Kruk- och Ka­kel­ugns­ma­ka­re i Sö­der­man­lands län på 1700- och 1800-talet

Möjligtvis berodde det på de många slotten och herr­går­dar­na i länet att det även fanns ett stort antal kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re verksamma där. Av­sätt­ning­en torde ha varit tämligen god med sådana köpstarka kunder i närområdet.

Na­tur­ligt­vis var kon­cent­ra­tio­nen av dessa hant­ver­ka­re som störst i de större städerna Nyköping och Eskilstuna, men även i till exempel Mariefred och Torshälla var deras antal för­vå­nans­värt stort. Nu var det inte enbart i städerna som det fanns re­pre­sen­tan­ter för denna yrkesgren, utan ett för­hål­lan­de­vis stort antal hade etablerat sig på lands­byg­den. De socknar där hantverket utövades i lite större ut­sträck­ning var bland annat Bettna, Lerbo, Sköldinge, Floda, Lilla Malma (Malmköping) och fram­förallt Västra Vingåker.

Be­näm­ning­ar­na kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re berättar inte något direkt om vad som till­ver­ka­des vid hant­ver­ka­rens verkstad.

Under 1700-talet användes mestadels titeln krukmakare medan det under 1800-talet blev mer vanligt att kalla hant­ver­ka­ren för ka­kel­ugns­ma­ka­re. Detta oberoende om det bara till­ver­ka­des krukor och annat hus­hålls­gods i verkstaden eller enbart kakel. I det flesta fall fram­ställ­des nog båda pro­duk­ter­na hos de enskilda hant­ver­kar­na. Möjligtvis är det därför som de olika yr­kes­be­näm­ning­ar­na har använts om samma person vid olika tillfällen. Detsamma har även blivit gjort i denna do­ku­men­ta­tion. I slutet av 1800-talet tillkom så den yrkesgrupp som enbart sysslade med upp­sätt­ning av i många fall fa­brikstill­ver­ka­de kakelugnar. Dessa benämndes även de som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Denna do­ku­men­ta­tion, som i huvudsak tillkommit genom uppgifter i man­talslängd, kyrkoarkiv och Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser har till stor del begränsat sig till 1800-talet beroende på att det är under detta århundrade som arkiven varit lät­till­gäng­li­gast och hant­verks­pro­duk­tio­nen som störst.

Do­ku­men­ta­tion är emellertid långt ifrån en full­stän­dig re­do­gö­rel­se över de kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som varit verksamma i länet.

De adresser, som till exempel hus-/tomtnummer eller gårdsnamn, vilka förekommer i texten är sådana där personerna var man­tals­skriv­na eller kyr­ko­bok­för­da och i de flesta fall bosatta. Även om verk­stä­der­na hu­vud­sak­li­gen var placerade i anslutning till bostäderna, så kan det finnas enstaka fall där de hade blivit uppbyggda på annan plats.

De årtal som finns angivna i do­ku­men­ta­tio­nen angående när personer har flyttat är uppgifter som hämtats från kyr­ko­ar­ki­ven, men troligtvis kunde det ibland dröja både ett eller flera år innan en flytt blev införd i längderna. Även fö­del­se­da­tum kan i vissa fall vara osäkra. Där det varit möjligt att hitta uppgifter i fö­del­se­bo­ken och dessa uppgifter inte stämmer mot de som finns angivna i hus­för­hörs­läng­der­na, så har fö­del­se­bo­kens fö­del­se­da­tum använts i do­ku­men­ta­tio­nen.

Nyköping

I Nyköping har det sedan lång tid tillbaka funnits två för­sam­ling­ar, nämligen Sankt Nicolai (Västra för­sam­ling­en) och Allhelgona (Östra för­sam­ling­en).

Staden var tidigare indelad i fem kvarter varav 1 till och med 3 fanns i de västra delarna, alltså väster om Nykö­pingsån, samt 4 och 5 i de östra. Dessutom utgjord stock även det en uppdelning av staden i olika geo­gra­fis­ka områden. Detta begrepp har dock använts sparsamt i denna do­ku­men­ta­tion.

Några exakta uppgifter om när de första kruk­ma­kar­na etablerade sig i staden har tyvärr inte gått att få fram, men 1632 skall ersättning ha betalats ut till Kru­ke­ma­ka­re Petter och Kru­ke­ma­ka­re Jöran på grund av den omfattande brand som härjade i 1:a och 2:a kvarteret föregående år. Redan 1577 skall det dock, enligt en skriftlig handling, ha funnits en krukmakare i Nyköping.

I man­talsläng­den har det gått att träffa på Kru­ke­ma­ka­re Michill under perioden 1647-57, och Sven Kru­ke­ma­ka­re under perioden 1664-69. Därefter fanns Oluf Kru­ke­ma­ka­re där från 1676 och fram till och med 1681. Nills (Nils) Kru­ke­ma­ka­re har blivit inskriven i man­talsläng­den från 1686 och fram till och med 1696. Under de senare åren skall han dock ha vistats på Hospitalet. Samtliga dessa krukmakare som har gått att återfinna i man­talsläng­den var inskrivna i 1:a kvarteret.

På en fas­tig­hetskar­ta från 1676 anges Nils Kru­ke­ma­ka­re vara ägare till gård nr 32 i 9:e stocken 1:a kvarteret, vilket skall motsvara tomt nr 95-96 på 1888-års karta och en nutida adress torde då vara un­ge­fär­li­gen Västra Träd­gårds­ga­tan 7-11.

Vid 1700-talets början skall det ha funnits en krukmakare Olof Jacobsson Uhrberg verksam i Nyköping, men eftersom man­tals­läng­der saknas för den aktuella perioden har det inte gått att få fram några yt­ter­li­ga­re upp­lys­ning­ar om denne person.

Enligt muntliga källor skall Johan Skragge, kommen från en stor och välkänd släkt, ha varit verksam som krukmakare i Nyköping under 1700-talets första årtionde. En nutida ättling, Robert Andersson i Nyköping, har fört tra­di­tio­ner­na vidare och liksom sin förfader sätter han inte bara upp kakelugnar utan tillverkar dem även.

Två år innan ryssarna brände Nyköping, alltså 1717, stod krukmakare Christop­her Bode som ägare till tomt nr 2 i 1:a stocken, 1:a kvarteret. Detta torde motsvara dagens Västra Storgatan 4. Vid en in­ven­te­ring hos kru­ko­ma­ka­re­mäs­ta­ren samma år angavs hans gård ligga vid Stora gatan in emot Wästra Tullporten.

Johan Christop­her Bode skall ha blivit mästare 1710 och sju år senare betalade han som brudgum förärings pengar till Nyköpings skola. I den inte alltför välskrivna dödsboken, går det med viss tvekan uttyda att Bode avled i mars 1731, men detta torde säkerligen stämma, eftersom hans änka i man­talsläng­den följande år angavs som ägare till fas­tig­he­ten.

Till gården hade det då även kommit en krukmakare Carl Giertsen, vilken möjligtvis ar­ren­de­ra­de Bodes verkstad under en tid. Efter något år hade han emellertid bosatt sig vid en annan gård i 1:a kvarteret, osäkert dock vilken eftersom man­tals­läng­der­na vid denna tid inte anger några tomt- eller gårds­num­mer.

Nu blev tiden som krukmakare i Nyköping inte så långvarig för Giertsen, eftersom hans hustru redan 1734 an­teck­na­des som änka. I artikeln Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från ca 1700 till 1846 står följande om en Carl Gersyns, vilken torde vara densamme som ovan nämnde Carl Giertsen: Mästare 1730, stock­holms­skrå­et.

I skriften Biografen. Ett 1600-1700-tals kvarter i Nyköping, vilken redovisar en ar­ke­o­lo­gisk un­der­sök­ning i kvarteret Biografen som ge­nom­för­des åren 1987-1988, skrivs bland annat följande: Inom tomt 17 och 19 i kvarteret Biografen hittades en av­falls­grop in­ne­hål­lan­de bränn­plå­tar till en ugn och mängder av felbränd keramik. I arkiven omnämns en krukmakare på tomten under 1730-talet.

Tyvärr nämns inget kruk­ma­kar­namn, men möjligtvis kan det ha varit Giertsen som var verksam där. Detta kvarter omgärdas av Västra Storgatan-Brunns­ga­tan-Västra Kvarn- gatan och Ba­ga­re­ga­tan.

Johan Georg Stein, vilken år 1733 blev mästare i Nyköping, har gått att träffa på i följande års man­talslängd som boende vid 1:a kvarteret. Som tidigare nämnts fanns det vid denna tid inga uppgifter om gårds- eller tomtnummer i längderna. Redan 1737 hade Stein troligtvis avlidit, eftersom änkan då angavs som ägare till fas­tig­he­ten.

Två år senare fanns, förutom änkan, även kruk­ma­ka­ren Tobius Domenikus Creutzmül­ler, vilken blivit mästare i Nyköping år 1738, bosatt vid gården. Giss­nings­vis hade han då gift sig med änkan och därmed även övertagit Steins gård och verkstad. Från och med 1740-års man­talslängd har gården fått be­näm­ning­en nr 28 i 1:a kvarteret, vilket enligt 1888-års karta torde motsvara un­ge­fär­li­gen nuvarande Ba­ga­re­ga­tan 30-32. Creutzmül­ler skall detta år, alltså 1740, ha erhållit understöd samt vård för sjukdom och två år senare verkar han ha lämnat gård nr 28 i 1:a kvarteret. Därefter har det inte gått att träffa på något kruk­ma­kar­folk vid denna adress.

Christop­her Bodes änka kom under ett flertal år efter makens frånfälle att vara bosatt vid gården nr 2 i 1:a kvarteret, men från och med 1737 fick hon sällskap där av krukmakare Anders Ekengren, vilken hade blivit mästare två år tidigare. Eftersom Ekengren därefter an­teck­na­des som ägare till fas­tig­he­ten, går det nog att anta att det blev äktenskap mellan änkan och kruk­ma­ka­ren. I hushållet kom det under följande år att ingå någon gesäll och lärling. Inte heller Ekengren fick dock någon långt tid som krukmakare i Nyköping, utan han avled redan i juli 1743. Änkan Helena Sundström drev troligtvis verk­sam­he­ten vidare, och då med hjälp av en gesäll och en lärling.

I 1746-års man­talslängd har det dock kommit en ny krukmakare till gården, och då i form av Lars Marin, vilken föregående år gift sig med änkan. Helena Sundström blev emellertid änka för tredje gången den 27 mars 1764 då maken avled vid 60 års ålder. Endast någon månad senare fick hon följa honom i graven, men då vid den an­märk­nings­värt höga åldern av 90 år.

Om det därefter bedrevs någon kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het vid denna adress är osäkert, men i de därefter följande, till­gäng­li­ga hand­ling­ar­na har det inte gått att se några sådana hant­ver­ka­re vid gård nr 2 i 1:a kvarteret.

Vid en annan gård i staden, nämligen nr 5 i 2:a kvarteret, vilken enligt 1888-års karta torde motsvara un­ge­fär­li­gen nuvarande Fruängs­ga­tan 34, fanns från och med 1715-års man­talslängd kruk­ma­ka­ren Håkan Dimming (Dymming) inskriven till­sam­mans med familj och arbetsfolk. Han skall dock redan tre år tidigare ha blivit mästare i staden. Även om för­sam­ling­ens dödsbok har upplevts som i det närmaste oläsbar, så kan det där gå att se en anteckning om att Håkan Dimming avled i maj 1737.

Änkan kom därefter att anges som ägare till fas­tig­he­ten, men i 1739 års man­talslängd hade hon fått sällskap vid gården av krukmakare Jöns Lundberg samt två gesäller. Giss­nings­vis hade det då blivit giftermål mellan änkan och Lundberg. Så länge stadens man­tals­läng­der har varit till­gäng­li­ga, alltså till och med 1751, har Lundberg kunnat träffas på vid gård nr 5 i 2.a kvarteret, men när längderna återkom femton år senare hade han dock försvunnit därifrån.

Jöns Lundberg lämnade jordelivet den 26 januari 1759, och en boupp­teck­ning upp­rät­ta­des efter honom samma år. I denna boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat fas­tig­he­ten gård nr 7 i 2:a kvarteret (Fruängs­ga­tan 32), vilken troligtvis hade inköpts efter gif­ter­må­let. Vidare i boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar en tämligen stor fordran hos Stjärn­holms herrgård, vilket torde betyda att Lundberg utfört arbete där eller levererat kakelugnar dit. Enligt uppgift skall Hindrich Öfverberg, vilken senare blev ålderman i Stockholms kruk- och ka­kel­ugns­ma­karäm­be­te, under perioden 1855-59, ha gått i lära hos Jöns Lundberg.

Vid 1760-talets senare del fanns det återigen en kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Jöns (Jonas) Lundberg i Nyköping. Även om Jöns Lundberg (den äldre) år 1739 blev far till en son med namnet Jöns, så känns det tveksamt att det är denne som senare skulle gå att återfinna som krukmakare i staden. Detta eftersom det varken i Jöns Lundberg den äldres boupp­teck­ning eller i hans änkas (Katharina Giölman), vilken avled 1762, nämns någon son med namnet Jöns. Däremot anges i Katharina Giölmans boupp­teck­ning 1762 en ka­kel­ugns­ma­ka­re vid namn Jöns Lundberg-Andersson som förmyndare till hennes två yngsta barn från äk­ten­ska­pet med Håkan Dimming.

För övrigt skall Jöns Lundberg Andersson komma att gifta sig med Anna Catharina Dimming, vilken alltså var den omyndiga dottern till Katharina Giölman, som han varit förmyndare för några år tidigare. Om det fanns något släktskap mellan de två Jöns Lundberg är oklart, men i varje fall skall den yngre ha arbetat som gesäll vid den äldres verkstad under 1750-talet.

I 1766 års man­talslängd har det gått att återfinna krukmakare Jonas (Jöns) Lundberg vid gård nr 142 i 1:a kvarteret till­sam­mans med sin hustru. Denna adress skall enligt 1888- års karta motsvara un­ge­fär­li­gen området som numera finns vid och emellan Ba­ga­re­ga­tan 15 och Fruängs­ga­tan 16. Vid nr 143 i 1:a kvarteret (mellan Ba­ga­re­ga­tan 15 och 13) var samtidigt krukmakare Samuel Wallin bosatt till­sam­mans med familj och arbetsfolk.

Makarna Lundberg-Dimming blev kvar vid nr 142 fram till 1771 då de i stället gick att återfinna vid nr 57 i samma kvarter. Två år senare hade de hamnat vid gård nr 7 i 2:a kvarteret, alltså den gård som tidigare hade ägts av hustrun Anna Catharina Dimmings mor. Paret har senare i man­talsläng­den varit inskrivna vid gård nr 12 i 1:a kvarteret, men efter 1783 har de inte längre gått att återfinna i dessa handlingar.

I hus­för­hörsläng­den anges att krukmakare Jonas (Jöns) Lundberg lämnade gård nr 7 i 2:a kvarteret vid 1770-talets början för att till­sam­mans med hustru och dotter flytta till Tistad, för­mod­li­gen är det då Tistads slott i Bärbo socken som avses, men i denna församling har de dock inte gått att återfinnas, och därmed är deras vidare öden tyvärr okända. Även en äldre dotter till Håkan Dimming och Katharina Giölman blev gift med en krukmakare, nämligen Carl Magnus Åhrman, vilken enligt hus­för­hörsläng­dens an­teck­ning­ar skall ha blivit född 1733. Fö­del­se­or­ten torde ha varit Eskilstuna, och där bör han nog även ha kommit i kruk­ma­kar­lä­ra, möjligtvis under en tid hos svågern Pehr Öhrling. I varje fall omnämns Åhrman i någon skriftlig handling som kruk­ma­kar­ge­säll i staden omkring 1757.

Tyvärr har det inte gått att få fram några uppgifter om när han anlände till Nyköping, men i Katharina Giölmans boupp­teck­ning från 1762 uppges att hennes dotter Eva Christina Dimming då var gift med ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Carl Magnus Åhrman, och två år senare kom deras förstfödda dotter till världen. Giss­nings­vis hade Åhrman innan dess arbetat som gesäll hos Jöns Lundberg under en tid.

Paret har från och med 1766-års man­talslängd, dessa hade då inte varit till­gäng­li­ga sedan femton år tillbaka, gått att återfinna vid gård nr 5 i 2:a kvarteret (Fruängs­ga­tan 34), alltså den gård där tidigare Håkan Dimming och därefter Jöns Lundberg varit bosatta. För övrigt kom denna gård att kallas Tull­skri­va­re Huset, och beboddes då av tul­l­in­spek­tor Esaias Ratsky, vilken drev krogen Sista Slanten vid Västra Tullbommen.

Familjen Åhrman kom till­sam­mans med någon gesäll och lärling att vara bosatta vid denna gård i drygt tio år innan de hyrde bostad vid gård nr 7 i samma kvarter. Någon gång under 1780-talets början flyttade Åhrmans till 5:e kvarteret i Allhelgona församling.

I man­talsläng­den har de från och med 1787 gått att träffa på vid gård nr 100 i detta kvarter, och detta torde enligt 1888-års karta un­ge­fär­li­gen motsvara dagens S:t Anne- gatan 19-21. Nu är det dock mycket osäkert om det fanns någon verkstad vid denna gård.

Efter att Carl Magnus Åhrman blivit änkeman 1788 och de två döttrarna flyttat till Stockholm, har inte heller han gått att träffa på i några handlingar, så hans vidare öden är tyvärr okända.

I 1766-års man­talslängd har det gått att träffa på krukmakare Samuel Wallin vid gård nr 143 i 1:a kvarteret, (ett numera obebyggt område mellan Ba­ga­re­ga­tan 15 och 13), för första gången, men eftersom längderna saknas för perioden 1751-66, så kan han säkerligen ha varit bosatt där ett antal år tidigare.

I en boupp­teck­ning som 1761 upp­rät­ta­des efter att Wallins första hustru avlidit upptogs som tillgångar bland annat gården nr 143, och därmed torde denna fastighet ha varit bebodd av kru­ko­ma­kar­mäs­ta­ren och hans familj redan då och möjligtvis även när det första barnet föddes sju år tidigare. Hus­för­hörs­läng­der­na har blivit till­gäng­li­ga från och med 1770, och då fanns Samuel Wallin inskriven vid nr 143 till­sam­mans med sin nya hustru och tre döttrar samt gesällen Anders Schmidt, vilken senare skulle bli svärson i huset. I längden anges Wallins födelse-år till 1724.

Kru­ko­ma­ka­re Samuel Wallin avled dock den 10 juni 1777, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar, förutom gården nr 143-144 i 1:a kvarteret, även gård nr 142 i samma kvarter. Detta område innefattar nuvarande Fruängs­ga­tan14- 16 och Ba­ga­re­ga­tan 13-15 samt området mellan dessa adresser. I boupp­teck­ning­en fanns som tillgångar även en stor mängd Nya och obrukade Stenkäril till exempel 200 fat, 160 tallrikar, 150 skålar och drygt hund­ra­ta­let krukor i olika storlekar.

Troligtvis drev änkan under en tid verkstaden vid nr 143, men efter något år tog svärsonen Anders Schmidt över verk­sam­he­ten. Schmidt, som enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter var född 1742, hade varit gesäll hos Samuel Wallin från omkring 1766 och fram till dennes död, och därefter hos änkan under en kort tid, innan han genom giftermål med en dotter i huset kunde överta verkstaden och gården. Nu torde denne krukmakare inte ha drivit någon stor verksamhet eftersom han tydligen arbetade ensam i verkstaden. Tyvärr har det inte gått att följa honom i husförhörs-

längderna, men i artikeln En ka­kel­ugns­ma­ka­re i Nyköping i Sen­gusta­vi­ansk tid berättas att han under seklets sista år blev all­mo­ge­hjon, och följande år för­kla­ra­des som utfattig.

I samband med att Schmidt övertog gård nr 143, flyttade änkefru Ingeborg Wallin till in­til­lig­gan­de gård nr 144. Möjligtvis fanns det en kruk­makar­verk­stad även vid denna gård, eftersom det hos änkan kom att finnas några lärlingar bosatta, däribland Sven Berggren, vilken enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter var född 1756. (tveksam uppgift).

Efter att 1784 ha gift sig med änkefru Wallins yngsta dotter, kunde Berggren, som under perioden 1757-61 skall ha gått i lära hos en krukmakare i Stockholm, överta verkstad och gård vid nr 144. Där kom det sedan att bedrivas en tämligen stor verksamhet med hjälp av lärlingar och gesäller, till exempel skall det år 1792 ha funnits fem gesäller och ett flertal lärlingar i hushållet, och detta antal skulle utökas yt­ter­li­ga­re under kommande år.

I artikeln En ka­kel­ugns­ma­ka­re i Nyköping i Sen­gusta­vi­ansk tid, författad av Elin Håkansson och publicerad i årsboken Sörm­lands­byg­den från 1937, berättas något om Berggren, och där finns även ett rätt stort antal bilder på kakelugnar som för­fat­ta­rin­nan anser komma från denne kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­res till­verk­ning. Vissa av dessa kakelugnar har varit uppsatta i Nyköpings-hem och vissa vid Sörm­länds­ka herrgårdar. Några av ugnarna finns numera vid Sörmlands museum i Nyköping.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Sven Berggren avled dock den 2 oktober 1803, och i den tämligen omfattande boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar, förutom gårdarna nr 141 och 142, bland annat 20 stycken modeller till kakelugnar, 3:ne fär­dig­gjor­da kakelugnar af olika sorter samt stenkiäril. I man­tals­läng­der­na angavs Berggrens hemvist vid denna tid till nr 142-143-144 i 1:a kvarteret.

Efter makens frånfälle tog änkan Beata Berggren över verk­sam­he­ten, och drev den med hjälp av någon eller några gesäller. År 1817 skall dock fastighet med verkstad ha övertagits av C J Rundblad, vilken tidigare arbetat som gesäll hos änkan, men något år senare blev det i stället ka­kel­ugns­ma­ka­re Zielfeldt som tog över verk­sam­he­ten och drev

den fram till omkring 1827, då han till­sam­mans med sin familj flyttade till Östra för­sam­ling­en. Därmed torde verk­sam­he­ten vid denna verkstad ha upphört. Mer om herrar Rundblad och Zielfeldt senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Malachias Möller, vilken enligt hus­för­hörsläng­dens an­teck­ning­ar skall ha blivit född 1736, har från omkring 1767 gått att träffa på vid gård nr 94 i 1:a kvarteret till­sam­mans med sin familj samt en gesäll. Efter att ha blivit änkeman flyttade han med de två barnen omkring 1774 över till den östra sidan av ån och blev där bosatt i 5:e kvarteret, till att börja med vid gård nr 45, men ungefär tio år senare i egen fastighet vid nr 39. (Enligt 1888-års karta skall detta un­ge­fär­li­gen motsvara nuvarande Östra Storgatan 18).

Nu fick kruk­ma­kar­mäs­ta­re Möller ingen lång tid vid denna gård, utan han avled redan den 28 mars 1786. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat fas­tig­he­ten vid nr 39 i 5:e kvarteret samt Wärckstads Saker och Fär­dig­gjort Arbete. I skriften Den svenska kakelugnen författad av Susanna Scherman berättas att Malachias Möller under 1770-talet fick sätta upp några stock­holmska­kel­ug­nar, samt även leverera och sätta upp flera gröna kakelugnar och enkla tegelugnar vid den sörm­länds­ka herrgården Björksund.

Möllers son Carl Petter, vilken var född 1768, blev också han ka­kel­ugns­ma­ka­re, och bedrev under slutet av 1700-talet en verksamhet i Norrtälje, men återvände efter några år till Nyköping.

Nu tog sonen dock inte över sin fars verkstad, utan den överlät hans styvmor, alltså Malachias Möllers änka, till Eric Wennermark och dennes hustru, vilken var sys­ter­dot­ter till änkefru Möller. Wennermark, som enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter var född 1753, hade gått i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Stockholm under perioden 1774-1778 och blev mästare i Nyköping år 1788. Giss­nings­vis hade han då under en tid arbetat som gesäll hos Möller.

Eric Wennermark drev verk­sam­he­ten vid nr 39 i 5:e kvarteret med hjälp av ett par gesäller och lärlingar, men efter några års sjukdom, avled han den 11 juni 1803. Under sjuk­doms­ti­den var det hans hustru som ansvarade för rörelsen, vilket hon även gjorde efter makens frånfälle. Förutom gården vid nr 39 i 5;e kvarteret upptogs som tillgångar i den avlidnes boupp­teck­ning bland annat Diverse fär­dig­gjordt arbete samt Wärk­stads­sa­ker.

Hos änkefru Wennermark kom det under åren att finnas ett stort antal gesäller som inneboende, och då troligtvis även i arbete, bland annat Carl Johan Rundblad och Gustaf Adolf Zielfeldt, men omkring 1827 övertogs verkstad och övriga byggnader vid nr 39 av den sistnämnde.

Gustaf Adolf Zielfeldt föddes den 11 november 1793 i Vimmerby, och sexton år senare kom han i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Spole i Linköping. Där blev han gesäll 1814, men följande år hamnade han hos änkan Wennermark i Nyköping. Efter att under en tid ha återvänt till Linköping blev det även ett besök i Eskilstuna och i Stockholm innan han år 1818 ännu en gång blev gesäll hos änkan Wennermark.

Följande år övertog han gårdar och verkstad vid nr 141-143 i 1:a kvarteret, alltså Berggrens, vilken under en tid ägts och drivits av Carl Johan Rundblad. Där drev Zielfeldt verk­sam­he­ten med hjälp av gesäller och lärlingar fram till 1827, då han till­sam­mans med familjen återvände till Allhelgona, eller Östra för­sam­ling­en, och gård nr 39 i 5:e kvarteret, vilken därmed övertogs efter änkan Wennermark. I hushållet kom det, förutom hustru och barn, även att ingå ett antal gesäller under de följande åren, men ka­kel­ugns­ma­ka­re Gustaf Adolf Zielfeldt fick sluta sina dagar den 22 juli 1838. Tyvärr hade ekonomin inte varit den bästa under de senare åren, och efter sin död försattes Zielfeldt i konkurs, ett öde som även drabbade hans änka.

I Post- och Inrikes Tidningar från den 7 februari 1842 fanns sålunda en annons med följande lydelse införd:

På begäran af Sysslo­män­nen i Konkursen efter aflidna Ka­kel­ugns­ma­ka­re-enkan Margareta Zielfeldt, kommer genom offentlig Auktion, som förättas å Auk­tions­kam­ma­ren härstädes, Thorsdagen den 24 in­ne­va­ran­de månad, kl. 12 på dagen, att försäljas nämnde Kon­kurs­mas­sas här i Staden ägande fastighet, Gården N:o 39 uti femte Qvarteret, in­ne­hål­lan­de 1,868 qv. alnar stadsjord med åbyggnader, hvaribland äro Ka­kel­ugns­ma­ka­re-verkstad med brännugn, jemte kun­gö­ran­det häraf, till­kän­na­gifves, att gården får tillträdas den 1 in­stun­dan­de April, samt att vilkoren för kö­peskil­ling­ens erläggande kommer att meddelas vid auk­tions­till­fäl­let.

Nyköping den 3 Februari 1842. Auk­tions­kam­ma­rens Fö­re­stån­da­re.

Av följande hus­för­hörs­läng­der att döma, så var det ingen ka­kel­ugns­ma­ka­re som blev ägare till fas­tig­he­ten, så troligtvis bedrevs det därefter ingen kruk- eller kakelugns- ma­ke­ri­verk­sam­het vid denna gård.

Carl Johan Rundblad föddes den 17 juli 1786 i Karlskrona Ami­ra­li­tets­för­sam­ling. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des under perioden från 1799 till och med 1806 hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Stockholm. Som gesäll kom han omkring 1813 till änkefru Berggrens verkstad i Nyköping, alltså den vid gård nr 141-143 i 1:a kvarteret. Fyra år senare blev han mästare, och då hade han även blivit ägare till denna gård.

Efter att Zielfeldt övertagit verk­sam­he­ten flyttade Rundblad till­sam­mans med hustru och barn till Allhelgona, eller Östra för­sam­ling­en, och blev efter en tid bosatt vid gård nr 53 i 4:e kvarteret, vilken övertagits efter svärmodern. Giss­nings­vis skötte Rundblad vid denna tid verkstaden åt änkan Wennermark vid nr 39, och möjligen arbetade han även en tid hos Zielfeldt, men när han avled den 15 mars 1843, var ti­tu­la­tu­ren före detta ka­kel­ugns­ma­ka­re.

I Nyköping stads man­tals­läng­der för åren 1805-1809 fanns ka­kel­ugns­ma­ka­ren Nils Stenholm, till­sam­mans med någon gesäll, inskriven vid gård nr 116 i 1:a kvarteret, vilket enligt 1888-års karta torde motsvara dagens Västra Kvarngatan 16, alltså vid denna gatas korsning med Ba­ga­re­ga­tan. Stenholm var född den 2 december 1753 i Strängnäs, och i denna stad kom han även i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra samt arbetade som gesäll. Efter att ha varit verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re i hemstaden flyttade han till­sam­mans med sin hustru till Nyköping och gård nr 116 omkring år 1805. Fyra år senare återvände makarna till Strängnäs, där en verkstad startades upp. Denna drevs därefter av Stenholm fram till att han avled den 14 augusti 1813.

I stället blev från och med 1809 ka­kel­ugns­ma­ka­ren Anders Malmqvist till­sam­mans med en gesäll och lärling bosatt vid gård nr 116. Efter endast ett par år lämnade han dock gården för att i stället bosätta sig vid när­lig­gan­de nr 121-122. Därefter skulle det dröja till 1838 innan det återigen fanns en ka­kel­ugns­ma­ka­re vid denna gård, och detta genom Anders David Hallgren, som där kom att driva en tämligen stor verksamhet. Mer om detta längre fram i do­ku­men­ta­tio­nen.

Anders (Larsson) Malmqvist föddes 1786 i Dunkers/Lilla Malma socken (Malmköping), men femton år gammal kom han i lära hos krukmakare Jonas Leckström i Mariefred. Fyra år senare, alltså 1805, blev han gesäll och tog sig samtidigt ef­ter­nam­net Malmqvist. Som gesäll stannade han kvar hos Leckström, förutom att han omkring 1807 gjorde en kortvarig utflykt till Nyköping, där det blev arbete hos Nils Stenholm vid nr 116.

År 1809 blev det dags att lämna Mariefred för att varaktigt flytta till Nyköping, där han då tog över vid nr 116 efter sin tidigare ar­bets­gi­va­re. Till­sam­mans med en gesäll och lärling blev Malmqvist kvar vid denna gård fram till omkring 1813 då han flyttade några gårdar längre österut efter Västra Kvarngatan, och till­sam­mans med nybliven hustru samt arbetsfolk bosatte sig vid nr 121-122 i 1:a kvarteret. Denna adress torde motsvara dagens Västra Kvarngatan 26, alltså vid denna gatas korsning med Brunns­ga­tan.

Endast 29 år gammal fick emellertid ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Malmqvist lämna jordelivet den 16 oktober 1815. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en har det med en del besvär gått att uttyda som tillgångar, förutom gårdarna nr 121 och 122, bland annat under rubriken Handtwerks waror: 6 stycken oglaserade kakelugnar samt ett parti diverse stenkärl. Under rubriken Handtwerks Redskap upptas ett stort antal poster, vilka tyvärr inte har varit möjligt att uttyda. Änkan drev därefter verk­sam­he­ten vidare med hjälp av lärlingar och gesäller bland annat då Lennbom och Wahlström.

Johan Wahlström (Wallström) föddes den 8 oktober 1788 i Kumla. Under 1800-talets första år flyttade han troligtvis till Axbergs socken till­sam­mans med den övriga familjen. Det var i varje fall från denna ort han kom när han 1810 påbörjade sin lär­lings­tid hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Öhrling i Eskilstuna.

Omkring 1815 anlände han så som gesäll till änkan Malmqvist i Nyköping, och efter en kort tids vistelse i Stockholm, återkom han till gård nr 121-122 i Nyköping, vilken han som ka­kel­ugns­ma­ka­re ar­ren­de­ra­de från omkring 1818. Till­sam­mans med nybliven hustru blev Wahlström därefter bosatt vid gård nr 41 i 1:a kvarteret, och även hos svärfadern vid Billinge, men skulle senare återkomma till nr 121-122 som dess ägare.

Johan August Lennbom kom till världen den 30 juli 1795 vid Stora Sundby i Kärnbo socken, men sex år gammal blev han till­sam­mans med den övriga familjen bosatt i Mariefred. Där fick gossen påbörja sin lär­lings­tid hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Leckström, men fort­fa­ran­de lärling hamnade han 1817 istället i Stockholm.

Lärlingen Lennbom anlände till Nyköping 1818 men flyttade som gesäll till Linköping samma år och återvände näst­kom­man­de år för att arbeta hos änkan Malmqvist. Efter att det år 1820 blivit giftermål mellan änkan och Lennbom, var det som brukligt han som tog över vid nr 121-122. I hushållet kom det under åren att ingå en hel del lärlingar och gesäller.

År 1826 lämnade han dock Nyköping och flyttade till Mariefred, där han var verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re under en tid. Den före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan August Lennbom avled i Mariefred den 28 juni 1855.

Efter att Lennbom lämnat Nyköping och nr 121-122 blev så Johan Wahlström ägare till fas­tig­he­ten, och omkring 1832 bosatte han sig där till­sam­mans med några gesäller samt hustru och fos­ter­so­nen Erik Gustaf Lindberg. Nu blev det inte så lång tid där för ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Wahlström, eftersom han slutade sina dagar den 23 mars 1836. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar, förutom gård nr 121-122, bland annat Werkstads saker jemte fer­dig­gjordt Kruk­ma­kar­gods.

Efter Wahlströms död skulle det dröja till något år in på 1840-talet innan det återigen fanns en ka­kel­ugns­ma­ka­re vid nr 121-122, och detta genom fos­ter­so­nen Eric Gustaf.

Eric Gustaf Lindberg föddes den 29 mars 1820 i Nyköping, och blev fosterson hos Johan Wahlström och dennes hustru, vilken var syster till gossens mor. Han växte upp vid gården nr 121-122, och troligtvis kom han i lära hos sin fosterfar, men efter att denne avlidit flyttade ynglingen till Eskilstuna där han under två års tid gick i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Säfholm.

Efter en tids vistelse i hemstaden, begav han sig år 1840 som gesäll till Gränna, men återvände redan följande år till Nyköping för att arbeta hos A D Hallgren, som då startat upp en verksamhet vid nr 116. Från och med 1842 har han gått att se som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid nr 121-122 till­sam­mans med nybliven hustru samt några gesäller och lärlingar. För­mod­li­gen hyrde han då av sin moster/fostermors nye make, vilken hade blivit ägare till fas­tig­he­ten. Efter några år hade dock gården kommit i Eric Gustaf Lindbergs ägo. Rörelsen fanns med i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från 1846 och till 1877.

De anställdas antal varierade under åren, men oftast var där två till tre personer (gesäller, lärlingar och arbetare) i tjänst hos ka­kel­ugns­ma­ka­ren. Från 1867 verkar det dock som att Lindberg arbetade ensam i verkstaden, och detta ger även husförhörs- längden ett visst besked om, eftersom samtliga lärlingar och gesäller enligt denna hade avflyttat vid aktuell tid. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Eric Gustaf Lindberg avled den 13 maj 1877, och i hans boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat gården nr 121-122 samt ett parti verktyg och ett parti lerkärl. Efter Lindbergs frånfälle torde det inte ha bedrivits någon kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar-verksamhet vid denna gård.

Till gård nr 116 i 1:a kvarter (Västra Kvarngatan 16), där det inte funnits något kakel-folk sedan Anders Malmqvist lämnade platsen 1813, inflyttade Anders David Hallgren omkring 25 år senare, nämligen 1838.

Hallgren såg dagens ljus för första gången den 2 oktober 1810 som så kallad oäkta son till en piga vid Säbylund i Kumla socken. Två år gammal fick han följa med sin mor och bror när de flyttade till Stora Mellösa socken, och där fanns han enligt kyr­ko­ar­ki­vets an­teck­ning­ar kvar fram till 1825, då det med namnet Anders Danielsson blev dags att söka sig till Örebro för att där komma i lära inom ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket. Som gesäll fick han så namnet Anders Danielsson Hallgren, vilket hade blivit Anders Daniel Hallgren när han 1838 kom till Nyköping och gård nr 116.

Där startade han tämligen omedelbart upp en rörelse som drevs med hjälp av gesäller och lärlingar. Här blev det efterhand en för­hål­lan­de­vis stor verksamhet, med ett flertal gesäller och lärlingar boende vid Hallgrens fastighet.

Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser anger från 1847 och tio år framåt mellan åtta och nio anställda vid verkstaden och av dessa är cirka hälften gesäller. Därefter ökar antalet till ungefär tolv stycken och även då är under många år hälften av dessa gesäller. Från1865 redovisas de anställda enbart som arbetare, och då är antalet fram till och med 1889 mellan fem och tio stycken.

Verk­sta­dens kakelugnar såldes inte bara i närområdet, utan även så pass långt bort som i Blekinge, vilket en annons i Ble­kinge­pos­ten från den 2 augusti 1864 visar. Annonsen hade följande lydelse: Å Kakelugnar af alla storlekar, från och med de pryd­li­gas­te man kan få, till de billigaste, af Herr Hallgrens i Nyköping wälkända fabrikater, kan be­ställ­ning­ar göras hos käl­lar­mäs­ta­ren Friberg i Carlskrona, der priskurant finnes att tillgå.

Fab­ri­ka­tio­nen bestod för­mod­li­gen även av stenkärl alltså hus­hålls­gods som krukor, fat, skålar och liknande. Hallgren torde med tiden ha blivit tämligen förmögen, och kom att äga ett flertal fas­tig­he­ter i Nyköping. I boupp­teck­ning­en efter hustrun, som avled 1882, finns dessa uppräknade bland till­gång­ar­na. Detta fas­tig­hets­be­stånd, beläget i stadens 1:a kvarter, utgjordes av ¼ av gård under nr 53, gård under nr 116, gård under nr 117, gård under nr 126 och gård under nr 141 ½, 142, 144 och 145 samt tomt under nr 143.

Av den omfattande boupp­teck­ning­en går det även att få en upp­fatt­ning hur familjen hade det i sitt boningshus genom den mångfald möbler som fanns i de olika rummen, vilka var salen, förmaket, kabinettet, säng­kam­ma­ren, skriv­rum­met, bod­kam­ma­ren, tamburen och kökskam­ma­ren. Vidare i boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar ett lager i Saluboden bestående av krukkärl samt kakel. Dessutom utgjorde fordringar hos ett stort antal personer en inte så obetydlig del av till­gång­ar­na. Bland annat fanns en tämligen stor fordran hos Carl Lagerqvist på Svärta, vilken nog kan betyda att Hallgren levererat kakelugnar till Svärta gård.

Under perioden 1888-1890 tycks samtliga gesäller ha lämnat gård nr 116, och därmed torde kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten ha upphört även vid denna verkstad. Fabrikör Anders David Hallgren slutade sina dagar den 27 januari 1893, och i den boupp­teck­ning som därefter upp­rät­ta­des hade skulderna kommit att vida överskrida till­gång­ar­na, men bland de sistnämnda fanns till exempel en fordran för kakelugnar levererade till Vagnhärads och Råby sockens skolhus.

Kort efter Hallgrens frånfälle blev han försatt i konkurs, och i Post och Inrikes Tidningar från den 11 oktober 1893 fanns en annons med följande lydelse:

Genom offentlig exekutiv auktion som förättas af Öfverex­e­ku­tor å Rådhuset härstädes Måndagen den 30 in­stun­dan­de Oktober månad, klockan 11 f.m., komma att till för­sälj­ning utbjudas Fas­tig­he­ter­na N:ris 116 och 117, Nummer 126 samt N:ris 141 ½, 142, 143, 144 och 145,alla inom denna stads 1:sta qvarter i hvilka fastigheter aflidna Fabrikören A.D. Hallgrens konkursbo eger hälften samt Hallgrens barn, Erik Alexander, Anders Gustaf och Maria Alexandra, hvardera en sjettedel.

1:0) Tomterna N:ris 116 och 117, hvilka omfatta 651,44 qvadrat­me­ter mark, äro bybyggda med:

1. 2 st. tvåvånings-boningshus af timmer med bräd­be­kläd­nad, det ena in­ne­hål­lan­de 7 rum, kök, salubod, förstugor och vind, det andra 5 rum, kök, förstugor och vind;
2. en byggnad af dels timmer, dels korsvirke och tegel, inrymmande 2 rum med gemensam kakelugn äfvensom kruk­ma­ka­re­verk­stad med brännugn och blyugn; samt
3. ett uthus i stolpvirke och bräder, byggdt i vinkel, inredt till 4 bodar, stall, vagnhus, hemlighus och vindar.

2:0) Tomten no 126, in­ne­hål­lan­de 852,87 qvadrat­me­ter, är försedd med dels 3 mindre boningshus, deraf ett af timmer och de båda andra af korsvirke och tegel, till­sam­mans in­ne­hål­lan­de 6 rum och ett kök, dels 2 uthus af korsvirke och bräder, inredda till 5 bodar, och dels 2 öppna lider, af hvilka det ena är uppfördt över en ler­bruks­kran.

3:0) Tomterna N:ris 141 ½-145, som omfatta 10.890,29 qvadratmeter, äro bebyggda med ett mindre boningshus af timmer, innehållande 4 rum och kök, samt ett uthus af resvirke och bräder inredt till 5 bodar, hemlighus, svinhus och vindar. Å denna fastighet som har ett vackert läge med fri utsigt åt sjön, är anlagd en trädgård, och dess område i öfrigt består af åkerjord och naturlig äng. Samtliga ofvannämnda hus, som äro försedda med tak af tegel, en del på bräder, en del på läkt, äro brandförsäkrade, ...

Nyköping å Rådhuset den 18 September 1893

Därefter följer en re­do­vis­ning av för­säk­rings-, taxerings- och saluvärden

I Dagens Nyheter från den 30 maj 1882 fanns en notis med följande lydelse införd:

Nyköpings bruk. Fabrikören A.G. Ström i Skeninge har af Motala mekaniska verkstads aktiebolag på 10 år arrenderat en del af Nyköpings bruk mot en årlig afgift af 2.400 kr. för att der anlägga en större ka­kel­fa­brik för vat­ten­kraft.

Det var alltså August Gabriel Ström som omkring 1883 startade upp en ka­kel­fa­brik i det gamla soc­ker­bru­kets lokaler vid Nykö­pingsån, mellan Behmbron och Mejeribron (nuv. Folk­ung­a­bron). Fas­tig­hets­be­teck­ning­en var vid denna tid nr 1 i 3:e kvarteret, vilket torde motsvara un­ge­fär­li­gen dagens Behm­bro­ga­tan 16.

August Gabriel Ström var född den 9 juli 1841 i Skeninge och torde ha fått lärt sig sitt framtida yrke i hemstaden, till att börja med hos sin morfar och sedan hos sin far, för att slutligen arbeta som gesäll hos moderns nye make efter att hon blivit änka. Morfadern gamla verkstad övertogs under 1870-talet av A G Ström, vilken upp­ar­be­ta­de den till en tämligen stor ka­kel­fa­brik där det till­ver­ka­des bland annat olika sorters så kallade prakt- kakelugnar. Från en priskurant kommer på följande sida några exempel på dessa. Giss­nings­vis fick ka­kel­for­mar­na följa med när Ström med familj 1882 lämnade Skeninge för att i stället bosätta sig i Nyköping. Om så var fallet, så borde ka­kel­ug­nar­na ha haft ett likartat utförande vid de bägge fabrikerna.

Pro­duk­tio­nen torde ha kommit igång tämligen omgående, och redan två år efter ankomsten hade Ström fem personer anställda. Följande år, alltså 1885, re­gi­stre­ra­des rörelsen i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser under namnet Nya ka­kel­fa­bri­ken, och ar­bets­styr­kan uppgick då till 16 stycken, förutom en verk­mäs­ta­re, vilka detta år till­ver­ka­de kakel till 400 kakelugnar. Näst­kom­man­de år hade pro­duk­tio­nen ökat till 481 kakelugnar. Samtidigt an­non­se­ra­des rätt så flitigt om fabrikens kakelugnar i bland annat Dagens Nyheter. Som drivkälla till de olika maskinerna, till exempel kvarnar för be­ar­bet­ning av lera och glasyrer, användes ett vattenhjul, vilket möjligtvis tillkom redan under soc­ker­bru­kets tid i lokalerna.

Ka­kel­fab­ri­kör August Gabriel Ström avled dock den 27 juli 1887, och i den ef­ter­föl­jan­de och mycket omfattande boupp­teck­ning­en upptogs bland till­gång­ar­na Ka­kel­ugns­fa­bri­ken å tomterna n ris 1, 2, 4 ¾ i Nyköpings stads tredje qvarter med dertill hörande vatten- ränna och vatten hjul. Dessutom ingick ett stort antal kakelugnar, både praktugnar och sekunda. Förutom ett lager vid fabriken fanns sådana både i Stockholm och i Eskilstuna. Utöver en ansenlig mängd färdiga kakelugnar utgjordes till­gång­ar­na av flertalet kakel och ka­kel­for­mar i olika utföranden.

Bland ford­ring­ar­na fanns sådana hos till exempel Näfveqvarns bruk och bruks­pa­tron Lagerqvist vid Svärta gård. Giss­nings­vis berodde dessa fordringar på levererade kakelugnar. Efter fa­mil­je­fa­derns frånfälle övertog sterbhuset rörelsen, vilken vid denna tid benämndes A.G. Ströms ka­kel­fa­brik.

I 1887-års fa­briks­be­rät­tel­se angavs en per­so­nal­styr­ka bestående av 16 personer inklusive en verk­mäs­ta­re och pro­duk­tio­nen detta år utgjordes av 498 kakelugnar. Tra­ge­di­er­na var emellertid inte över för familjen, eftersom det natten mot den 23 januari 1888 utbröt eld i fa­brikslo­ka­ler­na varvid en stor del av byggnaden, förutom väggar som var av tegel, förstördes, liksom in­ven­ta­ri­er och lager.

Fabriken åter­upp­bygg­des, men samma år som branden övergick ägandet till ett aktiebolag och verk­sam­he­ten kom därefter att benämnas Nyköpings ka­kel­fa­brik Aktie- bolag. Detta år framgår det av fa­briks­be­rät­tel­ser­na att per­so­nal­styr­kan hade ökat till 29 personer, inklusive två verk­mäs­ta­re samt att även pro­duk­tio­nen ökat, och då till 293 kakelugnar. Näst­kom­man­de år och det därefter följande, alltså 1890, kunde ungefär samma per­so­nal­styr­ka tillverka kakel till 395 respektive 604 kakelugnar.

Den 25 februari 1892 kunde man dock i Dagens Nyheter läsa en annons med följande lydelse:

Ka­kel­fa­brik att övertaga. Nyköpings ka­kel­fa­briks Ak­tie­bo­lags kon­kurs­mas­sa utbjuder till över­ta­gan­de, dels sitt väl­sor­te­ra­de lager af prakt- och släta kakelugnar jemte qva­derka­kel, skröj- och rågods; dels ock in­ven­ta­ri­er, väl­be­håll­na och så full­stän­di­ga som erfordras till be­drifvan­de af ka­kel­fa­brik i större skala.

Skriftliga anbud, stälda till kon­kurs­för­valt­ning­en, ingifvas före den 1 in­stun­dan­de April. Massans fa­briks­fas­tig­het, en större fa­briks­bygg­nad, magasiner och kon­torslä­gen­het samt källare och vat­ten­kraft för 15 häst­kraf­ter, försäljes exekutivt å rådhuset härstädes Måndagen den 14 nästinstun­dan­de Mars , kl. 11 för­mid­da­gen. Närmare upp­lys­ning­ar erhållas efter begäran af kon­kurs­för­valt­ning­en.

Nyköping den 22 Februari 1892.

Nu blev det ingen fortsatt ka­kel­till­verk­ning i lokalerna, utan i stället mö­bel­till­verk­ning.

Den 9 december 1895 an­non­se­ra­des återigen om för­sälj­ning av delar ur kon­kurs­bo­et, och denna gång i Göteborgs Handels- och Sjö­farts­tid­ning. Annonsen löd sålunda:

Å offentlig auktion, som härstädes förrättas Fredagen den 10 näst­kom­man­de Januari och börjas kl. 10 f.m., låter Nyköpings Ka­kel­fa­briks Ak­tie­bo­lags konkursbo till högst bjudande ovill­kor­li­gen försälja kon­kurs­mas­sans stora lager af kakelugnar, bestående af tillhopa omkring 500 majolika, emaljerad, färg­gla­se­ra­de, tonfärgad och hvit­gla­se­ra­de kakelugnar, deraf omkring 3/5-delar praktugnar.

Kaklen må härstädes beses när som helst spekulant sådant åstundar och efter anmälan hos un­der­teck­nad, som i öfrigt till­han­da­går med upp­lys­ning­ar.

Nyköping den 4 December 1895. Å kon­kurs­för­valt­ning­ens vägnar C.A. Winblad.

Vid Hamnvägen påbörjades 1904 bygget av lokalerna till det följande år nystartade Nyköpings ka­kel­fa­brik. (En nutida adress torde vara Nyc­kel­vä­gen 14).

Ägare till fabriken var Nyköpings Ka­kel­fa­briks AB, och dess verk­stäl­lan­de direktör Stephan Janzon.

Denna befattning övertogs några år senare av Carl Erik Strömberg.

Enligt skriften Svenska Industrien skall det omkring år 1910 ha funnits ungefär 20 personer i arbete vid verkstaden och till­verk­nings­vär­det uppgick till cirka 30000 kronor Ka­kel­fa­brik fick emellertid inte någon långvarig verk­sam­hets­tid, utan den gick i konkurs redan 1912. Något samband mellan Nyköpings ka­kel­fa­brik vid Behm­bro­ga­tan och den vid Hamnvägen har inte framkommit.

Högbrunn

Vid området Högbrunn, något väster om stads­kär­nan, har det enligt kyr­ko­ar­ki­vet funnits krukmakare bosatta sedan 1900-talets första år och fram till år­hund­ra­des mitt. Troligtvis har de då använt sig av den verkstad som finns på ovanstå­en­de bild. Emellertid fanns det inga personer kyr­ko­bok­för­da i området före 1900-talets inträde, så möjligtvis kan någon krukmakare boende på annan plats i staden ha bedrivit verksamhet i verkstaden redan under 1800-talet, men om detta har det inte gått att få fram några till­för­lit­li­ga uppgifter. En möjlig aspirant kan ha varit F.A. Pettersson, vilken i Eskilstuna-Kuriren från den 31 maj 1895 lät införa en annons med denna lydelse:

Hrr Krukmakare, gifven akt!

En nykter dräjare erhåller nu genast plats hos F.A. Pettersson, Västra Kvarngatan 13, Nyköping

Pettersson hade ju inte så långt från sin bostad vid Västra Kvarngatan till Högbrunn, så möjligtvis var det meningen att den nyktre dräjaren (drejaren) skulle ha sin ar­bets­plats vid verkstaden där. Frans Adolf Pettersson, vilken var född den 22 augusti 1858 i Drevs socken, Kronobergs län, var dock inte själv krukmakare, utan ti­tu­le­ra­des som ka­kelar­be­ta­re. Men som sådan hade han ju kunskap om hur leran skulle bearbetas och brännas. Om, och i så fall hur länge, Pettersson bedrev eventuell kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het har det inte gått att få någon upp­fatt­ning om.

Av de uppgifter som går att hämta ur hus­för­hörs­läng­der­na, så verkar det vara först under 1800-talets sista år som en blygsam in­flytt­ning till Högbrunn påbörjades.

År 1901 kom dock ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Johan Pettersson in­flyt­tan­de dit till­sam­mans med sin familj och då närmast från Mariedal i Frustuna socken i närheten av Gnesta. Med på resan till Nyköping följde även lärlingen Albert Landin. Denne lärling skulle senare i livet äga samt driva Torshälla sten­kärls­fa­brik till­sam­mans med sina söner.

C J Pettersson var född den 29 oktober 1864 i Kärnbo socken utanför Mariefred och omkring femton år gammal kom han i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindqvists änka inne i Mariefred. I denna stad blev han sedan kvar till­sam­mans med hustru och barn innan det blev ett drygt ettårigt besök i Frustuna socken.

År 1901 bosatte sig familjen alltså vid Högbrunn, men lämnade Nyköping sju år senare för att flytta till Södertälje. Då hade fa­mil­je­fa­dern fått titeln kruk­kärls­till­ver­ka­re, och för­mod­li­gen hade han då bedrivit denna till­verk­ning vid verkstaden i Högbrunn. Carl Johan Pettersson avled i Södertälje den 17 september 1910.

Året efter Pet­ters­sons av­flytt­ning från orten, alltså 1909, anlände en ny krukmakare till Högbrunn, och då en kvinnlig sådan, nämligen Augusta Dorotea Ljungqvist. Frånskilda fru Ljungqvist var född den 10 december 1869 i Kungsholms församling, Stockholm. Under några år drev hon till­sam­mans med sin mor Sund­by­bergs ler­kärls­fa­brik, vilken trots sitt namn låg i Solna församling. Efter att fabriken brunnit ned 1908 flyttade hon till­sam­mans med sin son till Mariestad, där hon under en kort tid hyrde en verkstad av Carl Axel Leckström.

Följande år begav hon sig så till Nyköping och Högbrunn till­sam­mans med sonen och lärlingen Gunnar Sundholm. Troligtvis tog hon då över verkstaden efter C J Pettersson, och efter något år anlände yt­ter­li­ga­re två lärlingar från Mariefred, nämligen Sundholms yngre bror Ture och ynglingen Helmer Tomasson.

Augusta Dorotea Ljungqvist lämnade år 1913 Högbrunn till­sam­mans med sonen John för att bosätta sig på annan plats i staden, men kan trots det säkerligen ha fortsatt med sin kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het, och möjligtvis även då i Högbrunn. Hennes titel kru­ko­ma­ka­re- idkerska tyder i varje fall på det. 1915 återvänder dock Augusta Dorotea och sonen till Stockholm (Hedvig Eleonoras församling). Även bröderna Sundholm lämnar Högbrunn år 1913, och året tidigare hade Tomasson begett sig till Södertälje.

År 1919 anlände en ny krukmakare till Högbrunn. Denne var Karl Edvard Ehnberg, född den 18 maj 1861 i Välinge, Malmöhus län, och tidigare bosatt i Solna. Ehnberg blev dock inte långvarig vid Högbrunn, utan redan följande år bosatte han sig på annan plats i staden och 1924 återvände han till Solna.

Karl Wilhelm Gunnar Sundholm, föddes den 11 december 1888 i Turinge, Stockholms län, men familjen flyttade tre år senare till Taxinge och därefter till Kärnbo, och efter yt­ter­li­ga­re något år hade de bosatt sig inne i Mariefred. Där kom så ynglingen omkring 1903 i kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra hos änkefru Lindqvist, och sex år senare slog han följe med Dorotea Ljungqvist till Nyköping.

Efter att Gunnar Sundholm lämnat Högbrunn 1913, blev han till­sam­mans med brodern Ture bosatt på olika platser i staden, och därefter dröjde inte så länge förrän han hade fått titeln krukmakare, Som inneboende fanns då, förutom brodern, även en lärling, och möjligtvis fanns ar­bets­plat­sen fort­fa­ran­de vid verkstaden i Högbrunn.

Krukmakare Sundholm fanns åter vid Högbrunn till­sam­mans med sin familj år 1923, men två år senare bosatte de sig vid något som kallades II:24A, kvarteret Hotellet. 1950 var makarna Sundholm bosatt i fas­tig­he­ten 23 Hotellet 4 med adress Ba­ga­re­ga­tan 38 i Nyköping. I Per Klangs bok Hant­ver­ka­re i Nyköping skrivs att Gunnar Sundholm år 1932 startade Nyköpings Sten­kärls­fa­brik vid Hög­brunns­om­rå­det.

Makarna Sundholm flyttade 1951 till Viggbyholm i Täby församling utanför Stockholm, och där avled Gunnar Sundholm tjugo år senare. För övrigt var makarna föräldrar till keramikern Margot Borgström, född i Nyköping 1916.

Den av Nyköpings ka­kel­ugns­ma­ka­re som har blivit mest ihågkommen bör vara Edvin Nilsson, och då inte bara för sin yrkesroll utan kanske mer för sina insatser inom bland annat Stads­full­mäk­ti­ge. Karl Edvin Nilsson var född 6 mars 1879 i Troll­hät­tan och torde ha kommit i kakelugns-makarlära vid Björnbergs ka­kel­fa­brik i hemstaden. Under en tid hade han vistats i Örebro innan han som gesäll år 1901 flyttade till Eskilstuna, och året därpå vidare till Nyköping.

Det dröjde dock till 1903 innan Nilsson fanns inskriven i Sankt Nicolai kyrkoarkiv, och då som ka­kel­ugns­ma­ka­re samt hyresgäst vid nr 248, Karlsro. Efter att ha bildat familj år 1904 kom han till­sam­mans med den att vara bosatt på andra platser i staden, och efterhand i egen fastighet.

Text från en in­ter­netsi­da hos Sörmlands museum:

Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Edvin Nilson föddes 1879 i Troll­hät­tan, som son till mekaniker Johan Nilsson och hans hustru Ida Maria Sven­ning­s­dot­ter. Via Örebro och Eskilstuna kom han 1901 till Nyköping och fick arbete som sätt­mäs­ta­re på Nyköpings ka­kel­fa­brik på Hamnvägen (senare Nyköpings Spis­bröds­fa­brik). Edvin gifte sig 1904, med Hildur Emerentia Andersson född 1883 i Uppsala. Hennes far var också ka­kel­ugns­ma­ka­re.

1908 startade Edvin egen rörelse och 1929 inträdde sonen Harry som delägare och fir­ma­nam­net blev Edvin Nilson & Son. Senare ombildat till Edvin Nilson & Son, Plattsättnings AB.

Edvin Nilson invaldes i Stads­full­mäk­ti­ge, blev suppleant i drät­sel­kam­ma­ren och ledamot i Brand­stodskom­mit­tén 1918 - 1958. Han var disponent i Nyköpings Fastighets AB 1929 - 1954. Mellan åren 1929-1947 blev Edvin Nilson illiterat rådman vid råd­hus­rät­ten. Att han var illitterat innebar att han inte var juridiskt utbildad rådman, något som förekom i mindre städer fram till 1948 (NE). Rådman Nilson kan ha varit en av de sista icke lagfarna le­da­mö­ter­na av magistrat och rådhusrätt i Sverige. Att jämföra med dagens nämndemän.

Edvin Nilson han­dels­gård och gamla kontor ligger vid korsningen Västra Kvarngatan/Slotts­ga­tan i Nyköping och kallas fort­fa­ran­de Rådman Nilsons gård. Enligt ovan nämna firma (Nilson & Son) finns fortfarande en av hans kakelugnar bevarade i ett av gårdshusen. Huset uppfördes omkring år 1800 och med sin välbevarade gårdsmiljö är det en av de få bevarade handelsgårdsmiljöerna i Nyköping.

Edvin Nilson bedrev inte någon egen till­verk­ning, utan sysslade med upp­sätt­ning och re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar samt platt­sätt­ning. I Per Klangs skrift Hant­ver­ka­re i Nyköping, vilken utkom 1979, pre­sen­te­ras några ka­kel­sät­ta­re, alltså ka­kel­ugns­ma­ka­re som var verksamma vid den tid (1900-tal) då ar­bets­upp­gif­ter­na i huvudsak bestod av upp­sätt­ning och re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar samt platt­sätt­ning.

En av dessa var Fredrik Johansson, vilken enligt skriftens uppgifter var född den 16 september 1883 i Ljungby. Han skall ha kommit till Nyköping 1905, och fick där an­ställ­ning vid ka­kel­fa­bri­ken efter Hamnvägen. Efter 1909 fanns ar­bets­plat­sen hos Edvin Nilson, och där blev han kvar i 49 år. Fredrik Johansson avled den 4 februari 1966.

En annan av dessa ka­kel­ugns­ma­ka­re var Erik Lundin, vilken enligt samma källa var född den 28 juli 1881 i Ludvika. Från 1932 och fram till uppnådd pen­sions­ål­der var han anställd hos firma Edvin Nilson & son i Nyköping. Erik Lundin slutade sina dagar den 7 mars 1965.

Na­tur­ligt­vis har det under fram­förallt senare delen av 1800-talet och under 1900-talets tidiga del, funnits ka­kel­ugns­ma­ka­re i Nyköping vilka hu­vud­sak­li­gen sysslat med upp­sätt­ning av kakelugnar samt under senare tid med kakel och platt­sätt­ning. Eftersom det primära med denna do­ku­men­ta­tion varit att i möjligaste mån kunna berätta något om den kruk- och ka­kel­till­verk­ning som funnits i Nyköping under åren, så får dessa rader bli avslutet på do­ku­men­ta­tio­nen.

Stort tack till Nyköpings Kommuns Bildarkiv, Sörmlands museums bildarkiv, Bild­grup­pen i Nyköping, Bo Carlsson, Saltsjö-Boo samt Assar Alex­an­ders­son, Nyköping.

Trosa

Liksom på många andra platser, har det inte heller i Trosa gått att få fram säkra uppgifter om när de tidigaste kruk­ma­kar­na etablerade sig i staden. Emellertid tycks det över­hu­vud­ta­get inte ha bedrivits något större kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het där under åren, och vissa perioder har det helt saknats re­pre­sen­tan­ter för detta hantverks- yrke.

I man­talsläng­den har den förste kruk­ma­ka­ren gått att återfinna 1747, och dennes namn var (Johan) Jan Biörkström. Några direkta upp­lys­ning­ar om honom har inte gått att få fram, men i hus­för­hörsläng­den fanns han till­sam­mans med hustru och dotter inskriven vid 5:e Roten. Biörkström avled i mars 1775 vid en i dödsboken uppgiven ålder av 57 år.

Tyvärr har texten i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en inte varit möjlig att uttyda, förutom att det under rubriken Verkstaden följer en del poster, vilka dock inte har gått att utläsa. Likadant är det med det som finns skrivet efter rubriken Gården. Av vad som framkommer av till­gäng­li­ga handlingar blev det ingen fort­sätt­ning av kruk- ma­ke­ri­verk­sam­he­ten efter Bi­örk­ströms frånfälle.

Vid denna tid fanns det dock yt­ter­li­ga­re en krukmakare verksam i staden, nämligen Petter Bohman, vilken har gått att se i man­talsläng­den från och med 1766. Sin mäs­tar­vär­dig­het hade han emellertid erhållit redan tio år tidigare. Innan han kom till Trosa var han en tid i tjänst hos krukmakare Johan Westblom i Mariefred.

I hus­för­hörsläng­den fanns han inskriven vid gård nr 3 i 3:e Roten till­sam­mans med sin familj samt en lärling. Petter Bohman slutade dock sina dagar den 14 januari 1778 i en ålder av 49 år. Inte heller Bohmans boupp­teck­ning har blivit nedtecknat i sådant skick att den varit läsbar. I ett auk­tions­pro­to­koll som upp­rät­ta­des något efter boupp­teck­ning­en går det i varje fall bland försålda varor vid ett tidigare auk­tions­till­fäl­le, under rubriken Diverse krukkäril, se en mängd sådana uppräknade, och då bland annat krukor, fat och tallrikar. Därefter blev staden utan krukmakare under en lång period.

Anger här namnet på två personer, även om det är tveksamt om dessa över­hu­vud­ta­get har varit verksamma som krukmakare i Trosa. I 1782-års man­talslängd an­teck­na­des en krukmakare Johan Berg, men varken före eller efter detta år har det gått att träffa på någon med detta namn och yrke i stadens man­talslängd. I en för­teck­ning över kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Sverige finns en Petter Irmann redovisad som mästare 1784 och verksam i Trosa. Någon person med detta namn har dock inte kunnat påträffas i Trosa stads mantals- och hus­för­hörslängd.

Enligt hus­för­hörsläng­dens an­teck­ning­ar var krukmakare Eric Frölander född 1750 i Björnlunda socken. År 1798 kom han till­sam­mans med hustru och två döttrar inflyttade till Trosa och då närmast från Frustuna socken. Redan när den äldsta dottern föddes tjugo år tidigare var makarna boende i denna socken och fa­mil­je­fa­dern hade då titeln salt­pe­ter­sju­da­re.

I Trosa blev familjen inskriven vid 5:e Roten, men redan 1804 avled fru Frölander. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat Gård och Tomt vid nr 84 på Östra Gatan. Denna adress kan möjligen, enligt en plan­rit­ning över Trosa stad från 1845, motsvara un­ge­fär­li­gen dagens Östra Långgatan 48-50. Omkring 1806-07 blev Frölander som hyresgäst bosatt på annan plats i staden till­sam­mans med en dotter, och möjligtvis hade han då upphört med krukmakeri-verk­sam­he­ten. Eric Frölander avled den 6 januari 1817 och benämndes då som fattighjon.

Kruk­ma­kar­ge­säl­len Nils Lilja ingick i det äkta ståndet år 1801 i Södertälje. Samma år och i samma stad blev han far till en dotter. Till Trosa kom familjen omkring 1807, och blev där inskrivna vid 2.a Roten. Fa­mil­je­fa­dern hade då fått titeln krukmakare.

Nils Lilja fick dock lämna jordelivet redan den 15 mars 1808 i en ålder av endast 28 år. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgång, under rubriken Fastighet, Gården och Tomten No 21vid Västra Gatan, Gården endast ett hus med 3 ne bonings- rum. Under rubriken Den avlednes Ka­kel­ugns­ma­ka­re Verkstad och Käril an­teck­na­des bland annat:

1 st. bänk med 2 ne skifvor (drejskivor), 1 st. Kiselkvarn, 36 st. större och mindre samt bättre och sämre, brända och glaserade kärl, 16 st. större och mindre krukor och burkar, 36 st. större och mindre skålar, äfven glaserade, 24 st. större och mindre tallrikar. Härjemte uppgåfvos åtskillige obrände bunkar och burkar, men hvilka af den ordsak, att här i Staden för närvarande ej finnes någon ka­kel­ugns­ma­ka­re och således ej begagnas kunna, här ej böra till något värde upptagas

I upp­teck­ning­en fanns, förutom en hel del andra skulder, även en sådan till gesäll Lindgren för åter­stå­en­de arbetslön.

Carl Magnus Falk kom till världen den 10 januari 1811 i Halla socken, men redan vid tretton års ålder flyttade han till­sam­mans med föräldrar och syskon till Malmköping, där han följande år, alltså 1825, kom i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Strandberg. Som gesäll blev det 1831 ett besök i Västerås och därefter i Enköping, innan det följande år var dags att vända åter till Malmköping, varifrån han till­sam­mans med nybliven hustru året därpå, alltså 1833, begav sig till Trosa. Där blev makarna, och efterhand även deras barn, bosatta vid gård nr 95 i 6:e Roten. I hushållet kom det även att ingå ett tämligen stort antal gesäller och lärlingar.

Denna gård hade tidigare ägts av Falks läro­mäs­ta­re i Malmköping, ka­kel­ugns­ma­ka­re Peter Eric Strandberg, och i den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter dennes död 1831 beskrevs gård nr 95 vid Östra Gatan sålunda: In­ne­hål­lan­de 1470 qvadra­tal­nar, med derå be­fin­te­li­ge åbyggnader, bestående af en gammal Byggning af träd med tvänne boningsrum samt ett af bräder uppfört litet uthus.

Nu torde Strandberg inte ha varit verksam eller bosatt i Trosa, utan det var i Malmköping han hade sin hemvist och verkstad. Vid tiden för Strand­bergs frånfälle var gesällen Falk bosatt hos honom, och fick då troligtvis er­bju­dan­det att överta gården i Trosa. Falk blev efter en tid även rådman och till­för­ord­nad borg­mäs­ta­re i staden, och torde ha drivit en betydande rörelse, i varje fall att döma efter antalet gesäller och lärlingar som ingick i hushållet.

År 1847 flyttade familjen tillsamman med arbetsfolk till gård nr 37 i 2:a Roten, men redan den 8 juli 1854 slutade ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Magnus Falks tid här på jorden. I den rätt så omfattande boupp­teck­ning upptogs som Fast egendom, förutom en stor areal ängar, även 2/3 af gården n o 51 vid Westra Åbacken, gården n o 95 vid Östra Gatan och Gården n o 37 vid Westra Gatan. Dessutom upptogs som tillgångar ett Warulager bestående af hvar­je­han­da lerkäril och kakelugnar.

Efter makens död återvände änkan till gård nr 95, och drev därefter rörelsen vidare med hjälp av gesäller och lärlingar fram till att hon fick följa sin make i graven den 14 januari 1861. Under några år hyrdes gården av gesällen Carl Fredrik Löfqvist, men när denne 1865 flyttade till lands­för­sam­ling­en, torde kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten vid denna verkstad ha upphört.

Gustaf Adolf Johansson såg dagens ljus för första gången den 14 mars 1836 i Säby socken (Tranås). Två år gammal blev det till­sam­mans med för­äld­rar­na en flytt till Mjölby, och därifrån två år senare (1840) till Skänninge. På denna ort kom Gustaf Adolf omkring 1851 i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra, men redan fyra år därefter påbörjades en rätt omfattande ge­säll­vand­ring, med första anhalt i Jönköping. Därefter blev det Vimmerby som fick besök, och 1857 anlände han så till Motala. Fyra år senare gick färden vidare till Värmland, och med besök i Karlstad, Kristi­ne­hamn och Sunne innan det till­sam­mans med nybliven hustru var dags att återvända till Motala år 1864. Som ka­kel­ugns­ma­ka­re blev det följande år en kort visit i Linköping innan paret återvände till Karlstad, där familjen efter en tid utökades.

1869 blev det så en flytt till Stockholm, innan familjen sex år senare, alltså 1875, anlände till Trosa. Där blev familjen bosatt vid gård nr 54 i 2:a Roten, vilket torde motsvara dagens Kruk­ma­kar­gränd 2. Efter något år kom det även att ingå en gesäll och en lärling i hushållet. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Gustaf Adolf Andersson avled dock den 20 december 1893, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat Gården och Tomten n o 53 här i staden samt diverse lerkärl.

Tomt nr 53 låg på motsatt sida av Kruk­ma­kar­gränd (i jämförelse med nr 54) och bör enligt plan­rit­ning­en över Trosa stad från 1845, motsvara un­ge­fär­li­gen nutida Västra Ågatan 37. I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter änkefru Johanssons död 1908 ingick dock Gård och Tomt nr 54 bland till­gång­ar­na.

I Stock­holms­tid­ning­en från den 3 juli 1894 fanns en annons införd med följande lydelse:

Till Salu I anseende till dödsfall finnes i Trosa en kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re­verk­stad till salu med dertill hörande ett snyggt boningshus med tvenne våningar, 2 rum och kök i varje våning, trädgård med plan­te­rings­land, pris 5,000 kr., hvarå 1,000 kr. kan få innestå. Som härstädes ej finnes någon ka­kel­ugns­ma­ka­re på platsen, så är det behöfligt, att en sådan kommer hit, då arbete ej kommer att saknas. Vidare meddelar Enkefru Maria Johansson, Trosa.

Nu blev det tyvärr ingen ka­kel­ugns­ma­ka­re som kom att överta fas­tig­he­ten, och därmed heller ingen fortsatt ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het i verkstaden.

Carl Fredrik Löfqvist blev född den 18 december 1839 i Kärnbo socken, och vid fjorton års ålder kom han i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Leckström inne i Mariefred. Som gesäll flyttade han 1859 till Södertälje, men återvände redan följande år till Mariefred till­sam­mans med nybliven hustru. Under en tid arrenderad han sin läro­mäs­ta­res änkas verkstad, innan det 1863 blev dags att flytta till Trosa.

Där var familjen under den första tiden bosatt vid gård nr 95, alltså där Carl Magnus Falk tidigare bedrivit sin ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het. Giss­nings­vis hyrdes, förutom bostad, även verkstad, eftersom det också kom att ingå två gesäller, varav en var Löfqvists bror, samt en lärling i hushållet.

Två år senare flyttade familjen till lands­för­sam­ling­en och blev där i hus­för­hörsläng­den inskrivna vid Ahlby l Hagstugan. Hemmet angavs även var beläget vid Fridhem, backstuga på socknens mark. I hushållet kom det, förutom en dotter och tre söner, även att ingå en lärling, men giss­nings­vis bestod Löfqvists arbete i huvudsak av upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar.

Till­sam­mans med några av de yngsta barnen samt hustrun flyttade Carl Fredrik Löfqvist år 1886 till Södertälje. Efter att ha blivit änkeman återvände Löfqvist år 1896 till Fridhem, och där avled han den 5 januari 1913.

Sonen August Theodor Löfqvist, född den 15 mars 1864 i Trosa, blev även han ka­kel­ugns­ma­ka­re, och efter att för­äld­rar­na flyttat till Södertälje blev han kvar vid Fridhem och bildade där familj samt fortsatte i yrket. Tyvärr drabbades han av sjukdom och fick tillbringa den mesta tiden på Nyköpings Hospital.

Mariefred

Kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het torde ha bedrivits i Mariefred sedan 1500-talet, och gjorde så ända till en bra bit in på 1900-talet, och detta då vid Utterbergs verkstad vid Manhem. Under 1700-talet blev ju kruk­ma­ka­ren även ka­kel­ugns­ma­ka­re och började tillverka samt sätta upp kakelugnar. De mest kända från denna yr­kes­ka­te­go­ri bör ha varit de tre ge­ne­ra­tio­ner Leckström som var verksamma i staden.

I samband med en stu­die­cir­kel angående kvarteret Kruk­ma­ka­ren, vilken under åren 1967 och 1968 anordnades i Mariefreds hem­bygds­för­e­nings regi, fram­ställ­des två artiklar som belyser detta hantverk och dess utövare i staden. Den ena artikel Om kakelugnar och ka­kel­ugns­ma­ka­re är författad av Inga Skemark, och den andra, som är betydligt längre, bär titeln Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­et i Mariefred och för­fat­ta­rens namn är här Yngve Andersson.

Na­tur­ligt­vis har vissa uppgifter i denna do­ku­men­ta­tion tagits ifrån dessa artiklar, men även från Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846. I huvudsak är det dock mantals- och hus­för­hörs­läng­der samt kyrkoarkiv i övrigt som har bildat underlag för do­ku­men­ta­tio­nen.

I Yngve Anderssons artikel berättas att den till namnet först kände kruk­ma­ka­ren i staden var Lars Mickelsson, vilken blev omnämn första gången 1672. Samma år har det i man­talsläng­den gått att träffa på en Hans Kru­ko­ma­ka­re, som fanns där till­sam­mans med sin hustru. Denne krukmakare an­träf­fa­des därefter i dessa längder fram till omkring 1694, då hans hustru benämndes som änka. Hans Kru­ko­ma­ka­re skulle dock återigen omtalas år 1701, men då med denna notis i marginalen: Denna krukmakare är för många år sedan död, men änkan leva ännu.

Omkring 1695 hade änkan fått sällskap vid sin gård av Anders Kru­ko­ma­ka­re, som fanns där tillsamman med sin hustru och son, vilken föddes detta år. Möjligtvis var denne Anders en tidigare gesäll som nu kunnat överta verkstaden, eventuellt då genom giftermål med en dotter vid gården. Detta emellertid enbart en spe­ku­la­tion.

Anders Kru­ko­ma­ka­re fick efterhand ett efternamn, vilket kan tydas till Pärsson. Han torde dock ha avlidit år 1809, i varje fall blev han den 22 juli detta år begravd på Nya kyr­ko­går­den. Huruvida änkan därefter drev rörelsen vidare med hjälp av någon gesäll har inte gått att få någon klarhet i.

Lars Norström har gått att träffa på i man­talsläng­den för första gången 1824, och då som gesäll. Han skall dock ha blivit mästare detta år, och i följande års man­talslängd var titeln krukmakare. Han hade då även fått en hustru vid sin sida. Från och med 1728-års längd, då även gårds­num­mer blivit antecknade, fanns makarna inskrivna vid gård nr 49, vilket emellertid efter några år skulle ändras till nr 50.

Yngve Andersson skriver dock i sin artikel att Norström hade sin verksamhet i nuvarande Bryg­gar­går­den, gård nr 56. I be­grav­nings­bo­ken finns uppgiften att Kruk­ma­kar­mäs­ta­re Lars Norström blev begravd den 24 november 1736, och dödsfallet torde då ha inträffat någon eller några dagar tidigare.

I Ellen Raphaels artikel omnämns en Johan Blom ha blivit mästare i Mariefred år 1737, men någon person med detta namn har inte gått att träffa på i stadens man­talslängd. Möjligtvis är det nedan­stå­en­de person som fått sitt efternamn avkortat.

Johan Zachrisson Westblom föddes 1712 i Västerås, men skall ha haft sin lär­lings­tid i Mariefred. Möjligtvis har han därefter arbetat som gesäll hos Lars Norström. När den äldste sonen Zacharias föddes 1737 an­teck­na­des han dock som kruk­ma­kar­mäs­ta­re.

I Yngve Anderssons artikel skrivs att Westblom övertog Norströms rörelse vid gård nr 56, men att den senare kom att flyttas till grann­går­den i söder, gård nr 57. Om stads­pla­nen från 1824 stämmer överens med dessa gårds­num­re­ring­ar, så bör nuvarande adress för dessa gårdar vara Långgatan 15 respektive 13. I man­talsläng­den var Westblom i stället inskriven vid gård nr 47 och därefter vid gård nr 51, för att omkring 1759 komma till gård nr 57. Möjligtvis kan han då ha använt sig av Norströms gamla verkstad, fast han var bosatt på några andra platser i staden.

I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hustruns död år 1763 hade den tämligen högt värderade fas­tig­he­ten inte fått något gårds­num­mer, men den angavs vara belägen vid Långgatan. Den 22 juni 1768 fick så kruk­ma­kar­mäs­ta­re Johan Westblom följa sin hustru i graven.

I Stockholms Post-Tidningar från den 24 juni 1773 fanns en annons med följande lydelse införd: Den 5 Julii nästk. blifwer igenom öppen Auktion å Mariefreds Stads Rådhus försåld Gården N:o 81, ½ Tomt, belägen på Djurgårdsgatan med dess til Ägor och Åbyggnad, hwaribland är en Krukmakare~Werkstad och Bränugn; hwilket hugade köpare till underrättels meddelas. Några uppgifter om vem som tidigare varit verksam som krukmakare vid denna gård har det inte gått att få fram, men den som tog vid torde ha varit Johan Westbloms son Zacharias.

Zacharias Westblom, som kom till världen den 27 mars 1737 i Mariefred, gick i lära hos sin far och arbetade även en tid som gesäll hos honom. Efter att ha blivit mästare 1763 blev han till­sam­mans med hustru och barn bosatt vid gård nr 9 men omkring sju år senare återfanns de vid gård nr 81. Denna fastighet var belägen vid korsningen mellan Slotts­träd­gårds­ga­tan och Djur­gårds­ga­tan, och en nutida adress kan vara Djur­gårds­ga­tan 10.

I hushållet kom det, förutom ett antal barn, även att ingå några gesäller och lärlingar. Den 21 april 1789 avled ka­kel­ugns­ma­ka­re Zacharias Westblom och samma dag även hans hustru.

Gård nr 81 övertogs därefter av Carl Niclas Schelin, vilken enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter var född 1758 i Stockholm. Där gick han även i lära hos en av hu­vud­sta­dens krukmakare. 1782 kom han till Södertälje sten­kärls­fa­brik och två år senare flyttade han vidare till Strängnäs. 1787 anlände han så till Mariefred med titeln pors­lins­ri­tar­ge­säll, men återvände samma år till Stockholm. Titeln gör att man kan spekulera i om han möjligtvis under en tid arbetat vid Löfnäs sten­kärls­fa­brik strax utanför Mariefred, men några säkra uppgifter om detta har ej gått att få fram.

Samma år som Zacharias Westblom avlidit, alltså 1789, kom Schelin åter från Stockholm och flyttade då in vid gård nr 81 till­sam­mans med nybliven hustru samt nyfödd son. Schelin, som erhöll mäs­tar­vär­dig­het 1792, blev änkeman tretton år senare, men efter en tid skulle det finnas en ny hustru vid hans sida. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Niclas Schelin fick lämna jordelivet den 15 augusti 1817 och därefter drev änkan rörelsen vidare med hjälp av någon gesäll och lärling.

I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter änkefru Schalins frånfälle år 1829 upptogs som tillgångar, förutom hälften av gård nr 81 med hus och tomt samt utägor, bland annat ett parti diverse oför­fär­di­ge stenkärl. Möjligtvis kan en glaserad kakelugn och diverse blomkrukor också tillhöra sådant som blivit tillverkat vid verkstaden. Därefter skulle denna gård under lång tid stå öde, innan det blev nya ägare, vilka dock inte bedrev någon kruk- eller ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het.

Under åtminstone tre ge­ne­ra­tio­ner bedrev familjen Leckström kruk- och kakelugns- ma­ke­ri­hant­ver­ket i Mariefred, och dess förste re­pre­sen­tant var Jonas Leckström, vilken enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter var född 1776 i Jönköping. I denna stad kom han även i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra, men, fort­fa­ran­de enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter, flyttade han 1795 till Norrköping. Därifrån torde färden ha gått vidare till Stockholm, det var i varje fall från denna stad han uppgavs ha kommit när han året efter att mäs­tar­vär­dig­he­ten erhållits, alltså år 1800, anlände till Mariefred.

Tämligen omgående blev det giftermål, och makarna flyttade, till­sam­mans med den förstfödde sonen, efter en tid in i gård nr 52, vilken ägdes av hustruns mor, änkefru Malm, som för övrigt var dotter till krukmakare och rådman Anders Lundberg. I hushållet kom det förutom barn och svärmor, även att finnas en hel del gesäller och lärlingar.

Enligt en berättelse som ned­teck­nats av Agaton Leckström, sonson son till Jonas, hade hans farfars far dock sin första verkstad vid gård nr 32, vilken med en nutida gatuadress bör ha legat vid Djur­gårds­ga­tan 19. Denna verkstad skulle under en tid även ha brukats av sonen Carl Johan. Vid mitten av 1830-talet var det i stället Johan August Lennbom som huserade där. Ka­kel­ugns­ma­ka­re­mäs­ta­re Jonas Leckström slutade emellertid sina dagar här på jorden den 5 april 1826, och därefter drevs rörelsen vidare under en tid av änkan med hjälp av sonen Carl Johan, vilken även kom att ta över verk­sam­he­ten.

Carl Johan Leckström kom till världen den 15 oktober 1801, och torde tämligen ung ha kommit i lära hos fadern. Efter faderns död övertog han kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk- samheten vid nr gård 52, vilken enligt 1824-års stadsplan skall ha legat vid korsningen mellan Båts­mans­gränd och Långgatan och med en nutida gatuadress un­ge­fär­li­gen Lång- gatan 20.

Till­sam­mans med sin familj blev han därefter bosatt vid gården, och i hushållet ingick då även modern samt någon gesäll och lärlingar. Ka­kel­ugns­ma­ka­re­mäs­ta­re C J Leckström avled dock den 23 juli 1855, och i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat Gården under nr 52 samt verkstaden med diverse ma­te­ri­a­li­er och verktyg.

Sonen Carl Axel var vid faderns död endast åtta år, och kunde då na­tur­ligt­vis inte överta verkstaden, utan det blev hans mor som fick driva verk­sam­he­ten vidare med hjälp av gesäller och lärlingar. Under en tid vid 1860-talets början ar­ren­de­ra­des dock verkstaden av gesällen Carl Fredrik Löfqvist.

Carl Axel Leckström, som föddes den 24 februari 1847, skall enligt de uppgifter som går att läsa i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser, ha övertagit rörelsen omkring 1870, och samtidigt bildade han familj. Till­sam­mans med den blev han även fort­sätt­nings­vis bosatt vid gård nr 52 och drev verk­sam­he­ten till­sam­mans med någon med­hjäl­pa­re.

Under 1870- och 1880-talen an­non­se­ra­de Leckström vid ett flertal tillfällen efter sten-kärls­dre­ja­re och ka­kel­ugns­upp­sät­ta­re. Under hur lång tid det därefter bedrevs någon ka­kel­ugns­till­verk­ning vid Läckströms verkstad är osäkert, men så sent som 1894 ti­tu­le­ra­des han som ka­kel­fab­ri­kör. Vid denna tidpunkt benämndes han även som vat­ten­af­del­nings­chef, vilket härrör från åtaganden inom stadens brandväsen. Carl Axel Leckström lämnade jordelivet den 9 april 1913, och därmed var en epok med tre ge­ne­ra­tio­ner ka­kel­ugns­ma­ka­re avslutat.

Möjligtvis blev sonen Carl Albert Leckström, vilken föddes den 29 augusti 1879, den fjärde ge­ne­ra­tio­nen ka­kel­ugns­ma­ka­re, i varje fall kom han att bära denna titel jämsides med arbetet som skor­stens­fe­ja­re (sotare).

1883 inköptes gård nr 82, där det hade bedrivits kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het sedan 1750-talet, och detta fortsattes även av Läckström. Enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter verkar dock inte familjen ha varit bosatt där, förutom att Carl Axel Leckströms änka inflyttade dit vid 1910-talets början till­sam­mans med några av sina döttrar och var sedan boende där fram till sin död 1925. I Agaton Leckströms berättelse framgår emellertid att familjen fanns bosatt vid gård nr 82 i varje fall vid 1890-talets början.

En titt på 1824-års stadsplan ger i stället intrycket att en nuvarande gatu-adress skulle kunna vara Bergsgatan 4. I hushållet kom det, förutom hustru och barn, även att ingå en del gesäller och lärlingar. Krukmakare samt rådman Anders Lundberg avled den 21 november 1777, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat Gård under nr 82 samt kruk­makar­verk­tyg och ett parti krukkärl.

Olof Söderberg skall enligt hus­för­hörsläng­dens an­teck­ning­ar ha blivit född 1746 i Stockholm. Som gesäll kom han till Anders Lundberg i Mariefred år 1772, men återvände följande år till hu­vud­sta­den för att efter yt­ter­li­ga­re ett år åter igen bege sig till Mariefred. Där blev det 1778 giftermål med avlidna Anders Lundbergs dotter, och samma år blev Olof Söderberg mästare och kunde samtidigt överta verkstaden vid nr 82. Endast tre år senare avled dock hustrun, men Söderberg skulle tämligen snart komma att gifta om sig.

I hushållet kom det därefter att finnas, förutom hustru och barn, även svärmodern från det första äk­ten­ska­pet, alltså Anders Lundbergs änka, samt någon gesäll och lärling. Inte heller ka­kel­ugns­ma­ka­re Olof Söderberg fick något långt liv, utan den 24 oktober 1800 fick han följa sin första hustru i graven. Med hjälp av gesäller och lärlingar drev änkan därefter verk­sam­he­ten vidare, men 1818 gifte sig en dotter i huset med en av gesällerna, vilken då kunde ta över vid nr 82.

Gesällens namn var Johan Petter Åkerlind som föddes den 11 april 1789 vid Kongl. Diurgården Gripsholm. År 1806 kom han i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra hos Söderbergs änka vid nr 82 och lärotiden varade i tre år, varefter han som gesäll begav sig till Stockholm. Tämligen omgående återvände han dock till Mariefred, men då för att arbeta hos Jonas Leckström.

Något år senare var han tillbaka som gesäll hos änkefru Söderberg och 1818 blev det giftermål med hennes dotter. Åkerlind kunde därmed bli ny ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re vid denna gård, men detta varade under en väldigt kort period eftersom han fick lämna jordelivet redan den 30 augusti samma år. Rörelsen drevs därefter vidare av änkefru Åkerlind, alltså Olof Söderbergs dotter, och till sin hjälp hade hon både gesäller och lärlingar.

En av ge­säl­ler­nas namn var Bengt Westerberg, och 1822 blev det giftermål mellan honom och änkan. Westerberg var född den 20 mars 1795 i den värm­länds­ka socknen Wäse, men efter att båda för­äld­rar­na avlidit lämnade han hemmet omkring 1809. Tyvärr finns inte några an­teck­ning­ar om vart han flyttade, men nästa gång han har gått att träffa på i arkiven var när han som gesäll anlände från Stockholm till Mariefred år 1818. Där blev det arbete hos änkefru Åkerlind och fyra år senare blev det även giftermål mellan henne och Westerberg, vilken därmed kunde kallas sig ka­kel­ugns­ma­ka­re­mäs­ta­re vid nr 82.

Hos familjen kom det därefter att finnas några gesäller samt lärlingar bosatta. Westerberg blev vid denna tid även ägare till gård nr 84, men om han eventuellt byggde upp någon verkstad vid denna tomt är osäkert, där skulle i varje fall senare komma att drivas kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het under tämligen lång tid. Mer om detta senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Wes­ter­bergs hustru avled i början av år 1842, och endast några månader senare, den 23 december detta år, fick maken följa henne i graven. I ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar, förutom Gården nr 82 och Gården nr 84, bland annat Ka­kel­ugns­ma­ka­re Werkstad med formar och allt tillbehör hwaribland icke upptages Ugnen medan den anses tillhöra Fas­tig­he­ten, Ett parti Ut­skotts­ka­kel samt ett parti Stenkärl, fär­dig­gjor­da efter dödsfallet.

Fas­tig­he­ter­na kom därefter ut till för­sälj­ning och detta of­fent­lig­gjor­des bland annat genom en annons i Af­ton­bla­det den 14 april 1845 lydande sålunda:

Genom öppen och frivillig auktion, som förrättas af Auk­tions­kam­ma­ren här i staden Fredagen den 9 Maj 1845 kl. 12 på dagen, försäljes på stället till den högst­bju­dan­de följanden i Mariefreds stad belägne, aflidne Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Wes­ter­bergs sterbhus tillhörige GÅRDAR, nemligen:

1:o. Gården N:o 82, en hel tomt med egor, bestående af åker, äng och skog. Gården är belägen vid reel gata och består af en Byggning med 3 rum, en Byggning med 1 rum och kök, en Byggning inredd till ka­kel­ugns­ma­ka­re­verk­stad jemte brännugn, samt flere bodar och uthus. Och som denna Gård är passande för ka­kel­ugns­ma­ka­re­han­te­ring, så kommer äfven vid samma tillfälle att försäljas diverse Ka­kel­ugns­ma­ka­re-in­ven­ta­ri­er; allt att tillträdas den 1:sta näst­kom­man­de Oktober.

2:o. Gården N:o 84, en hel tomt, bestående af 2:ne Byggningar med 2:ne rum i hvardera, en god Källare med bod­bygg­ning öfver och en ut­hus­bygg­ning, att genast efter inropet tillträdas. Närmare upp­lys­ning­ar om vilkoren lämnas vid auk­tions­till­fäl­let och af un­der­teck­nad. Mariefred den 7 April 1845. Sv. GUST. FLODBERG.

Nu blev det ingen ka­kel­ugns­ma­ka­re som inköpte dessa gårdar, men det skulle ändå inte dröja så länge förrän det återigen famns en sådan vid Gård nr 82.

Dennes namn var Nils Peter Norgren, och han såg dagens ljus för första gången den 27 juli 1809 i Åmål. Där kom han även i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra, och som 22-årig gesäll begav han sig ut på den ob­li­ga­to­ris­ka ge­säll­vand­ring­en. Det blev en tids arbete i bland annat Karlstad, Nora och Lidköping, innan han 1840 anlände till Eskilstuna. Där bildade han familj, och fick även titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re.

År 1846 anlände så ka­kel­ugns­ma­ka­re Norgren med familj till Gård nr 82 i Mariefred. I hushållet kom det därefter att ingå både gesäller och lärlingar. Verkstaden hyrdes då troligtvis av dåvarande ägare till gården. Nils Peter Norgren avled dock den 27 mars 1856, och i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat ett parti nya stenkärl. Änkan drev därefter rörelsen vidare med hjälp av någon eller några gesäller samt lärlingar.

Efter någon tid blev hon ägare till gården, och ar­ren­de­ra­de under några år vid mitten och senare delen av 1860-talet ut verkstaden till gesällen Olof August Löfqvist. Löfqvist var född den 4 april 1843 vid Bondängen strax utanför Mariefred. Omkring 1857 kom han som lärling till änkefru Norgren och arbetade som gesäll under en tid hos Läckström och därefter i Södertälje innan han omkring 1865 återvände till Mariefred för att där arrendera verkstaden vid nr 82. Detta arrende blev dock inte så långvarigt, för redan den 12 september 1869 slutade ka­kel­ugns­ma­ka­re Olof August Löfqvists tid här på jorden. I den avlidnes boupp­teck­ning upptogs bland till­gång­ar­na till exempel krukkärl till ett tämligen högt värde.

Nils Peter Norgrens och hans ef­ter­le­van­de hustrus son Carl Osvald Norgren skulle senare driva verkstaden vid nr 82 vidare. Han kom till världen den 8 november 1850 i Mariefred och vid omkring 18-års ålder fick han lär­lings­plats hos Nordlund i Eskilstuna. Fem år senare var han till­sam­mans med nybildad familj tillbaka i Mariefred och kunde då som ka­kel­ugns­ma­ka­re ta över verkstaden vid nr 82. Eftersom ti­tu­la­tu­ren senare blev krukmakare, går det att förmoda att fab­ri­ka­tio­nen bestod av så kallade krukkärl eller stenkärl, det vill säga hus­hålls­gods som krukor, skålar, fat och liknande.

Vid 1880-talets början lämnade familjen Norgren gård nr 82 och blev bosatta på andra adresser i staden. Den före detta kruk­ma­ka­ren Carl Osvald Norgren avled den 20 maj 1891. Ägandet av Gård nr 82 hade 1883 övergått Carl Axel Leckström, och han fortsatte att bedriva kruk­kärls­till­verk­ning vid verkstaden.

Emellertid hyrdes gården under perioden 1908-09 av frånskilda fru Augusta Dorotea Ljungqvist, vilken under denna tid troligtvis även drev kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het där. Hon var född den 10 december 1869 i Kungsholms församling Stockholm, och till­sam­mans med sin mor, Emma Nyman, drev hon under några år Sund­by­bergs ler­kärls­fa­brik, som trots sitt namn fanns belägen i Solna församling.

Efter att fabriken brunnit ned 1908 tog fru Ljungqvist sin son och flyttade till Mariefred, där gård nr 82 hyrdes av C A Leckström. I hushållet, och som med­hjäl­pa­re i verkstaden, fanns där då även lärlingen Gunnar Sundholm. Redan följande år flyttade fru Ljungqvist till­sam­mans med sonen och lärlingen vidare till Nyköping, där hon drev ett krukmakeri fram till 1915, då hon återvände till Stockholm. Troligtvis var kruk­ma­ke­ri­id­kers­kan Dorotea Ljungqvist den sista som brukade verkstaden vid gård nr 82.

Vid Gård nr 88b, vars belägenhet i staden med nutida ga­tu­a­dres­ser kan anges till un­ge­fär­li­gen Djur­gårds­ga­tan 3 och med tomt ned mot Mälaren, startade Lars Gustaf Lindqvist upp en kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se omkring år 1871. Han var född den 9 oktober 1845 vid Lervik i dåvarande Kärnbo socken något utanför Mariefred, och omkring 1860 kom han i lära hos änkefru Leckström vid gård nr 52 inne i staden. Senare skulle det bli arbete som gesäll både vid gård nr 82 och nr 84 innan han till­sam­mans med nybliven hustru bosatte sig vid gård nr 88b. Hos makarna kom det under åren även att finnas några lärlingar och gesäller bosatta.

Det som till­ver­ka­des vid verkstaden, liksom hos kollegorna i staden, torde i huvudsak ha varit så kallat kruk­ma­kar­gods, alltså hus­hålls­gods som krukor, fat, skålar och liknande, men sommaren 1886 ägde en för­söks­verk­sam­het med till­verk­ning av konst­när­lig form- given keramik rum vid Lindqvists verkstad. Bakom detta stod Fredrik Liljekvist, då elev vid konsta­ka­de­mi­ens ar­ki­tekt­sko­la samt Axel Malmgren, intendent och gen­re­må­la­re. De stod för modellerna och ledde det praktiska arbetet med denna pryd­nads­ke­ra­mik, som ställdes ut hos Svenska Slöjd­för­e­ning­en samma år.

I en artikel i Med­de­lan­den från Svenska Slöjd­för­e­ning­en för år 1887, beskrev Gustaf Upmark d. ä. detta försök i mycket positiva ordalag. Återger här det stycke i artikeln som handlar om för­söks­verk­sam­he­ten vid Lindqvists verkstad i Mariefred.

Här är tydligen ett arbetsfält, som äfven hos oss borde kunna upparbetas. Vi ega mång­en­stä­des tillgång på goda och and­vänd­ba­ra leror; små kruk­makar­verk­stä­der förekomma öfver allt i våra mindre städer. Till och med på lands­byg­den, såsom i Halland, har denna slöjd idkats. De för­ut­sätt­ning­ar som ligga i en tra­di­tio­nell ar­bets­skick­lig­het förefinnas således äfven de. Och att äfven denna simpla svenska ler­gods­in­du­stri är mottaglig för konst­när­lig behandling, visade några försök, som sommaren 1886 anstäldes i hr Lindqvists kruk­makar­verk­stad i Mariefred under ledning af tvenne yngre konstnärer, målaren A. Malmgren och arkitekten F. Liljekvist.

Vid verkstaden tillverkas endast lergods af enklaste slag, blomkrukor, mjölk­kru­kor, syltburkar, tvätt­kan­nor o.d. Fan­ta­si­e­le­men­tet företrädes af sparbössor och lergökar. Vid de anstälda försöken har man gått ut från de övriga formerna och sökt utveckla dessa till större omvexling och prydlighet utan någon mer ge­nom­gri­pan­de förändring af tekniken eller godsets karaktär. Den vanliga blom­kruks­for­men förvandlas genom utdragning på höjden och öfre kantens utvikning samt med glasyrens hjelp till en prydlig vas i japansk stil. I mindre format och behandlad på samma sätt blir den en vatten- eller ci­garr­bä­ga­re. Mjölk­kru­kan med de två öronen erhåller en späns­ti­ga­re profil med skarpare indragning vid basen och en tydligare markerad hals. Öronen sättas vågrätt istället för, såsom vanligt, vertikalt, och man har en vasform, som närmast påminner om det grekiska bland­nings­kär­let, kratern. Den lämpar sig väl till blomkruka. Flaskan, hvilken som bekant ligger till grund för handkannan, ger likaledes uppslag till flera nya prydliga former, den smärta grekiska vasen med två höga grepar, kannor med treflikig mynning och högt handtag o.s.v. Härjemte utfördes pryd­nads­fat och skålar af olika form och storlek.

Äfven med de mycket begränsade de­ko­ra­tions­med­len kunde en rätt stor omvexling åstad­kom­mas. Det brända godset kan bibehålla sin egen varma, rödgula färg. Genom att å ytan låta rågods omvexla med glasyr, som fram­stäl­des i fyra toner, gulbrunt, rödbrunt, svart och grönt, uppstod en ny art af prydnad, vare sig orneringen anbringas i glasyr mot oglaserad botten, eller tvärtom utsparas oglaserad mot det glaserade godset. Vidare utfördes med uppslammad kaolin(pors­lin­s­le­ra) målning på det ännu obrända godset, hvarefter detta brändes och glaserades i någon af de ofvan­nämn­da färgerna. De­ko­ra­tio­nen framstod härvid ljus mot en mörkare omgifning, t.ex. i ljusgult mot brunt, i ljusgrönt mot mörkgrönt. På detta sätt imiterades på ett nästan för­vil­lan­de sätt små fat af indisk till­verk­ning i Na­tio­nal­mu­se­um; å andra föremål återgåfvos japanska de­ko­ra­tions­mo­tiv. - Ett motsatt de­ko­ra­tions­sätt, der orneringen framstår mörk mot ljusare botten, synes innebära ett mycket lyckligt uppslag, ehuru några ut­för­li­ga­re försök ej för tillfället gjordes. I det nyss formade, ännu våta godset anbringas aftryck af na­tur­fö­re­mål, t.ex. af små rikare fördelade blad, smultron, fem­fing­e­rört, smärre orm­bunksar­ter o.d. - man kunde möjligen äfven tänka på spets­möns­ter - godset brännes och vid gla­se­ring­en fyllas de sålunda bildade för­djup­ning­ar­na, hvartill kunde komma gördlar och band, med gla­syr­mas­san, som på dessa ställen samlar sig tjockare och följakt­li­gen antager en mörkare ton.

Det var endast ett ringa antal föremål, som på detta sätt till­ver­ka­des, till större delen på be­ställ­ning af några för saken in­tres­se­ra­de personer. En prof­sam­ling af det nya godset var utstäld å Svenska Slöjd­för­e­ning­ens allmänna sam­man­komst i Oktober 1886, då det omnämndes af un­der­teck­nad.

Vid Hem­bygdsmu­se­et i Mariefred skall det finnas något exemplar av denna keramik. (Se bild vid slutet av do­ku­men­ta­tio­nen)

Den 5 mars 1888 avslutades Lars Gustaf Lindqvists tid här på jorden, och i den därefter följande boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat Gården och tomten under N:o 88 i Mariefred samt lager af lerkärl. Med hjälp av yr­kes­kun­nigt folk drev änkan därefter rörelsen vidare fram till 1910-talets början då de sista kruk­ma­kar­lär­ling­ar­na lämnade gården.

Bilden längst till höger visar dock en kakelugn som inte finns i denna gård, utan i stället skall den ha haft sin plats i en av Mariefreds ka­kel­ugns­ma­ka­res hem, oklart dock vilken. Numera är den uppsatt på annan ort i landet.

Johan August Lennbom anlände till denna värld den 30 juli 1795 vid Stora Sundby i dåvarande Kärnbo socken, men sex år gammal blev han till­sam­mans med den övriga familjen bosatt i Mariefred. Där fick gossen påbörja sin lär­lings­tid hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Leckström, men fort­fa­ran­de lärling hamnade han 1817 istället i Stockholm.

Lärlingen Lennbom anlände till Nyköping 1818 men flyttade som gesäll till Linköping samma år och återvände näst­kom­man­de år för att arbeta hos änkefru Malmqvist i Nyköping. Efter att det år 1820 blivit giftermål mellan änkan och Lennbom, var det som brukligt han som tog över hennes verkstad. Efter en skilsmässa mellan makarna lämnade han dock Nyköping och flyttade då åter till Mariefred.

Vid mitten av 1830-talet har han gått att träffa på som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid gård nr 28 och vid gården bodde då även några gesäller och lärlingar, vilka giss­nings­vis arbetade åt Lennbom. Om, och i så fall var, han hade någon verkstad har det inte gått att få något begrepp om. Något år senare fanns han bosatt vid gård nr 32, vilken ägdes av hans mor, änkefru Lennbom. Även där var någon gesäll och lärling bosatt vid gården. Möjligtvis hade ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket övergetts när han 1846 flyttade till en bror i Ytterjärna socken, men åtta år senare var han ännu en gång tillbaka i Mariefred. Där slutade den förre ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan August Lennbom sina dagar den 28 juni 1855.

En annan plats i Mariefred där det bedrevs kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het under tämligen lång tid var vid Gård nr 84, i nuvarande kvarteret Kruk­ma­ka­ren. Enligt dagens ga­tu­a­dres­ser kan gården ha funnits un­ge­fär­li­gen vid Kruk­ma­kar­gränd 4, med tomt ned mot Strand­vä­gen.

Den förste ka­kel­ugns­ma­ka­re som i husförhörs- och man­talslängd fanns inskriven där var Carl Gustaf Söderberg, men om han även hade någon verkstad vid gården är osäkert. I varje fall föddes han den 8 maj 1781 som son till Olof Söderberg och dennes första hustru. Gossen växte upp vid gård nr 82 och torde tidigt ha kommit i lära vid faderns verkstad. Där arbetade han även som gesäll och skötte under en tid verkstaden åt sin styvmor.

Efter att ha bildat familj blev han vid 1800-talets början under en tid bosatt vid gård nr 84, men några uppgifter om att han där drev någon verkstad har inte gått att få fram. Senare kom han med hustru och barn att vara bosatt som hyresgäst på några olika platser i staden. Men i man­tals­läng­der­na för 1818 och 1819 an­teck­na­des driver ingen rörelse. Den före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren Carl Gustaf Söderberg lämnade jordelivet den 9 november 1825.

Per Abraham Österbom kom till världen den 11 oktober 1816 i Kungs Barkarö socken i Väst­man­land. Åtta år gammal blev det till­sam­mans med föräldrar och syskon en flytt in till Köping, och där kom han sex år senare i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Redan följande år lämnade han dock staden, och lär­lings­ti­den torde då ha fortsatt på annan ort.

Tyvärr finns det inga uppgifter om vad ynglingen hade för resmål, och han har därefter inte gått att träffa på i kyr­ko­ar­ki­ven förrän han som gesäll anlände till ka­kel­ugns­ma­ka­re Westerberg i Mariefred år 1836. Han kom därefter att arbeta både hos Lennbom och hos Leckströms innan han med nybildad familj omkring 1847 bosattes sig vid gård nr 84. Huruvida det då fanns någon verkstad vid gården eller om Österbom byggde upp en där har det inte gått att få någon klarhet i.

Per Abraham Österbom fanns därefter bosatt vid denna gård till­sam­mans med sin familj samt några gesäller och lärlingar fram till sitt frånfälle den 17 oktober 1866. I hans boupp­teck­ning upptogs som tillgångar, förutom Gården nr 84, även bland annat diverse krukkäril och diverse verk­stads­sa­ker, men också en segelslup och en däckad starbåt. Österbom var vid dödsfallet änkeman och den ende sonen hade lämnat hemmet, så det blev ingen fort­sätt­ning av verk­sam­he­ten inom familjen.

För­mod­li­gen drevs denna verkstad i stället vidare av ka­kel­ugns­ma­ka­re Lars Wilhelm Ericsson, men om han då ar­ren­de­ra­de den eller arbetade åt gårdens nye ägare har det inte gått att få någon klarhet i. Han var i varje fall född den 17 juni 1829 vid Bondängen i dåvarande Kärnbo socken, men en kort tid därefter flyttade familjen in till Mariefred. Där kom ynglingen 1847 i lära hos Österbom vid nr 84, och som gesäll begav sig Ericsson elva år senare till Köping, varifrån han emellertid återvände redan efter två år, alltså 1860.

Bostad och arbete kom även därefter att finnas hos Österbom vid nr 84, men då hade det tillkommit en nybliven hustru i hemmet. För­mod­li­gen tog Ericsson över ansvaret för arbetet vid verkstaden efter Österboms död sex år senare, dock inte som ägare utan som anställd ka­kel­ugns­ma­ka­re hos gårdens ägare. Där blev ka­kel­ugns­ma­ka­re L W Ericsson därefter bosatt fram till det att han somnade in till den eviga vilan den 6 januari 1883.

Ny ägare till Gård nr 84 efter Österbom blev frånskilda fru Brita Christina Lundgren, vilken inflyttade dit 1867 och då närmast från Stockholm. Samtidigt anlände även hennes son ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Johan Conrad Lundgren, född den 26 mars 1848 i Stockholm. Han kom dock närmast från Strängnäs, där han sedan tre år tillbaka gått i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Wetterberg. Vid gården bodde då, förutom ka­kel­ugns­ma­ka­re Ericsson, även några lärlingar.

Efter en tid fick Johan Conrad titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, och han torde då ha tagit över ansvaret för arbetet i verkstaden. Nu fick J C Lundgren inget långt liv, utan det slutade redan den 14 maj 1881.

I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat diverse krukkärl till ett tämligen högt värde. Där fanns även skulder till modern, för­mod­li­gen för hyra av verkstad och bostad samt till ka­kel­ugns­ma­ka­re Ericsson, vilket giss­nings­vis avser utfört arbete.

Efter att både Lundgren och Ericsson lämnat jordelivet, anlände år1884 Jöns Svensson som ny ka­kel­ugns­ma­ka­re och hyresgäst till Gård nr 84. Fru Lundgren var fort­fa­ran­de dess ägare. Jönsson var född den 19 februari 1860 i den skånska socknen Örkened, men fjorton år gammal fick han komma i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra vid Härlöv i Norra Åsums socken. Sex år senare, alltså 1880, lämnade han Skåne och kom då till Örebro där han fick arbete hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re fram till 1883 då färden gick vidare till Mariefred.

Där kom gesäll Svensson i tjänst hos Lindqvist vid gård nr 88b, och följande år blev det så möjligt att som ka­kel­ugns­ma­ka­re ta över verkstaden vid gård nr 84. Svensson blev där till­sam­mans med nybliven hustru hyresgäst hos fru Lundgren, och i hushållet fanns även någon gesäll. En av dessa var sedan 1887 Per Martin Utterberg, vilken skulle gifta sig med en syster till Svenssons hustru och senare även ta över verkstaden. Efter att ha blivit änkeman lämnade Jöns Svensson Sverige 1882 för att till­sam­mans med den endast ett år gamla sonen emigrera till Nor­da­me­ri­ka.

Ef­ter­trä­da­ren till Jöns Svensson vid gård nr 84 blev Per Martin Utterberg. Han kom till världen den 25 augusti 1865 i Bergsjö socken, Häl­sing­land. Vid sex års ålder flyttade dock familjen till den när­lig­gan­de socknen Gnarp. Där kom Per Martin tidigt i arbete hos någon av de många ka­kel­ugns­ma­ka­re som fanns i närområdet.

Omkring 1887 lämnade han dock hembygden och begav sig till Mariefred där han fick tjänst hos Jöns Svensson som gesäll. Där blev det även giftermål, och då med en syster till ar­bets­gi­va­rens hustru.

Till­sam­mans med henne och en nyfödd son blev det 1888 ett kortvarigt besök hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Slaka, Ös­ter­göt­land, men redan följande år var de tillbaka i Mariefred. Där kunde Utterberg ta över ansvaret för verkstaden vid nr 84 efter att Jöns Svensson begivit sig till andra sidan Atlanten.

Den då tämligen stora familjen Utterberg lämnade dock gård nr 84 år 1897 och blev under en tid bosatt på annan plats i staden innan de samma år inrättade sig i den egna, nybyggda fas­tig­he­ten vid kvarteret Manhem. Därmed torde en långvarig kruk­ma­ka­re­pok vid Gård nr 84 ha fått sitt slut.

Den 3 maj 1897 fanns en notis med följande lydelse införd i Eskilstuna­ku­ri­ren:

Fabrikör P.M. Utterberg håller f.n. på med upp­fö­ran­det af en större kruk­makar­värk­stad å en tomt utom staden i s.k. bor­gar­gär­det. Byggnaden kommer att inrymma två arbetsrum, ett torkrum, ett brännhus med ugn, ett förrådsrum, ett ved­upp­lags­rum och lerkällare. Nästa år är meningen att uppföra boningshus å samma tomt.

Och den 28 maj 1897 denna i samma tidning:

Ler­kärls­fa­brik vid Mariefred. Fabrikör P.M. Utterbergs nyuppförda ler­kärls­fa­brik utanför Mariefred är nu under tak. Lördagen 22 maj hade arbetarna inbjudits på taklagsöl i hr Utterbergs hem. F.n. uppföres en större källare af sten till förvaring af lera, som kan intagas i fabriken utan att man behöver gå ut efter den, ett sätt som är af största betydelse för arbetets be­drifvan­de.

Verkstaden/fabriken med in­til­lig­gan­de boningshus byggdes i Mariefreds nordvästra del, norr om Kärnbo kyrkoruin, och un­ge­fär­li­gen vid korsningen mellan Stal­lar­holms­vä­gen och Tom­te­bo­vä­gen. Dåtida fas­tig­hets­be­teck­ning var Manhem 2, och en nutida gatuadress skulle ha kunnat vara Stal­lar­holms­vä­gen 6.

Under senare delen av 2006 gjorde bygg­nads­an­tik­va­rie Eva Wockatz vid Sörmlands museum i Nyköping en an­tik­va­risk för­un­der­sök­ning eller do­ku­men­ta­tion av lerkärls- fabriken i samband med de första varslen om en fö­re­stå­en­de rivning. Detta utmynnade i en rapport benämnd Rapport 2006:7, och som finns i förvar hos Sörmlands museum. Rapporten går även att ta del av via internet och går säkert att hitta via en sökmotor. Lämpligt sökord kan då möjligen vara krukmakare Utterberg.

Som mest arbetade 12 personer i rörelsen, och då bland annat några av P M Utterbergs söner samt även hans bror Johan Wilhelm, som också han var född i Bergsjö socken. Det som till­ver­ka­des var först och främst blomkrukor, men även hus­hålls­gods som krukor, burkar, fat, muggar och liknande, vilket till stor del fraktades till Stockholm med båt, och där det senare försåldes. Längre fram skulle sor­ti­men­tet dessutom till viss del bestå av pryd­nads­gods.

Fabrikör Per Martin Utterberg slutade sina dagar den 24 augusti 1943 vid en ålder av 78 år. Möjligtvis hade sonen Karl Martin Ragnar Utterberg, född den 13 februari 1897, redan tagit över rörelsen vid faderns död, men det var i alla fall han som skulle driva företaget vidare som andra ge­ne­ra­tio­nen Utterberg. Blomkrukor och hus­hålls­gods blev även fort­sätt­nings­vis det som i huvudsak till­ver­ka­des vid fabriken, men det skulle även fram­stäl­las en hel del pryd­nads­gods under åren.

Några bilder på ke­ra­mik­före­mål märkta Mariefred samt R u (Ragnar Utterberg). Den stora muggen längst ned till höger verkar vara av samma slag som de som finns med på den tidigare bilden som visar keramik uppställda i hyllfack. Foto: Bo Carlsson, Saltsjö-Boo.

Om även den keramik som har GRIPSHOLM instansat i botten är tillverkad vid Ut­ter­ströms verkstad har inte med säkerhet kunnat fast­stäl­las, dock finns det ändå en del som talar för det.

Utterberg junior drev rörelsen fram till omkring mitten av 1960-talet då verk­sam­he­ten lades ned. Verkstaden fick dock en ny ägare i form av keramikern Bror Börsum, som fick möjlighet att överta den 1967, och bedrev ke­ra­mik­till­verk­ning där till 1990-talets mitt. Ragnar Utterberg avled den 29 november 1970.

Troligtvis skulle huvuddelen av de ka­kel­ugns­ma­ka­re som var verksamma med egen verkstad i Mariefred under 1800-talet egentligen ha benämnts krukmakare eftersom deras produktion till största del bestod av krukkärl. Ett annat kruk­ma­kar­namn i staden var Karl Emil Jansson, vilken kom till världen den 23 december 1862 i den småländska socknen Hakarp. Fyra år gammal flyttade hans far och mor till­sam­mans med barnen till Öja socken, och därifrån begavs sig den tretton år gamla gossen Karl Emil till Karlshamn för att komma i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Fem år senare kom han till Sigtuna för att där arbeta vid en så kallad sten­kärls­fa­brik, det vill säga ett krukmakeri.

Till Mariefred anlände gesäll Jansson år 1890 och kom då i arbete hos änkan Lindqvist vid gård nr 88. Eftersom han benämndes verks­ge­säll så var det troligtvis han som ansvarade för arbetet vid verkstaden. Efter att ha bildat familj, blev han med den under en tid bosatt på några andra platser i staden, men återvände efter ett par år till änkefru Lindqvist. Under åren 1910 till 1915 fanns familjen bosatt vid gård nr 52, alltså Leckströms gård, och en naturlig spe­ku­la­tion är då att även verkstaden där hyrdes under samma tid. En liknande spe­ku­la­tion blir det följande år, då bostaden återigen kom att finnas vid gård nr 88, men denna gång gällande Lindqvists gamla verkstad. Efter att ha blivit änkeman år 1928 flyttade Karl Emil Jansson till annan bostad, men hade då fått titeln före detta krukmakare. Han blev därefter kvar i Mariefred fram till sin död den 10 januari 1941.

I Mariefred fanns na­tur­ligt­vis även den kategori ka­kel­ugns­ma­ka­re som sysslade med re­pa­ra­tio­ner samt upp­sätt­ning av kakelugnar, men som från 1900-talets mitt nog i huvudsak bedrev yrket genom platt­sätt­ning. Av dessa torde troligtvis far och son Widell ha varit de som blivit mest ihågkomna av Mariefreds innevånare.

Alfred Widell föddes den 31 maj 1861 i Fogdö socken. Arton år gammal kom han i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Wetterberg i Strängnäs och arbetade där fram till 1885, då han som gesäll och till­sam­mans med nybliven hustru flyttade till Eskilstuna. Redan följande år var paret dock tillbaka Strängnäs och där blev de sedan kvar till 1891, då de istället bosatte sig i Mariefred.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Widell med hustru och barn hyrde där bostad vid gård 94. Under 1920- talet fick även sonen Karl Helge Widell, född den 23 december 1889 i Strängnäs, titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, och möjligtvis arbetade far och son till­sam­mans under en tid. Efter att fru Widell hamnat på ål­der­doms­hem­met och där avlidit, flyttade de båda ka­kel­ugns­ma­kar­na Widell 1939 till Munkhagen nr 24. Där fick Alfred Widell den 27 november 1943 följa sin hustru i graven. Helge Widell, som utövade yrket fram till en bit in på 1960-talet, avled den 23 augusti 1974.

Säkerligen har det funnits yt­ter­li­ga­re krukmakare och ka­kel­ugns­ma­ka­re bosatta samt verksamma i Mariefred under åren, men detta får ändå utgöra slutet på denna do­ku­men­ta­tion. Stort tack till Eva Wockatz vid Sörmlands museum, Mariefreds hem­bygds­för­e­ning samt fotograf Bengt Rundgren.

Strängnäs

Några säkra uppgifter om när den förste kruk­ma­ka­ren etablerade sig i Strängnäs har inte gått att få fram, men i 1647-års man­talslängd återfinns Matis (Mattias) Krukmakare till­sam­mans med sin hustru, och där fanns de därefter under de följande åren. Från och med 1654 an­teck­na­des dock hustrun som änka.

Tre år senare hade det i stället kommit en Jacob Krukmakare med hustru till gården, och möjligtvis var det då en gesäll som gift sig med änkan, och därmed kunnat överta gården samt verkstad och kruk­makar­ti­tel. 1676 hade han tydligen lämnat jordelivet, eftersom enbart hans änka då fanns kvar vid fas­tig­he­ten. Under några år vid 1680-talets början fanns det i stället en Anders Krukmakare i staden, 0ch han an­teck­na­des vara bosatt vid Kruk­ma­kar­går­den, eller Kruk­makar­torp, som be­näm­ning­en var något år.

Från och med 1688 hade Petter Krukmakare etablerat sig i man­talsläng­den och för­mod­li­gen då även i staden. Han skulle också få ett efternamn, vilket var Johansson och en boende plats vilken angavs till Munkbacken. Denne krukmakare skulle finnas kvar i staden under en lång tid, men fick så småningom ef­ter­nam­net Wessman. Giss­nings­vis var det dock fråga om samma person.

Krukmakare Petter Johansson Wessman fick troligtvis sluta sina dagar i början av 1727, i varje fall begravdes han den 18 februari detta år. Den 25 januari 1728 blev det vigsel mellan Mästaren uti det Lofl. Kru­ko­ma­ka­reäm­be­tet Hans Sundström och Lena Wessman. Troligtvis var bruden änka efter Petter Wessman, eller eventuellt dennes dotter. I varje fall blev Sundström därefter den nye kruk­ma­ka­ren vid Munkbacken.

I hushållet kom det även att finnas någon gesäll, bland annat Anders Hacksell, men Hans Sundström torde ha avlidit omkring 1749. Tyvärr saknar för­sam­ling­en dödsbok för just denna period, så några helt säkra uppgifter har inte gått att få fram.

Under ett antal år skulle det bland Strängnäs kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re finnas några medlemmar av släkten Hacksell, och dess första re­pre­sen­tant var Anders Hacksell. Han skall enligt en släktut­red­ning ha blivit född 1707 i Hacksta socken. Under 1740-talets början arbetade han som gesäll hos en krukmakare i Stockholm, men skulle därefter bosätta sig i Strängnäs, där han vid årtiondets slut kom i tjänst hos Hans Sundström eller möjligtvis hos dennes änka.

Eftersom Hacksell blev mästare samma år som Sundström avled, alltså 1749, går det nog att spekulera i att dennes verkstad vid Munkbacken samtidigt övertogs. Eftersom både husförhörs- och man­tals­läng­der till största del saknas för 1750- och 1760-talen så har det inte gått att få någon upp­fatt­ning om verk­sam­he­ten under denna period. Vid 1766-års man­talslängd fanns dock Hacksell och hans hustru samt gesäll inskrivna vid tomt nr 93 vid Munkbacken, alltså nuvarande Kvarn­bac­ken. Gårdens belägenhet kan ha varit något norr om Klos­ter­ga­tans väst­li­gas­te del.

I arbete hos Hacksell fanns vid 1760-talets slut bland annat bröderna Djurling, Nils som gesäll och Carl som lärling. Krukmakare Anders Hacksell avled enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter den 28 januari 1772, och därefter drevs rörelsen vidare av änkan med hjälp av gesällen Nils Djurling. Senare skulle brodern Carl som verks­ge­säll vara den som ansvarade för arbetet vid verkstaden. Giss­nings­vis hade kruk­makar­verk­sam­he­ten vid nr 93 upphört något år innan änkefru Hacksell år 1789 fick följa sin make i graven. Möjligtvis kan dock verkstaden ha använts av någon som var bosatt på annan plats i staden, till exempel Nils Djurling.

Om Lars Eriksson Hacksells bakgrund har det inte gått att få fram så mycket uppgifter, och då bland annat på grund av att Strängnäs stads­för­sam­lings kyrkoarkiv till stor del saknas för en period vid 1700-talets mitt, och detsamma gäller stadens man­talslängd. I varje fall skall han ha blivit född år 1739 och då giss­nings­vis i Hacksta socken.

Enligt ef­ter­forsk­ning­ar som gjorts inom släkten så skall hans mor för­mod­li­gen ha varit syster till Anders Hacksell. Efter för­äld­rar­nas tidiga död blev han troligtvis bosatt hos sin morbror i Strängnäs, och där gick han även i kruk­ma­kar­lä­ra under perioden 1757-1761. Därefter arbetade han under en tid som gesäll i Västerås. När man­talsläng­den åter blivit till­gäng­lig från och med 1766 har Lars Hacksell där gått att träffa på vid tomt nr 34 vid Munkbacken till­sam­mans med hustru, barn och en lärling.

Denna gårdstomt skall enligt 1785-års stadsplan ha varit belägen strax norr om tomt nr 93, och även gränsat till denna. Att ifrån en sådan gammal handling kunna placera in denna tomt i nutida stadsplan blir inte till­för­lit­ligt, men troligtvis är det inte helt felaktigt att kunna tänka sig dess placering inte alltför långt ifrån dagens Gras­sa­går­den, och då något nordost om denna.

I hushållet kom det under åren att ingå någon gesäll samt lärling, och bland de fyra sönerna torde i varje fall Carl Petter tidigt ha kommit i arbete vid verkstaden. Krukmakare Lars Hacksell fick sluta sina dagar här på jorden den 29 augusti 1809, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar, förutom Gården No 34 på Munkbacken här i Staden, bland annat Nya krukkäril samt Värk­stads­sa­ker med Ugn och Lider.

Endast ett år efter makens död fick änkan följa honom i graven, och bland till­gång­ar­na i hennes boupp­teck­ning hade det då tillkommit Gammalt kakel.

Sonen Carl Petter Hacksell, född den 22 januari 1776, gick i lära hos sin far fram till att han blev gesäll 1793, och bodde därefter ett par år vid för­äld­ra­hem­met. Efter att ha bildat familj samt erhållit mäs­tar­vär­dig­het sex år senare stannade han kvar vid gård nr 34 yt­ter­li­ga­re någon tid innan han med sin hustru och sina barn blev bosatt på annan plats i staden. Giss­nings­vis hade han även då sin ar­bets­plats i verkstaden vid för­äld­ra­hem­met.

Efter för­äld­rar­nas död bosatte han sig omkring 1810 återigen vid gård nr 34, men då som änkeman. Efterhand fick han säkerligen hjälp av de tre sönerna med verk­stads­ar­be­tet, men under något eller några år vid 1810-talets slut ar­ren­de­ra­des verkstaden av gesäll Wetterberg. Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Petter Hacksells tid här på jorden slutade den 5 juni 1822, och bland till­gång­ar­na i hans boupp­teck­ning upptogs, förutom gård nr 34, till exempel Värkstaden med brännugn, En glaserad kakelugn samt Ett parti half­fär­di­ga krukkäril.

Carl Petter Hacksells söner Carl, Pehr Olof och Johan Lorentz har alla tre gått att träffa på som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­ler vid olika verkstäder runt om i landet. Johan Lorentz skulle emellertid återvända till Strängnäs och etablera sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re där, dock inte vid gård nr 34.

Johan Lorentz Hacksell skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha blivit född den 17 september 1800, men har emellertid inte gått att återfinna i Strängnäs stads­för­sam­lings födelsebok. Giss­nings­vis fick han till­sam­mans med sina bröder den första kontakten med lera vid sin fars verkstad. Lär­lings­ti­den skall dock ha till­bring­ats hos en krukmakare i Stockholm under perioden 1816-1820.

I hu­vud­sta­den arbetade han även som gesäll under olika perioder, men återvände emellanåt till Strängnäs. Som gesäll arbetade han även bland annat i Hedemora och i Västerås innan han som ka­kel­ugns­ma­ka­re och med nybildad familj bosatte sig i Strängnäs år 1829. Huruvida Hacksell då bedrev någon till­verk­ning eller enbart sysslade med ka­kel­ugns­upp­sätt­ning har det inte gått att få någon klarhet i. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Lorentz Hacksell avled den 12 juni 1836 vid Se­ra­fi­mer­la­sa­ret­tet i Stockholm.

Nils Djurling blev enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter född 1746, men utan någon uppgiven födelseort. Möjligtvis skedde födseln i Vallby socken, där kom i varje fall hans två bröder till världen. Familjen flyttade senare till Hacksta, och troligtvis fanns på deras mors sida ett släktskap med släkten Hacksell.

Omkring 1760 kom han som lärling till Anders Hacksell och där skulle han även komma att arbeta som gesäll så länge Hacksell fanns i livet. Efter att ha ingått i äktenskap år 1773 och samtidigt erhållit sitt mästarbrev, blev han till­sam­mans med hustrun bosatt som hyresgäst på olika platser i staden. Ti­tu­la­tu­ren blev omväxlande ka­kel­ugns­ma­ka­re eller krukmakare, men om Djurling hade någon egen verkstad har inte framgått av till­gäng­li­ga handlingar. Eventuellt arbetade han hos någon kollega, eller så bedrev han yrket genom ka­kel­ugns­upp­sätt­ning. Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Nils Djurling lämnade jordelivet den 25 juni 1807.

Enligt hus­för­hörsläng­dens an­teck­ning­ar skall Anders Kindbergs födelseår ha varit 1726, men någon födelseort har inte blivit angivet. Möjligtvis fanns det ett släktskap med Nils Kindberg i Eskilstuna, även han krukmakare och un­ge­fär­li­gen jämnårig med Anders. På grund av avsaknaden av mantals- och hus­för­hörs­läng­der för Strängnäs stad under några årtionden vid 1700-talets mitt, har det inte gått att få fram några uppgifter angående när Kindberg anlände till Strängnäs, men eftersom han benämndes som kruk­ma­kar­mäs­ta­re när den förste sonen föddes 1764, går det nog att förutsätta att han då etablerat sig som krukmakare i staden.

I 1766-års man­talslängd har han till­sam­mans med sin familj gått att återfinna vid gård nr 85 vid Scho­le­bac­ken. En nutida gatuadress kan tänkas vara Sturegatan 4, alldeles i grann­ska­pet till Domkyrkan. I hushållet kom det under åren att ingå någon gesäll samt lärling och då bland annat Nils Stenholm. Den 1 april 1764 fick dock Anders Kindberg lämna det jordiska, och under en tid drevs rörelsen vidare av änkan, vilken sex år efter makens död kom att följda hon honom i graven. I hennes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar, förutom gård under tomt nr 85, bland annat Wärkstaden med dess tillbehör samt ett lager krukkärl i Stockholm, vilka troligen blivit fraktade dit för för­sälj­ning i den tämligen högt värderade båt som även den ingick bland till­gång­ar­na.

Jacob Lennström anges i hus­för­hörs­läng­der ha blivit född 1746 i Strängnäs. Några uppgifter om var han till­bring­a­de sina lärlingsår har tyvärr inte gått att få fram, men omkring 1770 skall han i varje fall arbetat som gesäll i Stockholm, och även en kort tid i Sigtuna, innan han 1773 återvände till Strängnäs för att tjänstgöra hos Lars Hacksell.

Följande år erhöll Lennström mästarbrev, och samtidigt blev det giftermål. Familjen kom därefter att bli bosatt på några olika platser i staden innan de omkring 1780 blev boende i egen fastighet vid tomt nr 27. I denna fastighet fanns förutom familjen Lennström samt några gesäller och lärlingar även ka­kel­ugns­ma­ka­re Stenholm bosatt.

1797 blev Lennström änkeman, och i hustruns boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat fas­tig­he­ter­na nr 26 och nr 27 samt verkstaden. Att översätta dessa när­lig­gan­de tomters belägenhet enligt 1785-års stadsplan till en nutida gatuadress blir en väldigt grov upp­skatt­ning, men giss­nings­vis fanns de ungefär vid området Storgatan 20 och 22. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Jacob Lennström avled den 12 maj 1812, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar Gården No 26, belägen invid Långgatan och bland annat Diverse stenkäril.

Nils Stenholm såg dagens ljus för första gången den 2 december 1753 i Strängnäs, och ungefär femton år gammal kom han i lära hos Anders Kindberg. Där arbetade han även som gesäll fram till 1774 då han skall ha begett sig till Stockholm. Tio år senare var han tillbaka i Strängnäs och då bland annat under några år som gesäll hos Kindbergs änka.

Efter att ha ingått i äktenskap var Stenholm bosatt som hyresgäst på några adresser i staden, men fanns även under en tid som ka­kel­ugns­ma­ka­re hos Lennström vid gård nr 27. Från omkring 1796 var han till­sam­mans med hustru och barn samt någon gesäll och lärling bosatt vid gård nr 18 vid Wes­ter­vi­ken. Omkring 1805 överlät han verkstaden till dotterns make ka­kel­ugns­ma­ka­re Nils Gustaf Lind, vilken hade kommit in­flyt­tan­de från Stockholm två år tidigare.

Stenholm flyttade i stället till­sam­mans med sin hustru till Nyköping, där han drev en verkstad fram till omkring 1809 då han återvände till Strängnäs och gård nr 18, vilken han genom arv blivit ägare till. Var då dottern och mågen kom att bosätta sig framgår inte av till­gäng­li­ga handlingar.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Nils Stenholm lämnade jordelivet den 14 augusti 1813. Därefter ar­ren­de­ra­de änkan ut verkstaden till två gesäller, Wikström och Norman. Efter änkefru Stenholms frånfälle 1821 kom i stället ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Wetterberg att bli bosatt vid gården till­sam­mans med sin familj.

Anders Wetterberg anges i hus­för­hörs­läng­der­na ha blivit född den 8 september 1791 i Vadstena. I Vadstena lands­för­sam­lings (S.t Pers) födelsebok finns gossen Anders Daniel antecknad som född just detta datum. Faderns namn var Peter Larsson, vilket torde betyda att sonen fick ef­ter­nam­net Petersson. Eftersom det varken i lands- eller stads­för­sam­ling­ens födelsebok har gått att se någon annan lämplig kandidat, så var det troligtvis denne Anders Daniel som senare i livet, och då för­mod­li­gen i samband med ge­säl­lut­näm­ning, tog sig namnet Anders Wetterberg.

Tyvärr har han över­hu­vud­ta­get inte gått att träffa på i några handlingar, förrän han 1814 ankom till Eskilstuna för att arbeta som gesäll hos änkefru Öhrling. Innan dess skall han ha vistats i Stockholm. Besöket i Eskilstuna blev dock kortvarigt, för redan följande år flyttade gesäll Wetterberg till­sam­mans med nybliven hustru till Strängnäs.

Makarna blev där boende som hy­res­gäs­ter, men i hushållet fanns, förutom en son, både en gesäll och en lärling. Dessa två torde då ha arbetat i den verkstad vid gård nr 34 som ar­ren­de­ra­des av Carl Petter Hacksell. Omkring 1821 kom så familjen Wetterberg med arbetsfolk att bosätta sig vid gård nr 18 och troligtvis övertogs då även verkstaden där. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Wet­ter­bergs tid här på jorden slutade den 15 april 1838, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar, förutom gårdarna nr 18 och nr 11, bland annat Kruk­ma­ka­re­verk­ty­ger och Kakel till tre kakelugnar samt diverse krukkäril, alt obränt.

Med hjälp av sonen Carl Johan samt någon gesäll och lärling drev änkan rörelsen vidare vid gård nr 18, vilken vid denna tid fick ändrad beteckning till nr 38. Denna gård, som under 1900-talet fick be­teck­ning­en Vä­der­kvar­nen nr 9, var belägen vid en tomt som fanns mellan Väs­ter­viks­ga­tan och Kvarngatan, och då för­mod­li­gen vid den sistnämnda gatans övre del.

Omkring 1848 tog Carl Johan Wetterberg, född den 18 april 1820 i Strängnäs, över verk­sam­he­ten, som han under långvarig tid drev med hjälp av någon gesäll och ett par lärlingar. Vid Carl Johan Wet­ter­bergs hädanfärd den 7 december 1889 hade hans titel kommit att bli ka­kel­ugns­ma­ka­re-fabrikör, men i hans boupp­teck­ning ingick inga kakelugnar bland till­gång­ar­na, men däremot ett lager bestående av diverse krukkärl samt förutom detta fas­tig­he­ten Gården No 38 här i staden. Sonen Carl Axel Emanuel skulle även han ägna sig åt ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket, men mer om honom något senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Johan Emanuel Östberg kom till världen den 25 juli 1846 i Avesta, men sexton år gammal lämnade han hembygden för att flytta till Stockholm. Giss­nings­vis kom han där i lära hos någon ka­kel­ugns­ma­ka­re, och torde även ha arbetat som gesäll i hu­vud­sta­den, innan han 1868 som sådan anlände till Strängnäs till­sam­mans med sin bror. Två år senare hade han bildat familj, och med den var Östberg under en kort period bosatt i Sala innan Strängnäs återigen blev bo­stads­or­ten.

1872 startades det så upp en större ka­kel­ugns­makar­verk­stad, eller fabrik som den även benämndes, vid gård nr 13. Återger här några uppgifter från Kom­mers­kol­le­gi­ums fabriks- be­rät­tel­ser angående denna verksamhet, som hade namnet J E Östberg & Co. 1873 hade Östberg två personer i tjänst vid fabriken och följande år hade dessa ökat till tre. 1875, när även produktionen hade börjat redovisas i dessa fabriksberättelser, hade de tre anställda kunnat tillverka 250 kakelugnar, och samma förhållanden rådde följande år. År 1877 hade dock produktionen minskat till 125 kakelugnar.

I Göteborgs Posten från den 14 september 1877 fanns emellertid en notis med denna lydelse införd: Fabrikör J. E. Östberg har för 23,000 kr. försålt till herr Karl Wetterberg gården n:r 13 med derå befintlig ka­kel­ugns­fa­brik i Strängnäs. Samma år, alltså 1877, lämnade familjen Östberg Strängnäs för att flytta till Norrtälje, där fa­mil­je­fa­dern fick arbete som verk­mäs­ta­re vid stadens ka­kel­fa­brik.

Två år senare blev det återigen en flytt, och då till Örebro. Där startades en stor fabrik för till­verk­ning av kakelugnar upp, vilken drevs av J E Östberg fram till dennes död 1880. Fabriken skulle dock leva vidare i yt­ter­li­ga­re ett antal år med änkan och brodern som ägare.

Carl Axel Emanuel Wetterberg blev född den 13 mars 1855, och torde i unga år ha kommit i arbete i faderns verkstad vid gård nr 38. Arton år gammal flyttade han dock till Stockholm, där han blev han kvar fram till 1877, då det var dags att återvände till Strängnäs för att överta Östbergs fabrik vid gård nr 13.

Återger även här några uppgifter ur Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser angående ka­kel­fa­bri­ken, men då med K A E Wettergren som ägare:

Efter en rätt så blygsam start under det första året, med en ar­bets­styr­ka som utgjordes av en person, samt en produktion som uppgick till 83 kakelugnar så skulle per­so­na­lens antal under de kommande åren komma att fördubblas medan pro­duk­tio­nen dock förblev oförändrad.

År 1882, då ar­bets­styr­kan uppgick till tre personer, kunde emellertid dessa tillverka inte mindre än 200 kakelugnar. Två år senar fanns fyra personer i tjänst hos Wetterberg, men pro­duk­tio­nen hade då i stället minskat något. Under följande år minskade både per­so­na­lens antal samt till­verk­ning­en, och den 20 juli 1885 gick det att läsa följande i Af­ton­bla­det:

Auktion å ka­kel­fa­brik. På begäran af sysslo­män­nen i Ka­kel­fab­ri­kö­ren K.A.E. Wet­ter­bergs konkurs, kommer genom offentlig auktion, hvilken i den ordning, som om fast egendom, den der utmätt blifvit, särskildt stadgadt är, förrättas inför Öfverex­e­ku­tor i Strengnäs å Råd­hus­sa­len härstädes Måndagen den 3 näst­kom­man­de Augusti kl. 12 på dagen, att försäljas kon­kurs­mas­sans gård och tomt N:o 13 i Strengnäs, enligt 1841 års num­mer­ord­ning, med tillydande jordegor af en åker med N:ris 180 och 194 i Stora Gärdet om 29,50 kappland och vreten N:o 465 på sidan och 26 kappland enligt Aron Molins karta af 1812.

Gården, som består dels af tre boningshus, alla af trä, det ena i två våningar, reveteradt och med tak af jernplåt, inredt till handelsbod, der handel under de senaste 14 åren bedrifvits, kontor, två varubodar, fyra rum, två kök, veranda och förstugor jemte källare; det andra i en våning två rum och fyra va­ru­ma­ga­sin å hvälfd te­gel­käl­la­re och det tredje af 4 boningsrum, visthusbod, saltbod, lerbod, 3 vedbodar, stall och 2 hemlighus, dels af en ka­kel­fa­briks­bygg­nad af korsvirke och tegel och brännugn, dels ock af ett uthus af stolpvirke, inredt till stall, vagnsbod och 2 vedbodar, är med till­hö­ran­de åkerjord salu- värderad till 18,333 kr. 33 öre, brand­för­säk­rad för 16,000 kr. och be­vil­lings­tax­e­rad till 20,400 kr. Tomten lärer innehålla 18,796 qv.-fot.

Strengnäs den 22 Juni 1885. Över­execu­tor.

Till­sam­mans med sin stora familj blev Wetterberg därefter bosatt på några olika platser i staden innan han, efter sin fars död, återigen bosatte sig vid gård nr 38. Där blev han sedan boende som hyresgäst till­sam­mans med sin hustru och några av de många barnen fram till sitt frånfälle den 27 september 1918. Gården nr 13, som tidigare hade haft be­teck­ning­en nr 1 och under 1900-talet kom att bli benämnd Norrtull nr 1-6, torde ha varit belägen vid nuvarande Storgatan 28, och vid denna gatas korsning med Hos­pi­tal­ga­tan.

Vid gård nr 13 skulle ka­kel­till­verk­ning­en fortgå ännu en tid efter konkursen och då till att börja med under ledning av gesällen Alfred Widell. Under några år till­ver­ka­des med hjälp av ett par med­ar­be­ta­re årligen ungefär 50 kakelugnar. Alfred Widell föddes den 31 maj 1861 i Fogdö socken. Arton år gammal kom han i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Wetterberg i Strängnäs och arbetade där fram till 1885, då han som gesäll och till­sam­mans med nybliven hustru flyttade till Eskilstuna. Redan följande år var paret dock tillbaka Strängnäs och där blev de sedan kvar till 1891, då de istället bosatte sig i Mariefred. Där var han verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re under en lång tid, dock torde han vid sitt frånfälle 1943 ha upphört med sin yr­kes­verk­sam­het sedan ett antal år.

I Kom­mers­kol­le­gi­ums­fa­briks­be­rät­tel­ser var Gustaf Arvid Lundqvist re­gi­stre­rad som ka­kel­fa­bri­kens ägare under perioden 1888-1890 och kunde då årligen med hjälp av två med­ar­be­ta­re tillverka 65 kakelugnar. Efter 1890 har dessa handlingar inte längre varit till­gäng­li­ga. Vid denna tid (1890-91) lämnade Lundqvist och övrigt kakelfolk denna gård, och därmed är det nog troligt att ka­kel­till­verk­ning­en vid gård nr 13 samtidigt upphörde.

G A Lundqvist föddes den 2 september 1868 i Husby-Rekarne socken, och tjugo år gammal kom han som ka­kel­ugns­ma­ka­re till gård nr 13 i Strängnäs. Rätt så omgående tog han över till­verk­ning­en av kakel vid fabriken, men omkring 1890 lämnade han gården till­sam­mans med hustru och barn, och blev med dem bosatt på andra platser i staden, bland annat i egen fastighet vid Södra Gärdet Gustafs­borg. Giss­nings­vis bedrevs yrket då genom re­pa­ra­tio­ner samt upp­sätt­ning av kakelugnar. Den före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren Gustaf Arvid Lundqvist avled den 16 januari 1944.

Torshälla

Upp­gif­ter­na till följande do­ku­men­ta­tion har till viss del hämtats från skriften Torshälla Sten­kärls­fa­brik samt Torshälla hem­bygds­för­e­ning S:t Olofs Gilles med­lems­blad, men i huvudsak är det uppgifter från man­tals­läng­der och kyrkoarkiv, och då i huvudsak hus­för­hörs­läng­der, som har fått utgöra underlag till do­ku­men­ta­tio­nen.

Inte heller när det gäller Torshälla har det gått att få fram några till­för­lit­li­ga uppgifter angående när den förste kruk­ma­ka­ren etablerade sig i staden.

Med hjälp av man­tals­läng­der samt kyrkoarkiv har det i varje fall gått att få fram namn på några av dessa hant­ver­ka­re som fanns i Torshälla vid 1600-talets slut och vid början av 1700-talet. I stadens man­talslängd har det från 1660-talets början gått att träffa på Johan Krukmakare, eller Johan Jacobsson, som var hans rätta namn, inskriven vid Norra Roten till­sam­mans med sin hustru. Där fanns han sedan fram till sitt frånfälle 1686.

I för­sam­ling­ens vigselbok anges Anders Krukmakare ha ingått i det äkta ståndet år 1674, och han skulle därefter, och drygt tjugo år framöver, förekomma flitigt i fö­del­se­bo­ken som far till nyfödda barn. Giss­nings­vis var han densamme som kruk­ma­ka­ren Anders Larsson, vilken avled i Torshälla den 12 januari 1708.

En annan krukmakare som blev far under 1680- och 1690-talen var Jacob Krukmakare. Det full­stän­di­ga namnet torde ha varit Jacob Classon, och denne person har från och med 1678 gått att återfinna i man­talsläng­den till­sam­mans med hustru, och då inskriven vid Södra Roten. Några år in på 1700-talet försvann Classon dock ur dessa handlingar, och hans vidare öden är okända.

År 1711 blev det giftermål för Petter Krukmakare, eller Petter Ecken, och från och med samma år har han till­sam­mans med sin hustru funnits inskriven vid Mellersta Roten i stadens man­talslängd. Dessa längder saknas under en lång period efter 1733, och därigenom har det där inte gått att följa krukmakare Ecken vidare. När hans hustru avled 1737, an­teck­na­des hon som änka, så för­mod­li­gen lämnade även hennes make jordelivet ungefär vid samma tid.

Kruk- och kaklugns­ma­ka­ren Carl Holm skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha blivit född år 1731, och även om det inte har gått att få be­kräf­tel­se genom fö­del­se­bo­ken, så torde hans föräldrar ha varit krukmakare Lars Holm och dennes hustru i Eskilstuna. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des dock i Stockholm fram till 1752 då han blev gesäll. Därefter flyttade han hem till sin mor, som då blivit änka, och hjälpte henne att driva verkstaden i Eskilstuna vidare.

Omkring 1757 anlände Carl Holm till Torshälla och blev där till­sam­mans med hustru, och efterhand även barn, bosatt vid gård nr 28. En upp­skatt­ning med hjälp av 1783-års stadsplan, visar att denna tomt bör ha legat un­ge­fär­li­gen vid nuvarande Storgatan 34- 38, och där tomten sträckte sig ned mot ån.

Vid 1760-talets senare del blev makarna till­sam­mans med barnen bosatt vid en av stadens onumrerade tomter, och vid denna tid hade fa­mil­je­fa­dern sitt arbete i Västerås. Efter en tid återvände han dock till familjen i Torshälla, och torde då ha bedrivit någon form av rörelse, eftersom det ingick en lärling i hushållet.

Omkring 1780 försvann emellertid familjen ur stadens mantals- och hus­för­hörs­läng­der, och i stället har ka­kel­ugns­ma­ka­re Holm från just detta år gått att träffa på som änkeman vid Flenmo i Lilla Mellösa socken. Där avled han den 15 juli 1785.

Nils Löfgren, som enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall ha kommit till världen år 1729 i Vreta Klosters socken, inflyttade som gesäll till Torshälla och krukmakare Holm omkring 1759. Tidigare vis­tel­se­ort anges till Eskilstuna.

Från och med 1761-års man­talslängd har han till­sam­mans med nybliven hustru etablerat sig som krukmakare vid gårdstomt nr 74 i Torshälla, vilket enligt 1783-års stadsplan kan motsvara dagens Nybohms gränd 3. Detta får emellertid anses som en tämligen osäker upp­skatt­ning.

I hushållet kom det under åren att ingå både en gesäll och lärling, men Nils Löfgrens tid här på jorden slutade den 15 juni 1809 vid den an­märk­nings­värt höga åldern av 80 år. Under en tid drevs verk­sam­he­ten vidare av änkan med hjälp av en gesäll, men när hon tre år efter makens död fick följa honom i graven, verkar det som att det inte blev någon fort­sätt­ning på kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­he­ten vid denna gård.

I hus­för­hörsläng­den anges Axel Collins födelseår till 1743, men tyvärr har det inte gått att få fram någon födelseort. Eftersom det fanns en del personer med detta efternamn i Torshälla vid denna tid, så är det mycket möjligt att det var där han kom till världen. I 1769-års man­talslängd fanns han till­sam­mans med hustru inskriven vid gårdstomt nr 28, alltså vid samma plats som krukmakare Carl Holm tidigare varit man­tals­skri­ven.

Tre år senare har makarna till­sam­mans med barn och en gesäll i stället slagit sig ned vid nr 64, vilken tomt fanns intill Westertull vid Grå­bergs­gränd. En nuvarande adress kan vara S:t Olofs gränd 8. Omkring 1788 blev det flytt till nr 39, på andra sidan av Gråbergs Gränd (S:t Olofs gränd), ungefär vid korsningen mellan S:t Olofs gränd och Järn­vägs­ga­tan. I hushållet ingick det mestadels en lärling fram till att kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Axel Collin avled den 31 december 1803.

Collins änka ar­ren­de­ra­de därefter ut verkstaden vid nr 39 till ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Benjamin Kjellström, vilken var född den 29 april 1771 i Torshälla. Möjligtvis hade han till­bring­at sin lärotid i Stockholm, det var i varje fall där han utskrevs som gesäll 1805. Tre år senare kunde han som ka­kel­ugns­ma­ka­re ta över verk­sam­he­ten vid nr 39, vilken han kom att driva med hjälp av en gesäll och några lärlingar.

Kjellström avancerade efterhand på sam­hälls­ste­gen, och utnämndes vid slutet av 1810- talet till rådman i staden. Rådmannen och ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­ren Benjamin Kjellström fick dock lämna jordelivet den 11 december 1828. I den ef­ter­föl­jan­de, samt tämligen omfattande boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat de båda gårdarna nr 39 och nr 40, den först­nämn­de med åbyggnad, samt jakten Hilda Maria.

Med hjälp av gesäller och lärlingar drev därefter änkan kruk­ma­ke­ri­et vidare fram till sitt frånfälle år 1838. I hennes boupp­teck­ning märks som tillgångar, förutom gården nr 40, bland annat diverse fär­dig­gjor­da krukkäril samt obetald kö­peskil­ling för Gården No 39 af Enkan Kellström i Lifstiden försåld till Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Öhman. Giss­nings­vis var köparen i stället ka­kel­ugns­ma­ka­re Öhrman.

Carl Leonard Öhrman torde därmed ha blivit ny ägare till gård nr 39. Han såg dagens ljus för första gången den 16 mars 1817 i Örebro, och där kom han även i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra hos sin far. Som gesäll lämnade han dock för­äld­ra­hem­met tjugo år gammal för att flytta till Västerås, varifrån färden samma år gick vidare till Torshälla, där han alltså 1837 som ka­kel­ugns­ma­ka­re blev ägare till gård nr 39.

Den 7 juli följande år gick det att läsa en annons med följande lydelse i Eskilstuna Tidning:

Un­der­teck­nad, som vunnit Burskap samt blifvit Mästare uti Staden Thorshälla, re­kom­men­de­rar mig hos vördade All­män­he­ten, med för­fär­di­gan­de af alla sorters Ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ten, med största accuratess och skynd­sam­het, och till de mest billiga priser. Thorshälla den 6 juli 1838 C. L. Öhrman, Ka­kel­ugns­ma­ka­re

Vid denna gård blev han därefter bosatt till­sam­mans med nybliven hustru, barn, några gesäller och lärlingar samt övrigt arbetsfolk fram till 1841, då han till­sam­mans med

familjen flyttade till Eskilstuna. Två år senare återvände C L Öhrman till Örebro, där han drev en ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se fram till sin hädanfärd den 23 oktober 1855. Även om Öhrmans tid vid gård nr 39 i Torshälla blev tämligen kortvarig, så skulle hans ef­ter­trä­da­re inte heller komma att stanna kvar där under någon längre tid.

Enligt hus­för­hörsläng­dens an­teck­ning­ar skall Nils Christian Petersson ha blivit född i Laholm år 1817, Därefter har han gått att träffa på som gesäll i bland annat Lund, Ystad, Karlskrona och Malmö innan han omkring 1840 anlände till Torshälla. Efter en tid blev han där som ka­kel­ugns­ma­ka­re ägare till gård nr 39, vid vilken det ingick någon gesäll och lärling i hushållet, förutom då hans hustru. Makarna lämnade gården 1850, och blev därefter bosatta på annan plats i staden innan de flyttade till Stockholm, där de båda skall ha avlidit efter en tid.

I motsats till sina fö­re­trä­da­re vid nr 39, så blev näste ka­kel­ugns­ma­ka­re kvar där under en betydligt längre period.

Anders Johan Carlsson anges i hus­för­hörsläng­den ha blivit född den 3 januari 1821 i Göteborg, och därifrån flyttade han som gesäll år 1844 till Hedemora. Följande år anlände han till Arboga, där det blev dags att bilda familj och till­sam­mans med denna blev det 1850 en flytt till Torshälla.

Som ny ägare till gård nr 39 etablerade sig ka­kel­ugns­ma­ka­re Carlsson i staden, och vid gården skulle det komma att finnas en hel del gesäller och lärlingar bosatta. Nu stämmer väl kyr­ko­ar­ki­vets (hus­för­hörs­läng­der­nas) uppgifter långt ifrån alltid, och så torde fallet vara även angående Carlssons ankomst till Torshälla. I varje fall fanns han redan 1847 re­gi­stre­rad i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser med en rörelse vid vilken det då var en gesäll och en lärling i arbete.

Ar­bets­kraf­ten bestod under åren enligt dessa fa­briks­be­rät­tel­ser mestadels mellan två till fem personer samtidigt. Sina lerkärl skall han enligt 1877-års adress­ka­len­der ha haft till för­sälj­ning varje lördag vid Rinmans torg (Fristads­tor­get) och dessutom hade han för­sälj­nings­bo­dar i Västerås. Familjen Carlsson lämnade dock gården år 1877 och bosatte sig då i egen fastighet vid Erikslund nr 1, något nordväst om staden (Gullängen). Även där kom det att finnas ett antal gesäller och lärlingar bosatta hos familjen.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Johan Carlsson fick sluta sina dagar den 7 januari 1881, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar, förutom lägenheten Erikslund nr 1, bland annat olika sorters verk­stads­in­ven­ta­ri­er som till exempel diverse ka­kel­for­mar samt kakel till tio kakelugnar och ett parti diverse stenkärl, både fär­dig­gjort och sådant som var under arbete, det vill säga obränt.

Möjligtvis drev änkan rörelsen vidare under en tid, och då troligtvis med hjälp av sonen Carl Johan, men 1885 lämnade de båda fas­tig­he­ten och därefter torde det inte ha bedrivits någon kruk- eller ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het vid denna gård. Innan dess, eller närmare bestämt den 31 maj 1884, gick det i West­man­lands Läns Tidning att läsa en annons med följande lydelse: Egendom till salu om 14 tunnland god jord med åbyggnader och vacker trädgård samt ka­kel­ugns­ma­ka­re­verk­stad på Torshälla stads norra område säljes nu på billiga vilkor med eller utan gröda. Vidare uppgörelse kan ske med egaren Enkefru Christina Carlsson.

Sonen Carl Johan Carlsson skulle komma att bedriva yrket under yt­ter­li­ga­re en lång tid i Torshälla, men mer om honom senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Vid gård nr 39 upphörde inte ka­kel­ugns­makar­verk­sam­he­ten i och med att A J Carlsson lämnade gården, utan det skulle finnas kakelfolk bosatt där under yt­ter­li­ga­re tio år.

Den förste som drev en rörelse där efter Carlsson var faktisk inte ka­kel­ugns­ma­ka­re, utan enbart gesäll. Hans namn var Lars Kjellén, och han hade kommit till gård nr 39 år 1878 från Eskilstuna och dit återvände han redan två år senare. Under dessa två år skall Kjellén ha drivit en verksamhet med två anställda, i varje fall enligt fa­briks­be­rät­tel­ser­nas an­teck­ning­ar.

Under en kort period år 1881 var ka­kel­ugns­ma­ka­re Hasselblad bosatt vid gården till­sam­mans med sin familj och torde då enlig fa­briks­be­rät­tel­ser­nas an­teck­ning­ar även ha drivit en rörelse där. Efter endast några månader återvände dock familjen till Eskilstuna, varifrån de tidigare hade kommit.

Näste ka­kel­ugns­ma­ka­re på platsen blev Anders Olof Hoffner, vilken också han tidigare varit bosatt i Eskilstuna när han 1882 anlände till Torshälla och gård nr 39 till­sam­mans med sin familj. Två år senare skulle Hoffners flytta vidare till Arboga.

Slutligen blev det så Carl Johan Carlsson som fick avsluta ka­kel­ugns­ma­ka­re­po­ken vid gård nr 39. Han föddes den 13 juni 1847 i Arboga och till­sam­mans med sina föräldrar kom han tre år senare till Torshälla. Där växte han upp vid gård nr 39, och torde rätt så tidigt ha kommit i arbete vid sin fars, Anders Johan Carlssons, verkstad. Som gesäll flyttade Carl Johan till Arboga år 1876, ungefär samtidigt som för­äld­rar­na blev bosatta vid Erikslund nr 1. Dit kom även sonen tre år senare, men rätt så omgående flyttade han vidare till Falun. Samma år som fadern avled, alltså 1881, återvände han till Erikslund, troligtvis då för att hjälpa sin mor med verkstaden. Till­sam­mans med nybildad familj blev han 1885, som ka­kel­ugns­ma­ka­re och hyresgäst, återigen bosatt vid gård nr 39, där han under några år drev en rörelse med två arbetare.

Den 2 december 1887 fanns en annons införd i Dagens Nyheter: En bättre Gård i Torshälla, med Kruk­ma­ka­re­verk­stad och brännugn, samt der god lera för fabriken finnes till­gäng­lig. Äfvenså lämplig för han­dels­id­kan­de. Närmare meddelas af L. Larsson, Torshälla, gården 39.

Den 17 februari följande år fanns så denna annons införd i samma tidning:

Två Gårdar i Torshälla, den ena med ka­kel­ugns­verk­stad med god brännugn, han­dels­bu­tik jemte kontor samt 4 rum och kök, äfvenså en påbörjad nybyggnad till gård med vacker utsigt öfver kanalen, Torshälla stad samt Mälaren, säljas på goda vilkor, om snar uppgörelse sker. Närmare meddelas af L. Larsson, gården 39 i Torshälla.

Nu blev det ingen kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ka­re som köpte gården, utan i samband med att Carl Johan Carlsson år 1887 till­sam­mans med sin familj lämnade gård nr 39 och i stället bosatte sig vid Östra torget i den östra delen av staden, torde denna verksamhet ha upphört vid nr 39.

Carlssons bostad på den östra sidan kom att finnas vid gård nr 118 och verkstaden vid in­til­lig­gan­de nr 126. De båda tomterna var belägna vid nuvarande Dre­jar­ga­tan-Östra torget, där nu den fastighet som inrymmer bland annat Coop är uppförd. Möjligtvis kan flytten ha skett något eller några år innan det årtal som framgår av kyr­ko­ar­ki­vet. I varje fall startades där upp en verksamhet som kom att benämnas C. J. Carlssons sten­kärls­fa­brik (men tydligen även Torshälla sten­kärls­fa­brik), vid vilken det enligt 1890- års fa­briks­be­rät­tel­ser skall ha funnit en ar­bets­styr­ka bestående av fyra personer.

Nedan­stå­en­de annons pub­li­ce­ra­des i Eskilstuna­ku­ri­ren den 22 augusti 1898. Intressant att namnet Torshälla sten­kärls­fa­brik användes, detta eftersom det någon tid senare skulle finnas en annan sten­kärls­fab­ri­kant, endast några hundra meter norrut i staden, som även använde sig av detta namn och vilken nog är det företag som mest förknippas med namnet. Årtalet 1852 torde avser det år fadern Anders Johan Carlsson hade etablerat sig i staden.

Carlssons hustru avled 1899, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat Lä­gen­he­ter­na No 118 och 126 på Torshälla Stads östra område, Verk­stads­in­ven­ta­ri­er samt Sten­kärlslag­ret. Eftersom det fanns fodringar hos några träd­gårds­mäs­ta­re, så torde pro­duk­tio­nen även ha bestått av blomkrukor.

C J Carlsson, som efter en tid ingick i nytt äktenskap, fick följa sin tidigare hustru i graven den 8 december 1904. Änkan drev därefter verk­sam­he­ten vidare under en tid, men omkring1915 kom det en ny krukmakare till gården.

Dennes namn var Carl Valdemar Svensson, vilken var född den 25 maj 1884 i Mariefred, och i denna stad kom han i lära hos krukmakare Lindqvists änka. Till­sam­mans med sin hustru och son samt svär­för­äld­rar blev det 1915 en flytt till Torshälla, där svärfadern inköpt gård nr 118, och därigenom kunde Svenssonta överta verkstaden där. I hushållet ingick då även några lärlingar.

I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hustruns död 1924 upptogs som tillgångar bland annat ett Lager av krukkärl. Även här fanns fodringar hos träd­gårds­mäs­ta­re, vilket torde härröra från leverans av blomkrukor. Efter att svärfadern och gårds­ä­ga­ren avlidit 1935 lämnade Svenson till­sam­mans med son och svärmor gården och blev därefter bosatta på annan på annan plats i staden. Krukmakare Valdemar Svensson fick lämna jordelivet den 7 mars 1941.

Gård nr 118 övertogs 1936 av keramikern Allan Ebeling, vilken kom att förfärdiga sin keramik i verkstaden samt bränna sitt gods i den vedeldade brännugnen.

Återvänder så till 1700-talet.

I hus­för­hörsläng­den uppges Lars Hellsten ha varit född 1737 i Torshälla, men lärlings- och ge­säll­ti­den till­bring­a­des mestadels i Västerås. Efter en period i Stockholm kom han 1779, till­sam­mans med sin nyblivna hustru, åter till Torshälla, där paret blev bosatta vid den egna gården nr 48 (möjligen kan denna adress något så när motsvara dagens Storgatan 11). Hos familjen kom det även att finnas någon gesäll och lärling bosatt.

Tiden i Torshälla blev dock inte så långvarig för Hellstens, utan redan 1787 begav de sig till Västerås, där fa­mil­je­fa­dern drev en kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se fram till sin död år 1810. En verksamhet som övertogs av sonen Carl Fredrik, vilken var född i Torshälla.

Enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall Johan Zacharias Öhman ha kommit till världen den16 oktober 1767 i den småländska socknen Väckelsång., dock har inte gått att träffa på denna för­sam­lings födelsebok.

I Torshälla har han tidigast gått att återfinna i 1795-års man­talslängd. Där fanns han då inskriven i en av staden onumrerade gårdar, men efter att följande år ha ingått i äktenskap med bygg­mäs­ta­re Ramstedts änka kunde han flytta in vid gård nr 46. (Denna tomt bör enligt 1783-års stadsplan ha funnit un­ge­fär­li­gen vid nuvarande Storgatan 7-9). Där torde han ha byggt upp en verkstad, vid vilken även hustruns son Anders Gustaf Ramström för­mod­li­gen efterhand kom i arbete. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Zacharias Öhman fick emellertid sluta sina dagar redan den 9 september 1811.

Därefter skulle det dröja cirka tjugo år innan det återigen fanns en ka­kel­ugns­ma­ka­re vid denna gård, och denne var då Anders Gustaf Ramstedt, som därmed återvände till sitt för­äld­ra­hem. Under tiden hade hans mor möjligtvis drivit krog­rö­rel­se där, hon ti­tu­le­ra­des i varje fall som krögerska.

A G Ramstedt såg dagens ljus för första gången den 10 oktober 1786, och han torde tidigt ha kommit i arbete hos styvfader Johan Öhman. Vid 1810-talets början bosatte sig Ramstedt, vilken erhållit mästarbrev år 1810 och blivit borgare i Torshälla samma år, till­sam­mans med sin hustru vid gård nr 43 (nuvarande Storgatan 1, korsningen Storgatan - Järn­vägs­ga­tan), och efter en tid utökades familjen med sonen Carl Eric. I hushållet ingick det då även några gesäller och lärlingar. Familjen blev kvar vid denna gård fram till 1832 då de i stället bosatte sig vid husfaderns för­äld­ra­hem, alltså gård nr 46.

Vid denna gård, som Ramstedt ägde till­sam­mans med en svåger, hade han till att börja med endast hjälp av sonen Carl Erik samt en lärling med arbetet i verkstaden, men efter en tid tillkom det yt­ter­li­ga­re gesäller och lärlingar. Eftersom Ramstedt även utövade sotaryrket, ingick det också sådana gesäller och lärlingar i hushållet. I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hustruns död 1849 upptogs som tillgångar, förutom halfva gården No 46 med derpå varande åbyggnad, bland annat diverse Stenkäriel. Endast några månader efter sin hustrus frånfälle fick ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Gustaf Ramstedt den 21 april 1851 följa henne i graven.

Sonen Carl Eric Ramstedt tog därefter över ka­kel­ugns­ma­kar­syss­lan vid denna verkstad. Han kom till världen den 30 mars 1815, och torde tidigt ha kommit i lära hos sin far. Vid 1840-talets början benämndes han som gesäll och efter faderns död 1851 blev han så mästare vid gård nr 46. På gården fann då även någon gesäll, bland annat Pehr Gustaf Boberg, vilken hade börjat som lärling hos Ramstedt den äldre. Carl Eric Ramstedts tid här på jorden blev inte långvarig, utan han fick lämna detta liv redan den 11 mars 1862. Som tillgångar i boupp­teck­ning­en an­teck­na­des, förutom gården No 46, bland annat brända och obrända krukkäril, två nya kakelugnar samt diverse kruk­makar­verk­ty­ger.

Pehr Gustaf Boberg blev född den 10 juni 1831 som oäkta son till en in­va­li­di­se­rad och fattig piga. Uppväxten skedde tidvis vid fat­tigstu­gan och därifrån kom han sexton år gammal som lärling till Anders Gustaf Ramstedt, vilken för detta erhöll en tunna råg av staden. Efter en tämligen lång lärotid blev Boberg 1856 antagen som gesäll och arbetade som sådan både hos A G och hos C E Ramstedt. Efter en mycket kort visit hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Lerbo socken kunde han 1861 som nybliven ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re och efter Carl Eric Ramstedts frånfälle ta över vid gård nr 46.

Där blev ka­kel­ugns­ma­ka­re Boberg som hyresgäst sedan bosatt och verksam till­sam­mans med hustru och barn samt några gesäller och lärlingar fram till sin hädanfärd den 5 mars 1873. I ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat 2 st. brända, runda kakelugnar samt diverse obrända lerkärl. Därefter har det inte gått att träffa på något kruk-eller kakelfolk vid denna gård.

En senare tids kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Torshälla var Erik Gustaf Eriksson - Tengvall, vilken blev född den 29 april 1870 i Toresund. Vid fem års ålder flyttade han till­sam­mans med föräldrar och syskon till när­lig­gan­de Kärnbo församling, alldeles intill Mariefred. Tio år senare blev familjen bosatt inne i staden och samtidigt påbörjades lär­lings­ti­den hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re där. År 1890 var det dags att röra på sig, och då blev det ett besök i Sigtuna. Vistelsen där varade dock endast drygt ett år, innan det var tid för hemfärd till Mariefred. Därefter vidtog från 1893 och två år framåt en tjänst­gö­ring vid Svea In­ge­ni­örs­ba­tal­jon i Stockholm. Efter att denna var slutförd blev det ett kort besök i hemstaden innan han samma år anlände till Motala, för att där arbeta som gesäll hos en av stadens ka­kel­ugns­ma­ka­re. Där bildade han familj, och till­sam­mans med den företogs 1898 resan över till motsatt sida av Vättern. Vid Sjöbacka i Hjo fick Tengvall titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, och möjligtvis ar­ren­de­ra­de han under en tid den kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad som då fanns där. Tengvalls blev dock inte långvariga i Hjo, utan flyttade senare till Borås, varifrån färden gick vidare tillbaka till Motala.

Via Mariefred och Södertälje kom familjen år 1906 till Torshälla, där de till att börja med blev bosatta vid Sommarro nr 8 och därefter vid Jonstorp nr 1 för att slutligen hamna vid Tomtebo nr 18. Denna fastighet torde ha legat i anslutning till Torshälla sten­kärls­fa­brik, eftersom det fanns en hel del kruk­ma­ke­ri­ar­be­ta­re bosatta där. Senare skulle både Albert Landin och Johannes Svensson finnas inskrivna vid fas­tig­he­ten under en tid. Tingvall ti­tu­le­ra­des vid denna tid som kruk­ma­kar­mäs­ta­re, och eftersom det i Stockholms Tidningen under år 1910 förekom annonser där E G Tengvalls Sten­kärls­fa­brik sökte två drejare, går det att spekulera i att han vid denna tid drev verk­sam­he­ten vid det som kom att benämnas Torshälla Sten­kärls­fa­brik. 1913 lämnade familjen Torshälla för att flytta till Södertälje och via Mariefred kom de tre år senare till Frustuna församling. Där avled krukmakare Erik Gustaf Tingvall den 28 juni 1932.

Torshälla Sten­kärls­fa­brik

År 2010 utgav Torshälla hem­bygds­för­e­ning S:t Olofs Gille skriften Torshälla Sten­kärls­fa­brik, med text av Per Hjertzell och foto av Ove Georgenson. En mycket intressant och trevlig bok som för­tjänst­fullt samt utförligt berättar om Sten­kärls­fa­bri­ken. Ofrån­kom­li­gen har det från denna bok hämtats en del uppgifter till följande avsnitt om fabriken, vilket får utgöra av­slut­ning­en på do­ku­men­ta­tio­nen över Torshällas kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re.

1903 inköpte Torshälla Sten­kärls­fa­brik AB tomten Tomtebo nr 29 på stadens östra sida, nuvarande Rik­tar­ga­tan 39, för att där bygga upp en sten­kärls­fa­brik. Bakom detta företag stod herrar Ramström och Ljungdahl, men 1910 blev istället två personer från Eskilstuna samt verk­mäs­ta­re Johannes Svensson de nya ägarna och två år senare hade Svensson blivit ensam ägare.

Johannes Svensson kom till världen den 7 december 1874 i skånska Kvidinge, och torde tämligen ung ha kommit i lära hos någon av de många krukmakare som fanns i trakten. Tjugofyra år gammal flyttade han till Motala, och fick där arbete hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re där även Erik Gustaf Tengvall var anställd, så de båda bör ha varit bekanta när de några år senare träffade på varandra i Torshälla.

Efter en kort visit i Mariefred kom Svensson år 1901 till en kakel- och ler­kärls­fa­brik i Västerås för att följande år tillträda en tjänst som verk­mäs­ta­re vid en ka­kel­ugns­ma­kar- verkstad i Kumla. 1905 kom han så till Torshälla där han som verk­mäs­ta­re fick ansvaret för pro­duk­tio­nen vid sten­kärls­fa­bri­ken. Bostaden kom till att börja med att finnas vid gård nr 135, men senare vid nr 133 och nr 131, och då hade han även fått en hustru vid sin sida. Dessutom som inneboende kruk­ma­kar­ge­säl­len och blivande svågern Albert Landin.

Som tidigare nämnts blev Svensson delägare i sten­kärls­fa­bri­ken 1910 och ensam ägare två år senare. Enligt uppgifter i boken om Torshälla Sten­kärls­fa­brik skall det vid denna tid ha funnits 8 personer sys­sel­sat­ta med drejning vid fabriken och lika många som hade andra sysslor, som till exempel ved­hugg­ning och att sköta brännugnen. Pro­duk­tio­nen torde ha bestått av så kallat kruk­ma­kar­gods, alltså hus­hålls­gods som fat, krukor, burkar, skålar och liknande men den främsta artikeln bör nog här, liksom vid andra ler- och sten­kärls­fa­bri­ker, ha utgjorts av blomkrukor.

Eftersom keramikern Hugo Säfström var i arbete vid fabriken under perioden 1913-16, så kan det möjligtvis även ha blivit tillverkat en viss del konst­när­ligt pryd­nads­ke­ra­mik. Johannes Svensson drev rörelsen fram till 1945, då den såldes till svågern Albert Landin och dennes söner. Svensson fortsatte dock att arbeta som drejare.

I Svenska Dagbladet från den 4 mars 1946 berättas i en kortare artikel om ut­ställ­ning­en Av kruk­ma­ka­rens lera vid Historiska museet. Bland annat innehåller artikeln dessa rader I tek­ni­kav­del­ning­en finns en gammal kruk­makar­verk­stad, där 72-årige drejaren Johannes Svensson från Torshälla visar sina konster. Johannes Svensson avled den 28 oktober 1964 i Torshälla.

Albert August Landin föddes den 29 februari 1884 i Ytterselö församling, men tre år gammal fick han till­sam­mans med den övriga familjen flytta till Toresund, och nio år senare till Kärnbo församling. Femton år gammal kom han som lärling till krukmakare Carl Johan Petersson i Frustuna, och när familjen Petersson år 1901 flyttade till Högbrunn i Nyköping följde lärlingen med, och detsamma gjorde han fem år senare när familjen flyttade vidare till Södertälje. Där lämnade han sin läro­mäs­ta­re och begav sig 1906 till Torshälla för arbete på sten­kärls­fa­bri­ken.

Till att börja med fick Landin bo som inneboende hos ar­bets­gi­va­ren Johannes Svensson, men efter att ha blivit bekant med en syster till Svenssons hustru och med henne bildat familj blev det dags att skaffa eget boende. Efter några kortare vistelser i Mariefred och Uppsala återvände familjen, som då även bestod av sönerna David och Tore, till Torshälla.

1923 blev det återigen en flytt för Landins, och denna gång till småländska Högsby, där fa­mil­je­fa­dern fick arbete på ortens tegel- och ler­kärls­fa­brik. Två år senare fick Albert Landin i stället an­ställ­ning som drejare vid Steninge lervaru-fabrik, och då hade sonen David också kommit in i kruk­ma­ke­ri­ar­be­tet. 1927 blev det en tvåårig vistelse i Ös­ter­göt­land, där fa­mil­je­fa­dern, och möjligtvis även David, arbetade vid Norr­kö­pings ka­kel­fa­brik.

Efter en tids vistelse i Sollentuna och därefter vid S:t Eriks ler­va­ru­fa­brik i Uppsala, kom familjen 1931 ännu en gång till Steninge, där Albert Landin, och nu båda hans söner, blev upp­skat­ta­de med­ar­be­ta­re vid Ler­va­ru­fa­bri­ken. Vistelsen vid Steninge blev denna gång för­hål­lan­de­vis långvarig, men 1945 återvände familjen till Torshälla, där Albert Landin och sönerna David och Tore då tog över ägandet av sten­kärls­fa­bri­ken.

Fort­fa­ran­de var ef­ter­frå­gan på blomkrukor till­räck­ligt stor, men under 1960-talet hade plasten tagit över mer och mer, och Landins kom­plet­te­ra­de då sin produktion med att börja tillverka souvenirer och pryd­nads­gods. Vid denna tid var det också David och Tore

Landin som tog över ansvaret för produktion och för­sälj­ning, men fadern arbetade dock kvar vid drejskivan ännu en tid. Albert Landin avled den 9 maj 1969 i Torshälla, men sönerna kom att fortsätta driva Torshälla sten­kärls­fa­brik fram till 1975.

Den 22 november 1931 pub­li­ce­ra­des i Dagens Nyheter artikeln En sten­ål­ders­verk­stad i Torshälla, vilken berättar något om Allan Ebelings tid i staden. Till artikeln hör även en del bilder, och då bland annat av en krukmakare som sitter vid sin drejskiva och håller på att arbeta upp en ke­ra­mik­pjäs.

Drejarens namn var troligtvis Arvid Svärd (född 26/1 1896, död 24/6 1980), vilken arbetade vid Sten­kärls­fa­bri­ken både under Johannes Svenssons och under Landins tid där. Han drejade även upp keramik åt Allan Ebeling

Stort tack till Torshälla hem­bygds­för­e­ning S:t Olofs Gille, Bo Carlsson Saltsjö-Boo, Lars Melander Varberg samt John Lindell vid Eskilstuna stads­mu­se­um.

Vadsbro

I Vadsbro för­sam­lings kyrkoarkiv är det i princip enbart i dess döds- och be­grav­nings­bok som det har gått att återfinna ka­kel­ugns­ma­ka­ren Anders Fredrik Hellberg. Emellertid var han vid 1800-talets början inskriven vid Ekskogen till­sam­mans med föräldrar och syskon. Familjen flyttade dock 1803 till Tångeråsa socken i Örebro län. Av någon anledning hade Anders Fredrik där lämnat sin familj, men möjligtvis hade han vid denna tid kommit i lära hos någon ka­kel­ugns­ma­ka­re. Trots att det inte har gått att få fram några som helst uppgifter om ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Fredrik Hellberg, förutom att han avled i Ekskogen i Vadsbro socken den 4 november 1818 vid en ålder av drygt 29 år, känns det ändå angeläget att ta med honom i do­ku­men­ta­tio­nen. Detta tack vare den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en, där det framgår att han troligtvis måste ha bedrivit en

inte alltför obetydlig till­verk­ning av kakelugns-kakel. I hans boupp­teck­ning upptogs nämligen bland till­gång­ar­na: Diverse Ka­kel­ugns­ma­ka­re­verk­tyg och formar. Nytt kakel till 5 stycken kakelugnar. Ett parti ru­di­ma­te­ri­er till ka­kel­ugns­ma­ke­ri­et bestående af malen kiselsten samt Upsala- och Engelsk lera. Vid gården fanns även kreatur i form av en ko och en tacka.

Eskilstuna

En del av upp­gif­ter­na till denna do­ku­men­ta­tion kommer bland annat från Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från ca 1700 till 1846 samt från Bror-Erik Olssons artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­ren och Rådmannen Pehr Öhrling, vilken blev publicerad i Eskilstuna museers årsbok 1973. I den sistnämnda artikeln berättas inte bara utförligt om Öhrling, utan även något om ett par andra kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i staden under 1700-talet. I huvudsak är det dock man­tals­läng­der och kyrkoarkiv som fått bidra med uppgifter till detta försök att do­ku­men­te­ra i varje fall några utövare av detta hantverk i staden.

Nu har väl Eskilstuna inte blivit känd för sina kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re, utan det är ju i stället olika former av me­tall­han­te­ring som staden upp­märk­sam­mats för. Na­tur­ligt­vis har det funnits utövare av kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­hant­ver­ket även här, och under 1800- talet och början av 1900-talet bedrevs en tämligen stor till­verk­ning av både krukkärl och kakel vid några verkstäder och fabriker.

Emellertid var det först en bit in på 1700-talet som det har gått att träffa på någon krukmakare i stadens man­talslängd. Dennes namn var Lars Holm, vilken till­sam­mans med hustru fanns inskriven vid gård nr 1 från och med 1739-års man­talslängd. Möjligtvis hade han under en kort period innan dess varit verksam i Torshälla. I denna stad födde i varje hans hustru föregående år en son. I Bror Erik Olssons artikel återges detta citat om Holm: en gammal afskedad Corporal, som med ringa förtjenst hand­twerc­ket sköta kan. Krukmakare Lars Holm avled dock den 3 december 1751, vid en ålder som i dödsboken uppges till 62 år.

Änkan Maria Fincke drev därefter rörelsen vidare med hjälp av bland annat sonen Carl, vilken efter faderns död återvänt från Stockholm. Även svärsonen Nils Kindberg torde ha varit till stor hjälp vid arbetet i verkstaden. Dessa två skulle dock efter en tid komma att driva egna verk­sam­he­ter, Carl Holm från omkring 1757 i Torshälla och Nils Kindberg ungefär samtidigt i Eskilstuna.

Änkefru Fincke-Holm ingick emellertid i nytt äktenskap följande år, alltså 1758, och då med Johan (Jan) Berg, vilken samtidigt blev mästare och ägare till gård nr 1. I hushållet ingick under följande år en gesäll och lärling i hushållet. I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hustrun Maria Finckes frånfälle 1769 upptogs som tillgångar bland annat under rubriken Wärkstaden, 3 drejskivor, 50 st små krukor, ka­kel­for­mar av trä samt brända och obrända stenkjäril.

Vid mitten eller senare delen av 1770-talet upphörde dock Berg med sin verksamhet på grund av ekonomiska bekymmer. Krukmakare Johan Berg, vilken enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall ha varit född 1736, avled den 23 september 1782 i Flenmo, Lilla Mellösa socken, där han då var bosatt hos sin avlidna hustrus son kruk­ma­ka­ren Carl Holm.

Nils Kindberg, eller Kinberg, som ef­ter­nam­net även stundtals skrevs, an­teck­na­des i hus­för­hörsläng­den ha blivit född år 1713. Som gesäll har han i man­talsläng­den gått att träffa på hos Lars Holms änka, och han ingick även i äktenskap med hennes dotter. Efter att 1754 ha blivit mästare, bosatte han sig följande år vid gård nr 74, där han startade upp en egen verksamhet.

Redan samma år, alltså 1755, avled hustrun Ebba Holm i barnsäng, men Kindberg ingick efter en tid i nytt äktenskap och till­sam­mans med den nya familjen samt några gesäller och lärlingar blev han därefter bosatt vid några andra gårdar i staden innan gård nr 67. Nya staden slutligen blev den fasta punkten. Krukmakare Nils Kindberg fick emellertid sluta sin tid här på jorden redan den 8 april 1782. Under en kort period drev änkan rörelsen vidare med hjälp av någon gesäll och lärling, men därefter torde kruk­makar­verk­sam­he­ten vid denna gård ha upphört.

Huvuddelen av de kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som fort­sätt­nings­vis nämns i do­ku­men­ta­tio­nen, och vilka var verksamma under 1700- och 1800-talen, hade sina tomter, och troligtvis även sina verkstäder, längs dåvarande Stora Långgatan i Gamla staden. Denna gata benämns numera som Köp­manga­tan, och i ett område vid dess korsning med Kvarn­gär­des­ga­tan hade dessa kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re samlats inom ett tämligen begränsat område. De aktuella 1700-tals tomterna var nr 53-54, nr 54-55, nr 56, nr 57 och nr 58. Ända till långt in på 1900-talet fanns Eskilstuna (Sundbergs) ka­kel­fa­brik kvar i området.

Pehr Öhrling

Som tidigare nämnts har det i Eskilstuna museers årsbok från 1973 blivit publicerat en artikel benämnd Ka­kel­ugns­ma­ka­ren och Rådmannen Pehr Öhrling, och som för­fat­ta­des av stads­ar­ki­va­ri­en Bror-Erik Ohlsson. I följande avsnitt har en stor del av upp­gif­ter­na kommit att hämtas från denna artikel.

Petter (Pehr) Svensson - Öhrling föddes den 18 oktober 1724 i Örebro, och troligtvis kom han tidigt i kruk-och ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra hos någon mästare i hemstaden. I den nämnda artikeln finns uppgiften att Öhrling hade arbetat som gesäll i Uppsala, Gävle och Västerås innan han som sådan anlände till Eskilstuna år 1752. I artikeln finns även ett citat som skall ha yttrats vid be­grav­ning­en 60 år senare: Han lärde sig at Rita och kunde gifwa sit arbete en Förädling, en Full­kom­lig­het, som dylika arbeten saknade. Detta förklarar nog hans framgång i yrket, och att hans kakelugnar finns uppsatta som praktugnar vid några finare gårdar i länet, bland annat då vid säterierna Lagerberg och Kappsta.

När han 28 år gammal slog sig ned i Eskilstuna blev han till att börja med bosatt hos Rådmannen Åhrman, med vars dotter han redan följande år ingick i äktenskap. Paret blev bosatt på några olika platser i staden innan de omkring 1765 kunde få sitt hem vid gård/tomt nr 54 i Gamla staden till­sam­mans med två gesäller och lika många lärlingar. Denna tomt, som senare skulle benämnas nr 54-55, var belägen vid nuvarande korsning mellan Köp­manga­tan och Kvarn­gär­des­ga­tan.

Förutom stora framgångar inom yrkeslivet, erhöll ka­kel­ugns­ma­ka­re Öhrling detsamma inom sam­hälls­li­vet, med förtroende uppdrag som Stads Casseur och senare som stads­no­ta­rie. Det hela kröntes så småningom med ut­näm­ning­en till rådman. Per­son­li­gen blev livet dock något mer tragiskt, eftersom hustrun avled 1786. I den omfattande boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hennes död upptogs som tillgångar bland annat drejskivor, kvarnar och formar i verkstaden samt under rubriken Färdigt arbete: 12 stycken målade kakelugnar, kakel till tre gröna kakelugnar, diverse kruk­ma­kar­ar­be­ten samt obränt gods.

Vid denna tid fanns det upp till tre gesäller och fyra lärlingar i arbete vid verkstaden, men möjligtvis var någon eller några av dessa i varje fall periodvis sysselsatt med att sätta upp kakelugnar i staden eller dess om­giv­ning­ar. Efter den första hustruns frånfälle gifte Öhrling tämligen omgående om sig, och i hushållet kom det även fort­sätt­nings­vis att finnas en hel del gesäller och lärlingar. Rådmannen och ka­kel­ugns­ma­ka­ren Pehr Öhrling fick dock sluta sin tid här på jorden den 24 mars 1812 i den för denna tid mycket höga åldern av 87 år.

I den ef­ter­föl­jan­de, och fort­fa­ran­de mycket omfattande, boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar Gården N:o 55 i Bruks Rotan med tomt och åbyggnad samt brygghus. Under rubriken Färdigt arbete fanns denna gång en grön kakelugn, kruk­ma­kar­ar­be­ten och obränt gods. Öhrling var vid denna tid även ägare till gård nr 67 i Nystaden, alltså den gård där krukmakare Nils Kindberg tidigare hade varit bosatt. Änkan drev därefter rörelsen vidare med sonen Pehr som verks­ge­säll. Sonen hade alltså fått samma namn som sin far. I hushållet kom det även att finnas ett antal gesäller och lärlingar. (Bilder på kakelugnar vid La­gers­bergs säteri visas i slutet av do­ku­men­ta­tio­nen.)

Pehr Öhrling Junior kom till världen den 28 oktober 1792, och skulle få lära sig kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket av sin far. Arton år gammal blev han så gesäll, och efter faderns hädanfärd var det han som fick ansvara för arbetet i verkstaden. I samband med att han blev borgare i Eskilstuna erhöll han även mäs­tar­vär­dig­het, men i motsats till sin far fick junior inget långt liv, utan det slutade redan den 10 juni 1829. Hans mor änkefru Öhrling drev rörelsen vidare under något år, men vid 1830-talets början tycks merparten av ar­bets­fol­ket ha avflyttat. I stället hyrdes gård och verkstad av Ka­kel­ugns­ma­ka­re Lars Adolph Hård, vilken senare även skulle bli dess ägare.

Lars Adolph Hård kom till världen den 15 november 1800 som son till krukmakare Anders Hård och dennes hustru. Uppväxten skedde vid gård nr 54, grann­fas­tig­het till Öhrlings nr 55. Där kom gossen även i lära, men inte hos sin far, som då var avliden sedan flera år tillbaka, utan hos Johan Säfholm, vilken var moderns make i hennes tredje äktenskap. Efter att ha blivit gesäll vid arton års ålder arbetade Lars Adolph vid denna verkstad, förutom ett kortare besök i Stockholm under åren 1924-24, fram till 1828 då han i stället fick arbete hos Hesselblad vid gård nr 16.

Efter en period hos änkan Öhrling blev det ett kort besök på Värmdön utanför Stockholm där han giss­nings­vis arbetade som drejare vid Gus­tavs­berg. Åter i Eskilstuna vid 1830- talets början blev det först arbete hos Säfholm, och därefter hos änkefru Öhrling, där han som ka­kel­ugns­ma­ka­re hyrde bostad och verkstad. När änkefru Öhrling avled 1838 hade L A Hård blivit ägare till fas­tig­he­ten nr 55, vilken, vid denna tid fick ändrad beteckning till nr 5. Där fick han sällskap av hustru och svärmor samt ett antal gesäller och lärlingar.

Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser skall ar­bets­styr­kan mestadels ha utgjorts av två gesäller och några lärlingar, men vid 1860-talets början tycks det mesta av arbets- folket ha lämnat gården. Själv fick ka­kel­ugns­ma­ka­re Lars Adolph Hård lämna både gård och jordeliv den 12 maj 1867. Som tillgångar i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs, förutom gård nr 5, bland annat ett mark­nads­stånd och diverse lerkärl. I och med detta upphörde denna verksamhet eftersom änkan inte drev rörelsen vidare.

Vid denna adress, Köp­manga­tan 20 - Kvarn­gär­des­ga­tan 1, skulle dock Eskilstuna (Sundbergs) ka­kel­fa­brik bedriva till­verk­ning en bra bit in på 1900-talet.

Hos Pehr Öhrling fanns det vid 1770-talet bland annat två lärlingar som senare skulle etablera sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re med verkstäder på fas­tig­he­ter alldeles intill Öhrling. Dessa var Anders Hård (far till Lars Adolph) och Olof Fredrik Damberg.

Olof Fredrik Damberg föddes den 30 april 1754 i Eskilstuna, och växte upp vid gård nr 56, alltså grann­fas­tig­het till Öhrlings nr 55, där han senare kom i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Hos Öhrling arbetade han även som gesäll, innan han 1782 som mästare kunde starta upp den egna verkstaden vid för­äld­rar­nas gård, alltså nr 56. Vid gården kom det även att finnas några gesäller och lärlingar och efter en tid fanns det även en hustru vid hans sida.

Vid 1800-talets början blev makarna samt ar­bets­fol­ket i stället inskrivna vid gård nr 57, men möjligtvis var det då fråga om en av­styck­ning från för­äld­rar­nas fastighet. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Olof Fredrik Damberg avled dock den 2 juli 1810. Den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter Dambergs död upptog som tillgångar, förutom Gården No 57 med Tomt och åbyggnad samt Bränneri Verk af inmurad Panna, Gården No 58 af 2: ne bodar med en liten täppa på andra sidan om gatan, bland annat en ovanligt stor mängd böcker samt verk­stads­in­ven­ta­ri­er och fär­dig­gjort arbete.

Änkan drev därefter kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­he­ten vidare under något år med hjälp av gesäller och lärlingar och då bland annat verks­ge­säl­len Anders Hesselblad. Omkring 1814 upphörde dock änkefru Damberg med rörelsen, och den kom därefter att arrenderas av verks­ge­säl­len.

Anders-Andersson-Hesselblad såg dagens ljus för första gången den 2 juni 1782 på Torsö i Vänern. Möjligtvis till­bring­a­des lär­lings­ti­den i när­lig­gan­de Mariestad, men vid mitten av 1810-talet var han i arbete som gesäll i bland annat Nyköping och Linköping. 1809 kom han i varje fall till Arboga, och då närmast från Stockholm. Två år senare anlände han så till änkefru Damberg vid gård nr 57 i Eskilstuna, där han efter en tid blev verks­ge­säll i verkstaden.

När han 1814 återvände till Eskilstuna efter ett årslångt besök i Stockholm fick han som ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re möjlighet att arrendera verkstaden vid nr 57, och där blev han även bosatt till­sam­mans med nybliven hustru samt bland annat gesällen Johan Säfholm och några lärlingar.

Omkring 1817 lämnade makarna Hesselblad gård nr 57, för att bosätta sig på annan plats i staden. Vid gård nr 57 skulle det dröja ungefär sex år innan det återigen skulle komma att finnas någon ka­kel­ugns­ma­ka­re vid verkstaden. Mer om detta senare i do­ku­men­ta­tio­nen. Hesselblad fick så småningom sitt hem vid den egna gården nr 16, vilken kan ha varit belägen efter Köp­manga­tan un­ge­fär­li­gen vid Fors kyrka, men då på motsatt sida av Eskilstu­na­ån.

Där blev ka­kel­ugns­ma­ka­re Hesselblad sedan bosatt till­sam­mans med sin hustru och två döttrar samt någon gesäll och ett par lärlingar fram till sin hädanfärd den 25 maj 1826. Förutom gård nr 16 upptogs som tillgångar i hans boupp­teck­ning bland annat fär­dig­gjort gods samt verk­stads­in­ven­ta­ri­er som kvarnar, drejskivor med mera. Änkan drev därefter verk­sam­he­ten vidare fram till att hon fick följa sin make i graven nio år senare.

Som tidigare nämnts så skulle det dröja ett antal år innan det återigen fanns en ka­kel­ugns­ma­ka­re vid gård nr 57, eller nr 57-58 som den då kom att benämnas.

Carl Emanuel Basilier anges i hus­för­hörsläng­den ha blivit född 1802 i Eskilstuna, men han har dock inte gått att återfinna i för­sam­ling­ens födelsebok. Från omkring 1815 har han i varje fall gått att träffa på som lärling hos änkefru Öhrling, och lär­lings­ti­den fortsatte 1819 hos Ramstedt i Torshälla. År 1823 återvände han till Eskilstuna, och blev då som ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re ägare till gård nr 57-57, och där blev han även bosatt till­sam­mans med hustru och bar samt några gesäller och lärlingar.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Basilier fick dock lämna jordelivet redan den 22 maj 1834 i en ålder av 32 år. I boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat fyra drejskivor, kiselkvarn samt diverse fär­dig­gjor­da kruk-kjäril. Därefter torde det inte ha bedrivits någon kruk- eller ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het vid denna gård.

Återvänder så till några av de lärlingar som fanns hos Pehr Öhrling vid 1770-talet. Den ene var ju Olof Fredrik Damberg och den andre Anders Hård.

Anders Hård skall enligt hus­för­hörsläng­dens an­teck­ning­ar ha blivit född 1748 i Örebro. 1776 kom han som lärling till Öhrling i Eskilstuna och två år senare blev han gesäll där. Giss­nings­vis hade dock lär­lings­ti­den börjat redan i hemstaden. Efter att ha blivit mästare år 1784, gifte han sig med en fos­ter­dot­ter till Öhrling och hyrde därefter gård nr 54 av läro­mäs­ta­ren/svärfadern. Där startade Hård en kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het till­sam­mans med några gesäller och lärlingar. Krukmakare Hård avled den 21 mars 1805. Änkan drev verk­sam­he­ten vidare under en tid, men gifte 1807 om sig med gesällen Eric Bergström, vilken därmed övertog fas­tig­he­ten med verkstad.

Johan Eric Bergström skall ha blivit född den 3 mars 1784 i den väst­man­länds­ka socknen Sura, men när han 1798 anlände till Eskilstuna kom han närmast från Munktorp, vilken ort även den ligger i Väst­man­land. I Eskilstuna kom han i lära hos Olof Fredrik Damberg, men efter att han blivit gesäll sökte han sig till änkefru Hårds verkstad. Där blev det år 1807 giftermål mellan änkan och Bergström, vilken därmed som ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re kunde överta verkstaden samt gård nr 54 i övrigt. Där kom han förutom ka­kel­ugns­ma­ke­ri­et även att driva en krog­rö­rel­se.

Eric Bergström fick dock ingen längre tid varken som ka­kel­ugns­ma­ka­re eller som krögare, eftersom han avled den 3 januari 1815. Den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptog som tillgångar Gården No 54 i Bruks Roten, bestående af en Byggning vid Gatan, 1 dito inpå gården, 1 Werk­stads­bygg­ning, Stall och fähus, 1 Brygghus med bod m.m. samt in­ven­ta­ri­er i verkstaden som t.ex. drejskivor och kvarnar. Dessutom bly, engelsk lera och fär­dig­gjor­de stenkäril.

Följande år ingick änkan i sitt tredje äktenskap, och denna gång med Johan Säfholm, vilken därefter blev mästare vid denna gård.

Johan Säfholm skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha blivit född den 2 februari 1790 i den ös­ter­göts­ka socknen Torpa. Någon be­kräf­tel­se på detta har dock inte gått att få genom för­sam­ling­ens födelsebok, annat än att just detta datum föddes en gosse med namn Johannes Jonasson i denna ort.

Som gesäll kom han 1815 till Hesselblad i Eskilstuna, och då närmast från Stockholm. Följande år blev det flytt till gård nr 54, och giftermål med änkefru Hård-Bergström. Samtidigt blev Säfholm ka­kel­ugns­ma­ka­re­mäs­ta­re och kunde ta över gård och verkstad. I hushållet kom det att ingå en hel del gesäller och lärlingar, bland annat hustruns två söner Pehr Niclas och Lars Adolph Hård.

Liksom flertalet av sina kollegor i städerna runt Mälaren sålde Säfholm mycket av sin till­verk­ning i Stockholm. I Af­ton­bla­det från den 8 augusti 1838 fanns en annons med följande lydelse införd: Hos Un­der­teck­nad, liggande med sin Jakt vid Munk­bro­ham­nen, finnas diverse sorters Stenkärl till salu för facilt pris, och får jag hos respektive Herr- skaper och bekanta mig öd­mju­ke­li­gen re­kom­men­de­ra. Stockholm den 26 Juli 1838. JOHAN SÄFHOLM, Ka­kel­ugns­ma­ka­re i Eskilstuna.

Endast två år efter sin hustrus frånfälle fick Johan Säfholm den 25 maj 1840 följa henne i graven. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar i verkstaden bland annat olika sorters kvarnar, till exempel för kisel och bly, sex stycken drejskivor och ett stort antal olika ka­kel­for­mar. Under rubriken Fär­dig­gjor­de Kruk­kärls­gods an­teck­na­des ett stort antal olika produkter, bland annat fat, tallrikar, durkslag, bunkar, krukor, pottor, skålar, pannor, leksaker, spilkummar, nattbäcken, burkar, muggar, soppskålar, krus, te- och grädd­kan­nor, urnor, blomkrukor samt diverse kakel.

I Post- och Inrikes Tidningar från den 3 juli 1840 fanns en annons med följande lydelse införd.

I Eskilstuna Stad finnes, mot högst förmånliga vilkor, till salu en vid stora gatan belägen och i godt stånd varande Egendom efter afl. Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Säfholm. I brist af köpare kan Egendomen äfven uthyras den 1 Oktober detta år, äfvensom verkstaden med dess brännugn och fulla in­ven­ta­ri­er, Vidare un­der­rät­tel­se och över­ens­kom­mel­se kan träffas med un­der­teck­nad, Sterb­hu­sets till­för­ord­na­de Ut­red­nings­man.

Eskilstuna den 27 Juni 1840. O. G. Grönstrand.

Nu blev det ingen direkt för­sälj­ning av gård nr 54, vilken vid denna tid fått be­teck­ning­en nr 6. Snart skulle det dock komma en arrendator av verkstaden. Detta meddelades till all­män­he­ten genom bland annat en annons i Eskilstuna Weckoblad den 7 november 1840.

Carl Leonard Öhrman såg dagens ljus för första gången den 16 mars 1817 i Örebro, och där kom han även i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra hos sin far. Som gesäll lämnade han dock för­äld­ra­hem­met tjugo år gammal för att flytta till Västerås, varifrån färden samma år gick vidare till Torshälla. År 1840 kom han så till Eskilstuna, där han till­sam­mans med hustru och barn blev bosatt vid gård nr 54 (nr 6). Tiden som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Eskilstuna blev emellertid inte så lång, eftersom det redan 1843 var dags att återvända till fö­del­sesta­den Örebro. Där drev C L Öhrman därefter en ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se fram till sin hädanfärd den 23 oktober 1855.

Säfholms gamla verkstad skulle dock snart inhysa en ny ka­kel­ugns­ma­ka­re. Dennes namn var Nils Peter Norgren, och han såg dagens ljus för första gången den 27 juli 1809 i Åmål. Där kom han även i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra, och som 22-årig gesäll begav han sig ut på den ob­li­ga­to­ris­ka ge­säll­vand­ring­en. Det blev en tids arbete i bland annat Karlstad, Nora och Lidköping, innan han 1840 anlände till Eskilstuna. Där bildade han familj, och fick även titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re när det blev dags att ta över vid gård nr 54 (nr 6). Under hur lång tid som Norgren drev denna verkstad har det inte gått att få fram några säkra uppgifter om, men familjen var bosatt på ett par andra ställen i staden innan de 1846 flyttade till Mariefred. Där hyrde Norgren en verkstad fram till sin död tio år senare.

Efter en tid blev ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Joel Liedholm ägare till gård nr 6 i Eskilstuna, den gård som en gång i tiden ägts av Pehr Öhrling.

Carl Joel Liedholm föddes den 26 september 1813 i den småländska socknen Törnsfall, men redan som nyfödd fick han till­sam­mans med för­äld­rar­na flytta in till när­lig­gan­de Västervik. Tyvärr har det inte via kyr­ko­ar­ki­ven varit möjligt att kunna följa hans väg som lärling och gesäll, men i varje fall torde han under en tid ha vistats i Stockholm. Det var i varje fall därifrån som gesäll Liedholm kom när han 1840 anlände till Arboga.

Där blev det giftermål med en ka­kel­ugns­ma­kar­dot­ter, och till­sam­mans flyttade de fyra år senare till Eskilstuna där de blev ägare till gård nr 6. I hushållet kom det därefter, förutom barn, även att ingå en del gesäller och lärlingar. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Liedholm fick dock lämna jordelivet redan den 31 mars 1852. Som tillgångar i hans boupp­teck­ning upptogs, förutom gården nr 6 med tomt och åbyggnader, bland annat verk­stads­in­ven­ta­ri­er samt kakelugns- och sten­kärls­ar­be­ten.

Änkan Helena Gustava Wigström drev därefter rörelsen vidare med hjälp av ett tämligen stort antal gesäller och lärlingar. Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser skall till exempel ar­bets­styr­kan vid 1860-talets början ha bestått av 7 gesäller och 3 lärlingar. En av de gesäller som fanns i arbete hos änkefru Liedholm var Johan Peter Nordlund och den 18 mars 1862 fanns i Post- och Inrikes Tidningar en annons införd med följande lydelse:

Att un­der­teck­na­de ingått Bolag för be­drifvan­de af Ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se här i staden under firma Liedholms Enka & Komp., får vi härigenom till­kän­na­gifva. Eskilstuna den 17 Februari 1862. Helena G. Liedholm J. P. Nordlund

Johan Peter Nordlund antecknas i hus­för­hörsläng­den ha blivit född den 24 januari 1817 i Östersund, men detta har inte gått att få bekräftat genom denna för­sam­lings födelsebok. Under en tid vistades han med familj i Trondheim, och där föddes även hans två barn, år 1840 respektive 1844. Som änkeman anlände gesäll Nordlund 1854 till Eskilstuna till­sam­mans med sina barn. Han kom då närmast från Stockholm, där han giss­nings­vis arbetat under en tid.

I Eskilstuna blev de bosatta hos änkefru Liedholm vid gård nr 6, där fadern för­mod­li­gen fick sitt arbete. Det skulle dock inte dröja så länge innan Nordlund blev ägare till in­til­lig­gan­de gård nr 7, och möjligen startade han även upp en verkstad där. Året efter att gesällen och änkefru Liedholm bildat bolag till­sam­mans, alltså 1863, blev det också giftermål dem emellan. Därmed erhöll Nordlund samtidigt sin mäs­tar­vär­dig­het, och kunde ta över verk­sam­he­ten vid det som då benämndes gård nr 6-7. Företaget ändrade vid denna tid sitt namn till Nordlund & Co.

Ar­bets­styr­kan hos Nordlund ökade efterhand och enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums uppgifter skall det 1876, när verk­sam­he­ten benämndes ler- och sten­gods­fa­brik, ha funnits tretton personer i arbete där. Tio år senare uppgick ar­bets­styr­kan till fjorton personer och dessa skall då ha tillverkat 100 kakelugnar samt omkring 9000 stenkärl. Den 23 mars detta år, alltså 1886, somnade Johan Peter Nordlund in till den eviga vilan.

Möjligtvis hade firman Nordlund & Co redan då blivit såld till kakelugnsmakare Erik Larsson - Wikstrand och hans kompanjon sadelmakare/tapetserare Johan Axel Eklund, det var i varje fall dessa båda herrar som från och med 1889-års fabriksberättelser antecknades som ägare till densamma.

Erik-Larsson Wikstrand kom till världen den 29 maj 1848 i Västra Vingåkers socken, och troligtvis hade han kommit i lära hos någon av de många krukmakare som fanns i denna trakt. Efter en tid hos Malmstens i Västra Nordankärr, och sedan han tagit sig ef­ter­nam­net Wikstrand, lämnade han 1874 hembygden för att flytta till Bettna socken, där han fick arbete hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Eriksson vid Sofielund.

Förutom arbete blev det där även giftermål med Erikssons äldsta dotter och till­sam­mans med henne och nyfödd dotter flyttade gesäll Wikstrand omkring 1880 till Eskilstuna. Möjligtvis kom han där art arbeta som ka­kel­ugns­ma­ka­re hos Nordlund, i varje fall var familjen bosatt vid fa­briks­om­rå­de.

Under 1880-talets senare del övertog Wikstrand till­sam­mans med kom­pan­jo­nen Johan Axel Eklund ka­kel­fa­bri­ken Nordlund & Co, men det skulle bli en kort tid som fabrikörer för dessa båda, för redan 1891 gick firman i konkurs. Erik Larsson gick ur tiden den 7 februari 1922.

Den 22 april 1891 fanns ovanstå­en­de annons införd i Eskilstuna Kuriren.

I samma tidning gick det den 6 juli detta år att läsa en notis med följande lydelse: Likaledes biviljades lagfart å gården n:r 7, som ka­kel­ugns­ma­ka­re Wikstrands konkurs- massa för 17,000 kr. försålt till ka­kel­ugns­ma­ka­re Alfred Sundberg.

Alfred Sundberg föddes den 18 april 1824 i Skänninge, och där kom han femton år gammal i lära hos en av stadens ka­kel­ugns­ma­ka­re. Som gesäll begav han sig 1846 till Linköping och tre år senare vidare till Stockholm. Sundberg, som blev änkeman 1865, var under olika perioder bosatt och verksam i hu­vud­sta­den, och då som verk­mäs­ta­re vid Åkerlinds samt C A Pet­ters­sons ka­kel­fa­bri­ker. Liknande be­fatt­ning­ar hade han bland annat i Malmö och Örebro. En period under 1870-talet fanns han till­sam­mans med sina barn som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Linköping, och drev då för­mod­li­gen egen rörelse. Till­sam­mans med sonen Johan Erik och dennes hustru kom Alfred Sundberg år 1891 till gård nr 7 i Eskilstuna och då närmast från Stockholm.

Alfred Sundberg avled den 6 juli 1910, men då hade sonen Johan Erik Sundberg, vilken var född den 21 maj 1870 i Linköping, sedan några år in på 1890-talet övertagit företaget. I annonser användes omväxlande namnet Eskilstuna ka­kel­fa­brik och Sundberg & C:o. Förutom kakeltillverkning bedrevs även en tillverkning av så kallat stenkärl vid fabriken, och i en priskurant från 1892 går det att få en uppfattning om vad som blev tillverkat där. Det var olika sorters krukor och burkar samt nattkärl, blomkrukor och fat. Dessutom tallrikar, sparbössor och leksaker samt ter­ra­kot­tapryd­na­der som vaser, urnor, bilder m.m.

Den 21 augusti 1896 fanns dock följande un­der­rät­tel­se införd i Eskilstuna Kuriren:

Auktion. Genom offentlig auktion, som förrättas Tisdagen den 1 nästk. September kl. 10 f.m. uti gården n:o 7 i Bruksroten härstädes kommer att försäljas Ka­kel­ugns­ma­ka­ren J.E. Sundbergs och hans firma Sundberg & C:is konkursmassas kvarvarande varulager, bestående af diverse kakelugnar, däribland flera praktugnar, engelsk tenn, Upsalalera samt kakelugnssmide; inventarier för kakelugnstillverkningen, däribland ett större parti formar, större delen efter nyare mönster; ett välbehållet lösörebo bestående af möbler, …

Eskilstuna Auk­tions­kam­ma­re den 21 Augusti 1896. E.A. Lundblad.

Därefter uppräknas olika sorters möbler och husgeråd.

Den 14 september samma år meddelades i Kuriren att bland annat följande firma blivit införd i han­dels­re­gist­ret: Anna Theresia Sundberg fa­briks­rö­rel­se för till­värk­ning af kakelugnar och stenkärl jämte handel under firma Eskilstuna Ka­kel­fa­brik, A. Sundberg med Johan Erik Sundberg som prokurist. Troligtvis hade J E Sundberg köpt tillbaka ka­kel­fa­bri­ken från kon­kurs­bo­et, och utsett sin hustru som ägare till firman samt sig själv som prokurist, alltså förtagets fö­re­trä­da­re.

Företaget blev 1903 ett aktiebolag under namnet Ak­tie­bo­la­get Eskilstuna Ka­kel­fa­brik A. Sundberg.

I skriften Svenska Industrien från 1907, där upp­gif­ter­na avser de för­hål­lan­den som var ungefär tre år tidigare, berättas att fabriken då hade 10 ar­bets­ma­ski­ner och sys­sel­sat­te 35 arbetare samt årligen till­ver­ka­de cirka 1000 kakelugnar (eller rättare sagt kakel till dessa). Verkst. dir. och disp: John Sundberg. Verkm. Gust. A. Sundberg. Det var alltså brodern Gustaf Alfred som då var verk­mäs­ta­re vid fabriken. Han skulle senare ha samma syssla vid Gefle Ka­kel­fa­brik.

I samma skrift, men från 1911-12 och avseende för­hål­lan­de­na 1908 hade antalet till­ver­ka­de kakelugnar stigit till 1200 stycken. Antalet anställda var dock detsamma. Styrelsen utgjordes då av disponent John Sundberg samt fab­ri­kö­rer­na J. T. Lindgren och F. Holmberg. Som verk­mäs­ta­re hade Carl Fredrik Blom tillträtt. I 1924-års utgåva av skriften angavs de anställdas antal till ungefär 20 stycken. John Sundberg uppehöll även då tjänsten som verk­stäl­lan­de direktör och disponent. Efter att Johan Erik Sundberg avlidit den 17 maj 1925 torde dock verk­sam­he­ten vid Eskilstuna ka­kel­fa­brik ha upphört.

Sundbergs var emellertid inte den ende ka­kel­fab­ri­kan­ten i Eskilstuna vid 1800-talets slut och 1900-talets början, utan det fanns även en fabrik med namnet Aug. Nordström & C:nis kakelfabrik.

August Nordström kom till världen den 26 april 1858 i Uråsa socken, Kronobergs län. Till­sam­mans med föräldrar och ett stort antal syskon blev det tidigt flytt till andra platser i länet och närområdet. Fjorton år gammal kom gossen August, då med ef­ter­nam­net Petersson, till Karlshamn för att påbörja sin lär­lings­tid, vilken några år senare fortsatte i Gränna.

Till Skänninge kom gesäll Nordström år 1877 och fortsatte därefter till Norrköping och Motala innan han en tid arbetade som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Sö­der­kö­ping. Till Eskilstuna kom ka­kel­ugns­ma­ka­re Nordström 1890 och då närmast från Nyköping. Redan följande år gick det i Eskilstuna Kuriren se en annons där han erbjöd sina tjänster vid upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. Dessutom re­kom­men­de­ra­de han vördsamt sitt lager av kakelugnar. Nu torde dessa ännu inte vara av egen till­verk­ning, utan det skulle dröja ännu något år innan denna verksamhet kom igång.

Den 9 oktober 1893 gick det emellertid att läsa följande rader i Eskilstuna Kuriren: En ny ka­kel­ugns­fa­brik håller på att uppföras i Nyfors af ka­kel­ugns­ma­ka­ren Nordström, hvilken hittills i sin därvarande gård blott tillvärkat lerkärl.

Den 26 juli 1894 skrev Eskilstuna Kuriren dessa rader:

Aug. Nordströms nya ka­kel­fa­brik i Nyfors, som i måndags fick sitt första fabrikat färdigt, artar sig att blifva ett för orten ganska betydande in­dust­ri­elt företag. Fabriken upptager största delen af båda våningarna i det nybyggda stenhuset. Ång­ma­ski­nen och den stora dub­be­l­ug­nen äro inrymda i den för ändamålet snart uppförda flygeln. Den stora brännugnen, som sträcker sig från golfvet och till taket, rymmer för hvarje bränning kakel till omkring ett 60-tal kakelugnar. Hvita kakelugnar, såväl ordinära som praktugnar, tillvärkas af upsalalera, hvaremot leran på platsen kan användas till ma­jo­likaug­nar samt lerkärl.

Omkring 1895 blev Amandus Nordholm, vilken hade ekonomisk utbildning, delägare och företaget kom därefter att benämnas Aug. Nordström & C:nis kakelfabrik. Nordholm lämnade dock företaget fem år senare för att flytta till Stockholm, varefter Nordström återigen blev ensamägare.

Även om upp­gif­ter­na i skriften Svenska Industrien känns något tveksamma, blir de här återgivna:

August Nordström & Co:s kakelfabrik vid Nyfors anl. 1892 af ägaren fabr. August Nordström. Fabriken hade i början endast en flat brännugn och 5 arb. samt drefs maskineriet med hästvandring. År 1896 utvidgades fabriken och insattes ångmaskin om 10 eff. hkr. samt 2:ne mindre runda ugnar och ökades arbetsstyrkan till 20 man; år 1904 tillbyggdes fabriken med 3 större arbetslokaler och 2 stora runda ugnar. I början af 1905 insattes en ångmaskin om 30 eff. hkr. som nu drifver 6 arbetsmaskiner. Årlig tillverkning 850 kakelugnar, till ett värde af 30,000 kr. Arbetspersonal: 40 man.

Omkring fyra år senare hade ar­bets­styr­kan minskas till ungefär 25 personer.

Fabriken var, som det tidigare skrivits om, belägen i stadsdelen Nyfors, eller närmare bestämt vid tomt nr 44 - Som­mar­ro­ga­tan 44. (Numera Som­mar­ro­ga­tan 1). August Nordström lämnade emellertid Eskilstuna och sin ka­kel­fa­brik år 1914, varefter han blev bosatt i Spånga. Han kom att bli boende i Stock­holms­om­rå­det under resten av sin levnad, och de sista åren i Järfälla. Något datum för hans hädanfärd har inte gått att finna, men han begravdes i varje fall den 31 mars 1949 på Norra be­grav­nings­plat­sen i Solna.

Samma år som August Nordström lämnade Eskilstuna, alltså 1914, övertogs ka­kel­fa­bri­ken av Victor Johansson och ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Edvin Brinck. Hur länge dessa herrar drev verk­sam­he­ten har det inte lyckats att få fram några uppgifter om, men i ett supplement till skriften Svenska Industrien för 1918-19 anges att Nordströms ka­kel­fa­brik har utgått, vilket torde betyda att den har upphört.

I staden fanns det under en kort period även en ler­kärls­fa­brik, vilken drevs av ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Fredrik Andersson. Andersson blev född den 3 juni 1868 i Älgarås, Väs­ter­göt­land, men familjen flyttade senare till när­lig­gan­de Töreboda. Troligtvis kom Johan Fredrik där i arbete vid ortens ka­kel­fa­brik, men 1889 begav han sig iväg till Stockholm.

Tre år senare anlände Andersson, med titeln ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ta­re, till Eskilstuna, och då giss­nings­vis med Sundbergs ka­kel­fa­brik som ar­bets­plats. Under år 1896 fanns en annons med följande lydelse införd i Eskilstuna-Kuriren.

Till­kän­na­gifves! Un­der­teck­nad har från och med detta år börjat drifva ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket här i staden, med för­sälj­ning och upp­sätt­ning af alla sorters kakelugnar. Ett väl­sor­te­radt lager af såväl Prakt­ka­kel­ug­nar som enkla släta finnes från en af vårt lands förnämsta fabriker. OBS! Om­sätt­ning­ar och Re­pa­ra­tio­ner af Kakelugnar utföras om­sorgs­fullt och till moderata priser. Eskilstuna den 14 Mars 1896. J.F. Andersson, Ka­kel­ugns­ma­ka­re. Adress: Eskils­ga­tan n:r 13 A.

Några månader senare till­kän­na­gavs genom en annons att J F Anderssons kakelugns- ma­ke­ri­af­fär var flyttad till Kyr­ko­gårds­ga­tan n:r 3 vid hörnet av Rud­dams­ga­tan.

Nu kom denna ler­kärls­fa­brik inte att vara i drift under någon längre tid, utan redan den 30 mars 1900 fanns följande notis införd i Eskilstuna-Kuriren: Tomten n:r 117 i Nyfors, tillhörig ka­kel­ugns­ma­ka­re J. F. Anderssons kon­kurs­mas­sa, inropades i onsdags vid auktion inför t.f. kro­no­fog­den F. Österholm af fa­briksid­ka­ren Frithiof Holmberg här i staden för 6,700 kr.

Två månader senare var en annons med följande lydelse införd i Kuriren:

En vid Eskilstuna Cen­tral­sta­tion emellan två gator och bredvid blifvande torg belägen gård, hvarå för två år sedan är uppförd en rymlig Kruk­kärls­fa­brik med stor, tidsenlig brännugn, finnes till salu för billigt pris. Gården bäst lämplig för kruk­kärls­fab­ri­ka­tion emedan sådan förut ej finnes inom orten. Uppgörelse med F. Holmberg, Eskilstuna.

Nu torde det inte ha blivit något fortsatt kruk­kärls­till­verk­ning vid tomt n:r 117, vilken enligt Sjölings karta från 1907 bör ha varit belägen i kvarteret Fjärilen, mellan Nyfors- gatan, Dra­kenskölds­ga­tan och Bergsgatan. (Ny­fors­ga­tan 5)

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Fredrik Andersson lämnade, till­sam­mans med sin familj, Eskilstuna omkring år 1901 för att i stället bosätta sig i Flen. Där drev han sedan en ka­kel­ugns­ma­kar­fir­ma fram till sin död den 26 september 1924.

Na­tur­ligt­vis har det under åren funnits en hel del ka­kel­ugns­ma­ka­re i Eskilstuna som enbart sysslade med ka­kel­ugns­upp­sätt­ning, och avslutar denna do­ku­men­ta­tion med en annons ur Eskilstuna adress­ka­len­der från 1909 där Ernst Boström och August Wilhelm Winberg gör reklam för sin verksamhet.

Ett stort tack också till John Lindell vid Eskilstuna stads­mu­se­um.

Stenkvista

Vid Asplund i Stenkvista socken fanns det under slutet av 1700-talet och 1800-talets början två personer med namnet Dickman bosatta där, vilka troligtvis utövade kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­hant­ver­ket. I varje ti­tu­le­ra­des de kruk- respektive ka­kel­ugns­ma­ka­re. För­mod­li­gen fanns ett släktskap dem emellan eftersom båda kom från Finland. Hur de i så fall var släkt är dock oklart, men möjligen var de bröder eller kanske far och son.

Daniel Dickman (Dikman) var nog den äldre av dem, och giss­nings­vis är det fråga om den krukmakare med samma namn som 1761 blev mästare i Vasa, Finland, och som vid slutet av 1770-talet befann sig i Umeå. I Malm­kö­pings man­tals­läng­der har det gått att träffa på honom under några enstaka år vid 1780-talets senare del.

Enligt Stenkvista för­sam­lings kyrkoarkiv skall han till­sam­mans med hustru och barn ha flyttat in vid Asplund år 1785 och de kom då ifrån Vasa. Tiden vid Asplund blev dock inte så lång för kruk­ma­kar­mäs­ta­re Daniel Dickman, eftersom han avled den 10 april 1801 i en ålder som i dödsboken angavs till 78 år.

Fredrich Dickman, vars födelseår i hus­för­hörsläng­den anges till 1754, anlände enligt samma källa till Asplund till­sam­mans med hustru och barn år 1796, även de kom då närmast från Vasa i Finland. I hushållet skulle det, förutom familjen, även ingå gesäller och lärlingar, bland annat en blivande svärson.

Inte heller kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Fredrich Dickman fick någon lång tid vid Asplund, för hans del slutade tiden där och på jorden den 5 september 1810. Någon fort­sätt­ning av kruk-och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­he­ten vid Asplund torde nog inte ha skett, i varje fall går det inte att se några tecken på det i kyr­ko­ar­ki­vet.

I artikeln Tankar, fakta och hörsägen kring en ruin i Stenbyn eller Hällstugan, vilken erhållits från Ärla - Stenkvista hem­bygds­för­e­ning, berättas något om Dickmans och de rester i form av ruiner som finns efter deras bebyggelse. Bland annat omtalas att det i terrängen mellan Asplund och Kärntorp, vid en plats som av lo­kal­be­folk­ning­en kallas Stenbyn, finns lämningar av en bebyggelse i form av husgrunder, till största delen uppbyggda med kullersten.

Vid två av grunderna har det även gått att se spår av eldstäder, varav i varje fall den ena, på grund av sin storlek, torde ha varit en brännugn. Bo­sätt­ning­en på platsen upphörde någon gång vid 1800-talets mitt.

Stort tack till Rolf Gustafsson Ärla-Stenkvista hem­bygds­för­e­ning.

Floda

Eric Skoglund blev född den 1 oktober 1778 I Motala, men då med ef­ter­nam­net Andersson. Tyvärr har det därefter inte varit möjligt att följa honom i kyr­ko­ar­ki­ven, men 1807 kom han till­sam­mans med hustru in­flyt­tan­de från Svennevads socken i Örebro län till slottet Ericsbergs utanför Katri­ne­holm. Där ti­tu­le­ra­des han dock inte som krukmakare, utan som betjänt. Det gjorde han däremot när han med sin familj, som då förutom hustru även bestod av en dotter, bosatte sig vid Västra Granhed i Floda socken fyra år senare.

Följande år, alltså 1812, slog sig familjen i stället ned vid Ny Granhed, där Skoglund förutom kruk­ma­ke­ri­et försörjde sig som torpare. Skoglund var re­gi­stre­rad i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser under perioden 1830-1841, och då med en rörelse vid vilken han hade en till två med­hjäl­pa­re samt där det bedrevs en till­verk­ning av diverse stenkärl.

Krukmakare Eric Skoglund fick ett dramatiskt avslut på sitt liv den 26 augusti 1841, och i hus­för­hörsläng­den är detta antecknat: af våda omkommen (drunknad) i Stockholm och der begrafven i Maria Magdalena kyrkogård.

I Sörmlands museums fö­re­måls­sam­ling finns denna kruka. Texten på ena sidan lyder: Jag är skängt till en giull. Klap af en god vän Män et jag beder Kllapa ike hårt för jag ej hårda Stötar tåll.

På motstående sida: För­fär­di­gat vid Nÿgrane af Eric Skoglund 18 8/12 35. Bildkälla: Sörmlands museum.

Pehr (Petter) Pettersson kom till världen den 10 juni 1787 i Sund, Floda socken. Efter en tids arbete som dräng både i Stora Malm och i Lerbo socken återvände han till Sund, varifrån han till­sam­mans med hustru och nyfödd dotter år 1825 flyttade till Öster Djulö tegelbruk i Stora Malms socken. Där benämndes han efter en tid som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men giss­nings­vis bestod hans arbete mer av den typ som utfördes vid en kruk­makar­verk­stad.

1841 lämnade familjen te­gel­bru­ket och följande år återvände de till Floda socken där de blev bosatta vid Westerlund. Troligtvis byggde Pettersson upp en kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad på platsen, och efter något år fick han hjälp med arbetet där av den blivande mågen. Pehr Pettersson fick dock ingen lång tid där vid Westerlund, eftersom han avled redan den 10 augusti 1846. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat kakel och krukkärl samt osäkra fordringar för försålda krukkärl.

Anders Andersson såg dagens ljus för första gången den 9 december 1822 i Sköldinge socken. Femton år gammal kom han i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Lindgren vid Hagsäter, men lämnade hemtrak­ter­na sju år senare, alltså 1844, för att flytta till grann­sock­nen Floda, där han kom i arbete hos Pehr Pettersson vid Westerlund.

Efter en kort tid blev det giftermål mellan ka­kel­ugns­ma­ka­rens ena dotter och Andersson, vilken efter svär­fa­derns frånfälle 1846 kunde överta verkstaden. Från och med år 1851 fanns dock makarna till­sam­mans med den till­ta­gan­de bar­naska­ran kyr­ko­bok­för­da vid Hagsäter, alltså Hagsäter i Floda socken. Huruvida verkstaden då ännu fanns kvar vid när­lig­gan­de Westerlund, eller blev flyttad är osäkert.

Troligtvis deltog de fem sönerna i olika om­fatt­ning­ar i verk­stads­ar­be­tet till­sam­mans med fadern, och en av dem, Adolf, skulle så småningom ta vid efter sin far. I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hustruns död 1888 upptogs som tillgångar bland annat fas­tig­he­ten Hagsätter, avsöndrad från 1/16 mantal Esplund. Den 8 januari 1897 fick ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Andersson följa sin hustru i graven.

Sonen Gustaf Adolf Andersson föddes den 23 juni 1854 vid Hagsäter och torde tidigt ha kommit i lära hos sin far. Efter att ha ingått i äktenskap 1877 blev han till­sam­mans med sin familj kvar vid Hagsäter, men om det dröjde till faderns frånfälle innan han tog över verk­sam­he­ten är oklart.

I Floda hem­bygds­för­e­nings årsskrift från 1997 pub­li­ce­ra­des en artikel författad av Siv Larsson som hade titeln Den siste ka­kel­ugns­ma­ka­ren vid Hagsäter, Esplund och vilken berättar om Adolf Andersson, hans familj och arbete. Artikeln bygger hu­vud­sak­li­gen på upp­lys­ning­ar som lämnats av Anderssons äldsta dotter Anna Miller. Na­tur­ligt­vis har en del uppgifter i denna do­ku­men­ta­tion hämtats från nämnda artikel. Även om det fanns två drejskivor i verkstaden bedrev Andersson arbetet ensam, förutom att han bröder var be­hjälp­li­ga när det var dags att frakta hem, och därefter bearbeta leran till användbart skick. Även de stunder då det var aktuellt med bränning fick någon av bröderna ställa upp som eldvakt.

Det som till­ver­ka­des vid verkstaden var vanligt kruk­ma­kar­gods som krukor, burkar, fat och liknande hus­hålls­gods men fram­förallt kakelugnar, så kallade Bieugnen. Vanligast var den gulfärgade glasyren, men även en violett variant förkom. Dessa ugnar kom att sättas upp på ett flertal platser i västra Sö­der­man­land, till exempel var de tämligen vanliga i Julita.

Vid 1900-talets början upphörde lerkärls- och ka­kel­till­verk­ning­en vid verkstaden, och den sista bränningen på Hagsäter skedde 1903. Därefter övergick Andersson till att sätta upp fa­brikstill­ver­ka­de ugnar från Eskilstuna. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Adolf Andersson fick lämna jordelivet den 26 maj 1919.

Sköldinge

Carl Lindgren blev född den 12 september 1790 i Lillkyrka socken, Örebro län. Sexton år gammal kom han i lära hos en krukmakare i Arboga, men sex år senare, alltså 1812, flyttade han till Lerbo socken. Där blev han som soldat(korpral) nr 351 Carl Eld bosatt vid Ekeby soldattorp, efter en tid till­sam­mans med nybliven hustru och så småningom även barn.

Vid 1820-talets början, när sol­dat­tjäns­ten var avslutad, återtog han sitt gamla efternamn och blev ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Lindgren. Om han eventuellt kom­bi­ne­ra­de tiden vid sol­dat­tor­pet med att driva ett krukmakeri, har det inte gått att få någon be­kräf­tel­se på, men det är nog rätt så troligt. Familjen lämnade Lerbo socken år 1822 för att i stället flytta till Sköldinge socken, där de till att börja med bosatte sig vid Stolpstu­gan.

Tre år senare slog de sig ned vid Hagsäter, där ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindgren troligtvis byggde upp en kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad. I varje fall har han där gått att återfinna i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från och med 1829, och då med en rörelse där det fanns tre arbetare som bedrev en till­verk­ning av stenkärl och kakelugnar. Ar­bets­styr­kan varierade därefter under åren mellan två till fyra personer.

I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hustruns död 1851, upptogs som tillgångar bland annat diverse kakel och stenkärl. Lindgren, som vid denna tid fått eller tagit sig titeln fabrikör, gifte tämligen snabbt om sig, och i hushållet kom det att finnas en hel del arbetsfolk, varav några senare skulle starta egna kruk­ma­ke­ri­verk­sam­he­ter i socknen. Ka­kel­ugns­ma­ka­ren och fabrikören Carl Lindgren avled dock den 3 december 1861, och i den därefter följande boupp­teck­ning­en går det som tillgångar att se bland annat diverse stenkärl.

Verk­sam­he­ten vid Hagsäter, som då ändrade namn till Gunnarsdal, övertogs därefter av Johan Luth Lindgren. Han kom till världen den 16 december 1832 i Glans­ham­mar, alltså i de trakter där även Lindgren var född. Femton år gammal anlände Johan Luth till Hagsäter för att arbeta hos Lindgren, men tre år senare, 1852, reste han vidare till Norrköping och därifrån samma år till Örebro, där han blev gesäll.

1854 var han så tillbaka hos Lindgren vid Hagsäter, där han av någon anledning bytte sitt efternamn till Lindgren, och ungefär samtidigt bildade han även familj. Efter Carl Lindgrens frånfälle 1861 blev Johan Luth Lindgren ny ägare till Hagsäter, vilket då kom att kallas Gunnarsdal.

I Fa­briks­be­rät­tel­ser­na ti­tu­le­ra­des Lindgren som krukmakare och han skall mestadels ha haft en person till hjälp i verkstaden. Denne torde ha varit den gesäll som tidvis var bosatt hos familjen. Johan Lindgren blev änkeman 1905, och i boupp­teck­ning efter hans hustru upptogs som tillgångar bland annat byggnader bestående av stug­bygg­nad, bodbyggnad, la­du­gårds­hus och kruk­makar­verk­stad. Dessutom ett parti krukkärl. Den 14 maj 1913 fick så kruk­ma­ka­ren följa sin hustru i graven.

(Pehr) Petter Andersson var född den 4 mars 1810 i Vadsbro socken, men endast tre år gammal fick gossen följa med föräldrar och syskon vid deras flytt till Nyköping. Tretton år gammal kom han som dräng till Carl Lindgren vid Hagsäter, och torde där ha fått lära sig kruk­ma­ka­ryr­ket. Efter att ha ingått i äktenskap flyttade han 1838 till­sam­mans med hustrun till hennes för­äld­ra­hem vid Hagstugan. Troligtvis byggdes där upp en kruk­makar­verk­stad, i varje fall har Andersson gått att se i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från och med 1843 och då med en med­ar­be­ta­re samt en till­verk­ning bestående av diverse stenkärl (krukor, fat, skålar och liknande). Kruk­ma­ka­ren och torparen Petter Andersson fick dock ingen lång tid här på jorden, utan den tog slut redan den 13 april 1849. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en går det bland till­gång­ar­na se till exempel diverse krukkärl.

Anders Petter (Pehr) Petersson såg dagens ljus för första gången den 1 juni 1824 i Flen. Efter att 1839 ha gjort ett kort besök i Lerbo socken, kom han följande år till Lindgren vid Hagsäter i Sköldinge. År 1849 begav han sig till Norrköping, där det året därpå blev dags för ge­säl­lut­näm­ning. Med nyut­skri­vet gesällbrev på fickan återvände gesällen till sin tjänst vid verkstaden i Hagsäter. Rätt så snart skulle dock Petersson som ka­kel­ugns­ma­ka­re bli bosatt på andra platser i socknen, och efter att ha bildat familj in­stal­le­ra­de han sig med den hos svär­för­äld­rar­na vid Forsstorp.

Familjen kom senare att vara bosatt i egen fastighet vid Timptatorp, då även två gesäller under en tid ingick i hushållet. Från och med 1869 har dock ka­kel­ugns­ma­ka­re Andersson med hustru och barn gått att träffa på vid Solberga. Möjligtvis hade han hjälp i sin verksamhet av brodern eller någon av sönerna. Ander Petter Andersson avled den 22 oktober 1886, och som tillgång i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs bland annat diverse stenkärl.

Lerbo

Möjligtvis drev soldaten Carl Eld ett krukmakeri under de tio år han från och med 1812 var bosatt vid Ekeby soldattorp, i varje fall hade han innan dess i Arboga utbildat sig i kruk­ma­ka­ryr­ket. Efter sol­dat­ti­dens slut flyttade han som ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Lindgren till Sköldinge socken, där han startade upp en tämligen stor kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het.

(Jan) Johan Ericsson blev född den 5 januari 1831 i Sköldinge socken. Efter ett kortvarigt besök i Floda under 1840-talet återvände han till hembygden, och kom 1849 i lära hos Carl Lindgren vid Hagsäter. Fem år senare begav han sig till Torshälla, fort­fa­ran­de som lärling. Efter att ha blivit gesäll vandrade han 1856 i väg till Västra Vingåkers socken, där han under tre år skötte verk­sam­he­ten vid änkefru Malmstens verkstad. Till­sam­mans med hustru och nyfödd dotter bosatte han sig 1859 vid torpet Hen­ricslund i Lerbo socken.

Eftersom det inte har gått att träffa på något kruk- eller kakelfolk i området tidigare, så byggdes det möjligtvis upp en verkstad vid Hen­ricslund eller dess närhet, kanske inte av Ericsson själv, men eventuellt av någon som sedan hyrde eller ar­ren­de­ra­de ut den. Hos familjen kom det under en tid att finnas två gesäller som inneboende, vilket nog kan tyda på en rätt så stor verksamhet. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser benämndes Ericsson som krukmakare, så för­mod­li­gen var det kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het som bedrevs vid verkstaden.

Till­sam­mans med sin familj samt en av gesällerna lämnade kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Ericsson Lerbo socken 1872 för att i stället bosätta sig vid Sofielund i Bettna socken. Där startades det upp en tämligen stor kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se, vilken senare övertogs av sonen Carl Johan. Johan Ericsson bodde dock kvar vid Sofielund fram till sin död den 10 mars 1910.

Det skulle emellertid komma en ny kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ka­re till Hen­ricslund, eller Ändebol, som torpet låg under. Dennes namn var Lars Gustaf Larsson, och han var född den 21 december 1836 i den värm­länds­ka socknen Varnum. Efter att familjen flyttat in till när­lig­gan­de Kristi­ne­hamn kom Lars Gustaf år 1855 i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re där. Lär­lings­ti­den fortsatte fyra år senare i Nora och därefter i Strängnäs, där han 1861 blev gesäll. Som sådan besökte han bland annat Göteborg och Sala innan det 1868 blev en kort visit hos Ericsson vid Hen­ricslund. Redan följande år gick färden vidare till Örebro, där han bildade familj.

Med den kom så kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Larsson åter till Lerbo socken 1873, och tog då över efter Ericsson vid Hen­ricslund. Vistelsen där blev dock inte så långvarig, för redan 1877 flyttade familjen vidare till Nyköping, där det blev arbete som gesäll hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Hallgren. Lars Gustaf Larsson avled i Nyköping den 10 mars 1903.

Den 6 juli 1877 fanns nedan­stå­en­de annons införd i Dagens Nyheter, men troligtvis blev det inte någon för­sälj­ning, i varje fall inte till någon kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ka­re. Några sådana har i alla fall inte gått att träffa på i området efter att Ericsson och Larsson lämnade Hen­ricslund.

Bettna

I den mycket in­tres­san­ta artikeln Sofielunds krukmakeri, vilken pub­li­ce­ra­des i Sö­der­man­lands hem­bygds­för­bunds årsskrift Sörm­lands­byg­den från 1989, berättar Rose-Marie Di­etrich­son utförligt om sin farfar, farfars far och farfars farfar samt om den kruk- och ka­kel­till­verk­ning som skedde vid Sofielund. Na­tur­ligt­vis har en del uppgifter hämtats från denna artikel i samband fär­dig­stäl­lan­det av följande do­ku­men­ta­tion. Till stor del kommer dock in­for­ma­tio­nen från kyr­ko­ar­ki­ven.

(Jan) Johan Ericsson såg dagens ljus för första gången den 5 januari 1831 i Sköldinge socken. Efter ett kortvarigt besök i Floda under 1840- talet återvände han till hembygden, och kom så år 1849 i lära hos kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Lindgren. Fem år därefter begav han sig iväg till Torshälla, fort­fa­ran­de som lärling.

Efter att ha blivit gesäll kom han 1856 till Västra Vingåkers socken, där han under tre års tid skötte verkstaden åt änkefru Malmsten. Till­sam­mans med hustrun och den nyfödda dottern bosatte han sig 1859 vid torpet Hen­ricslund i Lerbo socken.

Eftersom det inte har gått att träffa på något kruk- eller kakelfolk i området tidigare, så byggdes det möjligtvis upp en verkstad vid Hen­ricslund eller dess närhet, kanske inte av Ericsson själv, men eventuellt av någon som sedan hyrde eller ar­ren­de­ra­de ut den.

Hos familjen kom det under en tid att finnas två gesäller som inneboende, vilket nog kan tyda på en rätt så stor verksamhet. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser benämndes Ericsson som krukmakare, så för­mod­li­gen var det kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het som bedrevs vid verkstaden.

Till­sam­mans med sin familj samt en av gesällerna lämnade kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Ericsson Lerbo socken 1872 för att i stället bosätta sig vid Sofielund i Bettna socken. Där vid Sofielund, som fick sitt namn efter hustrun Sofia, byggdes till att börja med upp ett boningshus, som under den första tiden även fick fungera som verkstad. Efterhand

tillkom lokaler för verkstad, brännugn och ge­säll­kam­ma­re. Till att börja med utgjordes ar­bets­styr­kan endast av den med­föl­jan­de gesällen, men deras antal skulle ökat till att bestå av mellan tre och fem stycken. Dessa gesäller blev vanligtvis inte kvar vid samma verkstad under någon längre tid, som längst något eller några år. Hos Ericsson fanns det emellertid en som blev kvar i hela trettio år, och dennes namn var Johan Gerhard Grönqvist, för övrigt son till den krukmakare Lars Gustaf Larsson som ef­ter­träd­de Ericsson vid Hen­ricslund i Lerbo socken.

En av gesällerna var Erik Wikstrand, som senare kom att driva en ka­kel­fa­brik i Eskilstuna under en kort period. Sonen Carl Johan övertog fas­tig­he­ten inklusive kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad år 1891, men fadern kom att bli kvar vid gården fram till sitt frånfälle den 10 mars 1910.

Carl Johan Eriksson föddes den 25 februari 1863 vid Hen­ricslund i Lerbo socken. Förutom arbete vid sin fars verkstad var han under en tid verksam som gesäll vid ka­kel­ugns­ma­ka­re Nordlunds fabrik i Eskilstuna och 28-år gammal kunde han med nybildad familj ta över vid Sofielund.

Till­verk­ning­en vid verkstaden utgjordes till stor del av så kallat kruk­ma­kar­gods, det vill säga hus­hålls­gods som olika sorters krukor, burkar och fat samt tallrikar, assietter och spill­kum­mar. I mindre skala till­ver­ka­des även smörbyttor, soc­ker­skå­lar, grädd­kan­nor, såsskålar, sopp­ter­ri­ner, äggkoppar, muggar och durkslag. Dessutom varm­vat­ten­krus, spott­kop­par och nattkärl (pottor).

Förutom rena nyt­to­fö­re­mål blev det även framställt en hel del pryd­nads­gods som till exempel ljusstakar, sparbössor, pryd­nads­fi­gu­rer i form av djur och människor samt na­tur­ligt­vis lergökar. I begränsad omfattning till­ver­ka­des även pryd­nadskru­kor med re­li­ef­möns­ter fö­re­stäl­lan­de bland annat bloms­ter­s­ling­or, människor och djur. Under 1800-talet utgjorde kakel till kakelugnar en stor del av till­verk­ning­en vid denna verkstad och då till både flata och runda ugnar, vilka fick en ljusgul färg. Vid se­kel­skif­tet mellan 1800- och 1900-talen upphörde dock ka­kel­till­verk­ning­en vid Sofielund, och de kakelugnar som därefter sattes upp inköptes från Nils Theodor Holms ka­kel­fa­brik i Norrköping.

För­sälj­ning­en av lerkärlen skedde bland annat direkt vid verkstaden, men även genom lant­hand­la­re och bo­sätt­nings­af­fä­rer i västra Sö­der­man­land samt på de marknader som anordnades i Nyköping, Stensjö och Katri­ne­holm. En bit in på 1910-talet övergick pro­duk­tio­nen helt till blomkrukor i olika storlekar, vilka i stora kvan­ti­te­ter såldes till träd­gårds­mäs­ta­re eller när­lig­gan­de större gårdar. Carl Johan Eriksson avled den 3 juli 1933.

Sonen Bror Eriksson, som var född den 21 januari 1899 vid Sofielund, hade tidigt börjat som lärling vid kruk­ma­ke­ri­et. På grund av ökad konkurrens från porslins- och plast­in­du­strin fick han lägga ned verk­sam­he­ten några år efter faderns död.

Flen

Karl Viktor Vallin såg dagens ljus för första gången den 30 mars 1848 i Malmköping, och tretton år gammal kom han i lära hos krukmakare Huselius (den äldre), som då var verksam på orten.

Vallin blev så småningom gesäll, och efter någon kortare tids arbete på annan ort kunde han som ka­kel­ugns­ma­ka­re arrendera en verkstad i köpingen. Familjen Vallin lämnade Malmköping 1886 för att flytta till Flen, där fa­mil­je­fa­dern startade upp en verksamhet vid Eriksdal. Hos familjen kom det sedan att finnas någon gesäll och några ka­kel­ugns­ma­kar­ar­be­ta­re bosatta, vilka troligtvis även var i arbete hos Vallin.

År 1902 blev det dock dags att lämna Flen, och i stället kom då Mariedal i Frustuna socken att bli ny bostadsort. Där fanns sedan Karl Viktor Vallin bosatt fram till sin död den 7 mars 1929.

Johan Fredrik Andersson, vilken var född den 3 juni 1868 i den västgötska socken Älgarås, kom omkring 1901 till Flen, efter att tidigare ha drivit en ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se samt sten­kärls­fa­brik i Eskilstuna. I Flen blev familjen bosatt på några olika platser, och vid en av dessa angavs Flens Ka­kel­ugns­ma­ke­ri­af­fär som ägare till fas­tig­he­ten. Giss­nings­vis var i sin tur Andersson ägare till ka­kel­ugns­ma­ke­ri­af­fä­ren. Under 1910-talet byttes titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re ut till direktör, så möjligtvis hade han då övergett hantverket och ägnade sig i stället åt affärer, eventuellt med någon anställd som utförde ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ten. Johan Fredrik Andersson avled den 26 september 1924 och i den tämligen omfattande boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat lager i ka­kel­ugns­ma­ke­ri­af­fä­ren.

Giss­nings­vis bedrevs det under 1800-talets början en krukkärls- och ka­kel­till­verk­ning vid Öster Djulö säteri. Emellertid har det i hus­för­hörsläng­den inte gått att träffa på något kruk- eller kakelfolk på platsen under denna tid, men i för­sam­ling­ens dödsbok finns antecknat att ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan Zetterblad vid Öster Djulö säteri avled där den 9 maj 1814 vid en ålder av 45 år. Nu ger väl i och för sig detta ingen indikation på en sådan till­verk­ning, men det gör däremot den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hans död. I denna upptogs som hans tillgångar bland annat diverse stenkärl bestående av 2 krus, 25 krukor, 2 muggar, 2 blomkrukor, 15 hinkar, 41 fat, 60 skålar, 66 tallrikar samt 3 nattpottor. Dessutom kakel till två nya kakelugnar samt diverse vrakkakel och diverse vrak­sten­kä­ril. För­mod­li­gen avses med vrak att de var sekunda.

Något be­syn­ner­ligt dock att han inte har gått att träffa på i hus­för­hörsläng­den, vilket i sin tur medfört att det inte gått att få fram några som helst upp­lys­ning­ar om honom. I Uddevalla blev en Johan Setterblad mästare år 1794, men om det då är fråga om samma person är mycket osäkert.

År 1825 anlände Pehr Pettersson till­sam­mans med hustru och dotter till Öster Djulö tegelbruk. Han var född den 10 juni 1787 i Floda socken, och det var därifrån familjen kom när de anlände till te­gel­bru­ket. Där benämndes han efter en tid som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men vid några andra tegelbruk i landet bedrevs vid sidan av te­gel­till­verk­ning­en även en viss kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het. Möjligtvis var det även så vid Öster Djulö, och eventuellt kunde det då vara Pettersson som skötte om detta. Några som helst uppgifter som bekräftar denna spe­ku­la­tion har emellertid inte framkommit. Familjen lämnade dock te­gel­bru­ket 1841 för att i stället slå sig ned i Skirtorp, men redan följande år återvände de till Floda socken.

Där startade ka­kel­ugns­ma­ka­re Pettersson upp en kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het, vilken tyvärr inte blev möjlig att driva under någon längre tid, eftersom han fick lämna jordelivet redan den 10 augusti 1846.

Na­tur­ligt­vis har det även i Katri­ne­holm funnits ka­kel­ugns­ma­ka­re som enbart sysselsatt sig med upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. En del av dessa tycks enbart varit bosatta där under kortare perioder, men Karl Johan Åhlin blev verksam på orten under en lång följd av år. Han föddes den 2 april 1860 i Arby socken, Kalmar län. Tämligen ung kom han i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re inne i Kalmar, men tjugotre år gammal begav han sig iväg för att söka arbete på annan ort. Det kom då att bli hos Nordlund i Eskilstuna. Förutom ett kortare besök i Stockholm blev han kvar i denna stad fram till 1895, då han bosatte sig i Katri­ne­holm. Där blev han sedan som ka­kel­ugns­ma­ka­re boende fram till sin död den 13 september 1941.

Som änkeman kom krukmakare Carl Holm omkring 1780 att bosätta sig vid Flenmo i Lilla Mellösa socken. Han föddes 1731 som son till krukmakare Lars Holm och dennes hustru i Eskilstuna. Efter lär­lings­tid i Stockholm återvände han vid tjugo års ålder som gesäll till hemstaden, för att där hjälpa modern med kruk­makar­verk­sta­den, vilken hon som änka övertagit. Efter att ha bildat familj flyttade han med den till Torshälla år 1757, och startade där upp en egen verkstad.

I Torshälla blev Holm sedan kvar ända till ungefär 1780, då han i stället har gått att träffa på vid Flenmo. Eftersom det även fanns en kruk­ma­kar­ge­säll på platsen, torde det giss­nings­vis ha bedrivits en kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het där. Carl Holm avled dock den 15 juli 1785.

Frustuna

I Frustuna socken, i närheten av Gnesta, var det en period vid 1800-talets slut och i början av 1900-talet tämligen gott om personer som idkade kruk­ma­ka­ryr­ket. Börjar dock berätta något om en ka­kel­ugns­ma­ka­re vid namn Gustaf Adolf Johan Törnqvist. Han föddes den 24 juni 1849 i Göteborg, och så småningom hamnade han som gesäll i Stockholm. Vistelsen där omväxlades med några kortare besök i Visby under 1860- och 1870-talen.

Som ka­kel­ugns­ma­ka­re kom Törnqvist till Töreboda 1880, och där bildade han också rätt så snart familj. Tre år senare, alltså 1883, anlände Törnqvists till Frustuna, där de till att börja med fick sitt hem vid Dalvik, men kort därefter vid Fre­dricslund. Som änkeman skulle Törnqvist till­sam­mans med barnen bli bosatt vid Klippan. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Gustaf Adolf Johan Törnqvist slutade sina dagar den 21 mars 1897 vid Flens sjukhus.

August Huselius kom till världen den 11 maj 1859 i Malmköping och torde där tidigt ha kommit i lära hos sin far som var krukmakare. Efter en tid övertog så sonen rörelsen. År

1890 lämnade emellertid Huselius Malmköping till­sam­mans med hustru och barn för att i stället bosätta sig och driva en rörelse i Frustuna socken utanför Gnesta. Där blev de bosatta vid fas­tig­he­ten Mariedal och möjligtvis byggdes det även upp en kruk­makar­verk­stad på stället.

Den 30 september 1974 pub­li­ce­ra­des i Sö­der­man­lands Nyheter en artikel med anledning av Frustuna hem­bygds­gårds åter­in­vig­ning. I artikeln fanns bland annat dessa rader: I en ställning i köket hänger en rad lerfat, äkta Gnesta­pro­duk­ter, en gång till­ver­ka­de av krukmakare August Huselius. Några upp­lys­ning­ar huruvida dessa lerfat fort­fa­ran­de finns kvar vid hem­bygds­går­den har inte gått att få.

Vid 1900-talets början övergav Huselius kruk­ma­ka­ryr­ket för att bli handlare. Samtidigt lämnade han även Mariedal, och blev med sin familj bosatt på andra platser i socknen fram till sin död den 10 juni 1915.

Redan 1897 hade det dock anlänt yt­ter­li­ga­re en krukmakare från Malmköping till Mariedal. Dennes namn var av Carl Johan Andersson. Han var född den 20 augusti 1848 i den östgötska socknen Rappestad, men endast ett år gammal fick han följa med föräldrar och syskon till när­lig­gan­de Västra Harg.

År 1854 flyttade familjen in till Linköping och där kom Carl Johan nio år senare i lära hos en av stadens ka­kel­ugns­ma­ka­re. År 1870 begav han sig som gesäll till Stockholm, men återvände efter en tid till Linköping, där han bildade familj. Till­sam­mans med den kom han så 1887 till Malmköping, där han med hjälp av en med­ar­be­ta­re drev en kruk­makar­verk­sam­het.

Liksom tidigare Huselius, flyttade även Andersson till Mariedal i Frustuna socken, och för hans del skedde detta alltså 1897. Möjligtvis arbetade han då hos Huselius, men redan två år senare flyttade familjen till Emilslund, och där avled Carl Johan Andersson den 11 november 1899.

Detta år, alltså 1899, anlände ännu en krukmakare till Mariedal. Carl Johan Petersson föddes den 29 oktober 1864 i Kärnbo socken, och vid sexton års ålder kom han i kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra inne i Mariefred. Han kom senare att arbeta som ka­kelar­be­ta­re hos några av stadens ka­kel­ugns­ma­ka­re. Innan det blev flytt till Mariedal i Frustuna socken hade det även blivit tid till att bilda familj.

Huruvida Petersson arbetade åt Huselius, har det inte gått att få någon klarhet i, men det verkar troligt att det var så. Det som förbryllar något, är att lärlingen Albert Landin var bosatt hos familjen, och därigenom kan man tänka sig att han arbetade åt sin hyresvärd. I varje fall lämnade familjen Petersson till­sam­mans med lärlingen Landin denna plats redan 1901 för att flytta till Nyköping, där fa­mil­je­fa­dern drev en kruk­makar­verk­stad fram till att de fortsatte sin färd till Södertälje sju år senare. Där avled krukmakare Carl Johan Pettersson den 17 september 1910.

Malmköping skulle återigen få bistå med en krukmakare som bosatte sig vid Mariedal. Namnet på denne var Karl Viktor Vallin. Han såg dagens ljus för första gången den 30 mars 1848 i Malmköping, och tretton år gammal kom han i lära hos krukmakare Huselius (den äldre), alltså fadern till August.

Vallin blev så småningom gesäll, och efter en kortare tids arbete på annan ort återvände han till Malmköping, där han som arrendator kunde ta över en verkstad. Familjen Vallin lämnade Malmköping 1886 för att flytta till Flen, där fa­mil­je­fa­dern drev en rörelse fram till 1902, då Mariedal i Frustuna socken blev ny bostadsort. Giss­nings­vis tog Vallin då över Huselius verkstad, men makarna blev efter ett antal år bosatta vid Gott­frids­berg, och där avled hustrun 1908.

I hennes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar en del föremål tillhörig en krukmakar- verkstad, till exempel en lerkran, en lervals och två drejskivor. Bland till­gång­ar­na fanns även ett parti lerkärl. Dessutom upptogs fordringar hos några träd­gårds­mäs­ta­re, vilket torde avse försålda blomkrukor. När Vallin avled den 7 mars 1929 hade han säkerligen avslutat sitt yr­kes­verk­sam­ma liv sedan ett antal år tillbaka. Vallins fastighet vid Mariedal, vilken giss­nings­vis inrymde en kruk­makar­verk­stad, övertogs, troligtvis 1916, av en annan krukmakare.

Erik Gustaf Tengvall, blev född den 29 april 1870 i Toresund. Vid fem års ålder flyttade han till­sam­mans med föräldrar och syskon till när­lig­gan­de Kärnbo församling, alldeles intill Mariefred. Tio år senare blev familjen bosatt inne i staden och samtidigt påbörjades lär­lings­ti­den hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re där.

År 1890 var det dags att röra på sig, och då blev det ett besök i Sigtuna. Vistelsen där varade dock endast drygt ett år, innan det var tid för hemfärd till Mariefred. Därefter vidtog från 1893 och två år framåt en tjänst­gö­ring vid Svea In­ge­ni­örs­ba­tal­jon i Stockholm.

Efter att denna var slutförd blev det ett kort besök i hemstaden innan han samma år anlände till Motala, för att där arbeta som gesäll hos en av stadens ka­kel­ugns­ma­ka­re. Där bildade han familj, och till­sam­mans med den företogs 1898 resan över till motsatt sida av Vättern. Vid Sjöbacka i Hjo fick Tengvall titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, och möjligtvis ar­ren­de­ra­de han under en tid den kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad som då fanns där. Tengvalls blev dock inte långvariga i Hjo, utan flyttade senare till Borås, varifrån färden gick vidare tillbaka till Motala.

Via Mariefred och Södertälje kom familjen år 1906 till Torshälla, där Tingvall under en tid förestod Torshälla sten­kärls­fa­brik. 1913 lämnade familjen Torshälla för att flytta till Södertälje och via Mariefred kom de tre år senare till Frustuna församling. Där inköptes krukmakare Vallins fastighet i Mariedal, men familjen blev inte bosatt på denna plats, utan till att börja med vid Almalund, därefter Char­lot­ten­berg och slutligen Vackerby. Antagligen övertog krukmakare Tengvall kruk­ma­ke­ri­et vid Mariedal efter Vallin omkring 1916, men hur länge det sedan drevs har det inte gått att få fram några upp­lys­ning­ar om. Emellertid slutade Erik Gustaf Tengvall sina dagar den 28 juni 1932.

Västra Vingåker

I Västra Vingåkers socken var kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket väl re­pre­sen­te­rat under 1800-talet, och många av dessa hade samlats inom ett relativt begränsat område vid gräns­trak­ter­na mellan Sö­der­man­land och Närke, ungefär ett tiotal kilometer nordväst om Vingåkers tätort.

Den tidigaste kruk­ma­ka­ren som har gått att träffa på i hand­ling­ar­na är Anders Apel (Apell), vilken till­sam­mans med sin hustru fanns inskriven som inhyses vid Lundtorps ägor från och med 1776 års man­talslängd. I hushållet ingick då även en lärgosse. Enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall Apel ha varit född den 19 augusti 1735, men någon födelseort finns dock inte angivet.

Enligt samma källa fick Anders Apel lämna jordelivet omkring 1799, men innan dess hade makarna blivit kyr­ko­bok­för­da vid torpet Cat­ha­ri­na­berg, vilket möjligen blivit namngivet efter hustrun Catharina Elisabeth. Vid torpet, och troligtvis i arbete hos Apel, fanns under en tid även gesällen Samuel Dohna med hustru.

Samuel Dohna (Dona, Dohne) var född den 11 april 1757 i Eskilstuna, och där kom han även i lära hos krukmakare Nils Kindberg. Kyr­ko­ar­ki­vet lämnar därefter inte så mycket upp­lys­ning­ar, men enligt uppgifter på en in­ter­netsi­da skall han 1790 ha kommit som gesäll till Anders Apel vid Cat­ha­ri­na­berg, och där har han även vid denna tid gått att

träffa på i för­sam­ling­ens hus­för­hörslängd. Följande år flyttade han så till Örebro för att arbeta hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i staden.

Efter att ha ingått i äktenskap och fått en son återvände Dohna till­sam­mans med sin lilla familj till Cat­ha­ri­na­berg redan året därpå, alltså 1791, och blev med den bosatt vid detta torp. Där bodde då även makarna Apel. Omkring år 1800, möjligtvis i samband med Anders Apels frånfälle, flyttade familjen till när­lig­gan­de torpet Stenudden, där Dohna troligtvis byggde upp en verkstad.

Under skråtiden, alltså före 1846, var det ju så att handel och hantverk i huvudsak skulle bedrivas inom städernas gränser, och i de enstaka fall sådant skedde på lands­byg­den, så skulle handlaren eller hant­ver­ka­ren vara man­tals­skri­ven och betala skatt i en när­lig­gan­de stad. För Dohnas del blev detta Örebro, där han var mästare och borgare. Vid Stenudden hade ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­ren tidvis hjälp av en gesäll med arbetet i verkstaden och en bit in på 1810-talet fick säkerligen sönerna börja hjälpa till där, och då kanske fram­förallt Johan Fredric som var äldst.

Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Samuel Dohna avled den 27 mars 1819, och i den därefter följande boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat Be­fin­te­li­ge Hus ock åbyggnad vid Stenudden: En kammare med kakelugn samt kök med spis ock bakugn. Wärkstad med kakelugn samt brännugn ock ka­kel­ugns­ma­ka­re­red­skap. Fähus, Loge ock Bod i en räcka. Källare, gammalt Vedhus, Svinhus.

Änkan Cecilja Julianna Paulina Eggers tog därefter över verk­sam­he­ten, som hon drev med hjälp av sina söner Johan Fredric och Tiburtius. Den tredje sonen Samuel torde nog även han ha fått hjälpa till, i varje fall fram till att han lämnade hemmet 1828. Dessutom hade gesällen Sven Christian Winberg, född 1799 i Barkåkra, anlänt till Stenudden år 1819. Han skulle efter någon tid gifta in sig i familjen genom äktenskap med dottern Juliana.

Från och med 1829 fanns änkefru Dohnas rörelse re­gi­stre­rad i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser och då med en ar­bets­styr­ka bestående av tre personer samt en till­verk­ning som utgjordes av diverse stenkärl. Följande år lämnade dock svärsonen och dottern Stenudden för att i stället bosätta sig vid nybyggda torpet Svaneborg. Winberg benämndes då som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men osäkert om han hade någon egen verkstad. Han lämnade efter en tid sin familj och avled 1839 i Växjö.

Vid Stenudden tog Johan Fredric Dohna, vilken blev född vid denna plats den 13 juni 1802, enligt fa­briks­be­rät­tel­ser­na över rörelsen år 1836 efter sin mor, som avled den 7 februari detta år. Enligt samma källa skall brodern Tiburtius Dohna, född den 14 april 1807, ha blivit delägare två år senare. Fa­briks­be­rät­tel­ser­na anger för denna tid en ar­bets­styr­ka bestående av två personer samt en till­verk­ning som utgjordes av diverse stenkärl.

De båda bröderna blev Stenudden trogen under stor del av sina liv, förutom att Johan Fredric under en kort period var bosatt på annan plats i socknen till­sam­mans med sin hustru, men efter att ha blivit änkeman återvände han till för­äld­ra­hem­met omkring 1827. Tiburtius i sin tur var en tid under 1830-talet verksam som gesäll i Stockholm, men återvände även han till Stenudden.

Omkring 1840 tycks det ha blivit en uppdelning i Västra och Östra Stenudden, men där bröderna blev bosatta vid det östra torpet. Vid denna tid hade de under något år även gesällen Malmsten som inneboende, men denne skulle snart söka sig till en annan plats i närområdet där han startade upp en egen verksamhet. Detsamma gjorde gesällen Nymark ungefär tio år senare.

Vid 1860-talet återvände systern Juliana till Stenudden till­sam­mans med sin dotter Juliana. Det var alltså tre ge­ne­ra­tio­ner som bar samma förnamn, de två senare dock med ef­ter­nam­net Winberg.

Tiburtius Dohna fick lämna jordelivet den 3 januari 1866, och brodern Johan Fredric blev därefter kvar vid Östra Stenudden till­sam­mans med sin syster Juliana. Det skulle dock snart bli lite mer folk vid torpet/backstugan eftersom Erik Alfred Nymark, som gift sig med systern Julianas dotter, även hon alltså med namnet Juliana, flyttade dit med hustru och barn. Endast sju dagar efter sin systers frånfälle var det den 11 december 1880 dags för Johan Fredric Dohna att också han komma till den eviga vilan.

Östra Stenudden skulle därefter bebos av Erik Alfred Nymark och hans familj. Han var född den 6 november 1840 i Arboga, men sexton år gammal kom han som lärling till Västra Vingåkers socken, där hans äldre bror Carl Ulric etablerat sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid Västra Stenudden. I samband med att Erik Alfred blev gesäll 1860, slog han följe med brodern när denne detta år flyttade över sin verksamhet till ett nybygge vid Ulriksdal.

Efter att fyra år senare ha ingått i äktenskap med Juliana Winberg, alltså bröderna Dohnas sys­ter­dot­ter, bosatte sig paret vid Västra Stenudden. Familjen flyttade senare till svärmor och hennes bror Johan Fredric Dohna vid Östra Stenudden, och när dessa båda avled hade nog Erik Alfred tagit över kruk­ma­ke­ri­et sedan en tid tillbaka. I varje fall anges han i 1876-års fa­briks­be­rät­tel­se som ägare till denna rörelse, vid vilken Nymark, stundtals till­sam­mans med en med­ar­be­ta­re, till­ver­ka­de stenkärl, och där det i verkstaden fanns två drejskivor samt en brännugn.

Efter att krukmakare Erik Alfred Nymark avlidit den 3 januari 1897, torde det inte ha bedrivits någon kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het vid denna verkstad. Änkefru Juliana Nymark blev dock kvar vid torpet fram till 1914 då hon fick flytta till Vår­dan­stal­ten, där hon avled följande år. I artikeln Vin­gå­kerskru­kan, som blev publicerad i Västra Vingåkers hem­bygds­för­e­nings årsbok från 1995, uppges bland annat att Alfred Nymark sålde sina kärl vid torgdagar i Vingåker. Mestadels handlar dock artikeln om hans bror Carl Ulric Nymark och fram­förallt dennes dotter Sofias berättelse om sin far och den till­verk­ning som skedde vid Ulricsdal.

Carl Ulric Nymark kom till världen den 31 oktober 1825 i Arboga, och där fick han som sex­ton­å­ring komma i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i hemstaden. Lär­lings­ti­den fortsatte 1843 i Köping, och där blev han efter en tid gesäll och bildade även familj. Till­sam­mans med denna kom han åtta år senare till Dohna i Västra Vingåker. Rätt så omgående fanns ka­kel­ugns­ma­ka­re Nymark kyr­ko­bok­förd vid Västra Stenudden till­sam­mans med sin redan då tämligen stora familj.

Giss­nings­vis startade han där upp en verkstad, och att rörelsen i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från 1851 anges som nyanlagd, ger fog för denna gissning. Där skall Nymark till­sam­mans med en med­ar­be­ta­re ha tillverkat kakelugnar och stenkärl. Ar­bets­styr­kan skulle dock tämligen snart ha utökats till fyra personer. År 1860 hade en ny verkstad, och för­mod­li­gen även bostadshus, byggts upp vid en plats i närområdet som kom att benämnas Ulricsdal.

Vid mitten av 1860-talet började även antalet till­ver­ka­de produkter samt verk­stä­der­nas utrustning att anges i fa­briks­be­rät­tel­ser­na. För denna verksamhet angavs en årlig produktion av 20 kakelugnar samt cirka 10 000 stenkärl. Vid verkstaden skall det ha funnits fem drejskivor och en brännugn av 75 kubikfots rymd. Sofia Nymark berättade i den nämnda artikeln att hennes far till­ver­ka­de kakelugnar med vit glasyr, vilket inte var så vanligt. Mestadels blev det gulfärgat kakel framställt vid dessa mindre verkstäder. Det stenkärl som pro­du­ce­ra­des utgjordes av bland annat fat, krukor, soppskålar, durchslag och lergökar.

Förutom vandrande gesäller och lärlingar utgjordes nog ar­bets­kraf­ten vid verkstaden av söner till Nymark, och några av dessa skulle senare bli ka­kel­ugns­ma­ka­re, varav två blev verksamma vid Västra Stenudden.

Efter att ha haft en ar­bets­styr­ka som uppgick till fem personer, minskade denna så småningom, och under sina sista år arbetade Nymark ensam i sin verkstad. I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hustruns frånfälle 1891 upptogs som tillgångar bland annat boningshus och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­stad med brännugn samt diverse materialer till ka­kel­ugns­ma­ke­riyr­ket.

Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Ulric Nymark fick följa sin hustru i graven den 22 september 1901, och därmed torde kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten ha upphört vid Ulricsdal.

Fyra av Carl Ulric Nymarks söner blev ka­kel­ugns­ma­ka­re, varav två i Västra Vingåker. Dessa var Karl Kristian Nymark, född den 15 januari 1848 i Köping, och Vilhelm Viktor Nymark, född den 23 december 1849, även han i Köping. Till­sam­mans med sina

respektive familjer blev de från och med 1878 bosatta vid Västra Stenudden, dit ka­kel­ugns­ma­ka­re Göran Ing­valds­son anlänt två år tidigare. Huruvida bröderna Nymark hade någon egen verkstad är okänt, men möjligtvis arbetade de åt Ing­valds­son eller åt sin far, eventuellt då med ka­kel­ugns­upp­sätt­ning.

Den yngre av bröderna lämnade dock yrket 1882 och flyttade till Högsjö för att där arbeta som fa­briks­ar­be­ta­re. Karl Kristian Nymark blev kvar vid Västra Stenudden, tidvis till­sam­mans med Ing­valds­son, fram till sin död den 3 augusti 1917. Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser för år 1860 skall det ha bedrivits en rörelse vid Östra Stenudden av Jon Carlsson, och där det fanns en arbetare samt till­ver­ka­des stenkärl. Giss­nings­vis skulle namnet vara Johan Eriksson, vilken dock flyttade till Lerbo socken detta år.

Under åren 1861-62 var det i stället L. Johansson som drev verk­sam­he­ten. Denna person torde ha varit gesällen Lars Johansson, vilken begav sig till Lindesberg 1863. Därefter var det Alfred Nymark som huserade vid Västra Stenudden under en tid.

Dit anlände Göran Wilhelm Ing­valds­son till­sam­mans med sin hustru år 1876, och då närmast från Örebro. Han var född den 5 mars 1827 i Örebro, och i denna stad började han som fem­ton­å­ring i kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Efter lär­lings­ti­den vidtog så en omfattande ge­säll­vand­ring med besök på ett antal olika platser i landet.

Till Örs socken i Dalsland kom han första gången omkring 1850, men innan det blev en mer permanent bosättning på orten fem år senare besöktes både hemstaden Örebro och Arvika under någon tid. I Ör var han sedan under tiotalet år ägare till ett krukmakeri.

Till­sam­mans med sin hustru lämnade han Dalsland år 1865 för att återvända till Örebro, där det under några år drevs en kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het. Enligt kyr­ko­ar­ki­vet skall makarna ha anlänt till Västra Stenudden i Västra Vingåker år 1876, men i fa­briks­be­rät­tel­ser­na fanns han re­gi­stre­rad med en rörelse där redan sedan några år innan dess, så flytten torde nog även ha skett något tidigare än kyr­ko­ar­ki­vets an­teck­ning­ar.

Fa­briks­be­rät­tel­ser­na anger en till­verk­ning av stenkärl vid en verkstad som innehöll två drejskivor samt en brännugn. Under några år vid 1870-talets slut skall kruk­ma­ka­ren även ha haft en med­ar­be­ta­re till hjälp i verkstaden. Vid olika perioder under 1880-talet ingick det även en gesäll i hushållet. Göran Vilhelm Ing­valds­son fick sluta sin tid här på jorden den 2 oktober 1899.

Lars Johan Malmsten kom till världen den 23 oktober 1818 i Norrbyås socken, Örebro län, och femton år gammal fick han börja sin lär­lings­tid hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Örebro. Fem år senare begav han sig som gesäll iväg till Mariestad, varifrån han efter yt­ter­li­ga­re två år, alltså 1840, anlände till Dohna vid Östra Stenudden.

Redan följande år hade han till­sam­mans med nybliven hustru slagit sig ned på torpet Västra Kå­falls­stu­gan, där det för­mod­li­gen tämligen omgående startades upp en kruk­makar­verk­stad. I fa­briks­be­rät­tel­ser­na för detta år var L J Malmsten i varje fall re­gi­stre­rad med en rörelse vid vilken det fanns en arbetare samt en till­verk­ning som bestod av stenkärl. 1853, när ar­bets­styr­kan bestod av tre personer och pro­duk­tio­nen, förutom stenkärl, även utgjordes av kakelugnar, flyttade familjen till Västra Nordankärr, där de inköpt ett torp föregående år.

Av någon anledning reste Lars Johan Malmsten över till Nor­da­me­ri­ka år 1854, men fick rätt så snart hemlängtan. Så i slutet av året steg han som pas­sa­ge­ra­re ombord på ett lastfartyg som skulle föra honom tillbaka till Europa. Natten mellan den 2:a och 3:e januari 1855 hamnade dock fartyget i en kraftig storm på Nordsjön varvid det förliste och samtliga ombord omkom.

I hans boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat ¾ Mantal Frällse Nordankärr, vid vilken fanns uppsatt en nybyggd ka­kel­ugns­makar­verk­stad med fem drejskivor, en blygryta, en brännugn samt fyra särskilt inredda boningsrum. Dessutom diverse gamla och nya stenkärl.

Änkan drev verk­sam­he­ten vidare med hjälp av några gesäller och lärlingar, till exempel skall ar­bets­styr­kan enligt 1858-års fa­briks­be­rät­tel­ser ha bestått av fyra personer och till­verk­ning­en utgjordes fort­fa­ran­de av kakelugnar och stenkärl. Vid denna tid torde nog även sonen Johan Ferdinand ha kommit i arbete vid verkstaden.

Johan Ferdinand Malmsten, född den 9 mars 1845, tog i samband med sitt giftermål år 1869 över verkstaden efter sin mor, och i fa­briks­be­rät­tel­ser­na för följande år anges att han hade hjälp av två personer i arbetet vid verkstaden där det detta år fram­ställ­des 2800 stenkärl. År 1878 byggde Malmsten upp torpet Catri­nelund vid Västra Nordankärr, men redan tre år senare, alltså 1881, avreste han med sin familj till Nor­da­me­ri­ka.

Lars Johan Malmstens yngre bror Carl Gustaf Malmsten kom till Dohnas vid Östra Stenudden samtidigt som sin broder, och slog därefter följe med honom både till Kå­falls­stu­gan och Västra Nordankärr. C G Malmsten var född den 3 januari 1824 i Norrbyås, och det var därifrån han kom när han sexton år gammal anlände till Västra Vingåker.

Förutom en kort period i Örebro och hos C U Nymark arbetade han hos sin bror fram till olyckan på Nordsjön, och därefter hos brodern änka. Efter att ha bildat familj flyttade Malmsten till­sam­mans med den in på torpet Carlberg, vilket 1863 hade blivit uppbyggt på Västra Nor­dankärrs ägor. Huruvida han då även byggde upp en verkstad där har det inte gått att få någon klarhet i.

Efter att ha blivit änkeman 1867 bodde krukmakare Carl Gustaf Malmsten kvar vid torpet Carlberg, tidvis till­sam­mans med sina två söner, fram till 1890 då han fick flytta till Fat­tig­går­den, och där avled han den 5 februari 1894.

Anders Gustaf Andersson blev född den 2 juni 1821 i Stenkvista socken. Sexton år gammal kom han i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Säfholm i Eskilstuna, men tre år senare, alltså 1840, flyttade han vidare till Stockholm. Efter att under några år ha arbetat som gesäll i Jönköping, kom han 1848 till Malmsten vid Kå­falls­stu­gan i Västra Vingåker.

År 1852 blev det giftermål för gesäll Andersson, och samma år flyttade makarna in hos svär­för­äld­rar­na vid Kåstastu­gan. Sju år senare flyttade makarna till­sam­mans med barnen till eget boende vid torpet Västra Kåstalund, och möjligtvis byggde Andersson upp en verkstad där. I varje fall var han detta år, 1859, re­gi­stre­rad i fa­briks­be­rät­tel­ser­na med en kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar-rörelse vid vilken det fanns tre arbetare och en till­verk­ning som utgjordes av stenkärl.

Fyra år senare, när ar­bets­styr­kan endast bestod av en person, hade till­verk­ning­en preciseras till 10 kakelugnar och 8000 stenkärl. Vid verkstaden skall det ha funnits tre drejskivor samt en brännugn av 75 kubikfots rymd. Familjen flyttade 1873 till en nybyggd torpstuga vid Lundaborg, och giss­nings­vis blev där då även en verkstad uppförd. Ar­bets­styr­kan skulle därefter bestå av en till två personer och till­verk­ning­en utgöras av kakelugnar samt stenkärl.

Andersson blev änkeman 1883, och i den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hustruns frånfälle upptogs bland till­gång­ar­na till exempel fas­tig­he­ten vid Lundaborg, som bestod av en stug­bygg­nad och en ka­kel­ugns­makar­verk­stad samt svinhus och av­trä­des­hus. Den 23 april 1899 fick så krukmakare Anders Gustaf Andersson följa sin hustru i graven. Endast några månader efter faderns död ingick dottern Maria i äktenskap med gesällen Karl Axel Edvard Wet­terstedt, vilken därefter övertog kruk­ma­ke­ri­et vid Lundaborg,

Wet­terstedt var född den 13 augusti 1869 i Visby, och där fick han femton år gammal komma i lära hos en av stadens ka­kel­ugns­ma­ka­re. Efter några års uppehåll fortsatte lärotiden 1890 i Linköping, varifrån han som gesäll kom till A G Andersson vid Lundaborg i Västra Vingåkers socken två år senare.

Efter att krukmakare Andersson avlidit år 1899, och det samma år blivit giftermål med dennes dotter kunde Wet­terstedt som krukmakare ta över kruk­ma­ke­ri­et. Hustrun avled dock redan 1902, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat byggnader, bestående av stuga, ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­stad och svinhus. Dessutom verk­stads­in­ven­ta­ri­er samt ett parti krukkärl.

Wet­terstedt gifte tämligen omgående om sig, och det kom med tiden att finnas rätt så gott om barn i stugan. Troligtvis fick i varje fall sönerna tidvis hjälpa till i verkstaden, och en av dessa, Sven Oskar, ti­tu­le­ra­des under en tid som kruk­ma­ke­ri­ar­be­ta­re. Krukmakare Karl Axel Edvard Wet­tersted­ts tid här på jorden slutade den 30 mars 1940.

Kruk­ma­ke­ri­et vid Lundaborg flyttades 1947 till Skansen, och där tillverkas fort­fa­ran­de krukor och annan keramik, oftast inför in­tres­se­ra­de besökares ögon. Bilden nedan visar kruk­ma­ke­ri­et vid Lundaborg. Bilden ingick i en artikel som pub­li­ce­ra­des i Dagens Nyheter den 16 juni 1947, där det berättades om flytten av kruk­ma­ke­ri­et till Skansen.

Återger DN:s text här:

Som en led i strävan att få stads­kvar­te­ret på Skansen så komplett som möjligt, kommer en kruk­makar­verk­stad i Lunda, Västra Vingåker, att flyttas till Skansen, där man hoppas få en krukmakare att sätta igång verk­sam­he­ten.

Arbetet i verkstaden har legat nere sedan den gamle kruk­ma­ka­ren Wet­terstedt dog för omkring sju år sedan, berättar intendent Erik Andrén på Skansens kul­tur­hi­sto­ris­ka avdelning. Under sista tiden till­ver­ka­de Wet­terstedt mest blomkrukor som han sålde för 25 öre styck. Vid hans död ansåg sönerna emellertid inte att kruk­ma­ke­ri­et lönade sig, och verk­sam­he­ten nedlades. När verkstaden nu flyttas till Skansen, är det meningen att arbetet skall återupptas på samma sätt som i glashyttan.

Malmköping

I Malmköping har det under några enstaka år vid 1780-talets senare del gått att träffa på kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Daniel Dickman (Dikman) i man­tals­läng­der­na. Giss­nings­vis är det fråga om den krukmakare med samma namn som 1761 blev mästare i Vasa, Finland, och som vid slutet av 1770-talet befann sig i Umeå. I Stenkvista för­sam­lings hus­för­hörslängd har det gått att träffa på Dickman i Asplund vid 1700-talets slut. Han anges där ha kommit inflyttad till för­sam­ling­en år 1785, och då närmast från Vasa. Daniel Dickman avled i Stenkvista den 10 april 1801 vid en ålder av 78 år.

Det tycks dock som att hans verkstad i Malmköping 1788 övertogs av Anders Thunell, vilken detta år anlände från Nyköping till­sam­mans med sin hustru. Där hade han med ef­ter­nam­net Ersson gått i lära, och sedan arbetat som gesäll hos krukmakare Möller fram till att han flyttade till Malmköping. Thunell etablerade sig där som kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re, och i hans hushåll kom det, förutom hustru och barn, även att ingå några gesäller. Någon längre verk­sam­hets­tid i Malmköping blev det dock inte, eftersom han slutade sina dagar redan den 11 juli 1794 endast 38 år gammal.

Verk­sam­he­ten drevs under en tid vidare av änkan med hjälp av några gesäller, och en av dessa, Mathias Lindqvist, blev 1795 änkans nye make och därmed även ny mästare vid denna gård. Lindqvist, som i hus­för­hörsläng­den uppges vara född den 13 december 1769, dock utan angiven födelseort, anlände 1794 som gesäll till änkan Thunell, och följande år blev det så giftermål mellan änkan och gesällen. Något år in på 1800-talet började även gårds­num­ren anges i hus­för­hör­läng­den, och den gård som beboddes av krukmakare Mathias Lindqvist med familj och arbetsfolk, bland annat en gesäll, benämndes nr 17. Vid mitten av 1810-talet torde de två sönerna ha kommit i arbete hos fadern, men omkring 1829 flyttade hela familjen över till gård nr 50, där även en dotter och svärson var bosatta. Mathias Lindqvist fick lämna jordelivet den 4 november 1832, men då hade han sedan en tid överlämnat rörelsen till sonen Carl Fredrik.

Carl Fredrik Lindqvist såg dagens ljus för första gången den 6 juli 1801 i Malmköping. Som brukligt torde han tidigt ha kommit i lära hos sin far, men femton år gammal fick han fortsätta sin lär­lings­tid hos Hesselblad i Eskilstuna, varifrån han fyra år senare begav sig till Stockholm. Samma år, alltså 1822, återvände han till familjen i Malmköping, med vilken han några år därefter blev bosatt vid gård nr 50. Där kunde han som ka­kel­ugns­ma­ka­re överta sin faders rörelse. Efter att till­sam­mans med hustru och barn under en tid ha varit bosatt på olika platser i Malmköping, då fa­mil­je­fa­dern bland annat som gesäll skötte verkstaden åt änkefru Strandberg, blev familjen vid 1830-talet som hy­res­gäs­ter boende vid gård nr 15. Under perioden 1829-33 fanns C F Lindqvist re­gi­stre­rad i Kom­mers­kol­le­gi­ums fabriks-be­rät­tel­ser med en rörelse vid vilken ar­bets­styr­kan uppgick till en eller två personer samt där pro­duk­tio­nen bestod av kakelugnar och stenkärl. I samma handling, men gällande för perioden 1848-51, finns detta antecknat: Har ingen verkstad utan arbetar hos andra. Carl Fredrik Lindqvist torde dock inte ha utövat yrket över­hu­vud­ta­get under sina senare år i livet, och när han avled den 28 augusti 1862 benämndes han som före detta kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Per Eric Strandberg kom till världen den 10 april 1795 vid gård nr 27 i Malmköping, och där till­bring­a­de han även sina uppväxtår. Nitton år gammal begav han sig iväg till Eskilstuna för att där komma i kruk­ma­kar­lä­ra hos Hesselblad. Fem år senare, alltså 1819, återvände han till Malmköping och startade vid gård nr 27, alltså för­äld­ra­hem­met, upp en egen verksamhet som kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re.

I hushållet ingick därefter, förutom hustru och barn, även någon gesäll och ett par lärlingar. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser fanns Strand­bergs rörelse re­gi­stre­rad från och med 1829, och då med tre arbetare samt en till­verk­ning bestående av kakelugnar och stenkäril. Per Eric Strand­bergs liv slutade dock den 27 september 1831.

I den därpå följande boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar, förutom Gården och Tomten No 27, med derå anlagd Ka­kel­ugns­ma­ka­re­verk­stad, bland annat krukkäriel och kakel af flere di­men­sio­ner. Strandberg ägde även en gård med ka­kel­ugns­makar­verk­stad i Trosa, vilken ar­ren­de­ra­des av en där verksam ka­kel­ugns­ma­ka­re, för övrigt en före detta lärling vid Strand­bergs verkstad i Malmköping.

Änkan drev därefter rörelsen vidare med hjälp av någon gesäll och lärling, och under en tid var det Carl Fredrik Lindqvist som ansvarade för arbetet i verkstaden. Under 1830- talets senare del ändrades gårds­be­teck­ning­en till nr 48, och giss­nings­vis skedde då en allmän ändring av Malm­kö­pings gårds­num­re­ring.

1841 kom en gesäll vid namn Carl Eric Wallström till gården, och två år senare blev det giftermål mellan änkefru Strandberg och gesällen, vilken därmed även blev ägare till gården och samtidigt ka­kel­ugns­ma­ka­re. Wallström, eller Wahlström som namnet ibland skrevs, föddes den 18 december 1819 i Klosters församling, men kom 1836 i lära hos Säfholm inne i Eskilstuna.

Fyra år senare flyttade han till Skänninge, och samma år vidare till Linköping. Året därpå, alltså 1841, anlände så gesäll Wallström till Malmköping och änkefru Strand­bergs verkstad vid gård nr 48. Efter gif­ter­må­let två år senare skrevs sålunda ka­kel­ugns­ma­ka­re Wallström som ägare till rörelsen, vid vilken det enligt fa­briks­be­rät­tel­sen fanns två personer i arbete, förutom då ägaren själv. En av dessa personer benämndes emellertid som barn. Pro­duk­tio­nen bestod fort­fa­ran­de av kakelugnar och stenkärl.

I hushållet ingick under åren Wilhelm Alfred Huselius både som lärling och som gesäll, och dessutom yt­ter­li­ga­re någon gesäll och några lärlingar. Carl Eric Wallström fick inte heller han något långt liv, utan det slutade den 15 juni 1860. Änkan fick därefter ännu en gång på egen hand driva rörelsen vidare med hjälp av någon gesäll och lärling.

En av gesällerna var Wilhelm Alfred Huselius, vilken hade blivit född den 15 mars 1835 i Malmköping. Sexton år gammal kom han som lärling till Wallströms verkstad och där blev han även efter en tid gesäll. Som sådan och till­sam­mans med nybliven hustru flyttade han 1857 till Trosa, men två år senare hade paret återvänt till Malmköping. Efter ka­kel­ugns­ma­ka­re Wallströms frånfälle ar­ren­de­ra­de Huselius verkstaden vid gård nr 48 av änkan.

Omkring 1868 blev Huselius, till­sam­mans med sin då tämligen stora familj, som hyresgäst bosatt vid gård nr 54 och något senare vid nr 68. (Lands­vägs­ga­tan 14) I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser fanns han i varje fall re­gi­stre­rad med en rörelse från och med 1864, och åtta år senare an­non­se­ra­de han till­sam­mans med några andra hant­ver­ka­re i Mariefreds Tidning att de den 15:e i varje månad gick att träffa vid Björn- lunda järn­vägs­sta­tion, för­mod­li­gen då för att försälja sina varor, vilket i Huselius fall torde betyda olika sorters krukkärl.

Wilhelm Alfred Huselius avled dock den 28 april 1877 endast 42 år gammal. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar följande fast egendom:

En del af Tomten No 68 i Malmköping med derå varande åbyggnad, enligt Lag­farts­be­vis af den 11 Oktober 1876. Täppan No 57, jemväl i Malmköping, med derå varande Ka­kel­ugns­ma­ka­re­verk­stad, enligt Fastebrev af den 17 Juni 1865.

Vidare bland till­gång­ar­na upptogs Diverse ka­kel­ugns­ma­ka­re­verk­tyg och dertill hörande redskap samt Sten­kärlslag­ret som fanns vid dödsfallet är vordet föryttrat och användt för hushållet.

Sonen Wilhelm August Huselius blev även han ka­kel­ugns­ma­ka­re i Malmköping. Han föddes den 11 maj 1859 och torde ha kommit i lära hos sin far. Möjligtvis övertogs faderns verkstad efter dennes frånfälle, och den 28 mars 1888 fanns följande notis införd i Post- och Inrikes Tidningar: År 1888 den 21 mars intogos i han­dels­re­gist­ret härstädes anmälning: af Wilhelm August Huselius i Malmköping, att han derstädes ämnar utöva kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket jemte handel med krukkärl under firma Aug. Huselius. Nyköpings Lands­kans­li.

År 1890 lämnade emellertid Huselius Malmköping till­sam­mans med hustru och barn för att i stället bosätta sig och driva en rörelse i Frustuna socken utanför Gnesta. Efter några år där som krukmakare övergav han yrket och blev i stället handlare August Huselius avled den 10 juni 1915 i Frustuna.

Lars Lennholm kom till världen den 23 september 1801 i Dunkers socken, och sjutton år gammal började han som lärling hos Leckströms i Mariefred, och där blev han även några år senare gesäll. Som ka­kel­ugns­ma­ka­re anlände Lennholm år 1832 till Malmköping och då närmast från just Mariefred. Till­sam­mans med hustru och dotter samt några lärlingar blev han bosatt vid gård nr 54, vilket vid slutet av årtiondet ändrades till nr 76. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser fanns denne ka­kel­ugns­ma­ka­re re­gi­stre­rad från och med 1834, med en ar­bets­styr­ka bestående av tre personer samt en till­verk­ning som utgjordes av kakelugnar och stenkärl.

Endast några månader innan hustruns frånfälle fick Lars Lennholm lämna jordelivet den 30 januari 1859. I den ef­ter­föl­jan­de och tämligen omfattande boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar, förutom gård och tomt nr 76 samt tomt nr 75, bland annat under rubriken Krukkärl och kakelugnar: En vit och två gula kakelugnar, 15 dussin fat, 31 dussin tallrikar, 21 dussin skålar, 7 dussin burkar, 5 stycken muggar, 7 dussin blomkrukor samt diverse gammalt kakel. Dessutom ka­kel­ugns­makar­verk­sta­dens in­ven­ta­ri­er.

Verkstaden ar­ren­de­ra­des därefter av gesällen Johan Fredrik Lindström, vilken var född den 19 september 1836 i Visby. Efter att sexton år gammal ha kommit i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i hemstaden, blev det 1857 som gesäll en flytt till Södertälje, varifrån ge­säll­vand­ring­en följande år fortsatte till Trosa. År 1859 kom så Lindström till Malmköping, där han ar­ren­de­ra­de verkstaden vid gård nr 75-75 av Lennholms döttrar.

Efter något år blev titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, och från och med 1861 fanns hans rörelse re­gi­stre­rad i Kom­mers­kol­le­gi­ums­fa­briks­be­rät­tel­ser med en ar­bets­styr­ka som under de följande åren utgjordes av mellan en till två personer. I 1866- års fa­briks­be­rät­tel­ser an­teck­na­des att han inte hade någon verkstad, och vid ungefär samma tid lämnade Lindström med familj gård nr 75-76, för att därefter bli bosatt på andra ställen i Malmköping.

Från och med 1886 och fram till sin hädanfärd den 13 mars 1893 var ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindström till­sam­mans med fäs­teqvin­na och son bosatt vid den egna fas­tig­he­ten nr 38. Möjligtvis bestod Lindströms arbete efter flytten från gård nr 75-76 i huvudsak av upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. I samband med att J F Lindström lämnade gård nr 75-76 år 1866 etablerade sig där i stället ka­kel­ugns­ma­ka­re Karl Viktor Vallin. Han såg dagens ljus för första gången den 30 mars 1848 i Malmköping, och tretton år gammal kom han i lära hos krukmakare Huselius (den äldre).

Han blev så småningom gesäll, och efter någon kortare tids arbete på annan ort återvände han till Malmköping, där han som ka­kel­ugns­ma­ka­re kunde ta över vid gård nr 75-76. Som hyresgäst blev han bosatt vid gården till­sam­mans med familj samt några lärlingar, och möjligtvis ar­ren­de­ra­de han då även verkstaden. Familjen Vallin lämnade Malmköping 1886 för att flytta till Flen, där fa­mil­je­fa­dern drev en rörelse fram till 1902, då Mariedal i Frustuna socken blev ny bostadsort. Där fanns sedan Karl Viktor Vallin bosatt till sin död den 7 mars 1929.

Det skulle dock komma att finnas en kruk-/ka­kel­ugns­ma­ka­re vid gård nr 76 i Malmköping även sedan Vallin flyttat därifrån, och detta i form av Carl Johan Andersson. Han var född den 20 augusti 1848 i den östgötska socknen Rappestad, men endast ett år gammal fick han följa med föräldrar och syskon till när­lig­gan­de Västra Harg.

År 1854 flyttade familjen in till Linköping och där kom Carl Johan nio år senare i lära hos en av stadens ka­kel­ugns­ma­ka­re. År 1870 begav han sig som gesäll till Stockholm, men återvände efter en tid till Linköping, där han bildade familj. Till­sam­mans med den kom han så 1887 till gård nr 76 i Malmköping, där han med hjälp av en med­ar­be­ta­re drev en kruk­makar­verk­sam­het. Liksom tidigare Huselius och Vallin, flyttade även Andersson till Frustuna socken, och för hans del skedde detta 1897. Där avled dock Carl Johan Andersson redan den 11 november 1899.

Även sonen Karl Emil Andersson, född den 4 oktober 1874 i Linköping, kom att ägna sig åt ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket, troligtvis efter att ha gått i lära hos sin far. När för­äld­rar­na lämnade Malmköping, stannade sonen Emil kvar och bildade familj. Ernst Andersson, som avled den 19 januari 1961, var ortens siste yr­kes­kun­ni­ge kakel-ugnsmakare.

Vid 1800-talets mitt fanns under några år en ka­kel­ugns­ma­ka­re bosatt vid Elgsäters frälsetorp, vilket låg under Follökna säteri. Ka­kel­ugns­ma­ka­rens namn var Lars Peter Sjöstedt, vilken enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter var född den 9 maj 1819 i Lund. Som gesäll kom han 1841 från Malmö till ka­kel­ugns­ma­ka­re Hallgren i Nyköping, varifrån han åtta år senare till­sam­mans med familj begav sig till Follökna säteri en bit utanför Malmköping. Där blev Sjöstedts bosatta vid Elgsäters frälsetorp, och i hushållet fanns även ett par gesäller och lärlingar. Av deras antal att döma borde det ha bedrivits en tämligen stor verksamhet, men om Sjöstedt hade en egen verkstad eller om denna fanns vid säteriet, har det inte gått att få någon klarhet i.

I varje fall blev hans besök där rätt så kortvarig, för redan tre år efter ankomsten lämnade familjen år 1852 Lilla Malma socken för att bosätta sig i Stockholm. Där var sedan Lars Peter Sjöstedt verksam som ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re till i varje fall 1800- talets slut.

Bengt Hansén, Östersund © 2019. Kontakt: bengt@krukorochkakelugnar.se