med en dotter till ar­bets­gi­va­rens hustru, en dotter som hon hade från sitt första äktenskap.

Efter att både Hortman och hans hustru avlidit flyttade makarna Boström till annan plats i staden, och i familjen fanns då även hustruns son Johan Wilhelm och den gemensamma sonen Frans Olof. Bägge dessa söner blev senare murare och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Luleå. I För­teck­ning öfver äldre upp­lå­tel­ser af tomter m.m. i Luleås stad meddelades detta: 1855 den 27 augusti uppläts åt Ka­kel­ugns­ma­ka­ren W Boström tomt för uppförande af verk­stads­bygg­ning, belägen i Skatan.

I den boupp­teck­ning som blev upprättad efter muraren och ka­kel­ugns­ma­ka­ren Wilhelm Boströms död den 4 mars 1874 an­teck­na­des som tillgångar bland annat Gården med tomt utan åsatt nummer i Skatan, inredd i förstuga och kök samt ett dermed samman- bygdt för­va­rings­rum af korsvirke och bräder dessutom Diverse träformar i verkstaden. Eftersom det i boupp­teck­ning­en ingick träformar som tillgångar, går det att förmoda att dessa använts vid ka­kel­till­verk­ning och att Boström förutom ka­kel­ugns­upp­sätt­ning även bedrev en till­verk­ning av kakel.

Sönerna Johan Wilhelm och Frans Olof ägnade sig däremot enbart åt mu­re­ri­ar­be­ten samt ka­kel­ugns­upp­sätt­ning. Mer om dessa två senare i texten.

Ett antal av de personer som fort­sätt­nings­vis omnämns i do­ku­men­ta­tio­nen ti­tu­le­ra­des både som murare och ka­kel­ugns­ma­ka­re, och bedrev troligtvis ingen egen till­verk­ning utan utövade yrket genom ka­kel­ugns­upp­sätt­ning och re­pa­ra­tio­ner samt också andra mu­re­ri­ar­be­ten.

(Kristian) Christian Högberg blev född den 23 juli 1833 i Luleå, och efter faderns död blev han fosterson till kruk­ma­ka­ren Pehr Åbergs son Nils Peter, vilken efter att ha arbetat som skräddare övergick till att bli mureri- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ta­re. Troligtvis var det av honom som fos­ter­so­nen Christian fick lära sig yrket.

Tydligen vistades Högberg en tid i Stockholm, men när han återkom till Luleå vid 1860- talets början hade lärlingen blivit gesäll, och efter sitt giftermål år 1871 benämndes han omväxlande som murare och som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men även som krukmakare.

Till­sam­mans med hustru och dotter samt fos­ter­fa­dern N P Åberg blev Högberg bosatt vid gård nr 87 i kvarteret Tjädern.

I Norr­bot­tens-Kuriren gick det den 10 juni 1880 att läsa en annons med denna lydelse: Gul­gla­ce­ra­de Kakelugnar och Blomkrukor hos Kristian Högberg, och nästan precis fem år senare i samma tidning denna: Gul­gla­ce­ra­de kakelugnar och stenkärl till salu hos C. Högberg. Huruvida ka­kel­ug­nar­na, blom­kru­kor­na och stenkärlen var av egen till­verk­ning är dock okänt.

I Kom­mers­kol­le­gi­ums handingar anges att Högberg under 1870-talet tidvis hade en person anställd i sin hant­verks­rö­rel­se.

I början av 1900-talet pub­li­ce­ra­de Norr­bot­tens-Kuriren en serie be­rät­tel­ser kallad Ur min­nes­bo­ken. Några an­teck­ning­ar om smeknamn och binamn m.m., och den 4 mars 1903 gick det att läsa detta:

Kristian, liten till kroppen och något haltande, men för rästen naggande god och munvig; var på samma gång murare och ka­kel­ugns­ma­ka­re, samt dessutom på 1860- och 1870- talen stadens skor­stens­fä­ja­re, och då han kom med sina granruskor, var det ej rådligt för köks­per­so­na­len att ej hafva allt klart. K. hade reda på hvad ondt eller godt som timade och höll inte inne därmed. Nykter och sparsam ägde han en liten treflig gård, hvilken vid den stora stads­bran­den skonades af lågorna och finnes på sin plats ännu. Han afled år 1892

Christian Högberg avled alltså den 25 februari 1892, och i hans boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat tomterna nr 85 och nr 87 i kvarteret Tjädern. Den sistnämnda tomten med åbyggnader.

Hans Petter Åberg, född den 1 januari 1824 som son till kruk­ma­ka­ren Johan Åberg och dennes hustru, kom i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Samuel Lindgren.

Efter giftermål 1848 flyttade Åberg med hustrun till Öhn (Stadsön) där han blev verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re. dock inte under någon längre tid eftersom han genom drunkning för­o­lyc­ka­des redan den 27 oktober 1852.

Karl Gustaf Englund blev född den 5 december 1844 i Österåker, Stockholms län. Som gesäll arbetade han under lång tid i Häl­sing­land och var då till­sam­mans med hustru och barn bosatt i bland annat Söderhamn, Hudiksvall, Bollnäs, Ljusdal och så slutligen Häl­sing­tu­na, där han kom att vara verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Från denna ort flyttade familjen 1887 till Öhn (Stadsön) strax utanför Luleå, men flyttade fyra år senare in till Luleå stad.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Englund gick dock i konkurs 1892, och följande år flyttade han med hustru och barn till Gällivare.

I denna ort blev de dock inte långvariga, utan redan samma år kom Morön utanför Skellefteå att bli deras nya hemort.

Där avled Karl Gustaf Englund den 17 maj 1894.

Frans Olof Boström kom till världen den 28 mars 1849 i Luleå som son till kakelugns- makare Wilhelm Boström och dennes hustru.

För­mod­li­gen gick sonen i lära hos fadern och kom hu­vud­sak­li­gen att tituleras som murare, men även som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Möjligen arbetade han hos sin bror Johan Wilhelm, i varje fall var han bosatt hos honom och hans familj under en lång period. Efter att ha bildat egen familj blev dock Frans Olof Boström bosatt med den på annan plats i staden fram till sitt frånfälle den 6 januari 1895.

Frans Olofs äldre bror Johan Wilhelm Boström föddes den 24 oktober 1847 i Luleå. Giss­nings­vis fick även han lära sig ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket av fadern Wilhelm Boström.

Efter en tid blev han till­sam­mans med sin hustru bosatt vid gård nr 481 i kvarteret Bofinken (Bofinken 4, Varvsgatan 22). En inte helt till­för­lit­lig upp­skatt­ning kan ge en ungefärlig placering av denna fastighet till nuvarande Västra Varvsgatan 18.

I hushållet ingick tidvis även en lärling, och i Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar anges att Boström vid 1870-talets början hade en anställd i sin hant­verks­rö­rel­se.

Under slutet av 1880-talet och tidigt 1890-tal gick det att läsa en annons med denna lydelse i Norr­bot­tens-Kuriren Gul­gla­ce­ra­de Kakelugnar och Blomkrukor finnas till salu hos J. W. Boström, och några år senare denna Kakelugnar, Blomkrukor och Stenkärl till salu hos J. W. Boström.. Han skulle så småningom bli åter­för­säl­ja­re av Gefle Kakel- fabriks kakelugnar, och möjligen även av deras stenkärl (hus­håll­s­kärl som krukor, skålar, fat och liknande).

År 1896 kom hustruns yngre bror Nils Lundholm in­flyt­tan­de till Luleå från Byske, och blev då bosatt hos makarna Boström. Av svågern fick han lära sig ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket, och kunde efter dennes död också ta över ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­sen.

Johan Wilhelm Boström fick lämna jordelivet den 18 januari 1900, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat Gården N:o 481 i qv. Bofinken.

Nils Lundholm såg dagens ljus för första gången den 11 augusti 1877 i Byske. Nitton år gammal flyttade han till Luleå, där han blev bosatt hos sin äldre syster och hennes make, ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan Wilhelm Boström.

Nils fick arbeta och lära sig ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket hos sin svåger, och endast några månader efter dennes död gick det den 15 maj år 1900 att läsa detta i Norr­bot­tens- Kuriren: Un­der­teck­nad upptager order å Kakelugnar för Gefle Ka­kel­fa­brik efter aflidne Ka­kel­ugns­ma­ka­ren J. W. Boström och verk­stäl­ler upp­sätt­ning­ar väl och billigt. Nils Lundholm, Varfsgatan 22, Luleå.

Följande år löd an­non­se­ring­en på detta sätt: Kakelugnar från olika fabriker, finare och enklare, säljes till fa­briks­pris af un­der­teck­nad, som tillika skyndsamt verk­stäl­ler upp­sätt­ning­ar. Nils Lundholm, Luleå, Varfsgatan 22.

Det dröjde dock yt­ter­li­ga­re fyra år innan det gick att läsa att det till han­dels­re­gist­ret inlämnats en anmälan av Lundholm att han ämnar under firma Nils Lundholm i Luleå stad idka ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se i förening med handel.

Lundholm bodde kvar hos sin syster fram till 1903, då han till­sam­mans med nybliven hustru bosatte sig på annan plats i staden. Han skulle sedan med familjen vara bosatt i den egna fas­tig­he­ten vid Sko­ma­kar­ga­tan 12 i kvarteret Mörten under resten av sitt liv.

Enligt Nederluleå för­sam­lings födelsebok kom Erik Johan Johansson till världen den 9 maj 1861 i Ängesby, men då med förnamnet Johan Erik. I senare hus­för­hörs­läng­der och för­sam­lings­böc­ker ändrades dock namnet till Erik Johan och fö­del­se­da­tu­met till den 3 maj.

Arton år gammal lämnade han Ängesby och flyttade in till Luleå, där han kom i murar- och ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra hos Johan Wilhelm Boström.

Efter en tid bildade han familj och kom att tituleras som murare och ka­kel­ugns­ma­ka­re, men tydligen även som skor­stens­fe­ja­re (sotare).

I varje fall gick det 1893 att läsa detta i Norr­bot­tens-Kuriren: På förekommen anledning warder härmed till allmän kännedom meddeladt, att Ma­gi­stra­ten denna dag förordnat Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Erik Johan Johansson att tills widare bestrida skor­stens­fe­ja­re­be­fatt­ning­en här i staden.

Erik Johan Johansson flyttade 1902 till­sam­mans med sin familj till Kiruna, där han kom att arbeta som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Osäkert dock om han var verksam ända till fram sitt frånfälle den 3 januari 1921.

Victor Lundmark föddes den 3 januari 1865 i Skellefteå som son till ka­kel­ugns­ma­ka­ren Ulric Lundmark. Till­sam­mans med föräldrar och syskon, bland annat brodern Johan, blev det 1873 en flytt till Sundsvall där fadern fortsatte att bedriva ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket. För­mod­li­gen fick de båda sönerna lära sig hantverket av fader, men 1896 lämnade de båda för­äld­ra­hem­met för att söka sin för­sörj­ning på andra orter i Sverige. Johan flyttade som ka­kel­ugns­ma­ka­re till Luleå, och Victor som ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ta­re till Stockholm.

Tre år senare, alltså 1899, kom Victor Lundmark till Luleå, där han blev verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men 1904 valde han att bosätta sig i Norrköping. I denna stad blev han kvar i tio år varefter han återvände till Luleå, där han sedan kom att arbeta som ka­kel­ugns­ma­ka­re under ett antal år. När han avled den 23 februari 1949 hade han dock sedan ett tiotal år tillbaka benämnts som före detta ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Hans äldre bror Johan Lundmark, född den 28 juli 1861 i Skellefteå, flyttade till Luleå 1897 efter att en tid varit verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Sundsvall. Detta yrke fortsatte han med även efter ankomsten till Luleå, men tyvärr blev det under en tämligen kort period, eftersom han fick lämna jordelivet redan den 20 juni 1901.

Harald Viktor Lundman kom till världen den 22 mars 1861 i Mortorps socken, Kalmar län som son till en ka­kel­ugns­ma­ka­re och dennes hustru.

För­mod­li­gen fick sonen lära sig yrket av fadern, men efter dennes död flyttade Harald vid tjugotvå års ålder till Stockholm, där han fortsatte som ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ta­re och så småningom även som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Efter en tid i hu­vud­sta­den begav han sig norrut, och hamnade 1890 i Örnsköldsvik för att två år senare fortsätta till Luleå.

Redan samma år, alltså 1892, gick det i Norr­bot­tens Nyheter läsa en annons med denna lydelse: Kakelugnar uppsättas af i yrket kompetente ka­kel­ugns­ma­ka­re. Äfven om­sätt­ning­ar och re­pa­ra­tio­ner utföras fort, väl och billigt af Harald Lundman, Ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Följande år an­non­se­ra­des på detta sätt: Alla sorters nya Kakelugnar uppsättas. Gamla kakelugnar omsättas och repareras. Allt arbete utföres fort, väl och billigt af Harald Lundman, Ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Till­sam­mans med sin hustru flyttade Lundman 1895 till Boden, där han fortsatte med sitt yrke som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Fyra år senare, alltså år 1900, var makarna tillbaka i Luleå, och då gick denna annons att läsa i Norr­bot­tens-Kuriren: Hvart skall jag gå och köpa en kakelugn bäst och billigast? Jo!, gå till Ka­kel­ugns­ma­ka­re Harald Lundman, Ma­gasins­ga­tan N:o 18, Byggmästar Bengtssons gård, där finnas såväl hvita som emaljmå­la­de, enklare och bättre ugnar till billigaste pris. OBS.! Allt arbete som hörer till Ka­kel­ugns­ma­ke­riyr­ket utföres.

Nu blev det ingen lång vistelse i Luleå denna gång för Lundmans, för redan följande år var de åter i Boden.

Där blev de sedan kvar till 1923, då Harald Lundman som nybliven änkeman flyttade till Umeå.

Efter någon tid där och även i Södertälje återvände han 1940 ännu en gång till Boden, och var där bosatt fram till sitt frånfälle den 8 juni 1942.

Johan Gustaf Öhlund blev född den 16 november 1865 i Piteå stad. Fadern var murare och lärde troligtvis ut yrket till sonen, eftersom denne i samband med giftermål 1889 och samtidig flytt till Pitholm strax öster om staden, ti­tu­le­ra­des just som murare.

När Johan Gustaf Öhlund till­sam­mans med hustru och barn år 1898 flyttade till Luleå hade dock titeln blivit ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Tydligen kom han i gång rätt så snabbt med en tämligen stor verksamhet i sin nya hemstad, för redan följande år fanns denna annons införd i Norr­bot­tens-Kuriren: 4 stycken Ka­kel­ugns­ma­ka­re erhålla genast kondition hos J.G. Öhlund, Luleå. År 1900 fanns så följande annons att läsa i nämnda tidning:

Kakelugnar, med full­stän­digt tillbehör, stort lager från flera först­klas­si­ga fabriker af finare och enklare kvalitéer, säljas till fa­briks­pris af un­der­teck­nad, som tillika skyndsamt verk­stäl­ler upp­sätt­ning­ar af Kakelugnar och förfogar öfver mer än ett tiotal fullt kompetenta sättare. Obs. Kalk­stens­pla­ner ständigt på lager. J. G. Öhlund, Luleå. Sta­tions­ga­tan 67, vid järn­vägs­sta­tio­nen, Rikste­le­fon 186. Order till landsorten expedieras omgående.

Möjligen hade rörelsen vuxit lite för snabbt, i varje fall försattes Öhlund i konkurs på egen begäran år 1901.

Han skulle dock snart starta upp en ny ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se, men då med hustrun som ägare och han själv som prokurist. (fö­re­trä­da­re för rörelsen). I Norr­bot­tens-Kuriren från den 13 juni 1902 gick detta att läsa:

Till han­dels­re­gist­ret för Luleå stad har ne­dan­nämn­da dager detta år anmälts: Den 3 Maj: att Anna Fredrika Öhlund under firma KA­KEL­UGNS­MA­KAR ÖHLUND inom Norr­bot­tens län med hu­vud­kon­tor i Luleå stad idkar ka­kel­ugns­ma­ke­ri­af­fär och därmed förenad handel samt till prokurist antagit sin man Johan Gustaf Öhlund.

Följande år an­non­se­ra­des på detta sätt: kakelugnar med tillbehör, upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner. Omsättning af Kakelugnar utföres. Kontor: Sta­tions­ga­tan 66. Telefon till kontoret n:r 162, till bostaden n:r 186. Ka­kel­ugns­ma­kar Öhlund.

Från 1904 och några år framåt löd annonserna i stället så här: Kakelugnar med alla tillbehör samt kalk­stens­pla­ner ständigt på lager. Upp­sätt­ning af kakelugnar utföras fort och väl. KAMINKA­KEL­UG­NAR, passande för banker, butiker, skolor och liknande lokaler, levereras och uppsättas till billiga priser af Ka­kel­ugns­ma­ka­re Öhlund, Luleå. Kontor: Sta­tions­ga­tan 66. Telefon 186.

Vid denna tid bosatte sig familjen Öhlund vid Mjölkudden, men för­mod­li­gen fanns då ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­sen fort­fa­ran­de kvar i centrala staden.

Hustrun avled dock 1918, och i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs ett stort lager av kakelugnar samt andra artiklar till­hö­ran­de ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket bland till­gång­ar­na. Bland skulderna fanns betydande sådana till Upsala-Ekeby, vilket torde betyda att det vid denna tid var därifrån som ka­kel­ug­nar­na inköptes.

J G Öhlund ingick tämligen snabbt i ett nytt äktenskap, och till­sam­mans med hustrun blev han fort­sätt­nings­vis bosatt vid Mjölkudden.

Hur länge han sedan var verksam inom yrket är oklart, men när han 1930 återvände till Piteå benämndes han som före detta ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Efter ett år i Piteå stad flyttade makarna Öhlund till Sjulnäs i lands­för­sam­ling­en och följande år till Håkansö i Norr­fjär­dens församling.

Där blev sedan Johan Gustaf Öhlund bosatt fram till sin död den 7 december 1938.

Muraryrket var något som flera ur familjen Rutqvist ägnade sig åt, och några av dem arbetade även samtidigt som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Petter Rutqvist skall enligt Ne­der­lu­leås för­sam­lings födelsebok ha blivit född den 13 december 1799 i Rutvik, medan hus­för­hörs­läng­der­na anger fö­del­se­da­tu­met till den 3 december.

Förutom ka­kel­ugns­ma­ka­re och murare skall han aven ha arbetat som skomakare.

Ef­ter­nam­net var till att börja med Olofsson, men ändrades senare till Rutqvist. När Petter 1829 ingick i äktenskap hade han flyttat till Stadsön, Gammelstad, där han till­sam­mans med hustrun till att börja med var bosatt vid Kyr­ko­val­len.

Där föddes bland annat sönerna Johan Peter och Gustaf Erik, vilka båda skulle bli murare och ka­kel­ugns­ma­ka­re senare i livet.

Familjen flyttade under 1840-talet till egen fastighet vid gård nr 141 på Stadsön, senare benämnd Övägen 19 Gammelstad.

Där blev muraren Petter Rutqvist bosatt med sin familj fram till det att han avled den 14 oktober 1871.

Uppgiften att de köpte från Gus­tavs­berg känns dock tveksamt, eftersom detta företag inte bedrev ka­kel­till­verk­ning i någon nämnvärd omfattning.

Johan Petter Rutqvist kom till världen den 30 augusti 1831 i Gammelstad, Nederluleå församling som son till Petter Rutqvist och dennes hustru. Som murare flyttade han tjugo år gammal till Haparanda, men återvände två år senare till för­äld­ra­hem­met i Gammelstad.

Denna fastighet vid Övägen 19 kunde han överta efter faderns död och där var han sedan bosatt till­sam­mans med sin hustru fram till hennes frånfälle 1894. Därefter hade han sällskap i huset av en fos­ter­dot­ter och stundtals av brorssonen Gustaf Rutqvist.

Under år 1887 gick det i Norr­bot­tens-Kuriren läsa att kakelugnar från O. Forssells kakel- & Fayans-Fabrik i Gävle gick att beställa hos muraren J.P. Rutqvist i G:la staden, och tre år senare an­non­se­ra­de han till­sam­mans med J.W. Boström på detta sätt: Un­der­teck­na­de upptaga ordres å hvit­gla­se­ra­de Kakelugnar och Praktugnar af olika sorter. Stor rabatt lemnas.

Den 23 oktober 1906 fick Johan Petter Rutqvist göra sin hustru sällskap i graven.

Gustaf Erik Rutqvist föddes den 17 februari 1834 i Gammelstad som son till Petter Rutqvist och dennes hustru.

Liksom brodern Johan Petter flyttade även Gustaf Erik som murare till Haparanda, men för hans del skedde detta 1853.

Det dröjde till 1859 innan han var tillbaka i hembygden, och samma år ingick han i äktenskap och flyttade då till­sam­mans med hustrun till Kyr­ko­val­len i Gammelstad.

I egen fastighet blev han där sedan bosatt fram till sin hädanfärd den 9 september 1911.

Gustaf Rutqvist såg dagens ljus för första gången den 2 februari 1869 i Gammelstad som son till Gustaf Erik Rutqvist och dennes hustru.

Arton år gammal bosatte han sig hos sin farbror Johan Petter Rutqvist och an­teck­na­des därefter som dennes fosterson.

Efter att Gustaf bildat familj, vilken med tiden blev tämligen stor, fick han överta fas­tig­he­ten vid Övägen 19 i Gammelstad efter farbrodern Johan Petter.

År 1900 syntes denna annons i Norr­bot­tens-Kuriren: Kakelugnar. Ett större parti runda Kakelugnar, bättre och sämre, realiseras till ytterst billiga priser under Juli månad hos Gustaf Rutqvist, Gammelstad, Ön.

Tre år senare denna: Kakelugnar från 26 kr. till högre priser. Upp­sätt­ning af nya samt omsättning och re­pa­ra­tio­ner af gamla värk­stäl­les. G. Rutqvist, Gammelstad.

Följande år, alltså 1904, löd annonsen på detta sätt: Kakelugnar med tillbehör hos G. Rutqvist, Gammelstad, Öhn.

Detta år tycktes han ha gott om arbete, eftersom han fick annonsera efter med­ar­be­ta­re: Ka­kel­ugns­sät­ta­re, nykter och pålitlig, får genast kondition hos. G. Rutqvist, Gammelstad.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Gustaf Rutqvist avled den 6 juli 1941.

Tre av Gustaf Rutqvist söner blev murare, varav två av dem, Erik och Johan, även arbetade som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

I Norr­bot­tens-Kuriren från den 25 juli 1987 pub­li­ce­ra­des artikeln Erik Rutqvist i Gammelstad murar kakelugnar i fjärde ge­ne­ra­tio­nen.

Där berättade Erik, då 72 år och vid in­ter­vju­till­fäl­let sysselsatt med att sätta upp en kakelugn åt en granne i Gammelstad, att han kom in i yrket genom att vara hant­lang­a­re åt sin far Gustaf. Senare fick han an­ställ­ning hos Statens Järnvägar och har under åren murat upp och renoverat åtskilliga kakelugnar i deras per­so­nal­bo­stä­der runt om i landet.

Förutom rent allmänt om kakelugnar och ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket, kom­plet­te­rat med en del bilder, berättade Erik i artikeln att hans farfars far Petter Rutqvist lärde sig hantverket när han vid 1800-talets början kom till Gammelstad. Vid denna tid skall det även ha förekommit en till­verk­ning av kakel på orten.

Na­tur­ligt­vis har det funnits yt­ter­li­ga­re ett antal personer vilka som ka­kel­ugns­ma­ka­re varit verksamma med ka­kel­ugns­upp­sätt­ning i Luleå under längre eller kortare perioder, men avslutar här trots det ändå detta försök till do­ku­men­te­ring av Luleå stads samt Ne­der­lu­leås för­sam­lings kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Även i övriga delar av länet har det funnits ka­kel­ugns­ma­ka­re, eller ibland murare, som satt upp och reparerat kakelugnar. Nämner här ett antal av dessa, vilka var verksamma på några av länets orter.

Råneå.

Lars Henrik Lundberg kom till världen den 27 september 1812 i Smedsbyn, Nederluleå församling.

Familjen bosatte sig senare i Gammelstad, och möjligen kom Lars Henrik där i kontakt med ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket hos murare och ka­kel­ugns­ma­ka­re Rutqvist.

Under något år vid slutet av 1830-talet vistades han i Stockholm, men 1840 blev det en flytt till Böle i Råneå församling.

Följande år bildade Lundberg familj och etablerade sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men kom även att driva ett jordbruk.

I Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar an­teck­na­des han som ägare till en ka­kel­ugns­ma­kar- rörelse under perioden 1856-1869, men för­mod­li­gen var han verksam inom yrket under yt­ter­li­ga­re ett flertal år.

Möjligen dock inte ända fram till sin död den 11 oktober 1885.

Kalix. (Nederkalix församling)

Per Adolf Åberg föddes den 17 september 1863 i Näsbyn, Nederkalix församling, strax öster om Kalix centralort.

Nitton år gammal flyttade han till Luleå där han kom i lära hos kruk- och kakelugns- makaren Jonas August Nilsson.

Efter att ha blivit gesäll begav han sig fem år senare, alltså 1887, till Piteå där han en kort period fick arbete vid Wikstens ka­kel­fa­brik, bland annat som formare.

Åberg återvände dock 1891 till Risön, Näsbyn och bildade där efter några år familj samt kom därefter att ti­tu­le­ra­des som murare och ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Per Adolf Åberg fick dock lämna jordelivet den 17 januari 1925.

Olof Lindbäck anges i hus­för­hörs­läng­der ha blivit född den 28 augusti 1820 i Nederkalix församling. Eftersom han inte har gått att träffa på i denna för­sam­lings födelsebok, känns upp­gif­ter­na om fö­del­se­da­tum och fö­del­se­plats något osäkra.

I varje fall bosatte sig hans föräldrar i Mörtträsk, Nederkalik församling någon gång under 1820-talet.

I denna by, några mil nordost om Kalix, blev även Olof bosatt till­sam­mans med hustru och barn från det att han fyllt tjugo år.

Under 1860-talet flyttade dock Lindbäck till­sam­mans med sin då rätt så stora familj till Kyr­kosta­den (Kyr­ko­bor­det) i Kalix.

Där ti­tu­le­ra­des han som murare och hä­rads­tjä­na­re (tings­hus­vakt­mäs­ta­re), men enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar var han under perioden 1869-83 re­gi­stre­rad som ägare till en ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se i Nederkalix församling.

När Olof Lindbäck avled den 14 juni 1902 torde han dock sedan ett flertal år tillbaka enbart ägnat sig åt tjänsten som hä­rads­tjä­na­re.

Det har inte varit lätt att återfinna några ka­kel­ugns­ma­ka­re i Haparanda, och möjligen är detta beroende på att de som var verksamma i området hade sin bostad i Torneå på den finska sidan av gränsen, och därmed inte finns med i några till­gäng­li­ga kyrkoarkiv.

I varje fall skall bröderna Johan Petter och Gustaf Erik Rutqvist från Gammelstad ha flyttat till Haparanda år 1851 respektive 1853. Om de arbetade med ka­kel­ugns­sätt­ning eller andra mu­re­ri­ar­be­ten är oklart. De återvände dock efter en tid till Gammelstad där de blev verksamma som ka­kel­ugns­ma­ka­re, Johan Petter 1853 och Gustaf Erik 1859.

En senare tiders kaklugns­ma­ka­re var Andreas Gustav Gustavsson, vilken var född den 2 juni 1890 i Sala. Eftersom en broder var ka­kel­ugns­ma­ka­re där, torde han ha lärt yrket av denne.

Som ka­kelar­be­ta­re flyttade han 1819 till Haparanda, men när han tre år senare begav sig till Luleå hade han titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re.

1925 kom han åter till Haparanda och bildade då även familj.

Som ka­kel­ugns­ma­ka­re blev Gustavsson därefter verksam i Haparanda stad under lång tid, men några år innan sitt frånfälle den 3 januari 1952 hade han bytt yrke till ban- arbetare.

Johannes Johansson blev född den 17 juni 1868 i Pitholm, Strax efter att han ingått i äktenskap flyttade ka­kel­ugns­ma­ka­re Johansson år 1898 till­sam­mans med hustrun till Boden, där han drev en rätt så stor ka­kel­ugns­fir­ma under en tid.

Redan i augusti två år senare gick det dock att se denna annons i Norr­bot­tens-Kuriren. Ka­kel­ugns­ma­ka­re, sen hit! Till följd af aff­lytt­ning från orten utbjuder jag mitt kakellager till salu, mellan 40 à 50 ugnar, samt öfver­ta­gan­det af alla arbeten. Jag kan sys­sel­sät­ta 3 sättare. Hugade spe­ku­lan­ter vända sig till Ka­kel­ugns­ma­ka­re J. Johansson, Boden.

Han återvände därefter till Pitholm, och var där och i Piteå verksam som kakelugns- makare under lång tid, men bytte senare yrke till bygg­mäs­ta­re.

Han lämnade dock Norrbotten 1926 för att i stället bosätta sig i Stock­holms­om­rå­det, men tio år senare återvände han norrut och fick sitt hem i Ursviken utanför Skellefteå.

Där avled Johannes Johansson den 31 december 1942.

Mer om Johansson går att läsa i avsnittet om Piteå.

Harald Viktor Lundman kom till världen den 22 mars 1861 i Mortorps socken, Kalmar län som son till en ka­kel­ugns­ma­ka­re och dennes hustru.

För­mod­li­gen fick sonen lära sig yrket av fadern, men efter dennes död flyttade Harald vid tjugotvå års ålder till Stockholm, där han fortsatte som ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ta­re och så småningom även som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Efter en tid i hu­vud­sta­den begav han sig norrut, och hamnade 1890 i Örnsköldsvik för att två år senare fortsätta till Luleå.

Där startade han upp en rörelse som ka­kel­ugns­ma­ka­re och an­non­se­ra­de flitigt om sina tjänster i orts­tid­ning­ar­na.

Till­sam­mans med sin hustru flyttade Lundman 1895 till Boden, där han fortsatte med sitt yrke som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men fem år senare var makarna tillbaka i Luleå. Nu blev det ingen lång vistelse i Luleå denna gång för Lundmans, för redan följande år, alltså 1901, var de åter i Boden.

Möjligen var det Johannes Johanssons ut­för­sälj­ning av sin ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se som fick Lundman att återvända till Boden.

I varje fall fanns denna annons införd i Norr­bot­tens-Kuriren i slutet av detta år: Un­der­teck­nad har flyttat till Boden och utförer allt hvad till yrket hörer med största nog­grann­het. Bostad: Janssons gård invid Färgare Lundmans färgeri. Harald Lundman, Ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Följande år gick dessa annonser att läsa i samma tidning: En ka­kel­ugns­upp­sät­ta­re erhåller genast långvarig an­ställ­ning hos Ka­kel­ugns­ma­ka­re Harald Lundman, Boden., Kakelugnar uppsättas och omsättas samt andra till mitt yrke hörande arbeten utföras med största nog­grann­het. Harald Lundman Ka­kel­ugns­ma­ka­re i Boden.

Harald Lundman blev kvar i Boden fram till 1923, då han som nybliven änkeman flyttade till Umeå.

Efter någon tid där och även i Södertälje återvände han 1940 ännu en gång till Boden, och var där bosatt fram till sitt frånfälle den 8 juni 1942. Mer om Lundman går att läsa i avsnittet om Luleå.

August Ekström föddes den 20 augusti 1853 i Helsing­borg.

Som ka­kelar­be­ta­re flyttade han 22 år gammal till Malmö, där han dock blev kvar under endast ett år innan han fortsatte till Stockholm.

Förutom en kortare visit i Tyskland blev han bosatt i hu­vud­sta­den som ka­kelar­be­ta­re ända fram till 1893 då Ekström begav sig norrut, med ett första stopp i Sundsvall. Åtta år senare fortsatte han färden yt­ter­li­ga­re en bit norrut, och kom i slutet av 1901 till Boden.

Där fick han så småningom titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, men om han drev egen rörelse eller arbetade åt någon annan ka­kel­ugns­ma­ka­re, till exempel Lundman, är okänt.

1930 blev det ännu en flytt, och denna gång till Hundsjön några mil norr om Boden. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Ekström ti­tu­le­ra­des där även som reseagent, och detta kanske beroende på att ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­te­na vid denna tid betydligt minskat i omfattning. Enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall August Ekström ha avlidit den 31 mars 1936.

Anders Andreasson såg dagens ljus för första gången den 29 juni 1866 i Herrestads socken i dåvarande Göteborgs och Bohuslän.

Sexton år gammal flyttade han in till när­lig­gan­de Uddevalla, där han kom att arbeta som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll.

Som sådan begav han sig 1894 till Härnösand och fyra år senare vidare till Boden. I Boden blev det tämligen omgående giftermål och fa­mil­je­bild­ning för ka­kel­ugns­ma­ka­re Andreasson.

Möjligen arbetade han under den första tiden hos någon annan ka­kel­ugns­ma­ka­re, men skall senare ha drivit egen rörelse.

Osäkert hur länge han var verksam inom yrket, men vid sitt frånfälle den 1 oktober 1941 benämndes han fort­fa­ran­de som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Enligt hus­för­hörs­läng­der skall Johan Emil Augustsson Nilsson ha blivit född den 25 november 1865 i Hudene församling i dåvarande Älvsborgs län, men enligt denna för­sam­lings födelsebok skall födseln ha skett den 11 december detta år.

I varje fall flyttade han omkring sexton år gammal till Alingsås, där han kom i lära hos en av stadens ka­kel­ugns­ma­ka­re. Lär­lings­ti­den fortsatte 1890 vid en ka­kel­fa­brik i Borås, men när han sex år senare flyttade vidare till Stockholm benämndes han som kakelugns- makare.

Vistelsen i hu­vud­sta­den sträckte sig till år 1900, då Boden blev ny bostadsort. Där bildade Nilsson rätt så omgående familj, och i slutet av följande år lät han införa denna annons i Norr­bot­tens-Kuriren: Ka­kel­ugns­sätt­ning af alla slag, samt RE­PA­RA­TIO­NER och OM­SÄTT­NING­AR, utföras af un­der­teck­nad, fort, väl och till för­del­ak­ti­gas­te pris. Emil Nilsson, Ka­kel­ugns­ma­ka­re, Boden.

Redan 1903 återvände Emil Nilsson med hustru och barn till Stockholm, och där avled han 1937 eller i början av 1938.

Gällivare

Daniel Emanuel Ham­mar­ström föddes den 6 februari 1864 i Gävle.

Möjligen kom han redan i fö­del­sesta­den som lärling i kontakt med ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket, men nitton år gammal flyttade han till Stockholm, och arbetade där som ka­kelar­be­ta­re. Fem år senare, alltså 1888, fick gesäll Ham­mar­ström tjänst hos Engstrands i Piteå och efter två år där flyttade han vidare till Sundsvall.

Som ka­kel­ugns­ma­ka­re anlände han 1893 till Luleå, innan Gällivare tre år senare blev den nya hemorten.

Året efter ankomsten, alltså 1897, ingick Ham­mar­ström i äktenskap och bosatte sig till­sam­mans med hustrun i Gällivare kyrkby (nuvarande Gällivare tätort). I början av år 1900 gick denna annons att se i Gel­li­va­re­bla­det.

Senare samma år var en annons med denna lydelse införd i samma tidning vid ett flertal tillfällen: Kakelugnar, af hvilka såväl bättre som enklare finnas å ständigt lager, uppsättas, re­pa­ra­tio­ner utföras, hvarjemte all er­for­der­lig materiel till­han­da­hål­les af D.E. Ham­mar­ström. 36 Telefon. Gellivare. Telefon 36.

Den 24 augusti 1905 fanns dock denna notis införd i Norr­bot­tens-Kuriren: I konkurs har på egen begäran försatts ka­kel­ugns­ma­ka­ren D. E. Ham­mar­ström i Gellivare.

Ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­sen drevs emellertid vidare, men då med hustrun Margareta som fir­ma­teck­na­re, och i Nord­svens­ka Dagbladet fanns vid senare delen av 1906 en annons med denna lydelse att läsa: Kakelugnar! Med alla tillbehör på lager. Upp­sätt­ning verk­stäl­les. M. Ham­mar­ström. Telefon 36 Gellivare. Osäkert hur länge ka­kel­ugns­ma­ka­re Emanuel Ham­mar­ström var verksam i sitt yrke, men möjligen ända fram till sitt frånfälle den 2 juni 1935.

Frans Emil Teodor Berg blev född den 30 oktober 1878 i Brunflo, men för­äld­rar­na bosatte sig senare i Årdala, Sö­der­man­lands län, varifrån familjen 1889 kom till Gällivare. Två år senare flyttade de till Luleå, men återvände 1897 till Gällivare socken och bosatte sig då i Malmberget. Frans Emil blev dock efter två år ännu en gång Luleåbo, och kom där att arbeta som ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ta­re.

När han 1907 återigen bosatte sig i Malmberget hade han blivit ka­kel­ugns­ma­ka­re, och som sådan var han verksam på orten fram till att han drabbades av TBC och avled på Sollidens sjukhus i Östersund den 5 juli 1914.

Enligt hus­för­hörs­läng­der och för­sam­lings­böc­ker skall Enok (Enoch) Pettersson ha blivit född den 6 februari 1873 i Jo­han­nisfors (Brännberg) i Överluleå socken, något väster om Boden. I denna för­sam­lings födelsebok anges dock födelsen ha skett den 2 februari 1875. Vid för­äld­ra­hem­met kom Enok att driva ett jordbruk och bildade där även familj.

Med denna flyttade han 1901 till Kyrkbyn i Gällivare, där han till att börja med arbetade som ka­kel­ug­sma­ke­ri­ar­be­ta­re, möjligtvis då hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Ham­mar­ström. Efter en tid blev han så själv ka­kel­ugns­ma­ka­re och arbetade som sådan under en lång tid.

Till­sam­mans med hustrun bosatte han sig 1931 i Malmberget, men redan tre år senare, den 16 juli 1934, fick ka­kel­ugns­ma­ka­re Pettersson lämna jordelivet.

Pål Pålsson var född den 8 februari 1863 i den jämt­länds­ka socken Föllinge. Från och med 1884 var han verksam som murare och ka­kel­ugns­ma­ka­re i när­lig­gan­de orten Strömsund till­sam­mans med sin far och två bröder.

1894 flyttade Pål till Lycksele och bildade där även familj.

Efter sexton år som ka­kel­ugns­ma­ka­re på denna ort flyttade han till­sam­mans med hustru och barn till Kyrkbyn i Gällivare år 1910.

Familjen flyttade 1926 till Kiruna, men återvände elva år senare till Gällivare, och där fanns de kvar i varje fall en bit in på 1940-talen. Men då torde Pål Pålsson ha avslutat sin verksamhet som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Enligt hus­för­hörs­läng­der skall Erik Johan Johansson ha blivit född den 3 maj 1861 i Nederluleå församling, men i denna för­sam­lings födelsebok skedde födelsen den 9 maj detta år och förnamnet skrevs där som Johan Erik. Fö­del­se­or­ten var i varje fall Ängesbyn i nämnda församling.

Arton år gammal lämnade han för­äld­ra­hem­met och flyttade till Luleå för att bli murar- lärling hos Johan Wilhelm Boström. Möjligen fick han då även vara med och lära sig att sätta upp samt renovera kakelugnar.

Efter någon tid bildade Erik Johan familj och kom att tituleras som murare. En tid innehade han även sysslan som skor­stens­fe­ja­re i Luleå. Till­sam­mans med sin familj bosatte han sig 1902 i Kiruna, där ti­tu­la­tu­ren i stället blev ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Erik Johan Johansson fick dock lämna jordelivet den 3 januari 1921.

Carl Wilhelm Lindqvist föddes den 18 januari 1865 i Stockholm, och där arbetade han en tid som ka­kelar­be­ta­re.

När han 1893 till­sam­mans med hustru och barn kom till Nord­ma­lings socken var dock titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Fem år senare flyttade de till Luleå, där fa­mil­je­fa­dern drev en ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se. Som änkeman och med ett stort antal barn bosatte han sig 1902 i Kiruna, där han fortsatte sitt arbete som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Carl Wilhelm Lindqvist återvände dock 1909 till Stock­holms­om­rå­det, och bosatte sig i Nacka, där han avled den 21 januari 1946.

Karl Gustaf Löf kom till världen den 15 maj 1866 i Umeå lands­för­sam­ling. Efter att ha ingått i äktenskap flyttade han med hustrun till hennes hemtrakter i Nordmaling, men 1902 begav de sig norrut och bosatte sig i Kiruna.

Där var Löf verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re under lång tid, möjligen ända fram till sin död den 15 mars 1927.

Adolf Johansson var född 1863 i Madesjö socken, Kalmar län. Nitton år gammal lämnade han hembygden och flyttade till Stockholm, där han försörjde sig som ka­kelar­be­ta­re.

Med titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re kom han 1891 till Väs­ter­bot­ten, där han var verksam i Umeå stad samt i Vännäs och Degerfors för­sam­ling­ar.

1897 flyttade Johansson till Stor­lång­träsk i Piteå lands­för­sam­ling, där han bildade familj, vilken med tiden blev tämligen stor.

Förutom arbetet som ka­kel­ugns­ma­ka­re hade Adolf Johansson i Stor­lång­träsk även en tjänst som extra banvakt.

Familjen bosatte sig 1912 i Kiruna, och även där hade fa­mil­je­fa­dern ett annat arbete vid sidan av sitt ordinarie yrke, han benämndes nämligen dessutom som e.o. ban­ar­be­ta­re. Adolf Johansson med familj flyttade dock 1926 vidare till Helgesta församling i Söder- manland, och där avled han 1935.

Om Pål Pålsson går det att läsa mer under avsnittet Gällivare. I varje fall kom han från denna ort till­sam­mans med sin familj 1926 in­flyt­tan­de till Kiruna, och var där verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re fram till 1935 då han återvände till Gällivare.

Bengt Hansén, Östersund © 2022. Kontakt: bengt@krukorochkakelugnar.se