Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Stockholms län (förutom Stockholms stad) under 1700- och 1800-talen.

I denna do­ku­men­ta­tion över kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­he­ter i Stockholms län har dessa verk­sam­he­ter i Stockholms stad utelämnas, eftersom det sedan tidigare finns en sådan do­ku­men­ta­tion över dessa hant­ver­ka­re i hu­vud­sta­den att ta del av på internet genom sidan signaturer.se - do­ku­men­ta­tio­ner. Om bland annat Stockholms stads större ka­kel­fa­bri­ker finns mycket berättat i Margareta Cramérs utmärkta skrift Den verkliga kakelugnen.

Liksom i övriga delar av landet var det under skråtiden, alltså före 1846, hu­vud­sak­li­gen i städer som hantverk och handel fick bedrivas. Detta medför att de tidigaste re­pre­sen­tan­ter­na för kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket i denna do­ku­men­ta­tion framför allt har gått att återfinna i Sigtuna, Norrtälje, Vaxholm och Södertälje. Från mitten av 1800-talet och framåt startades det upp sådana verk­sam­he­ter även på andra håll i länet. Vid slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet blev en tämligen stor mängd personer som ka­kel­ugns­ma­ka­re sys­sel­sat­ta med upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. Dessa har dock blivit sparsamt omnämnda i texten.

Be­näm­ning­ar­na krukmakare och ka­kel­ugns­ma­ka­re berättar inte något direkt om vad som till­ver­ka­des vid hant­ver­ka­rens verkstad. Under 1700-talet användes mestadels titeln krukmakare medan det under 1800-talet blev mer vanligt att kalla hant­ver­ka­ren för ka­kel­ugns­ma­ka­re. Detta oberoende om det bara till­ver­ka­des krukor och annat hus­hålls­gods i verkstaden eller enbart kakel. I det flesta fall fram­ställ­des nog båda pro­duk­ter­na hos de enskilda hant­ver­kar­na. Möjligtvis är det därför som de olika yr­kes­be­näm­ning­ar­na har använts om samma person vid olika tillfällen. Detsamma har även blivit gjort i denna do­ku­men­ta­tion. I slutet av 1800-talet tillkom så den yrkesgrupp som enbart sysslade med upp­sätt­ning av i många fall fa­brikstill­ver­ka­de kakelugnar. Dessa benämndes även de som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Denna do­ku­men­ta­tion, som i huvudsak tillkommit genom uppgifter i man­talslängd, kyrkoarkiv och Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser har till stor del begränsat sig till 1800-talet beroende på att det är under detta århundrade som arkiven varit lät­till­gäng­li­gast och hant­verks­pro­duk­tio­nen som störst.

Do­ku­men­ta­tion är långt ifrån en full­stän­dig re­do­gö­rel­se över de kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som varit verksamma i länet. De adresser, som till exempel hus- /tomtnummer eller gårdsnamn, vilka förekommer i texten är sådana där personerna var man­tals­skriv­na eller kyr­ko­bok­för­da och i de flesta fall bosatta. Även om verk­stä­der­na hu­vud­sak­li­gen var placerade i anslutning till bostäderna, så kan det finnas enstaka fall där de hade blivit uppbyggda på annan plats.

De årtal som finns angivna i texten angående när personer har flyttat är uppgifter som hämtats från kyr­ko­ar­ki­ven, men troligtvis kunde det ibland dröja både ett eller flera år innan en flytt blev införd i längderna. Även fö­del­se­da­tum kan i vissa fall vara osäkra. Där det varit möjligt att hitta uppgifter i fö­del­se­bo­ken och dessa uppgifter inte stämmer mot de som finns angivna i hus­för­hörs­läng­der­na, så har fö­del­se­bo­kens fö­del­se­da­tum använts.

Sigtuna

Sigtuna är Sveriges äldsta bevarade stad, och grundades redan vid 970-talet. För­mod­li­gen har kruk­ma­kar­hant­ver­ket bedrivits där i varje fall från 1600-talet, men möjligen även ännu tidigare.

Troligtvis är det beroende på un­der­teck­nads oförmåga att tyda de gamla hand­ling­ar­na som inte någon kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ka­re kunnat återfinnas i stadens man­talslängd förrän långt in på 1700-talet. Omkring mitten av 1720-talet tycks det dock med viss osäkerhet gå att träffa på en krukmakare inskriven i längderna under några år. Namnet på personen har varit ännu svårare att uttyda, men möjligtvis var det Johan (Jan) Frisk. Från mitten av 1740-talet har det emellertid med stor visshet gått att konstatera att det fanns ka­kel­ugns­ma­ka­re verksamma i staden.

Även om det är man­tals­läng­der och kyrkoarkiv som i stort varit de primära källorna till denna do­ku­men­ta­tion, så har ett flertal uppgifter hämtats från Sten Sjöbergs skrift Hantverk och hant­ver­ka­re i Sigtuna 1750-1915. Dessutom har Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846 samt Kommers- kollegiums fa­briks­be­rät­tel­ser fått bidra med vissa uppgifter.

Vanligtvis benämndes de hant­ver­ka­re som bedrev en till­verk­ning av hus­hålls­gods i lera, såsom krukor, fat, skålar, kannor och liknande, som krukmakare eller ibland även som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men i Sigtuna användes i stället be­näm­ning­ar­na sten­kärls­till­ver­ka­re och -fabrikant. Deras till­verk­ning torde dock ha varit densamma. En annan sak som känns något specifikt när det gäller detta hantverk i Sigtuna, är att relativt många av de som startade upp en till­verk­ning av denna sort tycks ha saknat tidigare erfarenhet av yrket.

Utövarna av detta hantverk har dock varit många i staden, och an­led­ning­en till detta torde ha varit tillgången till god lera samt kanske fram­förallt de mycket gynnsamma möj­lig­he­ter­na att sjövägen trans­por­te­ra sina produkter till hu­vud­sta­den för för­sälj­ning.

I do­ku­men­ta­tio­nen har försök gjorts att lokalisera de gamla kruk­makartom­ter­na till dagens ga­tu­a­dres­ser. Detta har väl inte lyckats fullt ut, men i varje fall har några ga­tu­a­dres­ser skrivits dit inom parantes efter de gamla kvarters- och tomt/husnumren. Dessa kan emellertid i vissa fall vara något osäkra, men för­hopp­nings­vis kan det ändå ge en någorlunda upp­fatt­ning om var hant­ver­kar­na hade sina verk­sam­he­ter.

I Sigtuna stads man­talslängd för år 1745 har det har det gått att träffa på kakelugns- makaren Mårten Bohman inskriven i dessa handlingar för första gången, och han fanns där till­sam­mans med lärlingen Adam. I följande års längd hade han dock fått en hustru vid sin sida. Bohman skall enligt Sala stads­för­sam­lings hus­för­hörslängd ha blivit född i denna stad den 19 januari 1722, men någon födelsebok att kon­trol­le­ra uppgiften i har inte varit till­gäng­lig. Efter en tid i Mariefred kom han vid slutet av 1730-talet till Sigtuna där han efterhand etablerade sig som kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re. I Sten Sjöbergs skrift omtalas att Bohman år 1850 genom arv erhöll fas­tig­he­ten Västra kvarteret nr 27, vid vilken han bedrev sin verksamhet. Elva år senare blev dock denna fastighet försåld, och i stället inköptes Stads­kvar­te­ret nr 19, där en verkstad med brännugn uppfördes. Endast två år senare utbjöds denna fastighet till för­sälj­ning, och familjen återvände då till Sala där kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Mårten Bohman drev en verksamhet under många år. Den 7 april 1784 fick han dock lämna jordelivet. Sonen Peter, född 1751 i Sigtuna, blev även han verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Sala. Enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan Falck ha blivit född 1736 i Ös­ter­göt­land, och i den för­teck­ning över skråtidens kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som ingår i Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846 uppges att han till­bring­a­de sin lär­lings­tid hos Jakob Johan Heijtscher i Sö­der­kö­ping under perioden 1752-1756. År 1762 blev Falck mästare i Sigtuna och följande år ingick han i äktenskap där, så möjligtvis hade han anlänt till staden några år tidigare. I varje fall har han gått att träffa på i man­talsläng­den från och med 1762 inskriven vid Västra kvarteret nr 2 med hustru samt gesällen Åkerberg. Familjen kom därefter att finnas kvar vid denna fastighet till­sam­mans med arbetsfolk fram till omkring 1780, då det blev en flytt till Umeå. Där föddes en son 1781, men det skulle dröja till yt­ter­li­ga­re några år innan Falck fick burskap i denna stad. Han kom därefter att driva en kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se där under lång tid, möjligtvis ända fram till att han 73 år gammal avled den 28 december 1809.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Hans Åkerberg skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha blivit född den 27 december 1733 i Ång­er­man­land. Enligt samma källa kom han 1762 till Sigtuna från Stockholm, och följande år har han i man­talsläng­den gått att se som gesäll hos Johan Falck. Efter att ha blivit mästare 1764 och samma år inköpt fas­tig­he­ten Västra kvarteret nr 10 kunde han där starta upp sin kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het. Vid denna fastighett blev han sedan man­tals­skri­ven och kyr­ko­bok­förd till­sam­mans med hustru och barn samt någon gesäll och lärling. Under skråtiden gick det inte som utsocknes hant­ver­ka­re föra in några varor eller utföra några tjänster i någon annan stad än där man hade burskap och var bosatt. I sådana fall agerade berört hant­verk­säm­be­te. Om detta berättas det på några rader i artikeln Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846, och då var det Ka­kel­ugns­ma­karäm­be­tet i Stockholm som till­rätta­vi­sa­de: Men man var äfven mycket noga med att ej mästare på en ort till andra städer införde andra varor, så kon­fis­ke­ras 1737 stenkärl från Eskilstuna, och 1776 en liten rund, målad kakelugn, som Åkerberg från Sigtuna infört. I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter Åkerbergs hustrus frånfälle år 1786 upptogs som tillgångar, förutom gården nr 10 i Västra kvarteret, bland annat under rubriken Wärck­sta­den Tilhörigt 1 mortel, 4 (drej)skivor, 2 kvarnar, 40 stycken ka­kel­for­mar, större och mindre samt hel- och halvgjorda arbeten. Bland till­gång­ar­na fanns även en fordran hos hertig Carl (senare kung Karl XIII) vid Ro­sers­bergs slott för utfört arbete. Detta arbete torde giss­nings­vis ha bestått av upp­sätt­ning eller re­pa­ra­tio­ner av kakel- ugnar. Huruvida Åkerberg även levererade några kakelugnar till slottet är osäkert. Hans Åkerberg blev kvar vid nr 10 fram till 1795, då fas­tig­he­ten be­teck­na­des som fallfärdig, varefter han fick sin bostad på annan plats i staden tills att han den 12 april 1801 fick följa sin hustru i graven.

Anders Lundmans fö­del­se­för­sam­ling anges i hus­för­hörsläng­den både till Hökhuvud och till Börstil, båda orterna finns i nuvarande Östhammars kommun. I Sten Sjöbergs skrift uppges att Lundman föddes den 25 augusti 1726 i Börstils församling, och det kan säkert stämma, eftersom en gosse Anders föddes i för­sam­ling­en just detta datum. Någon vägledning av faderns för- eller efternamn går det många gånger inte att få, eftersom hant­ver­kar­na ofta bytte efternamn i samband med att de blev gesäller. Möjligtvis var Anders Lundman identisk med den person med detta namn som 1756 blev mästare inom ka­kel­ugns­ma­karskrå­et i Öregrund. Till Sigtuna anlände han i varje fall till­sam­mans med sin hustru år 1764, och då närmast från Stockholm. Makarna blev efter en tid bosatta som hy­res­gäs­ter vid Västra kvarteret nr 21 i en fastighet som till att börja med ägdes av ka­kel­ugns­ma­ka­re Böthern i Stockholm, och efter dennes död 1776 av hans sterbhus (dödsbo). Ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Lundman blev verksam som kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Sigtuna under knappt tjugo år och den 23 augusti 1785 fick han lämna jordelivet. I ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat ett parti Ler Kiäril och 3 skock obrända Ler Kiäril.

Hindrik Emanuel Meister skall ha blivit född den 25 september 1755 i Stockholm, och gick i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Lerbeck i denna stad under perioden 1771-1776. Till Sigtuna kom han till­sam­mans med hustru och barn, giss­nings­vis något eller några år in på 1780-talet. Där blev familjen till att börja med bosatt vid Västra kvarteret nr 21, alltså där Anders Lundman tidigare varit bosatt och verksam. Troligtvis var det i samband med att han övertog verkstaden där som Meister år 1786 blev mästare. Familjen skall 1789 ha flyttat till en inköpt fastighet vid Malm­kvar­te­ret nr 32 (bör vara un­ge­fär­li­gen nuvarande Lönngränd 3), men 1813 avled den första hustrun. I hennes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar, förutom fas­tig­he­ten, bland annat kakel till sex kakelugnar samt diverse lerkärl. Tre år efter hustruns död flyttade Meister till Stads­kvar­te­ret nr 15 (Stora Gatan 45), där han bosatte sig med en ny hustru. Förutom ka­kel­ugns­ma­ka­re­mäs­ta­re hade då även rådman tillkommit som titel, och möjligtvis ägnade han sig därefter mer åt denna syssla än åt sitt hantverk. I varje fall har det senare inte antecknats något arbetsfolk, som gesäller och lärlingar i hushållet, varken i mantals- eller hus­för­hörslängd. Titeln skulle så småningom också bli före detta ka­kel­ugns­ma­ka­re och ännu längre fram även före detta rådman. Meisters andra hustru avled 1846, och i hennes boupp­teck­ning an­teck­na­des som tillgångar bland annat Gården N o 15 i Stads qvarteret med 3 ne rum, bren ugn, Bod, Trädgårds Tomt. I övrigt fanns inget som antydde att det bedrivits kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het vid gården. Följande år bosatte sig Hindrik Emanuel Meister hos en sonson i Mariestad, som där drev en tämligen stor ka­kel­fa­brik. 93 år gammal fick han i denna stad lämna jordelivet den 30 mars 1848.

Frans Meijlund (Meijerlund) skall enligt hus­för­hörs­läng­ders an­teck­ning­ar ha blivit född 1772 i Krokeks socken i Ös­ter­göt­land, men tyvärr saknas aktuella fö­del­se­böc­ker för denna församling. (Sigtunas hus­för­hörslängd anger 1762 som fö­del­seå­ret, medan Noras och Lin­des­bergs anger 1772). Möjligtvis till­bring­a­des lär­lings­ti­den i Norrköping, i varje fall arbetade han som gesäll hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Ljungqvist i denna stad fram till 1795 då det blev en flytt till Nora och krukmakare Härnberg. Två år senare ingick Meijlund där i äktenskap, och till­sam­mans med hustrun flyttade han 1798 till Lindesberg. Eventuellt hanns det med ett besök även i Enköping innan makarna år 1800 inflyttade till Sigtuna. Hus­för­hörsläng­den anger i varje fall att in­flytt­ning­en skedde därifrån, även om paret inte gått att återfinna i denna stads handlingar. Meijlund avlade borgareden i Sigtuna 1801, och inköpte samtidigt fas­tig­he­ten Västra kvarteret nr 34 (vid Långgatans sydligaste del), där han sedan blev bosatt och bedrev sin verksamhet. I hushållet kom det mestadels att ingå någon eller några gesäller samt lärlingar. Ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Frans Meijlund avled dock den 13 april 1822, och i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar, förutom Gården No 34 i Westra Qvarteret med därtill hörande kryddtäppa, bland annat Ett partie Värk­stads­sa­ker och Diverse mäst obrände krukkärl. Verk­sam­he­ten drevs därefter vidare av änkan med hjälp av gesäller, bland annat den blivande svärsonen Fredrik Wahlgren, vilken efter giftermål med änkefru Meijlunds dotter kunde ta över gård och rörelse.

Fredrik Wahlgren såg dagens ljus för första gången den 20 juli 1802 i Sigtuna. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des hos Meijlund, och där blev han även gesäll. Som sådan arbetade han också hos änkan, men efter giftermål med en dotter i gården kunde han omkring 1824 ta över denna verkstad. Wahlgren, som en tid var rådman i Sigtuna, hade hjälp i verk­stads­ar­be­tet av någon gesäll, och av i varje fall några av de många sönerna. I Västra kvarteret blev han, förutom gårdarna nr 34 och 35, även ägare till nr 20-21. Hustrun avled 1853, och i hennes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar Gårdarna N o 20, 21, 22 och 34 uti Sigtuna Vestra Qwarter samt under rubriken Ka­kel­ugns­ma­ka­re- werktyger 6 drejskivor. Antalet drejskivor ger en antydan om en riktigt stor verkstad, drej­plat­ser­na brukade vanligtvis utgöras av två eller möjligtvis tre stycken Vid 1850-talets senare del an­teck­na­des sonen Fredrik Wilhelm som ägare till gård nr 34 och är även bosatt där med hustru och barn. Fadern och några syskon finns dock fort­fa­ran­de bosatta där liksom ett par gesäller. Vid denna tid an­teck­na­des inget arbetsfolk hos Fredrik Wahlgren i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­se, och möjligtvis hade han då helt lämnat över kruk­ma­ke­ri­rö­rel­sen till sonen. Även om gård nr 34 hade fått en ägare som inte tillhörde familjen blev ka­kel­ugns­ma­ka­re Fredrik Wahlgren bosatt där fram till att han fick följa sin hustru i graven den 26 november 1873.

Sonen Fredrik Wilhelm Wahlgren, som blev född den 7 november 1823, gick i lära hos sin far. Som gesäll lämnade han 1846 för­äld­ra­hem­met för att bosätta sig vid Västra kvarteret nr 1 till­sam­mans med en del andra gesäller. Även sedan han 1849 blivit mästare och följande år fått tillstånd att tillverka kakel var han som hyresgäst bosatt vid denna gård till­sam­mans med nybliven hustru samt några gesäller och lärlingar. Från 1850 fanns han re­gi­stre­rad i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser, och detta år med en ar­bets­styr­ka bestående av två gesäller och en lärling. Var verk­sam­he­ten bedrevs har inte med säkerhet gått att fastställa, men troligtvis var det vid faderns verkstad, alltså vid Västra kvarteret nr 34. Till denna fastighet återvände också F W Wahlgren till­sam­mans med hustru och arbets- folk år 1856, och blev då samtidigt dess ägare. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Wahlgren den yngre fick dock inget långt liv, utan det slutade redan den 5 februari 1863. I ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat Gården No 34 i Westra Qvarteret samt Diverse Stenkäril. Änkan drev verk­sam­he­ten vidare under någon tid, men redan två år senare hade hon gift om sig, och därmed blev det den nye maken som ansvarade för rörelsen vid nr 34.

Pehr Gustaf Rundlöf kom till världen den 16 februari 1837 i Svärta (Svärtuna) socken i Sö­der­man­land. Till Sigtuna kom han 1864 som skeppare, och då närmast från Stockholm. Redan följande år hade han gift sig med F W Wahlgrens änka, och kunde då med hjälp av gesäller starta upp en tillvaro som sten­kärls­fab­ri­kör. Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­sers an­teck­ning­ar skall Rundlöf under åren ha haft omkring tre personer anställda i sin rörelse, där till­verk­ning­en utgjordes av stenkärl, det vill säga hus­hålls­gods som krukor, fat, skålar, muggar och liknande. Rundlöf blev även ägare till in­til­lig­gan­de gård nr 35, och i den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hustruns död 1873 an­teck­na­des bland till­gång­ar­na gård nr 34-35 i Västra kvarteret samt brända och obrända krukkärl. Där fanns även fodringar hos några träd­gårds­mäs­ta­re i Uppsala, vilket torde härröra från levererade men ännu ej betalda blomkrukor. Sten­kärls­till­ver­ka­re Rundlöf skulle efter några år ingå i nytt äktenskap, men han skulle även ännu en gång bli änkeman. Boupp­teck­ning­en efter den andra hustrun, som avled 1892, upptog som tillgångar till exempel Gården och tomten N ris 34 35 i Westra Qvarteret samt brända och obrända krukkärl. Där fanns också Diverse utestående fordringar från fabriken. År 1899 lämnade tro­tjä­na­ren Claes Oskar Ström gården till­sam­mans med sin familj och följande år gjord den ende kvar­va­ran­de sten­kärls­ar­be­ta­ren detsamma. Därmed torde en hundraårig sten­kärls­fab­ri­ka­tion vid denna fastighet ha varit till ända. Den före detta fabrikören P G Rundlöf fick följa sina hustrur i graven den 4 juni 1901.

Även Fredrik Wilhelm Wahlgrens yngre bror Carl August skulle under en tid bedriva sten­kärls­till­verk­ning i Sigtuna. Carl August Wahlgren föddes den 21 februari 1830 i Sigtuna, och kom i lära hos sin far Fredrik Wahlgren. Lär­lings­ti­den fortsatte 1850 hos Frans Jacob Wahlberg, vilken tidigare arbetat som gesäll hos brodern Fredrik Wilhelm. Efter att ha blivit gesäll kom han tre år senare i arbete hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Linköping, men återvände efter endast ett år till Sigtuna för att under en tid arbeta hos sin far, varefter det blev an­ställ­ning hos Wahlberg, Hedén och brodern Fredrik Wilhelm. Omkring år 1860 blev Wahlgren sam­man­bo­en­de med änkefru Johanna Nyberg, som därefter i hus­för­hörsläng­den kom att benämnas som hans hus­hål­lers­ka. Sten­kärls­ar­be­ta­ren Carl Wahlgren ansökte 1862 hos stadens magistrat om rät­tig­he­ter att få bedriva sten­kärls­till­verk­ning. Troligtvis skedde denna till­verk­ning vid Västra kvarteret nr 13, där tidigare bland annat ka­kel­ugns­ma­ka­re Brandt varit verksam. I varje fall var Wahlgren bosatt där som hyresgäst till­sam­mans med Johanna Nyberg samt några sten­kärls­ar­be­ta­re. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser anges en ar­bets­styr­ka uppgående som högst till tre personer i denna verksamhet, men mestadels fanns där endast en. Av någon anledning sade han upp sitt tillstånd 1869, men samtidigt fick Johanna Nyberg tillstånd att bedriva till­verk­ning av stenkärl och lergods i staden. För­mod­li­gen var det då fråga om samma verksamhet som tidigare. Johanna Nyberg an­teck­na­des i fa­briks­be­rät­tel­ser­na från 1870 och till och med 1877 med en till två personer i sin tjänst, varav en torde vara Carl August Wahlgren. Paret var senare bosatt på olika adresser i staden och möjligtvis hade de då slutat med sin sten­kärls­till­verk­ning. Johanna Nyberg avled den 1 oktober 1902 och Carl August Wahlgren den 25 juli 1906, då boende på stadens fattighus.

Återvänder så till tidigt 1800-tal. Johan Lind skall enligt hus­för­hörsläng­dens an­teck­ning­ar ha varit född år 1784 eller 1788 i Länna socken. (Giss­nings­vis då det Länna som finns i nuvarande Huddinge kommun). Enligt uppgifter i artikeln Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846 skall lär­lings­ti­den ha till­bring­ats hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Eric Hillberg i Stockholm under perioden 1807-1809. Möjligtvis hade dock tiden som lärling börjat något år tidigare. Som gesäll kom han i varje fall år 1809 till Sigtuna och ka­kel­ugns­ma­ka­re Meijlund. Några år senare blev det giftermål med en flicka från Sigtuna och 1813 avlade han borgareden. Lind blev så småningom ägare till Västra kvarteret nr 24 och 35, och fanns i husförhörs- och man­talslängd inskriven i den sistnämnda fas­tig­he­ten till­sam­mans med sin efterhand stora familj samt arbetsfolk. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Lind fick dock inget långt liv, utan han gick ur tiden redan den 27 maj 1827. I hans boupp­teck­ning går det bland till­gång­ar­na se Diverse fär­dig­gjor­de Kruk Käril. Enligt uppgifter i Sjöbergs skrift skall änkan ha drivit verk­sam­he­ten vidare fram till åtminstone 1835.

Johan Adolf Lindahl anges i hus­för­hörsläng­den ha blivit född år 1793 i Stockholm, och samma källa anger också att han 1813 som lärling anlände från denna stad till Sigtuna och ka­kel­ugns­ma­ka­re Meijlund. (En reflektion är dock att det torde ha varit väldigt ovanligt vid denna tid att ännu vid tjugo års ålder vara lärling). Hus­för­hörsläng­den anger vidare att han 1817 avflyttade till Norrköping, men återvände följande år till Meijlund från Uppsala och då som gesäll. Efter att ha ingått i äktenskap blev Lindahl två år senare till­sam­mans med hustrun bosatt på annan plats i staden och benämndes då som styck­mäs­ta­re, alltså en gesäll som för att bli mästare var i arbete med att tillverka och sätta upp en prakt­ka­kel­ugn som väntade på att granskas och för­hopp­nings­vis bli godkänd av två ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re. Efter att ha blivit godkänd utnämndes han till borgare i Sigtuna stad år 1823 och kunde därefter driva en egen rörelse. Osäkert om Lindahl hade någon egen verkstad, och i så fall var. Möjligtvis vid Västra kvarteret nr 20-21 där han till­sam­mans med hustrun var bosatt. Efter hustruns död 1831 tycks han ha lämnat ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket, i varje fall blev hans titel därefter stadskarl. Enligt anteckning i hus­för­hörsläng­den skall stadskarl Johan Adolf Lindahl ha avlidit den 22 januari 1848.

Johan Gabriel Ljungberg blev enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter född den 10 augusti 1786 i Göteborg och från denna stad kom han som gesäll till Johan Lind i Sigtuna 1816, men redan följande år skall han ha flyttat vidare till Stockholm. Därifrån återkom han 1822, men denna gång för att arbeta hos Meijlund. Efter att Ljungberg följande år fick burskap i staden kunde han etablera sin egen ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het vid Stads­kvar­te­ret nr 17 (möjligen Stora Gatan 41), en fastighet som hans nyblivna hustru erhållit i arv efter sina föräldrar. Med i boet hade hustrun även sin dotter Carolina Wahlberg, vilken senare skulle bli gift med gesällen Johan Eric Brandt. Johan Gabriel Ljungberg, vilken förutom sin yr­kes­verk­sam­het, även en tid var rådman i staden, fick lämna jordelivet den 18 januari 1833. Änkan drev därefter rörelsen vidare med hjälp av några gesäller, bland annat svärsonen Johan Eric Brandt. Änkefru Ljungberg fick dock följa sin make i graven den 15 februari 1839, och i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs bland till­gång­ar­na Gården under N o 17 i Stads Quarteret af Sigtuna Stad med till­hö­ran­de tomt. Vidare under rubriken Kakelugns- makare Arbete: 2 st kakelugnar utan sims, 1 full­stän­dig skock krukkäril, 2 brist- fälliga skock krukkäril, diverse sims, Verktyg och till verkstaden i övrigt rörande redskap och 1 parti gam­mal­mo­di­ga ka­kel­ugns­ma­ka­re­for­mar. Eventuellt drev svärsonen J E Brandt verkstaden vid nr 17 både en tid före och efter svär­mo­derns död, men efter att han 1842 till­sam­mans med hustru och barn bosatt sig på annan plats i staden torde det inte ha förekommit någon verksamhet där.

(Jan) Johan Eric Brandt kom till världen den 24 december 1810 i Bro socken. Efter lär­lings­tid hos B A Schmidt i Stockholm under perioden 1827-32 blev det 1833 flytt till Sigtuna för att som verks­ge­säll sköta verkstaden åt änkefru Ljungberg. Följande år blev det så giftermål med änkans dotter Carolina, och enligt uppgifter i Sten Sjöbergs skrift Hantverk och hant­ver­ka­re i Sigtuna 1750-1915 skall Brandt erhållit burskap i Sigtuna stad 1835 och följande år avlade han borgareden samt övertog då även sin svärmors rät­tig­he­ter till att bedriva hantverket. Detta år skall han också ha köpt fas­tig­he­ten Västra kvarteret nr 13 (Stora Nygatan 3), där en verkstad med brännugn blev uppbyggd. Bygg­na­der­na vid Stads­kvar­te­ret nr 17 skall då ha varit i så dåligt skick att de revs tio år senare. I hushållet vid Västra kvarteret nr 13 kom det under åren att förutom hustru och barn även ingå en del gesäller och lärlingar. Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser var det mestadels en till två gesäller samt någon lärling i tjänst samtidigt. Ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Johan Eric Brandt avled den 3 februari 1854. Änkan fortsatt med sten­kärls­till­verk­ning­en efter makens död, dock inte vid Västra kvarteret nr 13 som blivit såld på exekutiv aktion, utan i lokaler som hon ar­ren­de­ra­de vid Malm­kvar­te­ret. I Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar fanns hon re­gi­stre­rad med en rörelse fram till 1875. Carolina Brandt fick sluta sina dagar år 1897 i Härnösand.

Johan Ulric Thelin föddes den 7 oktober 1807 i Sigtuna, och från 1824 fanns han som lärling och senare som gesäll hos änkefru Meijlund. Efter en tid tycks han ha lämnat staden, möjligtvis för mi­li­tär­tjänst­gö­ring, men i slutet av 1820-talet har han gått att träffa på som gesäll hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Enköping. Omkring 1832 blev det ett kort besök i Mariefred för att följande år återvända till Sigtuna, och då för att arbeta som gesäll hos J C Ljungbergs änka. Thelin avlade borgareden 1834, och blev därefter med hjälp av en gesäll verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re i staden. De båda var bosatta vid Västra kvarteret nr 44, men huruvida där även fanns någon verkstad är osäkert. Möjligen hade borgaren Johan U. Thelin slutat i sitt yrke när han avled den 19 november 1839.

Carl Magnus Ekbom såg dagens ljus för första gången den 21 december 1809 i Sigtuna, och omkring 1823 kom han i lära hos J G Ljungberg. När han tjugo år gammal flyttade till Uppsala var han för­mod­li­gen gesäll. Som sådan blev det även arbete i Stockholm, bland annat hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Lifvendahl, hos vilken han blev kvar till 1836 då han till­sam­mans med hustru och dotter återvände till födelse- staden. Detta år avlade han även borgareden i Sigtuna, och till­sam­mans med sin familj blev borgaren och ka­kel­ugns­ma­ka­ren Ekbom till att börja med bosatt vid Västra kvarteret nr 35. Redan följande år blev de bosatta i egen gård vid in­til­lig­gan­de nr 24. Hustrun avled dock 1840, och bland till­gång­ar­na i hennes boupp­teck­ning upptogs till exempel Gården N o 24 i Westra Qvarteret med åbyggnader samt under rubriken Färdig gjordt Arbete i Werkstan samt Werktyger: 2 stycken Kakelugnar, 1 skock stenkärl och tre drejskivor. Året efter hustruns död flyttade Ekbom till­sam­mans med barnen till Västra kvarteret nr 1, och gifte då även om sig. Redan den 11 januari 1843 fick han emellertid göra sin första hustru sällskap i graven. I ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning an­teck­na­des som tillgångar bland annat Gården under N o 1 i Stadens Vestra Qvarter samt 4 stycken ka­kel­ugns­ma­ka­re­skifvor, ka­kel­for­mar, simsformar, flisa, en skock (60 st.) käril och två stycken oglaserade kakelugnar. Bland till­gång­ar­na fanns även en fordran hos snickare Vickman avseende åter­stå­en­de kö­peskil­ling för 7/12 i gården nr 24. Änkan drev rörelsen vidare under några enstaka år, men därefter upphörde denna kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het.

Frans Jacob Wahlberg föddes den 27 oktober 1825 i Eskilstuna och där kom han i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Hård. Som gesäll lämnade han fö­del­sesta­den 1848 för att flytta till något som i flytt­läng­den benämndes som obestämd ort. Möjligen var denna ort Stockholm, det var i varje fall därifrån han uppgavs komma när han följande år anlände till Sigtuna för arbete hos Fredrik Wilhelm Wahlgren. Året därpå, alltså 1850, gifte han sig med en änka i staden som var ägare till gården Västra kvarteret nr 17, och detta år begärde Wahlberg hos ma­gi­stra­ten tillstånd att på denna tomt få anlägga en fabrik för till­verk­ning av kakel och stenkärl samt även att vinna burskap i staden. Att döma av det antal gesäller och lärlingar som var kyr­ko­bok­för­da vid fas­tig­he­ten torde det ha varit en tämligen stor verksamhet som drevs där även om fa­briks­be­rät­tel­ser­na inte anger mer än två till tre anställda under åren fram till 1857. Därefter var rörelsen vilande eller ut­ar­ren­de­rad under några år fram till mitten av 1860-talet. Därefter tycks antalet anställda endast vara någon enstaka. Kakel- och sten­kärls­fab­ri­kör Wahlberg blev änkling 1879 och i hustruns boupp­teck­ning an­teck­na­des bland till­gång­ar­na gård nr 16-17 i Västra kvarteret (i ett område mellan tvärgränd och Strand­vä­gen), samt gård nr 15 i Stads­kvar­te­ret och ett lager av krukkärl. Fem år efter hustruns död gifte änkemannen om sig med Emilie Wahlgren, en syster till Fredrik Wilhelm och Carl August Wahlgren. År 1893 fick även denna hustru lämna jordelivet och ef­ter­läm­na­de då som tillgångar enligt boupp­teck­ning­en bland annat gård nr 16-17 i Västra kvarteret samt ett lager av krukkärl. Osäkert hur länge Wahlberg drev sin verksamhet, men något arbetsfolk fanns inte kyr­ko­bok­förd i hans hushåll efter hans första hustrus död. Emellertid upptogs som tillgångar i den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter den före detta sten­kärls­fab­ri­kö­rens frånfälle den 10 februari 1905 fort­fa­ran­de ett lager av krukkärl, dock till ett begränsat värde.

Trots sitt efternamn tycks inte Gustaf Wahlgren ha haft något släktskap med kruk- ma­kar­fa­mil­jen Wahlgren i Sigtuna. Enligt hus­för­hörs­läng­der­nas uppgifter skall han ha varit född den 12 december 1818 i Stockholm, men det finns även uppgifter i samma handlingar som anger fö­del­se­da­tu­met till den 12 december 1809. Fö­del­se­or­ten över­ens­stäm­mer dock. Han skall ha lämnat hu­vud­sta­den år 1832 för att som gesäll komma i arbete hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Enköping. Vistelsen där varade ända till 1840, då Wahlgren kunde etablera sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Uppsala. Efter nitton år i denna stad blev det 1869 till­sam­mans med hustrun en flytt till Sigtuna, där makarna bosatte sig vid Västra kvarteret nr 16-17. Samma år ansökte ka­kel­ugns­ma­ka­re Wahlgren om burskap (rättighet att utöva sitt yrke) i sin nya hemstad, vilket beviljades. Troligtvis ar­ren­de­ra­des då verkstaden vid nr 16-17 av F J Wahlberg under den tid denne var förhindrad att driva den. Tiden i Sigtuna blev dock kortvarig, för redan efter något år an­teck­na­des han som vistandes i Uppsala och 1862 re­gi­stre­ra­des även en flytt dit. Inte heller där blev vistelsen särskilt långvarig, för den 26 juni 1864 fick Gustaf Wahlgren lämna jordelivet.

Nils Magnus Kjellman föddes den 6 augusti 1819 i Källa socken på Öland, men tiden som lärling till­bring­a­des hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Högsby, Kalmar län. Som gesäll kom han 1845 till Kalmar men flyttade två år senare vidare till Ringarum i Ös­ter­göt­land. Yt­ter­li­ga­re två år senare återvände gesäll Kjellman till Kalmar, där han, förutom något år i Högsby, blev kvar under okänd tid. För­mod­li­gen blev bo­stads­or­ten så småningom Stockholm, det var i varje fall därifrån han angavs komma när han 1856 fick arbete hos sten­kärls­fab­ri­kör Wahlberg i Sigtuna. Efter en kortvarig visit i Visby ansökte Kjellman om burskap i Sigtuna efter att han 1858 återvänt dit. Detta år fick han även avlägga borgareden, och kunde därefter som kakel- ugns­ma­kar­mäs­ta­re driva egen rörelse. Bostaden fanns vid Västra kvarteret nr 13, alltså där J E Brandt tidigare varit verksam, och giss­nings­vis bedrevs även verk­sam­he­ten där. Nils Magnus Kjellmans tid som hant­ver­ka­re i Sigtuna blev emellertid mycket kortvarig, eftersom han för­o­lyc­ka­des genom drunkning den 2 juli 1859. Bland de tillgångar som an­teck­na­des i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning går det att se till exempel Ett parti Stenkäril samt obrändt lergods.

Carl Jonsson Hedén var född den 23 november 1811 i småländska Lommaryd, men tjugo år gammal flyttade han till Ödeshög där han en tid arbetade som dräng. Tyvärr har det därefter inte lyckats att återfinna honom i kyr­ko­ar­ki­ven förrän han 1849 an­teck­na­des som inflyttad från Vallentuna till Sigtuna. I Sigtuna fanns han under den första tiden som arbetskarl vid ett tegelbruk, men kunde omkring 1857 starta upp en sten­kärls­till­verk­ning vid Västra kvarteret nr 28. (Kvarteret Ödåker 4, Långgatan 7). Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­se hade Hedén som mest fyra personer anställda i sin fa­briks­rö­rel­se. Han blev efterhand ägare till ett flertal fas­tig­he­ter i staden och efter giftermål med sten­kärls­till­ver­ka­ren Ericson Örns änka även ägare till yt­ter­li­ga­re en verkstad. Den 28 augusti 1872 gick det dock att se en annons med följande lydelse i tidningen Fä­der­nes­lan­det:

Egendomar till salu i Sigtuna. 2:ne nybygda egendomar, den ena bestående af ett två­vå­nings­hus med 15 rum samt ka­kel­ugns­ma­ka­re­verk­stad, nybygd af sten; den andra ett en­vå­nings­hus med 8 rum och 2 han­dels­lä­gen­he­ter, jemte nödige uthus samt trädgårdar. Egendomen hvilken lemnar 1000 Rdr i hyra om året, säljes för 10,000 Rdr, på förmånliga vilkor, om snar uppgörelse sker med Fabrikör C. Hedén i Sigtuna.

Efter att ha sålt sina fas­tig­he­ter i Sigtuna lämnade makarna Hedén staden år 1875 för att i stället flytta till Vireda. Redan följande år fanns de dock i Jönköping och yt­ter­li­ga­re tre år senare i Gränna, varifrån makarna 1881 flyttade till Motala, Där avled den före detta sten­kärls­fab­ri­kö­ren den 9 februari 1882. Nästan omedelbart efter makens död återvände änkan till Sigtuna.

(Olaus) Olof August Andersson kom till världen den 24 januari 1847 i Flo socken i dåvarande Skaraborgs län, men endast några år gammal flyttade han med föräldrar och syskon till Huddinge utanför Stockholm. Sexton år gammal blev han bosatt hos kruk­ma­ka­ren Öijerstedt inne i hu­vud­sta­den, och 1866 kom han därifrån som lärling till ka­kel­ugns­ma­ka­re Carlholm i Enköping. Lär­lings­ti­den fortsatte året därpå hos Wetterberg i Strängnäs, och 1872 kom han i arbete som ka­kelar­be­ta­re hos J P Nordlund i Eskilstuna. Till­sam­mans med nybliven hustru blev det 1875 en flytt till Sigtuna, där paret till att börja med bosatte sig som hy­res­gäs­ter vid Västra kvarteret nr 44. Senare kom de att ha sin bostad vid nr 46 i samma kvarter. Enligt uppgift i Sten Sjöbergs skrift skall Andersson samma år som han inflyttade till staden ha köpt verk­stads­bygg­na­den vid Västra kvarteret nr 28 av Carl Hedén och där startat upp en sten­kärls­till­verk­ning. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser var han som hant­ver­ka­re re­gi­stre­rad från och med 1876 och året därpå med en ar­bets­styr­ka på tre personer. Antalet skulle utökas med yt­ter­li­ga­re en vid 1880-talets början. Året innan sitt frånfälle den 20 september 1884 sålde Andersson verkstaden vid Västra kvarteret nr 28 till sin gesäll O W Jakobsson.

Oskar Wilhelm Jakobsson blev född den 3 mars 1861 i Ronneby, och möjligen hade han påbörjat sin lär­lings­tid där, men sexton år gammal flyttade han till Karlshamn för att gå i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Flin­ken­berg. Två år senare återvände han till Ronneby och arbetade då troligtvis hos någon av fö­del­sesta­dens ka­kel­ugns­ma­ka­re, innan han 1880 kom som gesäll till O A Andersson i Sigtuna. Redan två år efter ankomsten ingick Jakobsson i äktenskap, och paret bosatte sig då i ett hus vid Kvarn­bac­ken. Året därpå, alltså 1883, fick han möjlighet att köpa sin ar­bets­gi­vares verkstad vid Västra kvarteret nr 28, och kunde därmed starta upp en egen sten­kärls­till­verk­ning. I Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar anges det under detta och följande år ha funnits två personer till hjälp i till­verk­ning­en. Hustrun avled dock redan 1885, och i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat en lerkran och ett lager av krukkärl värderat till ett tämligen högt värde. Det an­teck­na­des dock även rätt så stora skulder och följande år gick sten­kärls­till­ver­ka­ren Jakobsson i konkurs. Verkstaden köptes då av en av ford­rings­ä­gar­na, me­tall­fab­ri­kö­ren Eric Thunström. Denne ämnade emellertid inte att behålla fas­tig­he­ten utan den 6 september 1886 lät han införa en annons med följande lydelse i Dagens Nyheter:

Till salu eller uthyrning En uti Sigtuna stad i närheten af ång­båts­bryg­ga belägen Sten­hu­se­gen­dom, bestående af sten­kärls­fa­brik med två brännugnar och torklada samt rymlig tomt, kan af reel person nu genast få köpas för 3.500 kr. In­teck­ning­ar un­der­lät­tar köpet. Egendomen kan ock inredas till svag­dricks­bryg­ge­ri, hvilket på platsen ej fins. Närmare un­der­rät­tel­ser genom kor­rens­pon­dens med Fabrikör Tunström, Sigtuna.

Nu blev det varken för­sälj­ning eller uthyrning, men mer om detta senare i dokumentet. O W Jakobsson blev kvar i Sigtuna, förutom ett kort besök i Västerås 1890, och försörjde sig och sin lilla dotter för­mod­li­gen med arbete hos stadens sten­kärls­till­ver­ka­re samt med ka­kel­ugns­upp­sätt­ning. Strax före se­kel­skif­tet blev det några kortare visiter i Stockholm och Södertälje, men 1902 lämnade han Sigtuna för gott för att bosätta sig i Stockholm. I hu­vud­sta­den blev han sedan kvar fram till 1906 då han till­sam­mans med sin nya hustru återvände till Ronneby. Där avled ka­kel­ugns­ma­ka­re Oskar Wilhelm Jakobsson den 22 maj 1936.

Efter Jakobssons konkurs 1886 köpte fabrikör Eric Tunström kruk­makar­verk­sta­den / sten­kärls­fa­bri­ken vid Västra kvarteret nr 28 av kon­kurs­bo­et och försökte då genast att sälja eller arrendera ut den. Redan följande år avled dock Tunström och verkstaden kom i änkan Maria Tunströms ägo. Även hon försökte att sälja denna verkstad/fabrik, emellertid utan att lyckas. Hon valde då att driva verk­sam­he­ten vidare, och enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums handling skedde detta med hjälp av två anställda. Änkefru Tunström bodde själv i sin fastighet vid Västra kvarteret nr 9 ½, där det även fanns några inneboende gesäller och annat arbetsfolk. Den siste av dessa, stenkärls- arbetaren Frans August Ström, flyttade ut 1898. Detta år såldes även Västra kvarteret nr 28 och därmed torde stenkärlsfabrikationen vid denna fastighet ha upphört.

Eric Ericson (Erson) Örn föddes den 3 oktober 1810 i Häggeby socken, Uppsala län. Efter en tid som dräng i hemtrak­ter­na blev han tjugo år gammal som dragon bosatt vid Österby dragontorp i Haga socken, numera till­hö­ran­de Sigtuna stad. Vid torpet fick han något år senare sällskap av en hustru och sedermera även barn. Dragonen och torparen Ericson Örn lämnade dock torpet år 1855 till­sam­mans med sin familj och bosatte sig i stället inne i Sigtuna där fas­tig­he­ten Malm­kvar­te­ret nr 26-29 inköptes. (Kvarteret Klockaren 3, Ja­kobs­gränd 3) Osäkert om den tidigare dragonen hade någon erfarenhet av kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het, i varje fall byggde han upp en verkstad med brännugn på sin tomt och fick efter några år tillstånd att där bedriva till­verk­ning av stenkärl. Pro­duk­tio­nen skall dock hu­vud­sak­li­gen bestått av blomkrukor. Inte heller Eric Ericson Örn blev särskilt gammal, utan koleran tog hans liv den 17 oktober 1859. Boupp­teck­ning­en upptog som tillgångar, förutom gården nr 26 i Malm­kvar­te­ret, bland annat 1 ugn Stenkäril samt 615 stycken ärilsten (eldfast mursten som användes till bland annat ugns­bott­nar). Änkan drev rörelsen vidare under någon tid, men lämnade fas­tig­he­ten i samband med att hon gifte om sig med sten­kärls­fab­ri­kö­ren Carl Hedén, som var verksam på annan plats i staden. Under något eller några år ar­ren­de­ra­des verkstaden vid nr 26 av ka­kel­ugns­ma­ka­re J E Brandts änka Carolina Wahlberg.

Claes Johan Törnberg föddes den 9 september 1827 i Karlskrona ami­ra­li­tets­för­sam­ling. Eftersom han var ett så kallat oäkta barn blev han styvson till kust­ser­gean­ten Törnberg och dennes hustru. Till­sam­mans med dem var han bosatt i bland annat Karlshamn och Hällaryd, innan det 1843 blev dags att påbörja lär­lings­ti­den hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Karlshamn. Sex år senare kom han som gesäll till Kristi­ano­pel, men därefter har det varit svårt att återfinna honom i hand­ling­ar­na. Möjligen flyttade han tämligen omgående vidare till Stockholm, där har han i varje fall gått att träffa på från och med 1853. Där ingick han i äktenskap med en änka som tidigare varit bosatt i Västervik, och som med sig i boet hade sonen Johan Wilhelm Pettersson. Familjen flyttade 1865 till Sigtuna, där Törnberg en tid arbetade som gesäll hos Carl Lehman. År 1866 anmälde han till ma­gi­stra­ten att han ämnade bedriva sten­kärls­till­verk­ning i staden, men han tycks inte ha varit ägare till någon egen verkstad utan hyrt in sig hos andra kollegor. Till exempel fanns han från och med 1869 bosatt vid Malm­kvar­te­ret nr 26-29, som då ägdes av Carl Hedén. För­mod­li­gen ar­ren­de­ra­de han då verkstaden där. I Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar var hans verksamhet re­gi­stre­rad som en fa­briks­rö­rel­se med två anställda från året efter att han flyttat in där och fram till omkring 1877. Vid denna tid bosatte sig makarna vid Västra kvarteret nr 11-12, som ägdes av hustruns son J W Pettersson. Paret gick skilda vägar 1883, och Claes Johan Törnberg uppgavs då som vistandes i Finland. Enligt osäkra uppgifter skall han ha avlidit 1885 eller 1886.

Johan Wilhelm Pettersson såg dagens ljus för första gången den 9 januari 1849 i Västervik. Till­sam­mans med sin mor, som då nyligen blivit änka, och en bror flyttade han tre år gammal till Stockholm. Där träffade modern ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Claes Johan Törnberg och det blev efter en tid giftermål dem emellan, samtidigt som Johan Wilhelm blev Törnbergs styvson. År 1865 kom familjen till Sigtuna och ynglingen torde då ha fått börja jobba hos sin styvfar, vilket han även torde ha gjort när de var bosatta vid Malm­kvar­te­ret nr 26-29. Pettersson anmälde 1877 till ma­gi­stra­ten att han ämnade bedriva kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het i staden och för­mod­li­gen bedrevs den i verkstaden vid denna tomt, även fast han några år tidigare inköpt Västra kvarteret nr 11-12. Vid denna tid blev det även giftermål för sten­kärls­till­ver­ka­ren tillika gäst­gi­va­ren J W Pettersson, och paret kom också fort­sätt­nings­vis att vara bosatta vid Malm­kvar­te­ret nr 26-29 till­sam­mans med några gesäller och lärlingar samt Pet­ters­sons mor. Verk­sam­he­ten re­gi­stre­ra­des från och med 1878 och ett flertal år framåt i Kommers- kollegiums handlingar som en hant­verks­rö­rel­se med två anställda. År 1897 bosatte sig makarna Pettersson vid Malm­kvar­te­ret nr 31, vilken inköpts något år tidigare. Verkstaden vid Malm­kvar­te­ret nr 26-29 ar­ren­de­ra­des yt­ter­li­ga­re ett år, då även denna fastighet inköptes. Sten­kärls­till­ver­ka­ren Johan Wilhelm Pettersson fick dock lämna jordelivet den 1 april 1904. I hans boupp­teck­ning upptogs fas­tig­he­ter­na nr 26-29 och nr 31 i Malm­kvar­te­ret som tillgångar. Dock inte något som kan härledas till sten­kärls­till­verk­ning­en, förutom ved och lera. Rörelsen drevs därefter vidare av änkan, efter en tid till­sam­mans med svärsonen Eric Ehrman. Ingen av dem var dock utbildade krukmakare, så för verk­stads­ar­be­tet, fram- förallt drejningen, anlitades am­bu­le­ran­de gesäller.

Eric Eriksson Ehrman blev född den 3 mars 1879 i Medåkers socken, Väst­man­lands län. Uppväxten till­bring­a­des vid den gård som fadern brukade som rust­hål­la­re, men en tid vid seklets slut tjänst­gjor­de han som volontär vid Kungliga Liv­re­ge­men­tets husarer. Efter att år 1900 i Uppsala ha gift sig med en dotter till J W Pet­ters­sons änka, en dotter som hon fått före sitt äktenskap, återvände Ehrman till­sam­mans med sin hustru till för­äld­ra­hem­met, där han kom att arrendera det jordbruk som tidigare drivits av fadern. Strax efter att Johan Wilhelm Pettersson avlidit flyttade makarna Ehrman med barn till Sigtuna, där de blev bosatta hos hustruns mor vid Malm­kvar­te­ret nr 26-29. Där blev den tidigare volontären och jord­bru­ka­ren kompanjon med sin svärmor som sten­kärls­till­ver­ka­re. Familjen Ehrman blev med tiden tämligen stor, och den äldsta dottern, Sonja Nordlander, har skrivit ned en berättelse om livet och de sysslor som utfördes vid hennes fars och mormors krukmakeri/sten­kärls­fa­brik högst uppe på Malmen i Sigtuna. Be­rät­tel­sen utgavs 1977 av Sigtuna museer med titeln Ett gammalt krukmakeri - Om kruk­ma­ke­ri­et i kvarteret Klockaren. Där beskriver hon de olika ar­bets­mo­ment som utfördes, bland annat av barnen i familjen. Till exempel när leran hämtades upp från Mälarens botten vintertid och senare bearbetas för att så småningom hamna på drejskivan. Pro­duk­tio­nen torde ha varit rätt så stor, eftersom det fanns fem drej­plat­ser i verkstaden, även om det bara var fyra som användes under de senare åren. Till­verk­ning­en utgjordes ute­slu­tan­de av blomkrukor i olika storlekar, vilka såldes till bland annat Stockholms träd­gårds­mäs­ta­re och till herrgårdar i området. Änkefru Pettersson, Britta Eriksson, avled 1916, och året därpå lämnade familjen Ehrman Sigtuna. Därmed hade till­verk­ning­en upphört även vid denna verkstad/fabrik. Eric Ehrman och hans familj blev därefter bosatt i olika för­sam­ling­ar inom Stockholms län, bland annat i Sorunda och Sollentuna. Under 1930-talet fanns de kyr­ko­bok­för­da i Markims församling, och därefter har det inte varit möjligt att följa dem något längre i kyr­ko­ar­ki­ven. Fa­mil­je­fa­derns titlar under dessa år var bland annat rättare, förman och hem­man­sä­ga­re.

Carl Lehman skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha blivit född 1823 i norska Bergen. Till­sam­mans med föräldrar och syskon kom han till Sigtuna omkring 1830. Fadern blev ägare till Västra kvarteret nr 2, där familjen även bosatte sig. Carl vistades tidvis i Stockholm, bland annat under 1840-talets första år som garvar- lärling. Efter att 1848, med titeln lant­bru­ka­re, ha gift sig med en sig­tuna­flic­ka blev han till­sam­mans med hustrun och söner bosatta vid Västra kvarteret nr 2 i Sigtuna under några år, men det blev ännu en vistelse i hu­vud­sta­den innan familjen år 1860 slutligen etablerade sig i Sigtuna. Detta år ansöker han om att på sin fars mark vid Snörin eller Snurrin (Malm­kvar­te­ret nr 43), ett område ungefär där Stora Gatan övergår till att benämnas Märsta­vä­gen, få anlägga och driva en fabrik för till­verk­ning av olika sorters lergods. Efter en tid godkändes hans ansökan och han kunde avlägga borgareden senare samma år. Familjen blev även bosatt vid denna fastighet till­sam­mans med en del arbetsfolk. Verk­sam­he­ten var i Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar från och med 1861 och fram till 1875 re­gi­stre­rad som en fa­briks­rö­rel­se där ar­bets­styr­kan mestadels utgjordes av två till tre personer. Därefter benämndes Lehman i dessa handlingar som krukmakare och 1890 lämnade han till­sam­mans med sin familj Sigtuna för att bosätta sig i Stockholm. Där avled Carl Lehman redan den 12 februari 1891. De två sönerna, Carl Theodor och Anders Emanuel, arbetade båda hos sin far i Sigtuna men skulle senare starta egna verk­sam­he­ter, giss­nings­vis även de vid Snörin/Snurrin.

Anders Emanuel Lehman, född den 29 maj 1849 i Sigtuna, arbetade till att börja med hos fadern men från några år in på 1870-talet hos sin bror Carl Theodor. År 1880 anmälde han till ma­gi­stra­ten att han ämnade bedriva ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket i staden, och i Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar från och med detta år och därefter under yt­ter­li­ga­re några år var han även re­gi­stre­rad som sådan. Eftersom ar­bets­styr­kan under dessa år uppgick till tre personer går det kanske misstänka att han också bedrev en viss till­verk­ning. Efter att ha vistas i Nor­da­me­ri­ka under en tid återvände han till­sam­mans med sin familj till Sigtuna år 1887. Fyra år senare lämnade han dock staden för att bosätta sig i Stockholm. Där har han gått att träffa på i arkiven till­sam­mans med sin tämligen stora familj fram till omkring år 1900, men därefter är hans öde okänt.

Carl Theodor Lehman, född den 1 februari 1848 i Sigtuna. Även han började arbeta vid sin fars sten­kärls­fa­brik, men 1872 anmälde han till ma­gi­stra­ten att han ämnade bedriva sten­kärls­till­verk­ning i staden. Giss­nings­vis hade han då övertagit verk­sam­he­ten vid Snörin. Från och med 1875 har han gått att träffa på i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser, under de första åren med en ar­bets­styr­ka bestående av tre till fyra personer men under något år vid 1880-talets början an­teck­na­des inte mindre än sex personer samt en verk­mäs­ta­re som anställda i rörelsen. Carl Theodor Lehman lämnade liksom sina föräldrar Sigtuna år 1890 för att bosätta sig i Stockholm. Där har han gått att träffa på som ka­kelar­be­ta­re fram till 1910, men därefter är även hans öde okänt.

Det var yt­ter­li­ga­re en Lehman som Kom­mers­kol­le­gi­um re­gi­stre­ra­de med en stenkärls- eller ka­kel­till­verk­ning i Sigtuna. Nämligen Emil Andreas Theodor Lehman, bror till Carl och född 1823 i Bergen. Han var boende hos för­äld­rar­na i Sigtuna fram till 1850, då det blev en flytt till Stockholm. Där försörjde han sig till att börja med som fotograf, men blev senare, liksom sin far, porträtt- och land­skaps­må­la­re, efterhand en mycket berömd sådan. Lehman var även under 1800-talets senare del bosatt i Stockholm, men trots detta an­teck­na­des han hos Kom­mers­kol­le­gi­um som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Sigtuna under perioden 1880-1885 och då med upp till tre personer som anställda. För­mod­li­gen utövade han inte själv ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket, utan var endast fir­ma­teck­na­re för den ka­kel­fab­ri­ka­tion som under en tid bedrevs av hans brorssöner i Sigtuna. Efter att denna upphört flyttade han 1895 till­sam­mans med hustru och barn till Nor­da­me­ri­ka.

Colliander & Lehmanns kakelfabrik, Sigtuna kakelfabrik.

Den 12 maj 1880 var denna notis införd i Post- och Inrikes Tidningar: För­fatt­ning­ar­na likmätigt få un­der­teck­na­de till­kän­na­gifva, att vi ingått bolag för be­drifvan­de af Ka­kel­fa­brik i Sigtuna under firma Colliander & Lehmann, med kontor i Stockholm, Ragvaldsgatan N o 19. J. P. Colliander. Em. Lehmann.

Den 7 juni 1880 fanns så en annons med denna lydelse införd i Dagens Nyheter.

Ny Kakelugns-Fabrik. Un­der­teck­na­de få härmed vördsamt re­kom­men­de­ra sin nyanlagda fabrik för hvit­gla­se­ra­de släta kakelugnar, flata och runda. Särskildt tillåta vi oss fästa Herrar Bygg­mäs­ta­res och Husegares upp­märk­sam­het på våra ytterst billiga priser (de lägsta här på platsen) samt den synnerliga hvitheten i vår glasyr. Allt Ka­kel­ugns­smi­de af Messing, Nickel och Jern lemnas till lägsta här gällande priser. Profver finnas att bese å Fabrikens Kontor. Pris­ku­ran­ter sändas på begäran franko. Upp­sätt­ning af Kakelugnar ombesörjes. Stockholm i Juni 1880. Colliander & Lehmann. Kontor Ragvaldsgatan 19. Söder.

Riktigt hur denna verksamhet bedrevs är oklart, men en teori är att Emil Andreas Theodor Lehman bildat bolag med handlaren Johan Peter Colliander för att sälja kakelugnar till­ver­ka­de av Lehmans brorssöner vid Snörin i Sigtuna. Nu varade inte detta kom­pan­jon­skap under någon längre tid, utan redan den 28 april 1881 meddelades detta i Post- och Inrikes Tidningar: Att det emellan E. A. Lehman och un­der­teck­nad med firma Colliander & Lehman den 13 april 1880 anmälda handelsbolag, enligt överenskommelse, är upplöst, varder härmed författningsenligt tillkännagifvet. Stockholm den 21 april 1881. J. P. Colliander.

Det torde dock även under yt­ter­li­ga­re en tid ha till­ver­kats och försålts kakelugnar av Sigtunas fab­ri­ka­tion, och då under namnet Sigtuna ka­kel­fa­brik. I varje fall fanns denna annons införd i tidningen Fä­der­nes­lan­det den 11 juni 1881: Ka­kel­for­ma­re, 3 à 4 stycken få varaktigt arbete vid Sigtuna Ka­kel­fa­brik. Fri frakt.

Liksom i Dagens Nyheter den 19 augusti 1881:

Kakelugnar säljas billigast från Sigtuna Ka­kel­fa­brik. Profver finnas å Fabrikens kontor, Rep­sla­ga­re­ga­tan 3 å Söder. Pris­ku­ran­ter på begäran. OBS. Re­pa­ra­tio­ner verk­stäl­las fort väl och billigt.

Någon in­for­ma­tion om hur länge kakelugnar salufördes under namnet Sigtuna ka­kel­fa­brik har inte gått att erhålla, och inte heller vilka som drev denna firma, men giss­nings­vis var det bröderna Lehman som skötte pro­duk­tio­nen och deras farbror som var ansvarig för ad­mi­nist­ra­tion och för­sälj­ning­en.

Utöver de nu nämnda så fanns det yt­ter­li­ga­re några personer som under kortare perioder benämndes som sten­kärls­till­ver­ka­re i Sigtuna och även ka­kel­ugns­ma­ka­re som utövade sitt yrke genom att reparera och sätta upp kakelugnar. Detta får dock utgöra slutet på denna do­ku­men­ta­tion över lerkärls- och i viss mån även ka­kel­till­verk­ning­en i Sigtuna.

Steninge Ler­va­ru­fa­brik

På Steninge säteris ägor, något öster om Sigtuna och ungefär 1, 5 kilometer från Märsta, där ägaren Östen Schauman en bit in på 1910-talet lät anlägga en han­dels­träd­gård, anlade han även en verkstad för till­verk­ning av plan­te­ringskru­kor till trädgården. Med andra ägare skulle denna till­verk­ning efterhand bli mycket omfattande. Till­verk­ning­en utfördes till att börja med hu­vud­sak­li­gen genom drejning, men efterhand blev den mer och mer au­to­ma­ti­se­rad, varigenom pro­duk­tio­nen av blomkrukor ökade väsentligt. Ar­bets­styr­kan vid ler­va­ru­fa­bri­ken skall vid 1930-talets slut ha uppgått till omkring 40 personer. Ägar­för­hål­lan­de­na samt drif­t­an­sva­ri­ga för fabriken varierade en hel del under de första årtiondena, men vid 1930-talets början blev Wolfgang Thomas Steninges ägare. Han rustade inte bara upp blom­kruks­fa­bri­ken, utan anlade även en fabrik för glaserar hus­hålls­gods samt konst­när­ligt utformat pryd­nads­ke­ra­mik. Steninge ler­va­ru­fa­brik övertogs vid 1970-talets slut av Upsala-Ekeby och pro­duk­tio­nen vid Steninge upphörde därefter efter endast något år.

I boken Steninge lera, utgiven 2008, har Gunilla och Giselher Naglitsch berättat utförligt om den ke­ra­mik­till­verk­ning som skedde vid Steninge, både när det gäller blomkrukor och pryd­nads­ke­ra­mik. Dessutom berättas om fa­brik­shi­sto­ri­en samt om de personer som var in­vol­ve­ra­de både som ägare, konstnärer och i pro­duk­tio­nens olika faser.

Norrtälje

Upp­giftskäl­lor till denna do­ku­men­ta­tion över Norrtäljes kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re har i första hand varit man­tals­läng­der och kyrkoarkiv (hus­för­hörs­läng­der) men till viss del har uppgifter även hämtats från Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846 samt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser. När det gäller Norrtälje ka­kel­fa­brik samt senare tiders kruk­ma­ke­ri­verk­sam­he­ter har yt­ter­li­ga­re källor kommit till användning. Dessa redovisas i respektive avsnitt.

För­mod­li­gen har det funnits verksamma krukmakare i Norrtälje redan på 1600-talet, men tyvärr har inte någon sådan gått att återfinna i stadens man­tals­läng­der. Troligtvis mest beroende på att in­ne­vå­nar­nas titlar re­do­vi­sa­des mycket sparsamt under denna tid i aktuella handlingar. I artikeln Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846 anges att ka­kel­ugns­ma­kar­na Axel Bill och Eric Bill var verksamma i Norrtälje under 1700-talet, och i man­talsläng­den har en (Axell) Axel Bill (Bihl) gått att träffa på i hand­ling­ar­na från och med 1711. Dock utan någon angiven titel, men i senare längder anges han som ka­kel­ugns­ma­ka­re Axel Bill, inskriven i Norra kvarteret. Fö­del­seå­ret skall ha varit 1686. På en karta från 1722 finns kru­ko­ma­ka­ren Axell Pihls (bör nog vara Bihl) tomt inritad något öster om Norrtälje kyrkogård. Han var därefter inskriven i man­talsläng­den fram till 1745, då troligtvis sonen Eric övertog fas­tig­he­ten. Möjligtvis var Axel Bill därefter inneboende hos sin son fram till sitt frånfälle i november 1752. Be­grav­ning­en ägde rum den 15 denna månad och dödsfallet torde då ha ägt rum några dagar tidigare.

Sonen Eric Bill föddes den 23 juni 1713 i Norrtälje och bör nog tidigt ha kommit i lära hos sin far. I man­talsläng­den har han gått att se som ka­kel­ugns­ma­ka­re inskriven vid Norra kvarteret från och med 1736, för­mod­li­gen då vid samma tomt som sin far. Möjligen samsades de båda vid en gemensam verkstad, men tio år senare tycks Eric ha tagit över fas­tig­he­ten och då troligtvis även verkstaden. Eric Bill, som enligt hus­för­hörslängd var bosatt i Kyr­ko­kvar­te­ret till­sam­mans med sin familj, fanns re­gi­stre­rad i man­talsläng­den fram till och med 1765, men blev kvar i staden till sin hädanfärd den 7 november 1787.

Johan Ahlberg anges ha blivit född 1718 och erhållit mäs­tar­vär­dig­het 1752, för­mod­li­gen då i Norrtälje eftersom han från denna tid har varit inskriven i stadens man­talslängd som ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re. Till­sam­mans med sin familj samt någon gesäll och lärling fanns han kyr­ko­bok­förd vid Post­mäs­tar­ga­tan (troligtvis Tull­ports­ga­tan-Post­hus­ga­tan-Till­fäl­le­ga­tan) fram till sin död den 13 juni 1776. Änkan drev därefter rörelsen vidare under en tid, men 1788 fick änkefru Ahlberg göra sin make sällskap i graven. I hennes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat En half gård N o 37 å Post­mäs­tar­ga­tan samt 2 kruk­ma­kar­skifvor(drejskivor).

Hindrich Jussin anges vara född 1744 eller 1745 i staden Gent i Flandern, Belgien. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des dock i Sverige, nämligen hos Peter Bohman i Trosa under perioden 1765-1768. Innan han kom till Norrtälje skall han ha vistats i Öregrund, och där har det gått att träffa på en krukmakare H. Goufine (Gauffin?), vilken uppges ha flyttat till Norrtälje. Troligtvis är det fråga om samma person, men hur länge denne hade vistats i Öregrund har det inte gått att få fram några uppgifter om. I Norrtälje hus­för­hörslängd anges Ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Hindrich Jussin ha anlänt till staden till­sam­mans med sin hustru år 1792, och de skall då närmast ha kommit från Öregrund. I Norrtälje blev makarna bosatta vid Post­mäs­tar­ga­tan, och möjligtvis hade då Ahlbergs verkstad övertagits. Paret blev efter en tid bosatt vid Torget, och i hushållet fanns även någon gesäll och lärling. Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Hindrich Jussin (Gauffin?) fick dock lämna jordelivet den 28 mars 1807. Endast några månader efter hustruns frånfälle.

I Norrtälje kyrkoarkiv finns inga fö­del­se­upp­gif­ter angående Carl Petter Möller, varken ort eller datum. Möjligtvis var hans far kruk­ma­ka­ren Malachias Möller i Nyköping, vars son Carl Petter föddes 1768. Detta stämmer bra med den Carl Petter Möller som under perioden 1788-92 gick i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan Öhman i Stockholm. Från denna stad kom så Möller med hustru till Norrtälje 1798 och kunde där utnämnas till mästare samma år. Makarna blev bosatta vid Kyr­ko­kvar­te­ret och enligt man­talsläng­dens uppgifter ingick det mestadels under kommande år en gesäll och en lärling i hushållet. Carl Petter Möller avled dock den 7 december 1808 vid en ålder av omkring fyrtio år.

Lars Fredrik Södergren föddes den 10 april 1781 i Norrtälje och kom där i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Jussin. Som gesäll begav han sig 1802 till Stockholm, men återvände sju år senare till Norrtälje, där han med titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re blev skriven vid Sjö­tulls­kvar­te­ret. Till­sam­mans med nybliven hustru blev det efter några år en flytt till kvarteret Tillfället (un­ge­fär­li­gen nuvarande kvarteret Neptunus, mellan Till­fäl­le­ga­tan och Strömgatan). Södergren verkar ha arbetat ensam, och möjligen bedrev han yrket genom upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. Hans hustru fick företa sin hädanfärd 1826, och han fick göra samma resa knappt tio år senare, den 9 juli 1835.

Pehr Thydell anges vara född 1776, för­mod­li­gen då den 19 oktober, i värm­länds­ka Hammarö socken. Tyvärr har det inte gått att återfinna honom i kyr­ko­ar­ki­ven under 1800-talets första år, men 1809 kom han som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll till Uppsala, och då närmast från Gävle. I Uppsala blev han sedan kvar, förutom en kort visit vid Bredsjö säteri omkring 1815-16, fram till att han till­sam­mans med hustru och barn begav sig till Norrtälje år 1818, där han etablerade sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Familjen blev som hy­res­gäs­ter bosatta vid kvarteret Tillfället, men ka­kel­ugns­ma­ka­re Thydell avled redan den 16 februari 1825, och i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning framgår det att han hyrde en verkstad. Som tillgångar i denna boupp­teck­ning upptogs bland annat verk­stads­in­ven­ta­ri­er samt Gammalt wirke till en liten Byggning, nyligen påbörjad till upp­sätt­ning utanför Staden, på en plats belägen nära intill Sjöbodarne.

Lars Petter Lund anges vara född den 26 juni 1797 i Lunda församling, och för­mod­li­gen då det Lunda som är beläget i nuvarande Sigtuna kommun. Lars Petter har dock inte gått att återfinna i denna för­sam­lings födelsebok, men kom omkring 1813 i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Lind i Sigtuna. Lär­lings­ti­den fortsatte senare hos Meijlund i samma stad och där arbetade han även som gesäll innan han till­sam­mans med hustru år1822 flyttade till Norrtälje. På sin nya bostadsort var de som hy­res­gäs­ter bosatta på olika platser i staden och efter en tid ingick det förutom barn även en gesäll och några lärlingar i hushållet. Ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Lars Petter Lund ar­ren­de­ra­de en tid Söderhalls värdshus i Kårsta, och där slutade han sina dagar den 12 januari 1837. I ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar en bebyggd gård med tomt vid kvarteret Tillfället samt ett mark­nads­stånd.

Under en tid vid 1830- och 1840- talen kom det att vara tre ka­kel­ugns­ma­ka­re kyr­ko­bok­för­da inom ett tämligen begränsat område i 8:e Roten. Om de alla bedrev sin verksamhet där eller om de enbart var på denna plats som de hade sitt boende är osäkert.

En av dessa var Carl Gustaf Hallenius, vilken i hus­för­hör­läng­der uppges vara född den 28 augusti 1804 i Norrsunda församling. Emellertid har han inte gått att återfinna i denna för­sam­lings födelsebok, men i varje fall växte han upp vid Roserbergs Kungsgård/Slott i Norrsunda församling (nuvarande Sigtuna kommun) där fadern, Anders Hallenius, var verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re. 1819 flyttade familjen till Gottröra socken/församling där Hallenius senior drev en kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se. För­mod­li­gen fick då sonen Carl Gustaf börja att arbeta med fadern, men tre år senare flyttade han till Stockholm, där han kom i lära hos kakelugns- makare Herrström. I hu­vud­sta­den blev han sedan kvar under följande sju år innan det var dags att återvända till för­äld­ra­hem­met. Efter att ha ingått i äktenskap flyttade han 1833 till­sam­mans med hustrun till Norrtälje, där han som ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re blev bosatt vid 8:Roten. Hos makarna kom det under åren att finnas någon eller några gesäller samt lärlingar bosatta, vilket kan antyda att Hallenius bedrev en tämligen stor verksamhet. Familjen lämnade dock Norrtälje 1845 för att i stället bosätta sig i Skederid socken. Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar drev han där en rörelse med till­verk­ning av kakel till kakelugnar samt lerkärl fram till några år in på 1870-talet. Vid 85 års ålder somnade Carl Gustaf Hallenius in för evigt den 4 januari 1890.

Lars Gustaf Ekbom blev född den 6 april 1816 i Stockholm, och där kom han till att börja med i lära hos en skomakare men fortsatte efter en tid sin lär­lings­tid hos kakel- ugnsmakare C M Åberg. Som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll och till­sam­mans med nybliven hustru flyttade han 1839 till Brännkyrka socken, men begav sig redan följande år vidare till Norrtälje. Där blev makarna till­sam­mans med en lärling kyr­ko­bok­för­da vid 8:e Roten. Två år senare, alltså 1842, var det dags för flytt igen och denna gång till Enebyberg i Danderyds församling. Där torde ka­kel­ugns­ma­ka­re Ekbom ha drivit en rörelse eftersom det fanns både gesäller och lärlingar boende hos familjen. Makarna återvände 1848 till­sam­mans med sina barn till Stockholm, men där ti­tu­le­ra­des fa­mil­je­fa­dern som ka­kelar­be­ta­re och ibland som gesäll. Tyvärr har det i hand­ling­ar­na inte gått att följa Lars Gustaf Ekboms vidare öden, men i 1856 års folk­bok­fö­ring återfinns endast hustrun till­sam­mans med barnen, och där an­teck­na­des mannens bostad okänd. Några år senare benämndes hustrun som änka.

Carl Gustaf Lindin kom till världen den 30 oktober 1814 i Linköping som son till kruk­ma­kar­ge­säl­len Gustaf Lindin och dennes hustru. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des i Norrköping och därifrån begav han sig 1837 som gesäll till Enköping. Ge­säll­vand­ring­en fortsatte ungefär fem år senare till Stockholm. I hu­vud­sta­den blev han så kvar till 1845 då han till­sam­mans med sin hustru inflyttade till Norrtälje, där han som ka­kel­ugns­ma­ka­re etablerade sig vid 8:e kvarteret. Tyvärr anges inga hus- eller tomtnummer i de aktuella hus­för­hörs­läng­der­na för Norrtälje församling, men det går att få intrycket att ka­kel­ugns­ma­kar­na Hallenius, Ekbom och Lindin var bosatta på un­ge­fär­li­gen samma ställe i staden. Huruvida de hade varsin verkstad i området eller inte har ej gått att klarlägga, men rent tids­mäs­sigt känns det troligt att Lindin övertog Hallenius verkstad. Hos makarna Lindin ingick förutom barn även någon gesäll i hushållet, men 1849 lämnade familjen Norrtälje för att i stället bosätta sig i Vaxholm. Där drev fa­mil­je­fa­dern en rörelse med hjälp av en gesäll och lärling fram till 1862 då det blev en flytt till Enköping. I denna stad sys­sel­sat­te sig ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindin med re­pa­ra­tio­ner och upp­sätt­ning av kakelugnar under lång tid, eventuellt ända fram till sitt frånfälle den 27 december 1876.

Det blev yt­ter­li­ga­re en ka­kel­ugns­ma­ka­re kyr­ko­bok­förd vid 8:e Roten i Norrtälje, nämligen Petter Andersson. Han var född den 21 april 1807 i Kvillinge socken, något norr om Norrköping. I denna stad kom han tretton år gammal i lära hos en av stadens ka­kel­ugns­ma­ka­re, men flyttade 1830 som gesäll till Nyköping. Förutom några kortare visiter i Jönköping och S.t Annas socken i Ös­ter­göt­land blev han denna stad trogen fram till att han 1836 begav sig till Norrtälje för att arbeta som gesäll hos C G Hallenius. Efter att ha ingått i äktenskap kunde Andersson två år efter ankomsten etablera sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid 8:e Roten, och förutom hustrun och efterhand några barn ingick även gesäll och lärlingar i hushållet. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Petter Andersson fick dock lämna jordelivet den 22 november 1859.

Norrtelje kakel- och sten­kärls­fa­brik

Fabriken, som var belägen vid Södra bergen där Pythagoras in­du­stri­mu­se­um nu finns, har blivit omskriven i en hel del artiklar, bland annat har Anna-Märta Berg skrivit artikeln Norrtelje Ka­kel­fa­brik, vilken blev publicerad i Upplands Forn­min­nes­för­e­nings årsbok Uppland från 1963. Artikeln har i huvudsak kon­cen­tre­rat sig på den tid då fabriken drevs av M G Edenström, och har felaktigt angett att han var fabrikens ägare under hela dess verk­sam­hets­tid. I artikeln finns emellertid bilder på föremål som skall ha blivit till­ver­ka­de där, bland annat ett flertal to­baks­bur­kar, en bunke och muggar samt en burk i form av ett djurhuvud. Häftet Norrtälje ka­kel­fa­brik, sam­man­ställd av Stig Andersson och ingående i kul­tur­nämn­dens skrift­se­rie som nr 18, består hu­vud­sak­li­gen av avskrifter från äldre annonser samt tid­nings­ar­tik­lar, och då kanske fram­förallt från fabrikens sista turbulenta tid med branden. Häftet ger dock genom dessa annonser en rätt god överblick över fabrikens verk­sam­hets­tid.

Även denna do­ku­men­ta­tion kommer att innehålla avskrifter av äldre tid­nings­ar­tik­lar samt annonser. Börjar med ett stycke ur en artikel som pub­li­ce­ra­des i Norrtelje Tidning den 3 november 1894. Artikeln, som i huvudsak berättar om den brand som då nyligen härjat i Norrtelje ka­kel­fa­briks lokaler, nämner även något om fabrikens tidigare historia:

Fabriken, som var en af de äldsta i Sverige, anlades 1843 af muraren Edenström, som der först öppnade en kruk­ma­ka­re­verk­stad med tillhjelp af materiel från ett inköpt bränneri vid Bältartorp. Med pengar, som till­släpp­tes af rike Stenberg, till­bygg­des sedermera verkstaden och för­änd­ra­des till ka­kel­fa­brik. Efter Stenbergs död, blefvo dennes brorson och bryggaren Bergström förläggare (person som lånar pengar till någon) tills 1878, då Bergström måste öfvertaga fabriken, på hvilken han nedlade betydande kostnader. Efter Bergströms död 1888 köptes fabriken med lager och in­gre­di­en­ser af fabrikör J. A. Lundh för 13,000 kr. Våren 1893 öfver­läm­na­de hr Lundh fabriken helt och hållet till nuvarande egaren, som en tid varit hr Lundhs kompanjon. Fabriken med lager värderades äfven då till 13,000 kr. …

Återkommer till denna artikel senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Matts Gustaf Edenström föddes den 13 mars 1807 i Edebo socken i nuvarande Norrtälje kommun. Efter att ha arbetat som murare i när­lig­gan­de Ununge kom han till­sam­mans med hustru och barn år 1837 till Norrtälje. Hos familjen var även ett antal lärlingar bosatt, och några av dessa följde med när familjen 1845 hade en årslång vistelse i Uppsala. Av dessa lärlingar var det några som kom att ägna sig åt muraryrke senare i livet, men ingen som hamnade inom kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­fac­ket. År 1853 anlände tre ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­ler som inneboende hos familjen Edenström, men av dem var det bara en som blev kvar i Norrtälje under någon längre tid. Detta år var även det första år som Edenströms rörelse förekom i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser och där angavs att ar­bets­kraf­ten utgjordes av en verk­mäs­ta­re och att till­verk­ning­en bestod av kakelugnar och stenkärl. Fem år senare hade ar­bets­styr­kan ökat till åtta personer, men 1865 och några år framåt var fem personer sys­sel­sat­ta i fabriken och den årliga till­verk­ning­en utgjordes av stenkärl samt 30 kakelugnar (alltså kakel till 30 kakelugnar). Enligt fa­briks­be­rät­tel­ser­na blev handlaren och bryggaren Fredrik Bergström fabrikens ägare från och med 1870 och Edenström dess arrendator.

Här följer så några avskrifter av tid­nings­ar­tik­lar och annonser från olika år:

Norrtelje Weckoblad 1860-04-27

Kakelugnar, Hwit­gla­ce­ra­de. Wid Norrtelje Kakel-Fabrik finnes under loppet af sommaren ett större lager af alla di­men­sio­ner, af hwilka de runda äro af 21, 24, 27 och 30 tums diameter, samt flata Kakelugnar kunna erhållas med wäl or­na­men­te­ra­de pi­las­ter­hörn; alla listwerk äro smakfullt och wäl mo­del­le­ra­de. Glacyren har på sednare tiden genomgått en större för­bätt­ring. Äfwen kunna kakelugnar med citrongul glacyr erhållas. Priserna äro betydligt nedsatta, enligt pris­ku­ran­ter, som kunna erhållas och wid kontant handel lämnas rabatt. Swar å reqvi­si­tio­ner lemnar un­der­teck­nad samt Herrar Bergström & Stenberg med omgående post. Norrtelje i April 1860 M. G. Edenström.

Norrtelje-Bladet 1864-06-17

Norrtelje Ka­kel­fa­brik har i flere år fortgått och dess tillwerk­ning­ar rättwis­li­gen wunnit ett mer och mer ökat förtroende och afsättning; år från år hafwa fab­ri­ka­ter­ne för­bätt­rats samt egaren lyckats upptäcka och anwända en glasyr, som i hwithet uthärdar jemförelse med den bästa af hwad andra fabriker för samma ändamål kunna åstadkomma; detta lyckliga resultat skall na­tur­lig­twis till­för­säk­ra Norrtelje Ka­kel­fa­brik riklig ersättning för de stora upp­off­ring­ar och den mångåriga möda egaren måst widkännas.

Norrtelje-Bladet 1870-03-18

Till­kän­na­gifwan­de: Wid Norrtelje Ka­kel­fa­brik Har blifwit utarbetad en hwit och glänsande, alldeles sprickfri glasyr, fullt jemförlig med Stockholms, Göteborgs och andra fabrikers inom Swerige tillwerk­ning i denna wäg, och säljes ändock de nya ka­kel­ug­nar­ne af Upsalalera efter samma priser som 1868 års priskurant angifwer. Härförutom finnes ett större lager af Kakelugnar, äfwen af Upsalalera, och af alla di­men­sio­ner, försedde med den gamla glasyren samt säljas efter här nedan nämnda priser, nemligen 1:o wara säljes till 2:o pris, 2:o dito till 3:o dito och 3.0 dito till ännu lägre pris. För extra kontant betalning lemnas 10 procents rabatt och för 3 månader 5 proc., för 6 månader 2 ½ proc., med för tid deröfwer betalar reqvirenten 6 proc. ränta ifrån reqvisitionens dato, enligt accepterad räkning. Alla sorter kakelugnssmiden, såwäl af jern som messing, tillhandahållas köpare för inköpspris med tillägg af fraktkostnad i enlighet med Eskilstuna priskurant, hwarom underrättelse meddelas fritt, då porto till swar medföljer. Reqvirenten eger rättighet att sjelf utwälja hwilka ornamenter han behagar till de reqvirerade kakelugnarne. Äfwen finnas, till nedsatta priser, praktkakelugnar, flata och runda, i olika dimensioner, med smakfulla ornamenter och derjemte medaljonger, äfwensom priskuranter å kakelugnarne, om så önskas, då porton till swar medfölja.

Norrtelje i Mars 1870 M. G. Edenström, Fa­briksid­ka­re.

Nya Norrtelje Bladet 1874-08-29

Norrtelje Ka­kel­fa­brik är wis­ser­li­gen icke någon ny inrättning här i staden, men då den i år betydligt utwidgats af dess egare Fabrikör M. G. Edenström, anse wi den förtjent af omnämnande bland platsens fram­stå­en­de in­rätt­ning­ar. Då fabriken är i full gång kan den hwarje månad tillwerka 30 st. kakelugnar från och med s.k. prakt­ka­kel­ug­nar till och med sådane till billigaste pris och af alla nu brukliga slag. Fabriken tillwerkar dessutom kruk­ma­ka­re­gods från och med barn­lek­sa­ker och hus­håll­s­kärl af alla sorter till och med utmärkt vackra urnor till prydnad i trädgårdar; kännare påstå att mo­dell­sam­ling­en för sistnämnda fabrikater är den rikaste i Sverige. Ka­kel­ug­nar­ne som hafwa en utmärkt hwithet och glans, röna sådan afsättning att talrika be­ställ­ning­ar derå ingå från alla delar af riket, men fabriken hinner ej utföra så mycket som erfordras. I en ka­pi­tal­stark mans hand skulle fabriken kunna uppdrifwas till ännu större werksamhet, och emedan dess fabrikater hafwa så stark ef­ter­frå­gan, skulle detta blifwa en rikligen lönande rörelse.

Nya Norrtelje Bladet 1876-04-15

Nä­rings­flit. Det är wis­ser­li­gen icke länge sedan wi talade om härwarande kakel- och sten­kärls­fa­brik, hwarföre det möjligen torde anses öfwer­flö­digt att ånyo orda derom, men då nämnde fabrik är en anläggning, som år från år utwidgats och dess alster så för­bätt­rats, att de kunna uthärda täfling med de bästa af det slaget i wårt land, så är det oss ett sant nöje att omnämna det besök wi häromdagen gjorde uti den uppe i bergen kring Norrtelje belägne fabrik, hwilken således har ett wackert läge med utsigt öfwer större delen af staden och dess omnejd med den natursköna sjön Lommen. Då man från stadssidan, genom Stål­grän­den, nalkas fa­briks­bygg­na­der­ne, bör man akta sig wid pas­se­ran­det af det s.k. stadsdiket, icke förderfwa armar och ben, så nedfallen är bräd­be­teck­ning­en öfwer diket. Eljest finnes en annan af Fab­ri­kan­ten, Herr M. G. Edenström, med mycken kostnad anlagd körwäg försedd med träd­plan­te­ring­ar, hwilka dessutom finnas till stor mängd wid sidorna af wägen och omkring fa­brikstom­ten, häraf har Herr E. planterat 172 st. löfträd och derjemte kring­stängt en ganska widsträckt yta för att skydda de sjelvsådde uppwäxande träd­te­ling­ar­ne, så att, om den fort­fa­ran­de får wara i fred, en park på minst tusen träd häraf med tiden bildas och detta endast genom en enskild mans nitälskan för na­tur­för­skö­ning och gagn; wi skulle önska att mången med ännu större förmåga, gjorde åtminstone lika mycket för wår stads prydande. Lyckligt och wäl kommen uppför den branta och slingrande gångwägen, finner man nära slutet af bergbacken ett magasin, hwarest i wäldiga staplar ligga uppradade de till för­sälj­ning bestämda prydliga och hwita kaklen wäntande på öppet watten för att i wäl packade lårar afsändas till de många afnämnare och hos dem i sinom tid wärma och bidraga till trefnaden i hemmen. På sjelfwa back-krönet utbreda sig de öfrige fa­brik­shu­sen, deraf ett från hufwud- byggnaden winkelrätt utlöpande tillbygge ådrager sig den största upp­märk­sam­he­ten genom dess höga skorsten; då man inkommer i sistnämnde byggnad befinnes derstädes uppställd en ångmaskin, som i liflig werksamhet försätter trenne gla­syrqvar­nar, lerkran, twenne sten­kros­sa­re och en cirkelsåg. Maskinen, för­fär­di­gad på Jag­t­war­fwets mekaniska werkstad wid Stockholms Djurgård, bespar Fab­ri­kan­ten utgiften för en massa dagswerken. Uti hufwud­bygg­na­den, hwarunder prägtiga murade källare under som­mar­må­na­der­ne förwara den berömde Upp­sa­la­le­ran, äro dessutom månge arbetare af bägge könen sys­sel­sat­te med drejning och formning af stenkärl samt kakel. En wäldig rund mur med flere brännugnar finnes i nyssnämnde fa­briks­bygg­nad, der äfwen en stor mängd af det för­fär­di­ga­de godset är till­fin­nan­des. Ja fabriken och dess tillwerk­ning­ar, hwilka är en heder för orten och den fö­re­tag­sam­me upp­hovs­man­nen, förtjena werkligen att beses af hwar och en hwilken förstår att wärdera så nyttiga, oumbärliga och pris­bil­li­ga artiklar, som dem hwilka åstads­kom­mas i Norrtelje Ka­kel­fa­brik.

Enligt uppgifter i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser ar­ren­de­ra­de alltså Edenström fabriken av Fredrik Bergström från och med 1870, men sju år senare finns han inte heller kvar som arrendator. Möjligen hade han då återgått till sitt yrke som murare. Den förre ka­kel­fab­ri­kö­ren Matts Gustaf Edenström avled den 25 september 1891.

Handlaren och bryggaren Fredrik Bergström var född på Väddö 1823 och sjutton år gammal kom han till Norrtälje som gar­var­lär­ling och även betjänt hos en lä­der­hand­la­re. Vid början av 1850-talet öppnade han dock en egen lä­der­han­del, och senare skulle han i kom­pan­jon­skap även driva en speceri- och klä­des­han­del. Dessutom var han ägare till en bryg­ge­ri­rö­rel­se, vilken såldes 1888, kort före hans död. Som nämnt i tidigare avskriven tid­nings­ar­ti­kel hade Bergström hjälpt Edenström att komma igång med upp­bygg­na­den av ka­kel­fa­bri­ken, och omkring 1870 blev han dess ägare med Edenström som arrendator. Från och med slutet av detta årtionde (1870-talet) verkar det som att Bergström även tagit över le­dar­ska­pet vid fabriken, vilken därefter utökade sin personal och till­verk­ning betydligt. Kom­mers­kol­le­gi­um anger som exempel i sina handlingar att 11 ar­bets­per­so­ner år 1879 till­ver­ka­de 150 kakelugnar samt 1500 stenkärl. Mot­sva­ran­de siffror för 1885 var 13 personer som till­ver­ka­de 250 kakelugnar och 600 stenkärl. Begreppet stenkärl innefattar bland annat hus­hålls­gods som krukor, fat, skålar, muggar och liknande samt föremål som mer eller mindre kan räknas som pryd­nads­före­mål, till exempel urnor, burkar och to­baks­bur­kar.

Som verk­mäs­ta­re vid fabriken var under perioden 1877-79 Johan Emanuel Östberg anställd. Denne skulle senare starta upp en stor ka­kel­fa­brik i Örebro.

Den 7 september 1878 gick denna hyllning till Fredrik Bergström och hans fa­briks­rö­rel­se att läsa i Nya Norrtelje-Bladet:

Från talet om warma ämnen ledes min tanke naturligt nog till härwarande ka­kel­fa­brik, som i år erhållit en ovanligt stor utweckling, der tillwerkas nu mera de prydligate kakelugnar, hwilka uthärda täfling med de mest berömda ka­kel­fa­bri­ker, så t.ex hade jag för ett par dagar sedan nöjet att hos egaren af Norrtelje ka­kel­fa­brik, Herr Bryggaren F. Bergström, skåda någre prof på pryd­nads­ka­kel bestående dels af fristående bilder dels af figurer i upphöjt arbete (demi-relief), hwilka i glasyrens sprick­fri­het och hwithet samt kon­tou­rer­nes tydlighet icke lämna något öfrigt att önska i arbeten af detta slag. Måtte nu framgången motswara den möda och osparda kostnader Herr B. nedlagt å denna Fabrik och sålunda, såsom wäl förtjent uppmuntran, wara och blifwa winst­gifwan­de.

Fabrikören Fredrik Bergström avled den 24 november 1888 , och kort därefter sålde hans änka ka­kel­fa­bri­ken till Johan August Lund.

Norrtelje Tidning 1888-12-19

Norrtelje ka­kel­fa­brik, fastighet och warulager, är af fabrikör Fr. Bergströms sterbhus försåldt till werk­mäs­ta­ren J. A. Lund för en köpesumma af 13,000 kr. Tillträdet skedde i går.

Norrtelje Tidning 1889-09-11

Kun­gö­rel­ser. 1889 den 7 september anmäldes till han­dels­re­gist­ret i Norrtelje: … Johan August Lundh och Anders Petter Andersson ämna i bolag drifva fa­briks­rö­rel­se under firma Norrtelje ka­kel­fa­brik, som tecknas endast af Johan August Lundh,

Johan August Lund var född 1835 i Kristi­an­stad, och med titeln före detta handlare kom han 1870 till­sam­mans med hustru in­flyt­tan­de till Norrtälje från Stockholm. Han hade ingen tidigare erfarenhet av ka­kel­ugns­ma­ke­ri­hant­ver­ket, men trots detta blev han verk­mäs­ta­re vid Norrtälje ka­kel­fa­brik, vilken han övertog och drev till­sam­mans med Anders Petter Andersson. Sam­mar­be­tet varade dock inte så länge, i varje fall till­kän­na­gavs detta i Norrtelje Tidning 1893-03-29: 1893 den 22 Mars anmäldes till han­dels­re­gist­ret i Norrtelje: …. Johan August Lundh har utgått ur firman Norrtelje Ka­kel­fa­brik, som nu innehaves af Anders Petter Andersson ensam.

Johan August Lund avled i Norrtälje år 1915.

Anders Petter Andersson föddes 1860 i Roslags-Bro, och där hade han arbetat som mu­re­ri­ar­be­ta­re innan han till­sam­mans med hustru och dotter år 1890 flyttade till Norrtälje. Eftersom Andersson där ti­tu­le­ra­des som ka­kel­ugns­ma­ka­re hade han troligtvis fått arbete vid den ka­kel­fa­brik som han tre år senare övertog. Ar­bets­styr­kan vid fabriken utgjordes vid denna tid av endast en person, så verk­sam­he­ten torde ha bedrivits i tämligen begränsad omfattning. Den 1 september 1894 infördes i varje fall denna annons i Norrtelje Tidning:

Vid NORRTELJE KA­KEL­FA­BRIK Realiseras hela lagret, bestående af alla sorters hvit­gla­se­ra­de Kakelugnar och Stenkärl, som der tillverkas, till otroligt nedsatt pris. A. P. ANDERSSON Rikste­le­fon.

Observera! Skulder öfver 3 månader gamla torde oför­dröj­li­gen inbetalas.

Återvänder så till den tid­nings­ar­ti­kel som inledde detta försök till att ge en historik över Norrtälje ka­kel­fa­brik, nämligen artikeln i Norrtelje Tidning från den 3 november 1894 som berättade om branden som ödelade fabriken, och även något om dess olika ägare.

En hotande eldsvåda utbröt i Norrtelje strax före kl. 7 i förgår afton, då eld plötsligt visade sig i Norrtelje ka­kel­fa­brik. Stark sydvestlig blåst rådde och massor af gnistor flögo öfver staden från den hastigt kring sig gripande branden, hvilken erbjöd en ståtlig och fruk­tans­värd anblick. En mängd folk kom emellertid genast på benen och redan 20 minuter efter kl. 7 var eldsläck­ning­en i gång, hvarefter arbetet bedrefs med mycken energi och synnerlig villighet timme efter timme. Att rädda byggnaden var na­tur­ligt­vis inte att tänka på. Det var stort nog att man lyckades begränsa den hotande eldsvådan till sjelfva fa­brik­shu­set, af hvilket nu endast skorsten och murverk qvarstå.

…. Hoppar här över en stor del av texten och fortsätter där det berättas om fabrikens ägare.

Efter Bergströms död 1888 köptes fabriken med lager och in­gre­di­en­ser af fabrikör J. A. Lundh för 13,000 kr. Våren 1893 öfver­läm­na­de hr Lundh fabriken helt och hållet till nuvarande egaren, som en tid varit hr Lundhs kompanjon. Fabriken med lager värderades äfven då till 13,000 kr. På senare tid har fabriken haft ogynsamma kon­junk­tu­rer, hvarjemte Andersson icke var fackman. Han är bördig från Bredsättra i Roslags-Bro, der han förut egde ett hemman, som han erhöll med sin hustru och hvilket han sålde för 5,100 kr. …

Efter många och långa förhör erkände Andersson slutligen att han tänt eld på fabriken för att för­hopp­nings­vis få ut för­säk­rings­peng­ar för denna. I stället fick han tillbringa två år och sex månader med straffar­be­te på Långholmen. Efter avtjänat straff flyttade han till­sam­mans med hustrun i slutet av 1896 till Stockholm där han försörjde sig som ka­kelar­be­ta­re.

Den siste anställde vid ka­kel­fa­bri­ken var Oskar Wilhelm Sundberg, som var född i Norrtälje den 1 december 1858. För­mod­li­gen hade han haft sitt arbete vid ka­kel­fa­bri­ken innan han 1882 flyttade till Örebro. Där blev det giftermål och till­sam­mans med den nyblivna hustrun återvände han redan följande år, med titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, till Norrtelje. Giss­nings­vis återgick han då till att arbeta vid ka­kel­fa­bri­ken, eventuellt med kakelugns- upp­sätt­ning. I varje fall var han i arbete vid Norrtelje ka­kel­fa­brik vid den tid då ägaren Anders Petter Andersson tände eld på den. Sundberg arbetade därefter vid Bältar­torps krukfabrik fram till det att han lämnade jordelivet den 22 februari 1897.

Bältar­torps krukfabrik

Följande uppgifter har tacksamt erhållits av Hans Landberg vid Roslagens Fornminnes- och hem­bygds­för­e­ning, men även till viss del hämtats från in­ter­netsi­dor

Vid Svenska pilodlings- och träd­gårds­ak­tie­bo­la­gets han­dels­träd­gård i Bältartorp strax öster om Norrtäljes centrala delar, startades 1896 en till­verk­ning av blomkrukor, dels för eget behov men även för för­sälj­ning till landets övriga han­dels­träd­går­dar. Carl Ludvig Müller, som under de första åren var företagets direktör, lät den 27 februari 1897 införa en annons med denna lydelse i Norrtelje Tidning: Krukmakare. En skicklig drejare erhåller genast arbete. Närmare un­der­rät­tel­se hos. Direktör C. Müller, Norrtelje.

Möjligen var det denna annons som fick Per Albert Lindblad att söka arbete där, i varje skall han följande år ha börjat arbeta som drejare vid kruk­fa­bri­ken.

Företaget hade inte enbart stora han­dels­träd­går­dar som sin tilltänkta kundkrets, utan även pri­vat­per­so­ner, vilket följande notis i Norrtelje Tidning den 7 mars 1899 visar:

En liten nätt bloms­ter­han­del har i dagarne öppnats vid Stora torget härstädes af Svenska pilodlings- och träd­gårds­ak­tie­bo­la­get, som der, förutom allehanda utsökt fina krukväxter, violer, orchidéer, liljor m.fl. sorter vackra blomster, försäljer allt hvad till en tidsenligt ordnad han­dels­träd­gård hörer äfvensom blomkrukor, urnor, stenkärl och andra alster utförda vid bolagets sten­kärls­fa­brik.

Han­dels­träd­går­den fick 1901 en arrendator, och troligen var det då kruk­fa­bri­ken fick byta namn till Norrtelje krukfabrik. I varje fall an­non­se­ra­des det den 4 oktober detta år på följande sätt i Norrtelje Tidning: Norrtelje krukfabrik Re­kom­men­de­rar sin till­verk­ning af Blomkrukor och Stenkärl. Växt-Amplar, Vaser, Urnor m.m. efter be­ställ­ning. Allt till moderata priser. Allm. Telefon 12. Begär priskurant!

Den 13 november 1903 gick det dock att läsa detta i Roslagens Tidning:

Till­kän­na­gifves Att un­der­teck­nad från 1 Nov. 1903 öfvertagit Norrtelje Krukfabrik för speciel till­värk­ning af alla sorters träd­gårds­kru­kor, och hoppas jag att med god vara och humant bemötande vinna en god och vid kundkrets. Norrtelje i November 1903 Hög­akt­nings­fullt J. E. Björkman. Rikst. 107

I samma tidning fanns följande notis införd den 3 februari 1904:

Norrtelje krukfabrik synes under sin nye in­ne­hafvares, hr Björkmans, ledning ha stora möj­lig­he­ter att gå framåt. Arbetet därstädes bedrifves med raskhet och energi och det ena tusendet krukor efter det andra svarfvas, brännes och ma­ga­ni­se­ras. Vi ha gjort ej mindre än tre besök på platsen och kon­sta­te­rat faktum. Häromdagen hade vi nöjet se på, huru en oerhörd massa af kru­ko­ma­ka­rens gods genomgick skärselden. Det var mycket inträssant!

Den 19 augusti 1904 an­non­se­ra­de Björkman på detta sätt i Norrtelje Tidning: Nu är tiden inne att köpa Stenkärl. Un­der­teck­nads till­verk­ning­ar af alla sorters stenkärl finnas till salu på St. Torget i Norrtelje. Onsdagar och Lördagar, samt alla dagar i bostaden, Tull­ports­bac­ken. Bra varor. Billiga priser. Vörd­sam­mast J.E. Björkman.

Johan Emil Johansson Björkman kom till världen den 26 november 1865 i Kråksmåla socken, Kalmar län. Arton år gammal begav han sig till Stockholm, där han efter en tid fick an­ställ­ning som ka­kelar­be­ta­re. 1893 flyttade han som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll till Norrtälje, där hans titel rätt så snart blev ka­kel­ugns­ma­ka­re, och vid denna tid blev det även dags att bilda familj. Björkman an­non­se­ra­de tämligen flitigt i orts­tid­ning­ar­na, både före och under tiden som han var ägare till Norrtelje krukfabrik, att han som ka­kel­ugns­ma­ka­re både till­han­da­höll kakelugnar samt stod till tjänst vid dess upp­sät­tan­de. Kruk­fa­bri­ken såldes 1906 och därefter blev re­pa­ra­tio­ner samt upp­sätt­ning av kakelugnar den hu­vud­sak­li­ga nä­rings­verk­sam­he­ten. Björkman uppnådde en mycket hög ålder och fick framleva sina dagar i Norrtälje fram till den 13 oktober 1957.

J E Björkman sålde alltså Norrtelje krukfabrik 1906, endast två år efter att han förvärvat den. Den nye ägaren blev Per Albert Lindblad, vilken var född den 1 januari 1877 i Gävle. Följande uppgifter om Lindblad kommer från en in­ter­netsi­da där en ättling berättar något om honom. Även övriga uppgifter kommer från samma in­ter­netsi­da, där för­fat­ta­ren har hämtat upp­gif­ter­na från en tid­nings­ar­ti­kel, som bland annat byggde på en intervju med den aktuelle kruk­ma­ka­ren. Lindblad började fjorton år gammal att arbeta vid Bobergs fa­jans­fa­brik i fö­del­sesta­den, men tre år senare begav sig ynglingen till Stockholm för an­ställ­ning vid Lundgrens ka­kel­fa­brik. Enligt de nämnda upp­giftskäl­lor­na skall det 1898 blivit en flytt till Norrtälje för arbete som drejare vid Bältar­torps krukfabrik. (Enligt kyr­ko­ar­ki­ven skall in­flytt­ning­en till Stockholm ha skett 1898 och ut­flytt­ning­en år 1900). Rätt så snart efter ankomsten till Norrtälje bildade Lindblad familj, och var till­sam­mans med den bosatt både inne i staden och vid Bältartorp. Där övertog han 1906 alltså kruk­fa­bri­ken av Björkman och fortsatte till­verk­ning­en av blomkrukor och hus­håll­s­kärl, men började under 1920-talet även att tillverka pryd­nads­ke­ra­mik. Två årtionden senare var detta den helt do­mi­ne­ran­de till­verk­ning­en. 1946 flyttades till­verk­ning­en till Ortala i Väddö socken, och där avled Per Albert Lindblad den 27 augusti 1964. Det gods som blev tillverkat där signerade han PAL/Wäddö

Av nämnda källor berättas att Lindblads son Per Gustav Albert, Gösta kallad, och född den 25 maj 1902 i Norrtälje, även han startade upp ett krukmakeri, och detta i området Grind något nordost om Bältartorp. Gösta Lindblad skall också han ha tillverkat pryd­nads­gods i ungefär samma stil som fadern. Sig­ne­ring­en skilde sig i alla fall åt. Fadern skrev Norrtelje och sonen Norrtälje. Detta krukmakeri skall enligt de uppgifter som går att läsa på in­ter­netsi­dan fort­fa­ran­de ha varit i drift i varje fall en bit in på 1960-talet.

Det fanns även en krukmakare Oskar Olsson verksam i Norrtälje under ett antal år. Han var född den 31 augusti 1871 i Arvika lands­för­sam­ling, och därifrån kom han 1904 till Norrtälje. Osäkert om han drev egen verksamhet eller om han arbetade åt Björkman och senare åt Lindblad. I varje fall återvände han till Arvika 1912.

Roslagens Gla­ce­rings­verk

Några ut­för­li­ga­re uppgifter om detta företag har varit svåra att få fram, så tyvärr får det bli lite spe­ku­la­tio­ner. Från Riksar­ki­vet har dock dessa upp­lys­ning­ar erhållits: AB Roslagens gla­ce­rings­verk in­re­gi­stre­ra­des den 19/3 1923 i bo­lags­re­gist­ret och upplöstes den 11/12 1951. Deras affärsidé var att idka glacering av lergods samt im­preg­ne­ring av vävnader m.m. Pro­duk­tio­nen torde dock ha kommit igång tidigare eftersom det an­non­se­ra­des om deras Roslagskru­ka i bland annat tidningen Husmodern redan 1922. Det är väl också tveksamt om pro­duk­tio­nen fortgick ända till 1951, mer troligt är att den endast varade under några enstaka år.

Annonstext ur tidningen Idun 1923.

När blom­kru­kor­na möglat, papperet blivit fult av fukt, blommorna vantrivas och dö, då bliva alla husmödrar vid misshumör. Hur undvika detta? Jo, om Ni använder glacerade Roslagskru­kor och blomvaser. Då Ni älskar blommor och vill att växterna skola trivas, så efterfråga våra till­verk­ning­ar i närmaste porslins-, bo­sätt­nings- eller om Ni bor på landet, lanthandel. De säljas nu landet runt. Finnas de ej så tillskriv eller ring upp Roslagens Gla­ce­rings­verk, Norrtälje, Rt. 39, och angiv vad som önskas, som då sänder il­lu­stre­rad priskurant eller varan direkt. Vi kunna upplysa, att växterna, utan att vantrivas och dö, kunna direkt in­plan­te­ras i dessa glacerade krukor, i motsats till i andra sådana. Då modeller och färg­ny­an­ser äro vackra, samt Idun, Husmodern och övriga svenska pressen, liksom 1,000-tals husmödrar landet runt, varmt lovordat dem, tillråda vi Eder att, nu vid om­plan­te­ring skaffa dem, ty priserna äro billiga och fabrikatet enastående. Par­tiå­ter­förs. i Sthlm Aker­holms­ka magasinet

Företaget verkar inte ha bedrivit någon egen till­verk­ning, utan inköpte troligtvis oglaserat gods från andra fab­ri­kan­ter och efter glasering såldes detta under eget firmanamn. Eftersom en del produkter tycks vara identiska med det som ingick i Bobergs Fajans- fabriks (BoFajans i Gävle) sortiment, är det troligt att gods inköptes bland annat därifrån.

Avslutar denna do­ku­men­ta­tion med att nämna några ka­kel­ugns­ma­ka­re som under 1800- talets slut och 1900-talets början var verksamma i Norrtälje med upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar.

Arvid Frans Oskar Wil­helms­son föddes den 28 oktober 1880 som så kallat oäkta barn till pigan Anna Kristina, vilken senare skulle bli hustru till ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan Emil Björkman. För­mod­li­gen fick unge Wil­helms­son lära sig yrket av sin fosterfar, och arbetade därefter troligtvis åt honom. Huruvida han även gjorde detta efter att han blivit ka­kel­ugns­ma­ka­re och bildat egen familj år 1904 är oklart. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Wil­helms­son lämnad Norrtälje 1911 till­sam­mans med sin familj för att i stället bosätta sig i Almby församling, Örebro län, och där avled han den 23 mars 1920.

Claes Otto Kristian Lunding kom till världen den 31 augusti 1855 i sörm­länds­ka Åkers socken. Efter lär­lings­tid i när­lig­gan­de Mariefred och Strängnäs arbetade han på ett flertal platser som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll, bland annat i Trosa, Sö­der­kö­ping, Torshälla och Gävle. På den senare platsen bildade han familj, och till­sam­mans med hustru och son blev det omkring 1883 en flytt till Torshälla. Där stannade familjen kvar ända fram till 1901 då Norrtälje blev deras nya hemort. Lunding startade efter ett tag upp en egen ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se, och bland annat den 15 juni 1903 an­non­se­ra­de han på detta sätt i Roslagens Tidning: Hallå! Upp­sätt­ning af nya samt lagning och omsättning af gamla kakelugnar utföres reelt, fermt och billigt såväl i staden som på landet af ka­kel­ugns­ma­ka­re O. Lunding. Lilla Brogatan n:r 6 Norrtelje.

Hur länge Lunding utövade sitt yrke har det inte gått att få någon klarhet i, men när han fick lämna jordelivet den 7 november 1926 benämndes han som den förre kakelugns- makaren.

Stort tack till Hans Landberg, Roslagens Fornminnes- och Hem­bygds­för­e­ning.

Vaxholm

I detta försök att do­ku­men­te­ra staden Vaxholms kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re är det i första hand man­tals­läng­der och kyrkoarkiv som använts som källor. Vissa enstaka uppgifter har dock gått att hämta från Ellen Raphaels artikel Kakelugns- makare och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846 samt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser. I Ellen Raphaels artikel namnges tre sådana hant­ver­ka­re som verksamma i Vaxholm under 1700-talet, nämligen Johan Lindell, Zacharias Torsell och Bar­tolo­meus Svan.

Om Johan Lindell skrevs att han Omtalas vara ka­kel­ugns­ma­ka­re med kungligt tillstånd. I man­talsläng­den har det gått att se en klockare Johan Lindell från i varje fall 1746 inskriven i Ko­nungs­kvar­te­ret, men från och med 1751 och några år framåt var hans titel ka­kel­ugns­ma­ka­re. Senare benämndes han som rådman och borgare (person som erhållit burskap, och därmed rättighet att bedriva nä­rings­verk­sam­het, handel och hantverk). Rådmannen Johan Lindell, som enligt hus­för­hörsläng­den var född 1697, avled den 19 januari 1776. Även om det är svårt att göra en jämförelse mellan dagens karta och en som är nästan 250 år gammal, blir det dock ett sådant försök. På en karta från 1776, alltså samma år som Lindell avled, finns Lindells sterbhus fastighet inritad på en plats som upp­skatt­nings- vis kan ha varit belägen ungefär vid korsningen mellan Hamngatan och Ho­tell­gränd. Osäkert hur länge Lindell bedrev kruk- eller ka­kel­ugns­ma­kar­hant­ver­ket.

Upp­gif­ter­na om de följande fas­tig­he­ter­nas belägenhet i för­hål­lan­de till dagens ga­tu­a­dres­ser har erhållits från Urban Fred­riks­son, Vaxholms hem­bygds­för­e­ning.

Zacharias Torsell, som i hus­för­hörs­läng­der anges ha blivit född 1718, erhöll sin mäs­tar­vär­dig­het 1749 och var från följande år i man­talsläng­den inskriven vid Sö­der­hams­kvar­te­ret. Vid mitten av 1750-talet hade han i stället hamnat i Ko­nungs­kvar­te­ret, där det i hans hushåll, förutom hustru och barn, även ingick några gesäller. Torsells fastighet var belägen ungefär vid nuvarande Lotsgatan 14 och blev senare garvargård. Gården revs 1964. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Zacharias Torsell fick lämna jordelivet den 23 april 1762.

Bart­holo­meus Svan skall ha kommit till världen 1719 i Tyskland och blev mästare i Vaxholm 1767. Från denna tid har han också till­sam­mans med hustru samt några gesäller och lärlingar gått att se inskriven vid Norr­hams­kvar­te­ret. Fas­tig­he­ten var belägen un­ge­fär­li­gen vid dagens Torggatan 8. Vid Svans frånfälle den 11 juli 1788 hade han eventuellt lämnat yrkeslivet, eftersom han då uppnått den för den tiden höga åldern av 70 år.

Möjligen drev änkan rörelsen vidare under något år, men 1791 kom ka­kel­ugns­ma­ka­ren Jacob Dahlberg in­flyt­tan­de till gården till­sam­mans med sin hustru, och troligtvis kom han då att arrendera verkstaden av änkefru Svan. Dahlberg antecknas i hus­för­hörsläng­den ha blivit född 1766 i Vänersborg, men tyvärr fick han ingen längre tid som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Vaxholm, eftersom han avled redan den 17 maj 1794.

Åttiofem år gammal beslöt sig änkefru Svan följande år för att säga upp sitt burskap, alltså rätten att idka en hant­verks­rö­rel­se, vilket hon erhållit efter sin avlidne make.

Till verkstaden hade gesällen Johan Lindbom ankommit 1795, och då närmast från Stockholm. Han uppges ha varit född 1746 i Höverö socken, Uppland, och endast något år efter ankomsten till Vaxholm gifte han sig med Dahlbergs änka, och kunde därmed som krukmakare fortsätta att driva denna verkstad. Eventuellt till att börja med som arrendator. Inte heller Johan Lindboms tid som krukmakare blev särskilt långvarigt, utan det slutade i samband med hans död den 12 oktober 1804.

Verkstaden drevs senare under en tid av den förre båtsmannen Johan Lindberg, som blev krukmakare. Efter dennes hädanfärd 1816 har det inte gått att se något kruk- eller ka­kel­ugns­ma­kar­folk vid denna gård.

Över­hu­vud­ta­get har därefter inte någon kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ka­re gått att träffa på som kyr­ko­bok­förd i Vaxholm förrän vid 1840-talet.

I Ellen Raphaels artikel anges en Petter Ekengren ha blivit omnämnd i ka­kel­ugns­ma­kar- ämbetets årsböcker för 1841 och 1846 som verksam i Vaxholm. Denne Ekengren skall ha gått i lära hos Anders Sundberg i Stockholm.

Någon Petter Ekengren har dock inte gått att träffa på i Vaxholm, däremot en Pehr Olof Ekengren som kom in­flyt­tan­de dit till­sam­mans med sin familj år 1839. Denne person skall ha blivit född 1793 i Stockholm och från 1820-talet har han gått att träffa på som gesäll vid Gus­tavs­bergs pors­lins­fa­brik. Han ti­tu­le­ra­des även stundtals som modellör. När han 1839 blev kyr­ko­bok­förd vid Ekudds­kvar­te­ret nr 51 i Vaxholm hade han dock fått titeln fabrikör. Förutom fab­ri­kö­rens familj, fanns vid denna gård vid 1840-talets början även en ka­kel­ugns­ma­ka­re Sundberg och en gesäll Tiverström. Möjligen drev Ekengren en kort period vid denna tid en fa­briks­rö­rel­se, men redan 1843 avflyttade både ka­kel­ugns­ma­ka­ren och gesällen från Vaxholm. Familjen Ekengren anges därefter som Utom staden boende, och detta boende torde ha varit vid Gus­tavs­berg. Något be­syn­ner­ligt finns familjen samtidigt kyr­ko­bok­för­da både i Vaxholms stad och vid Gus­tavs­berg i Värmdö församling. Till den senare platsen anges de ha inflyttat redan 1840, och där fick Pehr Olof Ekengren lämna jordelivet den 15 juli 1850. I Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar re­gi­stre­ra­des han emellertid som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Vaxholm under perioden 1847-1849.

Frans Wilhelm Edström, som enligt hus­för­hörs­läng­der var född den 23 augusti 1824 i Stockholm, gick i denna stad i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Olof Ahlström. Efter några års arbete som gesäll blev Edström 1846 som ka­kel­ugns­ma­ka­re kyr­ko­bok­förd vid Norr­bergs­kvar­te­ret nr 121 i Vaxholm. I Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar re­gi­stre­ra­des han som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Vaxholm med en anställd gesäll under åren 1847 och 1848. Troligtvis bedrev han sin verksamhet vid fas­tig­he­ten Norr­bergs­kvar­te­ret nr 167, alltså den gård som mycket senare kom att kallas Kruk­ma­kar­går­den. Huruvida det även var där som Ekengren hade varit verksam med sin rörelse har inte gått att fastställa, men det är nog mycket möjligt. Den 22 maj 1846 lät Edström införa en annons i Af­ton­bla­det med följande lydelse:

Un­der­teck­nad får äran underrätta den respektive all­män­he­ten, att jag håller till salu alla sorters STENKÄRL, hvarje sökne dag i södra hamnen, till nedsatta priser. På samma ställe emottagas be­ställ­ning­ar å gula KAKELUGNAR, samt alla sorters hvita kakelugnar; om­sätt­ning­ar och lagningar samt allt som till mitt yrke hörer. Billiga priser och all möjlig ackuratess utlovas. F.W. EDSTRÖM. Ka­kel­ugns­ma­ka­re i Waxholm.

Edströms tid i Vaxholm blev väldigt kortvarig, för redan 1851 fanns han återigen kyrko- bokförd i hu­vud­sta­den, där han genom giftermål med en ka­kel­ugns­ma­ka­rän­ka kunde överta en verkstad. Han skulle därefter driva en ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se i Stockholm fram till sitt frånfälle den 16 oktober 1877. Vid mitten av 1860-talet blev han ägare till den så kallade Kruk­ma­kar­går­den i Vaxholm. Mer om denna gård längre fram i do­ku­men­ta­tio­nen.

Carl Gustaf Lindin kom till världen den 30 oktober 1814 i Linköping som son till kruk­ma­kar­ge­säl­len Gustaf Lindin och dennes hustru. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des i Norrköping och därifrån begav han sig 1837 som gesäll till Enköping. Ge­säll­vand­ring­en fortsatte ungefär fem år senare till Stockholm. I hu­vud­sta­den blev han så kvar till 1845 då han till­sam­mans med sin hustru inflyttade till Norrtälje, där han som ka­kel­ugns­ma­ka­re etablerade sig i staden. 1849 lämnade familjen denna stad för att i stället bosätta sig i Vaxholm, där de blev kyr­ko­bok­för­da vid Norr­bergs­kvar­te­ret nr 121-127, senare nr 167 och ännu senare möjligtvis kvarteret Badhuset nr 97. Lindin blev ägare till denna fastighet och kom att driva en rörelse med mestadels en gesäll samt yt­ter­li­ga­re en person som ar­bets­kraft. Detta pågick fram till 1862 då det blev en flytt till Enköping. I denna stad sys­sel­sat­te sig ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindin med re­pa­ra­tio­ner och upp­sätt­ning av kakelugnar under lång tid, eventuellt ända fram till sitt frånfälle den 27 december 1876.

Fas­tig­he­ten Norr­bergs­kvar­te­ret nr 167, vilken kom att benämnas Kruk­ma­kar­går­den, var belägen vid korsningen mellan Fis­ka­re­ga­tan och Bad­hus­ga­tan, och med en adress som motsvarar dagens Fis­ka­re­ga­tan 24.

Efter Lindins flytt fick fas­tig­he­ten Norr­bergs­kvar­te­ret nr 167 en ny ägare i form av en ka­kel­ugns­ma­ka­re Pettersson från Stockholm Samtidigt inflyttade därifrån ka­kel­ugns­ma­ka­ren och modellören Göricke med hustru och även ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Fjellstedt, också han med hustru, till denna fastighet. Bägge två re­gi­stre­ra­des i Kom­mers­kol­le­gi­ets handlingar för år 1863 med varsin kruk- eller ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se. Redan efter ett år, alltså 1863, återvände emellertid makarna Fjellstedt till Stockholm. Göricke blev dock kvar vid Kruk­ma­kar­går­den i yt­ter­li­ga­re två år, innan han som änkeman beslöt sig för vända åter till hu­vud­sta­den.

Fas­tig­he­ten kom därefter att ägas av ka­kel­ugns­ma­ka­re Frans Wilhelm Edström i Stockholm, alltså han som tidigare en kort period varit verksam i Vaxholm. Efter dennes död övergick ägandet till Edströms arvingar och därefter till andra personer. Vid mitten av 1860-talet blev ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Hagtorn med hustru bosatt vid denna fastighet, och troligtvis bedrev han då en kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het där.

Bror Victor Hagtorn var född den 22 mars 1833 i Stockholm, och för­mod­li­gen kom han i lära hos någon kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ka­re i fö­del­sesta­den, men vid 1850-talets början har han gått att träffa på som lärling hos krukmakare både i Mariefred och i Torshälla. Senare var han inskriven vid Svea Ar­til­le­ri­re­ge­men­te, möjligen med tjänst­gö­ring vid Vaxholms fästning. Det var i varje fall därifrån han 1860 tog avsked som ar­til­le­rist för att som kakelugns- ma­kar­ge­säll till­sam­mans med sin nyblivna hustru flytta in till staden. För­mod­li­gen arbetade han då hos Lindin, och några år efter att denne lämnat staden var makarna Hagtorn bosatta vid fas­tig­he­ten nr 167, som då ägdes av F W Edström. Hagtorn fick efter en tid titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, och kan då ha varit verksam med upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar, men även liksom kruk­ma­ka­ren, bedrivit en till­verk­ning av krukkärl, det vill säga hus­hålls­gods som krukor, fat, skålar och liknande. Från och med 1863 re­gi­stre­ra­des han i Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar med en rörelse, och under de två kommande åren an­teck­na­des han ha haft en kvinnlig arbetare till sin hjälp. I dessa handlingar kom han sedan att finnas kvar fram till 1887. Paret blev så småningom bosatta i egen fastighet vid kvarteret Skepparen nr 82, vilket un­ge­fär­li­gen skall motsvara dagens Torggatan 16. Där avled Bror Victor Hagtorn den 3 april 1888.

Avslutar denna do­ku­men­ta­tion med att skriva något om ett par av senare tiders ka­kel­ugns­ma­ka­re, vilkas arbete i huvudsak bestod av re­pa­ra­tio­ner och uppmurning av kakelugnar samt platt­sätt­ning.

Linus Wilhelm Olsson Leiding kom till världen den 6 februari 1880 i Norrtälje, men till­sam­mans med föräldrar och syskon fick han tio år gammal flytta till Stockholm. Där kom han så småningom att få jobb som ka­kelar­be­ta­re, och som gesäll flyttade han 1905 till Vaxholm till­sam­mans med nybliven hustru. Titeln blev snart ka­kel­ugns­ma­ka­re, och som sådan stannade Leiding kvar i Vaxholm fram till 1933, då han med sin familj återvände till Stockholm. Där avled han den 3 mars 1939.

Johan Filip Dahlstedt föddes den 5 januari 1841 vid Tunafors bruk i Fors församling, Eskilstuna och fjorton år gammal kom han i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Eskilstuna. Som gesäll blev det 1861 en flytt till Arboga, och därefter vidtog arbete på olika platser i landet, bland annat i Örebro, Göteborg, Kalmar, Sala och Mariefred. Mellan dessa gesäll- vistelser blev det även några besök i hemstaden Eskilstuna. Efter en tids boende i Uppsala kom han 1889 till Stockholm, där Dahlstedt var verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re fram till 1899, då han efter att ha blivit änkeman, flyttade till Vaxholm. I Vaxholm blev han sedan bosatt och i varje fall tidvis verksam under drygt tio år innan han återvände till hu­vud­sta­den. Där fick dock ka­kel­ugns­ma­ka­re Dahlstedt lämna jordelivet redan den 28 juni 1911.

Björn Birger Vidlund (eller Vilund) såg dagens ljus för första gången den 9 maj 1871 i Stockholm. Där växte han också upp, men perioden 1890-94 till­bring­a­des i Nor­da­me­ri­ka. Efter hemkomsten därifrån hade han sys­sel­sätt­ning som ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ta­re, och med denna titel kom han 1915 till Vaxholm. Yr­kes­be­näm­ning­en skulle senare ändras till ka­kel­ugns­ma­ka­re, och som sådan fanns han kvar i staden fram till sitt frånfälle den 13 mars 1944.

Stort tack till Urban Fred­riks­son och Åke Hedhammar, Vaxholms hem­bygds­för­e­ning.

Södertälje

Även när det gäller Södertälje är det i huvudsak man­tals­läng­der och kyrkoarkiv som utgjort källan till denna do­ku­men­ta­tion över kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­he­ter i staden. Men som i övriga do­ku­men­ta­tio­ner har också Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar samt Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846 fått bistå med uppgifter. I stadens man­talslängd har det med en del osäkerhet gått att se krukmakare inskrivna från 1680-talets början. Osä­ker­he­ten bottnar inte i någon tveksamhet om att det var krukmakare som fanns inskrivna i längderna, utan i stället att det varit stora svå­rig­he­ter att med säkerhet fastställa deras full­stän­di­ga namn. Många gånger blir det därför bara ett förnamn som anges. Dessutom har längderna inte varit till­gäng­li­ga i löpande tidsföljd, utan de saknas ibland under flertal år och kortare perioder. I varje fall har det från 1680-talets början gått att träffa på en Lorentz Kru­ko­ma­ka­re inskriven vid Västra Rotan. Där fanns han sedan fram till mitten av följande årtionde. Möjligen ersattes han av en Carl Kru­ko­ma­ka­re, eventuellt med ef­ter­nam­net Carlsson. Vid Östra Rotan har en Petter Kru­ko­ma­ka­re gått att se från omkring 1690, och han tycks ha hängt med till mitten av 1710-talet. I Ellen Raphaels artikel namnges sex krukmakare som verksamma i Södertälje under 1700-talet, bland annat Anders Steen. Om honom anges att han blivit mästare i Södertälje före 1718, och det är även från denna tid som han i man­talsläng­den fanns inskriven vid 1:a Västra Kvarteret. Krukmakare Anders Steen avled 1736 och begravdes 2 april detta år.

Troligtvis övertogs Steens verkstad av Johan Holm, om vilken det i Raphaels artikel skrivs att han blev mästare i Stockholm 1726, och dessutom att han troligtvis är samme Johan Holm som är med bland grund­läg­gar­na av Södertälje sten­kärls­fa­brik 1744. Från och med följande år finns i man­talsläng­dens marginal även antecknat något när det gäller honom, och med viss osäkerhet går det att tyda detta till att han var verk­mäs­ta­re vid sten­kärls­fa­bri­ken. Hos Holm och hans hustru fanns även två gesäller man­tals­skriv­na. I 1749-års man­talslängd an­teck­na­des Johan Holm som död, men tyvärr är för­sam­ling­ens dödsböcker vid denna period i sådant skick att det inte har gått att närmare få fram när han avled. Denna verksamhet redovisas fort­sätt­nings­vis under rubriken Södertälje Sten­kärls­fa­brik.

Södertälje Sten­kärls­fa­brik

Av de uppgifter som går att få fram från man­tals­läng­der­na verkar det som att Johan Holm startade upp det som skulle bli Södertälje sten­kärls­fa­brik omkring 1744-45, och då möjligtvis vid den verkstad som tidigare brukats av Anders Steen. Efter Holms död vid slutet av 1740-talet blev hans änka kvar vid fas­tig­he­ten i 1:a Västra Kvarteret till­sam­mans med några gesäller och lärlingar, och därigenom går det att spekulera i att hon drev rörelsen vidare. Efter några år benämndes den fastighet där änkefru Holm samt gesäller och några lärlingar var man­tals­skriv­na för Takpanne- och Sten­kiä­rils samt Gålfstens Fabriquen. I 1759-års längd pre­ci­se­ra­des den personal som var man­tals­skriv­na där till sex gesäller vid sten­kärls­till­verk­ning­en och fyra arbetare vid takpanne- och golvstens-slageriet. Tyvärr finns inte man­tals­läng­der­na till­gäng­li­ga för alla år, utan det kan bli kortare och ibland längre avbrott mellan dess till­gäng­lig­het. I varje fall an­teck­na­des 1763 en Petter Ström som verks­ge­säll vid fabriken, där han fanns till­sam­mans med sex gesäller samt änkefru Holm och krukmakare Håkan Björ­kengren. Möjligtvis drev den sistnämnde till­sam­mans med en gesäll egen rörelse i krukmakare Holms gamla verkstad. Ägare till fabriken vid denna tid skall enligt till­gäng­li­ga uppgifter ha varit rådman Johan Hellberg. Osäkert dock när han övertog den, och lika osäkert är det om han, liksom ef­ter­trä­da­ren Fahlström, även hade fa­brikslo­ka­ler vid Snäckviken. Verk­sam­he­ten torde dock ha bedrivits i tämligen stor omfattning, eftersom det mestadels var fyra till sex gesäller man­tals­skriv­na vid fabriken. 1766 fick den emellertid en ny ägare genom Eric Johnsson Fahlström. Denne hade gått i lära hos sin äldre bror Anders Fahlström, vilken kom att bli teknisk och konst­när­lig ledare vid Rörstrand, även benämnd verk­mäs­ta­re. Eric Fahlström skulle också han bli en berömd person vid Rörstrands fabriker, och ti­tu­le­ra­des bland annat som pors­lin­s­ö­ver­mäs­ta­re. På grund av psykisk ohälsa fick han dock sluta vid Rörstrand och flyttade 1766 till Södertälje, där han då av rådman Hellberg övertog dennes sten­kärls­fa­brik. Under Fahlströms tid som ägare skall verk­sam­he­ten ha utvidgats och i en artikel av Arvid Bæckström i Svenskt bi­o­gra­fiskt lexikon skrivs att det vid fabriken till­ver­ka­des en mängd olika föremål, mestadels husgeråd, men under vissa år även en del vita, blå och gröna kakel. I Nordiska museets samlingar finns en pud­ding­form som anges vara tillverkad vid Södertälje sten­kärls­fa­brik, och som invändigt i botten har fått sig­ne­ring­en EJF 40 inristat i leran. Eric Fahlström fick sluta sina dagar den 15 oktober 1787 vid en ålder av 61 år, och som dödsorsak anges i dödsboken funnen död i sjön, alltså Mälaren. Som tillgångar i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning an­teck­na­des under rubriken fas­tig­he­ter bland annat En gård med tomt och åbyggnad med Värk­stä­der­ne till sten kärill fabriquens gång; kallad Snäckviken vid Mälaren. En gård uti Första Västra Qvarteret med en värkstad up i Staden Dessutom fanns stora ytor med åker, äng och to­baks­plan­tage på olika platser, men mestadels i anslutning till fa­briks­om­rå­det vid Snäckviken. För­fär­di­gadt Krukm. Arbete har tyvärr inte preciseras närmare än på detta sätt: Uti Ma­ga­zi­ner­ne och Värk­stä­der­ne befants Gods af diverse sorter samt Afsändt till Magazins Boden i Stockholm uti diverse sorter. Till detta tillkom Gods uti Magazins Bodarne i Stockholm.

Fas­tig­he­ten Snäckviken torde ha varit belägen vid Snäck­vik­sham­nen, längst norrut efter nuvarande Storgatan, och gården vid Första Västra kvarteret kan möjligen ha varit den fastighet som tidigare ägt och bebotts av krukmakare Johan Holm.

Fahlström var ogift och hade inga egna barn, så den som re­pre­sen­te­ra­de dödsboet var brodern Anders Fahlströms dotter Ulrica. Möjligtvis blev hon även sin farbrors arvinge, eftersom hennes far vid denna tid sedan länge var död. Året efter Eric Fahlströms frånfälle, alltså 1788, ingick hans brors­dot­ter i äktenskap med pors­lins­fab­ri­kö­ren Erik Korsberg. Okänt om brudgummen erhållit sin titel i samband med gif­ter­må­let med Ulrica Fahlström, eller om han varit verksam inom denna bransch sedan tidigare. Korsberg har emellertid inte gått att träffa på Södertälje, varken i dess mantals- längder eller hus­för­hörs­läng­der. Nu blev hans tid vid Södertälje sten­kärls­fa­brik inte så långvarig, eftersom han avled redan följande år. I stället tog hans änka, madam Ulrica Korsberg, över som ledare för fabriken. Ar­bets­styr­kan utgjordes under hennes första tid av tre gesäller samt möjligen även kruk­ma­ka­ren Håkan Björ­kengren. Denne var i varje fall man­tals­skri­ven vid fabriken fram till sin död 1795. Under de följande åren fanns där endast kvar en gesäll, och när Olof Norberg omkring 1799 lämnade fabriken för att som krukmakare driva egen rörelse torde verk­sam­he­ten vid Södertälje sten­kärls­fa­brik ha upphört. Ulrica Fahlström-Korsberg blev kvar vid Snäckviken under några år, men sedan lämnade även hon fas­tig­he­ten vid Mälare-Roten, vilken också kom att benämnas som nr 1-2 vid Första Östra Kvarteret.

Under avsnittet Industri och bergsbruk i skriften Sörm­lands­bo­ken; en skrift om hembygden från 1918, skrivs om sådana verk­sam­he­ter i Södertälje under 1700-talet bland annat detta: en ny­till­kom­men sten­kärls­fa­brik arbetande med fem skivor efter polsk art. Antalet drejskivor kan nog tyda på en tämligen omfattande verksamhet.

Återgår därmed till att berätta något yt­ter­li­ga­re om i varje fall några av Sö­der­täl­jes kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Nills Melander skall ha blivit mästare i staden 1733, och han har gått att se inskriven i man­tals­läng­der­na till­sam­mans med sin hustru vid Första Västra kvarteret från och med 1736. Där fanns han sedan till och med 1744, men följande år har han inte längre gått att återfinna där. Eventuellt har han då avflyttat från orten eller avlidit. För­sam­ling­ens dödsbok är tyvärr vid denna tid på många ställen i det närmaste oläsbar, så några uppgifter har inte gått att hämta där.

Håkan Björ­kengren, enligt hus­för­hörslängd född 1734, har i man­talsläng­den gått att se som gesäll hos Johan Holms änka från omkring 1750-talets mitt, och i 1762 års längd benämndes han som krukmakare. Tyvärr blir det en del gissningar angående hans verksamhet, men i man­tals­läng­der­na tycks han ha funnits i anslutning till änkefru Holm, men även till Sten­kärls­fa­bri­ken. En spe­ku­la­tion är att han ar­ren­de­ra­de Johan Holms gamla verkstad vid Första Västra kvarteret. Till att börja med av änkan, och sedan av rådman Hellberg och Eric Fahlström efter att Sten­kärls­fa­bri­kens hu­vud­sak­li­ga produktion flyttat till Snäckviken. Efterhand blev han ägare till den fastighet där han var bosatt samt hade sin verkstad, och förutom hustru ingick även någon gesäll i hushållet. Kruk­ma­kar­mäs­ta­re Håkan Björ­kengren avled dock den 16 november 1795, och i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat gården nr 22 i 1:a Västra kvarteret med tomt och åbyggnader samt ka­kel­ugns­makar­verk­stad och en liten trädgård. Dessutom verk­sta­dens in­ven­ta­ri­er och tillbehör.

Gården nr 22 i 1:a Västra kvarteret i Turinge Roten övertogs några år senare av Olof Norberg, vilken enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter var född 1768 i Bergslagen. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des under perioden 1791-94 hos Isaac Lehman i Stockholm, och därifrån kom han 1798 som gesäll till Ulrica Korsbergs sten­kärls­fa­brik i Södertälje. I samband med att Norberg blev mästare år 1800 övertog han Björ­kengrens gård med verkstad. Till­sam­mans med hustru och tre söner samt gesäller och lärlingar blev han sedan bosatt och verksam där fram till sitt frånfälle den 12 juni 1831. I hans boupp­teck­ning an­teck­na­des som tillgångar bland annat Gårds­e­gen­do­men N:o 22 i Stadens Första Wästra Qwarter. Tyvärr har handlingen blivit väldigt svår att läsa, men under rubriken Wärkstaden finns de vanliga in­ven­ta­ri­er­na som drejskivor och kvarnar, men även fär­dig­gjort och pågående arbeten. För­mod­li­gen drev änkan rörelsen vidare under en tid med hjälp av en av sönerna och andra gesäller, men den 6 februari 1835 gick detta att läsa i Post- och Inrikes Tidningar: Uti Södertelje Stad är en Ka­kel­ugns­ma­ke­ri-rörelse, med Werkstad, Werktyger och Boningshus, nu ledig att arrendera. Un­der­rät­tel­se om willkoren erhålles hos un­der­teck­nad. Södertelje den 12 Jan. 1835. Christina Norgren, Ka­kel­ugns­ma­ka­re­En­ka.

Möjligen blev ka­kel­ugns­ma­ka­ren Eric Sundin arrendator under några enstaka år, innan han startade egen verksamhet på annan plats i staden. Mer om Sundin senare i denna do­ku­men­ta­tion.

Den 30 oktober 1837 var denna annons införd i Göteborgs Handels- och Sjö­farts­tid­ning:

Genom offentlig Auktion, som anställes å Rådhuset härstädes, Lördagen den 13 nästinstun­dan­de Januari, kl. 12 på dagen, kommer Gårds­e­gen­do­men N:o 22 uti denna Stads 1:sta Westra Qvarter att till den högst­bju­dan­de försäljas. Åbyggnaden består af Boningshus med 3:ne rum, Kök, Bod, Källare och Vind, Ka­kel­ugns­ma­ka­re­verk­stad, Brännhus med ugn, nödiga Uthus samt en liten Trädgård. Egendomen får tillträdas den 1 näst­kom­man­de April. En fjerdedel af kö­peskil­ling­en erlägges vid klubb­sla­get, samt åter- stoden den 1 Oktober nästa år. Södertelje den 17 Oktober 1837. På Auktions-Kammarens vägnar, J. W. Wiberg.

Något kruk- eller ka­kel­ugns­ma­kar­folk har dock inte gått att se vid denna gård efter detta, så troligtvis kom där inte fort­sätt­nings­vis att bedrivas någon sådan verksamhet.

Isaac Ahlgren skall enligt hus­för­hörsläng­dens an­teck­ning­ar ha blivit född 1748. Lärotiden till­bring­a­des hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Sven Liman i Karlshamn under perioden 1763-68. Men det var från Stockholm han kom när det 1781 blev dags att bosätta sig i Södertälje, där han följande år blev mästare. Ahlgren bosatte sig i en gård vid 2:a Västra kvarteret och där fick han efter en tid sällskap av en hustru, men även av någon gesäll och lärling. Kruk­ma­kar­mäs­ta­re Ahlgren blev änkeman i september 1811, och bara några månader senare, den 3 mars 1812, fick han följa sin hustru i graven. I boupp­teck­ning­en an­teck­na­des bland till­gång­ar­na till exempel Gården N o 15 i Stadens Andra Wästra Qvarter med tomt och en byggnad. samt Ett partie af diverse sorters för­fär­di­gat Stenkjärls Arbete.

År 1809 hade gesällen Nils Johansson till­sam­mans med sin hustru kommit in­flyt­tan­de till Ahlgrens från Stockholm. Efter ar­bets­gi­va­rens frånfälle fick han ta över Ahlgrens verkstad, men redan den 12 september 1813 var det även dags för ka­kel­ugns­ma­ka­re Johansson att lämna jordelivet. I boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat Ett partie obrändt kakel och Stenkjäril. Någon kruk-eller ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het har därefter inte gått att se vid denna gård.

Eric Sundin föddes 1809 i Stockholm och där gick han under perioden 1827-30 i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Bengt Adolf Schmidt. Som ka­kel­ugns­ma­ka­re kom han till­sam­mans med hustru och barn 1835 till Södertälje, troligtvis då som arrendator av änkefru Norgrens verkstad. I samband med erhållet mästarbrev tre år senare bosatte sig familjen vid gård nr 38 (138) i Första Västra kvarteret. I hushållet ingick då även någon gesäll och lärling. Ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Eric Sundin avled den 28 juli 1843, två månader efter sin hustrus hädanfärd.

Elias Ahlqvist kom till världen den 6 juli 1819 i Skara, och där gick han även i lära hos en av stadens ka­kel­ugns­ma­ka­re. 1837 blev det flytt till Södertälje, där lär­lings­ti­den kom att fortsatta hos Eric Sundin. Först vid änkefru Norbergs verkstad och därefter vid gård nr 38 när Sundin flyttat dit. Efter att ha blivit gesäll begav sig Ahlqvist år 1840 till Norrköping, men återvände tre år senare till Södertälje för att arrendera den då avlidna Sundins verkstad. Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar hade han en till två gesäller samt någon lärling till hjälp i sin verksamhet, men 1851 flyttade han till­sam­mans med hustru och barn till Vänersborg. Fyra år senare flyttade familjen vidare till Stockholm, där fa­mil­je­fa­derns titel blev ka­kel­ugns­ar­be­ta­re och ka­kel­ugns­ma­ka­re. Där avled Elias Ahlqvist den 28 juni 1878.

Ka­kel­ugns­makar­verk­sam­he­ten vid gård nr 38 i Första Västra kvarteret upphörde inte i samband med Ahlqvists flytt därifrån, utan den skulle i stället fortsätta genom Rickard Wilhelm Wiberg, vilken enligt fö­del­se­bo­kens uppgifter skall ha blivit född den 7 februari 1829 i Bankekinds (tidigare Svinstads) socken, Ös­ter­göt­lands län. Till­sam­mans med föräldrar och syskon blev han så småningom bosatt vid Hanstaviks gods i Södertälje lands­för­sam­ling, och därifrån kom han 1844 som lärling till Ahlqvist inne i Södertälje. Som gesäll blev det 1849 någon tids arbete i Linköping innan det två år senare var dags att återvända till Södertälje för att ta över verkstaden vid gård nr 38, där det efter en tid kom att finnas en hustru vid hans sida och efterhand även barn. I hushållet ingick också några gesäller och lärlingar. Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar anger vissa år tre gesäller och en lärling i tjänst hos Wiberg. Tiderna skulle dock bli sämre, och den 29 februari 1868 kungjordes detta i Södertelge Tidning:

Genom offentlig Auktion, som hålles inför Ma­gi­stra­ten å Rådhuset härstädes Måndagen den 30 Mars in­ne­wa­ran­de år kl. half 1 på dagen, försäljes i upp- och afslag Kakelugns- ma­ka­re­mäs­ta­ren R. W. Wibergs kon­kurs­mas­sas egande gård och tomt med gammalt tomtnummer 38 och nyaste gårds­num­mer 152 i denna stads Första Westra qvarter, salu- wärderad till 2,250 Rdr Rmt. Af kö­peskil­ling­en skall 500 Rdr betalas wid klubb­sla­get och återstoden, jemte ränta från auk­tions­da­gen, erläggas inom en månad derefter, såwida icke annorledes kan öfwerens­kom­mas med in­teck­nings­hafwar­ne. Södertelge den 21 Februari 1868. Ma­gi­stra­ten.

I samma tidning en månad senare var så denna kungörelse införd:

Genom offentlig Auktion, som håller uti Gården N:o 152 wid Östra Ox­backs­ga­tan här i staden Tisdagen den 7 April in­ne­wa­ran­de år. Från kl. 2 e.m., försäljes åtskillig Ka­kel­ugns­ma­ka­ren R. W. Wibergs konkursbo tillhörig lösegendom, bestående af: Guld, Silfwer, Koppar, Tenn, Messing, Jern- och Blecksaker, Glas, Porslin, Trädkärl, Linne, Duktyg, Sängkläder, Möbler, deribland 2 sängar, 1 Soffa, 2 Byråar, 1 Skänk, 1 Kommod, Bord, Stolar, Lampetter, Speglar m.m., äfwensom diverse Werk­stads­in­ven­ta­ri­er samt dels brända och dels obrända kakel, Ecken, Friser, Simsar och Stenkärl. Kände säkre inropare erhålla Trenne månaders be­tal­nings­an­stånd. Södertelge den 27 Mars 1868. Auk­tions­kam­ma­ren.

Makarna blev därefter bosatta som hy­res­gäs­ter på olika platser i staden och R W Wiberg fortsatte sitt yrke som ka­kel­ugns­ma­ka­re, giss­nings­vis då enbart med re­pa­ra­tio­ner samt upp­sätt­ning av kakelugnar, och den 9 maj 1877 klargjorde han detta i orts­tid­ning­en: På förekommen anledning får un­der­teck­nad härmed till­kän­na­gifva staden och ortens respektive innevånare, att jag drifvit och fort­fa­ran­de drifver Ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket här i staden, till alla dess delar; och får derutinnan mig vördsamt re­kom­men­de­ra. Södertelge i Maj 1877. R. V. WIBERG. Ka­kel­ugns­ma­ka­re-Mästare.

Efter en tids svår sjukdom avled ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Rickard Wilhelm Wiberg den 17 december 1901 i Södertälje.

Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten vid gård nr 152 fortsatte efter Wibergs konkurs vidare av August Wilhelm Sjöström, vilken hade sett dagens ljus för första gången den 25 september 1844 i småländska Barnarp. Tolv år gammal flyttade gossen till­sam­mans med den övriga familjen till Jönköping, där han efter någon tid kom i kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Som gesäll blev det 1865 en flytt till Sigtuna, varifrån han sex år senare begav sig till Södertälje, de två första åren som gesäll vid gård nr 152, men från 1873 som kakelugns- ma­ka­re­mäs­ta­re vid denna gård. Detta of­fent­lig­gjor­des den 5 april detta år genom annons i Södertelge Tidning:

Un­der­teck­nad, som här i staden wunnit rättighet för be­drifvan­de af kakelugns- ma­ke­riyr­ket, re­kom­men­de­rar mig härmedelst till stadens och ortens respektive innewånare för emot­ta­gan­de af alla sorters arbeten som till nämnde yrke höra, jemte billiga priser samt ferm expedition. Glaserade Lerkärl finnas ständigt. Södertelge i April 1873. A. W. Sjöström, Ka­kel­ugns­ma­ka­re. Adress: N:o 152 Första Wästra qwarteret.

I hans hushåll kom det, förutom hustru och barn, även att finnas någon gesäll och vissa tider också en lärling. Den 9 juni 1877 lät Sjöström införa en annons med följande lydelse i Södertelge Tidning: Wackra Kakelugnar, Lerkärl samt Blomkrukor ett wäl sorterat lager till salu hos un­der­teck­nad i f.d. Wibergs werkstad, Oxbacken N:o 152, re­kom­men­de­rar mig hos respektive kunder så wäl i staden som landsorten. Södertelge i Juni 1877. A. W. Sjöström.

Följande år an­non­se­ra­de han om en lerkran till salu, och möjligtvis hade han då fun­de­ring­ar på att upphöra med sin till­verk­ning. Ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re August Wilhelm Sjöström fick lämna jordelivet den 1 juni 1880, och i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat Gården och tomten med gammalt tomtnummer 38 samt nyaste gårds­num­mer 152 i Södertelge stads 1:a Wästra qvarter och diverse verk­stads­ma­te­ri­a­ler samt diverse kruk­ma­ka­re­gods dels brändt och dels obrändt. För­mod­li­gen var det Sjöströms verkstad som avsågs i den annons som blev publicerad i Dagens Nyheter den 13 augusti 1880 och hade följande lydelse: En ka­kel­ugns­ma­ka­re­verk­stad med brännugn och in­ven­ta­ri­er jemte 3 rum och kök i Södertelje kan i anseende till dödsfall på förmånliga vilkor få arrenderas eller köpas efter över­ens­kom­mel­se med Bygg­mäs­ta­re Tjäder, adress Södertelje. Osäkert om det blev någon fortsatt kruk- eller ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het vid denna verkstad. I varje fall har det därefter inte gått att se någon med anknytning till yrket vid gård nr 152, förutom att ka­kel­ugns­ma­ka­ren Goldmann var bosatt där en kort period under 1890-talet.

De ka­kel­ugns­ma­ka­re som fort­sätt­nings­vis omnämns torde hu­vud­sak­li­gen ha utövat sitt yrke genom upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar.

Johan Albert Ihlander skall enligt fö­del­se­bo­ken ha varit född den 6 oktober 1846 vid Näfve­kvarns bruk i Sö­der­man­land Familjen var senare bosatt på andra platser i detta landskap, men även i Östertälje och Tveta i nuvarande Södertälje kommun. Ihlander kom så småningom att driva en ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se I Stockholm, men 1873 blev det en flytt till Södertälje till­sam­mans med hustrun, som här­stam­ma­de från denna stad. In­flytt­ning­en meddelades på detta sätt i Södertelge Tidning den 12 april 1873: Un­der­teck­nad, Ka­kel­ugns­ma­ka­re från Stockholm, re­kom­men­de­rar sig till alla i yrket hörande arbeten, fort och wäl samt till billigaste priser; pris­ku­ran­ter och ritbok finnas att tillgå. Södertelge den 5 April 1873. J. Albert Ihlander, Adress: Prest- eller Stock­holms­ga­tan N:o 162.

Paret bosatte sig redan samma år vid hennes för­äld­ra­hem, gården N:o 78 Viksgatan. Till­sam­mans med hustru och barn blev det vid 1870-talets senare del några års vistelse i Örebro, där fa­mil­je­fa­dern drev en ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se, men 1880 var familjen åter i Södertälje. Där gick denna annons att läsa i tidningen Gripen två år senare: Kakelugnar af alla sorter, äfven med inbrända färger i guld, samt stenkärl, hos J. A. Ihlander, Ka­kel­ugns­ma­ka­re. Viksgatan N:o 78.

Vid denna tid hade han mestadels två personer anställda, och så sent som 1905 sökte han via annonser efter två skickliga ka­kel­ugns­ma­ka­re. Johan Albert Ihlander avled den 26 augusti 1913.

Julius Philip Goldman anges i hus­för­hörs­läng­der ha blivit född den 18 januari 1860 i Tyskland. Efter några år som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Stockholm kom han 1887 till Södertälje, och lät då införa denna annons i tidningen Gripen: Un­der­teck­nad re­kom­men­de­rar sig till allt slags ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­te. Obs. Allt slags kakelgods finnes att tillgå till fabrikens notering. J. Goldman, Ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Efter att ha varit bosatt på olika platser i staden återvände ka­kel­ugns­ma­ka­re Goldman år 1896 till Stockholm, och där avled han den 5 oktober 1920.

Lars Erik Holmberg anges i hus­för­hörs­läng­der ha blivit född den 13 april 1833 i Ösmo. Ung­dom­så­ren till­bring­a­des bland annat som dräng i Stockholm. Men så småningom kom han att hamna i ka­kel­ugns­makar­bran­schen och som gesäll var han från 1864 verksam i Sundsvall, Västerås, Stockholm, Örebro, Skänninge och Linköping innan det år 1890 blev en flytt till Södertälje till­sam­mans med hustrun. Efter några år ti­tu­le­ra­des han som ka­kel­ugns­ma­ka­re och 1903 an­non­se­ra­de han om sina tjänster: Un­der­teck­nad åtager sig upp­sätt­ning av gamla såväl som nya kakelugnar. Mycket billigt pris. Ragn­hilds­ga­tan nr 12 L E Holmberg. Ka­kel­ugns­ma­ka­re. Några år senare benämndes han både som före detta ka­kel­ugns­ma­ka­re och som fattig. Lars Erik Holmberg fick lämna jordelivet den 18 maj 1920.

Anders Tobias Johansson Malmgren var född den 8 oktober 1838 i Malmö, och i denna stad kom han också i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Som gesäll arbetade han en tid i Göteborg, men återvände därefter till Malmö. Efter att ha bildat familj blev det en lång periods arbete som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Stockholm, men sedan han blivit änkeman gav han sig ut på resande fot igen, med besök i bland annat Sölvesborg, Malmö, Oslo och Oskarshamn, för att därefter återvända till Stockholm. Därifrån kom han så 1909 till Södertälje. Efter en för­hål­lan­de­vis lång tid i Södertälje flyttade han 1915 till Malmö, varifrån han fem år senare återigen begav sig till Stockholm. Där slutade A T Malmgren sina dagar den 21 januari 1923 vid Sab­bats­bergs ål­der­doms­hem. Två av Malmgrens söner skulle komma att vara verksamma som ka­kel­ugns­ma­ka­re respektive krukmakare i Södertälje.

Under en period när ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Anders Tobias Malmgren och hans hustru var kyr­ko­bok­för­da vid Göteborgs Gar­ni­sions­för­sam­ling fick de den 13 augusti 1865 sonen Carolus Isidor Malmgren. Efter en tid återvände för­äld­rar­na med sonen till hemstaden Malmö, och där blev de sedan kvar under en längre period. 1876 flyttade de dock till Helsing­borg, där sonen Ingjald Martius föddes, och två år senare till Stockholm. I hu­vud­sta­den bildade Carolus Isidor många år senare egen familj, och ti­tu­le­ra­des som ka­kelar­be­ta­re, När han 1909 flyttade till Södertälje till­sam­mans med sina barn och fadern hade han blivit änkeman, men även ingått i nytt äktenskap. I Södertälje blev titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, och till­sam­mans med sin familj samt fadern Anders Tobias kom de, i varje fall under den första tiden, att vara bosatta vid Törnkullen. Carolus Isidor Malmgren med hustru och barn fick sedan sitt boende på olika platser i Södertälje fram till sin hädanfärd den 16 juni 1944.

Carl Eric Ringholm kom till världen den 20 oktober 1875 i Vimmerby, och där torde han ha fått gå i lära hos sin styvfar som var ka­kel­ugns­ma­ka­re i denna stad. År 1900 flyttade Ringholm till Kisa, men redan två år senare begav han sig till­sam­mans med nybliven hustru till Södertälje, där han etablerade sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re. En tid förekom hans annonser ofta i orts­tid­ning­en, och under 1906 gick denna att läsa ett flertal gånger i Södertälje Tidning: Alla sorters kakelugnar och köks­spis­lar uppsättas. Re­pa­ra­tio­ner och om­sätt­ning­ar utföras fort, väl och till platsens billigaste pris af Ka­kel­ugns­ma­ka­re Eric Ringholm.

Följande år, alltså 1907, återvände Ringholm till sin fö­del­se­bygd, men skulle senare ännu en gång bosätta sig i Kisa, och där avled han den 3 januari 1936.

Frans Oskar Schill såg dagens ljus för första gången den 19 januari 1876 i Lista socken något utanför Eskilstuna. Till­sam­mans med föräldrar och ett stort antal syskon blev det senare en flytt till in­til­lig­gan­de Västermo, och därifrån begav sig Frans Oskar 1897 in till Eskilstuna för att komma i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Lär­lings­ti­den fortsatte två år senare i Norrköping, men år 1900 begav han sig till Nyköping för att som ka­kel­ugns­ma­ka­re tre år senare återvända till Norrköping. Till­sam­mans med nybliven hustru blev det yt­ter­li­ga­re två år senare ännu ett besök i Nyköping innan makarna 1907 bosatte sig i Södertälje. Familjen utökades efterhand och fick efter en tid sitt hem i egen fastighet vid ett ställe som benämndes Schills­borg. Där var även Carolus Isidor Malmgren en period bosatt med sin familj, och möjligtvis hade de båda ka­kel­ugns­ma­kar­na ett samarbete. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Frans Oskar Schill blev kvar vid Schills­borg i Södertälje fram till sitt frånfälle den 18 november 1946.

David Fredrik Löfqvist föddes den 20 februari 1867 i Trosa lands­för­sam­ling som son till kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­ren Carl Fredrik Löfqvist och dennes hustru. David begav sig sjutton år gammal till Vagnhärad för en tjänst som båtsman, men fyra år senare, alltså 1888, återvände han till för­äld­rar­na, som då bosatt sig vid Blombacka i Södertälje. Där hade fadern startat upp en kruk- och möjligtvis även en ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se, vid vilken sonen troligtvis fick hjälpa till. Efter att ha ingått i äktenskap flyttade David med hustrun till egen fastighet vid Olivelund och fick då även titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re. I en tid­nings­ar­ti­kel från 1904 berättades att det var Löfqvist som hade satt upp ka­kel­ug­nar­na vid Botkyrka för­sam­lings då nyuppförda skolhus vid Riksten. Den före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren David Löfqvist lämnade till­sam­mans med sin hustru Södertälje 1929 för att i stället bosätta sig i Stockholm, där han avled fem år senare.

Det fanns na­tur­ligt­vis yt­ter­li­ga­re personer i Södertälje som under 1900-talet utövade ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket genom upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar, men det får bli en be­gräns­ning till de nu nämnda.

Det var även en del personer som under 1800-talets senare del samt under 1900-talet benämndes både som ka­kel­ugns­ma­ka­re eller krukmakare, så deras yrkesroll är rätt så oklar. Möjligen bedrev de ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket jämsides med en viss ler­kärls­till­verk­ning. Redovisar här några av dessa.

Carl Fredrik Löfqvist var född den 18 december 1839 i Kärnbo socken, och vid fjorton års ålder kom han i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Leckström inne i Mariefred. Som gesäll flyttade han 1859 till Södertälje, men återvände till­sam­mans med nybliven hustru redan följande år till Mariefred. Under en tid arrenderad han sin läro­mäs­ta­res änkas verkstad, innan det 1863 var dags att flytta till Trosa. Där blev han och hans familj sedan kvar fram till 1886, då Blombacka i Södertälje skulle bli deras nya bostadsort. I Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar benämndes Löfqvist som krukmakare och skall i varje fall under vissa år haft en person i arbete. Hustrun avled 1892, och i hennes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat ett lager stenkärl samt lägenheten Blombacka. Fyra år efter sin hustrus frånfälle återvände Löfqvist till Trosa, och där till­bring­a­de han sedan sin tid fram till dess att det den 5 januari 1913 var dags att göra henne sällskap i graven. Makarna Wallins barnaskara i Toresunds socken utökades den 25 oktober 1869 med en son, nämligen Anders Fredrik Wallin. Redan två år senare flyttade dock familjen till Ytter Selö, och där fick Anders Fredrik så småningom arbete som dräng på olika ställen. Arton år gammal begav han sig till Arboga för att komma i kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra hos en av stadens mästare, men flyttade 1895 som kruk­ma­kar­ar­be­ta­re till Mariefred. Men redan följande år bosatte han sig till­sam­mans med hustru vid lägenheten Blombacka i Södertälje. Där hyrdes bostad, och troligtvis även verkstad, av Carl Fredrik Löfqvist som nyligen flyttat till Trosa. I Södertälje Tidning gick denna annons att läsa den 30 mars 1897:

Lerkärl och Blomkrukor tillverkas af un­der­teck­nad till billiga priser och re­kom­men­de­ras. A. F. Wallin. OBS. För­sälj­ning på Stora torget alla Lördagar. Hustrun avled emellertid endast två år efter in­flytt­ning­en, alltså 1898, och i hennes boupp­teck­ning an­teck­na­des bland till­gång­ar­na ett lager av fär­dig­gjor­da stenkärl samt fordringar hos ett flertal träd­gårds­mäs­ta­re. Han ingick efter en tid i nytt äktenskap, och i hushållet fanns, förutom en hel del barn, även någon kruk­ma­ke­ri­ar­be­ta­re. Enligt tid­nings­upp­gift uppgick ar­bets­styr­kan vid 1910- talets mitt till tre personer. Familjen lämnade Blombacka 1906 och bosatte sig då i egen fastighet vid Brolunda, där möjligen en ny verkstad byggdes upp. Ända fram till 1916 fanns det kruk­ma­kar­ar­be­ta­re kyr­ko­bok­för­da hos familjen, men vid denna tid hade det nog blivit mer ovanligt att anställda var bosatta hos sin ar­bets­gi­va­re, utan de hade mestadels ett eget boende. Krukmakare Anders Fredrik Wallin fick sluta sina dagar här på jorden den 13 juli 1933, och som tillgångar i hans boupp­teck­ning an­teck­na­des bland annat stadsägan N:o 106 Brolunda och som verk­stads­in­ven­ta­ri­er upptogs elmotorer, färgkvarn, lervals, drejskivor och diverse hand­verk­tyg samt dessutom ett parti krukor i lager. Bland ford­ring­ar­na fanns även i denna boupp­teck­ning sådana hos några han­dels­träd­går­dar, men även hos Långbro sjukhus och ett flertal pri­vat­per­so­ner.

Sonen Anders Ture Wallin, född den 6 februari 1896 i Arboga, fick säkerligen tidigt komma i arbete vid sin faders verkstad och blev även han krukmakare så småningom. Efter att ha ingått i äktenskap var han till­sam­mans med hustru och barn fort­sätt­nings­vis bosatt i för­äld­ra­hem­met vid Brolunda, och troligtvis tog han över verkstaden efter sin far. Hur länge han sedan drev denna verksamhet är oklart, men i Sveriges befolkning 1960 fanns han fort­fa­ran­de som krukmakare bosatt vid Brolunda till­sam­mans med sin hustru. Dock torde han kanske inte ha varit verksam i sitt yrke ända fram till sitt frånfälle den 3 oktober 1975.

Ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Anders Tobias Malmgrens yngsta son Ingiald Martius Orvar Malmgren föddes den 2 september 1877 när för­äld­rar­na och den äldre brodern Carolus Isidor till­fäl­ligt vistades i Helsing­borg. Följande år flyttade familjen till Stockholm, och där växte Ingiald Martius upp och var bosatt fram till 1907, förutom några år vid se­kel­skif­tet mellan 1800- och 1900-talen då han till­sam­mans med sin far och bror vistades i Oslo. Efter att ha ingått i äktenskap flyttade han som ka­kel­ugns­ma­ka­re till­sam­mans med hustru och barn år 1907 till Södertälje. I Stock­holms­tid­ning­en gick det den 7 juni 1913 att läsa denna annons: En eller två nyktra drejare får sta­dig­va­ran­de kondition Södertelje ler­va­ru­fa­brik, I.M. Malmgren. Var denna fabrik var belägen har det inte gått att få fram några uppgifter om, men från och med 1914 var familjen kyr­ko­bok­förd vid Björkliden. På samma ställe fanns då även kruk­ma­kar­ar­be­ta­ren Klas Fredrik Ström med hustru och barn bosatt. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Malmgren lämnade dock Björkliden och Södertälje 1915 för att flytta till Döderhult i Småland till­sam­mans med sin familj. Klas Fredrik Ström blev dock kvar vid Björkliden under yt­ter­li­ga­re två år, och möjligtvis drev han under denna tid verk­sam­he­ten vidare. Familjen Malmgren flyttade efter två år i Döderhult vidare till Oskarshamn, för att senare fortsätta till Nässjö och 1927 återvände de till Stockholm. I 1940-års folk­räk­ning fanns Ingiald Martius Malmgren som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Enskede, och där avled han den 5 mars 1941.

Össeby-Garn

Lilla Garns kakel- och sten­kärls­fa­brik.

Den 21 november 1873 gick det att läsa denna notis i Tidningen Upsala:

Ett wackert föredöme är or­gel­nis­ten W. O. Söderberg i Öster Garns socken i Roslagen, som wid sitt hem på en torr stenbacke anlagt en präktig trädgård med bland annat 200 fruktträd, planterade af honom sjelf. Herr Söderberg har dessutom på egen bekostnad anlagt en ång­båts­bryg­ga och en smedja samt satt upp en ka­kel­ugns­fa­brik och ett bageri, hwarjemte han äfwen är förlagsman åt en han­dels­af­fär. Wackert är att alla hans företag i främsta rummet äro afsedda att gagna den ort, der han bor. Det enda offentliga erkännande som han hittills wunnit, är att han fått medalj för vac­ci­na­tion. Herr Söderberg har emellertid wisat hwad en man med wilja och fos­ter­lands- kärlek kan uträtta äfwen med inskränkta medel.

Den person som beskrevs med dessa hedrande rader, endast en dryg månad före dennes död, var klockaren och organisten Wilhelm Oscar Söderberg, född den 23 april 1821 i Garn, Össeby-Garns socken i nuvarande Vallentuna kommun. Han hade 1861 flyttat in vid Kloc­ka­re­går­den i Lilla Garn från annan plats i socknen till­sam­mans med sin familj. Där byggde han bland annat upp en kruk- och kakelugns- verkstad, men säkerligen deltog Söderberg själv inte i arbetet i verkstaden, utan till detta hade han inlejda ka­kel­ugns­ma­ka­re och gesäller. Den förste ka­kel­ugns­ma­ka­ren flyttade in vid Kloc­ka­re­går­den 1868, och möjligtvis var det då som kruk- och kaklugns­makar­verk­sam­he­ten i Lilla Garn påbörjades. Något år senare hade det även anlänt ett par gesäller, bland annat Johan Fredrik Öberg, till platsen. Verk­sam­he­ten an­teck­na­des i Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar som en fa­briks­rö­rel­se från och med 1871 och med en till­verk­ning som utgjordes av diverse lerkärl. Wilhelm Oscar Söderberg fick lämna jordelivet den 25 december 1873, och i den ef­ter­föl­jan­de och omfattande boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat ka­kel­ugns­fa­brik med dess in­ven­ta­ri­er samt in­ne­lig­gan­de lager stenkärl.

Verk­sam­he­ten drevs vidare av sterbhuset (dödsboet) under en kort period, men övertogs därefter av gesällen Johan Fredrik Öberg. Öberg var född den 30 mars 1834 i Järfälla socken, men flyttade senare till Stockholm för att där komma i lära. Efter några år hos en ka­kel­ugns­ma­ka­rän­ka flyttade han 1852 till Mariefred och fortsatt lär­lings­tid. Fyra år senare fortsatte han till Norrköping, där han blev gesäll. Efter en tid i Sö­der­kö­ping kom han till­sam­mans med nybliven hustru år 1868 att bli bosatt i Linköping, och tre år senare kom de så till Söderbergs i Lilla Garn. Där arbetade Öberg till att börja med som gesäll, men några år efter Söderbergs död övertog han verkstaden, och i Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar från 1875 angavs han som ägare till den rörelse där ar­bets­styr­kan utgjordes av en mästare och tre arbetare samt där till­verk­ning­en utgjordes av diverse lerkärl. Två år senare hade kakel tillkommit bland det som till­ver­ka­des. Troligtvis upphörde kruk- och ka­kel­ugns­till­verk­ning­en vid Lilla Garn vid 1870-talets slut, i varje fall hade då ar­bets­fol­ket lämnat platsen och Johan Fredrik Öberg med familj gjorde detsamma år 1880. Han bosatte sig då vid fas­tig­he­ten Sandvreten, Körlinge, även den i Össeby-Grans socken. Möjligen startades där upp en egen verkstad, för i den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter ka­kel­ugns­ma­ka­re Öbergs död den 12 april 1889 går det bland till­gång­ar­na se Ett parti obrända kärl jemte verktyg

I en stuga på en tomt i närheten av för­äld­ra­hem­met vid Lilla Garn bosatte sig en av Söderbergs söner till­sam­mans med sin hustru. Denna fastighet, som senare fick namnet Klockar­borg, ägs och förvaltas numera av föreningen Klockar­borgs vänner. Gården är öppen för visning under vissa tider, och där finns till exempel en kruka som är tillverkad vid Lilla Garns kakel- och sten­kärls­fa­brik. Detsamma gäller möjligtvis även för den kakelugn som finns uppsatt där.

Stort tack till Anette Hemberg, Klockar­borgs vänner.

Kårsta

Gustaf Ferdinand Granberg föddes den 26 mars 1822 i Örebro, och i denna stad torde han även ha kommit i lära hos någon ka­kel­ugns­ma­ka­re. I varje fall arbetade han där under en tid som gesäll hos en sådan, innan det 1844 blev en flytt till Norrtälje för arbete hos Hallenius och därefter hos Lindin. År 1846 kom han till Kårsta socken och blev till­sam­mans med nybliven hustru bosatt vid Söderhall. Granberg blev dock änkeman redan två år senare, och i hustruns boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat en drejskiva, en kiselkvarn, sex simsformar, tre ka­kel­for­mar, åtta glaserade kakelugnar, en oglaserad kakelugn, 150 stycken diverse blomkrukor samt diverse sorters stenkärl. Efter att ha ingått i nytt äktenskap och bosatt sig vid Gustafs­berg blev han ännu en gång änkeman 1873. I denna hustrus boupp­teck­ning återfanns bland till­gång­ar­na till exempel ett parti kakelugnar och ett parti stenkärl. Det blev yt­ter­li­ga­re ett giftermål för Granberg, och han fick även uppleva att för tredje gången bli änkeman. I den boupp­teck­ning som då upp­rät­ta­des, blev också denna gång ett parti kakelugnar och ett parti stenkärl antecknade bland till­gång­ar­na. Efter den tredje hustruns frånfälle fick ka­kel­ugns­ma­ka­re Granberg flytta till socknens fat­tigstu­ga, och där avled han den 19 september 1889.

Gottröra

Anders Hallenius skall enligt hus­för­hörs­läng­der­nas uppgifter ha blivit född 1768 i den sörm­länds­ka socknen Forssa. Från Stockholm kom han 1795 som lärling till ka­kel­ugns­ma­ka­re Åkerberg i Sigtuna, men huruvida ovanstå­en­de uppgifter stämmer är osäkert, eftersom det nog torde ha varit tämligen ovanligt vid den tiden att vara lärling vid 27-års ålder. I varje fall lämnade han och hans hustru Sigtuna tre år senare för att tjänstgöra som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid Ro­sers­bergs slott (kungsgård) i Norrsunda socken. Där föddes sonen Carl Gustaf år 1804, men familjen flyttade 1819 till Föret i Gottröra socken. Där kom det även att ingå någon gesäll i hushållet, och i Kom­mers­kol­le­gi­ums handling anges en till­verk­ning av kakelugnar och stenkärl vid Wäng­sjö­bergs ägor i Långhundra fögderi. I 1829- års fa­briks­be­rät­tel­se skrevs även detta: Kan å anseende till Hallenius fattigdom och höga ålder samt brist på god lera ej upptagas till högre än ett värde af 40 rd banco. Tre år senare fanns detta tillägg:

Å Wäng­sjö­bergs ägor idkas jämväl Kakelugns- och Sten­kä­rils­till­verk­ning , hvilken såsom icke grundande sig på några Kongl. Commersie Collegie Pri­vi­le­gi­er, utan drifves af en gammal å Ro­sers­bergs kungsgård förut bosatt ka­kel­ugns­ma­ka­re som vid sin aff­lytt­ning från kungs­går­den skall hafva erhållit skriftligt tillstånd att sitt nä­rings­fång var hälst han ville få utöfva, väl ej kan anses såsom någon Fabrik, men uptagas dock här.

Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Hallenius avled den 26 december 1836 och i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning an­teck­na­des som tillgångar bland annat ett parti diverse sorters stenkäril samt ett parti ka­kel­ugns­ma­ka­rewerk­tyg. Någon fort­sätt­ning av kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­he­ten vid Föret har inte gått att se enligt till­gäng­li­ga handlingar.

Finsta, Skederids socken

Enligt uppgift från lokalt håll skall fas­tig­he­ten Carlsro (Karlsro) ha varit belägen mitt emot där Ske­de­rids­vä­gen ansluter till Finsta­vä­gen (väg 77). På platsen bedrevs det en tid under 1900-talet me­je­ri­verk­sam­het.

Anders Hallenius son Carl Gustaf Hallenius skall enligt hus­för­hörs­läng­der­nas uppgifter ha blivit född den 28 augusti 1804 i Norrsunda församling. Emellertid har han inte gått att återfinna i denna för­sam­lings födelsebok, men i varje fall växte han upp vid Rosers- bergs Kungsgård/Slott i Norrsunda församling (nuvarande Sigtuna kommun) där fadern, Anders Hallenius, var verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Efter att familjen flyttat till Gottröra socken och fadern där startat upp en kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se, torde sonen tidigt ha kommit att få hjälpa till med denna. Carl Gustaf begav sig dock 1822 i väg till Stockholm för att komma i lära hos en av stadens ka­kel­ugns­ma­ka­re. I hu­vud­sta­den blev han sedan kvar under följande sju år innan det var dags att återvända till för­äld­ra­hem­met. Efter att ha ingått i äktenskap flyttade Hallenius 1833 till­sam­mans med hustrun till Norrtälje, där han blev verksam som ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re med någon eller några gesäller samt lärlingar i sin tjänst. Familjen lämnade dock Norrtälje 1845 för att i stället flytta till Skederid socken, där de blev bosatta vid lägenheten Carlsro i Finsta. I hushållet kom det även att ingå gesäller som stannade där under kortare eller längre perioder. Hallenius var från och med 1849 inskriven i Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar med en fa­briks­rö­rel­se där till­verk­ning­en utgjordes av kakelugnar och stenkärl. Ar­bets­styr­kan bestod under åren av en till två personer, och till exempel 1866 var till­verk­ning­en preciserad till 20 kakelugnar samt stenkärl. Antalet till­ver­ka­de kakelugnar minskade sedan successivt och ungefär tio år senare bestod fab­ri­ka­tio­nen enbart av stenkärl/lerkärl. Från och med denna tid tycks också verk­sam­he­ten ha drivits mer eller mindre sporadiskt, och för de flesta år an­teck­na­des Ej i drift under året. För­mod­li­gen var det Hallenius gård som avsågs i denna annons från Dagens Nyheter den 31 oktober 1868:

En LÄGENHET, belägen invid stora landsvägen och qvarn, 1 ¼ mil från Norrtelje stad bebyggd med ett boningshus inredt med två rum och förstuga, fähus, en visthusbod och en byggnad behörigen inredd till kakel- och stenkärlsfabrik, deri ock sådan nu bedrifves; denna sednare byggnad kan beqvämt inrättas till bageri, der sådan med stor fördel kan bedrifvas. Alla dessa hus, hvilka äro brandförsäkrade till omkring 830 rdr, säljas för alltid, och en större tomt och potatisland, hvarå husen äro uppförda, på egaren och hans hustrus återstående lifstid, till det ovanligt billiga priset af 1,000 rdr rmt, om uppgörelse sker innan November månads utgång. Vidare underrättelse lemnas, då porto bifogas, genom brefvexling med C. F. WESTERMAN, under adress Norrtelje.

Carl Gustaf Hallenius blev kvar vid Carlsro fram till hustruns frånfälle 1880, och tio år senare fick han den 4 januari 1890, vid 85 års ålder, följa henne i graven.

Fresta

Gustaf Hagstedt såg dagens ljus för första gången den 3 juni 1805 i Angarns socken. Efter en tids arbete som dräng i Stockholm kom han under några år i slutet av 1820-talet och början av 1830-talet i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i hu­vud­sta­den. Till­sam­mans med hustru och dotter bosatte sig ka­kel­ugns­ma­ka­re Hagstedt år 1837 vid Bändan i Fresta socken, och hos familjen kom det även att finnas en gesäll bosatt. Gustaf Hagstedt fick dock lämna jordelivet den 1 februari 1846, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat ka­kel­for­mar av gips och trä samt ett parti diverse stenkärl. Änkan drev rörelsen vidare med hjälp av en gesäll under någon tid, men 1852 avflyttade gesällen till Sigtuna, och samma år bosatte sig änkefru Hagstedt på annan plats i socknen. Därmed torde kruk- och ka­kel­till­verk­ning­en vid denna verkstad ha upphört.

Danderyd

Lars Gustaf Ekbom blev född den 6 april 1816 i Stockholm, och där kom han till att börja med i lära hos en skomakare men fortsatte efter något år sin lär­lings­tid hos kakel- ugnsmakare C M Åberg. Som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll och till­sam­mans med nybliven hustru flyttade han 1839 till Brännkyrka socken, men begav sig redan följande år vidare till Norrtälje. Där drev han som ka­kel­ugns­ma­ka­re en rörelse med hjälp av en lärling, men redan två år senare, alltså 1842, var det dags för flytt igen och denna gång till Enebyberg i Danderyds församling. Hos familjen kom det där att finnas både en gesäll och en lärling som inneboende, och i 1847-års fa­briks­be­rät­tel­ser från Kom­mers­kol­le­gi­um benämndes Ekboms verksamhet som en fa­briks­rö­rel­se med en till­verk­ning som utgjordes av kakelugnar och stenkärl. Redan följande år, alltså 1848, återvände emellertid familjen till Stockholm, men där kom fa­mil­je­fa­dern att tituleras som ka­kelar­be­ta­re och ibland som gesäll. Tyvärr har det i hand­ling­ar­na inte gått att följa Lars Gustaf Ekboms vidare öden, men i 1856 års folk­bok­fö­ring återfinns endast hustrun till­sam­mans med barnen, och där an­teck­na­des mannens bostad okänd. Några år senare benämndes hustrun som änka.

Gustaf Zacharias Wahlgren kom till världen den 7 september 1821 i Sigtuna. Huruvida det fanns något släktskap med kruk­ma­kar­fa­mil­jen Wahlgren i denna stad är oklart, men ändå troligt. Möjligtvis var han kusin med kruk­ma­ka­ren Fredrik Wahlgren. Redan som tret­ton­å­ring flyttade gossen Zacharias till Stockholm, och för­mod­li­gen var det där som han gjorde sina läroår. Som gesäll besökte han bland annat Sala, Örebro och Norrköping innan det 1846 åter igen blev en tids vistelse i hu­vud­sta­den. Därifrån kom han två år senare, fort­fa­ran­de som gesäll, till­sam­mans med kollegan Petter Waldemar Wahlberg till Eneby torp, eller som det kallades Ka­kel­ugns­makar­bo­stäl­let. Giss­nings­vis övertogs då Ekboms verkstad. Denne gesäll Wahlberg skulle för övrigt bli kvar hos familjen Wahlgren ända fram till sin död 1892. Zacharias Wahlgrens sondotter in­ter­vju­a­des 1965 genom Danderyds kommuns försorg, och denna intervju har blivit nedskriven och finns till­gäng­lig via internet. Återger därifrån några uppgifter angående farfaderns kruk- och ka­kel­ugnma­ke­ri­verk­sam­het. Ka­kel­ugns­makar­bo­stäl­let (torpet) skall ha bestått av ett boningshus med öppenspis samt verk­stads­rum med brännugn. Det som till­ver­ka­des vid verkstaden var, förutom kakelugnar, även krukor, fat, kannor och annan hus­hålls­ke­ra­mik. Sondottern berättade vidare att hennes farfar troligtvis själv murade upp sina kakelugnar samt att en gulgrön kakelugn av hans till­verk­ning fanns vid kvarnstu­gan i Enebyberg, men senare i en av små­stu­gor­na vid Anneberg. Möjligen finns någon på Djursholms slott och en ugn i en av flyglarna på Sätra prästgård skall även den komma från Z. Wahlgren till­verk­ning. I Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar för åren 1851 och 1852 re­gi­stre­ra­des verk­sam­he­ten som en fa­briks­rö­rel­se med två anställda samt en till­verk­ning av kakelugnar och stenkärl. Mestadels utgjordes dock ar­bets­styr­kan av gesäll Wahlberg, förutom då na­tur­ligt­vis av Wahlgren själv. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Zacharias Wahlgren fick lämna jordelivet den 18 september 1879, och rörelsen drevs därefter vidare av änkan med hjälp av gesällen Wahlberg. Änkefru Wahlgren fick dock redan fyra år senare följa sin make i graven, och i hennes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat under arbete varande stenkärl och fär­dig­gjor­da stenkärl samt sten­kärls­ma­te­ri­el. Gesällen Petter Waldemar Wahlberg blev kvar vid ka­kel­ugns­makar­bo­stäl­let fram till sin hädanfärd den 15 mars 1892, och under i varje fall några år torde han giss­nings­vis ha drivit verkstaden vidare.

Sorunda

Fållnäs gods i nuvarande Nynäshamns kommun ägdes under perioden 1809-1865 av greven Carl Henrik Ancarsvärd.

I Svenskt Kon­ver­sa­tions­lex­i­kon från 1845, beskrivs Fållnäs på detta sätt (en stor del av texten är utelämnad): Follnäs, en sätesgård i Sorunda socken uti Stockholms län af Sö­der­man­land, 5 ½ mil från Stockholm. …. Här är kakelugnsmakeri och stenkärlsfabrik, i stället för det fordna tegelbruket.

Kongl. Maj:ts Be­fall­nings­hafwan­des (Lands­höv­ding­ens) femårs-Be­rät­tel­ser år 1822 för Stockholms län anger bland annat En ka­kel­ugns­ma­ke­ri- och sten­kärls­fa­brik vid Fållnäs. Enligt de uppgifter som går att få fram från hus­för­hörsläng­den fanns det inget kruk- eller ka­kel­ugns­ma­kar­folk vid Fållnäs förrän 1819 då ka­kel­ugns­ma­ka­re Eric Stadig anlände dit från Stockholm till­sam­mans med familj samt gesällerna Nyström och Hellberg. Stadig och Nyström återvände redan två år senare till hu­vud­sta­den, medan Carl Petter Hellberg blev kvar fram till 1829. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser anges just för detta år att till­verk­ning­en hade bestått av div. sorters kärl. Eftersom det därefter inte har gått att se några kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ka­re, och inte heller några gesäller vid Fållnäs är det möjligt att denna verksamhet upphörde i samband med Hellbergs flytt därifrån.

Enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall Carl Petter Hellberg ha blivit född 1796 i Vadsbro socken, och 1819 kom han som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll till Fållnäs gods. Där torde han ha förestått godsägaren An­carsvärds kakel- och sten­kärls­fa­brik fram till 1829, då det till­sam­mans med hustru och söner blev en flytt till Sjövreten i Sorunda socken. Hellberg hade då fått titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, och under 1850-talet var han re­gi­stre­rad i Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar med en hant­verks­rö­rel­se vid vilken det fanns en anställd arbetare. Möjligtvis var denne anställde sonen Claes Henrik, vilken också så småningom skulle bli ka­kel­ugns­ma­ka­re. Carl Petter Hellberg avled dock den 30 april 1859.

Claes Henrik Hellberg kom till världen den 9 november 1826, vid den tid för­äld­rar­na var bosatta på Fållnäs gods. Efter att familjen flyttat till Sjövreten torde gossen när han kommit upp i tonåren ha fått hjälpa fadern i dennes arbete, och därmed lärt sig ett yrke. Claes Henrik bildade vid 1850-talets början egen familj, och med denna lämnade han sitt för­äld­ra­hem för att bosätta sig på annan plats i socknen. Efter att under många år varit bosatta vid Dalen, även den liksom Sjövreten belägen på Trollsta ägor, flyttade ka­kel­ugns­ma­ka­re Claes Henrik Hellberg 1868 till­sam­mans med hustru och barn till ett nybygge benämnt Norra Sjöberg. Där slutade han sina dagar den 18 maj 1892.

Solna

Ulriksdals slott

Hans Rosengren anges enligt hus­för­hörsläng­den ha blivit född 1787 i Ystad, och i denna stad till­bring­a­de han sin lär­lings­tid under perioden 1804-1809 hos en av ortens krukmakare. Som gesäll blev det ett besök i Lund innan han 1812 kom till Karlskrona, där han två år senare blev mästare. I Karlskrona drev Rosengren en kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se fram till 1828 då det blev en flytt till Stockholm. Därifrån kom han så 1835 till Ulriksdal som ka­kel­ugns­ma­ka­re till­sam­mans med hustru och barn. Hans Rosengren fick dock lämna jordelivet den 7 januari 1841.

Adolf Herman Östergren blev född den 19 mars 1805 vid Gusums bruk i Ringarums socken (Val­de­marsvik), Ös­ter­göt­land. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des i Norrköping, men därefter har det inte gått att följa hans väg förrän han under 1830-talet fanns som gesäll i Stockholm. Till­sam­mans med hustru och en några år gammal son kom han 1841 från hu­vud­sta­den som ka­kel­ugns­ma­ka­re till Ulriksdal, där det i familjens hushåll även skulle komma att ingå en gesäll och lärling. Östergren blev änkeman år 1847, och i hustruns boupp­teck­ning an­teck­na­des som tillgångar bland annat en del redskap för ka­kel­till­verk­ning, till exempel ka­kel­for­mar av trä och gips samt en drejskiva. Dessutom diverse sorters obrända lergods. Två år efter hustruns frånfälle återvände änkemannen till Stockholm, och kom därefter att arbeta som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll på ett flertal olika ställen i landet, bland annat i Norrtälje, Södertälje, Norrköping, Visby och Linköping innan han 1867 återigen bosatte sig i Ringarum. Där avled Östergren den 14 augusti 1874.

Karlbergs slott.

Olof Smedberg skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha blivit född 1803 i Härenhed (Norra Härende socken) i dåvarande Skaraborgs län. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des hos en krukmakare i in­til­lig­gan­de Lidköping, och som gesäll blev det besök i Örebro, Enköping och Stockholm innan han till­sam­mans med nybliven hustru år 1830 anlände till Karlberg. Huruvida Smedberg bedrev någon till­verk­ning är osäkert, troligtvis bestod hans arbete av uppmurning av kakelugnar och andra bygg­nads­de­tal­jer. Till­sam­mans med sin familj blev han i varje fall kvar vid Karlberg fram till sitt frånfälle den 11 november 1863.

Johan Kristian (Christian) Hjertsson skall enligt hus­för­hörs­läng­der­nas uppgifter ha blivit född den 23 augusti 1849 i Borgholm på Öland. Fö­del­se­bo­ken för Borgholm i Köpings församling på Öland anger dock fö­del­se­da­tu­met till den 23 juli. Ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket fick han lära vid faderns ka­kel­fa­brik på denna ort. Fabriken övertogs senare av Johan Kristian, men 1884 lämnade han till­sam­mans med hustru och barn Öland, för att i stället bosätta sig i Stockholm. Där blev familjen bosatt i olika för­sam­ling­ar, och i kom­pan­jon­skap med annan person drev Hjertsson under en tid en ka­kel­fa­brik vid Kristi­ne­berg, nära Mid­som­mar­kran­sen utanför Lil­je­hol­men. Denna fabrik brann dock ned i början av december 1887. Familjen blev därefter boende i Adolf Fredriks församling, innan de 1890 flyttade till Solna församling och Nya Hagalund nr 55 (Hagvägen 25). Två av sönerna blev även de verksamma som ka­kel­ugns­ma­ka­re, och möjligtvis hjälpte de under en tid fadern i dennes rörelse. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Kristian Hjertsson blev kvar vid denna adress fram till sin död den 28 januari 1931.

Delta Ler­kärls­fa­brik (Emma Nymans ler­kärls­fa­brik, Sund­by­bergs ler­kärls­fa­brik)

Emma Nyman, född 1847 i Stockholm, var vid 1900-talets början bosatt vid Stora Bad­stu­ga­tan i Adolf Fredriks församling till­sam­mans med make och barn. Som inneboende hade familjen tidvis bröderna Herman och Gustaf Adolf Björnberg, vilka tillhörde den stora kruk- och ka­kel­ugns­ma­karsläk­ten Björnberg från Stora Mellby socken i dåvarande Skaraborgs län. Herman Björnberg skulle senare starta en kakel- och lerkärls- fabrik i Hässelby. Efter att Emma Nyman blivit änka flyttade hon till­sam­mans med Gustaf Adolf Björnberg år 1906 till Solna församling där de vid Hufvudsta Villatomt nr 4 till­sam­mans startade något som kom att kallas Delta ler­kärls­fa­brik. Några månader senare kom även Emma Nymans frånskilda dotter Augusta Dorothea Ljungqvist till­sam­mans med sin son att bosätta sig på platsen. Tämligen snart fick verk­sam­he­ten namnet Sund­by­bergs Ler­kärls­fa­brik, och i september detta år, alltså 1906, gick denna annons att läsa i tidningen Fä­der­nes­lan­det: En kärl­dre­ja­re erhåller genast sta­dig­va­ran­de kondition å Sund­by­bergs Ler­kärls­fa­brik, Sundbyberg.

Efter ungefär ett år lämnade Gustaf Adolf Björnberg ler­kärls­fa­bri­ken, och var senare verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re på olika platser i Stockholm. Till­sam­mans med dottern drev Emma Nyman rörelsen vidare, men hon behövde na­tur­ligt­vis någon som kunde sköta det praktiska arbetet i verkstaden. Den 8 juni 1907 lät hon därför införa en annons i Stock­holms­tid­ning­en: En kärl­dre­ja­re erhåller nu genast sta­dig­va­ran­de kondition. Fru Emma Nymans Ler­kärls­fa­brik, Sundbyberg. Bref besvaras!

Den 22 juni 1908 gick det dock att läsa detta i Dagens Nyheter:

Eldsvåda vid Hufvudsta.

Nedbrunnet hus - En kvinnlig brand­sol­dat.

Vid 4-tiden på söndag e.m. utbröt eldsvåda i en lägenhet å en afsöndring af Hufvudsta, belägen vid allmänna landsvägen på gränsen till Lilla Alby mu­ni­ci­pal­s­am­häl­le och Vreten. Huset, som bestod af ett tvåvånings bostadshus och en envånings fa­briks­bygg­nad, var en gammal träbyggnad som efter hvartannat varit apterat till bl.a. vågfabrik, fabrik för till­verk­ning af brastän­da­re och nu senast ler­kärls­fa­brik under namn af Sund­by­bergs ler­kärls­fa­brik, hvilken innehades af en fru Nyman och hennes dotter, fru Ljungkvist. Dessa två befunno sig då elden utbröt icke hemma, utan hade begifvit sig ut i den närbelägna skogen. Elden varsnades af närboende, som gjorde alarm, hvarpå en af Sund­by­bergs brand­spru­tor med manskap inom kort anlände, men kunde föga uträtta. Det lilla vatten som fanns i en närbelägen brunn tog nämligen snart slut, och elden, som erhöll riklig näring av brännbara ämnen, såsom tjära m.m., jämnade inom en timme byggnaden så när som skor­ste­nar­na med marken. Det mesta af bohaget blef dock räddadt. Emellertid hade man genom träd­fäll­ning och andra åtgärder lyckats hindra eldens spridning till en del när­lig­gan­de boningshus, och lyckligt nog låg vinden äfven mot lands­vägs­si­dan, där inga byggnader funnos. I fabriken hade bränning af lerkärl ägt rum till kl. 12 natten till söndagen. Man antar att eldrester legat kvar och sökt sig ut genom ett brist­fäl­ligt rör och antändt. Lager och in­ven­ta­ri­er voro försäkrade i Skandia för 5,000 kr., lösegendom för till­sam­mans 3,000 kr. Byggnaden ägdes af hr A.W. Thellander i Lilla Alby, som hade densamma försäkrad i Skandia. Inom parantes kan nämnas att den första vat­ten­tun­nan som ankom till platsen kördes af ett fruntimmer från Lilla Alby egendom, som ägde nog rådighet att sjelf i brist på manfolk åstadkomma uten­si­li­er­na för brand­släck­ning­en.

Samma dag redogjorde Svenska Dagbladet om händelsen på detta sätt:

Eldsvåda vid Sundbyberg.

Nedbrunnen fabrik.

Strax invid landsvägen ungefär på gränsen mellan Sund­by­bergs köping och Nya Hufvudsta ägor hade under många år stått en gammal träbyggnad, hvilken efter hvartannat varit apterad till bl.a. vågfabrik, fabrik för till­verk­ning av brastän­da­re och nu senast ler­kärls­fa­brik under namnet Sund­by­bergs ler­kärls­fa­brik. Vid 4-tiden på söndag middag utbröt eld i byggnaden. För tillfället vistades ingen i byggnaden. Elden varsnades af närboende, som gjorde alarm, hvarpå en af Sund­by­bergs brand­spru­tor med manskap inom kort anlände men kunde föga uträtta. Det lilla vatten, som fanns i en närbelägen brunn, tog nämligen snart slut, och elden, som erhöll riklig näring af brännbara ämnen, såsom tjära m.m., jämnade inom kort byggnaden sånär som på skor­ste­nar­na med marken. Emellertid kunde man genom träd­fäll­ning och andra åtgärder lyckas hindra eldens spridning till en del när­lig­gan­de boningshus, och lyckligt nog låg äfven vinden åt lands­vägs­si­dan, där inga byggnader funnos. I fabriken hade bränning af lerkärl ägt rum till kl. 12 natten till söndagen. Man antar att eldrester legat kvar och sökt sig ut genom ett brist­fäl­ligt rör och antändt. Fabriken, som var inrymd på nedre botten, innehades af en fru Nyman, som hade sin bostad, rum och kök, ofvanpå fabriken, den enda bo­stads­lä­gen­het byggnaden innehöll. Fru Nyman hade lager och in­ven­ta­ri­er försäkrade i Skandia för 5 000 kr., enligt egen uppgift lågt belopp. Lö­se­gen­do­men hade fru N. och hennes mor försäkrad i samma bolag för till­sam­mans 3 000 kr. Byggnaden ägdes af herr A. W. Tellander i Alby, som hade densamma försäkrad i Skandia.

Emma Nyman blev efter branden bosatt på olika platser i Stockholm innan hon efter några år fick sitt hem vid Danviks sjukhem, och där avled hon 1926. Dottern Augusta Dorothea Ljungqvist flyttad till­sam­mans med sin son till Mariefred, där hon en tid ar­ren­de­ra­de ett krukmakeri. Redan följande år, alltså 1909, flyttade hon vidare till Nyköping. Där drev hon sedan ett krukmakeri fram till 1915 då hon återvände till Stockholm.

Stort tack till Bo Carlsson, Saltsjö Boo samt Stockholms stads­mu­se­um

Sundbyberg

Den 14 maj 1884 var denna notis införd i Stockholms Dagblad: Ka­kel­ugns­upp­sät­ta­ren O. Eriksson har undfått ve­der­bör­ligt tillstånd att å lägenheten Filipsberg vid Sundbyberg idka ka­kel­ugns­upp­sätt­ning och ler­godstill­verk­ning under firma O. Eriksson & C:ni. Drygt ett år senare, den 23 juni 1885, gick detta att läsa i Svenska Dagbladet:

Vid Sundbyberg har under vinterns lopp af hr. O. Eriksson anlagts en ka­kel­ugns­fa­brik, som sedan levererat kakelugnar af ganska vackra mönster till­hö­ran­de fabriken. Dessutom har ett par försök att af de vid Sundbyberg fö­re­kom­man­de lerorna tillverka golf­plat­tor eller s.k. tiles utfallit lyckligt äfvensom ex­pe­ri­men­ten att under bränningar glasera dem i olika färger. Fabriken är för närvarande sysselsatt med en be­ställ­ning af en ny sorts mycket starka och än­da­måls­en­li­ga blomkrukor, hvarjemte några andra keramiska försök med vaser torde uppmuntra till fort­sätt­ning, att döma af de i allo lyckade resultaten de lemnat.

Olof Eriksson var född den 21 oktober 1854 i den värm­länds­ka socknen Norra Råda. Därifrån flyttade han 1878 som murare till Stockholm, och i hu­vud­sta­den blev Olof elev vid dess slöjdskola, för att så småningom få lära sig ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket. Sex år senare, alltså 1884, flyttade Eriksson med hustru och barn till Sundbyberg, som vid den tiden ingick i Bromma församling. Familjen blev bosatt vid Arla tomt nr 60 (senare benämnd Nya Sundbyberg, Arla, avs. nr 14). Vid denna fastighet bodde då ka­kel­ugns­ma­ka­re Lundenberg, vilken även var dess ägare.

Aron Wilhelm Lundenberg föddes den 11 september 1851 i Segerstads församling i Kalmar län. Nitton år gammal flyttade han till Stockholm och utbildade sig där till ka­kel­ugns­ma­ka­re. Till­sam­mans med sin familj blev han 1883 bosatt vid sin fastighet Arla tomt nr 60 i Sundbyberg, dit även ka­kel­ugns­ma­ka­re Olof Eriksson inflyttade följande år. Giss­nings­vis kom de båda herrarna att till­sam­mans driva den ka­kel­fa­briks­rö­rel­se som 1885 fanns re­gi­stre­rad i Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar. Detta år med O. Eriksson som ägare och en ar­bets­styr­ka bestående av en verk­mäs­ta­re samt nio arbetare Till­verk­ning­en utgjordes av kakel och lerkärl. Följande år hade en E T Norén tillkommit som fabrikens ägare till­sam­mans med Eriksson och då hade även de anställda ökat till 13 personer. Till­verk­ning­en spe­ci­fi­ce­ra­des under detta år till 105 kakelugnar, 20 000 blomkrukor samt diverse lerkärl. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Olof Eriksson återvände dock 1887 till Stockholm, och var där verksam inom yrket fram till 1893, då han till­sam­mans med sin familj begav sig till Nor­da­me­ri­ka. Därefter är hans vidare öden okända. Ka­kel­fa­bri­ken i Sundbyberg övertogs efter Erikssons flytt därifrån av skräddaren Anders August Bylund, vilken till­sam­mans med hustru och barn inflyttade från Gävle år 1886 till Filipsberg i Sundbyberg. I följande års fa­briks­be­rät­tel­ser från Kom­mers­kol­le­gi­um anges Bylund som fabrikens ägare och som anställda fanns en verk­mäs­ta­re samt 5 arbetare. Till­verk­ning­en utgjordes detta år av 90 kakelugnar, 15 000 blomkrukor och diverse lerkärl. Giss­nings­vis var det Lundenberg som hade verk­mäs­tar­tjäns­ten, och därmed även den som ansvarade för arbetet vid fabriken. Bylunds tid som ka­kel­fab­ri­kör blev dock mycket kortvarig, för den 9 april 1888 gick detta att läsa i Af­ton­bla­det:

Eldsvåda i Sundbyberg. Sund­by­bergs ka­kel­fa­brik nedbrann natten till söndagen helt och hållet. Elden utbröt strax före midnatt, och inom kort var ej annat qvar af hela fa­briks­bygg­na­den än sten­väg­gar­ne, af hvilka ock en del rasat. Kring­lig­gan­de byggnader, hvaribland sta­tions­hu­set, vilka alla voro af trä, hotades starkt af det härjande elementet. Och det är sannolikt, att icke blott dessa, utan kanske större delen af den unga köpingen skulle härjats af elden, om blåsten varit lika stark på natten, som den var på e.m. Släck­ning­en bedrefs så snabbt det kan vara möjligt på en plats, der intet ordnadt brand- väsen finnes. Må det nu skedda få vara en maning för köpingens invånare att i detta hänseende bättre än hittills bereda sig att möta möjlig eldfara, säger vår brefskrifva­re. Fabriken, som är försäkrad i bolaget Skåne för 65,000 kronor, anlades för omkring 3 år sedan af hr O. Eriksson och öfvertogs förlidet år af skräd­dar­mäs­ta­ren Bylund från Gefle. Huru elden uppkommit har ännu icke kunnat utrönas. Men man tror att den först börjat i öfre våningen, hvarest torkning af gods försiggick, och att den spridit sig från något rör, som råkat ligga för nära en trävägg. Ännu i går afton brann det i ruinerna i huset, hvilket var ett bland de största i köpingen.

Dagens Nyheter redogjorde för händelsen på detta vis:

Eldsvåda utbröt natten till i söndags vid Bylunds ka­kel­ugns­fa­brik i närheten af Sund­by­bergs sta­tions­hus. Det tre­vå­ning­ars tegelhus, som inrymde fabriken, nedbrann full­stän­digt, så att endast bo­nings­hu­sets fly­gel­bygg­nad återstår. Det hade under dagen blåst syn­ner­li­gen hårdt, men mojnat af mot qvällen, hvilket förklarar möj­lig­he­ten af att med Sund­by­bergs mycket primitiva brand­red­skap begränsa elden till fabriken, hvilken ligger omgifven af så väl sten- som trähus. I fabriken hade arbetats på ef­ter­mid­da­gen. Rörande eldens uppkomst äro många rykten i omlopp, åt hvilka vi ej kunna gifva of­fent­lig­het.

Samma år som fabriken brann ned flyttade Bylund med familj till Stockholm, och där blev han sedan kvar fram till sitt frånfälle 1925.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Lundenberg stannade i Sundbyberg fram till 1893, då han med sin familj återvände till Stockholm. Där blev han boende till 1906, då det med hustru och några av barnen blev en flytt till Solna. På denna ort kom sedan Wilhelm Aron Lundenberg att bli kvar fram till sin hädanfärd den 10 december 1936.

Året efter att Sund­by­bergs ka­kel­fa­brik brunnit ned startade en annan ka­kel­fa­brik upp sin verk­sam­he­tet i den dåvarande köpingen. Detta genom John August Hedberg, vilken var född den 3 november 1856 i Gävle. Innan han till­sam­mans med sin hustru år 1889 inflyttade till Sundbyberg hade han under en tid varit verk­mäs­ta­re vid Upsala ka­kel­fa­brik (Forsstén, Forssell & Co). Redan i september samma år som han flyttade in till köpingen annonserade J Hedberg efter kakelbrännare till sin nyanlagda kakelfabrik och några månader senare fanns i tidningarna en annons där John Hedbergs Kakelugns- och Fajansfabrik sökte efter en van ugnsinsättare. Under våren 1890 annonserade han flitigt i ett flertal landsortstidningar, mestadels i norra Sverige. Nedanstående annons är hämtad från Hudiksvallsposten den 19 april 1990.

Senare samma år an­non­se­ra­de han även efter åter­för­säl­ja­re av sina till­verk­ning­ar till ett flertal av de norr­länds­ka städerna. Nu återfanns na­tur­ligt­vis den tilltänkta kund­kret­sen inte enbart i den norra delen av landet, utan det an­non­se­ra­des även i Stockholms- och Gö­te­borgs­pres­sen. I Norr­kö­pings Tidningar från den 28 september 1892 gick det att läsa en annons med denna lydelse: Lerkärl (Fajans). Krukor, Syltburkar, Fat, Blomkrukor m m fritt ombord å Norr­kö­pings­båt i Stockholm. Il­lu­stre­rad priskurant sändes på begäran från John Hedbergs Kakel- och Fa­jans­fa­brik. Adress: Sundbyberg.

Det sista år som Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser varit till­gäng­li­ga är för år 1890, och då anges Johan Hedberg som ägare till Sund­by­bergs kakel- och fa­jans­fa­brik. Som anställda fanns då tio personer och fab­ri­ka­tio­nen detta år utgjordes av 450 kakelugnar samt fajanskärl till ett totalt värde av 18 000 kronor. Ekonomiskt gick det dock inte så bra för Hedberg, och skuld­för­bin­del­ser visar på att han måste låna en hel del pengar för att hålla verk­sam­he­ten igång. Detta gick inte så länge, och de 3 oktober 1893 för­kla­ra­des han i konkurs. Bland till­gång­ar­na i kon­kurs­bo­et fanns själva verk­stads­bygg­na­den som var belägen vid Nya Sundbyberg nr 47 eller Filipsberg tomtnummer 11-12 i Sund­by­bergs köping. Fas­tig­he­ten var en tvåvånings te­gel­bygg­nad och dessutom fanns det några mindre byggnader på tomten. I kon­kurs­bo­et ingick även tomten Lilla Sundbyberg nr 3 eller Jacobsberg. Några av de övriga till­gång­ar­na var en hel del maskiner och utrustning för till­verk­ning­en. Bland annat ett stort antal diverse formar för ka­kel­till­verk­ning, men även sådana för blom­krukstill­verk­ning. För övrigt upptogs en mängd av de varor som hade blivit till­ver­ka­de vid fabriken. Förutom kakel fanns där bland annat blomkrukor, syltkrukor och syltburkar, terriner, kannor, muggar, krydd­bur­kar, spilkummar, krus, fat, dunkar, smöraskar och pottor m.m. Bland fodringar fanns sådana hos personer bosatta runt om i Sverige, men dock ett för­hål­lan­de­vis stort antal i den norra delen. Eftersom en del av personerna som häftade i skuld hade titlar som ka­kel­ugns­ma­ka­re och träd­gårds­mäs­ta­re så bestod dessa fodringar troligtvis till stor del av kakelugnar, blomkrukor och andra lerkärl som blivit levererade men inte betalda. Fas­tig­he­ter och in­ven­ta­ri­er kom därefter att försäljas genom auktioner, vilket blev of­fent­lig­gjort genom olika tid­nings­an­non­ser. Familjen Hedberg avflyttade därefter till hustruns fö­del­se­för­sam­ling, Kalix i Norr­bot­tens län. Några år efter konkursen etablerade sig Åkerman & Lunds orgelfabrik i kakelfabrikens tidigare lokaler. Orgelfabrikens adress kom att anges till Sturegatan 17-19 i kvarteret Orgeln.

Under 1910-talet bedrevs en kruk­ma­kar­rö­rel­se under namnet Sund­by­bergs Ler­kärls­fa­brik. Denna firma hade dock sin verksamhet i Solna församling, och redovisas under detta avsnitt.

Brännkyrka

En notis i Dagens Nyheter den 7 december 1887 berättade detta:

Mordbrand? I måndags morse vid half 5-tiden varsnades eld i en hrr A. M. Danielsson och J. C. Hjertsson i Stockholm tillhörig ka­kel­fa­brik vid Kristi­ne­berg, nära Midsommar- kransen utanför Lil­je­hol­men. Släck­nings­h­jelp anlände snart, men elden hade redan så tagit överhand, att släckning ej kunde ske, utan nedbrann byggnaden i grunden med deri förvarade in­ven­ta­ri­er. Sedan i oktober, då egarna flyttade till Stockholm, har, berättar A. B., intet arbete bedrifvits på platsen. Då dertill kommer att fabriken ligger så isolerad, att eld ej gerna kunnat spridas från när­lig­gan­de byggnader, har man skäl att misstänka mordbrand. Denna misstanke vinner stöd deraf, att man vid Mid­som­mar­kran­sen vid fyratiden sett ett par karlar springa åt Stockholm till, förföljda af gårdens hundar. Det nedbrunna huset var försäkradt i länets bolag.

Någon yt­ter­li­ga­re in­for­ma­tion om denna ka­kel­fa­brik har tyvärr inte gått att få fram, och detsamma gäller herr A.M. Danielsson. Johan Christian Hjertsson däremot har kunnat ses i hus­för­hörs­läng­der för några av Stockholms för­sam­ling­ar. Mer om honom i avsnittet om Solna. Kristi­ne­berg (Christi­ne­berg) tillhörde Brännkyrka församling och skall ha varit beläget vid ett område beläget i anslutning till nuvarande Ni­o­ört­s­vä­gen i Mid­som­mar­kran­sen. Troligtvis i närheten av den 1914-15 uppförda Mid­som­mar­kran­sens gamla skola, alltså ungefär vid tra­fik­plat­sen Ny­bo­da­kopp­let på Es­sing­e­le­den. Behövlig och uppskattad vägledning vid lo­ka­li­se­ring­en av Kristi­ne­berg har erhållits från Brännkyrka hem­bygds­för­e­ning.

I artikeln Ka­kel­ugns­ma­ka­ren vid Långsjön, som blev publicerad i Brännkyrka Hem­bygds­för­e­nings med­lems­blad nr 42 1985, berättade Yngve Valdén något om Hjalmar Bramstedt.

Börjar dock med att skriva kortfattat om fadern Johan Fredrik August Bramstedt, vilken var född den 28 augusti 1868 i Glömminge socken på Öland. Tjugotre år gammal flyttade han till Stockholm, där han så småningom fick lära sig ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket. Där bildade han även familj, och med den blev det 1908 en flytt till Brännkyrka församling. De fick efter en tid sitt hem vid Långsjön, men som ka­kel­ugns­ma­ka­re var fa­mil­je­fa­dern, enligt nämnda artikel, tvungen att söka sig arbete långt ifrån hemmet och kunde då få vistas på annan ort under flera veckor. När ka­kel­ugns­ma­ka­re Bramstedt lämnade jordelivet den 23 oktober 1946 skall han ha varit bosatt vid Vall­mo­vä­gen 4 i Älvsjö.

Sonen Johan Hjalmar Bramstedt föddes den 10 september 1907 i Hedvig Eleonora församling, men redan ett år gammal flyttade han till­sam­mans med den övriga familjen till Brännkyrka församling, där de efter en tid bosatte sig vid Långsjön. Troligtvis fick Hjalmar lära sig ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket av sin far, men vid 1930-talet torde en stor del av arbetet med upp­sätt­ning­en av nya kakelugnar ha upphört, och det flertal ka­kel­ugns­ma­ka­re som då fort­fa­ran­de fanns kvar fick konkurrera om re­pa­ra­tions­ar­be­ten samt platt­sätt­ning i till exempel badhus och liknande lokaler. Hjalmar Bramstedt, som i handlingar från 1950 och senare anges vara bosatt vid Vård­ka­se­vä­gen 29 i Älvsjö, ti­tu­le­ra­des sålunda i dessa handlingar som platt­sät­ta­re. När han avled den 22 mars 1982 torde dock yrkeslivet ha avslutats sedan ett antal år tillbaka.

Bromma

Ulfsunda

Vid 1790-talets början inrättade greve Erik Ruut en fabrik för till­verk­ning av deglar, salt­gla­se­ra­de kärl, soc­ker­for­mar och fajanser vid Ulfsunda gård i Bromma för­sam­ling­en. Ruut blev ägare till egendomen 1790, och möjligen startade till­verk­ning­en något år senare. Teknisk ledare vid fabriken var Bengt Reinhold Geijer, men när denne 1798 flyttade till Rörstrand, som han då övertog, sålde Ruut Ulfsunda och flyttade i stället till Löfnäs utanför Mariefred, där han startar en sten­kärls­fa­brik. Ny ägare till Ulfsunda blev bruks­pa­tron Johan Henrik Wergelin, vilken med hjälp av kunnig personal bedrev till­verk­ning av olika sorters eldfast gods fram till 1812. Från 1813 ar­ren­de­ra­des fabriken av bild­hug­ga­ren och keramikern Christian Arvid Linning. Linnings till­verk­ning utgjordes bland annat av skulpturer och bruksgods med in­spi­ra­tion från engelska Wedgwood. Till­verk­ning­en upphörde 1823, och därefter har det inte skedd någon fab­ri­ka­tion av ke­ra­mik­före­mål vid Ulfsunda. Något mer utförligt finns skrivet om Ulfsunda fa­jans­fa­brik i Helena Dahlbäck Luttemans skrift Svenskt porslin. Även genom internet går det att få ingående in­for­ma­tion om fa­briks­verk­sam­he­ten.

Mariehälls ler­va­ru­fa­brik

Knappt hundra år efter att ke­ra­mik­till­verk­ning­en upphört vid Ulfsunda skulle det dock bedrivas ler­kärls­fab­ri­ka­tion inte så långt därifrån, nämligen vid en ler­va­ru­fa­brik belägen i Mariehäll, eller närmare bestämt vid Ma­ri­e­hälls­vä­gen 5.

Sven Olof Bergqvist kom till världen den 28 september 1856 i Ronneby, men då med ef­ter­nam­net Jönsson. Sjutton år gammal fick han börja som lärling hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i fö­del­sesta­den, men som gesäll och med nytt efternamn flyttade han 1878 till Karlshamn. Vistelsen där blev dock kortvarig, för redan samma år gick färden vidare till Gränna. Två år senare kom gesäll Bergqvist till Örebro, för att under ett år arbeta på en av stadens ka­kel­fa­bri­ker. Under perioden 1881-84 fanns bostaden och ar­bets­plat­sen i Stockholm, och där blev det även dags att bilda familj, och med den begav sig Bergqvist därefter till Sö­der­kö­ping. Tre år senare, alltså 1887, bosatte sig familjen i Norrköping, och där fick fa­mil­je­fa­dern titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re. I denna stad kom familjen att bli kvar ända till 1905 då de flyttade till Solna, varefter de följande år blev kyr­ko­bok­för­da vid Kratsboda (Krassboda) i Bromma församling. Om det var detta år som ler­va­ru­fa­bri­ken vid Mariehäll startades upp är osäkert, det kan ju lika gärna ha varit året före då familjen var bosatt i Solna, eller något år senare. Tveksamt dock om uppgiften i nekrologen efter Bergqvists död 1923, att han då skulle ha drivit fabriken i Mariehäll under fyrtio år, stämmer. Året efter att Bergqvists bosatt sig i Bromma, fick de sällskap vid fas­tig­he­ten i Kratsboda av Johannes Loth Carlsson med familj. De båda familjerna kom att få täta band genom att två av Bergqvists döttrar gifte sig med söner till Carlsson.

Johannes Loth Carlsson var född den 21 maj 1853 i småländska Linneryd, och sexton år gammal kom han i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re ifrån hemtrak­ter­na som etablerat sig i Ronneby. Möjligtvis blev Bergqvist och Carlsson redan där bekanta med varandra. Johannes Loth lämnade Ronneby 1876 för att arbeta vid Tillinge fa­jans­fa­brik utanför Tim­mer­nab­ben i Småland, men redan följande år fick han an­ställ­ning vid en nystartad fa­jans­fa­brik i Nybro (Madesjö församling) Denna fabrik skulle Carlsson efter några år överta och ti­tu­le­ra­des då som fa­jans­fab­ri­kant. Där i Nybro bildade han även familj, men efter att han 1890 blivit änkeman flyttade han med de fyra barnen till Stockholm. Efter att ha ingått i nytt äktenskap var familjen något år bosatt i Gävle och senare även i Norrtälje innan det 1901 blev en flytt till Norrköping. Eftersom de där en tid var bosatta i samma område som Bergqvists, så är det mycket möjligt att de båda familjerna umgicks med varandra och kanske planerade för en kommande verksamhet i Bromma. Dit kom i varje fall Carlssons 1907 och blev då bosatta i samma fastighet, Lilla Kratsboda nr 19, som familjen Bergqvist. Troligtvis arbetade därefter de båda herrarna till­sam­mans vid ler­va­ru­fa­bri­ken i Mariehäll. Johannes Loth Carlsson fick dock lämna jordelivet den 29 december 1909. Fabriken drevs vidare av Bergqvist, troligtvis med hjälp av svär­sö­ner­na Göran och John Karlsson samt sonen Samuel. Alla dessa kom att titulera krukmakare. Möjligen övertogs verk­sam­he­ten några år senare av svärsonen Göran Ragnar Valdemar Karlsson-Ljunggren, i varje fall fanns denna annons införd i Stock­holms­tid­ning­en den 13 mars 1913: Drejare, skötsam och ordentlig, erhåller genast sta­dig­va­ran­de an­ställ­ning vid G. Ljunggrens Ler­va­ru­fa­brik Sundbyberg. Tel Bromma 98. Göran Ljunggren flyttade samma år med hustru och barn till Solna församling, men det korta avståndet mellan bostaden i Lilla Alby och fabriken i Mariehäll gjorde nog att han även fort­sätt­nings­vis kunde promenera till arbetet. Osäkert dock om det var Ljunggren eller hans svärfar som drev ler­va­ru­fa­bri­ken vid Mariehäll vidare, men giss­nings­vis var det Bergqvist. Göran Ljunggren flyttade 1929 till Ös­ter­ha­ninge församling där han startade upp en ler­kärls­till­verk­ning, vilken han drev under drygt tio år. Mer om detta går att läsa under avsnittet Ös­ter­ha­ninge. Sven Olof Bergqvist avled den 27 augusti 1923 och i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat fas­tig­he­ten Lilla Kratsboda nr 19, vilken han skulle ha erhållit lagfart för i februari 1908. Vidare bland till­gång­ar­na an­teck­na­des ett lager av lergods. Bland ford­ring­ar­na fanns sådana hos ett flertal han­dels­träd­går­dar och träd­gårds­mäs­ta­re, vilken nog kan tyda på att blomkrukor utgjorde en betydande del av det som till­ver­ka­des vid denna fabrik. Två dagar efter dödsfallet gick det att läsa denna nekrolog (min­nes­teck­ning) över Sven Olof Bergqvist i Dagens Nyheter:

På måndagen avled i sitt hem vid Sundbyberg fabrikören och ka­kel­ugns­ma­ka­re­mäs­ta­ren Sven Olof Bergqvist i en ålder av nära 67 år. Den bortgångna har under cirka ett 40-tal bedrivit sitt yrke och lika länge har han innehaft sten­kärls­fa­brik i Mariehäll, Bromma. Han var bl.a. suppleant i mu­ni­ci­pal­nämn­den i sin ort m.m. Närmast sörjes han av maka, två söner och tre döttrar samt barnbarn.

Några år efter makens frånfälle bosatte sig änkan till­sam­mans med barnen på annan plats i Bromma, och någon fort­sätt­ning av ler­varu­till­verk­ning­en vid Mariehäll verkade det inte ha blivit.

Göran Ragnar Valdemar Ljunggren föddes den 18 november 1883 i Nybro, Madesjö församling, men då med ef­ter­nam­net Karlsson. Efter att fadern, som var krukmakare, blivit änkeman flyttade han 1890 till­sam­mans med barnen till Stockholm. Göran kom sedan att vara bosatt på några olika platser, bland annat Rimbo, Eskilstuna och Norrköping, och arbetade som han­dels­be­tjänt men blev efterhand bokhållare. År 1907 åter­före­na­des han med sina syskon och fadern, som då gift om sig, i Bromma församling där de alla blev bosatta hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Sven Olof Bergqvist och dennes familj. Bergqvist hade då nyligen startat upp en ler­va­ru­fa­brik vid Mariehäll i Bromma församling, och detta medförde att Göran Karlsson-Ljunggren bytte yr­kes­in­rikt­ning och blev, i likhet med sin far och bror, krukmakare. Såsom sin bror blev han även gift med en av Bergqvists döttrar. Till­sam­mans med sin hustru flyttade han dock 1913 till Solna församling, men torde trots det fort­fa­ran­de ha arbetat vidare vid fabriken i Mariehäll eftersom avståndet mellan bostad och ar­bets­plats inte var speciellt långt. Familjen Ljunggren bosatte sig 1929 emellertid i Ös­ter­ha­ninge församling, där de blev ägare till några fas­tig­he­ter vid Västra Täckeråker, Kvarntorp i närheten av Handen. För­mod­li­gen byggdes där upp en verkstad både till fa­mil­je­fa­dern och till dottern Margit, vilken senare kom att bli en fram­stå­en­de keramiker. Den 18 mars 1942 gick dock detta att läsa i Dagens Nyheter.

Ke­ra­mik­fa­brik härjad av brand. Fabrikör Göran Ljunggrens ke­ra­mik­fa­brik i Kvarntorp, Handen, ödelades på tisdags- morgonen av eld. En del svå­rer­sätt­li­ga eller oer­sätt­li­ga maskiner, däribland en brännugn, värd omkring 4- 5.000 kr., material och smärre in­ven­ta­ri­er blevo lågornas rov. Elden började vid halv sextiden, och trots att brandkåren snabbt kom på platsen var byggnaden, som var av trä, inom kort nedbrunnen till grunden. Branden tros ha uppkommit genom kort­slut­ning i en av de elektriska kablarna på byggnadens ena långsida. Fabrikör Ljunggren och hans dotter, fröken Margit Ljunggren, äro ganska kända keramister, och de ha levererat varor till såväl Stockholms stad som till övriga delar av landet i övrigt. Tidigare har ägaren haft en del personal anställd i fabriken, men på senare år har han lagt om till­verk­ning­en - delvis på grund av ma­te­ri­al­brist - så att han arbetat ensam i fabriken de tider då han inte varit verksam på fabriker i Stockholm. Genom branden gör hr. Ljunggren en ansenlig förlust, då en del av det brunna, bl.a. brännugnen, var oförsäkrad. Fabriken kommer troligen att åter­upp­byg­gas så snart för­hål­lan­de­na medge.

Osäkert dock om det blev någon åter­upp­bygg­nad av fabriken, och obe­kräf­ta­de uppgifter uppger att Göran Ljunggren i varje fall under viss tid kom att arbeta vid systrarna Jobs ke­ra­mik­verk­stad. I Sveriges befolkning 1950 var den förre kruk­ma­kar­mäs­ta­ren Ljunggren och hans hustru kyr­ko­bok­för­da vid Västra Täckeråker 1:33, med adress Vassvägen 4 i Handen. Vassvägen utgjorde en del av nuvarande Turbin­vä­gen. Några år senare bosatte sig makarna inne i centrala Handen. Göran Ljunggren avled den 19 augusti 1964 och var då boende vid Hagagården i Vendelsö.

Dottern Margit Ljunggren, född den 14 april 1913 i Bromma församling, skulle även hon, liksom sin far, farfar och morfar samt morbror och farbror, komma att arbeta med lera. Hon blev med tiden en etablerad keramiker och även lärare i detta ämne vid Konstfack. Efter Margits frånfälle den 8 april 2004 ned­teck­na­de hennes syskonbarn några minnesord över henne, och där berättades bland annat att hon ärvt intresset för leran efter sin far och att det på för­äld­rar­nas tomt i Kvarntorp i Handen fanns ett hönshus vid vilket hon inredde sin första egna verkstad. Margit Ljunggren utex­a­mi­ne­ra­des som färdig keramiker från Konstfack (Tekniska skolan- Konst­fack­sko­lan) 1936, och som ex­a­mens­ar­be­te hade hon då gjutit två grind­stol­par, där den ena som motiv hade fader arbetande vid drejskivan och den andra henne själv vid sin drejskiva. Sedan 1940-talet hade hon sin ke­ra­mik­verk­stad i Fredhäll, och där arbetade hon sedan så länge krafterna räckte till.

Nacka

Konstnären och keramikern Henrik Krogh föddes den 13 april 1886 i Göteborg, men till­sam­mans med föräldrar och syskon blev det i tidig ålder en flytt till Stockholm. Under perioden 1903-1905 studerade han vid Tekniska skolan i Stockholm (Konstfack) och senare vid Valands målarskola i Göteborg och även utomlands. Efter studier i keramik gjorde han under 1920-talet en del arbeten åt Upsala-Ekeby och S:t Eriks ler­va­ru­fa­brik. Hans offentliga arbeten var till exempel dricks­fon­tä­ner­na på Stockholms konserthus. 1926 byggde han upp en egen ateljé och ke­ra­mik­verk­stad med brännugn vid Sickla i Nacka församling, men eftersom Krogh avled den 1 februari följande år fick han inte arbeta där under någon längre tid. Verkstaden övertogs efter några år av Christer Heijl och hans aktiebolag Christers fa­jans­fa­brik.

Christer Heijl blev född den 11 maj 1893 i Stockholm och efter skolgång i Sverige utbilade han sig till ke­ra­mi­king­e­jör i Tyskland. Några år vid 1920-talets början var han bosatt och arbetade vid Upsala-Ekeby, men återvände till Stockholm för att som en dåtida konsult vara engagerad hos ett flertal ke­ra­mik­till­ver­ka­re. Vid detta årtiondes slut öppnade han bo­sätt­nings­af­fä­ren Ga­bri­el­hal­len i hu­vud­sta­den, för för­sälj­ning av keramik och porslin. Ungefär samtidigt övertog han Henrik Krogs verkstad i Sickla, där han till­sam­mans med tre med­hjäl­pa­re i lokaler som utgjordes av två rum och en brännugn bedrev ke­ra­mik­till­verk­ning genom ak­tie­bo­la­get Christers fa­jans­fa­brik. Företagets affärsidé var fram­ställ­ning av fajans- och ter­ra­kotta­s­kulp­tu­rer i serier på tio till tjugo numrerade exemplar efter original av kända skulptörer som bland annat Carl Eldh och Christian Eriksson. Inte heller för ingenjör Heijl blev tiden vid fabriken i Sickla särskilt långvarig, och detta på grund av den händelse som det rap­por­te­ra­des om i Dagens Nyheter den 8 juni 1932:

Christers fa­jans­fa­brik i Sickla, en envånings träbyggnad på något över 100 kvm. golvyta, nedbrann på sön­dags­mor­go­nen. Elden började vid 3-tiden på morgonen, och då brandkåren vid ½ 7-tiden kunde återvända var byggnaden i det närmaste nedbrunnen. Hur elden uppkommit är ännu okänt.

Heijl var senare bosatt i bland annat Örebro och Uppsala innan det 1935 blev en flytt till Töreboda, där han en­ga­ge­ra­des i upp­bygg­na­den av Töreboda keramik. Till­sam­mans med hustrun bosatte han sig 1948 i Mariestad, där makarna startade upp en ke­ra­mik­till­verk­ning genom firman Christers keramik. Christer Heijl fick lämna jordelivet den 24 augusti 1956.

Hässelby

Björnbergs Ler­va­ru­fa­brik

Om Herman Björnberg och hans ler­va­ru­fa­brik i Hässelby villastad har det pub­li­ce­rats några artiklar i Hässelby hem­bygds­för­e­nings skrift Hässelby hem­bygds­blad. I nr 6 från 1989 gick det att läsa Sixten Hniopeks artikel Ett gammalt hant­verks­yr­ke och i nr 31 från 1996 artikeln En kruk­ma­ka­res vardag i Hässelby i början av seklet, författad av Marjatta Antoni-Markkanen. Na­tur­ligt­vis har en del uppgifter hämtats från dessa artiklar i samband med följande re­do­gö­rel­se.

Herman Björnberg föddes den 11 juli 1868 i den västgötska socknen Essunga. Familjen flyttade dock efter en tid till Stora Mellby, där Herman, liksom sina bröder, tidigt fick börja arbeta vid faderns kruk­makar­verk­stad. Omkring tjugo år gammal lämnade han dock för­äld­ra­hem­met för att i stället bege sig till Troll­hät­tan för att arbeta vid en ka­kel­fa­brik, som ägdes av en av hans farbröder. Där blev han sedan kvar i ungefär tio år, varefter stor­stads­li­vet samt arbete hos en av Stockholms ka­kel­ugns­ma­ka­re lockade. Efter ett par år i hu­vud­sta­den blev det så dags att bilda familj, och enligt kyr­ko­ar­ki­vets an­teck­ning­ar skall familjen Björnberg 1909 ha inflyttat till Hässelbys församling. Samma år skall han ha uppfört en verkstad i Hässelby villastad, mellan Gran­skogs­vä­gen och Mäster Davids gränd. Till­verk­ning­en vid denna verkstad/fabrik utgjordes till stor del av blomkrukor, vilka såldes till ortens, eller när­lig­gan­de orters, träd­gårds­mäs­ta­re. Till­sam­mans med några anställda till­ver­ka­de Björnberg även hus­hålls­gods som krukor, fat, skålar och liknande, men även pryd­nads­gods som till exempel to­baks­bur­kar, vaser och lergökar. Dessutom kakel till kakelugnar, vilka han som brukligt själv satte upp. 1934 lade han ner verk­sam­he­ten, och samma år gjorde Stockholms stads­mu­se­um en upp­teck­ning eller do­ku­men­ta­tion av verkstaden. Dessutom spelades det in en rikligt textad stumfilm där Herman Björnberg de­mon­stre­ra­de olika moment i till­verk­ning­en av verk­sta­dens produktion. Upp­teck­ning­en, som även den i ord och bild visar arbetet i en gammal kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad, går att ladda ned från Stockholms stads­mu­seums Digitala Stads­mu­se­et. Skriv där till exempel Krukmakeri i sökrutan och välj Dokument och pub­li­ka­tio­ner. Då skall upp­teck­ning­en Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Herman Björnberg gå att återfinna för ned­ladd­ning. Efter tillstånd från Stockholms stads­mu­se­um visas här en bild från denna upp­teck­ning, med Björnberg sittandes vid sin drejskiva.

Verkstaden ar­ren­de­ra­des därefter ut under några år, men brann ned 1937. Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Herman Björnberg fick lämna jordelivet den 9 september 1949.

Nedan­stå­en­de, bilder som är fo­to­gra­fe­ra­de i Hässelby hem­bygdsmu­se­um, har erhållits från Hässelby hem­bygds­för­e­ning.

Stort tack till Lars Hannéll, Hässelby hem­bygds­för­e­ning samt Stockholms stads­mu­se­um.

Täby

Karl Wilhelm Gunnar Sundholm, föddes den 11 december 1888 i Turinge, Stockholms län, men familjen bosatte sig så småningom i Mariefred, där Gunnar femton år gammal kom i kruk­ma­kar­lä­ra. Bland annat arbetade han en kort period hos Dorothea Ljungqvist, alltså hon som till­sam­mans med sin mor, Emma Nyman, drev Sund­by­bergs ler­kärls­fa­brik i Solna. När fru Ljungqvist 1909 flyttade till Nyköping för att där överta en kruk­makar­verk­stad följde lärgossen med. Denna verkstad tog Sundholm efter några år över och utvidgade den till en tämligen stor rörelse. Till­sam­mans med hustru och barn lämnade han dock Nyköping 1951 för att i stället bosätta sig i Viggbyholm, Täby församling. Där startade han och barnen företaget Täby Ler­va­ru­in­du­stri AB, med till­verk­ning av blomkrukor men även av pryd­nads­ke­ra­mik. Under 1953 gick denna annons att läsa i Dagens Nyheter: Drejare får plats nu eller senare Täby Ler­va­ru­in­du­stri, Viggbyholm.

Samma år och i samma tidning var denna annons införd: Resande som mot god provision är in­tres­se­rad medtaga keramik, smycken, ev. souvenir till Sthlm, godkänd av svenska slöjd­för­e­ning­en, bedes sätta sig i för­bin­del­se med TÄBY LER­VA­RU­IN­DU­STRI AB. Tel. 56 14 56, 56 01 97, 56 12 81

Följande år an­non­se­ra­des på detta sätt i Af­ton­bla­det: TRÄD­GÅRDS­KRU­KOR I vår nya fabrik kunna vi, tack vare rationell drift, åtaga oss leverans av lerkrukor i mycket stora kvan­ti­te­ter. Korta le­ve­rans­ti­der. Begär offert. TÄBY LER­VA­RU­IN­DU­STRI. Tel. Sthlm 56 14 56, 56 01 97. Viggbyholm.

Några uppgifter om hur länge Täby Ler­va­ru­in­du­stri bedrev sin verksamhet har inte gått att få fram. Företaget levde dock vidare under namnet Svensk Form, och då med en till­verk­ning som utgjordes av prydnads- eller konst­hant­verkske­ra­mik. Kruk­ma­kar­mäs­ta­re Gunnar Sundholm fick lämna jordelivet den 25 december 1971. Följande minnesord skrevs om honom:

Fabrikör Gunnar Sundholm, Viggbyholm, har avlidit i en ålder av 82 år. Han var född i Mariefred men kom tidigt till Nyköping där han under ett 40-tal år drev kruk­ma­ke­ri­rö­rel­se. I mitten av 1950-talet flyttade han till Viggbyholm, där han till­sam­mans med dottern Margot Borgström och sonen Roland startade Täby Ler­va­ru­in­du­stri AB. Efter några år övergick sonen till annan verksamhet, medan Gunnar Sundholm fortsatte under firma Svensk Form att till­sam­mans med dottern tillverka konst­hant­verkske­ra­mik. Närmast sörjande är förutom sonen och dottern barnbarn samt systern fru Olga Franzén, Nyköping.

Dottern Margot, född den 2 maj 1916 i Nyköping, gifte sig 1958 med keramikern och glas­konst­nä­ren Bo Borgström, och därmed blev även denne engagerad i Svensk Form. Efter att makarna gått skilda vägar 1972 och Bo Borgström flyttat till de södra delarna av landet, torde företaget ha drivits vidare av Margot ensam. Osäkert dock hur länge. Keramikern och sång­text­för­fat­ta­ren Margot Borgström avled den 22 oktober 2012.

Stort tack till Lothar Lammertz, Täby hem­bygds­för­e­ning.

En tid­nings­no­tis, publicerad i Svenska Dagbladet den 31 juli 1889, hade denna lydelse:

Flytande ka­kel­fa­brik. Ka­kel­ugns­ma­ka­ren E. Holmberg har å en pråm inrättat en nära nog full­stän­dig fabrik för till­verk­ning af kakel jemte derför nödigt torkrum. Pråmen ligger för närvarande förankrad vid Jakobsberg. Den innehåller förutom fabriken äfven bostad för fabrikören och hans familj. Fabrikens fördel framför sina öfriga medtäflare ligger deri att den sjöledes kan förflyttas från den ena platsen till den andra, der den af behofvet bäst är påkallad.

Några yt­ter­li­ga­re upp­lys­ning­ar om denna pråm eller om ka­kel­ugns­ma­ka­re Holmberg har inte gått att uppbringa.

Bengt Hansén, Östersund © 2019. Kontakt: bengt@krukorochkakelugnar.se