Kruk- och kakelugnsmakare i Skaraborgs län på 1700- och 1800-talet

Det tidigare Skaraborgs län har, liksom bland annat Älvsborgs län, fått utgöra ett eget avsnitt i denna dokumentation över kruk- och kakelugnsmakare i Sveriges olika län. Något inkonsekvent kan det tyckas att verksamheterna i Habo och Sandhem inte finns med under Skaraborgs län, vilket de tillhörde vid den aktuella tiden. De har istället redovisats under nuvarande länstillhörighet, Jönköpings län.

Liksom i det övriga landet så var det huvudsakligen i städerna som hantverkarna hade sin verksamhet, men även i vissa områden på Skaraborgs landsbygd har det förekommit tämligen rikligt med kruk- och kakelugnsmakare. Ett sådant område är några socknar strax söder om Tidaholm samt i Älgarås, Hova och Amnehärads socknar.

Benämningarna krukmakare och kakelugnsmakare berättar inte något direkt om vad som tillverkades vid hantverkarens verkstad. Under 1700-talet användes mestadels titeln krukmakare medan det under 1800-talet blev mer vanligt att kalla hantverkaren för kakelugnsmakare. Detta oberoende om det bara tillverkades krukor och annat hushållsgods i verkstaden eller enbart kakel. I det flesta fall framställdes nog båda produkterna hos de enskilda hantverkarna.

Möjligtvis är det därför som de olika yrkesbenämningarna har använts om samma person vid olika tillfällen. Detsamma har även blivit gjort i denna dokumentation. I slutet av 1800-talet tillkom så den yrkesgrupp som enbart sysslade med uppsättning av i många fall fabrikstillverkade kakelugnar. Dessa benämndes även de som kakelugnsmakare.

Denna dokumentation, som i huvudsak tillkommit genom uppgifter i mantalslängd, kyrkoarkiv och Kommerskollegiums fabriksberättelser har till stor del begränsat sig till 1800-talet beroende på att det är under detta århundrade som arkiven varit lättillgängligast och hantverksproduktionen som störst. Dokumentation är långt ifrån en fullständig redogörelse över de kruk- och kakelugnsmakare som varit verksamma i länet.

De adresser, som till exempel hus-/tomtnummer eller gårdsnamn, vilka förekommer i texten är sådana där personerna var mantalsskrivna eller kyrkobokförda och i de flesta fall bosatta. Även om verkstäderna huvudsakligen var placerade i anslutning till bostäderna, så kan det finnas enstaka fall där de hade blivit uppbyggda på annan plats.

De årtal som finns angivna i dokumentationen angående när personer har flyttat är uppgifter som hämtats från kyrkoarkiven, men troligtvis kunde det ibland dröja både ett eller flera år innan en flytt blev införd i längderna. Även födelsedatum kan i vissa fall vara osäkra. Där det varit möjligt att hitta uppgifter i födelseboken och dessa uppgifter inte stämmer mot de som finns angivna i husförhörslängderna, så har födelsebokens födelsedatum använts i dokumentationen.

Tidaholm

Baltaks socken, Åstorp eller Åstarp - Ängatorp under Backgården

Vid byn Åstorp i Baltaks socken drev krukmakare Lars Lilljegren ett mindre krukmakeri under slutet av 1700- och början av 1800-talen. Han uppges i husförhörslängden ha varit född 1758 i Acklinga socken, dock har han inte där gått att återfinna i födelseboken. Det har han däremot i socknens vigselbok, då han som krukmakargesäll ingick äktenskap år 1786. Sonens födelse fyra år senare finns dock antecknad i Baltak sockens födelsebok. Baltaks sockens husförhörslängd har varit tillgänglig från 1804, och då fanns krukmakare Lars Lilljegren bosatt vid byn Åstorp (Åstarp) tillsammans med hustru, son och gesällen Anders Malmberg. Lilljegrens liv här på jorden slutade dock redan den 6 oktober 1806. Troligtvis drev änkan därefter rörelsen vidare med hjälp av gesällen och sonen.

(Johan) Johannes Lilljegren anges i Baltaks sockens födelsebok ha blivit född i Åstorp den 13 januari 1790, men i husförhörslängderna anges födelsesocknen till Acklinga. Den första lärlingstiden tillbringades troligtvis hos fadern, och därefter torde möjligen gesäll Malmberg ha varit ansvarig för arbetet vid verkstaden och då även läromästare för unge Johannes. Vid 1810-talets början blev det dock något års lärotid i Hjo. När han därefter återvände till Åstorp övertogs verkstaden, vilken drevs med hjälp av gesäll Malmberg till omkring 1820, då denne lämnade trakten.

Johannes fanns kvar i Åstorp fram till 1828, men detta år blev det tillsammans med hustru och dotter flytt till Ängatorp. Detta Ängatorp var utbrutet ur Backgården i Baltak. Där drev Johannes Lilljegren verksamheten vidare, och från 1833 fanns den registrerad i Kommerskollegiums fabriksberättelser. Enligt denna arbetade en person förutom ägaren vid verkstaden och där tillverkades simpla (enkla) kakelugnar och lerkäril.

Från 1847 uppges tillverkningen bestå av kakelugnar och stenkärl, och arbetsstyrkan fortfarande bestå av en person. Efter ett uppehåll under perioden 1855-1857 återkom verksamheten 1858 i dessa fabriksberättelser. Året därpå verkar Lilljegren ha fått klara sig själv i verkstaden, för då fanns ingen arbetare angiven i handlingarna. Detta gällde fram till och med 1866, förutom att tillverkningen under de två senare åren enbart bestod av stenkärl. Torparen och krukmakaren Johannes Lilljegren avled den 23 september 1867.

Baltaks socken, Mogapet under Madäng Korsgård

Anders Malmberg, vilken blev född den 23 juni 1780 i Ulricehamn, var under några år i början av 1800-talet i arbete som gesäll hos kruk- och kakelugnsmakare Sandholm vid Broholm i Sandhems socken. Omkring 1804 kom han till Baltaks socken, och Lilljegren i Åstorp. Där ansvarade han troligtvis för verksamheten efter Lilljegren seniors död, efter- som Johannes Lilljegren då fortfarande var tämligen ung.

Han lämnade Åstorp omkring 1820 för att i stället bosätta sig vid torpet Mogapet under Madäng Korsgård, och startade där upp en egen verkstad, samt bildade familj. Första gången verksamheten återfanns i Kommerskollegiums fabriksberättelser var 1833, och då angavs Anders Malmberg som ägare till verkstaden med en anställd arbetare. Dessa uppgifter samt upplysningen att tillverkningen bestod av sämre lerkärl är det som gällde fram till och med 1840. Därefter har denna verksamhet inte längre gått att återfinna i Kommerskollegiums fabriksberättelser. Torparen och krukmakaren Anders Malmberg avled den 27 september 1849.

Velinga (Velinge) socken, Smedsgården, Madäng.

Vid Smedsgården, Madäng i Velinga socken fanns ett kruk- och kakelugnsmakeri under mitten av 1800-talet. Möjligtvis var detta då på beläget på garverifabrikör Carl Johan Bergers marker. I varje fall kom kruk- och kakelugnsmakaren Lars Johan Kullberg dit tillsammans med sin familj omkring 1855. Kullberg, vilken var född den 31augusti 1828 i Hjo, men då med efternamnet Isacsson, fick sin utbildning i hemstaden. Som gesäll begav han sig 1849 till Skövde, och i denna stad bildade han även familj. Tillsammans med denna kom han så vid mitten av 1850-talet till Stenbacken vid Smedsgården i Velinga socken.

Nu fick Kullberg ingen lycklig tillvaro där under de första tio åren, för inom denna tid avled både hustrun och de tre barnen. Emellertid lyckas han driva vidare verksamheten, och 1859 är det första året som den återfinns i Kommerskollegiums fabriksberättelser. Där förekommer den sedan fram till och med 1869, med uppgifter om en arbetare under vissa år samt en tillverkning av 25 till 30 kakelugnar årligen, förutom då även 1000 - 3000 stenkärl. Kakelugnsmakare Lars Johan Kullberg avled den 18 oktober 1870. Som tillgångar i hans bouppteckning upptogs bland annat stugbyggnad, diverse stenkärl, verkstadsbyggnad och verkstadsredskap.

Velinga (Velinge) socken, Smedsgården - Hyltegården, Madäng.

Från Trollhättan kom kakelugnsmakare Erik Fredrik Björnberg med hustru inflyttande till Smedsgården år 1875, och övertog då troligtvis Kullbergs verkstad. Erik Fredrik, som tillhörde den stora kruk- och kakelugnsmakarsläkten Björnberg, föddes den 6 juni 1843 i Åsaka socken (Lekåsa pastorat). Den första lärlingstiden tillbringades förmodligen vid faderns verkstad i Djupsås, varefter det omkring 1860 blev fortsatt utbildning i Göteborg. Tre år senare vandrade han som gesäll till Gränna och därefter vidare till Stockholm.

Under åren blev det även tillfälle till besök hos familjen som etablerat sig vid Kvarnbacken i Stora Mellby. Efter att återigen ha besökt Stockholm samt Uppsala, kom han 1875 till sin bror kakelfabrikören Axel Rudolf i Trollhättan, varifrån han samma år begav sig till Velinga socken. Till hjälp vid verkstaden fanns under en tid brodern Adolf Simon, men år 1877 lämnade emellertid Björnberg bostaden vid Smedsgård och flyttade med familjen, som nu även bestod av sonen August Erhard, till Stenskogen vid Hyltegården, Madäng. Om det då även byggdes upp en ny verkstad där är oklart.

I Kommerskollegiums fabriksberättelser återfanns Björnberg från och med år 1877, och detta år uppgavs han tillsammans med en arbetare ha tillverkat 40 kakelugnar och 600 diverse lerkärl. Under de följande åren och fram till 1890, vilket är det sista år som dessa handlingar har varit tillgängliga, angavs mestadels en anställd samt en produktion varierande mellan 15 till 35 kakelugnar och 350 till 2400 stenkärl årligen.

Hos familjen fanns det fram till 1882 en gesäll och någon tid även en lärling bosatt. Tio år senare avflyttade dock familjen Björnberg från Velinga socken för att i stället bli bosatta i närliggande Baltaks socken.

Baltaks socken, Lugnet, Marbotorp.

1892 kom kakelugnsmakare Erik Fredrik Björnberg tillsammans med familj inflyttande till Baltaks socken, och blev bosatt vid Lugnet, Marbotorp. Tidigare hade de i nästan tjugo års tid varit bosatta i Velinga socken. Till hjälp i verkstaden hade Björnberg då troligtvis sonen August Erhard, vilken föddes den 7 januari 1876 i Velinga socken, och efterhand även Karl Axel, född den 17 augusti 1881, också han i denna socken.

Kakelugnsmakare Erik Fredrik Björnberg avled den 2 april 1900 och sonen August Erhard Björnberg den 30 juni 1908. Den senare benämndes då kakelugnsmakararbetare.Möjligtvis drev Karl Axel Björnberg verksamheten vidare under några år, men 1920 avflyttade han till Solna, och titulerades då krukmakare. Hur länge Björnberg drev sin verksamhet har det inte gått att få någon klarhet i, möjligen avslutades den redan vid flytten från Velinga socken, men eftersom även sönerna kom att arbeta i yrket går det att förmoda att de fick sin utbildning hos fadern, och då efter flytten till Lugnet.

Hömb – Kungslena

Gustaf Carlsson var född den 18 januari 1838 i Hömbs församling, och efter att ha arbetat som gesäll i bland annat Malmö, Kalmar, Norrköping och Linköping återvände han till hemtrakterna år 1867. Till att börja med blev han kyrkobokförd vid Kavlås tidigare alunbruk i Hömbs församling, men tre år senare bosatte han sig vid Trollebo i grannförsamlingen Kungslena, dit även den blivande hustrun då flyttade . Eftersom kakelugnsmakare Gustaf Carlsson vid denna tid fanns upptagen i Kommerskollegiums fabriksberättelser torde han ha bedrivit någon form av verksamhet. Tillsammans med hustru och son begav han sig 1874 till Apeldalen i Mellby socken. Besöket blev dock väldigt kortvarigt, för redan följande år flyttade de enligt kyrkoarkivet vidare till Vänersborg. Carlsson kom senare att vara verksam som kakelugnsmakare i Göteborg.

Falköping

I Falköping har troligtvis kruk- och kakelugnsmakarna inte varit så vanligt förekommande, eftersom representanter för denna yrkeskategori nästan helt saknas i stadens kyrkoarkiv. Några gubbar har det dock funnits, och en av dem, krukmakare Sandholm, har gått att återfinna i mantalslängden från och med 1789. Under de fyra första åren ingick en gesäll i hushållet, men sedan makarna blivit mantalsskrivna vid Brundsgården/Brunnsgården (i närheten av Köttorget) fick de nöja sig med en pigas sällskap. Under 1700-talets sista år anslöt dock en lärgosse, och en sådan kom därefter mestadels att finnas antecknad hos familjen fram till 1809, vilket var det sista år som Sandholms har gått att träffa på i mantalslängden.

Gissningsvis var denne krukmakare inte verksam i Falköping, utan endast mantalsskriven där. I Broholm, Sandhems socken fanns vid denna tid en krukmakare Samuel Sandholm bosatt och verksam. Eftersom denne i församlingens husförhörslängd anges skatta i Falköping, bör det förmodligen vara fråga om samma person. Under skråtiden var det ju så att det fåtal hantverkare som fick tillåtelse att utöva sitt hantverk på landsbygden måste betala skatt och mantalsskriva sig i en närliggande stad. Vid denna tid tillhörde Sandhems socken Skaraborgs län, men ingår numera i Jönköpings län.

Därefter dröjde till några år in på 1850-talet innan det åter har gått att träffa på en krukmakare i handlingarna. Dennes namn var Anders Erik Lindblad, och han var född den 22 november 1819 i Lidköping. Sjutton år gammal kom han i kruk- och kakelugnsmakarlära i hemstaden, och lärlingstiden fortsatte tre år senare hos en äldre bror som under en tid drev en verksamhet i Skara. Som gesäll återvände Lindblad till Lidköping år 1840. Där blev det kondition (arbete) hos några av stadens kakelugnsmakare, men vid slutet av detta årtionde hade Lindblad bildat familj samt fått titeln krukmakare. Detta tyder nog på att det då drevs en egen rörelse.

Till Falköping kom familjen år 1853, och där blev de bosatta vid Nya Rödesten (Fabrikshuset). Året därpå kom en kakelugnsmakargesäll inflyttande till staden, och då gissningsvis för att arbeta hos Lindblad. Redan omkring 1860 hade dock titeln blivit före detta kakelugnsmakare. Anders Erik Lindblad avled i Falköping den 13 januari 1884, endast fem dagar efter hustruns död.

Många gånger är det svårt att hitta rätt på personer som var födda i församlingar/socknar som förutom huvudförsamlingen även har haft annexförsamlingar och där församlingsnamnen ändrats under åren. För det mesta brukar det dock varamöjligt att efter några timmars letande kunna lokalisera den aktuella personen, men när det gäller Karl August Andersson har detta tyvärr inte varit möjligt. Enligt husförhörslängden skall han ha blivit född den 4/1 1851 i Daretorps församling utanför Tidaholm. Där har han emellertid inte gått att återfinna i födelseboken, och inte heller i angränsande församlingars födelseböcker. I varje fall har han påträffats som kakelugnsmakarlärling i Skövde kyrkoarkiv, och där anges han som inflyttad från Madäng år 1866. Flyttningslängder för denna församling (Baltak) ger dock inga spår att leta vidare på.

Från Skövde flyttade han två år senare till Lidköping, där lärlingstiden fortsatte hos Carl Gustaf Herngren och därpå följande gesällutnämning den 1 april 1871. En månad senare gav han sig iväg på en gesällvandring med ett första stopp i Uppsala. Kyrkoböckerna berättar långt ifrån allt om de orter som gesällerna besökte under sina vandringar, medan gesällböckerna mestadels ger en mer utförlig redovisning över vistelseorterna. Eftersom Anderssons gesällbok, tack vare Vänermuseet i Lidköping, blivit tillgänglig har det gått att göra en jämförelse mellan de olika källorna.

Utdrag ur gesällboken: Efter lärotiden hos C G Herngren i Lidköping arbetade Andersson som gesäll hos sin läromästare under perioden 1 - 27 april 1871. Därefter vandrade han iväg till Uppsala, där det blev arbete hos kakelugnsmakare Malmgren från 1 maj till 8 augusti. Från 29 augusti till 5 oktober fanns han hos Öhrvall i Söderhamn och därifrån gick vandringen vidare till Wiklund i Gränsfors (Gnarps socken). Vistelsen där varade från den 16 oktober 1871 till den 10 maj 1872. Troligtvis har det på något sätt blivit felaktiga datum inskrivna i boken, för under perioden 16 april till 8 juli 1872 anges Andersson ha vistats hos Herngren i Lidköping.

Åter i Gränsfors på hösten detta år, och där blev han kvar till 2 april 1873. Därefter verkar det ha blivit glapp mellan rapporteringarna, men i samband med avslutad anställning skrev Wiklund i Gränsfors att gesäll Andersson vistats hos honom under olika perioder fram till 28 december 1876. Till Schalin i Njurunda, strax söder om Sundsvall, kom han den 4 januari 1877 och blev kvar till den 9 april samma år. Den sista anteckningen i gesällboken gjorde Mathilda Herngren den 10 november 1887. Då uppgav hon att gesällen arbetat hos henne under de senaste fem åren. Att visiten i Falköping inte fanns anteckna i boken beror nog på att Andersson då inte arbetade hos någon mästare, utan drev egen verksamhet.

Åter så till husförhörslängden där han som ensamstående uppges ha ankommit till Falköping år 1878 och då närmast från Gnarp. Eftersom en dotter föddes i juli detta år torde inflyttningen dock ha skett redan föregående år. Tillsammans med nybildad familj kom bostaden att finnas vid Rödstensgatan 7. Besöket i Falköping blev emellertid väldigt kortvarigt, för redan 1880 flyttade familjen vidare till Lidköping. Där blev Andersson verksam som kakelugnsmakare fram till det att han avled den 23 september 1915. Tre av sönerna kom även de att ägna sig åt kakelugnsmakaryrket, och en av dessa övertog den kakelfabrik som fadern i sin tur hade övertagit omkring 1898.

Nils August Nilsson var född den 14 juli 1846 i Borgholm men då med efternamnet Svensson. Som artonåring blev det en flytt till Kalmar för att där komma i kruk- och kakelugnsmakarlära. Den nyblivne gesällen, fortfarande med efternamnet Svensson, lämnade läromästaren år 1870 och vandrade i väg till Örebro, där han blev kvar i två år innan det var dags att med efternamnet Nilsson bosätta sig i Lidköping. Där trivdes tydligen gesällen, för det dröjde till 1877 innan färden gick vidare till Skövde.

Då hade det blivit dags att bilda familj, och med hustru och dotter blev det en ettårig visit i Hjo, innan kakelugnsmakare Nilsson med familj anlände till Falköping år 1881. Efter en tid kom bostaden att finnas i egen fastighet vid Övre Gärdesgatan 2 (nuvarande Gärdesgatan 14), och i Kommerskollegiums fabriksberättelser uppgavs att Nilsson mestadels hade två personer i sin tjänst fram till några år in på 1890-talet. Samma år som ovanstående annons var införd i Falköpings Tidning annonserade Nilsson även att han hade blomkrukor och diverse lerkärl till salu. Om dessa då var av egen tillverkning fanns det inga uppgifter om i annonsen.

Omkring 1894 övertogs Övre Gärdesgatan 2 av två andra kakelugnsmakare, och familjen Nilsson fick sin bostad på annan plats i staden fram till 1897, då de flyttade till Hjo. Redan året därpå var de dock tillbaka i Falköping, där i varje fall makarna blev bosatta resten av sina liv. Kakelugnsmakare Nils August Nilsson avled den 20 mars 1916.

De båda sönerna, John Emil (född den 27 november 1881) och Bror Uno (född den 6 maj 1883) kom även de att arbeta som kakelugnsmakare. Den senare flyttade dock till Floby församling 1913, men John Emil Nilsson blev kvar i Falköping. Eftersom församlingsböckerna enbart finns tillgängliga fram till 1923 har det tyvärr inte varit möjligt att i handlingarna följa honom längre än till detta år.

De båda kakelugnsmakare som 1894 förvärvade fastigheten vid Övre Gärdesgatan 2 av Nils August Nilsson och troligtvis samtidigt övertog dennes krukmakeri var Alexander Eriksson och Per Adolf Johan Svensson. Den sistnämnde kom till världen den 9 december 1868 i Otterstad. Som artonåring flyttade han till Skövde för att i denna stad komma i lära hos kakelugnsmakare Ölander. Där blev han sedan kvar fram till 1894, då han tillsammans med Alexander Eriksson och dennes familj flyttade till Falköping.

Eftersom dessa herrar övertog kakelugnsmakare Nilssons fastighet går det nog att spekulera i att det fanns en verkstad med brännugn där, och att där tillverkades diverse lerkärl såsom krukor, fat, skålar och liknande, men kanske framförallt blomkrukor. Om det där även tillverkades kakel till kakelugnar kan kanske vara mer tveksamt. Allt detta är dock som sagt bara spekulationer. Kakelugnsmakare Svensson lämnade emellertid Falköping och sin kollega redan 1897 för att i stället bosätta sig i Stockholm. Där bildade han familj och fanns kvar i huvudstaden i varje fall fram till 1910-års folkräkning.

Alexander Eriksson var född den 28/10 1843 i Torsby (Stora Ryr, Lycke församling) i Bohuslän. Efter lärlingstid i Karl Johans församling, Göteborg under perioden 1858 - 1863 kom han som gesäll till Sigtuna. Där var han i arbete hos ett par kakelugnsmakare fram till 1870 då han tillsammans med den blivande hustrun flyttade till Skövde. Troligtvis kom han då att arbeta hos sin bror, Johan Edvard Eriksson, som var kakelugnsmakare i staden.

1878 flyttade så kakelugnsmakargesällen i sällskap med sin då utökade familj till Habo församling, där han drev en tämligen stor verksamhet med tillverkning av kakelugnar och lerkärl. Kakelugnsmakare Eriksson med familj återvände dock till Skövde år 1885, och där blev de kvar fram till 1894 då det blev aktuellt med flytt till Falköping. I denna stad kom de sedan att vara bosatta vid Övre Gärdesgatan 2 fram till 1909 då de återvände till Skövde. Efter att ha blivit änkeman begav sig Eriksson fyra år senare än en gång till Falköping, denna gång enbart tillsammans med den yngste sonen. Där blev därefter kakelugnsmakare Alexander Eriksson bosatt fram till sin död den 11 juli 1918.

Eftersom nuvarande ägaren till Gärdesgatan 14 (tidigare Övre Gärdesgatan 2) på tomten till sin fastighet hittat en hel del keramikskärvor nedgrävda i jorden, har det antagligen bedrivits både kakel- och lerkärlstillverkning av de kakelugnsmakare som tidigare varit bosatta där.

Hjo

I huvudsak är det mantalslängder, husförhörslängder och bouppteckningar som använts för att sammanställa detta arbete, men en del uppgifter kommer även från några lokala skrifter. Dessa är Hjo-Guldkroksbygden i tre delar samt Sven-Arne Rosenbergs 1700- talets tomtnamn och tomtägare i Hjo stad. Förutom i Hjo-Guldkroksbygden har det även gått att få ta del av Lorentz Bergmans berättelser om sin kruk- och kakelugnsmakartid genom en skrift kallad Minnen från det gamla Hjo. De tomtnummer som anges i texten är de som överensstämmer med 1822-års karta över Hjo stad.

Möjligtvis har det funnits krukmakare verksamma i Hjo redan på 1600-talet, men i arbetet med denna dokumentation har det bara varit möjligt att hitta dessa hantverkare i staden ett århundrande senare. Hur länge Alexander Magnus Wikström hade varit verksam i Hjo innan han tillsammans med lärgossen Carl Mårtensson (senare Lindgren) flyttade till Stockholm år 1762 har inte gått att fastställa på grund av att mantalslängder saknas för perioden 1744-1764. Troligtvis var Wikström född och uppvuxen i Hjo eftersom han nämns i Sven-Arne Rosenbergs skrift som bosatt vid tomt nr 30 (Torget 6) tillsammans med föräldrar och syskon. Var han senare kom att vara bosatt i staden framgår dock inte.

Abraham Enegren torde ha varit verksam som krukmakare i Hjo sedan 1740-talet. I varje fall hade han den titeln när ett barn till honom föddes 1747. I 1764-års mantalslängd fanns han mantalsskriven i staden tillsammans med sin familj, och två år senare ingick dessutom en lärgosse i hushållet. Men det hade då även tillkommit en krukmakare Anders Lindqvist, som i mantalslängden fanns inskriven alldeles intill sin kollega. Eftersom det saknas gårds- och tomtbeteckningar i handlingarna, går det inte att se om de båda krukmakarna var bosatta på samma gård eller på gårdar bredvid varandra. Tre år senare hade gesäll Carl Lindgren (Mårtensson) tillkommit och han blev kvar något år, varefter han startade egen verksamhet i staden. Abraham Enegren lämnade Hjo år 1772 för att tillsammans med sin familj bosätta sig i Alingsås, där han under en tid drev en kruk- och kakelugnsmakeriverkstad. När han 71 år gammal avledden 20 augusti 1795, fick han dock sin försörjning som så kallat allmosehjon. Enegrens dotter blev för övrigt anmoder till kruk- och kakelugnsmakarsläkten Bergström, vilka var verksamma i Alingsås under flera generationer. I skriften 1700-talets tomtnamn och tomtägare i Hjo stad uppges att Enegren anlände till Hjo 1745 och att han fyra år senare inköpte tomt nr 52 (Sjögatan 15). År 1760 skall han ha bebyggt och bosatt sig vid tomt nr 55 (Torggatan 13).

Kakelugnsmakargesällen Anders Lindqvist kom enligt flyttlängden inflyttande till Hjo från Västerås år 1865. I mantalslängden blev han sedan som krukmakare införd bredvid Abraham Enegren, och gissningsvis arbetade de då i samma verkstad. Husförhörslängden uppger att Lindqvist var född den 31/12 1739 i Hjo, men tyvärr saknas just detta år i stadens födelsebok, så någon kontroll av uppgifterna har inte kunnat göras. Förmodligen stämmer dock födelseorten. Efter någon tid bildade han familj, och ytterligare några år senare ingick även en lärgosse i hushållet. Krukmakare Anders Lindqvist avled dock den 11 oktober 1794 i en ålder av 54 år.

Troligtvis drev änkan rörelsen vidare efter makens död, i varje fall fanns periodvis gesäller antecknade som bosatta hos henne. Bland annat då Sven Hamberg och Carl Adam Warenborg, den senare som verksgesäll fram till 1810. Möjligtvis upphörde därmed verksamheten eftersom änkan Lindqvist avled två år senare.

Makarna Lindqvist var mantalsskrivna vid Sven Jons (Jöns) gård eller tomt nr 62. Denna tomt fanns belägen på Kyrkogatans södra sida, mitt emot tomt nr 63 (Handskagården) vid vilken det kom att drivas kruk- och kakelugnsmakeriverksamhet under lång tid. I bouppteckningarna efter de båda makarna fanns ingen verkstad upptagen bland tillgångarna, och inte heller något i övrigt som hade anknytning till yrket. Därför går det möjligen att spekulera i att en verkstad arrenderades, och att denna eventuellt låg vid Handskagården på andra sidan Kyrkogatan. Men som sagt detta är bara en spekulation. Även här återges något från Sven-Arne Rosenbergs skrift. Tomt nr 62 (Swen Jons tomt), vilken under stor del av 1700-talet ägdes av Swen Jonsson, delades 1771 mellan hans två söner, garvaren Swen Lindqvist och kakelugnsmakaren Anders Lindqvist.

Carl Lindgren uppgavs i husförhörslängden ha blivit född den 15 mars 1745 i Hjo, men har dock inte gått att återfinna i aktuella födelseböcker. Födelseorten torde dock stämma, eftersom han kom i lära hos krukmakare Alexander Wikström. Tillsammans med sin läromästare flyttade lärgossen Carl Mårtensson 1762 till Stockholm, men som gesäll, och då med efternamnet Lindgren, hade han i Hjo stads mantalslängd för år 1769 blivit inskriven hos Abraham Enegren/Anders Lindqvist. Två år senare erhölls mästarvärdigheten, och därmed ansvaret för en egen verksamhet.

Tämligen omgående bildade han familj, och det dröjde inte heller så länge innan det ingick någon gesäll i hushållet. En av dessa var Johan Kihlberg, vilken under några år gästade Hjo, och senare återkom för att bli yrkesbroder till Lindgren. Det har inte helt säkert gått att fastställa när kakelugnsmakare Carl Lindgren avled, men en bouppteckning efter honom skall ha upprättats 1796. Emellertid blev en sådan med samma innehåll även upprättats 1798.

Eftersom det under 1800-talets början fanns gesäller, bland annat Sven Hamberg, boende hos änkan torde hon i varje fall en tid ha drivit rörelsen vidare. Bouppteckningen efter Carl Lindgren har varit mycket svår att tyda, men några tillgångar som hade anknytning till hans yrke har inte gått att hitta. Det går dock med visst besvär att gissa sig till namnet på en fastighet som ingick bland hans tillgångar. Möjligen står det Orren, och i så fall Orrens tomt. Denna tomt skall, om de gamla handlingarna och kartorna blivit rätt förstådda, i princip ha varit densamma som Sven Jons tomt, alltså där Anders Lindqvist hade varit bosatt. På andra sidan Kyrkogatan fanns som tidigare nämnts tomt nr 63 med Handskagården, och därmed återkommer samma spekulation som framfördes i avsnittet om Anders Lindqvist.

Kruk- och kakelugnsmakare (Johannes) Johan Kihlberg blev född den 23 januari 1750 i Össjö socken i dåvarande Kristianstads län och tillbringade sin lärlingstid i Ängelholm under åren 1767-1772. Därefter vidtog gesälltid i Norrköping innan han efter något år fick arbete hos Carl Lindgren i Hjo. Redan 1775 gick dock färden vidare till Vänersborg, där han detta år blev mästare. Efter fem år som kruk- och kakelugnsmakare i denna stad återvände Kihlberg till Hjo tillsammans med sin tämligen nybildade familj samt lärgossen Lars Hjoberg.

De blev där bosatta vid Almgrensgården/Almegrensgården (tomt nr 6) och gissningsvis byggdes det även upp en verkstad på tomten. Hos familjen kom det sedan att mestadels finnas någon gesäll eller lärling som inneboende och efterhand kom också sonen Andreas i lära hos fadern. Krukmakare Johan Kihlberg avled år 1800, och därefter övertog den äldste sonen verksamheten.

Andreas Kihlberg var född den 17 februari 1777 i Vänersborg och troligtvis kom han tidigt i lära vid sin fars verkstad i Hjo, vilken han även övertog i samband med faderns död. Kihlberg Jr. bildade tidigt familj, och hos denna fanns det även någon lärgosse bosatt. Nu blev det ingen lång tid som krukmakare för Andreas Kihlberg, eftersom han avled redan den 29 januari 1809.

Änkan gifte om sig året därpå med gesällen Carl Adam Warenborg, vilken därmed blev ny kruk- och kakelugnsmakare vid Almgrensgården. Denne gesäll var född den 18 januari 1786 i Hjo, och kom som ung pojke i lära hos Kihlbergs. Möjligtvis gjorde han därefter en gesällvandring till annan ort, men under några år fram till omkring 1810 var han verksgesäll hos änkan Lindqvist. Detta år blev det så giftermål med änkan Kihlberg och inflyttning till Almgrensgården. I hushållet kom det förutom bland annat hustruns son Anders Emanuel under åren även att ingå ett antal gesäller och lärlingar. Tillsammans med sonen Johan Gustaf lämnade dock makarna Warenborg år 1828 fastigheten för att i ställer bosätta sig vid Wagnersgården. Mer om detta senare i dokumentationen.

Kvar vid Almgrensgården blev fru Warenborgs son i sitt första äktenskap, Anders Emanuel Kihlberg. Han var född den 13 november 1804, och som ung kom han i lära hos styvfadern Wahrenborg. Gesällvandringen påbörjades 1825, men två år senare återvände han till hemstaden och då närmast från Alingsås. Året därpå var det så dags att som tredje generationen Kihlberg bli kruk- och kakelugnsmakare vid Almgrensgården. Samtidigt bildade han familj, och med hjälp av några gesäller och lärlingar drevs verksamheten under en tid. Tyvärr fick Anders Emanuel Kihlberg, liksom sin far, inte något långt liv, utan redan den 15 maj 1834 lämnade han jordelivet.

I den avlidnes bouppteckning upptogs som tillgångar bland annat 3/8 i gården nr 6 här i staden, kallad Almgrensgården och lika stor del i hälften af ägorna dertill. I övrigt bland tillgångarna märktes nya stenkärl. Enligt husförhörslängdens uppgifter så var det inte A E Kihlbergs änka som övertog delen i fastigheten, utan i stället hans mor, änkan Warenborg.

Hon arrenderade därefter ut verkstaden till gesällen Jonas Gustaf Bodmark, som var född den 3 september 1807 i Lidköping. Där kom han i lära hos krukmakare Herngren, hos vilken han även blev gesäll den 23 april 1827. En gesällvandring påbörjades detta år och då blev det uppehåll i bland annat Mariestad, Alingsås, Hjo samt ett återbesök i hemstaden innan vandringen två år senare gick vidare till Örebro.

Det blev ytterligare en visit i Hjo innan han slutligen bosatte sig där 1831. Till att börja med fanns bostaden hos änkan Warenborg vid Wagnersgården, men efter att A E Kihlberg avlidit blev det en flytt till denna fastighet. Där arrenderade tydligen Jonas Gustaf Bodmark verkstaden, men det blev inte för någon längre period eftersom han efter en tids sjukdom för evigt somnade in den 19 januari 1838.

Tydligen ägde han en del av marken vid Almgrensgården, då det bland tillgångarna i bouppteckningen upptogs ungefär en fjärdedel av tomt nr 6, Vidare bland tillgångarna fanns 1 lass försålda lerkärl, bly samt fordringar som gällde försålda kakelugnar. Bland skulderna fanns en sådan till änkefru Warenborg gällande 4 års arrende af kakelugnsmakareverkstaden, jemte uppassning och vård under Bodmarks sjukdom. Elisabeth Christina (Lisa Stina) Bohlin-Kihlberg-Warenborg bodde kvar vid Almgrensgården fram till sin död 1840, och lika länge fanns det en kakelugnsmakargesäll boende där. Därefter har det dock inte gått att påträffa något kruk- eller kakelfolk vid fastigheten. I bouppteckningen efter änkefru Warenborg upptogs 5/8-del i tomten nr 6 med tillhörande stadsjord samt bland annat Werkstadssaker som tillgångar.

Tomt nr 6 med Almgrensgården torde enligt gamla kartor och andra handlingar ha legat på södra sidan av Hjoån och ett stycke uppströms där den passerar Hamngatan. Vid området skall Hotell Ritz ha varit beläget under mitten av 1900-talet. I Sven-Arne Rosenbergs skrift 1700-talets tomtnamn och tomtägare i Hjo stad anges gatuadressen till Tunnbindargränd 3.

Som tidigare nämnts så lämnade Carl Adam Warenborg tillsammans med hustru och sonen Johan Gustaf år 1828 sin bostad vid Almgrensgården för att i stället bosätta sig vid Wagnersgården (tomt nr 64, Hantverksgatan 3). Troligtvis byggdes det då upp en verkstad där, och i familjens hushåll ingick det både gesäller och lärlingar. Kakelugnsmakarmästare Carl Adam Warenborg tid vid den nya adressen blev dock inte så lång, eftersom han avled redan den 22 juni 1830.

I den avlidnes bouppteckning upptogs som tillgångar bland annat fastigheten Wagnersgården med åbyggnader, tomteplats och ägor, verkstad med inventarier. Verkstadens tillverkning upptogs enligt följande: Till avsalu, förfärdigade diverse sorters arbete och kakel samt diverse lerkärl. Dessutom fanns ett marknadsstånd i Rödesund (Karlsborg) bland tillgångarna. Efter makens död drev Elisabätt Warenborg verksamheten vidare med hjälp av gesäller och lärlingar samt sonen Johan Gustaf. Ett arvsskifte efter C A Warenborg skedde1835 och då övertogs Wagnersgården av sonen medan änkan/modern i stället bosatte sig vid Almgrensgården.

Johan Gustaf Warenborg såg dagens ljus för första gången den 24 juni 1813 och som ung kom han i lära hos sin far, men även hos halvbrodern Anders Emanuel Kihlberg. Efter någon tid som gesäll i Jönköping återvände han 1834 till Hjo, och övertog året därpå den rörelse som hans mor drivit som änka. Förutom hans nybildade familj kom det därefter även att finnas en del gesäller och lärlingar bosatta vid Wagnersgården.

Den 17 februari 1846 införde dock Magistraten i Hjo stad följande annons om auktion i Jönköpingsbladet:

Klockan 2 middagen Fredagen den 13 nästa Mars förrättas Auktion å Rådhuset här i staden, då till salu utbjudes Kakelugnsmakaren J, G. Warenborgs konkursmassas egande tomt N:o 64 med dertill hörande åtskillig stadsjord. Å tomten, som innehåller wid pass ett geometriskt tunnland, deraf större delen är trädgård, finnas ett twåwånings boningshus under tegeltak, med twå rum och kök å hwardera botten, en kakelugnsmakarewerkstad med brännugn och fullständig redskap samt särskilta bodbyggnader och ladugårdshus, det sednare inredde till stall, fähus, loga och lada. Tillträde kan ske genast efter det köp kan warda uppgjordt; och skola köpewilkoren lämpas efter reel bjudares beqvämlighet. Derjemte upplyses, att skicklig och ordentlig Kakelugnsmakare, om sådan person inköper tomten, kan här påräkna mycket arbete och anständig utkomst.

Hjo den 9 februari 1846. Magistraten

Warenborg junior lämnade därmed staden samma år tillsammans med sin familj och bosatte sig i Skara där familjefadern drev ett krukmakeri fram till 1864 då det blev en flytt till Töreboda. Där avled kakelugnsmakare Johan Gustaf Warenborg den 9 december detta år.

Swen Hamberg föddes år 1768 i Lidköping och eftersom han var son till krukmakare Olaus Hamberg kom han troligtvis att få börja arbeta vid dennes verkstad i unga år. Efteren tid hos krukmakare Lidsten i hemstaden flyttade han 1792 till Hjo. Där blev han som gesäll bosatt hos kakelugnsmakare Lindgren, och senare möjligtvis även hos dennes änka. Efter giftermål år 1803 torde dock makarna ha fått egen bostad, och några barn kom även till världen men fick tyvärr alla också lämna den i unga år.

Det har inte gått att få fram några uppgifter om var Hamberg hade sin arbetsplats under 1810-talet, men en tid var makarna bosatta hos änkan Lindqvist och kanske hon då även var hans arbetsgivare. Möjligen arrenderades någon verkstad under en tid, men ungefär vid 1810-talets början flyttade makarna Hamberg till en stuga utom Södra Tullen. Gissningsvis byggdes en verkstad upp på platsen, där krukmakaren kunde förfärdiga diverse lerkärl samt kakel till kakelugnar.

Swen Hamberg avled den 21 mars 1818, bara några månader före sin hustrus död. I en gemensam bouppteckning upptogs som tillgångar under rubriken Wärkstadsaker endast 1 st. dragskifva, vilket torde vara en drejskiva. Rubriken Lerkjärill innefattade dock betydligt fler poster. Sammanfattningsvis bestod dessa av diverse fat, krukor, burkar, blomsterkrukor, tvättskålar, tallrikar samt kakel till en kakelugn. Bland tillgångarna fanns också Huset utom tomteplats.

Knappt trettio år senare bedrevs kruk- och kakelugnsmakeriverksamhet vid Lusthuset, som även det var beläget utom Södra Tullen. Kanske det inte är helt omöjligt att Gustaf Lustig kom att använda sig av samma verkstad som Hamberg? Dock har det inte på något sätt gått att få några indikationer om detta genom tillgängliga handlingar. (Johannes) Johan Lustig var son till en soldat, och kom till världen i Jönköping den 26 april 1788. Efter lärlings- och gesälltid i hemstaden samt en utflykt till Stockholm kom han till Hjo där han år 1810 gifte sig med skomakaränkan Fribergs dotter. Makarna bosatte sig vid hennes föräldrahem Handskagården (tomt nr 63, Hantverksgatan 1/Kyrkogatan 8). Om det sedan tidigare fanns en kruk- och kakelugnsmakarverkstad vid tomten eller om Lustig byggde upp en ny är oklart.

I skriften 1700-talets tomtnamn och tomtägare i Hjo stad uppges att krukmakare Swen Hamberg vid sin död ägde ett av de två husen på tomten, och att det andra huset samt hela tomten tillhörde skomakare Friberg. Lustig skall efter Hambergs död ha övertagit verkstaden. Dock har det inte i varken mantals- och husförhörslängder eller bouppteckning gått att finna något som styrker dessa påståenden.

I varje fall kom det tämligen snabbt att finnas lärlingar bosatta hos familjen Lustig vid Handskagården och efterhand blev det även hemvist för gesäller under längre eller kortare perioder. Deras antal minskade dock när de två sönerna vuxit upp och kunde hjälpa till i verkstaden. Kakelugnsmakare Johan Lustig avled den 21 mars 1836 och därefter torde änkan ha övertagit verksamheten, men den kom att drivas av äldste sonen under de första åren.

Anders Magnus Lustig kom till världen den 13 december 1813 och fick sitt arbete vid faderns verkstad. Som gesäll flyttade han 1834 till Skänninge men återvände två år senare och kom då att driva verkstaden vid Handskagården. Ytterligare två år senare bosatte han sig dock tillsammans med nybliven hustru i Linköping. Där arbetade han under lång tid som gesäll, men fick slutligen titeln kakelugnsmakaridkare. Möjligtvis sysselsatte han sig då med uppsättning av kakelugnar i egen regi. Kakelugnsmakare Anders Magnus Lustigs liv slutade i Linköping den 29 mars 1871.

Sonen Johan Gustaf arbetade under några år som gesäll hos sin farbror Gustaf Lustig i Hjo, innan han påbörjade sin egen verksamhet i Gränna. Vid Handskagården i Hjo drev änkan Lustig verksamheten vidare med hjälp av någon gesäll och den yngste sonen Gustaf. Enligt skriften 1700-talets tomtnamn och tomtägare i Hjo stad skall dock gården ha blivit såld på exekutiv auktion och kakelugnsmakare Johan Hallberg flyttade in där 1844 tillsammans med sin familj. Mer om detta senare i dokumentationen.

Änkan Lustig och hennes barn lämnade fastigheten år 1845 och tillsammans med sonen blev hon därefter bosatt vid en stuga på Söder som kom att kallas Lusthuset (Jönköpingsvägen 7, tidigare Strandvägen 7). Där startades en krukmakerirörelse upp, och i Kommerskollegiums fabriksberättelser antecknades hon som ägare fram till 1853. Nu torde detta inte stämma eftersom hon avled redan 1849.

Den trolige ägaren borde i stället ha varit sonen Gustaf Lustig. Han var född den 31 januari1816 och fick säkerligen tidigt börja hjälpa till i sin fars verkstad. Efter att han blivit gesäll arbetade han en tid omkring 1843 vid Warenborgs verkstad och därefter blev det ett kort besök i Jönköping. Tillsammans med sin mor flyttade han så till Lusthuset och där bildade han tämligen omgående egen familj.

I hushållet kom det under åren också att finnas en hel del gesäller och lärlingar. Om det vid verkstaden även tillverkades kakel till kakelugnar, har det inte gått att få någon klarhet i. I varje fall går det genom en artikel i del II av Hjo-Guldkroksbygden få vetskap om något av det som ingick i krukmakerisortimentet. Där berättas om en vådlig försäljningsresa som Gustaf Lustigs son Karl företog till Visingsö. Nu var det inte till sjöss som vådligheterna inträffade, utan på ön och i en kärra fastspänd bakom ett par oxar. De lervaror som då inte fick den varsammaste behandlingen var till exempel blomkrukor, lerfat, skålar, syltburkar, lergökar och pottor.

Enligt en av Lorentz Bergmans berättelser om företeelser i forna tiders Hjo så skall bearbetningen av leran vid Lustigs verkstad ha skett genom en tämligen ålderdomlig metod, nämligen den att med bara fötter trampa i leran tills den blev lämplig till drejning eller formning. Efter att det enligt Kommerskollegiums fabriksberättelser mestadels hade varit tre personer i arbete vid verkstaden förutom mäster själv, så minskad detta till en person några år in på 1860-talet. Nu är detta inte någon helt tillförlitlig källa, så antalet kan möjligtvis ha varit högre, och dessutom torde sonen Karl ha kommit i arbete där vid denna tid.

Gustaf Lustig fick dock sluta sina dagar den 19 maj 1879, och därefter angav fabriksberättelserna änkan som ägare till rörelsen ända fram till 1886. Eftersom hon avled tre år efter sin makes död, så bör det ha varit tredje generationen Lustig som övertog verksamheten vid denna tid.

Karl Gustaf Ferdinand Lustig var född den 3 april 1846 och torde som flertalet av hantverkssönerna tidigt ha kommit i arbete vid sin fars verkstad. Redan 1885 lämnade han dock Lusthuset, och blev med hustru och barn bosatt på andra platser i staden, bland annat då vid Godtemplarhuset. Titeln var vid denna tid kakelarbetare, och arbetsplatsen bör ha funnits vid Handskagården eller vid Lusthuset, som då övertagits av en annan kakelugnsmakare. Karl Lustig avled den 5 maj 1919 i Hjo stadsförsamling.

Till Lusthuset, eller Sjöbacka som det vid denna tid kom att benämnas, inflyttade år 1885 en kakelugnsmakare Herman Edvard Leonard Borggren. Han kom till världen den 12 juli 1857 i Norrköping. Efter lärlingstid i hemstaden flyttade han 1882 som gesäll till Stockholm. Året därpå fick han arbete vid en kakelfabrik i Örebro (Längbro församling), men 1885 anlände han så till Hjo. Först arbetade han som gesäll hos Hallberg vid Handskagården, och samma år kom han som kakelugnsmakare till Lusthuset/Sjöbacka. Där skall rörelsen enligt fabriksberättelserna ha drivits med hjälp av en anställd. Två år senare gjorde han dock resan över till Nordamerika tillsammans med hustru och nyfödd dotter.

I stället blev det Sven Magnus Eklöf som stod för verkstaden vid Sjöbacka. Han föddes den 5 juni 1861 i Otterstads församling, men då med efternamnet Andersson. Lärlingstiden började hos kakelugnsmakare Eriksson i Skövde år 1878, och där blev han kvar fram till det att han som gesäll och tillsammans med hustru och barn flyttade till Hjotio år senare. Även kakelugnsmakare Eklöf skall enligt fabriksberättelserna ha haft en medhjälpare i sin verkstad. I del III av boken Hjo-Guldkroksbygden berättas om några annonser som Eklöf lät införa i Hjo Tidning under maj 1888. Där vände han sig till Egendomsegare och Allmoge och uppgav att uppsättning samt reparationer av alla sorters kakelugnar verkställdes af mig sjelf, hvadan jag kan utföra arbetet billigare än någon annan. Han föreslog:

hvita, glacerade kakelugnar af bästa beskaffenhet från 35, 40, 45, 50 kronor till högre priser, gula kakelugnar till 18, 23, 25, 30, 33, 35 kronor. Uppsättning och beslag inberäknat. Lerkärl af olika slag, deribland blomkrukor, levereras fraktfritt till alla angränsande stationer. Återförsäljare erhålla billigaste pris af mig.

S. Eklöf, Kakelugns-Fabrik på Söder.

Troligtvis tillverkade Eklöf själv lerkärlen och kanske även de gulglaserade kakelugnarna medan de vitglaserade gissningsvis kom från annan tillverkning.

I Göteborgs Aftonblad fanns denna notis införd den 28 oktober 1899: Sjöbacka vid Hjo med tillhörande kakelfabrik har af S. Eklöf sålts till A.G. Larsson för 6,500 kronor. Den barnrika familjen återvände samma år till Skövde, där Eklöf försörjde sig som trikot- handlare. Fem år senare blev bostadsorten Kyrkefalla, varifrån de 1914 flyttade till Kristinehamn. Något kakelugnsmakararbete torde dock Sven Eklöf inte ha utfört efter flytten från Hjo.

Även efter att Eklöf lämnat Sjöbacka, så kom det att finnas en kakelugnsmakare bosatt där. Det var Erik Gustaf Eriksson-Tengvall, vilken var född den 29 april 1870 i sörmländska Toresund. Vid femårs-åldern flyttade han tillsammans med föräldrar och syskon till närliggande Kärnbo församling, alldeles intill Mariefred. Tio år senare blev det bosättning inne i staden och samtidigt påbörjad lärlingstid hos en kakelugnsmakare där. År 1890 var det dags att röra på sig, och då blev det ett besök i Sigtuna. Vistelsen där varade dock endast drygt ett år, innan det var tid för hemfärd till Mariefred. Därefter vidtog från 1893 och två år framåt en tjänstgöring vid Svea Ingeniörsbataljon i Stockholm.

Efter att denna var slutfört blev det ett kort besök i hemstaden innan han samma år anlände till Motala, för att där arbeta som gesäll hos en av stadens kakelugnsmakare. Där bildade han familj och tillsammans med den företogs 1898 resan över till motsatta sidan av Vättern. Vid Sjöbacka i Hjo fick Tengvall titeln kakelugnsmakare, men om han då bedrev någon tillverkning eller enbart sysslade med uppsättning samt reparationer av kakelugnar är oklart. Eftersom han var bosatt vid en fastighet där det fanns en verkstad med brännugn, är det nog troligt att han arrenderade denna verkstad av ägaren lumphandlare A G Larsson. Familjen Tengvall blev dock inte långvariga i Hjo, utan återvände år 1900 till Motala.

Den siste kakelgubbe som det i kyrkböckerna har gått att återfinna som boende vid Sjöbacka var Berndt Robert Pettersson. Han kom till världen den 12 juni 1873 i Hjo och torde ha kommit i lära hos Hallberg eller Lustig. År 1897 flyttade han till Skara där han var verksam som kakelugnsmakare. Året därpå, och tillsammans med nybildad familj gick resan vidare till Örebro, varifrån de ungefär två år senare begav sig till Norrköping. Till Hjo och Sjöbacka kom familjen 1901, men redan året därpå bosatte de sig i Solna, och något år därefter i Stockholm. Återvänder så till familjen Lustigs efterträdare vid Handskagården.

Johan Hallberg blev född den 27 mars 1812 i Mariestad. Som föräldralös tioåring kom han att få sitt hem hos krukmakare Lars Olsson, och där fick han naturligtvis tidigt hjälpa till med försörjningen, vilket även medförde att han fick lära sig ett yrke. Som gesäll flyttade han 1832 till Örebro, men återvände sex år senare till hemstaden, där han under en tid arrenderade verkstaden av sin läromästares änka. Tillsammans med hustru och sonen Johan Victor blev det så 1844 en flytt till Hjo, där verksamheten vid tomt nr 63 övertogs.

Kakelugnsmakarämbetet i Lidköping utfärdade den 26 februari 1845 ett mästarbrev och gav samtidigt den nye mästaren tillstånd att slå sig ned i Hjo och där öppna verkstad. Under åren skall det enligt Kommerskollegiums fabriksberättelser mestadels ha funnits en till två gesäller och lika många lärlingar i tjänst hos Hallberg under åren. Vid fru Hallbergs död 1876 övertog sonen Johan Victor fastigheten med bohag, och då troligtvis även kruk- och kakelugnsmakerirörelsen. Om inte, så torde detta i varje fall ha skett i samband med fadern Johan Hallbergs frånfälle den 6 november 1880.

Johan Victor Hallberg kom till världen den 30 september 1840 i Mariestad, och torde rätt tidigt ha kommit i lära hos sin far. Lorentz Bergman berättade i boken Hjo- Guldkroksbygden något om sin lärlingstid hos Hallberg. Arbetet för en ung pojke var slitsamt och bestod mestadels av lerbearbetning, vedhuggning samt transport av material till de som runt om i staden var sysselsatta med uppsättning av verkstadens kakelugnar. Arbetsstyrkan under Hallberg juniors tid som kruk- och kakelfabrikör uppgick enligt Kommerskollegiums fabriksberättelser till tre personer, men enligt Lorentz Bergman var det tre gesäller och tre lärlingar i arbete vid verkstaden när han kom dit 1881 och dessutom var ytterligare tre gesäller sysselsatta med uppsättning av kakelugnar ute hos kunderna. Johan Victor Hallberg avled den 3 maj 1887, och enligt fabriksberättelsernas uppgifter så skall rörelsen under en kort period drivits av änkan.

Ovanstående annons fanns införd i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning den 6/9 1887.

Tydligen övertogs verkstaden/fabriken dock tämligen omgående av källarmästare August Andersson, vilken i sin tur lika snabbt sålde den vidare. I Nerikes Allehanda fanns i juli 1888 följande notis: Egendomshandel. Fabrikör O.G. Olsson och fru, förut meddelägare i Östberg & kompanis kakelfabrik härstädes (Örebro), ha för 10,500 kronor köpt källarmästaren August Anderssons kakelfabrik i Hjo, hvilken genast tillträdes.

Olof Gustaf Olsson föddes den 30/4 1855 i Glanshammars socken, Örebro län. Tillsammans med föräldrar och syskon flyttade han 1876 till Örebro, och kom där troligtvis att få sin arbetsplats hos någon kakelugnsmakare. Omkring 1880 blev han delägare i en stadens större kakelfabriker, och efter att kompanjonen avlidit gifte sig Olsson med dennes änka. Tillsammans med henne och hennes barn flyttade fabrikör Olsson till Hjo år 1888. Familjens vistelse i staden blev emellertid inte särskilt långvarig. Kyrkoarkiven berättar om en flytt till Stockholm i början av 1891, medan Kommerskollegiets fabriksberättelser anger att en annan kakelugnsmakare, Anton Mauritz Willner, drev rörelsen 1890. I 1890-års folkräkning antecknades familjen som bosatta både i Hjo och i Stockholm, så flytten torde ha skett detta år. Tio år senare anger denna folkräkning att Olsson som kakelugnsmakare var bosatt i Nässjö och möjligtvis då arbetande hos sin efterträdare i Hjo. I följande folkräkning, den från 1910, hade kakelugnsmakaren blivit nattvakt, och som sådan bosatt i Borås.

Anton Mauritz Willner föddes den 17 april i Vimmerby stadsförsamling. Till Stadens kakelugnsmakare verkstad, alltså Forsbergs kruk- och kakelugnsmakarverkstad, flyttade Anton Mauritz år 1877 för att komma i fyra års lära, varefter det som gesäll blev kondition (arbete) hos kakelugnsmakare Hallberg i Hjo. Efter giftermål bosatte han sig tillsammans med hustru och dotter fem år senare i Askersund, där en egen rörelse startades upp.

Emellertid återvände familjen år 1890 till Hjo och tomt nr 63. Tiden som kakel- och lerkärlsfabrikör vid Handskagården blev för Willners del ännu kortare än företrädaren, för året därpå fanns familjen återigen i Askersund. Tre år senare blev Nässjö den nya bostadsorten, och i denna stad drev Anton Mauritz Willner en kakelfabrik, möjligtvis ända fram till sin död den 22 mars 1916.

Willners efterträdare, Carl Johan Andersson, bosatte sig därefter vid tomt nr 63, vilken nuförtiden benämns Kopparslagaren 7, tillsammans med sin familj. Han skådade dagens ljus för första gången den 16 november 1857 i Södra Ekenäs, Frändefors socken, och var kyrkobokförd i föräldrahemmet ända fram till 1883 då det blev en flytt till Hjo. Möjligtvis hade han innan dess haft sitt arbete hos någon kakelugnsmakare i trakten, vilken då eventuellt kunde ha varit Martin August Hjoberg vid Norra Flicksäter.

Vistelsen i Hjo blev, i varje fall enligt kyrkoarkivets uppgifter, dock mycket kortvarig eftersom han 1884 anlände till Vänersborg tillsammans med nybliven hustru samt likaledes nybliven dotter. I denna stad sålde han och satte upp kakelugnar, men bedrev även en tillverkning av lerkärl (hushållsgods). Familjen återvände 1891 till Hjo där kakel- och lerkärlsfabriken övertog.

Karl Johan Andersson, efterträdare till Willner. Bildkälla: HjoGuldkroksbygden

Eftersom Kommerskollegiums fabriksberättelser endast har varit tillgängliga fram till och med 1890, har det av dessa handlingar inte gått att få någon uppfattning om antalet anställda vid verkstaden/fabriken.

I församlingsboken antecknades kakelugnsmakare Frans August Johansson som bosatt vid fastigheten under lång tid och arbetade då gissningsvis åt Andersson. Någon gesäll och lärling fanns där också, men vid denna tid var det nog mindre vanligt att arbetsfolket var boende hos sin arbetsgivare. Verkstaden brann ned år 1905, men en ny lokal kom att byggas upp tämligen omgående på mark strax väster om bostadsfastigheten.

Fabrikör Carl Johan Andersson avled den 11 juli 1929, och i den tämligen omfattande bouppteckningen upptogs som tillgångar under rubriken Fast Egendom: Tomten nr 7 i kvarteret Kopparslagaren (tidigare nr 63), 1/8 av tomt nr 60, stadsäga nr 111, 112 och 113 med fabriksbyggnad. Samtliga tomter låg i anslutning till varandra väster om nedre (södra) delen av Hantverksgatan. Bland verkstadssaker märkes bland annat sju stycken halvfabricerade kakelugnar, diverse udda kakel, diverse kakelsmiden, porslinsplattor, kökskakel, diverse defekta blomkrukor, diverse sekunda lerfat och krukor samt diverse halvfabrikat.

Eftersom det tydligen inte fanns några riktigt säljbara varor bland tillgångarna i verkstaden, så kan det kanske tyda på att fabrikationen var nedlagd vid dödsfallet. Därmed hade en långvarig kakel- och lerkärlstillverkning vid Hantverksgatan 1 fått sitt slut.

Ovanstående föremål med inventarienummer 8M16-2458 (kruka), -2459 (kruka med mönster) resp. -2460 (lergök) torde komma från C J Anderssons verkstad. Lergöken samt en av krukorna skall i varje fall vara tillverkade av Lorentz Bergman. Numera är de i Hjo hembygdsförenings ägo. Foto: Per-Göran Ylander

Förutom de nu nämnda fanns det ytterligare ett antal kakelugnsmakare bosatta i staden under längre eller kortare tid. Gissningsvis hade de ingen egen verkstad, utan ett arbete som i huvudsak bestod av uppsättning samt reparationer av kakelugnar. Möjligtvis då i egen regi eller som anställd. Nämner här endast några av dessa hantverkare.

Frans August Gummesson-Johansson var född den 6 september 1859 i (Fryeleds) Fryele socken, Jönköpings län. Sjutton år gammal flyttade han till Värnamo, där han fick arbete hos en kruk- och kakelugnsmakare. Som gesäll begav han sig till Vrigstad, men året därpå fortsatte vandringen till Jönköping.

Näste arbetsgivare blev kakelugnsmakare Hallberg i Hjo, men årtalet när Gummesson, eller Johansson som han kom att kallas sig, anlände är oklart eftersom han finns antecknad som inflyttad både 1886 och 1887. I varje fall blev det rätt så snart giftermål, och tillsammans med hustrun, samt sedermera barn, blev den nyvordne kakelugnsmakaren bosatt på olika platser i staden. Familjen blev under 1800-talets sista år bosatt vid tomt nr 63, alltså där kakelfabriken var belägen, och gissningsvis hade kakelugnsmakare Johansson även sitt arbete där. Möjligtvis inköptes även kakelugnar av kakelfabrikör C J Andersson, som senare i egen regi sattes upp hos kunder i trakten. Respektive bouppteckningar tyder i varje fall på att det förekom affärer mellan herrar Andersson och Johansson. Den förre kakelugnsmakaren Frans August Johansson avled den 7/11 1938.

Johan Alfred Andersson kom till världen den 19/10 1856 i Hjo landsförsamling. Efter att ha arbetat som dräng i bland annat Kyrkefalla och Värsås flyttade han 1883 till Stockholm för att arbeta på en kakelfabrik. Två år senare gick färden ytterligare en bit norrut, och då till Hälsingland där det blev tjänst på kakelfabrikerna i Arbrå och Söderala. Troligtvis återvände han omkring 1888 till Stockholm, även om husförhörslängden under några år angav honom som bosatt hos sina föräldrar i Grevbäck utanför Hjo.

Från Maria Magdalena församling i Stockholm begavs sig i varje fall kakelugnsmakare Andersson tillsammans med nybliven hustru år 1892 till Skövde. Tre år senare blev det en flytt till Hjo för familjen, som då utökats med en dotter. Bostaden kom under en lång tid att finnas i egen fastighet vid Kristinedal, men när Johan Alfred Andersson avled den 5 juli 1920 var han ägare till en bostadsfastighet vid Johanneberg. Eftersom det enligt bouppteckningen fanns skulder till kakelfabrikör C J Andersson, går det att förmoda ett affärsförhållande dem emellan.

Naturligtvis måste Lorentz Bergman bli nämnd i en sådan här dokumentation, även om det kanske inte var som kruk- och kakelugnsmakare han blev mest känd. Några gamla Hjo-bor torde ännu komma ihåg honom som skribent i största allmänhet. Sven Lorentz Bergman var född den 30 september 1864 i Hjo och skall ha provat på en del andra yrken innan han ungefär sjutton år gammal kom som lärling till Hallbergs verkstad.

I skrifterna Hjo-Guldkroksbygden har han i några artiklar bland annat berättat om sitt liv som kakelugnsmakarlärling och gesäll. Livet som lärling var långt ifrån någon lättsam tid, och många gånger blev de stackars pojkarna mer eller mindre misshandlade av gesällerna och ibland kanske även av mästaren. Bergman berättade om en arbetstid på 12 ½ timmar och där arbetet bestod av att bearbeta leran med en klubba, vedhuggning, övervakning vid bränning samt hantlangning åt de gesäller som arbetade med kakelugnsuppsättning ute i staden.

Ett stort ögonblick var när han efter fyra års lärotid i augusti 1885 blev gesäll, och därmed slapp vidare trakasserier samt det tunga arbetet och i stället fick börja forma leran på drejskivan. Nu stämmer inte Bergmans uppgifter riktigt med de som anges i husförhörslängden. Enligt dessa skall han år 1883 ha kommit som lärling till kakelugnsmakare Nilsson i Falköping, och återvänt till Hjo ungefär tre år senare. Därefter skall han följande år, alltså 1887, ha flyttat till Uppsala, för att året därpå ha kommit till Stockholm.

På bilden ovan står gesäll Bergman tillsammans med en kollega vid Hallbergs verkstad. Bildkälla: Hjo-Guldkroksbygden.

Återgår här till Bergmans berättelse. Efter den 1881 påbörjade fyraåriga lärlingstiden vid Hallbergs verkstad, arbetade han som gesäll vid verkstaden under ett halvt år innan den så kallade gesällvandringen vidtog. Detta bör ha varit 1886 och första anhalt skedde i Skövde. Därefter blev det kortare stopp i Skara, Lidköping, Askersund och Strängnäs innan han fick plats på en verkstad i Mariefred. Där trivdes Bergman bra, men flyttade ändå tämligen snabbt vidare till Uppsala och Upsala-Ekeby. Detta följdes av en tid vid Wickmans kakelfabrik i Tierp. I februari 1888 kom han till Stockholm och fick där arbete vid Lundgrens kakelfabrik, men några månader senare var han tillbaka på sin förra arbetsplats i Mariefred. Då fick han i en annons se att dåvarande ägaren till kakelfabriken i Hjo, där han tidigare arbetat, sökte en gesäll.

Ett brev skickades snabbt iväg, och han fick platsen. Hemkomsten torde ha skett 1888 eller1889, och det sistnämnda året bildade han familj. Det blev dock ytterligare några besök på andra orter för att få arbete, bland annat då i Stockholm, Torshälla och Högsby. Vid de två sistnämnda orterna torde arbetsuppgiften i huvudsak ha bestått av blomkruksdrejning.

Lorentz Bergman hade under åren skrivit en hel del dikter, kåserier samt artiklar och 1902 fick han tjänsten som redaktör för Hjo Tidning. Efter att det blivit nya ägare av tidningen slutade han där sex år senare, och kom under en tid att försörja sig och sin familj som fiskare. En oktobersöndag 1952 slutade den då 88-årige Lorentz Bergman sin tid på jorden. Numera finns det i Hjo till och med en gata uppkallad efter den gamle krukmakaren och författaren.

Kyrkefalla

Tibro

Två bilder, vilka erhållits av Britta Zachs, visar kakelugnsmakare P. A. Tidblom med hustru samt en vy över verkstaden.

I Kyrkefalla Hembygds- och Fornminnesförenings årsbok nr 2 från 1950 publicerades artikeln Ett hantverksöde, författad av G.E. Lindgren, och som handlar om Per August Tidblom. Med hjälp av uppgifter från denna artikel samt från kyrkoarkiv görs här ett försök till en kortare presentation av denne hantverkare.

Kakelbit (krön) samt lergök av Tidbloms tillverkning, vilka finns i barnbarnsbarnet Märith Lingeheds ägo. Foto: Märith Lingehed.

Per August Tidblom var född den 14 november 1832 i Värings socken, men flyttade inte fullt två år gammal till Kyrkefalla, där familjen efter en tid blev bosatt vid Raskås. Per August lämnade föräldrahemmet 1849 för att åka till Stockholm, och där komma i kakelugnsmakarlära. Dit hade några av syskonen tidigare flyttad, och då bland annat brodern Johan Zacharias, vilken kom att bli kakelugnsmakare i huvudstaden. Detsamma var även fallet för brodern Lars Fredrik, men han blev senare verksam i Småland.

Den 30 november 1855 förklarades Pehr August Tidblom som kakelugnsmakargesäll av Stockholms stads Hantverksförening och kom enligt kyrkoarkivet att arbeta kvar i staden fram till 1859, då han återvände till hembygden. (Enligt sonens senare berättelser skedde dock hemfärden inte förrän vid mitten av 1860-talet). Åter i Kyrkefalla blev han i varje fall tillsammans med hustru och barn bosatta hos svärföräldrarna vid Fröstorp Sörgård. Denna fastighet, som övertogs av Tidblom, skall ha legat i grannskapet av Raskås, där han tillbringade sina uppväxtår.

Enligt den nämnda artikeln skall kakelugnsmakaren till att börja med endast ägnat sig åt att sätta upp kakelugnar inköpta från Rörstrand. Efter att ha byggt upp en verkstad med brännugn vid fastigheten kom Tidblom, med hjälp av någon gesäll och lärling, igång med att tillverka eget kakel samt diverse lerkärl (hushållsgods) som krukor, fat, skålar, lergökar och liknande. Lerkärlen, som utgjorde en liten del av tillverkningen, såldes huvudsakligen på de olika marknader som fanns i närområdet. För att kunna konkurrera med kakelfabrikernas vita kakelugnar, som alltmer efterfrågades av kunderna, gjordes försök att tillverka sådana även i Fröstorp. Eftersom ortens leror, vilken hämtades någon kilometer från hemmet, inte lämpade sig för de högre temperaturer som då fodrades vid bränningen av kakel med denna glasyr, så misslyckades experimentet och det blev en återgång till kakel med gulaktig ton. Däremot skall, enligt nämnda artikel, ugnar vars kakel dekorerades i färg så att de liknade majolika, blivit en mer lönsam affär. Vid slutet av 1800-talet efterfrågades dock mer och mer kakelfabrikernas ugnar, och kakelugnsmakarna fick i stället koncentrera sig på lerkärlstillverkning eller att sätta upp de fabrikstillverkade ugnarna ute hos kunderna. Så blev det också hos Tidbloms, även om det i artikeln Ett hantverksöde berättas att den sista kakelugnen från verkstaden sattes upp så sent som 1921, samma år som brännugnen revs. Om kakelugnen även tillverkades detta år uppges dock inte. Uppgiftlämnare till artikeln var sonen Karl Tidblom, och därmed torde uppgifterna vara tillförlitliga. Tidblom junior, som fick sin utbildning i Arboga, kom att arbeta i verkstaden tillsammans med sin far, och blev även han kakelugnsmakare. Hans arbete som sådan bestod dock enbart av upp- och omsättning av kakelugnar samt plattsättning. Per August Tidblom avled den 16 juni 1927, men då hade han slutat med kakelugnsmakaryrket sedan lång tid tillbaka. I husförhörslängderna benämndes han som hemmansägare redan från 1910-talets början. Karl Tidblom, född 1872, slutade sina dagar den 12 maj 1961, efter ett helt arbetsliv som kakelugnsmakare.

Två kakelugnar av Tidbloms tillverkning. Dessutom en kakelplatta och en del av krönet till en kakelugn tillverkad av Tidblom. Bägge delarna finns förvarade vid Tibro museum. Den något demolerade lergöken, även den av Tidbloms tillverkning, finns i fotografens ägo. Foto: Jan-Åke Andersson.

Skara

I Skara, liksom i många andra städer, är det svårt att avgöra när den förste krukmakaren anlände till platsen, även om mantalslängderna ibland sträcker sig långt tillbaka i tiden. Detta bland annat beroende på att handlingarna många gånger inte är så välskrivna, men i detta fall även på grund av att undertecknad inte fullt ut har de kunskaper som krävs för att tyda de gamla dokumenten. I varje fall tycker sig vederbörande kunna se en Carl Krukomakare i mantalslängden vid 1600-talets sista årtionden. Vid 1700-talets första år fanns endast änkan kvar, och möjligtvis drev hon rörelsen vidare med hjälp av någon gesäll.

Vid slutet av 1600-talet anges i handlingarna något som kallades Pottmakaretomten, och där torde säkerligen en krukmakare varit bosatt. Tomten bör enligt Institutet för språk och folkminnens ortnamnsregister ha legat vid Västra Kungshusgatan. I en förteckning över vilka som utövade borgerlig näring i Skara stad år 1739 antecknades pottmakaränkan Karin Andersdotter tillsammans med pottmakarna Greck, Holmgren och Engström. Fyra år senare fanns enbart Engström kvar i denna förteckning.

Karin Andersdotter var änka efter krukomakarmästare Lars Dimming, vilken det tyvärr inte har gått att få fram ytterligare uppgifter om. Gissningsvis var det dock den Lars Krukomakare som i dödsboken anges ha avlidit den 12 mars 1721 i en uppgiven ålder av 79 år. Enligt Skara stads borgarlängd för perioden 1728-1820 skall antalet kruk- och kakelugnsmakare i staden år 1775 ha varit två, och sju år senare hade antalet ökat till tre, vilka totalt hade en gesäll och tre lärlingar i sin tjänst.

I en tabell över verksamma krukmakare i Skaraborgs läns städer under vissa perioder anges en person ha varit verksam i Skara tiden 1650-62. Därefter gör denna tabell ett hopp till 1750-talet, då antalet var detsamma. Omkring fyrtio år senare skall det ha funnits tre mästare i staden och omkring 1830 har antalet ökat till fyra. Varifrån dessa siffror är tagna finns det dock inga uppgifter om.

Tyvärr är mantalslängderna inte kompletta, utan det finns en hel del luckor i det tillgängliga materialet, så även på grund av detta har inte en komplett redogörelse kunnat göras. Därför dröjer det till 1734 innan det återigen har gått att urskilja någon krukmakare i längderna. Denne skall ha varit Jonas Holmgren, och hos honom tycks, förutom två lärgossar, även gesällen Greck ha varit bosatt.

Två år senare hade denne Sven Greck blivit pottemakare, men var tillsammans med sin hustru fortfarande mantalsskriven i anslutning till Holmgrens, där det detta år fanns två lärgossar som inneboende. Följande år hade gesällen Engström tillkommit och även hos Greken hade en gesäll slagit sig ned. Enligt krukmakarämbetets protokoll skall Greck ha blivit mästare 1735. (I Mariestad föddes en Sven Grek den 20 november 1705, vilken möjligtvis kan vara densamme som senare blev krukmakare i Skara).

I 1738-års mantalslängd verkar det som att krukmakare Holmgren försvunnit från dessa handlingar, utan att det varit möjligt att finna ytterligare spår efter honom. Greck fanns dock kvar och Peter Engström hade etablerat sig som krukmakare i staden. Pottemakare Greck och hans hustru skall enligt födelseboken ha fått barn 1739 och 1741, men i mantalslängden har det varit svårare att hitta rätt på honom. Förvisso fanns det en person med det namnet och vilken även tycks ha varit mantalsskriven på den aktuella adressen fram till 1742, men som dock har fått titlar som tyder på en militär verksamhet. Senare har det gått att träffa på en gardessoldat Greck bosatt i staden. Denne soldat avled den 25/3 1757. Om pottemakare Greck och gardessoldaten var samma person har tyvärr inte kunnat fastställas. Krukmakare Grecks änka Annika Bildsberg var bosatt i Skara ända fram till sent på 1700-talet, då hon avled i hög ålder.

Peter Engström, som skall ha blivit utskriven som mästare år 1737, var detta år enligt mantalslängden boende som gesäll hos krukmakare Holmgren. Året därpå hade han bosatt sig på annan plats i staden tillsammans med hustru samt gesällen Oluf. Under de kommande åren ingick det mestadels en gesäll eller lärling i hushållet, men eftersom mantalslängder saknas för perioden 1745-1763 har det inte gått att följa familjen hela tiden. När dessa handlingar det följande året återigen blivit tillgänglig var Engströms mantalsskrivna vid tomt nr 111 (Torkels tomt, Brunsbogatan). Detta borde motsvara nuvarande Bommagatan 9 med tomt upp mot Drysan.

Kruk- och kakelugnsmakare Peter Engström avled den 2 februari 1768 i en ålder av 54 år. Tyvärr har den avlidnes bouppteckning inte varit helt lätt att tyda, men bland tillgångarna går det att urskilja en tomt med byggnad under nr 111 samt diverse kakelformar. Troligtvis drev änkan inte rörelsen vidare under någon längre tid eftersom hon lämnade fastigheten tillsammans med de två döttrarna bara något år efter makens död.

Jonas Sedenius (Sedenia, Sidenius), vilken enligt kyrkoarkivet var född 1729, blev mästare 1754 och har i mantalslängden tio år senare gått att påträffa vid tomt nr 63 (Gunnar Måns och Tvärgatan, Klostergatan 2). Hemvisten anges året därpå till nr 62-63 och ytterligare ett år senare till tomt nr 61 (Klostergatan 6). Hos familjen kom det att finnas både lärlingar och gesäller bosatta. Bland de senare till exempel Nils Högberg, Bengt Ahlgren och Gottfrid Poutschack. Krukmakare Jonas Sedenius avled den 18 november 1769 i en uppgiven ålder av 49 år. Detta stämmer dock inte med det angivna födelseåret, så någon uppgift torde vara felaktig.

Änkan drev därefter verksamheten under de två år som hon överlevde sin make, och därefter var dödsboet ägare under en tid. Sonen Johan Eric Sedenius var då ännu för ung för att ta över rörelsen, så därför ansvarade en verksgesäll samt ytterligare en gesäll och några lärlingar för arbetet i verkstaden.

Verksgesällen, vars namn var Bengt Ahlgren, kom att avancera från gesäll till kakelugnsmakare, och i 1772-års mantalslängd antecknades han som sådan vid nr 61. Ahlgren skall enligt husförhörslängd ha varit född 1738, men några ytterligare upplysningar om hans bakgrund har det inte gått att få fram. I varje fall fanns han i mantalslängden från 1766 som gesäll hos Sedenius. Efter några år blev han så verksgesäll, alltså en gesäll som ledde arbetet i verkstaden och då i de flesta fall när det var en änka som övertagit rörelsen eller när mäster inte själv kunde sköta detta arbete på grund av sjukdom. Under några år i början av 1770-talet antecknades han som kakelugnsmakare vid nr 61, alltså Sedenius gård, men från och med 1774-års mantalslängd var han och hans hustru tillsammans med någon lärling inskrivna vid tomt nr 50 (Gunnar Måns och Tvärgatan).

Denna tomt kallades också Grekens tomt, och därför går det möjligen att spekulera i att det var där som krukmakare Sven Greck tidigare var bosatt och kanske även hade sin verkstad. Innan Ahlgrens flyttade dit angavs tomten under ett antal år som obebyggd. Enligt det tidigare nämnda ortnamnsregistret skall denna tomt år 1944 ha motsvarat dåvarande Tvärgatan 7, och därmed torde adressen numera vara Tvärgatan 5 eller Klostergatan 5. Kakelugnsmakare Bengt Ahlgren drev sin rörelse med hjälp av någon gesäll och lärling fram till sin död den 7 juni 1782. Under några år ansvarade änkan för verksamheten med hjälp av några gesäller, och en av dessa, Peter Österberg, blev även hennes nye make och därmed ny kakelugnsmakare vid nr 50. Paret flyttade dock tillsammans med hennes barn till tomt nr 38 omkring år 1786. Mer om Österberg senare i dokumentationen.

Återvänder i stället till tomt nr 61 (Sedenius gård), där sonen Johan Eric Sedenius sedermera kom att bli bosatt som kakelugnsmakare. Han var född den 9 april 1756 och som tjugoårig gesäll flyttade han till Stockholm. Två år senare, alltså 1778, återvändehan till hemstaden, och fick då arbete hos krukmakare Poutschack. Något år senare blev han som kakelugnsmakare och med nybildad familj åter bosatt vid sitt föräldrahem, där det i hushållet även kom att finnas någon gesäll och lärling. Omkring 1790-talets mitt lämnade familjen fastigheten, och kom därefter att vara bosatta på olika platser i staden fram till Eric Sedenius död den 30 december 1803.

I husförhörslängden anges krukmakare Gottfrid Poutschacks (Pussack) födelseår till 1738 och den första gång han har gått att påträffa i mantalslängden var när han 1766 som gesäll fanns hos Sedenius. Vid slutet av detta årtionde hade han tillsammans med hustru och nyfödd son bosatt sig vid tomt nr 97 (Malmgatan 8). Efterhand kom det i hushållet även att ingå någon lärling och gesäll. Krukmakare Gottfrid Poutschack slutade sina dagar den 21 juli 1802, och i hans bouppteckning upptogs som tillgångar bland annat 3/8 tomt under nr 97, vid Malmgatan, med en liten stugobyggnad, verkstad med brännugn, 18 st. fat, 4 st. skålar, 6 st. tallrikar, 10 st. krukor samt oglaserad kakelugn. Möjligtvis drev änkan rörelsen vidare med hjälp av sonen fram till sin död 1807.

Som tidigare nämnts, så var kakelugnsmakare Bengt Ahlgren bosatt vid tomt nr 50 (Grekens tomt) tillsammans med hustru och barn vid sin död 1782, och därefter drev änkan verksamheten med hjälp av gesäller. En av dessa var Peter Österberg, och efter att han 1784 gift sig med änkefru Ahlgren blev han ny kakelugnsmakare vid nr 50. Österberg skall ha varit född 1756 i Varberg och som gesäll kom han inflyttande närmast från Göteborg till Skara år 1783. Makarna bosatte sig efter något år vid tomt nr 38 (Västra Kungshusgatan) tillsammans med hennes och deras gemensamma barn, men återvände en tid därefter till tomt nr 50.

År 1795 skall det ha blivit en flytt till Vänersborg för kakelugnsmakare Österberg, varifrån han 1809 anlände till Lilla Edet och drygt fem år senare anger flyttlängden att färden gick vidare till Göteborg. Vidare öden är okända. Fru och barn blev dock kvar i Skara och under 1800-talets två första årtionden benämndes hustrun i mantalslängden som kakelugnsmakaränkan Österberg, och i husförhörslängden som madame Österberg. Vid denna tid har det gått att träffa på ytterligare en kakelugnsmakare Peter Österberg i Skara. Mer om honom senare i dokumentationen.

Kakelugnen ovan har tidigare varit uppsatt i trakten kring Skara, men är nu nedplockad i väntan på lämplig placering. Möjligtvis är den tillverkad i Skara. Foto: Malin Baumann.

Det är inte ovanligt att det blir svårigheter att leta fram korrekta uppgifter om personer födda före 1800-talet, och det gäller även Lars Ekström. Enligt husförhörslängden skall han ha blivit född 1762 i Mariestad, men födelseboken visar inte på någon lämplig kandidat. Dock har han gått att träffa på som lärling hos krukmakare Hagman i Mariestad under 1780-talet, men då med efternamnet Andersson. Födelseorten visade sig i stället vara Eks församling en bit söder om Mariestad, och födelsedatumet 1 oktober 1758.

Gesällen Lars Andersson Ekström lämnade Mariestad år 1787, men med okänt resmål. Okänd är även den tidigare vistelseorten när han 1794 anlände till Uddevalla. Året därpå var det så dags att bege sig till Skara. Där blev han bosatt vid tomt nr 69 ½ (Marumsgatan) och i hushållet kom det efter något år att finnas två lärlingar samt stundtals även en gesäll. Tiden som kakelugnsmakare i Skara blev dock mycket kortvarig för Lars Ekström, då han avled redan den 4 januari 1804.

Förutom de hos hantverkare vanligtvis förekommande kreaturen samt åker- och körredskap upptogs som tillgångar i bouppteckningen bland annat Wärkstadens tillhörigheter, 6 stycken glaserade kakelugnar, åtskillige färdiggjorde lerkäril och påbegynte arbeten af flere slag. Dessutom upptogs under rubriken Fastigheter som en av posterna ½ bebyggd tomt under nr 69, Basänden kallad.

En efterträdare till Ekström kan Nils Strandberg ha varit. I varje fall blev han år 1805 tillsammans med hustru och son bosatt vid tomt nr 69. Inte i samma hus som Ekström, men i ett annat på samma tomt, och där Eric Sedenius var bosatt under sina sista år. Tyvärr har det inte gått att få fram några ytterligare upplysningar om Strandberg än de som angavs i inflyttningslängden, nämligen att han skall ha varit född i Falkenberg år 1760 och att bostadsorten före ankomsten till Skara hade varit Vänersborg.

Kakelugnsmakare Nils Strandberg hann troligtvis inte mer än komma igång med sin verksamhet innan han slutade sina dagar den 9 maj 1807. Möjligtvis drev sonen Andreas rörelsen under en tid eftersom han antecknades som kakelugnsmakare när han året därpå lämnade staden tillsammans med sin mor och en gesäll för att flytta till Vänersborg.

Johan Lidsten är även det en person som det har varit svårt att få fram helt korrekta uppgifter om. Husförhörslängden anger hans födelse till den 3 februari 1774 i Lidköping. Den aktuella födelseboken är tämligen illa skadad, men i början av detta år föddes gossen Johannes, son till den ensamstående modern Anna Svensdotter Falk. Som fadder till barnet fanns någon av stadens krukmakare och krukmakarhustrur. Änkan Falk med barn var bosatt i Lidköpings dåtida krukmakarkvarter, alldeles intill krukmakare Lidsten.

Gossen Johan (Johannes) Falk flyttade 1789 som lärling till krukmakare Poutschack i Skara, men efter en tid hade lärlingen Falk blivit utbytt mot lärlingen Lidsten. Troligtvis hade då ynglingen av någon anledning bytt ut sitt efternamn, möjligen på grund av att det fanns ett släktskap till Lidsten i Lidköping. Detta har dock inte gått att påvisa. Som gesäll skall Johan Lidsten enligt flyttlängden ha begett sig till Jönköping 1795, men kanske att det blev ändrade planer eftersom han detta och följande år befann sig hos krukmakare Hagman i Mariestad. Vid denna tid blev det även dags att bilda familj, och det första barnet kom till världen 1797 i hustruns hemförsamling Synnerby, en bit utanför Skara. Detta år flyttade familjen till Lidköping, och där blev de kvar till 1803 då bostaden kom att finnas vid Ekholmens gård i Lavads socken. Där skall Lidsten ha arbetat som murmästare, och under denna tid föddes sonen Carl Gustaf. Två år senare fanns familjen återigen kyrkobokförda i Synnerby församling innan de 1808 anlände till Skara. Enligt borgarlängden vanns burskap 1810, och borgareden avlades samma år.

Bostaden kom att finnas vid tomt nr 52 ½ (Klostergatan 9), och i hushållet ingick under åren någon eller några gesäller samt lärlingar. Dessutom torde sonen Carl Gustaf tidigt ha kommit i arbete vid verkstaden. Kakelugnsmakare Johan Lidsten avslutade sin tid på jorden den 9 juli 1832, men möjligtvis hade sonen redan då tagit över verksamheten.

Carl Gustaf Lidsten föddes den 19 augusti 1803 i Lavads socken under den tid fadern arbetade på Ekholmens gård. I Skara fick han säkerligen lära sig yrket i unga år av sin far, men 1823 flyttade han som lärling till en kruk- och kakelugnsmakarverkstad i Sandhems socken, varifrån han året därpå flyttade vidare till Jönköping. Enligt borgarlängden skall Carl Gustaf Lidsten ha blivit gesäll 1825, och som sådan återvände han detta år till hemstaden.

Borgarlängden berättar vidare att Lidsten junior vann burskap i Skara stad år 1828 och avlade borgareden samma år. Oklart dock om han då övertog faderns rörelse eller startade upp en egen. I varje fall bildade han detta år familj och flyttade med den samt en lärling till eget boende i staden.

Efter faderns död bosatte sig kakelugnsmakarmästare C G Lidsten tillsammans med hustru och barn återigen vid tomt nr 52, men redan den 10 februari 1835 gick han ur tiden. Troligtvis drev änkan rörelsen vidare med hjälp av gesäller och lärlingar, och under perioden 1837-42 skall verkstaden ha arrenderats av en kakelugnsmakargesäll Saxe från Visby. Därefter har det inte gått att se något kakelfolk vid denna adress.

Vid slutet av 1700-talet fanns det ju en Peter Österberg i Skara, och ungefär tio år efter att denne hade lämnat staden har det i handlingarna gått att träffa på en annan kakelugnsmakare med det namnet.

Petter Österberg var född den 21 december 1760 i Lidköping som son till krukmakare Gustaf Österberg. Som brukligt fick han tidigt komma i lära inom sitt kommande yrke, och vid faderns död övertogs möjligtvis ansvaret för verkstaden av den då 20-årige sonen. Efter att ha bildat familj blev han med den bosatt i eget boende, men med titeln krukmakare drev han troligtvis även då denna rörelse. Omkring 1798 lämnade Petter Österberg sin familj och Lidköping, för att två år senare återvända till hemstaden, men dock inte till sin familj. Han arbetade därefter några år hos sin svåger Lundberg, som övertagit Österbergs verkstad, innan han 1810 begav sig till Skara.

Till att börja med blev kakelugnsmakare Österberg bosatt vid tomt nr 69, alltså där Ekström och Strandberg tidigare varit bosatta, men efter någon tid flyttade han till kollegan Lidsten. Från omkring 1812 fanns han bosatt vid tomt nr 74 tillsammans med en gesäll, och ungefär två år senare hade han hamnat vid tomt nr 24, men då tillsammans med en piga. (Gissningsvis låg tomt nr 24 i området mellan Svartbrödragatan, Tullportagatan, Östra Kungshusgatan och Skaraborgsgatan).

År 1817 verkar ha varit det sista år som Österberg drev någon verksamhet i Skara och även det sista år som han har gått att återfinna i stadens kyrkoarkiv och mantalslängd. Hans vidare öden är okända, men under 1820-talet återvände han till Lidköping, där den då fattige kakelugnsmakargesällen avled den 16 november 1829.

I husförhörslängden anges Magnus Lundqvists födelsedatum till den 10 februari 1793, och födelseorten till Fågeltofta socken i Skåne. Eftersom han inte har gått att återfinna i denna församlings födelsebok, har det inte heller gått att följa hans väg till Skara, dit han anlände som gesäll år 1816 och då närmast från Göteborg.

Till att börja med blev det kondition (arbete) hos Johan Lidsten, men efter giftermål med dennes äldsta dotter flyttade paret tämligen omgående till tomt nr 61 där de blev bosatta tillsammans med lärlingen Fredrik Zachrisson. Efter ungefär ett år kom bostaden att finnas vid tomt nr 81, där det i hushållet förutom barn även ingick gesäller och lärlingar. Efter skilsmässa mellan makarna anges angående kakelugnsmakare Magnus Lundqvist att han rymt från staden år 1820. Hans vidare öden är därefter okända.

Fredrik Zachrisson kom till världen den 23 mars 1802 i Fullösa socken, Skaraborgs län. Redan fyra år senare skall familjen ha lämnat denna trakt för att enligt husförhörslängden bege sig till Odensåker. Där har de dock inte gått att återfinna, så deras vistelseort har inte kunnat fastställas.

Till Skara och kakelugnsmakare Lundqvist kom han i varje fall som lärling 1816. Efter att hans läromästare avvikit från staden, så flyttade lärlingen Zachrisson år 1820 till Lidköping för fortsatt lärotid, men återvände två år senare till Skara för att få kondition som gesäll hos kakelugnsmakare Lidsten.

Efter att ha ingått i äktenskap var gesäll Zachrisson bosatt på olika platser i staden tillsammans med sin hustru, men 1832 slog sig familjen, som då även bestod av två söner, ned vid tomt nr 24. Eftersom det tidigare varit, och senare skulle bli, kakelugnsmakare bosatta vid denna tomt, går det möjligtvis att spekulera i att det dåäven fanns en verkstad där. I familjen Zachrissons hushåll ingick det även två lärlingar, vilket tyder på att husfadern drev en rörelse även om han titulerades som gesäll. Från och med 1835 blev familjen återigen bosatta på olika platser i staden och ungefär i början av 1850-talet fanns de inskrivna vid Stadens slut, men från omkring 1852 ägde de en stuga vid Brobacka som de bebodde och då kanske det även inrättades en verkstad där. Det som talar för detta är att Zachrisson enligt Kommerskollegiums fabriksberättelser skall ha bedrivit en kakelugnsmakerirörelse i Skara vid denna tid, samt att en son i en skrivelse till stadsfullmäktige år 1868 erbjöds sig att för en summa av 2000 rdr sälja fastigheten vid Brobacka för att de i sin tur skulle kunna erbjuda den till hugad kakelugnsmakare. Troligtvis hade fadern då sedan länge upphört med sitt yrke, eftersom staden vid denna tid genom annonser i tidningar sökte förmå någon kakelugnsmakare att söka sig till Skara. Emellertid var en kakelugnsmakarutlärling bosatt hos familjen under perioden 1868-69, så vid denna tid torde verkstaden ha varit i bruk.

Även kakelugnsmakare Johan Larsson med familj var en kort tid 1865-66 bosatta vid Brobacka, och gissningsvis arrenderades då verkstaden av honom. Den före detta kakelugnsmakaren Fredrik Zachrisson avled den 17 maj 1877 som fattighjon.

Lerkärlsförsäljning på Fisktorget i Skara. Bildkälla: Västergötlands museum, bildnummer B145295:149

Jöns Peter Svanberg skall enligt husförhörslängden ha varit född den 27 januari 1805 i Ystad, men har inte kunnat påträffas i stadens födelseböcker. I varje fall har han påträffats som lärling hos en av stadens krukmakare, men då med efternamnet Hintze. Som nybliven gesäll, och med efternamnet Svanberg, angav flyttlängden år 1824 en flytt till Göteborg. Om han kom hela vägen till denna stad är osäkert, men till Jönköping kom han dock, och där var han verksam som gesäll fram till 1829 då det blev en flytt till Skara tillsammans med den nyblivna hustrun.

Året efter ankomsten vann kakelugnsmakare Svanberg burskap i Skara stad och samma år avlade han borgareden. Efter en tid blev makarna bosatta i egen fastighet vid tomt nr 42, men tycks då även ha varit ägare till en fastighet vid tomt nr 41 (Västra Kungshusgatan 6). Hos familjen fanns även några gesäller och lärlingar bosatta. Kakelugnsmakare Jöns Peter Svanberg återvände till Jönköping 1836 tillsammans med hustru och barn, och där kom han att driva en kruk- och kakelugnsmakerverksamhet fram till sin död den 21 november 1853.

Gissningsvis övertog kakelugnsmakare Carl Magnus Andersson den verksamhet som tidigare drivits av Svanberg. I varje fall blev han år 1836 tillsammans med familj samt en gesäll och några lärlingar bosatta vid tomt nr 41. Andersson var född den 28 november 1810 i Bankeryds socken, något norr om Jönköping. Till denna stad flyttade han redan vid tolv års ålder för att komma i kruk- och kakelugnsmakarlära, och bar då sin fars soldatnamn Gran. Som gesäll och med efternamnet Andersson vandrade han 1829 iväg till Lidköping, men återvände året därpå till sin läromästare, för att ytterligare ett år senare göra sitt första besök i Skara. Där kom han i arbete hos Jöns Peter Svanberg, med vilken han torde ha varit bekant sedan tiden i Jönköping, eftersom de då arbetade vid samma verkstad. Nu blev visiten i Skara inte så lånvarig denna gång, eftersom det redan följande år, alltså 1832, återigen blev en tur till Lidköping, där han drev en verksamhet som kakelugnsmakare fram till 1836.

Tillsammans med nybildad familj företogs så resan till Skara, där de kom att slå sig ned vid tomt nr 41, och då förmodligen även att överta den verksamhet som tidigare drivits av kakelugnsmakare Svanberg. Två år senare hade familjen i stället bosatt sig vid tomt nr 66 tillsammans med en gesäll och lärling, och där avled kakelugnsmakare Carl Magnus Andersson den 19 maj 1839, endast 29 år gammal.

Näste kakelugnsmakare vid tomt nr 41 blev Johan Olof Lindblad, vilken såg dagens ljus den 10 januari 1814 i Lidköping. Som sjuttonåring kom han som lärling till krukmakare Herngren i hemstaden, där han blev gesäll den 2 februari 1836, och samma år flyttade gesällen till Åmål. Två år senare var han tillbaka i Lidköping, för att året därpå, alltså 1839, bege sig till Skara.

Där blev han som kakelugnsmakare bosatt vid tomt nr 41 tillsammans med nybliven hustru samt några lärlingar och en gesäll. Gissningsvis hade då C M Anderssons verksamhet övertagits. Familjen flyttade 1846 till tomt nr 24, och efter att hustrun avlidit året därpå kom kakelugnsmakare Lindblad med barn att vara inskriven vis Stadens slut, dock med anteckningen att de vistades i Lidköping.

Därefter dröjde det till en bit in på 1850-talet innan Lindblad återigen har gått att påträffa i Skara stads kyrkoarkiv, och då som gesäll hos kakelugnsmakare Andersson vid nr 55. Därifrån skall han enligt husförhörslängden ha flyttat till Örebro år 1857. I denna stads kyrkoarkiv har dock inte Johan Olof Lindblad gått att återfinna, och därigenom har det inte varit möjligt att forska vidare om hans senare öden.

I en stuga på tomt nr 55 vid Gamla vägen hyrde kakelugnsmakargesäll Johan Larsson in sig och sin familj under några år vid mitten av 1800-talet. Han var född den 10 januari 1823 i Ryda socken, Skaraborgs län. Efter en tid som gesäll i Kungälv och vid Nya Lerdala kakelugns- och stenkärlsverkstad kom Larsson 1848 till Skara, där han tämligen omgående bildade familj och med den blev bosatt i en stuga vid tomt nr 55. Under en kort tid bodde också en gesäll hos familjen, så gissningsvis bedrevs där någon form av verksamhet.

Redan 1852 lämnade dock familjen sitt hem i Skara för att i stället bosätta sig i Mellby socken (Stora Mellby), där kakelugnsmakare Larsson drev en verkstad under sex år, varefter de flyttade till Uddevalla. Två år senare, alltså 1860, återvände den då tämligen stora familjen till Skara, och blev återigen bosatta vid tomt nr 55 som hyresgäster. Fem år senare var de en kort period bosatta vid Brobacka och förmodligen arrenderades där verkstaden av Zachrisson, men efter ett år, 1867, återvände de till stadsförsamlingen. Det fanns då antecknat i husförhörslängden att Larsson arbetade i Örebro. Familjen bodde några år vid 1870-talets början vid Lerledsgärdet, men därefter kom bostaden att finnas på några olika platser vid Oxbacken och då bland annat i samma fastighet som kakelugnsmakare Anders Andersson. År 1883 hamnade den före detta kakelugnsmakaren Johan Larsson på Fattiggården, och där slutade han sina dagar den 7 november 1892.

En eventuell efterträdare till Johan Larsson vid tomt nr 55, när denne tillsammans med familjen flyttade därifrån 1852, kunde ha varit Anders Andersson, som kom ditflyttande samma år. Han var född den 16 juni 1825 i Ullervads socken, men då med efternamnet Dreilitz. Familjen flyttade efter en tid till Mariestad, och där kom den unge pojken år 1840 i kruk- och kakelugnsmakarlära. När kakelugnsmakare Hallberg flyttade till Hjo fyra år senare följde lärlingen med och fortsatte lärlingstiden där. Som gesäll och med efternamnet Andersson kom han så till Lidköping omkring 1847-48. Där bildades familj och tillsammans med den blev det 1852 dags att bosätta sig vid tomt nr 55 i Skara.

Troligtvis lämnade familjen denna tomt under slutet av 1850-talet. I Kommerskollegiums fabriksberättelser, där Andersson varit antecknad sedan 1853 uppges det att hans rörelse upphörde i juli 1856, och samtidigt tillkom i stället kakelugnsmakare Karl Johan Andersson i dessa handlingar. Detta kan nog stämma eftersom denne anlände till tomt nr 55 detta år.

Nu torde kakelugnsmakare Anders Andersson knappast ha upphört med sitt yrke bara för att han inte längre fanns med i fabriksberättelserna. Från 1860 var familjen i varje fall bosatta vid tomt nr 24, där det funnits kakelugnsmakare bosatta tidigare. Redan året därpå återfanns dock Anderssons vid Skara källa och 1868 hade de slagit sig ned vid Oxbacken, där i varje fall den äldre generationen tillbringade i stort sett resten av sina liv. Som änkeman fick emellertid den förre kakelugnsmakaren Ander Andersson framleva sitt sista år på Fattiggården, där han slutade sina dagar den 16 december 1898.

Eftersom Skara stad vid mitten och slutet av 1860-talet försökte få någon kakelugnsmakare att bosätta sig i staden, går det att förmoda att varken Zachrisson, Johan Larsson eller Anders Andersson vid denna tid sysselsatte sig med kakelugnsmakararbete. Möjligtvis var de, trots sina titlar, enbart verksamma som krukmakare.

En trolig efterträdare till Anders Andersson vid tomt nr 55 blev Carl Johan Andersson, vilken kom inflyttande från Skänninge år 1856. Enligt husförhörslängder anges hans födelsedatum till den 12 maj 1834, och födelseorten skall ha varit Hogstads socken i Östergötland. I den församlingens födelsebok har han dock inte gått att återfinna. I varje fall kom han i lära hos en kruk- och kakelugnsmakare i Skänninge år 1851. Och efter att ha blivit gesäll flyttade han så till Skara.

Tiden i Skara blev dock inte särskilt långvarig, utan sträckte sig bara över två år. I Kommerskollegiums fabriksberättelser anges att C J Anderssons rörelsese tillkom i juli 1856 och i samma handlingar för 1858 skrivs att kakelugnsmakare Andersson lämnade Skara i juli detta år. Då återvände han till Skänninge, men inte till sitt tidigare yrke, utan han slog sig i stället in på handlarbranschen. Som handlare kom han en bit in på 1900- talet att vara bosatt i Jönköpings län.

Johan Gustaf Warenborg kom till världen den 24 juni 1813 i Hjo, och tidigt fick han lära sig sitt blivande yrke hos sin far som drev en kruk- och kakelugnsmakarrörelse i staden. Efter faderns död, och en tid som gesäll i Jönköping, övertog han verkstaden och drev den fram till 1846 då det tillsammans med hustru och barn blev en flytt till Skara. Familjen bosatte sig vid tomt nr 36, och till en början fanns där även två gesäller, bland annat då Johan Larsson. Efter en tid verkar det, i varje fall enligt Kommerskollegiums fabriksberättelsers anteckningar, som att Warenborg arbetade utan anställd personal.

Vid slutet av 1850-talet står det antecknat i husförhörslängden att makarna var bosatta på Kinnekulle, men de fanns då fortfarande kyrkobokförda vid tomt nr 36. År1864 blev det en flytt till Töreboda, och där avled kakelugnsmakare Johan Gustaf Warenborg den 9 december detta år.

Enligt Skara stadsfullmäktiges protokoll uppmanades stadens styrande att vid mitten av 1860-talet genom annonser i tidningar eftersöka en skicklig kakelugnsmakare som var villig att bosätta sig i Skara. Efter några år, och då rekryteringen inte varit speciellt lyckosam, kom förslag på att stimulera ökat intresse genom att utlova tomt för verkstadsbyggnad samt tillgång till lämplig lertäkt.

Trots detta dröjde det till 1871 innan en ny kakelugnsmakare anlände, och detta genom Johan August Ahlberg. Han var född den 7 februari 1838 i Heda socken, Östergötlands län, men då med efternamnet Andersson. Som tolvåring blev det dags att försörja sig själv genom arbete som tjänstepojke i Norrköping, för att två år senare, alltså 1852, påbörjades lärlingstiden i kruk- och kakelugnsmakarhantverket. Efter två år i denna stad fortsatte lärlingstiden i Linköping, och därifrån blev det som gesäll år 1858 en flytt till Stockholm.

Ahlberg återvände senare till Norrköping, men gjorde 1869 ett tvåårigt besök i Alingsås, innan det 1871 var dags att som kakelugnsmakare etablera sig i Skara. Under de första åren fanns bostaden i centrala delarna i staden, och där fick han rätt snart sällskap av nybliven hustru samt efter en tid även av en dotter. Dessutom kom också en gesäll och en lärling att ingå i hushållet.

Alla dessa bosatte sig 1873 vid Oxbacken nr 9, och där tillkom ytterligare en gesäll som inneboende. Troligtvis blev det sämre tider, för både gesällerna och lärlingen lämnade Oxbacken året därpå. Kakelugnsmakare Johan August Ahlberg fick möjligtvis därefter försöka att försörja sin familj genom arbete i Stockholm, i varje fall befann han sig där när sjukdom tog hans liv den 18 april 1875. I Kommerskollegiums fabriksberättelser antecknades Brynolf Schultz under åren 1883-86 med en rörelse där han hade två till tre personer i sin tjänst.

Den 28 februari 1847 kom Johan Fredrik Brynolf Schultz till världen, vilket i detta fall innebar Lidköping. Som son till krukmakaren Johannes Schultz och dennes hustru, blev det redan i unga år tvunget att komma i lära vid faderns verkstad, vilken sedermera även övertogs.

Av någon anledning lämnade kakelugnsmakare Schultz Lidköping år 1882 tillsammans med hustru samt barn, och bosatte sig i stället i Skara, där en rörelse startades upp. Familjen blev till att börja med bosatt vid Wiken (i Ortnamnsregistret anges troligen vid Härlundagatan). Tre år senare, alltså 1885, kom bostaden att finnas vid Slussedalen (Härlundagatan 21), men redan följande år gjorde familjen Schultz den långa färden över till Nordamerika.

Förutom de här nämnda kakelugnsmakarna har det i Skara förekommit ytterligare ett antal av dessa hantverkare, vilka i varje fall under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i huvudsak var sysselsatta med kakelugnsuppsättning samt reparationer av dessa. Inte minst Skara kakelfabrik torde ha haft ett flertal som arbetade med detta i sin tjänst. Denna dokumentation avlutar dock sin presentation med några rader om just Skara kakelfabrik.

Skara kakelfabrik

Bildkälla till ovanstående katalog och faktura är Västergötlands museum respektive Skarke - Varnhems hembygdsförening.

Skara kakelfabrik startades 1894 av den då förre lektorn vid Veterinärinrättningen, Gustaf Victor Hofling, vilken vid denna tid medverkade till flera industrietableringar i Skara. Till fabrikslokaler uppbyggdes en stor tegelbyggnad vid Kämpagatan 5, och som ansvarig för tillverkningen rekryterades kakelugnsmakare Marcus Andersson-Ståhl. Denne hantverkare var född den 30 mars 1858 i Gösslunda socken strax norr om Lidköping, men blev efter en tid tillsammans med föräldrar och syskon bosatt i närliggande Sunnersberg.

Femton år gammal flyttade han som dräng in till Lidköping, och året därpå, alltså 1874, inleddes lärlingstiden hos krukmakare Herngren. Efter att ha ingått i äktenskap blev Andersson-Ståhl tillsammans med hustru, och efterhand ett stort antal barn, som kakelugnsmakare och kakelugnsmakeriarbetare bosatt på olika platser i staden.

Till Skara kom så familjen 1894, och fick då till att börja med sin bostad vid kakelfabriken, där även en hel del av arbetspersonalen hyrde in sig. Marcus A:son Ståhl blev efter en tid delägare i fabriken tillsammans med Victor Hofling samt dennes måg Carl Olof Muhr, vilken även tillträdde tjänsten som disponent för företaget.

I Skara Tidning från november 1902 kunde följande annons läsas: Skara kakelfabrik rekommenderar sina tillverkningar af kakelugnar - hvita, tonfärgade, majolika och emaljerade kakelugnar, såväl som enklare, alla af bästa Upsalalera. Nyktra och ordentliga uppsättare.

Skriften Svenska Industrien anger att fabriken 1904 hade en arbetsstyrka bestående av 28 personer, och att tillverkningen utgjordes av omkring 1000 kakelugnar till ett värde av 37 000 kronor. Fem år senare var antalet tillverkade kakelugnar detsamma, men dess värde hade ökat till 50 000 kronor och arbetspersonalen uppgick då till 30 personer. Victor Hofling fanns vid denna tid inte längre med som ägare, utan i stället hade Marcus A:son Ståhls son Carl Sigfrid Marcusson - Ståhl blivit en av tre delägare, och även tillträtt som disponent för kakelfabriken i Töreboda, vilken inköptes 1904.

Vid mitten av 1910-talet skall fabriken, enligt tidigare nämnd källa, ha sysselsatt omkring 15 personer, vilka årligen tillverkade cirka 800 kakelugnar. Från 1911 ägdes Skara och Töreboda kakelfabriker av Skara Kakelfabriks Aktiebolag, vars styrelse bestod av de tidigare ägarna.

Något specifikt årtal när verksamheten vid fabriken upphörde har inte gått att få fram, men gissningsvis skedde detta vid mitten av 1910-talet. I varje fall lämnade en stor de av kakelgubbarna området och staden vid denna tid. Marcus A:son Ståhl bodde kvar i Skara fram till sin död den 26 juni 1927.

Tre kakelugnar som skall vara tillverkade vid Skara kakelfabrik. Bildkälla: Västergötlands museum. Bildnummer: B145050:1051,B145050:1052 och B145050:1053. Foto: Stig Rehn.

Skövde

I Skövde har det i arkiven inte gått att hitta någon krukmakare som var verksam under 1600-talet och tidigt 1700-tal, förutom då en Gustaf Krukomakare i Bjärby som enligt kyrkoarkivet skall ha fått barn 1693 och 1697. Efter det att mantalslängderna för Skövde stad saknats under en tjugoårs-period, återkom de 1764 och i denna fanns då de två krukmakarna Johan och Magnus Bratt inskrivna vid tomt nr 27 (Backen) tillsammans med respektive hustru. På någon internetsida uppges de båda ha varit bröder, och det är nog troligt att så var fallet eftersom bägge i senare husförhörslängder angavs ha varit födda i Mariestad. Magnus Bratt förekom dock enbart två år i dessa längder, men från i varje fall 1758 torde han ha varit bosatt i staden eftersom en dotter föddes där detta år.

Magnus Bratt själv föddes troligtvis den 26 augusti 1733 i Mariestad, även om husförhörslängder anger födelseåret till året innan. I hemstaden kom han i lära hos Olof Grubb, och senare hos dennes änka, under perioden 1751-1755. Mästarvärdigheten erhölls 1758, och det torde ha skett i samband med flytten till Skövde. Tillsammans med Johan Bratt drev han så en verksamhet fram till omkring 1766 då det i mantalslängden fanns antecknat att familjen inte längre var bosatta i staden. Flytten gick då till Lerdala socken, där Bratt kom att driva en krukmakeriverksamhet. Mer om detta under Lerdala.

Johan (Jonas, Johannes) Bratt blev dock kvar i Skövde, och han uppgavs i husförhörslängderna ha blivit född i Mariestad år 1720. I denna stads födelsebok har det inte gått att återfinna honom under detta årtal, men den 19 december 1725 föddes en Johannes Bratt i Mariestad. Gissningsvis är detta den Johan Bratt som blev mästare 1755, förmodligen då i samband med att han etablerade sig i Skövde. Året därpå föddes en dotter, och familjen blev bosatta vid tomt nr 27 (Backen, senare tomt nr 36, omges av Torggatan, Långgatan och Fredsgatans östra del), under en tid även tillsammans med Magnus Bratt och dennes familj.

Omkring 1771 flyttade familjen tvärs över Fredsgatan till tomt nr 26, vilken ett tiotal år senare kom att benämnas nr 37 (Dagols tomt eller Anders Hans tomt, omges av Torggatan, Långgatan och Fredsgatans västra del). Under åren kom det att finnas någon gesäll samt lärgosse bosatt hos familjen, och efterhand kom troligtvis även de två sönerna att få hjälpa till i verkstaden. Den yngre av dessa, Svante, blev senare rådman och kakelugnsmakare i Ulricehamn. Kakelugnsmakare Johan Bratt angavs i husförhörslängden ha varit gammal och sängliggande under sina sista år i livet, och fram till det att han avled den 26 april 1793 var det troligtvis gesäll Westerdahl som skötte arbetet vid verkstaden.

Enligt flyttningsboken kom gesällen Daniel Westerdahl år 1787 inflyttande från Hjo till Skövde, där han blev bosatt hos krukmakare Bratt, och samma år gifte han sig också med en av dennes döttrar. Westerdahl angavs i husförhörlängden ha varit född år 1750 i Jönköping, men möjligtvis är födelseåret felaktigt, eftersom det vid 1780-talets början fanns en gesäll Daniel Westerdahl boende i Jönköping, vilken i denna orts husförhörslängd uppgavs ha varit född 1763.

Efter Johan Bratts död övertogs troligtvis verksamheten i Skövde av svärsonen, vilken då fick titeln krukmakare. Hos familjen Westerdahl kom det förutom barn, även att ingå någon lärling eller gesäll i hushållet under viss tid. Krukmakare Daniel Westerdahl sålde år 1811 sitt hus vid tomt 37 till skräddarmästare Hasselqvist, och avled den 24 maj samma år. Därefter har det inte gått att påträffa något kruk- eller kakelfolk vid denna adress. Eftersom dödsfallet enligt anteckning inträffade vid Oltorp i Dimbo socken, kan det eventuellt vara så att Westerdahl i stället sökt sig arbete vid Oltorps alunbruk.

En annan tidig krukmakare var Anders Ljungberg, vilken kom inflyttande tillsammans med sin familj till tomt nr 22 vid 1:a Roten år 1793. Ljungberg, som uppgavs vara född 1766 i Hultsjö socken, Jönköpings län, gjorde sin lärotid i Jönköping. Därifrån begav han sig 21 år gammal som gesäll till Vadstena, och där bildade han också familj.

Tomtnumreringen vid Ljungbergs bostad i Skövde blev senare nr 41 och benämndes Stora Korpåsen eller Store Korpås (ungefärligen Petter Heléns gata 2). I hushållet kom det även att finnas någon gesäll och lärling. Familjen Ljungberg lämnade enligt flyttlängden Skövde 1806, men två år senare fanns hustrun som änka åter i staden. Några uppgifter om när Anders Ljungberg avled har inte gått att få fram, men det torde ha varit omkring 1807.

Änkefru Ljungberg blev bosatt vid tomt nr 40, som benämndes Lilla Korpåsen eller Lille Korpås (tomten låg där nu entrén till Skövde stadshus finns), tillsammans med hemmavarande son samt någon gesäll. Verksamheten drevs alltså vidare av änkan, och gissningsvis var det samma verkstad som användes. Förutom tillfälliga gesäller kom de båda sönerna tidvis att hjälpa sin mor med kruk- och kakelugnsmakerirörelsen. Den äldste av dem, Nils Eric, lämnade dock hemmet redan 1815 och Carl Gustaf avled 1844. Gesällen Carl Johan Wickenberg anlände till verkstaden 1845, och arrenderade då verkstadsrättigheterna av änkan Ljungberg fram till hennes död 1850, varefter arrendet fortsatte med Carl Gustaf Ljungbergs änka som ägare.

Wickenberg var född den 6 april 1814 i Karlskrona, men då med efternamnet Larsson. Lärlingstiden tillbringades i hemstaden, förutom ett år i Kristianopel. Till denna ort flyttade han som gesäll 1839 och då tillkom även efternamnet Wickenberg. Följande år begav han sig till det som i flyttlängden skrevs obest. ort, och därefter har han inte gått att återfinna i arkiven förrän han fem år senare anlände till Skövde.

Gesäll Wickenberg, som efter en tid i Skövde bildat familj, lämnade Lilla Korpåsen i samband med hustruns död 1857, och bosatte sig tillsammans med en son samt arbetsfolk vid tomt nr 29 (Jacob Matts tomt. Tomten fanns efter Lägesgatan, nordväst om Hertig Johans torg, där nu köpcentret Commerce är beläget). Om det då byggdes upp en ny verkstad där är inte helt klarlagt, men gissningsvis blev det så. I Kommerskollegiums fabriksberättelser fanns verksamheten med under perioden 1854 - 1866 och då med en uppgiven arbetsstyrka bestående av mellan en till tre personer, och detta i form av gesäller, lärlingar och arbetare. Kakelugnsmakare Carl Johan Wickenberg slutade dock sina dagar redan den 28 maj 1867. I den efterföljande boupptekningen upptogs som tillgångar bland annat detta med anknytning till yrket: 4 kakelugnsluckor, blygryta, fullbordat kakelugnsarbete, friser, 6 formar, lerkran och diverse stenkärl. Vid denna tomt kom senare kakelugnsmakare Sundvall med familj under en tid att vara bosatt, men mer om detta i följande avsnitt.

Till Västra Sanden i Skövde anlände kakelugnsmakare Lars Peter Sundvall tillsammans med sin familj år 1841. Enligt husförhörslängderna var Sundvall född den 3/11 1810 i Brandstorp, men han har inte gått att återvinna i denna eller närliggande socknars födelsebok. Den första gång han har påträffats i kyrkoarkiven var när han som gesäll anlände till Skara från Värnamo år 1835. Följande år blev det ett kort besök i Hjo innan han samma år bosatte sig i den socken där han uppgavs ha blivit född, alltså Brandstorp. Där fick han, tillsammans med nybildad familj, sitt hem vid gården Rosenlund i Björnhult. I hushållet fanns även två lärlingar, vilket medför en spekulation om att Sundvall, trots att han var gesäll och bosatt på landsbygden, drev någon form av egen verksamhet.

Tillsammans med lärlingarna flyttade familjen så 1841 till Skövde. Där blev de bosatta i en egen fastighet vid Västra Sanden (tomt nr 83, alldeles väster om Sandtorget, Rådhusgatan 2, 4), och gissningsvis byggdes även en verkstad upp på platsen. Enligt Kommerskollegiums fabriksberättelser fanns det under åren fram till 1869 mellan en till fyra anställda hos kakelugnsmakare Sundvall, vilka utgjordes av gesäller, lärlingar och arbetare. Efterhand fick säkerligen de åtta sönerna hjälpa till med arbetet i verkstaden, och flera av dessa sysslade senare med kakelugnsmakeri på olika orter i landet.

1869 flyttade Sundvall med hustru och de hemmavarande barnen till Wickenbergs tidigare fastighet vid tomt nr 109, vilken var avsöndrad från nr 29. Där avled dock kakelugnsmakare Lars Peter Sundvall redan den 23 mars 1870. Sonen, kakelugnsmakare Pehr Ludvig Sundvall, född den 3 juni 1843 i Skövde, var under åren 1871 och 1872 bosatt i fastigheten tillsammans med hustru och barn, och drev då möjligtvis verksamheten vidare. Efter något år på annan plats i staden flyttade familjen till Alingsås 1875.

I motsats till de tidigare nämnda hantverkarna så blev krukmakare Anders Strandbergs besök i Skövde väldigt kortvarigt. Han uppges i husförhörslängden ha blivit född år 1787 i Vänersborg, men har inte gått att påträffa i denna församlings födelsebok under detta och närliggande år. I varje fall torde fadern ha varit krukmakare Nils Strandberg, vilken lämnade Vänersborg 1805 för att tillsammans med hustru och sonen Anders i stället bosätta sig i Skara. Förmodligen fick han där hjälp i sin verkstad av Anders, som blev gesäll två år senare. Ytterligare ett år senare återvände mor och son till Vänersborg efter att fadern avlidit.

Något år därefter kom så krukmakare Anders Strandberg att bosätta sig i Skövde tillsammans med nybildad familj samt modern. Som nämnts så blev vistelsen inte speciellt långvarig, utan redan 1811 övergav Strandberg krukmakaryrket för att i stället tjänstgöra som soldat i Värsås socken. Där avled han den 10 juli 1828.

Anders (Andreas) Ölander föddes den 31 december 1844 i Otterstad, men då med efternamnet Magnusson. Vid omkring 17-års ålder flyttade han till Lidköping för att lära sig sitt blivande yrke, alltså kakelugnsmakaryrket, och som gesäll Ölander återvände han 1868-69 till Otterstad. Följande år blev Skövde den nya bostadsorten och där kom han att få arbete hos Sundvall vid tomt nr 29. År 1872 ingick han i äktenskap, och bosatte sig på annan plats i staden. Följande år hyrde familjen bostad vid tomt nr 109, och där utökades barnaskaran allt eftersom.

Från omkring 1881 fick familjen sitt hem i den egna fastigheten vid tomt nr 66 (Lilla Mörke, Mariestadsvägen 3), och då hade Ölander fått titeln kakelugnsmakare. Samma år förekom han också för första gången i Kommerskollegiums fabriksberättelser, där han blev antecknad med en personalstyrka bestående av två personer. Samma antal kom sedan att anges fram till och med 1890, vilket var det sista år som dessa berättelser har varit tillgängliga. Mestadels fanns det, enligt husförhörslängdens anteckningar, en gesäll och en lärling boende hos familjen, men några år in på 1890-talet hade nog i varje fall några av sönerna blivit så gamla att de kunde hjälpa till i verksamheten.

I Dagens Nyheter den 17 oktober 1898 gick det att läsa följande: Eldsvåda har i natt ödelagt kakelugnsmakare Ölanders fabrik och boningshus invid staden. Ett äldre fruntimmer innebrändes. Eftersom delar av familjen blev kvar vid nr 66 till långt in på 1900-talet, så torde i varje fall boningshuset ha blivit återuppbyggt på denna tomt.

Vid 1900-talets början titulerades två av sönerna för kakelugnsmakare, och dessa var Gustaf Adolf (f. 4 augusti 1881) och Frans Wiktor Valdemar (f. 4 oktober 1876). Den äldste sonen Anders Levin (f. 10 december 1877) hade då flyttat till Stockholm, där han arbetade som kakelugnsmakare. Kakelugnsmakare Anders Ölander slutade sina dagar den 3 mars 1907, och troligtvis drevs verksamheten därefter vidare av sönerna samt svärsonen Valfrid Wollmar.

1910 lämnar Gustaf Adolf Ölander Skövde för att flytta till brodern och kakelugnsmakaren Anders Levin Ölander på Lidingö. Under perioden 1911-1913 fanns dock en annan kakelugnsmakare, Karl Magnus Karlsson, boende, och troligtvis då också verksam hos Ölanders. Frans Wiktor Valdemar Ölander skall ha flyttat till Norrköping vid slutet av 1910-talet eller början av 1920-talet.

I bouppteckningen efter aflidne Kakelugnsfabrikören Anders Ölander upptogs som tillgångar bland annat fastigheten Stadslägenheten Norra delen av s.k. Mörkelyckan, afsöndrad från tomten nr 7, Svalegården, verkstadsinventarier samt kärl och färdigt arbete. Bland skulderna fanns sådana till Skara och Töreboda kakelfabriker, vilken möjligtvis kan tyda på att eventuell egen tillverkning av kakelugnar hade upphört vid denna tid.

Soldatsonen Valfrid Wollmar kom till världen den 25 mars 1873 i Hjälstads socken, något söder om Mariestad. Vid omkring 18-års ålder flyttade han tillsammans med föräldrar och en yngre bror till närliggande Trästena socken, och 1894 begav han sig på egen hand till Mariestad. Hans yrke angavs i församlingsböckerna till gårdfarihandlare, och möjligtvis gick affärsresorna emellanåt till Skövde. Där ingick han i varje fall äktenskap med kakelugnsmakare Ölanders äldsta dotter år 1898, men paret blev därefter bosatta i Mariestad.

Där blev de kvar till 1905, då fru Ölander-Wollmar återvände till sitt föräldrahem i Skövde tillsammans med make och tre barn. Vid den tiden övergav Valfrid Wollmar sitt tidigare yrke, och fick lära sig till kakelugnsmakare hos svärfar Ölander. Gissningsvis var det dock enbart fråga om uppsättning samt reparationer av kakelugnar. Den barnrika familjen flyttade 1912 till Torsborg i landsförsamlingen, men återvände tre år senare till staden, där de blev bosatta vid tomt nr 40. Till landsförsamlingen kom de än en gång 1923, men eftersom församlingsböckerna endast finns tillgängliga till och med följande år, har det inte varit möjligt att följa familjens vidare öden genom kyrkoarkiven.

En hemsida på internet berättar att kakelugnsmakare Valfrid Wollmar med familj vid 1930-talet var bosatt i egen fastighet vid Mariestadsvägen 11, alltså inte långt ifrån tomt 66 (Mariestadsvägen 3), och då skall han fortfarande ha varit verksam inom kakelugnsmakaryrket.

Kakelugnsmakare Johan Edvard Eriksson föddes i Lycke Bohuslän den 31/7 1837, då med efternamnet Eliasson och bror till kakelugnsmakare Alexander Eriksson. 1867 kom han tillsammans med hustru/fästekvinna och nyfödd dotter inflyttande till Skövde från Carl Johans församling i Göteborg, där han varit bosatt och verksam sedan 1854, förutom något år i Örebro.

I Skövde blev familjen till att börja med bosatt på olika platser i staden, men omkring 1878 införskaffades en fastighet som i husförhörslängden inskrevs under tomt nr 56. Senare benämndes platsen där Erikssons var bosatt för Eriksberg.

Där drevs därefter en verksamhet med hjälp av ett antal gesäller och lärlingar, men även tidigare, när familjen hyrde bostad vid tomt nr 45, ingick sådant arbetsfolk i hushållet. Därför går det att förmoda att J E Eriksson var näringsidkare långt före den angivna flytten till tomt nr 56, och detta bekräftar Kommerskollegiums fabriksberättelser, där han fanns med från 1870 med en angiven arbetsstyrka bestående av mellan en till fyra personer under de följande tjugo åren. Därefter har dessa fabriksberättelser inte varit tillgängliga. Kakelugnsmakare Johan Edvard Eriksson avled den 22 augusti 1904, och som tillgångar i bouppteckningen upptogs bland annat fastigheterna Jord med derå befintliga byggnader, benämnd Eriksberg samt Kakelfabriken uppförd å staden tillhörig mark. Vidare bland tillgångarna kan nämnas diverse formar och färdigt kakel, en kran, en lervals och diverse redskap i fabriken.

Familjen Eriksson, som var baptister, hade möjligtvis emellanåt besök i hemmet av baptistpredikanten Johan Mattias Hedlund. I varje fall ingick han 1895 i äktenskap med Erikssons dotter Elin Hildegard, och samma år flyttade hon till honom i Trollhättan. Johan Mattias Hedlund, född den 17 mars 1867 i Hede, Härjedalen, Jämtlands län, hade innan han kom till Trollhättan varit bosatt i Stockholm. Makarna, tillsammans med nyfödd son, flyttade 1897 till Åmål, för att året därpå bosätta sig vid Elin Hildegards föräldrahem i Skövde.

Troligtvis kom Johan Mattias Hedlund då i lära vid svärfaderns verkstad, och fick efterhand titeln kakelugnsmakare. Tillsammans med kakelugnsmakare Karl Alexius Andersson skötte Hedberg gissningsvis verksamheten efter J E Erikssons död. Fastigheten uppgavs i församlingsbok vid 1910-talet finnas vid tomt nr 123 (korsningen Skolgatan-Badhusgatans nordvästra del, något söder om Skövde Elnät), och kallades fortfarande Eriksberg. Där vid Eriksberg fanns, förutom kakelugnsmakare Andersson, även några kakelarbetare bosatta, men 1913 avflyttade samtliga av dessa inneboende. Kanske kan detta vara det år då verksamheten vid Eriksson/Hedlunds verkstad upphörde. 1924 är det sista år som församlingsböckerna för Skövde stadsförsamling har varit tillgängliga, och då var kakelugnsmakare Hedlund med familj fortfarande bosatt vid Eriksberg. Johan Mattias Hedlund avled den 6 mars 1941, och fanns då boende vid Lönnen 3 i Skövde.

I husförhörslängderna antecknades kakelugnsmakare Eriksson och hans familj samt arbetsfolk som kyrkobokförda vid tomt nr 56. I denna centrala tomt verkar det även ha ingått områden som låg en bit utanför den egentliga stadskärnan, vilken utgjordes av de kvarter vars yttre gräns var Staketgatan i norr, Stationsgatan i öster, Skolgatan i söder och Badhusgatan i väster. En teori är att i varje fall en del av de personer som var bosatta utanför denna centrala del ändå blev kyrkobokförda vid någon av dessa stadstomter, till exempel då nr 56. I skriften Skövde i äldre tider 1750 - 1850 från 1940 berättas att kakelugnsmakare J E Eriksson den 25 september 1876 inköpte en del av ett jordområde, där Elimkapellet, Elektricitetsverket samt Läroverket senare skulle uppföras. Detta verkar motsvara kvarteret Lönnen och eventuellt tomt nr 123 samt möjligtvis även den markbit på andra sidan Badhusgatan där nuvarande Elimkyrkan är uppbyggd.

Gissningsvis var det här Eriksson byggde upp sin fastighet Eriksberg och dit han tillsammans med familj och arbetsfolk flyttade omkring 1878. Efter änkefru Erikssons död skulle tomt och fastighet övertas av svärsonen J M Hedlund.

I årsskriften Billingsbygden från 2011 fanns en artikel om vaddfabriken, och där berättades att makarna Eriksson, som var drivande i Skövde baptistförsamling, år 1880 i stadens sydvästra utkant hade byggt upp en fastighet vilken innehöll bostäder, kakelfabrik och predikolokal. Där kom även vaddfabriken att inrättas. Tyvärr brann fastigheten ned efter en tid, och vaddfabriken startades senare upp igen på annan plats i stadens omgivning.

En spekulation är att platsen där den nedbrunna fastigheten hade blivit uppförd var vid det som senare skulle betecknas tomt nr 123 vid kvarteret Lönnen. Boningshuset skall därefter ha blivit uppförda på samma plats som där den nedbrunna fastigheten hade stått. Även detta är dock enbart en spekulation. Kakelfabriken/verkstaden torde emellertid ha fått en annan placering, men okänt var.

I skriften Skövde baptistförsamling 90 år berättas något om den byggnad som kakelugnsmakare Eriksson uppförde som bostad, kakelfabrik och predikolokal. Det var i början av 1878 som han lät bygga ett större hus i staden, vilket dock nedbrann den 10 januari 1881. Några ytterligare upplysningar om byggnadens placering ges dock inte i skriften.

På hemsidan Skövde Axvalls Järnväg finns ovanstående bild av en målning som enligt texten skall föreställa den byggnad som kakelugnsmakare J E Eriksson lät uppföra till bland annat bostäder, kakelfabrik och predikolokal. Bildkälla: Västergötlands museum, Bildnummer A 69244.

Frans Gustaf Anton Kårelius var född den 2 februari 1843 i Hassle församling, Skaraborgs län, men uppväxt i Timmersdala församling utanför Skövde. 1860 kom han som lärling till Sundvall vid Västra Sanden, där han, förutom några år hos Wickenberg, stannade till 1869 då det blev flytt till Kungälv.

1871 återkom kakelugnsmakargesäll Kårelius till Skövde, och blev där bosatt tillsammans med modern, som nu blivit änka, och en syster. Under denna tid var han säkerligen i tjänst hos någon kakelugnsmakare i staden. Sedan dröjde det till 1881 innan han sökte sig iväg till annan ort. Örgryte blev den nya bostadsorten, och där bildade Kårelius familj samt fick titeln kakelugnsmakare.

1892 var det dags att återvända till Skövde, och där blev han tillsammans med sin familj bosatt vid tomt nr 66 (Mörkeslyckan). Detta var samma tomt som där kakelugnsmakare Ölander var bosatt och möjligen även hade sin verkstad. Kakelugnsmakare Frans Gustaf Anton Kårelius avled den 13 februari 1899.

Alexander Eriksson föddes den 28 oktober 1843 i Torsby (Stora Ryr, Lycke församling) i Bohuslän, men då med efternamnet Eliasson. (Bror till Johan Edvard Eriksson som blev verksam i Skövde). Efter lärlingstid i Karl Johans församling, Göteborg från 1858 till 1863 kom han som gesäll till Sigtuna och hade då tagit sig efternamnet Eriksson. I Sigtuna var han i arbete hos ett par kakelugnsmakare fram till 1870 då han tillsammans med blivande hustru flyttade till Skövde. Där blev familjen bosatt vid tomt nr. 109, och troligtvis fick Eriksson då arbete hos brodern kakelugnsmakare Johan Edvard Eriksson.

1878 flyttade kakelugnsmakargesäll Eriksson med sin nu utökade familj till Habo församling, där kakelugnsmakare Svenssons verkstad i Fridhem, Eskhult övertogs. Där hade han 1880 en produktion av 45 kakelugnar och 8000 stenkärl (hushållsgods). 1883 tillverkades 11200 kakel och 30000 stenkärl, vilket visar på en förhållandevis stor produktion. Till sin hjälp hade han en gesäll.

Kakelugnsmakare Eriksson med familj återvände dock till Skövde 1885, och där blev de bosatta vid tomt nr 56, alltså där brodern J E Eriksson hade sin fastighet. Knappt tio år senare, 1894, var det var dags att bryta upp igen. Då blev Falköping den nya bostadsorten, och där övertog Eriksson ett krukmakeri vid Övre Gärdesgatan nr 2. I denna stad blev familjen kvar till 1909, då de än en gång återvände till Skövde. Denna gång dock till landsförsamlingen och Käpplunda. Efter att hustrun avlidit begav sig Eriksson tillsammans med den hemmavarande sonen än en gång till Falköping. Där avled kakelugnsmakare Alexander Eriksson den 11 juli 1918.

Till tomt nr 46 vid 2:a Roten i Skövde inflyttade kakelugnsmakare Karl Alexius Andersson år 1885 tillsammans med sin familj. Andersson var född i Hjo stadsförsamling den 17 juli 1861, och det var ifrån Hjo familjen närmast kom när de anlände till Skövde. Fyra år efter ankomsten bosatte sig familjen vid tomt nr 56 (Eriksberg), och husfadern hade då troligtvis sitt arbete vid Johan Edvard Erikssons och senare Hedlunds rörelse. Där blev han kvar till 1913, då han som änkeman tillsammans med barnen bosatte sig på annan plats i staden. Dåvarande parkarbetaren Karl Alexius Andersson avled den 18 oktober 1924.

Lerdala

Den tidigaste krukmakaren som har gått att återfinna i Lerdala sockens kyrkoarkiv var Magnus Bratt. Troligtvis kom han till världen den 26 augusti 1733 i Mariestad, även om födelseåret i husförhörslängderna anges till året innan. Lärlingstiden tillbringade han hos Olof Grubb, och senare hos dennes änka, under perioden 1751-1755. Mästarvärdigheten erhölls 1758, och detta torde ha skett i samband med att det blev en flytt till Skövde, där han drev en krukmakarverksamhet tillsammans med Johan Bratt, vilken förmodligen var hans bror.

I Skövde blev det giftermål och bildades familj, med vilken Bratt omkring 1766 flyttade till Lerdala socken, där bostaden kom att finnas vid Jordfallet under Bosgården i By rote. Som änkeman fick han vid 1800-talets början flytta till socknens fattigstuga, och där slutade Magnus Bratt sina dagar den 8 mars 1805. Därefter dröjde det till 1847 innan det återigen har varit möjligt att träffa på en sådan hantverkare i kyrkoarkivet. Det varkakelugnsmakare Carl Johan Grönberg som då tillsammans med sin familj kom inflyttande till Nya Lerdala säteri i Lerdala socken. Grönberg, vilken var född den 25 september 1821 i Skara, men då med efternamnet Andersson, hade påbörjat sin lärotid i hemstaden, men fortsatte den redan 1837 i Göteborg. Från denna stad återvände han nio år senare som gesäll Grönberg till Skara. Efter att ha bildat familj begav han sig så till Lerdala år 1847, och med i flyttlasset följde även gesällen Johan Larsson.

I Kommerskollegiums fabriksberättelser var Grönberg registrerad som hantverkare från år 1859. Detta år och de två följande åren fanns där en gesäll till hjälp, men 1862 hade det också tillkommit en lärling. 1863 benämndes verksamheten som Nya Lerdahla kakelugns- och stenkärlsverkstad, och som ägare uppgavs possessionat/godsägare Wilhelm Gustaf Mörck. Arrendator till denna rörelse var då kakelugnsmakare Grönberg, vilken till sin hjälp hade tre medarbetare som tillverkade 16 stycken simpla (enkla) glaserade kakelugnar, 200 fat, 150 krukor och 200 tallrikar.

Kommerskollegium uppger år 1864 Grönbergs änka som arrendator till verkstaden samt att där fanns fyra arbetare. Tillverkningen bestod då av 15 kakelugnar, 1000 krukor och fat samt 600 diverse små kärl. Kakelugnsmakare Carl Johan Grönberg avled den 16/2 1864, och i dennes bouppteckning fanns som tillgångar till exempel under rubriken I Werkstaden upptaget Inventarier samt Kakel och Lerkärl. Änkan gifte året därefter om sig med målaren Johan Alfred Nilsson, vilken då övertog arrendet av Nya Lerdahla kakelugn- och stenkärlsfabrik. Tillverkningen utfördes av två arbetare/gesäller och dessa producerade detta år 25 kakelugnar, 1200 fat och krukor samt 550 små kärl och lergökar.

Detta förhållande med W.J. Mörck som ägare och Nilsson som arrendator bestod fram till 1872, då inte längre någon arrendator var medtagen i fabriksberättelserna. Under åren fanns där mestadels två arbetare i verksamhet, och tillverkades cirka 10-15 kakelugnar årligen samt diverse lergods. I 1877 års fabriksberättelser angavs återigen en arrendator till fabriken. Dennes namn var C.W. Jansson. Troligtvis är det då fråga om Carl Wilhelm Jansson, vilken vid den tiden var mantalsskriven i närliggande Bergs socken, men tidigare med sin familj under lång tid varit boende och verksam som gesäll vid Källedal, alltså kakelugnsfabriken vid Nya Lerdala.

Carl Wilhelm Jansson kom till världen den 9 mars 1830 i Hjo och i denna stad fick han även börja i kruk- och kakelugnsmakarlära. Som gesäll flyttade han så 1853 till Lerdala för att arbeta hos Grönberg. Efter någon tid gifte han sig med en syster till Grönbergs hustru, och makarna flyttade 1869 till hennes föräldrahem vid Lilla Djuphult i närliggande Bergs socken. Eftersom Jansson i varje fall 1877 angavs som arrendator av Nya Lerdahla kakelugn- och stenkärlsfabrik så går det möjligtvis att förmoda att han hade sitt arbete där även efter flytten till Bergs socken.

Fabriksberättelserna innehöll därefter och fram till och med 1890, vilket var det sista år som dessa handlingar har varit tillgängliga, inga uppgifter om ägare eller arrendatorer, men däremot uppgavs att den årliga tillverkningen under denna tid bestod av omkring 5000 diverse lerkärl samt cirka 20 kakelugnar. Under dessa år utgjordes arbetsstyrkan av en till tre personer. Kakelugnsmakare Carl Wilhelm Jansson avled den 27 mars 1899, och bland tillgångarna i bouppteckningen märks åtskilliga redskap till kakelugnsmakeriet. Om detta avser de verktyg som användes vid kakelugnsuppsättning eller sådant som ingick bland redskapen i en verkstad är osäkert. Någon verkstadsbyggnad fanns emellertid inte antecknad bland tillgångarna i bouppteckningen, men möjligtvis arrenderades då fortfarande verkstaden i Lerdala.

Karl Wilhelm Hultberg såg dagens ljus för första gången den 7 oktober 1860 vid Nya Lerdala. Troligtvis fick han sin tidiga kontakt med kruk- och kakelugnsmakaryrket hos sin far Carl Wilhelm Jansson, men som gesäll och med efternamnet Hultberg flyttade han 1887 till Gotland, varifrån han två år senare återvände till Lilla Djuphult i Bergs socken, men då med titeln kakelugnsmakare. Efter att ha bildat familj bosatte sig Hultberg tillsammans med den vid Källedal under Nya Lerdala omkring 1894 och tog då möjligtvis över arrendet av verkstaden. Då hade det dock blivit nya ägare till säteriet eftersom bruksägaren Mörck avled något år tidigare.

År 1900 återvände kakelugnsmakare Hultberg med familj till Bergs socken, och kanske var det då även slut på kruk- och kakeltillverkningen vid Nya Lerdala. Fast möjligen ändå inte i fråga om kruktillverkningen, för 1906 fanns återigen familjen boende vid Källedal. Kakelugnsmakare Karl Wilhelm Hultberg avled den 31 januari 1916 vid Källedalen under Nya Lerdala, och som tillgångar i bouppteckningen upptogs bland annat en stuga på ofri grund samt verkstad och vedbod. Dessutom antecknades 100 stycken blomkrukor, nya kakel och kakelmakareverktyg. Blomkrukorna torde ha varit av egen tillverkning, men om detta även gällde kaklen är osäkert. Vid Västergötlands museum i Skara skall det finnas en lergök tillverkad av Karl Wilhelm Hultberg år 1913.

Magnus Bratt var ju bosatt och hade troligtvis även sin verkstad vid Jordfallet under Bosgården. Denna gård eller säteri kom senare att benämnas Nya Lerdala (nuvarande Lerdala gård), och därför verkar det troligt att Bratt vid 1700-talets slut var verksam i samma trakter som de senare kakelugnsmakarna vid Källedal. Om inte exakt på samma plats så gissningsvis inte så långt därifrån.

Lidköping

Kruk- och kakelugnsmakare har varit en tämligen vanlig yrkeskategori i Lidköping under åren, i varje fall i jämförelse med förhållandena i många andra av Sveriges städer. Huvudsakligen har dessa hantverkare varit bosatta, och då förmodligen även verksamma, i Nya Staden eller Västra Sidan, som området även benämndes.

Innan Lidköpings krukmakarämbete bildades 1801 tillhörde dessa hantverkare till största del ämbetet i Stockholm, men även det i Jönköping hade medlemmar från Lidköping. I staden skall det enligt uppgift i varje fall ha funnits en krukmakare bosatt och verksam vid mitten av 1600-talet, men i mantalslängden är det först 1681 som det har gått att träffa på någon sådan hantverkare. Detta till viss del beroende på att dessa längder saknas för perioden 1671-1680.

Enligt kyrkoarkivet skall en Erich Krukmakare ha avlidit den 19 juli 1676, året efter att han fick en dotter. Möjligtvis var det denne krukmakare som även hade varit i verksamhet omkring 1650. I 1681- års mantalslängd antecknades två krukmakare bosatta i Nya Staden. Det var Jonas Krukmakare och Måns Krukmakare. Den förstnämnde skall enligt kyrkoarkivet ha avlidit den 6 september 1695, och den senare den 7 maj 1693. Förutom dessa omnämndes en krukmakare Zachris Andersson i samband med ett erbjudande om att erhålla tomt nr 47 i Nya Staden år 1671.

Återger här några krukmakarnamn som blivit omnämnda i kyrkoarkivet i samband med vigsel: Måns Krukmakare 1701, Anders Krukmakare 1702 (torde vara Anders Brühn), Johan Krukmakare 1719, Lars Krukmakare 1723, Mattias Krukmakare 1732. Vid 1700- talets början tycks det enligt kyrkoarkivets uppgifter ha funnits förvånansvärt många krukmakare i staden, vilka antecknades i samband med att de blev fäder. Dessa var Jacob Krukmakare, som fick en son år 1701 (en Jacob Mattsson Hellström skall vid början av detta årtionde ha blivit mästare i Jönköpingsämbetet, men varit verksam i Lidköping), Anders Krukmakare som blev far 1702, 1704 och 1706 samt Lars Krukmakare, vars barn föddes 1711 och 1714.

Även om mantalslängderna vid denna tid långt ifrån var kompletta (vissa år saknas) så har det gått att återfinna de två sistnämnda krukmakarna i längderna från 1710-talet. Bägge bosatta i Nya Staden eller Wästre Sydan (Västra Sidan) som området även kallades.

Skålen, som i botten är märkt 1688, uppges komma från Lidköping. Bildkälla: Nordiska museet. Foto: Thomas Adolfsson, Nordiska museet.

Anders Krukmakare avled troligtvis omkring 1715, ett antagande grundad på att hustrun därefter antecknades som änka. I hushållet ingick då även gesällen Johan Johansson, vilken övertog krukmakeriet genom att gifta sig med änkan något år senare. Vid slutet av 1720-talet hade krukmakarens namn blivit Johan Staaf, men möjligtvis hade gesäll Johansson tagit sig det efternamnet i samband med att han övertog krukmakeriet.

Krukmakare Staaf verkar ha försvunnit ur mantalslängden något år in på 1730-talet, men då hade sedan någon tid tillbaka Mattis Krukmakare etablerat sig i grannskapet tillsammans med hustru och barn. Gissningsvis var han identisk med Mattis Jacobsson, vilken tidigare arbetat som gesäll hos Erich Krukmakare och Johan Staaf.

Vid mitten av 1740-talet hade den tomt där Mattis och hans familj samt arbetsfolk var bosatta fått benämningen Krukmakaretomten, men tyvärr blev det därefter ett uppehåll i de tillgängliga mantalslängderna. När längderna återigen varit möjliga att ta del av tjugo år senare gick Mattis Krukmakare inte längre att återfinna i dessa. I en tabell över krukmakare verksamma i Skaraborgs städer under olika perioder anges att Lidköping vid 1750-talets början hade en krukmakare med en anställd. Denne krukmakare torde dock inte ha varit Mattis, utan i stället Petter Åhman.

Lars Krukmakares fullständiga namn kan ha varit Lars Brun, vilken blev mästare i Jönköpingsämbetet år 1712, men verksam i Lidköping. Från och med mitten av 1720- talet har han dock inte längre gått att återfinna i mantalslängden.

Omkring 1720 fanns det återigen en Erich Krukmakare i staden, och då i samma område som sina kollegor. Denne Eric blev dock inte särskilt långvarig, eftersom han skall ha avlidit den 13 november 1726. Troligtvis var hans egentliga namn Erich Kielbom, vilken ingick i äktenskap 1720.

Ännu en krukmakare dök upp i Nya Staden ungefär 1740, nämligen Petter Åhman, men liksom den samtida Mattis Krukmakare har det i mantalslängden bara gått att följa honom fram till 1744.

Som tidigare nämnts, så har det i mantalslängderna från 1600-talet och första halvan av 1700-talet varit väldigt svårt att tyda den många gånger inte alltför lättlästa texten. Därför kan det mycket väl förekomma felaktigheter i den lämnade redogörelsen. När längderna, efter ett tjugoårigt uppehåll, återkom 1864 innehöll de även uppgifter om tomtnummer, vilket gör det betydligt lättare att följa krukmakarna i staden. Dessutom blev husförhörslängderna tillgängliga från 1780-talet och därmed även möjligheten att erhålla både fler och tillförlitligare uppgifter.

Med hjälp av gamla kartor har tomtnumren från 1800-talet blivit översatta till dagens gatuadresser, men eftersom staden under dessa år helt förändrats, så har det blivit rätt så ungefärliga lägen. De porträttbilder som förekommer i dokumentet kommer ursprungligen från Lidköpings Industri- och Hantverksföreningen, men har här erhållits från Vänermuseet.

Petter Åhman har som nämnts gått att återfinna som krukmakare i mantalslängden från 1740-talets början och i 1764-års längd fanns han bosatt vid tomt nr 32 i Nya Staden (Källaregatan 18A) tillsammans med familj och arbetsfolk. Åhman avled dock den 25 maj 1768 i en ålder av 57 år. Möjligen drev änkan rörelsen vidare under en tid, och då troligtvis med hjälp av bland annat sonen, vilken några år in på 1770-talet tog över verksamheten.

Friedrich Åhman föddes den 13 juni 1746 och torde tidigt ha kommit i arbete vid sin fars verkstad. Omkring 1772, efter att under några år ha arbetat som gesäll i Laholm och Mariestad, var det så han som tog befälet vid nr 32, och förutom hustru samt barn kom det även något år att ingå en gesäll i hushållet.

Möjligtvis blev konkurrensen med tre krukmakare inom ett område på bara några hundratals meter för stor, i varje fall lämnade makarna Åhman hemstaden för att omkring 1789 bosätta sig i Lilla Edet. Där ansvarade han för verksamheten vid ett krukmakeri beläget i anslutning till ett tegelbruk.

Som änkeman flyttade han nästan tjugo år senare till Vänersborg, där han under en tid arbetade hos en krukmakare. Hans vidare öden har därefter det inte gått att klarlägga. En bit in på 1810-talet var krukmakare Jonas Lidsten bosatt vid tomt nr 32 i Lidköping, men om det då fortfarande bedrevs någon verksamhet i Åhmans gamla verkstad är osäkert.

I den mantalslängd som efter tjugo års uppehåll återkom 1764 fanns krukmakare Gustaf Österberg antecknad vid tomt nr 27 i Nya Staden (Källaregatan 12) tillsammans med sin familj. I Mariestad arbetade han en tid under 1740-talet som gesäll, och 1754 blev han mästare i Lidköping. Österberg avled dock den 4 april 1780 i en ålder av 62 år. Därefter blev det änkan som ansvarade för verkstaden, där hon hade hjälp av sönerna Johannes och Petter.

Från omkring 1790 har gesällen Daniel Lundberg gått att återfinna hos Österbergs och han kom att bli den som drev verkstaden vidare under en lång tid framöver. Lundberg var född den 27 juli i Skara, och där kom han också tidigt i krukmakarlära. Enligt kyrkoarkivet skall han som gesäll ha lämnat hemstaden 1789 för att flytta till Mariestad. Eftersom han inte har gått att återfinna i denna församlings kyrkoarkiv, så gick färden möjligtvis direkt till Lidköping och familjen Österberg. Efter giftermål med en dotter i huset så övertog Lundberg ägandet av nr 27. I Lundbergs hushåll kom det förutom den egna familjen även att finnas en del gesäller och lärlingar under åren.

I en bouppteckning upprättad 1813 efter hustrun Christina Österbergs död upptogs som tillgångar bland annat fastigheten på tomt nr 27 i Nya Staden med tillhörande brännugn samt verkstaden med färdiggjort arbete. Krukmakare Daniel Lundberg slutade sina dagar den 15 februari 1827, och därmed torde verksamheten vid denna verkstad ha avstannat några år senare. I varje fall har det därefter inte gått att se något kruk- eller kakelfolk vid denna adress. Sonen Johan Gustaf Lundberg blev förvisso även han krukmakare, och drev verkstaden vid nr 27 under en tid, men kom efter det att vara bosatt på annan plats i staden. Mer om honom senare i dokumentationen.

Åter så till mantalslängden, och den från 1765 där krukmakare Olaus Hamberg fanns antecknad vid nr 33 i Nya Staden (Källaregatan 20A). Någon tid dessförinnan hade han som gesäll befunnit sig i Mariestad. I husförhörsländen angavs att han var född 1733 i Värmland Från och med 1772- års mantalslängd var Hamberg med familj inskriven vid nr 35, men var någonstans verkstaden var belägen har det inte gått att få fram några uppgifter om. Avståndet mellan de två tomterna var emellertid endast ett tiotal meter, och detsamma gäller övriga krukmakartomter i Nya Staden vid 1700-talets slut och 1800-talets början.

Olaus Hamberg avled i september 1793 i en uppgiven ålder av 65 år, men om dessa uppgifter är korrekta så stämmer inte födelseåret. Hambergs tre söner kom även de att hamna i krukmakaryrket, dock inte i Lidköping. Sven Hamberg var under en tid verksam som krukmakare i Hjo.

Samtidigt med Hambergs fanns ytterligare en krukmakarfamilj bosatt vid tomt nr 35. Det var Sven Lidsten, vilken var född den 26 november 1748 i Lidköping. Som gesäll var han under 1770-talets början i arbete hos Hamberg och Åhman, men flyttade därefter till Mariestad och tjänstgöring hos krukmakaränkan Tidström, vars dotter han gifte sig med 1774.

Paret flyttade senare till makens hemstad, och i 1776-års mantalslängd fanns de inskrivna vid tomt nr 36 i Nya Staden. Året därpå hade de hamnat vid nr 35 tillsammans med familjen Hamberg. I hushållet ingick då även en lärgosse. Det går ju nu inte att fastställa om Lidsten och Hamberg hade var sin verkstad eller om de samarbetade i en gemensam. Möjligtvis kan Åhmans verkstad ha varit tillgänglig efter att denne lämnade staden, men det var inte heller ovanligt att eldsvådor jämnade sådana byggnader med marken.

(Tomt nr 35 ungefär Källaregatan 20B-Vallgatan 9, tomt nr 36 ungefär Vallgatan7). I varje fall fanns två av Hambergs söner bosatta och troligtvis även i arbete hos krukmakargrannen under delar av 1790-talet. Kruk- och kakelugnsmakare Sven Lidsten lämnade det jordiska den 5 augusti 1811, och i den inte alltför omfattande bouppteckningen upptogs brännhus med tillbehör som enda punkt under avsnittet Fastighet. Vidare fanns bland de fåtaliga tillgångarna en krukmakarskiva (drejskiva) samt en glasyrkvarn.

Den 22 juli 1778 föddes sonen Jonas Lidsten, och troligtvis kom han som brukligt i lära hos sin far. Kyrkoarkivet berättar bara om några kortare utflykter som gesäll, varav den första företogs till Stockholm 1801. Samma år blev det återfärd till Lidköping, och två år senare en lika kort visit i Skövde. Möjligtvis övertog han faderns rörelse redan omkring 1806, men tillsammans med hustru och barn kom han under 1810-talet att vara bosatt vid olika adresser i närheten av föräldrahemmet, bland annat då nr 31, 32 och 37. Under 1820-talet kom familjen som hyresgäster att vara bosatta vid tomt nr 160-18. Vid denna tomt kom det senare att finnas krukmakare bosatta, så möjligtvis hade Lidsten byggt upp en verkstad i området. Krukmakare Jonas Lidsten avled den 15 december 1826.

Petter Österberg, född den 21 december 1760, var son till krukmakare Gustaf Österberg och dennes hustru vid tomt nr 27. Liksom sina bröder blev det säkerligen till att arbeta i faderns verkstad redan i unga år. Möjligtvis blev det därefter några års gesällvandring, men omkring 1793 bosatte sig Österberg tillsammans med nybliven hustru vid tomt nr 33 i Nya Staden. Eftersom det i mantalslängden antecknades att han även disponerade tomt nr 35, går det möjligtvis att spekulera i att Olaus Hambergs verkstad då övertogs, eftersom denne avled detta år.

Enligt anteckningar i husförhörslängden skall krukmakare Österberg vid pingsttiden 1797 bortrest utan att höra av sig, Det blev senare även skilsmässa mellan makarna. Omkring 1810 kom den frånskilde mannen till Skara där han under cirka tio års tid drev ett krukmakeri. Vid 1820-talets början kom Petter Österberg åter till Lidköping, och där avled han som en fattig gesäll den 16 november 1829.

Hustrun, Eva Westbom, blev kvar vid tomt nr 33 tillsammans med sin dotter fram till något år in på 1810-talet, och antecknades även med dispositionsrätt till nr 35, vilken hon också blev ägare till. Om hon under dessa år med hjälp av någon gesäll bedrivit krukmakarrörelse är okänt. Tomterna kom därefter att ägas av dottern Anna Maria Westbom och hennes make, skomakare Lindblad, vars två söner sedermera blev krukmakare, varav den ene vid denne tomt. En av döttrarna, Anna Charlotta, gifte sig med Anders Smedberg, och efter dennes död drev hon krukmakeriet under ett flertal år. Mer om detta senare i dokumentationen. Även Petter Westbom, vilken blev verksam som krukmakare i Dalsland, växte upp vid tomt nr 33.

Den äldste av Lindblads söner, Johannes Olaus (Johan Olof) Lindblad, född den 10 januari 1814, flyttade femton år gammal till Herngren för att där komma i lära. Som gesäll, vilket han blev den 2 februari 1836, arbetade han därefter hos Lundberg och svågern Smedberg, men även i Mariefred och Åmål, innan han 1839 flyttade till Skara där han under en tid drev ett eget krukmakeri. Efter att Lindblad lämnat denna stad 1857 är hans vidare öden okända.

Anders Erik Lindblad blev född den 22 november 1819, och lärotiden tillbringades hos svågern, krukmakare Anders Smedberg. Fortfarande lärling flyttade han 1839 till sin bror Johan Olof i Skara, och där blev han gesäll den 4 november detta år. Åter i Lidköping följande år och arbete hos Smedberg, Herngren och Lundberg. Efter faderns död bosatte sig Lindblad junior omkring 1845 återigen i föräldrahemmet vid nr 33 tillsammans med nybliven hustru. Hos familjen kom det efterhand även att finnas någon gesäll och lärling som inneboende, och i Kommerskollegiums fabriksberättelser antecknades krukmakare Lindblad från 1847 med en gesäll och/eller lärling i sin tjänst. Familjen lämnade dock Lidköping år 1853 och bosatte sig därefter i Falköping och där slutade den före detta kruk- och kakelugnsmakaren sina dagar den 13 januari 1884.

Lars Österberg, vilken anlände till världen den 4 september 1769, var gissningsvis brorson till Gustaf Österberg, och kom som lärling till tomt nr 27 när änkan Österberg övertagit rörelsen. Som gesäll arbetade den unge släktingen hos Daniel Lundberg, förutom en årslång visit i Karlstad omkring 1796. Något år in på 1800-talet bosatte sig krukmakare Lars Österberg tillsammans med nybliven hustru vid tomt nr 20 i Nya Staden. (Även om denna tomt, liksom de tidigare nämnda tomterna, låg längst Källaregatan, har den nuvarande adressen blivit Stenportsgatan 6). I makarnas hushåll kom det efter en tid även att ingå någon lärling, och då bland annat en Johan Eriksson, vilken som gesäll tog sig efternamnet Herngren och då fortfarande i tjänst hos Österberg. Krukmakare Lars Österberg lämnade jordelivet den 25 mars 1827.

Återvänder så till Daniel Lundberg och Christina Österbergs son Johan Gustaf Lundberg, vilken föddes den 9 februari 1797. Lärlingstiden tillbringades hos fadern vid nr 27, men som gesäll begav han sig till Johan Lidsten i Skara år 1819. Efter ett kortvarigt besök i Köping kom han två år senare åter till föräldrahemmet i Lidköping. Omkring år 1826 blev det ännu en visit i Skara, men denne gång dröjde det bara ungefär ett år innan han var på hemmaplan igen. Efter att ha drivit faderns verkstad vid nr 27 under en tid flyttade kakelugnsmakare Johan Lundberg år 1829 tillsammans med nybliven hustru till en stuga vid tomt nr 160-18. Vid denna tomt hade tidigare Jonas Lidsten varit bosatt, så möjligtvis hade denne byggt upp en verkstad där som kunde övertas. I parets flyttlass medföljde även två lärgossar, och senare kom det dessutom att ingå någon gesäll i deras hushåll.

Vid denna tid, 1830-talet, hade det tillkommit ytterligare kruk- eller kakelugnsmakare i Lidköping, nämligen Herngren, Smedberg och Schultz, samtliga bosatta i Nya Staden. Från och med 1847 blev hantverkarnas verksamheter registrerade i Kommerskollegiums fabriksberättelser, och i dessa handlingar antecknades Lundberg mestadels ha haft en gesäll och en lärling i sin tjänst under de följande sexton åren. Kruk-och kakelugnsmakaren samt bisittaren i Lidköpings krukmakarämbete Johan Lundberg avled den 4 januari 1866, och i dennes bouppteckning upptogs som tillgångar förutom fastigheten ¼ tomt nr 160 med åbyggnader vid Nya Staden även bland annat 1 skock (60 stycken) lerkärl, 2 kakelugnar, 3 stycken drejskivor samt 5 stycken träformar. Efter makens död arrenderade änkan ut verkstaden till Erik Johan Herngren, men mer om denna familj senare i dokumentationen.

Skyltfat som skall ha använts som fönsterskylt i J.P. Schultz verkstad. Bildkälla: Vänermuseet.

(Johannes) Johan Petter Schultz kom till världen den 14 september 1811 när föräldrarna tillfälligtvis var bosatta i Habo socken. Efter något år återvände de dock till Lidköping där gossen Johannes, efter att ha blivit faderlös, tidigt fick komma i lära hos Johan Lundberg. Gesällutnämningen skedde den 4 maj 1833 och då blev det kondition (arbete) hos Herngren fram till 1837 då det som krukmakare blev bosättning vid tomt nr 37 och året därpå i egen fastighet vid tomt nr 39-40.

Schultz hade då bildat familj och tillsammans med den fanns där även någon gesäll och lärling bosatt. Detta var ju det område i Nya Staden där Åhman och Hamberg drev sina krukmakerier från mitten av 1700-talet. I Kommerskollegiums fabriksberättelser angavs att det var någon eller några gesäller och lärlingar i tjänst under åren.

Kruk- och kakelugnsmakarmästare Johan Petter Schultz slutade sina dagar här på jorden den 30 december 1862, och i den efterföljande bouppteckningen upptogs som tillgångar fastigheten vid nr 39-40 och brännugnsbyggnad, till vilken det hörde två drejskivor samt kvarn och diverse formar. Som tillgångar antecknades även diverse lerkärl. Efter makens död drev änkan rörelsen vidare och vid denna tid hade den äldsta sonen Brynolf blivit så pass gammal att han kunde hjälpa till i verkstaden. I husförhörslängden anges änkefru Schultz som ägare till en kakelugnsmakarverkstad vid tomten nr 160:17 (Vallgatan 12) och troligtvis är det samma byggnad som i makens bouppteckning benämndes som brännugnsbyggnad.

I en kortare artikel som publicerades i Nya Lidköpings Tidning den 17 januari 1992 berättas att sonen Brynolf år 1874 byggde upp en verkstad vid Vallgatan, troligtvis Vallgatan 12. Denna verkstad övertogs senare av brodern Carl Otto, vilken drev den som krukmakeri till långt in på 1900-talet.

Johan Fredrik Brynolf Schultz föddes den 28 februari 1847 och torde tidigt ha kommit i arbete vid sin fars verkstad. Vid mitten av 1870-talet bildade han familj och tog då även över den kruk- och kakelugnsmakerirörelse som drivits av modern sedan hon blivit änka. Kakelugnsmakare Brynolf Schultz blev dock inte så långvarig vid sin verkstad, utan redan 1882 flyttade han med familjen till Skara, varifrån de fyra år senare utvandrade till Nordamerika.

Verkstaden i Lidköping övertogs av brodern Carl Otto Schultz, född den 2 juni 1857, vilken även bodde kvar vid nr 39-40. Enligt den tidigare nämnda artikeln skall Otto ha varit verksam i Borås under tre år innan han återvände till Lidköping för att ta över efter brodern. Vidare i artikeln berättas att han efter en tid upphörde med tillverkningen av kakel samt kakelugnsuppsättning utan i stället helt ägnade sig åt krukmakeriarbetet. Detta höll han på med till 1936 då han 79 år gammal och nybliven änkeman stängde verkstaden.

Otto Schultz avled den 20 december 1939. Familjen Schultz bostad vid tomt nr 39-40 (kvarteret Echo 1) fanns vid korsningarna Vallgatan, Källaregatan och Repslagargatan.

Carl Magnus Andersson var född den 28 november 1810 i Bankeryds socken, något norr om Jönköping. Till denna stad flyttade han redan vid tolv års ålder för att komma i kruk- och kakelugnsmakarlära, och bar då sin fars soldatnamn Gran. Som gesäll och med efternamnet Andersson vandrade han 1829 iväg till Lidköping och kakelugnsmakare Johan Lundberg, men återvände året därpå till sin läromästare i Jönköping, för att ytterligare ett år senare göra sitt första besök i Skara. Visiten i denna stad blev dock inte så långvarig, eftersom det redan följande år, alltså 1832, återigen var dags för en färd till Lidköping, denna gång tillsammans med nybliven hustru.

Paret blev bosatta vid Stenportstullen eller tomt nr 160 - 19 och gissningsvis kom även verkstaden att finnas där. Hos familjen var även gesäll Schultz och lärlingen Sköld bosatta under en tid, men redan 1836 begav sig makarna med barn till Skara, där kakelugnsmakare Carl Magnus Andersson drev ett kruk- och kakelugnsmakeri fram till det att han avled den 19 maj 1839, endast 29 år gammal. Som efterträdare vid Stenportstullen hade då Anders Smedberg etablerat sig sedan tre år tillbaka.

Enligt uppgifter från Vänermuseet så skall tomt nr 160-19 ha funnits i anslutning till där E J Herngren var kyrkobokförd och Schultz hade sin verkstad, alltså vid Vallgatan 12. Möjligtvis hade då Andersson och senare Smedberg sin verkstad vid området på andra sidan Vallgatan, där det funnits krukmakare sedan 1700-talets mitt.

Den i Lidköping bosatte arbetskarlen Bengt Hansson och hans hustru Stina Månsdotter fick den 22 februari 1811 sonen Anders Magnus. Denne gosse kom senare som gesäll att använda sig av namnet Anders Smedberg, men som lärling hos Lars Österberg var det efternamnet Bengtsson som gällde. Lärlingstiden fortsatte senare hos Johan Lundberg, och därifrån flyttade gesäll Smedberg år 1831 till Skara. Från denna stad begav han sig samma år till Mariestad, varifrån gesällvandringen två år senare gick vidare till Köping. 1836 var det så dags att återvända till Lidköping och ta över C M Anderssons verkstad vid Stenportstullen. Efter en tid ingick han i äktenskap med Anna Charlotta Lindblad, vars två bröder, Olof och Anders, kom att arbeta hos sin svåger under ett par år. För övrigt var det tämligen rikligt med gesäller och lärlingar som passerade genom verkstaden.

Inte heller krukmakaren och bisittaren i Lidköpings krukmakarämbete Anders Smedberg fick något långt liv, utan det avslutades redan den 16 november 1848. Bland tillgångarna i den rätt så omfattande bouppteckningen fanns bland annat fastighet vid Stenportstullen samt verkstadsbyggnad med tillhörande brännugn. I övrigt bland tillgångarna upptogs till exempel två marknadsstånd, en bod, verkstadssaker, kakel till fem kakelugnar och åtskillige lerkärl. Efter makens död tog änkan över ledarskapet vid kruk- och kakelugnsmakeriverkstaden, vilken hon drev med hjälp av någon eller några gesäller samt lärlingar.

Änkan Anna Charlotta Lindblad-Smedberg avled den 30 januari 1881, och i hennes bouppteckning upptogs bland annat En tomtplats under littr. A. 19 i tomten nr 160 med åbyggnader, en kakelugnsmakare- verkstads-plats och tillbehör samt en trädgård om 3 kappland och diverse lerkärl. Verkstaden kom därefter att drivas av svärsonen Daniel Malkom Engström, vilken dock inte var kruk- eller kakelugnsmakare, utan trädgårdsmästare.

Den som skötte arbetet i verkstaden var i stället gesällen Karl August Wahlgren samt någon medhjälpare. Wahlgren hade arbetat och varit bosatt hos Anna Charlotta Smedberg sedan 1864, men efter att hon avlidit 1881 flyttade han över till hennes dotter och svärson, vilka hade sitt hem vid Sevilla. Gesäll Wahlgren avled den 15 maj 1887 och därefter torde verksamheten vid Smedbergs verkstad ha avstannat.

I Härnheds eller Härenheds (Norra Härene) socken något söder om Lidköping, nedkom soldat Eric Römmares (Rommares) hustru Stina Månsdotter med sonen Johannes den 20 februari 1796. Denne gosse tog sig senare namnet Johan Herngren (Härngren).

I Lidköpings stads inflyttningslängd för år 1809 antecknades gossen Johan Rommare som inflyttad till krukmakare Lars Österberg, men i husförhörslängden hade efternamnet blivit Ericsson. Som nybliven gesäll och med efternamnet Härngren (Härengren) begav han sig 1815 till Arboga men återvände året därpå till Österberg i Lidköping. Samma år gick vandringen vidare till Karlstad, men två år senare, alltså 1818, var gesällen tillbaka hos Österberg.

Följande år ingick han i äktenskap och blev då som kakelugnsmakare bosatt vid tomt nr 38 tillsammans med hustru, dotter samt gesäll och lärling. Omkring 1826 bosatte sig familjen med arbetsfolk vid tomt nr 124, Mellbytullen, och under åren kom det att ingåen hel del gesäller och lärlingar i hushållet. Förutom dessa fick naturligtvis sönerna Erik Johan och Carl Gustaf tidigt vara behjälplig i arbetet vid verkstaden. Krukmakaren samt åldermannen i Lidköpings krukmakarämbete Johan Herngrens tillvaro här på jorden avslutades den 2 juli 1847, och i den avlidnes bouppteckning nedskrevs som tillgångar bland annat hälften i fastigheten belägen à Nya Stadens grund vid Mellbytullen samt verkstadens inventarier och lerkärl.

Efter Herngrens död blev det hustrun i hans tredje äktenskap som tog över rörelsen, vilken hon drev med hjälp av några gesäller och lärlingar, och då bland annat styvsonen Erik Johan. Hennes son Carl Gustaf var då endast tio år gammal, och hade troligtvis inte behövt påbörjat arbetet i verkstaden.

En av gesällernas namn var Carl August Zetterstrand, vilken hade anlänt till Herngrens år 1847. Han var född i Skänninge den 31 augusti 1825, och efter ett år som bodbetjänt i Motala kom han som sextonåring att påbörja sin lärotid inom kruk- och kakelugnsmakaryrket i hemstaden. Sex år senare blev det så dags att bege sig till Lidköping. Gissningsvis hyrde han in sig vid änkefru Herngrens verkstad, i varje fall omtalade husförhörslängden honom som krukmakare samt hyresgäst vid Mellbytullen, och i Kommerskollegiums fabriksberättelser fanns han antecknad som rörelseidkare från och med 1849. I dessa fabriksberättelser fanns då även änkan Herngren registrerad med en arbetsstyrka bestående av två gesäller och två lärlingar.

Efter giftermål mellan änkan och Carl August Zetterstrand år 1852 blev det som brukligt brudgummen som tog över verksamheten, vilken kom att drivas med hjälp av upp till tre gesäller och någon lärling. Endast 35 år gammal avled dock krukmakare Zetterstrand den 17 januari 1861. Därmed fick änkan ännu en gång ta över rörelsen, men vid denna tid hade sonen Carl Gustaf blivit vuxen och kunde dela ansvaret med sin mor. Det fanns även tämligen gott om gesäller och lärlingar hos familjen.

Omkring år 1863 var det dags för Carl Gustaf Herngren att ta över verkstaden vid Mellbytullen, dock finns det uppgifter om att sonen byggde upp en egen verkstad, vilken emellertid torde ha legat i närområdet.

Han föddes den 29 september 1837 som son till Johan Herngren och dennes tredje hustru. Vid tjugo års ålder vidtog en tvåårig gesällvandring som sträckte sig till Stockholm, och när Carl Gustaf några år senare tog över efter sin mor kom han att ha två till tre gesäller samt några lärlingar i sin tjänst, bland annat då systersonen Fredrik Wilhelm Hane.

Även kakelugnsmakare Carl Gustaf Herngren fick sluta sitt liv i unga år, för hans del blev det den 4 juni 1875 då han var 37 år gammal. Bouppteckningen upptog som tillgångar bland annat fastighet bestående av halv tomt nr 160 vid Mellbytullen, med åbyggnader av boningshus, verkstadsbyggnad och ett mindre uthus samt marknadsstånd och förfärdigade kakel och kärl jemte andra lager m.m. för kakelugnstillverkningen.

Fastighet och rörelse kom därefter att ägas av sterbhuset men med Carl Gustaf Herngrens änka Mathilda som VD. Tomten vid Mellbytullen hade vid denna tid fått beteckningen nr 160-26 men fastigheten kallades även Gustafsberg. Tydligen var Mathilda Herngren en driftig kvinna för arbetsstyrkan uppgick vissa år till tolv personer enligt Kommerskollegiums fabriksberättelser. Även husförhörslängden anger ett stort antal kakelfolk boende vid Herngrens fastighet.

Fram till 1885 var det verksgesällen Fredrik Wilhelm Hane som ledde arbetet vid verkstaden, och efter att han då startade egen verksamhet minskade antalet verkstadsfolk hos Herngrens till ungefär hälften av vad det varit tidigare.

Mathilda Herngren avled den 17 maj 1893 och drygt ett år senare hade släktingar och arbetsfolk lämnat fastigheten efter att den fått ny ägare i form av en före detta gesäll hos Herngrens. Mathilda och Carl Gustaf Herngrens son Karl Gustaf Axel Herngren, född den 31 juli 1870 blev även han kakelugnsmakare och arbetade en tid hos Hane. Han avled den 30 juli 1829, dagen innan han skulle fylla 59 år.

En viss osäkerhet har infunnit sig angående Herngrens boendeplats. Johan Herngren angavs under 1830-talet ha varit bosatt vid tomt nr 124, vilket torde motsvara sydvästra hörnet av korsningen Vinbergsgatan-Götgatan. Senare angavs vid Mellbytullen, vilken enligt Ortnamnsregistret skall ha funnit vid korsningen Mellbygatan-Esplanaden. Möjligen avsågs då ett litet större område som även omfattade tomten 160-26 vid Esplanaden 14, men troligtvis blev det en flytt till den senare adressen i samband med att C G Herngren byggde upp en ny verkstad och bostad omkring år 1860.

Hilmer Johan Sjölin kom till världen den 28 april 1854 i Mariestad som son till krukmakare Wilmar Sjölin och dennes hustru.

Lärlingstiden tillbringades i födelsestaden, men som gesäll flyttade han 1874 till Lidköping och Herngrens verkstad. I samband med giftermål sex år senare flyttade gesäll Sjölin till annan plats i staden tillsammans med den nyblivna hustrun. Från omkring mitten av 1880-talet hade yrkestiteln blivit kakelugnsmakare och möjligtvis bestod arbetet då av kakelugnsuppsättning. Familjen, med bland annat sönerna Wilmar och Hugo samt en gesäll, bosatte sig år 1894 i Herngrens fastighet vid tomt 160-26. I artikeln En kruka i Lidköpings Hantverks- och Sjöfartsmusei samlingar, författad av Ulla Hasselqvist och publicerad i Lidköpings-Bygden, berättas att verkstaden låg i hörnet Norra Torngatan - Esplanaden och att bostaden fanns i den andra delen av fastigheten vid hörnet Särnmarksgatan - Esplanaden (kvarteret Venus 5). Andra källor uppger dock att det var fråga om två separata byggnader.

Kruk- och kakelugnsmakare Hilmer Sjölin fick lämna jordelivet den 28 januari 1911 och i den inte alltför välskrivna bouppteckningen har det bland tillgångarna gått att uttyda till exempel diverse kakelugnar och kakel, formar, diverse gods under arbete samt diverse lerkärlslager.

Sjölins kruk- och kakelugnsmakeriverkstad drevs därefter vidare av änkan med hjälp av de två sönerna, där den yngre, Hugo, skötte krukmakeriet medan den äldre sysslade med kakelugnsmakeriarbete. Kakeltillverkningen upphörde dock i samband med makens död, och därefter inköptes kakel från Kalmar.

I bostadsfastigheten, som senare fick gatuadressen Esplanaden 14, blev sönerna med respektive familjer, en syster samt modern Anna Greta bosatta fram till omkring 1930.

Johan August Wilmar Sjölin såg dagens ljus den 3 april 1884, och fick sin utbildning i yrket vid faderns verkstad samt ute hos kunder i samband med kakelugnsuppsättning, sitt gesällprov avlade han dock hos kakelugnsmakare Fredrik Hane. I samband med att sönerna tog över verksamheten vid faderns död, var det Wilmar som fortsatte med kakelugnsmakeriet, det vill säga uppsättning samt reparationer av kakelugnar. Wilmar Sjölin blev en välkänd lidköpingsbo, och då inte enbart som yrkesman, utan även som teateraktör under artistnamnet Kovan. Han avled den 5 januari 1953.

En kruka från Sjölins krukmakeri. Bildkälla: Vänermuseet.

Den yngre brodern Ernst Hugo Waldemar Sjölin föddes den 13 december 1891 och blev den som hjälpte mor Anna Greta med krukmakeriet. Modern skötte försäljningen av krukor, fat, skålar och liknande hushållsgods vid Nya Stadens torg. Under senare delen av 1910-talet och under en stor del av 1920-talet fanns en gesäll Frithiof Grönberg vid verkstaden, som enligt en kortare artikel i Nya Lidköpings Tidning från den 13 maj 1983 skall ha varit skicklig att svarva pottor eller dreja krukor.

Denne gesälls arbetsbok finns bevarad vid Vänermuseet, och genom anteckningarna i denna bok går det att få en uppfattning om vad som tillverkades vid Sjölins verkstad. Grönberg tycks huvudsakligen ha framställt fat, burkar, krukor och blomkrukor av olika storlek och utförande. Men även urnor, spilkummar och något som kallades kaninkoppar har blivit antecknade i boken. Efter Anna Greta Sjölins död 1929 upphörde verksamheten vid verkstaden, och deras fastighet kom att övergå i annan ägo. Någon tid efter att Hugo Sjölin blivit änkling bosatte han sig under mitten av 1930-talet tillsammans med en dotter och syster vid kvarteret Göken 2. Där bodde då även brodern Wilmar med familj.

Sjölins verkstad och till höger syns boningshuset. Bildkälla: Västergötlandsmuseum. Samma år som Johan Lundberg avled, alltså 1866, flyttade Erik Johan Herngren tillsammans med nybliven hustru till tomt 160-18 och arrenderade då till att börja med bostad och troligtvis även verkstad av änkan Lundberg.

Tilltalsnamnet var nog Johan, men för att inte förväxlas med fadern används i denna dokumentation dubbelnamnet. Emellertid föddes han den 19 september 1831 som äldste son till Johan Herngren i dennes andra äktenskap. Lärlingstiden påbörjades vid faderns verkstad. Som gesäll arbetade han en tid åt efterträdaren Zetterstrand, men 1853 var det dags att röra på sig och då blev det ett besök i Stockholm. Fem år senare var gesäll Herngren åter vid släktgården i Lidköping, men flyttade kort därefter till änkan Smedbergs verkstad. Två år senare, alltså 1861, återvände han till Herngrens gård vid Mellbytullen, och där stannade han till 1866 då det var dags att som krukmakare påbörja den egna rörelsen vid änkan Lundbergs verkstad, vilken han blev ägare till två år senare.

Enligt Kommerskollegiums fabriksberättelser hade Erik Johan två personer som arbetade hos honom under de första tio åren, men därefter ökade antalet till tre och ibland fyra stycken. Som gesäller fanns där under någon tid bland annat kakelugnsmakarsönerna Sundvall och Lindholm från Skövde respektive Mariestad. Vid slutet av 1880-talet tycks allt arbetsfolk ha avflyttat, och som medhjälpare återstod då bara sonen Lincoln. Möjligtvis berodde denna nedtrappning på sjukdom hos kakelugnsmakare Erik Johan Herngren. I varje fall slutade han sina dagar den 26 juli 1891.

Som tillgångar i bouppteckningen upptogs under rubriken fastigheter: ¼ tomt nr 160-18, ¼ tomt nr 34 och ¼ tomt nr 35. Dessutom fanns bland tillgångarna antecknat diverse krukmakararbete. Eftersom Herngren ägde delar av tomt nr 34 och 35, så kanske det var så att han hade sin verkstad där eller möjligtvis sitt lertag. Vid tomt nr 35 hade ju Hamberg och Lidsten huserat hundra år tidigare.

Enligt uppgifter från Vänermuseet så skall tomt nr 160-18 ha funnits vid det område som nu har adressen Vallgatan 12. På andra sidan gatan fanns de gamla krukmakartomterna nr 34 och 35. Sonen Josef Lincoln Herngren, född den 18 februari 1867, fick troligtvis tidigt komma i arbete vid verkstaden med att bland annat dreja krukor och andra lerkärl. Efter faderns död titulerades han under en tid som kakelugnsmakare, men övergav detta yrke för att i stället bli ritare. Dock satt krukmakartakterna i för vid en hantverksutställning 1946 visade Lincoln Herngren upp sina färdigheter i drejningens svåra konst.

Den 7 februari 1853 fick mästersmeden Elis Hane och hans hustru Elisabeth Herngren tillökning i familjen i form sonen Fredrik Wilhelm Hane. Gossens mor var dotter till krukmakare Johan Herngren i Lidköping i dennes första äktenskap. Familjen Hane lämnade den värmländska socknen Visnum när sonen var tio år gammal för att i stället bosätta sig i Södra Råda församling. (Vid denna tid tillhörande Värmlands län, men från och med 1971 ingående i dåvarande Skaraborgs län).

Vid femton år ålder, alltså omkring 1868, flyttade ynglingen till sin morbror Carl Gustaf Herngren i Lidköping, för att där komma i lära vid dennes verkstad. Under Mathilda Herngrens tid som ägare till verkstaden var det Fredrik Hane som ansvarade för arbetet där, och han kom då att tituleras som verkmästare. Redan 1879 hade han dock som nygift bosatt sig i eget boende tillsammans med hustrun, men efter att hon avlidit året därpå blev han ensam med nyfödd son. Efter någon tid hade han emellertid hittat en ny hustru, och tillsammans med henne och sonen flyttade han 1884 till Fredriksberg (nordvästra delen av korsningen Vallgatan-Götgatan) där en kakelfabrik startades upp.

Troligtvis samarbetade han under det första tillsammans med kakelugnsmakare Karl August Andersson, eftersom de båda angavs som ägare i 1885-års fabriksberättelser från Kommerskollegium. I dessa fabriksberättelser uppgavs även en arbetsstyrka vid fabriken bestående av mellan fem till åtta personer fram till 1890, viket var det sista år som dessa handlingar har varit tillgängliga.

Kakelugnsmakare Fredrik Hane fick sluta sitt liv den 28 juni 1895 endast 42 år gammal, och i den omfattande bouppteckningen upptogs som tillgångar bland annat fastigheten vid Fredriksberg bestående av boningshus och verkstadsbyggnader. Bland de många poster som avsåg tillverkningen av kakel kan nämnas 123 stycken kakelformar samt en stor mängd rått, bränt och glaserat gods. Några lerkärl fanns inte medtaget i denna bouppteckning, så troligtvis skedde ingen sådan tillverkning vid fabriken/verkstaden. Eventuellt drevs verksamheten av änkan under en tid, men 1898 lämnade hon staden och samtidigt flyttade en ny ägare till bostad och verkstad in vid Fredriksberg.

Enligt husförhörslängden skall Karl August Andersson ha blivit född den 4/1 1851 i Daretorps församling utanför Tidaholm. Där har han emellertid inte gått att återfinna i födelseboken, och inte heller i angränsande församlingars födelseböcker.

I varje fall har han påträffats som kakelugnsmakarlärling i Skövde kyrkoarkiv, och där anges han som inflyttad från Madäng år 1866. Flyttningslängder för denna församling (Baltak) ger dock inga spår att leta vidare på. Från Skövde flyttade han två år senare till Lidköping, där lärlingstiden fortsatte hos Carl Gustaf Herngren och därpå följande gesällutnämning den 1 april 1871. En månad senare gav han sig så iväg på en gesällvandring som innefattade besök i Uppsala, Söderhamn, Gnarp och Njurunda strax söder om Sundsvall.

Kyrkoböckerna berättar långt ifrån allt om de orter som gesällerna besökte under sina vandringar, medan gesällböckerna mestadels ger en mer utförlig redovisning över vistelseorterna. Eftersom Anderssons gesällbok, tack vare Vänermuseet i Lidköping, blivit tillgänglig har det gått att göra en jämförelse mellan de olika källorna.

Utdrag ur gesällboken: Efter lärotiden hos C G Herngren i Lidköping arbetade Andersson som gesäll hos sin läromästare under perioden 1 - 27 april 1871. Därefter vandrade haniväg till Uppsala, där det blev arbete hos kakelugnsmakare Malmgren från 1 maj till 8 augusti. Från 29 augusti till 5 oktober fanns han hos Öhrvall i Söderhamn och därifrån gick vandringen vidare till Wiklund i Gränsfors (Gnarps socken). Vistelsen där varade från den 16 oktober 1871 till den 10 maj 1872. Troligtvis har det på något sätt blivit felaktiga datum inskrivna i boken, för under perioden 16 april till 8 juli 1872 anges Andersson ha vistats hos Herngren i Lidköping.

Till Schalin i Njurunda, strax söder om Sundsvall, kom han den 4 januari 1877 och blev kvar till den 9 april samma år. Den sista anteckningen i gesällboken gjorde Mathilda Herngren den 10 november 1887. Då uppgav hon att gesällen arbetat hos henne under de senaste fem åren. Att visiten i Falköping inte fanns anteckna i boken beror nog på att Andersson då inte arbetade hos någon mästare, utan drev egen verksamhet.

Åter så till husförhörslängden där han som ensamstående uppges ha ankommit till Falköping år 1878 och då närmast från Gnarp. Eftersom en dotter föddes i juli detta år torde inflyttningen dock ha skett redan föregående år. Besöket i Falköping blev emellertid väldigt kortvarigt, för redan 1880 flyttade familjen vidare till Lidköping. Där blev de bosatta vid nr 114 och hade som granne Fredrik Hane.

Arbetsplatsen torde enligt gesällboken ha varit hos Mathilda Herngren, men tidsmässigt stämmer det inte så bra att han skulle ha arbetat där under perioden 1882-1887, eftersom 1885-års fabriksberättelser just det året anger honom som delägare i den kakelfabrik som Hane då nyligen startat upp. Även om kompanjonskapet endast gällde ett år, så torde han gissningsvis ha arbetat vidare hos Hane.

Omkring år 1898, då Fredrik Hane inte längre fanns i livet och hans änka nyligen flyttat till Örebro, bosatte sig Karl August Andersson vid Fredriksberg tillsammans med hustru och barn. Han antecknades då även som ägare till fastigheten, men eftersom arbetsfolket ungefär samtidigt hade lämnat Fredriksberg, så går det kanske att spekulera i en något minskad verksamhet vid verkstaden än tidigare. I och för sig blev det omkring sekelskiftet blivit mindre vanligt att de anställda var bosatta hos sin arbetsgivare, så troligtvis fanns det personal boende på andra platser i staden.

Efterhand skulle säkerligen de fyra sönerna komma i arbete hos sin far, men det skulle dröja ytterligare några år innan detta blev aktuellt. Tre av dem fortsatte under en tid i kakelugnsmakaryrket. Den 29 september 1915 slutade kakelugnsmakarmästare Karl August Anderssons tid här på jorden, och liksom hos företrädaren Fredrik Hane innehöll bouppteckningen under rubriken verkstadsinventarier, en stor mängd poster. Även lagret var välfyllt med drygt tjugo kakelugnar och en ansenlig mängd av olika sorters kakel.

Yngste sonen, Anders Viktor Harald Andersson, vars födelse ägde rum i Lidköping den 21 augusti 1885, övertog Fredriksberg och kakelugnsmakarverkstaden. Först genom arrende, men från och med 1924 som ägare. Osäkert dock hur länge verksamheten bedrevs, men i församlingsbokutdrag för 1930 så titulerades han fortfarande som kakelugnsmakare och arbetsgivare.

Senare bytte Viktor yrke och blev busstationsföreståndare. Viktor Andersson avled den 16 december 1949. Fastigheten kom 1951 att inköpas av Jönköpings- och Vulcans Tändsticksfabriks AB.

Fredriksberg under C A Anderssons tid. Bildkälla: Vänermuseet

Samtliga de omnämnda gummorna och gubbarna hade sina bostäder och då även sina verksamheter i Nya Staden, men här följer något om den som i stället fanns i Gamla Staden.

Lars Niklas Sköld blev född den 13 december 1815 i Lidköping, och kom arton år gammal som lärling till krukmakare Andersson vid Stenportstullen. När Andersson 1836 flyttade till Skara följde lärlingen med dit, men återvände året därpå som gesäll till Lidköping och krukmakare Schultz. Efter att ha bildat familj år 1842 bosatte sig gesäll Sköld tillsammans med hustru och barn på olika platser i staden, men åtta år senare hade han blivit krukmakarmästare och boende vid tomt nr 44 i Gamla Staden. Detta år, alltså 1850, var även det första år som han har gått att återfinna i Kommerskollegiums fabriksberättelser. Under åren antecknades en till två gesäller samt någon lärling som arbetsfolk hos krukmakare Sköld. Familjen bosatte sig 1853 som hyresgäster vid Skaratullen, och där avled hustrun sju år senare. Bouppteckningen efter henne upptog som tillgångar bland annat verkstaden med inventarier, marknadsstånd samt diverse lerkärl. Kakelugnsmakare Lars Niklas Sköld gjorde henne sällskap två år senare eller närmare bestämt den 2 februari 1862. Hans bouppteckning var betydligt mer utförlig, och för att ge en bild av vad som tillverkades i en kruk- och kakelugnsmakarverkstad så redogörs här för några av de antecknade tillgångarna: 4 st. soppskålar, 26 fat, 6 spilkummar, 14 krukor, 9 mindre burkar, 18 blomburkar med 158 fat, 20 små skålar, 4 muggar, 13 små lerpannor, 5 snipor, 3 lampor, 8 sparbössor, 14 tallrikar, 9 nattpotter, 1 krus, 20 lergökar och 20 småpjäser.

I verkstaden fanns förutom verktyg och material för tillverkningen även 60 runda och 18 flata kakel. Bland de ej färdiggjorda varorna fanns ytterligare 60 kakel samt lika många ecken (hörnkakel) och krukor. I handlingarna framgår inte var Sköld hade sin verkstad, men gissningsvis var det där som skomakare Flyrin startade upp sin kakeltillverkning året därpå. Något som talar för detta är att Flyrin enligt husförhörslängden verkar ha övertagit någon byggnad eller mark av sönerna Sköld vid tomt 30. Där kom det senare att drivas en kakeltillverkning en bra bit in på 1900-talet.

Som förmyndare för Skölds omyndige son utsågs skomakare Pehr Gustaf Flyrin, och denne Flyrin antecknades i Kommerskollegiums fabriksberättelser för år 1863 som ägare till en kakelugnsmakarrörelse med en arbetsstyrka bestående av två gesäller. Detta antal kom att bestå fram till och med 1869, varefter verksamheten verkar ha upphört. I varje fall enligt fabriksberättelserna. Drygt tio år senare skulle emellertid sonen uppträda som kakelugnsmakeriägare i dessa handlingar, dock inte med titeln kakelugnsmakare utan som handlare. Kanske ingen djärv gissning att tro att det var Skölds verkstad som kom att användas vid den fortsatta produktionen. Flyrin kom senare att övergå till repslagaryrket, och förvisso ingick det en hel del gesäller och lärlingar i hushållet, dock ingen inom kakelugnsmakaryrket.

Skomakare- och repslagarsonen samt handlaren Hilmer Flyrin fanns från och med 1883 registrerad som ägare till kakelugnsmakarverkstaden vid tomt nr 29-30 i Gamla Staden. Troligtvis påbörjade han denna verksamhet något tidigare, eftersom det från och med 1877 har gått att se ett senare känt kakelugnsmakarnamn boende som lärling vid tomt nr. 65, alltså Flyrins fastighet. Denna lärlings namn var Marcus Andersson-Ståhl, vilken senare blev delägare i Skara och Töreboda kakelfabriker. Gissningsvis var han under en tid föreståndare för Flyrins verkstad/fabrik innan han år 1884 flyttade till Skara. Eftersom han kom dit som lärling 1877, så torde det ha bedrivits verksamhet tidigare än det, möjligtvis kontinuerligt ända sedan Sköld startade upp verkstaden.

I Kommerskollegiums fabriksberättelser fanns rörelsen registrerad så länge som dessa handlingar har varit tillgängliga, alltså fram till och med 1890. Under dessa åtta åren antecknades en arbetsstyrka bestående av mellan fem till tio personer. Hilmer Flyrin, som även under en tid var delägare Lidköpings Bayerska Bryggeri, flyttade 1893 till Götene, och därifrån till Göteborg, där han blev ägare till Bryggeriet Lejonet. Om han även fortsättningsvis innehade kakelfabriken i Lidköping har det tyvärr inte gått att få fram några upplysningar om, men 1898 skall verksamheten övergått till att vara ett aktiebolag under namnet Lidköpings kakelfabriks AB. I Svenska Industrien från 1907, som redovisade förhållandena några år tidigare, anges Leo Ahlmann som verkställande direktör och disponent. Antalet anställda skall då ha varit sexton personer. Från och med 1909 arrenderades fabriken under namnet Lidköpings kakelfabrik av Anton Svanqvist och Johan Svensson. Nio år senare inköpte den förstnämnde rörelsen och drev den till sin död år 1932. Mer om denne person följer här.

Sven Anton Svanqvist kom till världen den 28 augusti 1869 i Råda socken, Skaraborgs län. I födelseboken stod han dock med förnamnet August Anton och efternamnet var till att börja med Johansson. Till kakelugnsmakare Hane i Lidköping kom ynglingen som lärling år 1887.

Fortsättningsvis varvas upplysningar från kyrkoarkivet med nedskrivna anteckningar från Lidköpings Industri- och Hantverksförening, vilka numera förvaras vid Vänermuseet. I de sistnämnda handlingarna anges att lärlingstiden hos Hane varade från den 1 maj 1886 till den 1 maj 1890 och att han därefter arbetade vidare vid denna verkstad fram till den 31 juli 1898.

Husförhörslängden anger att gesäll Svanqvist i samband med giftermål bosatte sig vid eget boende i Nya Staden tillsammans med hustru och sedermera barn. År 1898 skall han dock tillsammans med familjen begett sig till östra sidan av ån och fått sin bostad i Gamla Staden. Industri- och Hantverksföreningens anteckningar klargör att Svanqvist den 1 juli 1898 tillträdde tjänsten som verkmästare vid Lidköpings kakelfabriks AB, en befattning han stannade kvar på fram till den 1 augusti 1909 då bolaget upphörde.

Från samma datum skall han ha arrenderat rörelsen och drivit den under namnet Lidköpings kakelfabrik. Skriften Svenska Industrien angav dock även en kollega vid namn Johan Svensson samt att de anställdas antal vid denna tid uppgick till omkring tio personer. Vidare i Industri- och Hantverksföreningens anteckningar anges att Anton Svanqvist inköpte fabriken den 1 januari 1918.

Efter att ha varit bosatta på andra platser i Gamla Staden flyttade familjen år 1923 enligt församlingsboken till tomt nr 29-30. Vid denna tomt skall alltså även kakelfabriken ha varit belägen. Gatuadressen angavs till Karlagatan 23. Kakelfabrikör Anton Svanqvist avled den 11 mars 1932, och i hans bouppteckning upptogs som tillgångar ett varulager bestående av bland annat fyra runda kakelugnar, fem flata kakelugnar samt ett stort antal kakelplattor, golvplattor och spiskakel.

Sonen Gösta Svanqvist, född den 1 april 1900, blev även han kakelugnsmakare, och skall enligt en kortare artikel i Nya Lidköpings Tidning ha övertagit rörelsen efter sin far. Dock torde kakeltillverkningen i allmänhet ha varit mycket begränsad vid denna tid, så någon större tillverkning bör sonen gissningsvis inte haft. Som kakelugnsmakare skall han i varje fall ha varit verksam vid mitten av 1900-talet, och då troligtvis med uppsättning samt reparation av kakelugnar som huvudsakliga arbetsuppgifter. En annan viktig del av vissa kakelugnsmakares arbete bestod av att medverka vid brandsyn, och därigenom kunna upptäcka bristfälliga och brandfarliga eldstäder.

Förutom de nämnda har det i Lidköping förekommit ett antal personer som varit verksamma med kakelugnsuppsättning samt reparationer av sådana.

Bilden från 1900-talets början visar kakelfabriken vid Limtorget (nr 29-30) till höger. Bildkälla: Vänermuseet.

Torsö församling

Bromö glasbruk

Från i varje fall 1700-talets sista år har det i husförhörslängderna gått att träffa på pottmakare vid Bromö glasbruk. Deras huvudsakliga arbetsuppgift torde ha varit tillverkningen av deglar till glasfabrikationen, men eftersom de inte benämndes degelmakare så kan de möjligtvis även ha tillverkat övrigt krukmakargods.

Husförhörslängderna har varit tillgängliga från 1796, och då fanns där en pottmakare Eskild Skåning. Som namnet antyder var han född i Skåne. Han hade en pottmakardräng vars namn var Sven Larsson. Denne efterträdde sin mästare omkring 1814, och fick även han en dräng till sin hjälp. Denne yngling, med namnet Peter Carlsson, tog i sin tur över pottmakarsysslan efter Larsson ungefär fem år senare. Efternamnet ändrades då till Rydberg, och han blev glasbruket trogen under en lång tid.

När pottmakaren Peter Rydberg avled den 8 maj 1850 hade dock sonen Carl Johan Rydberg efterträtt sin far sedan en tid tillbaka. Hans liv slutade emellertid redan den 2 augusti 1856, och därefter har det inte gått att träffa på några fler pottmakare vid Bromö glasbruk.

Mariestad

I Mariestad har kruk- och kakelugnsmakaryrket varit tämligen vanligt under åren. I en tabell över dessa hantverkares förekomst i Skaraborgs läns städer under olika perioder framgår det att Mariestad vid perioden 1650-52 hade en person verksam i yrket. Vid 1750-talets början hade antalet ökat till tre mästare med tillsammans fyra anställda (gesäller och lärpojkar). Omkring fyrtio år senare var antalet mästare detsamma, men deras anställda utgjordes då av fem personer. Slutligen uppges det att två mästare var verksamma i Mariestad vid 1830-talet.

Några exempel på pottmakare (krukmakare) som blivit omnämnda i skriftliga handlingar: Redan vid 1600-talets början, och troligtvis även tidigare än så, skall det tydligen ha funnits krukmakare i staden. I den första skattelängen över tomtören, som upprättades 1605, nämndes Pottmakaretomten, men tyvärr inget pottmakarnamn. Vidare berättar ett protokoll ur domboken den 9 december 1668 att Sven Pottemakare köpt ett hus i staden. Enligt en karta från 1687 kallades tomt nr 76 vid denna tid för Anders Pottemakares gård. Tomten torde ha legat ungefärligen vid nuvarande Västerlånggatan 2.

I handlingar från krukmakarämbeten anges namn på några krukmakare som skall ha varit verksamma i Mariestad, men dessa herrar har inte gått att återfinna i stadens mantalslängder.

Namnger här dessa, med den lilla information som finns om dem: Tillhörande Jönköpings krukmakarämbete, krukmakare Sven Mogren 1721. Angående de två återstående finns inget ämbete angivet, men troligtvis är det fråga om Stockholms kruk- och kakelugnsmakarämbete: Sven Andersson Staaf, 1706, 1709. Eric Norström, före 1732 (årtalen anger när de har omnämnts i någon skriftlig handling).

I kyrkoarkivet antecknades att krukmakaren Sven Ram fick en son den 26 april 1692, och Påttemakare Anders likaledes den 21 maj 1690. Den sistnämnde har även gått att träffa på i husförhörslängden från 1702, och då bosatt vid 6:e roten tillsammans med familj och lärgosse. Gissningsvis var fastigheten då uppförd vid tomt nr 76.

Den 23 januari 1704 blev Elof Pottemakare och hans hustru föräldrar till sonen Sven. Även Elof antecknades i den nämnda husförhörslängden, och då boende vid 3:e roten tillsammans med hustrun. Några ytterligare upplysningar om dessa krukmakare har inte gått att få fram, mycket beroende på att det därefter under cirka tjugo års tid inte har funnits några tillgängliga handlingar att leta i.

I 1719- års mantalslängd påträffades Krukmakare Philip för första gången. Detta torde vara Philip Tidström, vilken blev mästare året före, och då tillhörande Jönköpings krukmakarämbete. Samtidigt med detta hade han även gift sig och bildat familj i Mariestad. Hos familjen kom det också att finnas någon gesäll och lärling bosatt.

I 1727-års mantalslängd antecknades hustrun som änka, så möjligtvis avled krukmakare Philip Tidström året dessförinnan, även fast han inte har gått att återfinna i dödsboken. Några år senare kom en annan Tidström att vara verksam som krukmakare i Mariestad, oklart dock vilket eventuellt släktskap som fanns dem emellan.

I flyttningslängden för år 1720 antecknades krukmakaren (Oluf) Olof Wennergren som inflyttad till sin födelseort Mariestad tillsammans med hustru och barn. Från och med följande års mantalslängd kom han därefter under en lång följd av år att vara mantalsskriven i staden tillsanmans med familjen, och något år även med en gesäll eller lärling som inneboende.

Krukmakare Olof Wennergren avled dock den 6 februari 1747 i en ålder av 54 år. Under perioden mellan 1744 och 1757 har det saknats tillgängliga mantals- och husförhörslängder för Mariestad men från och med det sistnämnda årtalet har husförhörslängderna varit möjliga att ta del av.

Då verkar det som att Wennergrens änka drev verksamheten vidare med hjälp av sonen Eric samt gesäller och lärlingar. Deras hemvist i staden anges vara nr 12 i 6:e Roten, men i mantalslängden några år senare var adressen nr 54 (Telegrafgatan 2D - Västerlånggatan 15). Redan 1758 torde sonen ha tagit över rörelsen, eftersom han uppgavs ha blivit mästare detta år.

Eric Wennergren kom till världen år 1732, och tillbringade troligtvis sin lärlings- och tidvis även gesälltid vid faderns verkstad. Under hans tid som mästare kom det att finnas någon eller några gesäller samt lärlingar vid verkstaden, och en av dessa var Olof Skagerström. Kakelugnsmakare Erick Wennergren slutade sina dagar redan den 27 januari 1771, endast 39 år gammal. Därefter drevs verksamheten av änkan under de två år hon överlevde sin make.

Verkstaden övertogs 1774 av (Oluf) Olof Grubb (den yngre), vilken blev född den 11 augusti 1751. Några månader innan Olof kom till världen avled fadern, krukmakare Oluf Grubb, och modern gifte efter en tid om sig med Isac Sundberg.

Efter dennes död blev Fredric Hagman moderns nye make. Vid denna tid hade ynglingen Grubb säkerligen kommit i arbete vid krukmakarverkstaden som då drevs av hans styvfar, och kunde efter att ha lärt sig yrket där några år senare överta änkan Wennergrens verksamhet.

Eftersom han blev mästare 1874 så är det troligt att det var då som han övertog verkstaden och bosatte sig vid tomt nr 12 i 6:e Roten, eller tomt nr 54 som den senare kom att benämnas. Till sin hjälp hade han då någon gesäll och lärling, men efter att ha bildat familj bosatte han sig tillsammans men den samt halvbrodern och gesällen Johan Sundberg vid tomt nr 8 i 1:a Roten (nr 111) några år senare.

Från något år in på 1780-talet har det inte längre gått att återfinna krukmakare Grubb i mantals- och husförhörslängder, så möjligtvis lämnade familjen staden vid denna tid. Tyvärr saknas aktuella flyttningslängder, så därför har det inte gått att få antagandet bekräftat.

Dessa kakelugnar, som finns i Länsstyrelsens lokaler vid Marieholm, är gissningsvis tillverkade i Mariestad och då möjligen vid slutet av 1800-talet. Foto: Sara Brandberg.

(Påfvel) Paul Hedman skall ha blivit mästare redan 1713, men det är först 1720 som han har gått att återfinna i Mariestad mantalslängd. Något enstaka år antecknades även en gesäll och lärgosse som ingående i hushållet. I dödsboken uppgavs krukmakare Paul Hedman ha blivit begravd den 17 februari 1734, endast några månader efter sin hustrus död.

Anders Tidström anges i husförhörslängderna ha blivit född 1703, men det finns inga anteckningar om födelseort. Något släktskap med Philip Tidström har inte heller gått att fastställa. I 1727-års mantalslängd fanns han i varje fall antecknad som gesäll. Tre år senare skall han som krukmakare ha anslutit sig till Stockholms kruk- och kakelugnsmakarämbete, men var troligtvis verksam i Mariestad. Dock är det endast år 1733 som han har gått att återfinna i mantalslängden, och då med en gesäll och lärling ingående i hushållet, men som dopvittne förekom krukmakare Tidström ett flertal gånger under 1730- och 1740-talen. Tyvärr saknas mantals- och husförhörslängder för Mariestad under mitten av detta sekel, men när de senare längderna blivit möjliga att ta del av år 1757 fanns Tidström med familj inskrivna vid tomt nr 11 i 5:e Roten. I mantalslängden sju år senare anges adressen till nr 36 (Esplanaden 2). Möjligtvis hade han då tillbringat en tid i Stockholm, eftersom en dotter anges ha blivit född där 1753, men någon inflyttning har inte gått att upptäcka i flyttningslängden.

Hos familjen kom det under åren mestadels att finnas någon gesäll som inneboende, och detta var fallet även efter det att krukmakare Anders Tidström avlidit den 5 januari 1770. Änkan tog alltså över verksamheten efter maken, och drev den med hjälp av ett par gesäller. En av dessa, Sven Lidsten, blev för övrigt gift med en dotter i huset och senare krukmakare i Lidköping. Under en lång tid var det gesäll Högberg som ansvarade för krukmakeriarbetet, och när denne avled 1786 så torde verksamheten vid änkan Tidströms verkstad ha upphört. Hon avled själv tre år senare.

(Olof) Oluf Grubb (den äldre) blev mästare 1737, och i varje fall några år innan dess var han gesäll hos Anders Tidström. Några fler upplysningar om hans bakgrund har inte gått att få fram, och detsamma gäller hans tid som krukmakare i Mariestad, eftersom både mantals- och husförhörslängder saknas för denna tid. I varje fall avled han den 18 maj 1751 i en ålder av 43 år. Några månader därefter föddes sonen Olof, vilken även han kom att bli krukmakare i staden.

Änkan Christina Bodell drev troligtvis rörelsen vidare med hjälp av någon gesäll, och 1755 gifte hon sig med Isac Sundberg, vilken därmed tog över verksamheten. Sundberg anges i husförhörslängden ha blivit född år 1722 och familjens bostad, samt troligtvis även verkstad, skall ha varit belägen vid tomt nr 8 i 8:e Roten. Denna adress blev senare benämnd nr 64, och där skall det komma att bedrivas kruk- och kakelugnsmakarverksamhet under lång tid framöver. Hos familjen kom det att finnas någon eller några gesäller samt lärlingar bosatta, och med hjälp av dessa kunde änkan driva verksamheten vidare efter maken krukmakare Isac Sundbergs död den 23 augusti 1764.

En av gesällerna var Fredric Hagman, och han blev fyra år senare Christina Bodells tredje make, och därmed ny krukmakare vid tomt nr 64. Hagman skall enligt husförhörslängdens uppgifter ha blivit född 1728 i Piteå, och kom från Stockholm som gesäll till Sundbergs änka, som han efter en tid gifte sig med. Änkans son i sitt första äktenskap, Olof Grubb, hade vid denna tid blivit så pass vuxen att han kunde hjälpa till i verkstaden, och oftast fanns det dessutom någon eller några lärlingar bosatta hos familjen. En av dessa var Bengt Månsson, vilken senare, och med efternamnet Forsberg, kom att driva en krukmakarrörelse i Mariestad.

I husförhörslängden ändrades kyrkobokföringsadressen först till tomt nr 6 och sedan till nr 5 och 4 i 8:e Roten under 1770-talet. Troligtvis var det inte fråga om någon flytt, utan enbart en ändring av tomtnumreringen. I mantalslängden angavs adressen även fortsättningsvis till tomt nr 64, och detta kom under 1800-talet också att bli den benämning som användes i husförhörslängden. Christina Bodell avled 1779, men Hagman gifte tämligen omgående om sig, och drev rörelsen med hjälp av gesäll Månsson-Forsberg och några lärlingar. Den 12 augusti 1796 slutade krukmakare Fredric Hagman sina dagar här på jorden, och under några år drevs verksamheten vidare av änkan med hjälp av någon gesäll och lärling.

Magnus Beckström, som skall ha varit född 1756 i Kalmar, kom som gesäll till änkan Hagman år 1797 och då närmast från Karlstad. Liksom sina två företrädare gifte han sig med krukmakaränkan, och blev två år efter sin ankomst till Mariestad mästare vid tomt nr 64. Vid verkstaden kom, förutom mästaren själv, även hustruns son Anders samt någon gesäll och ett par lärlingar att vara i arbete. Redan den 26 januari 1812 var dock kruk- och kakelugnsmakare Magnus Beckströms liv till ända, och därefter övertog styvsonen ansvaret för verkstaden.

Anders Hagman kom till världen den 4 september 1784 som son till krukmakare Fredric Hagman och dennes hustru. Anders var endast tolv år när fadern avled, men kanske att han redan då hade fått prova på arbetet i verkstaden. I varje fall fick han säkerligen göra det under Magnus Beckströms tid som mästare. Efter dennes död var det Hagman junior som fick ta över mästartiteln vid nr 64, och till sin hjälp hade han någon gesäll och lärling. Kakelugnsmakare Anders Hagman avled den 16 april 1828, och möjligtvis drev änkan rörelsen vidare under en tid.

År 1828 inflyttade kakelugnsmakargesällen Johan Björndahl till tomt nr 64 i Mariestad och skötte då möjligtvis verkstaden åt änkan Hagman, men det skulle inte dröja så länge innan han drev den i egen regi. Björndahl skall enligt husförhörslängd ha blivit född den 30 juli 1801 i Göteborg, och från denna stad flyttade han 1825 som gesäll till Alingsås för att tre år senare fortsätta till Mariestad. Efter att ha ingått i äktenskap bosatte sig kakelugnsmakare Björndahl år 1831 vid tomt nr 70 tillsammans med hustru samt en gesäll och lärlingar. Året därpå fanns samtliga istället inskrivna vid tomt nr 107. Efter att ha blivit änkeman återvände Björndahl år 1836 till tomt nr 64, för att tre år senare lämna Mariestad och tillsammans med sonen flytta till Karlstad. Där avled kakelugnsmakare Johan Björndahl dock redan den 5 januari 1841. Vid tomt/hus nr 64 kom det därefter att bedrivas kakelfabriksrörelse i stor skala till långt in på 1900-talet. Mer om detta senare i dokumentationen.

Den första gång som Olof Skagerström (Schagerström), eller Olof Ericsson som var hans namn fram till det att han blev gesäll, har gått att träffa på i Mariestad husförhörslängd var när han omkring 1759 påbörjade sin lärlingstid hos Wennergrens. Enligt husförhörslängdens uppgifter skall födelseorten ha varit Råda i Värmlands län, men angivet födelseår varierade mellan 1736, 1740 och 1742. Efter att ha blivit gesäll år 1765 arbetade han kvar hos Wennergren och bodde även där med sin nybildade familj.

Skagerström skall ha blivit mästare 1774, och det torde ha varit då som han tillsammans med familj samt någon lärling blev bosatt vid tomt nr 6 i 7:e Roten, eller nr 80 som benämningen blev något senare (Kyrkogatan 5). Hos familjen kom det mestadels att finnas några lärlingar som inneboende, och så var det även när Skagerström som änkeman från omkring år 1800 hyrde bostad på olika platser i staden. Bostäderna kom då att finnas vid tomt nr 25, nr 104 och nr 55. Krukmakarmästare Olof Skagerström slutade sina dagar den 25 mars 1813.

Bengt Forsberg föddes den 8 januari 1759 i Leksbergs socken strax söder om Mariestad, men då med efternamnet Månsson. Som lärling har han gått att träffa på hos Fredric Hagman från omkring 1775, och som gesäll fem år senare stannade han kvar hos sin mästare ytterligare någon tid. Omkring1786 flyttade han som krukmakare till tomt nr 2 i 3:e Roten (tomt nr 9, Kungsgatan 12) tillsammans med hustru och barn. I hushållet kom det även att finnas någon eller några lärlingar. Krukmakare Bengt Forsberg avled den 21 januari 1823, men då hade han sedan omkring tre år tillbaka som änkeman varit bosatt vid tomt nr 43.

Kakelugnen på ovanstående bild förmodas vara tillverkad i Mariestad. Bildkälla: Mariestad & Töreboda bildarkiv. Foto: Gunnar Ullenius.

(Johannes) Johan Blomberg uppges i husförhörslängden ha blivit född i Mariestad den 21 december 1786 och i födelseboken antecknades en gosse Johannes som född just detta datum. Efternamnet skulle dock ha varit Olofsson, men förvisso ändrades inte så sällan detta när personen blev gesäll. Om det nu är rätt person som hittades i födelseboken, så blev emellertid ändringen gjord långt innan dess.

I varje fall fanns lärlingen Johan Blomberg inskriven hos krukmakare Bäckman från 1800-talets början och efter en kort utflykt återvände han dit omkring 1810, men vid denna tid hade han blivit gesäll. Tillsammans med nybliven hustru och nyfödd son flyttade Blomberg omkring 1813 till eget boende i staden. Ett år senare och fram till och med 1820 var de tillsammans med någon gesäll och lärling inskrivna vid tomt nr 93, och möjligtvis inrättades då även en verkstad på platsen. Efter tiden vid nr 93 blev familjen bosatt på några olika adresser vid 8:e Roten. Krukmakare Johan Blomberg fick avsluta sin tid på jorden den 2 oktober 1833.

Lars Olsson (Olofsson) såg dagens ljus för första gången den 25 juni 1796 i Mariestad. Vid omkring 19-års ålder flyttade han till krukmakare Lustig i Hjo för att där komma i krukmakarlära. Som gesäll återvände han till hemstaden för att under ett års tid arbeta hos Hagman. Efter en kort visit i Jönköping blev det 1820 ännu en period hos Lustig i Hjo. Året därpå var Olsson dock åter i Mariestad, och fanns till att börja med antecknad som gesäll hos Blomberg vid tomt nr 93. Samma år, alltså 1821, ingick han i äktenskap, och etablerade sig som krukmakare vid tomt nr 94 (kvarteret Löjan nr 4, ungefärligen nuv. Kyrkogatan 22). Möjligtvis övertog han då Blombergs verkstad, men om detta finns inga andra belägg än att det tidsmässigt stämmer in att det ka ha förhållit sig så.

Hos familjen kom det under åren att finnas någon gesäll och lärling som inneboende, men efter att kruk- och kakelugnsmakare Lars Olsson avlidit den 6 oktober 1837, drevs verksamheten vidare av änkan Christina. Tämligen omgående arrenderades verkstadsrättigheterna av gesällen Carl Axel Wahlberg, och från 1839 övertogs detta arrende av Johan Hallberg.

Efter att den senare flyttat till Hjo år 1844 så fortsatte verksamheten vid nr 94 med gesällen Johan Gustaf Schelander som arrendator. Näste person att arrendera verkstaden var gesällen Johan Jonsson, men vid fastigheten fanns ytterligare några gesäller och lärlingar, så verksamheten kan nog ha varit tämligen stor.

I Kommerskollegiums fabriksberättelser antecknades Christina Olsson som ägare till rörelsen under perioden 1847-1850, och som medhjälpare skall hon ha haft två gesäller och någon lärling. Därefter blev det ny ägare till fastigheten vid nr 94, men änkan Olsson kom att bo kvar där som hyresgäst under ett par år. Osäkert dock om kruk- och kakelugnsmakarverkstaden ingick i köpet, men i varje fall fanns gesällen (Hjert Wilmer) Gert Wilmar Sjölin där som arrendator från omkring 1850 och några år framöver. Han var född den 6 januari 1820 i Skänninge, och där kom han även att få lära sig kruk- och kakelugnsmakaryrket. Som gesäll blev det 1843 en flytt till något som benämndes obest. ort, och tre år senare anlände han till Mariestad för att arbeta som gesäll hos Meister.

Från omkring år 1850 blev Sjölin bosatt vid nr 94 tillsammans med nybildad familj, och arrenderade där krukmakarverkstaden under några år. Ungefär tre år senare återvände familjen till Meisters fastighet, men allt efter att familjen utökades blev de bosatta på olika platser i staden. Om Sjölin, som titulerades både som gesäll och kakelugnsmakare, därefter drev någon egen verksamhet är oklart. Möjligtvis var han sysselsatt med kakelugnsuppsättning åt kakelfabrikör Ekberg, som då övertagit kakelfabriken vid nr 63- 63, och till vars fastighet Sjölin återvände med några av barnen efter att han blivit änkeman. Gert Wilmar Sjölin avled den 15 maj 1881. En av sönerna, Hilmer Sjölin, blev för övrigt en känd krukmakare i Lidköping.

Till tomt nr 94 återvände den förre arrendatorn, gesällen Johan Gustaf Schelander år 1853, och gissningsvis arrenderade han då återigen verkstaden. Redan två år senare lämnade han dock Mariestad tillsammans med sin familj för att i stället starta upp en verksamhet i Hova socken.

Som trolig efterträdare kom då gesällen Lars Johan Lydricksson, vilken var född den 7 januari 1821 i Bjälbo socken i närheten av Skänninge. I denna stad kom han som femtonåring i kruk- och kakelugnsmakarlära, men lärotiden fortsatte två år senare i Åtvids socken (Åtvidaberg). Därifrån flyttade han, fortfarande som lärling, år 1841 till Vadstena, varifrån färden efter ytterligare två år gick vidare till Askersund. Till Mariestad anlände Lydricksson 1846, och där fortsatte lärlingstiden hos kakelugnsmakare Meister. Två år senare har titeln äntligen blivit kakelugnsmakargesäll, och arbetsplatsen fanns då hos arrendatorn vid nr 94, Johan Jonsson. Tillsammans med nybliven hustru kom Lydricksson därefter att bli bosatt på några lika adresser i staden, innan han 1855 tog över verkstaden vid nr 94.

Denna verksamhet kom han därefter att driva med hjälp av några gesäller och lärlingar fram till omkring 1864. Kakelugnsmakare Lars Johan Lydricksson slutade sina dagar den 29 mars 1865, och i den avlidnes bouppteckning upptogs som tillgångar bland annat diverse lerkärl och kakel, en drejskiva samt en kakelugnsflisa.

Några av de kakelugnar som finns vid Vadsbo museum (Marieholm), och vilka möjligen är tillverkade i Mariestad. Foto: Vadsbo museum.

Ägare till fastigheten vid tomt 94 var under 1860-talet arbetskarlen Johannes Svensson, vilken fick som svärson snickare- och kakelugnsmakargesällen (Sven) Svante Danielsson-Bolinder. Denne gesäll var född den 14 januari 1841 i Odensåkers socken och flyttade sexton år gammal till Mariestad, där han kom i lära hos Lydricksson vid nr 94. Tre år senare, alltså 1860, flyttade ynglingen till Hassle (Hassleds) socken och kom där i snickarlära. Redan följande år följde lärlingen med sin läromästare när denne flyttade till Mariestad, och där fortsatte sedan lärotiden. Som snickargesäll tog han sig så efternamnet Bolinder.

I samband med giftermål år 1865 blev han återigen bosatt vid tomt nr 94, där svärfadern då var ägare till fastigheten. Om snickargesäll Bolinder redan då hade återgått till kakelugnsmakaryrket är oklart. Men det fanns en kakelugnsmakargesäll Carl Eric Ekelund bosatt vid fastigheten, vilken troligtvis var arrendator av verkstaden, under en kort period vid mitten av 1860-talet. År 1866 fick Svante Bolinder sällskap vid nr 94 av sin yngre bror, drängen Gustaf Danielsson-Bolinder, som då flyttade dit från Odensåker, där han var född den 20 juli 1848. Även om bröderna till att börja med eventuellt inte ägnade sig åt kakelugnsmakaryrket, så torde det troligtvis ändå ha bedrivits sådan verksamhet vid fastigheten, eftersom det från 1870-talets början fanns kakelugnsmakargesäll, -arbetare samt -lärling bosatta där. Vid detta årtiondes mitt hade Sven Bolinder fått titeln kakelugnsmakare och ansvarade då gissningsvis för tillverkningen vid verkstaden. Till sin hjälp hade han då brodern Gustaf, som fått titeln kakelarbetare, men det fanns även ytterligare ett antal kakelfolk boende vid nr 94.

Från och med 1876 var rörelsen registrerad i Kommerskollegiums fabriksberättelser med Svante Bolinder som ägare, men två år senare var även brodern Gustaf antecknad med en kakelugnsmakarrörelse. Gustaf Danielsson-Bolinder, som efter att ha bildat familj bosatt sig i egen fastighet vid tomt nr 69, flyttade 1885 till Björkängs socken (Töreboda) där han då blev delägare i ortens kakelfabrik, vilken sedan omkring sju år tillbaka hade ägts av brodern Sven och en person från orten.

Gustaf fick då troligtvis ansvara för fabriken i Töreboda medan Sven stannade kvar i Mariestad och skötte verksamheten där. Töreboda kakelfabrik såldes 1904 till ägarna av Skara kakelfabrik och Gustaf Danielsson Bolinder avled i Töreboda den 16/4 1918. I Mariestad drev kakelfabrikör Svante Danielsson-Bolinder rörelsen där fram till sin död den 20 januari 1892. Bland tillgångarna i dennes bouppteckning upptogs bland annat en lerkran, två flata kakelugnar samt diverse formar. Som tillgångar antecknades även rätt så stora fordringar hos några byggmästare i Stockholm, vilket torde härröra från levererade kakelugnar.

Anders Lindholm kom till världen den 4 mars 1803 i Ytterselö socken i Södermanlands län, men flyttade tillsammans med föräldrar och syskon vid tio års ålder till Kärnbo socken, strax utanför Mariefred. I denna stad kom han efter en tid i kruk- och kakelugnsmakarlära och som gesäll flyttade han 1827 till Eskilstuna. Där träffade han sin hustru och tillsammans med henne gick gesällvandringen vidare till Örebro fem år senare.

Till Mariestad anlände paret år 1836, och där blev de då bosatta vid tomt nr 69. Lindholms titel hade vid denna tid blivit kakelugnsmakare, och eftersom det fanns både en gesäll och lärling i hushållet så torde en kakelugnsmakarverksamhet ha blivit uppstartad tämligen omgående. Tämligen omgående kom även sonen Anders Gustaf att få sin plats i familjen. Tillsammans med arbetsfolk flyttade familjen tre år senare till den egna fastigheten vid tomt nr 92 (kvarteret Laxen nr 3, ungefärligen nuvarande Kyrkogat. 33). Familjen utökades efterhand, och då bland annat med sonen Henrik Wilhelm. Som brukligt så var det en jämn ström av gesäller och lärlingar som passerade genom verkstaden under åren, men mestadels var det någon eller några av vardera där samtidigt. De båda sönerna kom även de efterhand att komma i arbete hos sin far. Kakelugnsmakare Anders Lindholm slutade sina dagar här på jorden den 19 november 1868, och som tillgångar i dennes bouppteckning återfanns bland annat diverse lerkärl, två stycken kakelugnar samt diverse formar.

Därefter övertog sonen Anders Gustaf Lindholm verksamheten. Han var född den 13 februari 1837, och kom troligtvis tidigt i lära hos sin far. Efter att ha blivit gesäll flyttade junior cirka tjugo år gammal till Nyköping, men återvände några månader senare till föräldrahemmet. I Mariestad bildade han efter en tid familj, och med den var han bosatt vid sin fars fastighet fram till 1864 då det blev en tid i Amnehärad och kakelfabriken vid Gunnarstorp. Efter faderns död återvände A G Lindholm tillsammans med sin familj till Mariestad och övertog verksamheten där, vilken han drev med hjälp av gesäller och lärlingar fram till år 1879.

Detta år flyttade familjen till Vadstena där Anders Gustaf Lindholm startade upp en kakelugnsmakarverksamhet som han drev fram till sin död den 26 augusti 1901, varefter en son drev rörelsen vidare. Efter att brodern lämnat Mariestad blev det dags för Henrik Wilhelm Lindholm att ta över vid nr 92.

Han såg dagen ljus för första gången den 30 september 1849, och troligtvis hade han arbetat en tid vid sin fars verkstad när han som tjugoåring begav sig till Skövde för att där komma i lära hos kakelugnsmakare Sundvall. Till Lidköping och Erik Johan Herngrens verkstad kom han som gesäll år 1872, och i denna stad bildade han även familj med vilken han tre år senare återvände till Mariestad. När brodern Anders Gustaf flyttade till Vadstena, blev det Henrik Wilhelm som tog över den Lindholmska verkstaden, men efter att modern avlidit 1883, så bosatte sig Henrik Wilhelm Lindholm följande år i Stockholm tillsammans med hustru och barn. Därmed var troligtvis en långvarig kakelugnsmakeriverksamhet avslutad.

Återvänder så till tomt nr 64 dit kakelugnsmakare Meister anlände år 1838 tillsammans med familj och arbetsfolk. (Tomt nr 63-64. Bostad: Västerlånggatan 35. Fabrik: Hamngatan 42-44).

Johan Adolf Meister, född den 4 februari 1809 vid Drottningholm på Lovön i Mälaren, kom 1833 som gesäll inflyttande till Karlstad från Stockholm, där han gått i lära hos kakelugnsmakarmästaren Carl Samuel Michaelsson. Året därpå, alltså 1834, flyttade han vidare till Filipstad, där han bildade familj och startade upp en egen verksamhet (förmodligen med tillverkning av kakelugnar och lerkärl).

När det 1838 blev aktuellt med flytt till Mariestad så följde även några gesäller och lärlingar med i flyttlasset, och bland gesällerna fanns också brodern Carl Theodor Meister. Denne flyttade emellertid efter något år tillbaka till Filipstad. Han drev senare egen verksamhet i Karlstad och Göteborg. I Mariestad blev Meisters bosatta vid hus/tomt nr. 64, där de var hyresgäster hos Rådman Bergström. I hushållet kom det att ingå en hel del gesäller och lärlingar under åren. Bland dessa går det att hitta namn som Johan Zacheus Rudholm, vilken senare kom att driva en tämligen stor verksamhet i Norrköping, och Alexander M. Björnberg. Även farfadern, kakelugnsmakaråldermannen Henric Emanuel Meister, var under en tid bosatt hos familjen.

Arbetsstyrkan vid 1800-talets mitt utgjordes enligt Kommerskollegiums fabriksberättelser av upp till fyra gesäller och några lärlingar. I senare delen av 1850-talet inköptes även tomt nr 64 där Meister tidigare varit hyresgäst, och på tomten byggdes en stor fabriksbyggnad upp. I en senare annons angående förestående auktion berättas detta om byggnaden: ett två våningar högt hus inredt till en kakelugnsfabrik, gående genom båda våningarne och innehållande 4 större verkstadsrum, 3 godsrum, en gjutkammare, 2 runda, på hvarandra stående brännugnar, en större och en mindre blyugn samt källare och nödige uthus. I bland annat Aftonbladet från den 6 april 1858 fanns följande notis införd: BOLAG, ingånget emellan Handlanderne J.W. Mörck och W.A. Petterzén samt Garfverifabrikören N.E. Kihlbom och Kakelugnsmakaren J.A. Mejster, för uppförande och bedrifvande af Kakelugnsfabrik i Mariestad, under firma: J.A. Meister & Komp..

Från och med detta år redovisades verksamheten även i Kommerskollegiums fabriksberättelse som fabriksrörelse och med en arbetsstyrka bestående av fyra mästare och tretton arbetare under det första året. Fem år senare redovisades även antalet tillverkade kakelugnar, och detta år hade 177 kakelugnar blivit framställda vid fabriken med hjälp av en mästare och elva arbetare. Det var inte ovanligt att det i kakelfabriker även tillverkades lerkärl, det vill säga hushållsgods som krukor, fat skålar och liknande, och så gjorde det tydligen även här. Möjligen upphörde kompanjonskapet efter en tid, för från och med 1865-års fabriksberättelser antecknade J A Meister som ensam ägare till fabriken, vid vilken en mästare och tio arbetare framställde 183 kakelugnar detta år. Följande år hade produktionen stigit till 250 kakelugnar.

Omkring 1850 inköptes närliggande hus/tomt nr. 63, där det i varje fall senare kom att finnas en kakelugnsmakarverkstad. Om denna verkstad blev uppbyggd av Meister eller hade funnits där sedan tidigare är oklart. Eventuellt kan det ha varit denna som blev använd av de kakelugnsmakare som varit bosatta vid tomt nr 64 ända sedan 1700-talet. Efter att den första hustrun avlidit år 1850 förrättades bouppteckning där det bland tillgångarna upptogs till exempel dessa verkstadsinventarier: 5 st. drejskivor, 2 blykvarnar, 1 kiselkvarn, 2 blygrytor, 1 tryckmaskin för kakeltillverkning, 80 st. diverse gipsformar, diverse träformar, ¼ tunna uppsalalera, malen porslinsglasyr, 6 st. kakelugnar, diverse lerkärl, bränt men oglaserade kakel och gesims samt diverse obränt gods.

I slutet av detta år annonserades det dock i tidningarna om en frivillig auktion på tomterna nr 63 och 64 enligt ovanstående kungörelse.

Kakelfabrikör Johan Adolf Meister avled den 1 april 1867, och förutom en mängd olika kakelugnar och löst kakel upptogs som en del av tillgångarna i den avlidnes bouppteckning bland annat 746 st. diverse brända kärl, 508 st. diverse obrända kärl samt 850 st. skröjbrända blomkrukor.

Efter kakelfabrikörens död anges J A Meisters sterbhus var ägare till fabriken, men att döma av fabriksberättelsernas anteckningar verkar det inte ha varit någon större verksamhet under dessa år, även om sonen Johan Emanuel Meister redan samma månad som dödsfallet lät sätta in en annons med denna lydelse i några tidningar:

Observera! Att sedan min fader, Kakelugnsfabrikören J.A. Meister med döden afgått, jag öfvertagit och i eget namn bedrifver den af honom i lifstiden härstädes idkade kakelugns- fabriksrörelse; och rekommenderar jag mig vördsamligen i ärade kunders och gynnares åtanke. Ingående ordres expedieras med all skyndsamhet. Priskuranter och ritningar tillsändas respektive reqvirenter enligt begäran.

Mariestad i April 1867. JOH. EM. MEISTER

I slutet av detta år annonserades det dock i tidningarna om en frivillig auktion på tomterna nr 63 och 64 enligt vidstående kungörelse.

Någon omedelbar försäljning torde det dock inte ha blivit eftersom Kommerskollegiums fabriksberättelser som tidigare nämnts angav sterbhuset som ägare till kakelfabriken fram till och med 1869 och följande år J A Meisters konkursmassa.

Bildkälla: Mariestad & Töreboda bildarkiv. Foto: Hilmer Jonsson.

I bouppteckningen efter Johan Adolf Meister fanns tämligen stora fodringar hos Residenset Marieholm, vilket torde härröra från levererade kakelugnar.

Dessa två kakelugnar, som numera är nedpackade i lådor, har haft sina platser i Marieholms flygelbyggnad och kan förmodligen vara tillverkade vid Meisters kakelfabrik.

Efter en tid blev det i alla fall en ny ägare till kakelfabriken och de övriga fastigheterna vid de bägge tomterna genom Salomon Eriksson-Ekberg. Enlig uppgifterna i fabriksberättelserna skall övertagandet ha skett omkring 1871-72. Han var född den 22 september 1837 i Ljungby socken, Kronobergs län, och tjugo år gammal anlände han till Meister i Mariestad. År 1866 blev det ett besök i Stockholm, men fyra år senare var han tillbaka vid tomt nr 64 och efter ytterligare något år hade han så övertagit kakelfabriken.

I 1872- års fabriksberättelser angavs att det vid fabriken fanns 1 mästare och 5 arbetare, men detta antal ökade allt eftersom, så till exempel sex år senare uppgick antalet arbetare till 14 personer och de tillverkade kakelugnarna till 210 stycken. Vid slutet av 1880-talet minskade dock både personalens antal och tillverkningen något. Kakelfabrikör Salomon Ekberg slutade sina dagar den 25 december 1920, och eftersom det bland tillgångarna i bouppteckningen upptogs till exempel kakel och färdiga kakelugnar med mera, går det att tro att det bedrevs i varje fall en viss tillverkning i fabriken vid denna tid.

1923 kom kakelugnsmakare Carl Magnus Karlsson, född den 5 maj 1887 i Skövde, inflyttande med sin familj till fastigheten vid 63-64 och blev även ägare till densamma. Karlsson hade i hemstaden arbetat som kakelarbetare och kakelugnsmakare innan han år 1915 tillsammans med hustru och barn anlände till Mariestad. Där var han under den första tiden även hotellföreståndare för Hotell Hembygden. Detta uppdrag torde möjligtvis ha upphört i samband med flytten till tomt 63-64.

Hur länge verksamheten vid kakelfabriken bedrevs under Karlssons ledning har det inte gått att få någon klarhet i, men enligt muntliga berättelser skall där ha tillverkats grönglaserade kakelugnar. Kakelugnsmakare Carl Magnus Karlsson avled den 25 december 1959.

Kakelfabriken vid tomt nr 64. Bildkälla: Västergötlands museum. Bildnummer A 141408

Töreboda

Björkängs socken

Töreboda kakelfabrik

Gustaf Eriksson och Sven Bolinder startade 1878 upp verksamheten vid Töreboda kakelfabrik i lokaler som byggts på Erikssons mark vid fastigheten Larsbo (Fabriksgatan). Gustaf Eriksson var född den 22 december 1837 i Töreboda, och hade möjligtvis till viss del kommit i kontakt med kakelugnsmakaryrket i sitt arbete som murare. (Sven) Svante Danielsson-Bolinder såg dagens ljus den 14 januari 1841 i Odensåkers socken och flyttade sexton år gammal till Mariestad, där han kom i kakelugnsmakarlära. Efter att under en tid i stället provat på att vara snickare, återgick han till kakelugnarna, och kunde överta en verkstad som fanns på svärfaderns tomt. Denna verksamhet drev han även sedan han blivit delägare i Töreboda kakelfabrik.

Produktionen i Töreboda skall enligt vidstående annons ha kommit igång 1878, och då torde Eriksson, vilken var bosatt intill fabriken, ha varit närmast ansvarig för verksamheten eftersom Bolinder även fortsättningsvis vistades i Mariestad. Som verkmästare anlitades under den första tiden A G Törnqvist, vilken tidigare hade varit verksam i Stockholm.

I Kommerskollegiums fabriksberättelser angavs att det redan 1879 arbetade 18 personer vid fabriken, och att det detta år tillverkades 150 kakelugnar.

Under 1880-talets första år hade personalstyrkan minskat till omkring 8-10 anställda, men den årliga produktionen ökat till 200 kakelugnar. I Dagens Nyheter från den 21 juli 1884 annonserade Gustaf Eriksson om en kommande auktion angående hans fastighet Larsbo, vilken förutom markområde även innefattade ett antal byggnader, bland annat ett boningshus med sju rum och tre kök. Förutom detta ingick även äganderätten till hälften av Töreboda kakelfabrik. Eriksson och hans familj flyttade följande år till Stockholm. Köpare av fabrik och mark blev kollegan S. Bolinder, vilken tillsammans med sin bror Gustaf kom att driva verksamheten vidare under namnet G & S Bolinder.

Bilden ovan visar en kakelugn som förmodas ha blivit tillverkad i Töreboda. Foto: Torbjörn Sten.

Gustaf Danielsson-Bolinder var född den 20 juli 1848 i Odensåker, och kom arton år gammal som dräng till sin bror i Mariestad. Där fick han lära sig till kakelugnsmakare, och när Eriksson lämnade Töreboda år 1885, så flyttade Gustaf Bolinder dit tillsammans med sin familj och blev fabrikens förståndare. Under brödernas två första år som ägare så skall de 6 anställda vid fabriken ha tillverkat 150 kakelugnar årligen enligt fabriksberättelserna, men därefter ökade produktionen till mellan 200 och 250 stycken per år. Efter 1890 har tyvärr dessa handlingar inte längre varit tillgängliga. Möjligtvis blev även en tredje broder engagerad i fabriken, i varje fall flyttade snickaren Johannes Danielsson-Bolinder tillsammans med sin familj in till Töreboda år 1890 och bosatte sig då i egen fastighet vid Fabriksgatan 2, strax intill kakelfabriken, vilken fanns vid Fabriksgatan 3. Vid nr 5 kom Gustaf Bolinder att vara bosatt tillsammans med familj.

Kakelfabrikör Svante Bolinder avled i Mariestad den 20 januari 1892, och därefter torde sterbhuset samt Gustaf Bolinder ha varit ägare till fabriksrörelsen, vilken vid denna tid benämndes Bolinder& Co.

Emellertid gick det i Dagens Nyheter den 26 juli 1897 att läsa en annons med delvis denna lydelse:

Auktion å kakelugnsfabriken i Töreboda. Torsdagen den 12 Augusti kl. 2 e.m. låta sterbhusdelegarne efter aflidne Kakelugnsfabrikören S. Bolinder försälja sin egande hälft i kakelugnsfabriken i Töreboda med dertill hörande jordområde och boningshus samt nödiga uthus, ladugård, vädersåg och qvarn. Fabriken, som år anlagd på senare tiden, har ett centralt läge vid järnvägsspåret och kanalen, har drifvits och har god omsättning, säljes på billiga vilkor ….

Gissningsvis var det därefter Gustaf Bolinder som blev helägare fram till 1904, vilket var årtalet då ägarna till Skara kakelfabrik övertog Töreboda kakelfabrik. Huruvida Gustaf Bolinder kom att arbeta kvar vid fabriken som anställd har det inte gått att få någon klarhet i, men han var som kakelugnsmakare bosatt i samhället fram till sin död den 16 april 1918.

Den 15 november 1904 tillträdde alltså Skara kakelfabrik som ny ägare till kakelfabriken. Personerna bakom företagsnamnet var lektor Victor Hofling, dennes svärson Carl Olof Muhr och den tidigare kakelugnsmakaren Marcus Andersson-Ståhl, alla bosatta i Skara. Den sistnämndes son, Carl Sigfrid Marcusson-Ståhl utsågs som disponent för fabriken i Töreboda, och kom även att efterträda Hofling som delägare.

I skriften Svenska Industrien från 1907 anger att Töreboda kakelfabrik tre år tidigare tillverkade 400 kakelugnar och att de anställdas antal detta år uppgick till 15 stycken. Tyvärr brann fabriken, som var inrymd i en träbyggnad, ned till grunden i december 1907, men följande år var en stor tegelbyggnad uppförd där kakelfabriken fick sina lokaler, och även det nystartade tegelbruket. Detta tegelbruk kom dock redan 1912 i annan ägo.

Bilderna visar gamla och nya kakelfabriken, den senare i lokaler som även disponerades av tegelbruket. Bildkälla: Mariestad & Töreboda bildarkiv.

Verksamheten vid den nya kakelfabriken tycks ha kommit igång tämligen snabbt, för i Svenska Industrien från 1911-12, som torde ha redogjort för de förhållanden som gällde ungefär tre år tidigare, angav den årliga produktionen till omkring 600 kakelugnar samt en arbetsstyrka bestående av cirka 25 personer. Detta antal innefattade dock även de som arbetade vid tegelbruket. I samma skrift från 1918-19, vilken även den förmodligen belyser förhållandena några år tidigare, redovisas en tillverkning av 700 kakelugnar årligen samt en personalstyrka på 15 personer. Vilket år som produktionen vid kakelfabriken upphörde har inte gått att fastställa, men i varje fall skall verkmästare Johan Wilhelm Nummelin ha inflyttat till Fabriksgatan år 1917. Han hade tidigare tjänstgjort som verkmästare vid bland annat Karlshamns kakelfabrik. Hans vistelse i Töreboda blev dock endast ettårig, och 1919 lämnade disponent Carl Sigfrid Marcusson-Ståhl villan vid Fabriksgatan, och blev tillsammans med hustrun därefter bosatt på annan plats i Töreboda. Han avled den 16 september 1925. Gissningsvis upphörde verksamheten vid Töreboda kakelfabrik omkring 1918-19.

Skara kakelfabriks AB sålde 1919 fastigheten Lilla Larsbo (Fabriksgatan 3 och 5) till en S. Möller. Några ytterligare upplysningar om denne person har tyvärr inte gått att få fram. I församlingsboken ändrades rubriken vid sidan över Fabriksgatan 7 (tidigare 3 och 5) från Kakelfabriken till Keramikfabriken omkring 1920, och vid denna tid flyttade far och son Schnell in på Fabriksgatan, båda med förnamnet Fredrik Wilhelm och med titeln verkmästare. Deras arbetsplats torde då ha varit vid den gamla kakelfabrikens lokaler, eller Töreboda Lervaruindustri som verksamheten kom att benämnas. Schnell den yngre lämnade dock Töreboda redan 1924 och den äldre hade då uppnått den ålder att han kunde räknas som pensionär.

Vid 1920-talets början flyttade även en del fajansarbetare in vid Fabriksgatan, varav många hade sin bakgrund i Gävle och då troligtvis vid Bobergs Fajansfabrik. Vistelsen i Töreboda varade dock endast något eller några år för de flesta av dem. Några namn känns igen från senare verksamheter på andra orter i landet, bland annat Anders Larsson med verkstad i Laholm (senare Laholms keramik) samt Karl Olof Gudmundsson, vilken kom att driva en verkstad i Köping där det tillverkades hushålls- och prydnadsgods. Redan 1919 hade emellertid porslinsmålaren och keramikern August Wilhelm Olsen anlänt till Fabriksgatan 7 tillsammans med hustru och dotter. De kom då närmast från Mölndal, där det vid denna tid fanns en lervaru- och keramikfabrik. Dottern Anna hade även hon titeln porslinsmålare och arbetade troligtvis också på lervarufabriken i Töreboda. Fadern avled dock redan 1921 och Anna Olsen flyttade tillsammans med sin mor två år senare till Gävle, där hon fick anställning som dekormålare och i viss mån även som formgivare vid Bobergs Fajansfabrik. Eftersom det var troligt att far och dotter Olsen fanns bland de anställda, går det att spekulera i att det förutom hushållsgods även tillverkades prydnadsgods vid Törebodafabriken. Arbetet vid fabriken förflöt dock inte problemfritt, utan 1921 satte SAC Syndikalisterna företaget i blockade eftersom de tydligen inte betalat ut löner till arbetarna, och år 1925 försattes Lervaruindustrin i konkurs. I Carl Marcusson-Ståhls bouppteckning antecknades en mindre skuld till Töreboda Lervaruindustris Förvaltnings Aktiebolags konkursbo.

Lervarufabrikens personal samlade utanför fabriksbyggnaden. Mannen längst till höger skall enligt bildtexten vara F W Schnell, och därigenom går det att anta att bilden är från 1920-talets början. Kanske kan damen i vitt vara Anna Olsen? Bildkälla: Mariestad och Töreboda bildarkiv.

Fastigheten inköptes på exekutiv auktion av Edvin Nilsson från Karlsborg och lagfarten erhölls 1926. Därmed fortsatt verksamheten vid Töreboda Lervaruindustri under några år, men även Nilsson blev försatt i konkurs. Detta skedde 1931, och de nya ägarna till fastigheten vid kvarteret Krukmakaren 1 blev därefter Bröderna Anderssons Möbelfabrik.

Birger Johanssons lervarufabrik

Nya lervarufabriken, V Tunberg & Co.

Nya Lervarufabriken. Bildkälla: Mariestad och Töreboda bildarkiv. Foto: Karl-Henrik Henriksson.

Det har ju bedrivits ytterligare lerkärlstillverkning i Töreboda, och då bland annat i en av Birger Johansson omkring 1927-28 startad fabrik/verkstad. Han var född den 27 juli 1895 i Holmestads socken, och skall enligt kyrkoarkivet ha flyttat till Töreboda för första gången vid ungefär 18-års ålder, men möjligtvis kan det ha skett tidigare än så. I husförhörslängden omtalas han som dräng och bodbiträde, men efter att han bildat familj omkring 1919 blev titeln kakelarbetare, så möjligtvis hade arbetsplatsen funnits vid kakelfabriken under en tid. Därefter torde Töreboda Lervaruindustrin ha varit hans arbetsgivare.

Omkring 1927 -28 var det så dags att bli egen företagare. Det har inte lyckats att helt klarlägga var verkstadsbyggnaden var belägen, men muntliga uppgifter tyder på att det var något nordost om kakelfabriken och alldeles intill Göta kanal, något söder om där Järnvägsgatan gör en skarp sväng. Huruvida Johansson hade några anställda under den första tiden är oklart. Men troligtvis var det nog så. Som nya delägare i verksamheten kom i varje fall bröderna Victor och Richard Tunberg in år 1935. Eftersom dessa båda var lärare så går det att förmoda att de inte var praktiskt involverad i produktionen, vilken till största delen utgjordes av blomkrukor.

Enligt uppgift skall Birger Johansson omkring 1941 ha lämnat krukfabriken och i stället startat upp Töreboda keramik vid Skövdevägen. Verksamheten vid blomkruksfabriken drevs då vidare av bröderna Tunberg under namnet Nya Lervarufabriken, V Tunberg & Co. Fabriken skall dock ha lagts ned år 1960. En annan källa omtalar att tillverkningen av nytto- och prydnadsgods tillkom redan 1935 och då under Tunbergs ledning. Där får man även intrycket att Victor Tunberg varit ägare till företaget ända från dess början, vilket i skriften Sveriges Privata Företagare anges ha varit 1928.

Johansson & Bohmans Lervarufabrik

Töreboda Blomkrukor

Lervarufabriken vid Östra Börstorp. Bilden avfotograferad från ett större fotografi, och detta är gjort av Stig Karlsson Töreboda Björkängs hembygdsförening. Ställningen till höger, framför huset, användes vid lerupptagning.

År 1933 beslutade sig Ernst Johansson, född den 17 augusti 1901, och Georg Bohman, född den 12 januari 1887, att bygga upp en lervarufabrik i Töreboda. Av de två var det endast Johansson som hade erfarenhet i yrket, genom sitt arbete vid Lervaruindustrien. Bohman hade tidigare arbetat som gjutare vid Forsviksbruk. Till att börja med inköptes mark vid Östra Börstorp (Krukmakarevägen) på östra sidan av Göta kanal. Därefter påbörjades uppbyggnaden av verkstaden samt inköp av diverse inventarier som bland annat drejskiva och lerkvarnar. Leran togs då alldeles utanför verkstadsporten.

Efterhand utökades verkstadslokalerna och maskinparken, men även på ägarsidan blev det ett tillskott i form av Johanssons svåger Gottfrid Andersson samt Arvid Jansson, och några år senare överlät Georg Bohman sin ägarandel till sonen Arne. I huvudsak bestod produktionen av blomkrukor, men där tillverkades även fat och andra lergodsprodukter. En något annorlunda produkt var de tomtar som Ernst Johansson började framställa omkring 1936, och som en sondotter fortfarande bedriver en viss tillverkning av vid jultid.

Jultomte från Johansson & Bohman. Foto: Jenny Allvin, Mariestads Tidnings lokalredaktör i Töreboda.

Verkstadslokalerna vid Krukmakarevägen blev så småningom för små, och omkring 1962 flyttade företaget till den nybyggda fabriksanläggningen vid Skövdevägen. Under 1980-talet blev det dags för de gamla ägarna att lämna över fabriken till sina barn, och som ny ägare tillträdde då bland annat Ernst Johansons son Jahrl Ernstsson.

Ännu idag 2017 tillverkas blomkrukor vid det som nu kallas Töreboda blomkrukor, och då med Anders Lundholm som ägare sedan 2008. Under åren har det även skett en viss produktion av prydnadsgods som ljuslyktor, vaser, lampskärmar med mera vilka drejats av bland annat John Birgersson och Ezzard Keymer. I Töreboda Björkängs hembygdsförenings årshäfte från 2016 finns en intressant och trevlig artikel om Johansson & Bohmans lervarufabrik.

I två uppteckningar från 1932 har Arvid F Sandberg för Göteborgs Historiska Museums räkning skrivit ned det han fått sig berättat om kruk- och kakelugnsmakaryrket av den förre kakelugnsmakaren och lerkärlsmakaren Frans Oskar Karlsson från Töreboda. Tyvärr har Karlsson inte gått att återfinna i kyrkoarkivet, men efter vad som återgetts i uppteckningen torde han ha haft goda kunskaper i kakel- och lerkärlstillverkning.

Avslutar avsnittet om Töreboda med en högst personlig spekulation. Det går ibland på loppis eller liknande att träffa på keramik med en något bågformad stämpel och med texten TÖREBODA. Denna keramik har inte gått att härleda varken till Töreboda keramik eller Töreboda blomkrukor, och har därför vållat en del funderingar på ett internetforum.

Till Töreboda och Lervaruindustrin inflyttade keramikern samt porslins- och kakelmålaren Wilhelm Olsen tillsammans med hustru och dotter. Dottern Anna Olsen, som även hon titulerades som porslinsmålare, kom senare att vara verksam som dekormålare och formgivare vid Bobergs Fajansfabrik i Gävle. Det kan kännas lite tveksamt om dessa två passade in i en verkstad/fabrik där det enbart tillverkades blomkrukor och liknande gods, så på grund av detta kommer spekulationen att det dessutom fabricerades dekorerat prydnadsgods vid Töreboda lervaruindustri under 1920-talets första år. Dugliga drejare för att framställa dessa varor fanns det ju också. Men som sagt detta är enbart en personlig spekulation.

Här exempel på den ovan nämnda keramiken samt en stämpel. Den gröna vasen är fotograferad av Erik Bergström.

Älgarås

En bild av Carl Wilhelm Jansson med hustru samt en kruka tillverkad av krukmakaren. Bildkälla: Västergötlandsmuseum. Foto: Thure Bäckström resp. Thure Elgåsen.

Carl Wilhelm Jansson kom till världen den 26 augusti 1835 i Fägre (Fägreds) socken, men flyttade som treåring tillsammans med föräldrar och syskon till Undenäs, varifrån de 1841 kom till Älgarås. Tretton år gammal var det dags för gossen att lämna föräldrahemmet och lära sig ett yrke. År 1848 flyttade han så in hos kakelugnsmakare Meister i Mariestad och där blev han kvar i fem år, varefter han som gesäll begav sig till Göteborg. Därifrån återvände han så år 1870 till Älgarås, där han tillsammans med nybliven hustru, och sedermera även några barn, blev bosatt i en backstuga under Björkulla Nolgård med namnet Sannum, även kallad Pottebo. I hushållet kom det efter en tid också att ingå en gesäll.

Produktionen bestod av lerkärl som krukor, fat, skålar med mera samt kakelugnar, men vid kakelugnsmakare Janssons död den 29 december 1918 torde tillverkningen dock ha upphört, eftersom det inte har gått att hitta något i bouppteckningen som visar på en sådan verksamhet. En dotterdotter till Jansson skrev vid 1960-talet ned en berättelse om Pottmakarn i Björkulla, alltså hennes morfar. Återger här något från denna berättelse. Där uppges att Jansson under tre års tid arbetade som gesäll i Tyskland, och möjligtvis var detta under den tid som han enligt kyrkoarkivet befann sig i Göteborg.

Något om hur förhållandena kunde vara så sent som vid 1800-talets senare del går det att få en uppfattning om genom denna berättelse. När Jansson omkring 1870 anlände till Älgarås gjorde han upp med en bybo att han skulle ingå i äktenskap med dennes 18- åriga dotter. Dottern visste ingenting förrän hon vid sedvanligt kyrkobesök tillsammans med föräldrarna till sin förvåning fick höra att det lystes för henne och pottmakarn.

Möjligtvis drabbades Jansson liksom många av sina kollegor av blyförgiftning, och detta i kombination med alkoholförtäring kunde ge upphov till våldsamt humör. Exempel på detta var i samband med marknadsbesök i Töreboda, då de krukor som inte blev sålda där i stället sönderslogs av krukmakaren. En gång skall han i ilska ha kastat en kakelugn som var klar för leverans i den intilliggande Nordasjön. Eftersom kaklen hamnade på femton meters djup var det inte fråga om något bärgningsförsök, utan i stället blev det någon veckas arbete i verkstaden för att tillverka en ny.

Innerst inne var dock Jansson en godhjärtad person, och det visade sig när han besökte en fattig familj i grannskapet. Han blev då varse att de inte hade någon riktig värmekälla i sin stuga, vilket medförde stor fara först och främst för barnen. Jansson lovade då att plocka ihop en kakelugn och komma dit och sätta upp den utan ersättning, och detta löfte höll han också.

Hova

Gustaf Schelander föddes den 26 september 1811 i Örebro, och efter att ha varit i lära hos en buntmakare (körsnär) och därefter hos en bagare kom han 1827 att fortsätta lärlingstiden, men då hos en kakelugnsmakare. Som gesäll lämnade han sin hemstad sju år senare för att bege sig till Stockholm. Gesällvandringen fortsatte följande år och då med besök i Södertälje, Norrköping, Örebro och Askersund innan han 1840 anlände till Meisters verkstad i Mariestad.

Där bildade han familj och arrenderade under en tid en krukmakarverkstad, innan det år 1855 blev en flytt till Hova socken tillsammans med hustru och barn. Bostaden kom att finnas vid Kvarntorp, och möjligtvis byggdes en verkstad upp i närområdet. I hushållet ingick under en tid en gesäll, men efterhand torde de fyra sönerna ha fått hjälpa sin far i hans arbete. År 1868 flyttade makarna med de yngsta barnen till Sanden (Hova Sand) i Hova socken, men om det där byggdes upp någon verkstad är osäkert. Kakelugnsmakare Gustaf Schelander slutade sina dagar den 18 maj 1879.

Amnehärad

I Amnehärad har det i kyrkoarkivet gått att träffa på ett antal kakelugnsmakarfolk under 1800-talets senare del, och den förste av dem var Jan Adolf Andersson. Han föddes den 9 oktober 1933 i Amnehärad, men flyttade med familjen samma år till Hova, varifrån de fyra år senare begav sig till värmländska Varnum. Vid cirka 16- års ålder kom Jan Adolf i lära hos en kruk- och kakelugnsmakare i det närliggande Kristinehamn, och där blev han kvar till 1856 då det blev ett återbesök i Amnehärad. Dock inte som kakelugnsmakargesäll, utan som soldat vid soldatbostället Nunnestad Nolgård. Soldatlivet blev dock inte långvarigt, utan redan året därpå hade han kondition (arbete) som kakelugnsmakargesäll hos Meister i Mariestad. Ytterligare ett år senare, alltså 1858, var gesäll Andersson tillbaka i Amnehärad och då med en nybliven hustru vid sin sida. Där blev de hyresgäster vid Gunnarstorp Nolgård under två år innan de bosatte sig vid Torsvid Sörgård.

Vid Gunnarstorp kom det därefter att vara kakelugnsmakare bosatta under rätt så lång period, och där blev även en kakelfabrik/verkstad uppbyggd. Gissningsvis hade detta skett redan under gesäll Anderssons tid, och att den då hyrdes av honom för någon form av tillverkning. Återkommer till Gunnarstorp senare i denna dokumentation, men följer nu i stället med familjen Andersson till Torsvid Sörgård. Dit anlände de alltså 1860 med nyfödd dotter, och kort därefter fanns även en gesäll Björkman bosatt där. Denne gesäll kom senare att driva kakelfabriken vid Gunnarstorp. I samband med flytten till Torsvid fick Andersson titeln kakelugnsmakare, men det är inte klarlagt vilken form av verksamhet som han drev, och om den hade någon anknytning till den som drevs vid Gunnarstorp. Både Björkman och Andersson antecknades emellertid med varsin samtida rörelse i Kommerskollegiums fabriksberättelser under 1880-talets sista år. Kakelugnsmakare Jan Adolf Andersson avled den 2 augusti 1922.

Efter att Andersson lämnat Gunnarstorp år 1860 kom kakelugnsmakare Anders Gustaf Lindholm fyra år senare att bosätta sig där med sin familj. Hans födelsedatum var den 13 februari 1837 och födelseorten Mariestad, där han hade gått i lära hos sin far. 1869 blev dock anledning att återvända till hemorten för att ta över verkstaden efter fadern, som då avlidit.

Vid Gunnarstorp blev det samtidigt en annan kakelugnsmakarson som tog över, nämligen Per Ludvig Sundvall från Skövde. Enligt husförhörslängden skall Sundvall med familj ha återvänt till Skövde 1874, men detta skedde troligtvis redan tre år tidigare eftersom de vid denna tid fanns antecknade i Skövde kyrkoarkiv som bosatta i den staden.

Carl Johan Björkman kom till världen den 10 augusti 1835 i värmländska Nyed, men då med efternamnet Larsson. Fjorton år gammal lämnade han sin mor, som då blivit änka, för att resa till Stockholm och komma i kruk- och kakelugnsmakarlära. Lärlingstiden fortsatte följande år, alltså 1850, hos Meister i Mariestad. Där hade tidigare två äldre bröder arbetat som gesäller, och även en syster arbetade där som piga. Efter att ha blivit gesäll begav sig Carl Johan omkring fem år senare till Uppsala varifrån han 1858 fortsatte gesällvandringen till Karlstad och följande år vidare till Kristinehamn.

Till Amnehärad kom han första gången år 1860, men vandringslusten fanns kvar så året därpå blev det ännu ett besök i Uppsala innan det ytterligare ett år senare blev slutgiltig bosättning i Amnehärad. Där kom han då som gesäll att vara bosatt hos Jan Adolf Andersson vid Torsvid Sörgård och ett år senare flyttade även hans blivande hustru dit. När Björkman lämnade Torsvid år 1873 för att tillsammans med familjen bosätta sig vid Gunnarstorp hade barnaskaran blivit tämligen stor, men tyvärr uppnådde ingen av sönerna vuxen ålder så att de kunde överta rörelsen. Kakelugnsmakare Carl Johan Björkman slutade sina dagar den 21 juli 1901, och bland de tillgångar som upptogs i hans bouppteckning märks Diverse formar och wärktyger till krukmakare wärkstaden. Eftersom det fanns formar i verkstaden torde det, förutom lerkärl, även ha tillverkats kakel till kakelugnar där.

Adolf Björnberg, på fotot till vänster tillsammans med familjen. Bilderna har ställts till förfogande av hans barnbarns barn Lisbeth Petersson.

Samma år som Björkman avled anlände en ny kakelugnsmakare till Gunnarstorp, och denne var Adolf Simon Björnberg. Han blev född den 25 december 1857 i Essunga socken. Fadern drev där ett krukmakeri, men flyttade 1862 med familjen till Stora Mellby, där det också byggdes upp en krukmakarverkstad. Flera av sönerna, samt efterhand även sonsöner och en sondotter, kom senare att under kortare eller längre perioder arbeta vid denna verkstad.

Så blev även fallet för Adolf Björnberg, men 1873 gav han sig iväg på en gesällvandring där första anhalten blev Gränna. Tre år senare fanns han i Velinga socken något utanför Tidaholm, där brodern Erik Fredrik drev en kruk- och kakelugnsmakarverkstad. Året därpå återvände han till Stora Mellby för att under de två kommande åren fullgöra sin militärtjänstgöring.

Tillsammans med den blivande hustrun begav han sig 1883 till Dals Eds socken där en egen rörelse startades upp, men fem år senare flyttade familjen, som då även bestod av ett par barn, vidare till Trollhättan. I denna stad kom Adolf att arbeta vid brodern Axel Rudolf Björnbergs kakelfabrik, och där blev det också tillökning i familjen genom bland annat sonen Axel Rudolf Knut, som föddes den 18 september 1889. Till Kungsbacka flyttar familjen 1893 och samma år blev de boende i närliggande Hanhals socken. I denna trakt blev sedan familjen kvar till 1901, då det blev flytt till Amnehärad.

Björnbergs bosatte sig där till att börja med vid Gunnarstorp Nolgård i Gunnarstorp rote, varvid Adolf Simon övertog verkstaden efter Carl Johan Björkman. Enligt uppgift* så var tillverkningen av kakelugnar inte så omfattande, eftersom efterfrågan hade börjat minska vid denna tid. I stället bestod den huvudsakliga produktionen av lerkärl, det vill säga fat, krus, krukor och skålar m.m. Dessa lastades sedan på en dragkärra som Björnberg med hjälp av hustrun drog iväg med på försäljningsresor till marknader och hushåll i bygden. Familjen, förutom två döttrar som flyttat till Nordamerika, blev senare bosatta vid Torsvid Sörgård i samma rote. Några år senare fanns de vid Torsvid Mellomgård, där en lantgård inköptes, men då har ännu en dotter samt en son begivit sig till det stora landet på andra sidan Atlanten.

Kvar av barnen fanns då bara Axel Rudolf Knut, som blivit upplärd i kakelugnsmakaryrket av fadern, och kanske dessutom fick vara en tid hos farbrodern Axel Rudolf i Trollhättan. Även Axel Björnberg bedrev en viss tillverkning av lerkärl och blomkrukor samt sänken som vänerfiskarna använde till sina nät. I huvudsak arbetade han dock med uppsättning av kakelplattor och kakelugnar. Med detta hade han mestadels full sysselsättning och inte så sällan fick sonen Karl följa med som hantlangare. Nora Bergslags Järnväg anlitade tidvis Axel Björnbergs tjänster, och detta kunde medföra arbete långt ifrån hemmet. Förutom kakelugnsmakeriyrket drevs även ett jordbruk. Adolf Simon Björnberg avled den 11 november 1935 då han var bosatt på Amnehärads ålderdomshem, och sonen Axel slutade sina dagar den 14 augusti 1968.

* Axel Björnbergs son Karl har skrivit de två berättelserna Amnehärad i minnen och forskning (2002) och Nyss var tiden gammal i vilka det berättas en del om hans far och farfar samt deras yrke.

Kakelugnarna är uppsatta av Axel Björnberg. Den till vänster finns i den fastighet där han var bosatt, och den till höger i en annan av släktens gårdar. Foto: Curt Olofsson. Samtliga bilder har erhållits genom Lisbeth Petersson.

Ett stort tack till: Lena Persson Falbygdens museum, Ann-Marie Brandt Falköping, Jessica Holst Hjo kommun, Roland Froh Hjo-Tibro Släktforskarförening, Per-Göran Ylander Hjo, Tibro museum, Jan-Åke Andersson Tibro, Britta Zachs Tibro, Märith Lingehed, Evy Olsson Skara kommun, David Jonsson Skara bibliotek, Carina Seiberlich Västergötlands museum, Emma Malmrot Skövde kommun, Monica Moberg Skövde, Kent Friman, Kerstin Ask Stadsbiblioteket Mariestad, Camilla Pärleborn Mariestads kommun, Vadsbo museum, Stig Karlsson Töreboda hembygdsförening, Jahrl Ernstsson Töreboda, Bengt Jacobsson Älgarås, Kjell Björnberg och Lisbeth Petersson. Ett särskilt stort tack till Björn Ohlsson vid Vänermuseet i Lidköping som tillhandahållit en stor mängd intressant material.

Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Skaraborgs län på 1700- och 1800-talet