Väs­ter­bot­tens läns kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Eftersom det i Väs­ter­bot­tens län endast var Umeå som hade stads­rät­tig­he­ter under den tid som skrå­vä­sen­det fanns kvar i Sverige, alltså före 1846, så var det också endast där som bland annat kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re hade rätt att utöva sitt yrke under denna tid. I Skellefteå fick dock ka­kel­ugns­ma­ka­ren Gabriel Norström från och med 1824 kungligt tillstånd att tillverka och sälja kakelugnar samt lerkärl (hus­hålls­gods) till Skellefteå och an­grän­san­de socknars in­ne­vå­na­res behov. Under resterande del av 1800-talet, det vill säga tiden efter 1846, var det hu­vud­sak­li­gen i Umeå som det bedrevs till­verk­ning av lerkärl samt kakel till kakelugnar, även om en viss till­verk­ning också förekom i Skellefteå. Dessutom bedrevs sådan till­verk­ning i Burträsk från omkring 1850 och fram till några år in på 1900-talet. Ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket har ju också bedrivits genom upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar vid ett flertal orter i länet. Be­näm­ning­ar­na krukmakare och ka­kel­ugns­ma­ka­re berättar inte något direkt om vad som till­ver­ka­des vid hant­ver­ka­rens verkstad. Under 1700 -talet användes mestadels titeln krukmakare medan det under 1800 -talet blev mer vanligt att kalla hant­ver­ka­ren för ka­kel­ugns­ma­ka­re. Detta oberoende om det bara till­ver­ka­des krukor och annat hus­hålls­gods i verkstaden eller enbart kakel. I det flesta fall fram­ställ­des nog båda pro­duk­ter­na hos de enskilda hant­ver­kar­na. Möjligtvis är det därför som de olika yr­kes­be­näm­ning­ar­na har använts om samma person vid olika tillfällen. Detsamma har även blivit gjort i denna do­ku­men­ta­tion. I slutet av 1800 -talet tillkom så den yrkesgrupp som enbart sysslade med upp­sätt­ning av i många fall fa­brikstill­ver­ka­de kakelugnar. Dessa benämndes även de som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Denna do­ku­men­ta­tion, som i huvudsak tillkommit genom uppgifter i man­talslängd, kyrkoarkiv och Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser har till stor del begränsat sig till 1800-talet beroende på att det är under detta århundrade som arkiven varit lät­till­gäng­li­gast och hant­verks­pro­duk­tio­nen som störst.

Do­ku­men­ta­tion är långt ifrån en full­stän­dig re­do­gö­rel­se över de kruk - och ka­kel­ugns­ma­ka­re som varit verksamma i länet. De adresser, som till exempel hus - /tomtnummer eller gårdsnamn, vilka förekommer i texten är sådana där pers onerna var man­tals­skriv­na eller kyr­ko­bok­för­da och i de flesta fall bosatta. Även om verk­stä­der­na hu­vud­sak­li­gen var placerade i anslutning till bostäderna, så kan det finnas enstaka fall där de hade blivit uppbyggda på annan plats.

De årtal som finns angivna i texten angående när personer har flyttat är uppgifter som hämtats från kyr­ko­ar­ki­ven, men troligtvis kunde det ibland dröja både ett eller flera år innan en flytt blev införd i längderna. Även fö­del­se­da­tum kan i vissa fall vara osäkra. Där det varit möjligt att hitta uppgifter i fö­del­se­bo­ken och dessa uppgifter inte stämmer mot de som finns angivna i hus­för­hörs­läng­der­na, så har fö­del­se­bo­kens fö­del­se­da­tum använts.

Burträsk

Jonas Anton Nygren föddes den 15 december 1827 i Gammelbyn, Burträsk socken, där han också växte upp och kom att vara bosatt hela sitt liv. Några uppgifter om var och när han fick sin utbildning till ka­kel­ugns­ma­ka­re har inte gått att få fram, men denna titel hade han i varje fall från början av 1850-talet. Efter giftermål 1853 lämnade han hemgården, oc h blev till­sam­mans med hustrun bosatt på annan plats i byn. Där kom även lärlingen Salomon Aronsson (Stenberg) att ingå i hushållet, och till­sam­mans med honom blev det ungefär fem år senare ännu en flytt för makarna Nygren, och då till Västom­vi­ken. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser har Nygren gått att träffa på för första gången år 1852, och då som ägare till en kakelugns- och sten­kärls­fa­brik med en anställd arbetare. Tio år senare re­do­vi­sa­des även vad som under respektive år blivit tillverkat vid fabriken, eller vid verkstaden, som det nog egentligen var fråga om. För år 1863 angavs att det då blev tillverkat 12 kakelugnar och 300 stenkärl, alltså hus­hålls­gods som skålar, krukor, fat och liknande. Dessutom uppgavs verkstaden innehålla en 416 kubikfots rågodsugn samt en drejskiva. Några år senare, vid mitten av 1850-talet, hade pro­duk­tio­nen ökats till 17-20 kakelugnar och 500-600 stenkärl per år. Yt­ter­li­ga­re några år senare, vid slutet av årtiondet, hade det i stället minskat till några enstaka kakelugnar. Med begreppet kakelugnar menas då kakel till dessa ugnar. Därefter har denna verksamhet inte längre omnämnts som fa­briks­rö­rel­se i Kommers - kollegiums handlingar, men till­verk­ning­en av ka­kel­ugns­ka­kel och stenkärl torde dock ha fortgått som tidigare.

1871 kom lärlingen Petter Mellqvist till verkstaden, och möjligen hade även den äldsta sonen som tret­ton­å­ring då fått göra sina första dagsverken där. Nygren blev änkeman 1883, och i den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hustruns död upptogs som tillgångar bland annat under rubriken Fastighet: Jordaf­sönd­ring från Hemmanet N:r 7 i Gammelbyn, kalladLugnet , med nödiga åbyggnader. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Werkstad med in­ven­ta­ri­er och en del deri befintligt oafslutet arbete. För­mod­li­gen gjorde Nygren som många andra ka­kel­ugns­ma­ka­re med egen verkstad, att han vintertid bedrev till­verk­ning i verkstaden och sommartid var ute i bygderna för att sätta upp kakelugnar men även sköta sitt jordbruk. Osäkert dock hur länge han höll på med sitt yrke, men i de n boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hans frånfälle den 28 januari år 1900 upptogs som tillgångar bland annat en flat, vit­gla­se­rad kakelugn, diverse kakel. Diverse gods samt in­ven­ta­ri­er på verkstaden.

En av makarna Nygrens söner, Karl August Nygren (född 1861-02-21), blev liksom sin far ka­kel­ugns­ma­ka­re, och var verksam inom yrket i Gammelbyn fram till 1890 då han till­sam­mans med hustru flyttade till Degerfors by i Degerfors socken, nuvarande Vindelns kommun. Där var han verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re under e n lång tid, dock inte ända fram till sitt frånfälle den 26 mars 1938.

Några rader ur Väs­ter­bot­tens läns hem­bygds­för­e­nings (nuvarande Väs­ter­bot­tens läns hem­bygds­för­bunds) årsskrift Väs­ter­bot­ten från 1949.

I Burträsk har under senare delen av 1800 -talet och fram till 1914 funnits en kruk - ma­ka­re­verk­stad, som enl. tra­di­tio­nen påbörjades av en Jonas Anton Nygren och som sedan fortsattes av värm­län­ning­en Petter Mellquist. Man kan fort­fa­ran­de i Burträsk och an­grän­san­de socknar hitta vackert grön­la­se­ra­de kakel ugnar, ofta med brun bas, som till­ver­kats av dessa ka­kel­ugns­mäs­ta­re. Mellquist gjorde också fat, skålar i mörkbrun glasyr med gul dekor, lergökar och andra leksaker i lera.

Petter Mellqvist var född den 19 januari 1848 i Mällbyn, Arvika lands­för­sam­ling. Femton år gammal kom han i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Sunne, där även den äldre brodern Erik då var i arbete. 1867 fick han tjänst hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Arvika stad där han även hyrde rum, men två år senare anmälde han en flytt tillb aka till Sunne. Det blev dock ändrade planer och i stället påbörjades en långvarig vandring norrut, vilket så småningom re­sul­te­ra­de i att han 1871 anlände till Jonas Anton Nygren i Gammelbyn. Mellqvist ti­tu­le­ra­des även där som lärling, men kunde nog efter åtta års lärotid betraktas som gesäll. Efter tre år hos Nygren blev det giftermål och han fick då till­sam­mans med hustrun sin bostad på annan plats i Gammelbyn. Han hade vid den tiden fått titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, och torde troligtvis ha byggt upp en egen kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad, vilken, enligt uppgifter i ovanstå­en­de citerade rader samt i en artikel om ka­kel­ugns­ma­ka­re i Väs­ter­bot­ten 2001:1, skall ha varit i drift fram till 1914 samt rivits omkring 1942. Petter Mellqvist avled den 3 december 1923, och som tillgångar i hans boupp­teck­ning upptogs bland annat fas­tig­he­ter­na Gammelbyn nr 14 och lägenheten Mellgård eller Gammelbyn 5 12 .

Två av Mellqvists söner, Alexander (Sander), född 1876, och Sigfrid, född 1880, har i hus­för­hörs­läng­der gått att se som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Gammelbyn i varje fall en bit in på 1940-talet. Enligt en artikel i års­skrif­ten Väs­ter­bot­ten 2001:1 skall även deras yngre bror Edvard, född 1882, ha varit verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re (ka­kel­ugns­sät­ta­re). Nu torde det inte ha funnits full sys­sel­sätt­ning för dem alla i hemtrak­ter­na, utan de fick nog söka arbete även långt ifrån Gammelbyn. Detta bekräftar en bild i nämnda artikel, där Alexander och Edvard poserar till­sam­mans med övriga hant­ver­ka­re vid ett husbygge i Umeå omkring 1905. I 1910-års folk­räk­ning (Sveriges befolkning) ti­tu­le­ra­des även brodern Teodor Mellqvist, född 1878, som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men han skulle senare bli åkeri- och caféägare. Troligtvis var det i första hand Alexander, vilken även kallades för Sander eller Sandor , och Sigfrid som under någon längre tid var verksamma som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Liksom andra hant­ver­ka­re, och då kanske speciellt på lands­byg­den, drev de vid sidan av sitt hantverk även ett jordbruk. Så hade även deras far och J A Nygren gjort före dem. Bröderna Mellqvist försökte sig under en tid på att tillverka kakel i sin verkstad, men eftersom de inte lyckades så bra med glasyren, blev det ingen fort­sätt­ning med detta. Däremot blev där tillverkat en del kruk­ma­kar­gods som till exempel krukor och fat men även lergökar och pryd­nads­djur som hundar och hästar.

I tidningen Norra Väs­ter­bot­ten från den 6 februari 1954 pub­li­ce­ra­des i spalten De gamla berätta uppgifter som framkommit vid en intervju med ka­kel­ugns­ma­ka­ren Sandor (Alexander) Mellqvist och dennes hustru i deras hem vid Västom­vi­ken. Sandor berättade att även hans far hade varit ka­kel­ugns­ma­ka­re och att det vid deras fabrik till­ver­ka­des kakel, krukor av skilda slag och lergökar med mera. Han berättade vidare att han som ka­kel­ugns­ma­ka­re upp­skatt­nings­vis satt upp ungefär 5000 kakelugnar, och detta från Gällivare i norr till Umeå i söder. Det tog tre dagar med minst tolv timmars arbetsdag att sätta upp en kakelugn, och för detta erhölls 25 kronor i betalning. Alexander Mellqvist satte i maj 1949, vid drygt 72 - års ålder, upp sin sista kakelugn, och detta i Burträsk.

Hur det gick till att tillbereda glasyrerna höll kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­na oftast för sig själva, och gla­syr­för­sat­ser­na eller-recepten följde dem inte så sällan i graven. Waldemar Mellqvist har dock kunnat återfinna handlingar med sådana försatser som hans farfars far Petter Mellqvist troligtvis skrev ned för väldigt länge sedan. Jag har fått förmånen att ta del av dessa an­teck­ning­ar och har skrivit av dem enligt följande:

Gla­syr­för­sats

150 sk (skålpund) aska

75 sk kisel

26 sk sand, halstenisk

22 ½ sk kaolin

30 sk salt

75 ort salpeter

245 sk blyaska, deribland 54 sk tenn

120 sk sand

69 sk kisel

33 sk kaolin

75 sk salt

70 ort salpeter

Hwitt­bly­för­sats

Ett lispund bly

7 skålpund thenn

12 skålpund kisel

10 skålpund hållstens­sand

2 skålpund kaolin

8 skålpund salt

7 ort salpeter

När blyet är malet skall det vara lika tjockt med kaolinen, men skall vara väl silat båda delar. Skvätt då med skopan 10 skopor malet bly. Ex­pe­ri­men­te­ra med 2 skopor kaolin eller 2 ½ á 3 dito.

Mellqvist Burträsk.

1 lispund=8,502 kg, 1 skålpund=425 gram, 1 ort=4,25 gram

Salomon Stenberg föddes den 6 mars 1839 i Stensträsk, Burträsk socken, men då med ef­ter­nam­net Aronsson. I ung­dom­så­ren blev det till att påbörja en lär­lings­tid hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Jonas Anton Nygren vid Gammelbyn, Burträsk och innan han 1863 flyttade till Skellefteå var han en tid verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re i hemsocknen. I Skellefteå blev Stenberg bosatt vid Morön till­sam­mans med nybliven hustru, och torde ha utövat sitt yrke genom upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. Tiden där blev dock inte så långvarig eftersom han avled redan den 23 september 1868.

Stort tack till Skellefteå museum samt ett extra och speciellt stort tack till Waldemar Mellqvist.

Umeå

Upp­giftskäl­lor till denna do­ku­men­ta­tion över Umeå stads kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re har i första hand varit man­tals­läng­der och kyrkoarkiv (hus­för­hörs­läng­der) men till viss del har uppgifter även hämtats från Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och kruk -makare i Sverige från cirka 1700 till 1846 samt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser. I Väs­ter­bot­tens läns hem­bygds­för­bunds årsskrift Väs­ter­bot­ten nr 2001:1, benämnd Spisar, kaminer och kakelugnar finns i avsnittet Kakelugnar i Väs­ter­bot­ten något skrivet om en del av länets ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Möjligtvis är det beroende på un­der­teck­nads oförmåga att tyda de gamla hand­ling­ar­na som inte någon kruk - eller ka­kel­ugns­ma­ka­re kunnat återfinnas i stadens man­talslängd förrän vid 1700-talets senare del. Men under 1770 -talet var i varje fall kruk­ma­kar­ge­säl­len Peter Wallin man­tals­skri­ven i staden, och under n ågot år benämndes han även som krukmakare. En tid hade han dessutom sällskap av yt­ter­li­ga­re en gesäll, och möjligtvis hade de fått tillstånd att som gesäller förse stadens innevånare med lerkärl som krukor fat, skålar, krus och liknande hus­hålls­gods. Eventuellt kan kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re från andra sidan Bot­ten­vi­ken, alltså Finland, salufört sina tjänster och produkter i Umeå. I varje fall var ka­kel­ugns­ma­ka­ren Daniel Dikman från Vasa, vilken blev mästare i denna stad 1761, omnämnd i Umeå stads rådstu­gurätts protokoll från 1779. Dikman återvände dock till Vasa och blev senare verksam i Sö­der­man­land.

Uppgifter i boupp­teck­ning­ar brukar oftast vara enda möj­lig­he­ten att avgöra om kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ka­ren hade egen verkstad där han bedrev till­verk­ning av kakel eller lerkärl. Tyvärr har dessa handlingar inte gått att återfinna för flertalet av Umeå stads tidiga ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Försök har gjorts att lokalisera några av de tidiga ka­kel­ugns­ma­kar­nas tomter till dagens ga­tu­a­dres­ser, men detta blev mer komplice rat än förväntat på grund av att stadens karaktär har förändrats väsentligt under åren, bland annat genom att gator tillkommit men även försvunnit samt na­tur­ligt­vis att de har bytt namn. Därigenom kan nog dessa tomter ha varit belägna något kvarter både ös ter eller väster och söder eller norr om deras förmodade läge. Trots detta anges de osäkra adresserna inom parantes i anslutning till de gamla tomtnumren. Ett stort tack till Umeå Stadsarkiv för er­hål­lan­det av tids­ak­tu­el­la kartor.

Den förste ka­kel­ugns­ma­ka­re som med säkerhet har kunnat fast­stäl­las ha varit verksam i Umeå är Johan Falck.

Enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan Falck ha blivit född 1736 i Ös­ter­göt­land, och i den för­teck­ning över skråtidens kruk - och ka­kel­ugns­ma­ka­re som ingår i Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846 uppges att han till­bring­a­de sin lär­lings­tid hos Jakob Johan Heijtscher i Sö­der­kö­ping under perioden 1752-1756. År 1762 blev Falck mästare i Sigtuna och följande år ingick han i äktenskap där, så möjligtvis hade han anlänt till staden några år tidigare. Där var han sedan till­sam­mans med arbetsfolk verksam med egen verkstad fram till omkring 1780, då det blev en flytt till Umeå. Där föddes en son följande år, men det skulle dröja till 1785 innan Falck fick burskap i staden. Han kom därefter att driva en kruk - och ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se vid gård nr 117 under lång tid, mestadels med hjälp av någon gesäll och lärling. På grund av sjukdom fick han dock överlåta verkstaden till sin gesäll Carl Petter Brandt några år innan han 73 år gammal avled den 28 december 1809. Mer om ef­ter­trä­da­ren Brandt senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall Lars Nordin ha blivit född 1766 eller 1767, möjligen i Råneå socken. I varje fall gick han i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­ren Petter Hortman i Piteå under perioden 1788-92, och som gesäll kom han därefter till Umeå, där h an en tid arbetade hos Johan Falck. I Umeå fick han burskap, alltså rättighet att bedriva ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket, 1795 och blev mästare året därpå. Efter att ha ingått i äktenskap blev han till­sam­mans med hustrun bosatt vid gård nr 152, och i hushållet ingick mestadels någon lärling och ibland även en gesäll. Möjligtvis hade ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Lars Nordin avslutat sin yr­kes­verk­sam­het några år innan sitt frånfälle den 1 april 1842, och detta då samband med att han åter­läm­na­de sitt bur­skaps­brev.

Carl Petter Brandt kom till världen den 2 januari 1783 i Umeå stads­för­sam­ling. Han skall ha gått i lära hos Johan Falck under perioden 1799-1803, och arbetade därefter som gesäll hos sin läro­mäs­ta­re. I samband med Falcks sjuk­doms­tid vistades han en kort period både hos Lars Nordin och i Stockholm, men återkom till Umeå där han fick burskap 1810 efter att ha övertagit Falcks verkstad och fastighet. Hos C P Brandt och hans hustru kom det under åren att finnas en del lärlingar och gesäller, bland annat då den blivande svärsonen och ef­ter­trä­da­ren N P Öhman. Carl Petter Brandt fick dock lämna jordelivet den 10 april 1836, och därefter drev änkan verk­sam­he­ten vidare några år med hjälp av gesäller. Återger några rader från skriften Gideåns Bruks Caracters Byggning, där det bland annat berättas om upp­bygg­na­den av herrgården vid Gideå bruk i Ång­er­man­land år 1826.

Från Umeå inkallades ka­kel­ugns­ma­ka­ren C. P. Brandt, vilken till­ver­ka­de och uppsatte 4 vita och 3 gröna kakelugnar. Påföljande år fick Brandt sätta upp en ny vit kakelugn i Herr Bruks­pa­trons kammareé och då betalades även, fast något i efterskott, Stöparelön för Spishäller till Olofsfors bruk.

Nils Peter Öhman föddes den 8 december 1802 i Lövångers socken, men då med ef­ter­nam­net Johansson. Vid ungefär tjugoårs ålder kom han i lära hos Carl Petter Brandt i Umeå, och efter att ha blivit gesäll 1827 fortsatte han att arbeta hos denne. Tre år senare, alltså 1830, blev det giftermål med en av makarna Brandts döttrar och samma år fick han burskap samt blev mästare i Umeå. Till­sam­mans med hustrun stannade han kvar vid gård nr 117, och eventuellt drev han verkstaden till­sam­mans med svärfadern. 1835 blev det dock en flytt till Härnösand där Öhman drev en ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se, men tre år senare återvände makarna till Umeå och gård nr 117, där verkstaden då för­mod­li­gen övertogs och vilken han drev med hjälp av lärlingar och gesäller. Gården nr 117 tycks enligt vad som framgår av hus­för­hörsläng­den ha ändrat beteckning till nr 135 vid 1840-talets senare del. (Västra Norr­lands­ga­tan 30, gamla Vasaskolan).

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Nils Peter Öhman avled den 30 oktober 1866 och därefter drev änkan rörelsen vidare under en tid. Den 7 juni 1867 lät hon införa en annons i Umebladet med denna lydelse: Un­der­teck­nad till­kän­na­gifwer att jag med en skicklig och ordentlig gesäll fort­fa­ran­de drifwer Ka­kel­ugns­ma­ka­re­rö­rel­sen efter min aflidna man, samt har fär­dig­gjor­da Kakel - ugnar, mottager be­ställ­ning­ar och werk­stäl­ler allt hwad till yrket hörer. Anna Christina Öhman. I änkefru Öhmans ar­bets­styr­ka ingick även lärlingen Jonas Gustaf Boström, men osäkert hur länge hon drev verk­sam­he­ten. Möjligtvis blev det inte så långvarigt, eftersom hon 1877 fick följa sin make i graven och innan dess hade hon under några år varit bosatt v id stadens änkehus.

Carl Olof Sjöström såg dagens ljus för första gången den 2 maj 1813 i Umeå stad. Under perioden 1832-37 skall han ha gått i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Nils Peter Öhman, och där blev det därefter något års arbete som gesäll innan han 1838 fick burskap som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Umeå. Följande år fick Sjöström både mästarbrev och ingick i äktenskap, varefter makarna efter några år bosatte sig vid gård nr 126 (Dö­belns­ga­tan 13-15) till­sam­mans med barn samt någon gesäll och lärling. Vid mitten av 1850-talet sålde han halva fas­tig­he­ten till ka­kel­ugns­ma­ka­re Sandgren, men kom även fort­sätt­nings­vis att vara bosatt samt ha sin verkstad vid denna gård. I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Carl Olof Sjöströms frånfälle den 1 november 1853 upptogs som tillgångar bland annat Gården och Tomten under No 126 i Umeå Stad och under rubriken I Werkstaden an­teck­na­des till exempel en järnmortel med stöt, 2 ½ stycken planstenar, 53 stycken trä - och lerformar samt en kiselkvarn. Enligt Kommerskollegiums handlingar drevs rörelsen därefter vidare av änkan under några år, möjligen då med hjälp av kakelugnsmakare Sandgren.

Carl Petter Sandgren var född den 1 maj 1820 i Klinte på Gotland. I unga år gick han i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Berg i hemsocknen, och som gesäll blev det nitton år gammal en flytt till Västervik. Redan efter något år återvände han dock till Gotland och arbete hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Visby. Några år senare, 1842, blev det dags för nästa flytt, och denna gång till Stockholm. I hu­vud­sta­den till­bring­a­de Sandgren många år, och då bland annat med arbete hos ka­kel­fab­ri­kör Åkerlind samt vid Rörstrand. Där ingick han även i äktenskap, och med hustru samt nyfödd son kom han omkring 1855 som gesäll till Umeå. Följande år an­non­se­ra­de han dock i Umebladet att han på grund av av­flytt­ning från orten sålde diverse möbler och hus­hålls­sa­ker. Nu blev det ingen flytt, utan i stället köpte ka­kel­ugns­ma­ka­re Sandgren halva tomten nr 126 av ka­kel­ugns­ma­ka­re Sjöström, och blev till­sam­mans med sin familj bosatt där. Om han då byggde upp ett boningshus på tomten och möjligtvis även en verkstad är oklart. C P Sandgren fick inte burskap förrän 1867, men redan 1858 respektive 1861 lät han införa annonser i Umebladet med följande lydelse: Åtskilliga sorter Stenkäril, wälbrända och i öfrigt af god be­skaf­fen­het finnas nu till salu hos Ka­kel­ugns­ma­ka­ren C. P. Sandgren. Alla sorters Stenkäril och andra kruk­ma­ka­re­ar­be­ten till salu hos C. P. Sandgren.

Huruvida dessa varor var av egen till­verk­ning har det inte gått att få någon klarhet i. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Petter Sandgren avled den 4 december 1877, men änkan bodde kvar vid fas­tig­he­ten fram till 1883, då hon sålde gård och tomt nr 126B på auktion.

Den 11 januari 1878 gick det dock att läsa denna annons i Umebladet:

Härmed får un­der­teck­nad till den respektive all­män­he­ten till­kän­na­gifwa, att jag från och med denna dag öfwertagit ka­kel­ugns­ma­ka­ren C. P. Sandgrens werkstad här i staden för be­drifwan­de af ka­kel­ugns­ma­kar­hand­twer­ket, re­kom­men­de­rar jag mig till upp­sätt­ning af kakelugnar och andra till yrket hörande arbeten, derwid utlofwas ett skyndsamt och noggrant arbete. Umeå den 5 Januari 1878. J. G. Boström.

Tydligen hade Boström då hyrt verkstaden vid tomt nr 126B av änkefru Sandgren året efter hennes makes hädanfärd.

Jonas Gustaf Boström kom till världen den 2 mars 1849 på Västerteg i Umeå lands - församling. Sexton år gammal flyttade han in till Umeå, där han kom i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­ren Nils Peter Öhman och efter dennes död hos änkefru Öhman. Efter lär­lings­ti­den provade han under några år på sjö­mans­yr­ket, men återvände därefter till Umeå och övertog i januari 1878 den verkstad som tidigare brukats av C P Sandgren och erhöll samtidigt burskap i staden. Samma år bildade han även familj. Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar skall det därefter mestadels ha funnits en anställd med­ar­be­ta­re i hans tjänst. Under åren 1880 och speciellt 1882 an­non­se­ra­de han flitigt i Umebladet och utbjöd till för­sälj­ning blomkrukor och stenkärl, alltså hus­hålls­gods som krukor, skålat, fat, krus och liknande. Giss­nings­vis då av egen till­verk­ning. Osäkert hur länge han använde sig av verkstaden vid gård nr 126B, men möjligen fram till att änkefru Sandgren sålde fas­tig­he­ten år 1883. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Boström var bosatt på olika platser i staden tills ammans med sin efterhand stora familj, men från slutet av 1800-talet och fram till sin död den 22 juli 1901 vid egen fastighet i Sandåkern.

Nils Pettersson skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha blivit född den 9 juni 1827 i Mjällby socken i Blekinge, medan för­sam­ling­ens födelsebok anger fö­del­se­da­tu­met till den 29 juni detta år. Emellertid skall han ha lämnat fö­del­se­byg­den vid mitten av 1840-talet och torde under en tid ha vistats i Stockholm, eftersom det var från denna ort han angavs komma när han 1850 påbörjade sin lär­lings­tid hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Gävle. Som gesäll blev det 1855 en flytt till Härnösand varifrån han följande år begav sig till Umeå och Nils Peter Öhmans verkstad. Troligtvis fanns ar­bets­plat­sen fort­fa­ran­de hos Öhman även sedan ha n 1858 ingått i äktenskap och till­sam­mans med hustrun blivit bosatt på annan plats i staden. Något år senare kom makarna att få sitt hem i egen fastighet vid tomt nr 119 (Skolgatan 77) och efter att Nils Pettersson erhållit burskap år 1861 ingick även två gesäller och en lärling tidvis i hushållet. I Umebladet gick det följande år att läsa denna annons: Un­der­teck­nad får härmed äran hos respektive kunder och all­män­he­ten re­kom­men­de­ra ett wäl sorteradt lager af hwit­gla­se­ra­de kakelugnar af flere di­men­sio­ner och beskaffen -het, samt billiga priser. Ume i Februari 1862. N. Pettersson., Ka­kel­ugns­ma­ka­re­mäs­ta­re.

Senare samma år gick det i denna tidning även att läsa följande: Stenkäril till salu hos Ka­kel­ugns­ma­ka­ren N. Pettersson.

Nu gick möjligen inte för­sälj­ning­en så bra. I varje fall of­fent­lig­gjor­des detta i Umebladet den 6 oktober 1865:

Genom offentlig auktion, som förrättas å stadens Auk­tions­kam­ma­re Thorsdagen den 2 näst­kom­man­de November och tager sin början kl. 10 f.m., försäljas afwikne Kakel - ugns­ma­ka­ren Nils Pet­ters­sons kon­kurs­mas­sa tillhörige dels gården och ¾:dels tomt här i staden under ny Nr 119, dels åtskilliga werktyg hörande till kakelugnsmakarewerkstad, ett parti brända och obrända kakel; skolande wilkoren för försäljningen wid auktions -tillfället tillkännagifwas. Ume den 29 September 1865 Borgmästare och Råd.

Pettersson skall vid denna tid till­sam­mans med sin hustru ha avflyttat till Stockholm, men två år senare fanns makarna i Västerås varifrån de 1872 flyttade till Gävle och åtta år senare till Uppsala. I denna stad avled ka­kel­ugns­ma­ka­re Nils Pettersson år 1882.

Den 11 februari 1849 blev det ett tillskott till den stora ka­kel­ugns­ma­karsläk­ten Almström i Lund genom Johan Rudolf Almström som då föddes. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des vid faderns ka­kel­ugns­makar­verk­stad och där blev det även en tids arbete som gesäll. Vid slutet av 1 860-talet lämnade Johan Rudolf dock hemstaden Lund och efter en tid i Stockholm kom han 1872 till Gävle, där han efter något åt blev ka­kel­ugns­ma­ka­re och även bildade familj. Familjen Almström flyttade 1877 till Uppsala, men redan följande år bosatte de sig i Umeå. Inte så lång tid efter ankomsten till Umeå fanns denna annons att läsa i Umebladet:

Un­der­teck­nad re­kom­men­de­rar sig till utförande af allt hvad till Ka­kel­ugns­ma­ka­reyr­ket hörer.
Umeå den 25 November 1878.
J. R. Almström.
Ka­kel­ugns­ma­ka­re. Boende i Bruks­för­val­ta­ren L. Nelzons f.d. gård vid Gym­nas­tik­hu­set.
På samma ställe finnes ett större sorteradt lager af Stenkärl till billiga priser.

I Almströms hushåll ingick vid denna tid, förutom ett stort antal barn, även någon gesäll samt lärling, och 1881 an­non­se­ra­de han efter en lärgosse: En Gosse, cirka 16 år gammal, kan nu genast erhålla an­ställ­ning hos Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Joh. R. Almström.

Den 19 januari 1883 gick dock detta att läsa i Umebladet:

Eldswåda. I dag wid 5 tiden på morgonen gåfwes åter brand­sig­na­ler. Eld hade nemligen utbrutit uti en af ka­kel­ugns­ma­ka­ren Almström utom staden planlagda område förhyrd werkstad, hwilken i grund nedbrann. Ställets aflägsna läge för­hind­ra­de all widare spridning af elden, hwilket war så mycket större lycka, som wägens svårighet omöj­lig­gjor­de fram­fö­ran­de af staden tillhöriga sprutor. Man antar, att elden uppstått genom ytter-takets antändande, hwilket är troligt af den om­stän­dig­he­ten, att man sedan trenne dygn war sysselsatt med ka­kel­brän­ning derstädes.

Den starka blåsten gaf elden rask utbredning så att de in­ne­wa­ran­de ur­stånd­sat­tes att widtaga några åtgärder till dess be­grän­san­de, hwarföre man inskränkte arbetet till ned­rifwan­de af det antända huset samt räddande af en i närheten befintlig lada, hwilket också lyckades. Det nedbrunna huset tillhörde Arbetaren Johan Andersson och lär wara oför­säk­radt. Deremot berättas den ka­kel­ugns­ma­ka­ren Almström tillhöriga lö­se­gen­do­men war om också lågt brand­för­säk­rad.

Tidningen Wes­ter­bot­ten redogjorde för händelsen med dessa rader:

Eldswåda. Strax före kl. 5 på morgonen i dag wäcktes stadens inwånare af klämtslag. Lyck­lig­twis befans det, att elden war lös långt utom stadens område, på Öbacka gärde. Ett ensamt stående hus, tillhörigt en Öbo, hwari bränning af kakel egde rum, brann ner till grunden. Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Almström war jämte sitt folk uppe under natten och skötte om arbetet. Huru branden uppkommit hafwa wi ännu ej erfarit.

Giss­nings­vis bedrev J R Almström därefter sitt yrke enbart genom re­pa­ra­tio­ner samt upp­sätt­ning av kakelugnar, och senare under året an­non­se­ra­de han även om detta. Obs.! Upp­sätt­ning af såwäl nya som gamla kakelugnar samt re­pa­ra­tio­ner werk­stäl­les af J. R. Almström. Ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Några år före den stora stads­bran­den i Umeå 1888 vistades Almström i Stockholm, för­mod­li­gen då på grund av att det fanns bättre ar­bets­möj­lig­he­ter i hu­vud­sta­den. Efter branden, när Umeå skulle åter­upp­byg­gas, blev för­hål­lan­de­na na­tur­ligt­vis annorlunda, och Almström kunde återvända hem till familjen. 1896 gick dock makarna skilda vägar, och följande år flyttade Johan Rudolf Almström till Göteborg, där han slutade sina dagar den 16 maj 1898.

Lars Anton Löfgren föddes den 17 augusti 1862 i Umeå stads­för­sam­ling. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Almström, men 1883 flyttade han med titeln ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ta­re till Uppsala, varifrån han två år senare med samma titel återvände till Umeå. Den 16 juni 1885 meddelade han så sin ankomst till fö­del­sesta­den genom denna annons i tidningen Wes­ter­bot­ten.

Un­der­teck­nad, som i yrket prak­ti­se­rad å en af Sveriges bästa fabriker, har nu hem -kommit till Umeå, re­kom­men­de­rar sig hos den ärade all­män­he­ten, såväl i stad som på lands­byg­den, till upp­sät­tan­de af såväl bättre som simplare Kakelugnar m.m. som till Ka­kel­ugns­ma­ka­reyr­ket hörer, och hoppas jag genom nog­grann­het i arbetet och billigt pris kunna tillvinna mig ärade kunders förtroende. L. A. Löfgren.

Lars Anton Löfgren ingick i äktenskap 1890, och vid den tiden började den blivande ka­kel­ugns­ma­ka­ren Viktor Pettersson att arbeta åt honom som gesäll. Även en lärling ingick då i ar­bets­styr­kan. Makarna flyttade efter en tid till egen fastighet vid Skolgatan 97, Öst på stan, där hemmet efterhand skulle fyllas med ett stort antal barn. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Löfgren fick dock lämna jordelivet den 9 oktober 1923. I en artikel som pub­li­ce­ra­des i Västerbot tens-Kuriren den 2 maj 2017 berättade en sondotter till Löfgren att hennes farfar drabbades av kallbrand och fick sina ben amputerade. När han hade ett ben kvar kunde han fortsätta sitt arbete med att sätta kakelugnar, eftersom hans gesäller hjälpte honom att förflytta sig till ar­bets­stäl­le­na. Efter att han även mist det andra benet fick han emellertid sluta sitt arbete som kakelugns - makare. Detta skall ha skett några år in på 1900-talet.

Johan Viktor Pettersson blev född den 29 februari 1864 i Stockholm, och där försörjde han sig senare som ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ta­re. Med denna titel flyttade han 1888 till Luleå, och två år senare vidare till Umeå. Där arbetade han till att börja med hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Löfgren, men efter att 1892 bildat familj ti­tu­le­ra­des han som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Med egen rörelse kom han att under väldigt lång tid arbeta som sådan i Umeå, och 1944 erhöll han Umeå Fabriks- och hant­verks­för­e­nings ve­te­ra­nut­mär­kel­se. Den 15 maj detta år fick han dock företa sin hädanfärd.

Nils Petter Zimmerman kom till världen den 4 maj 1825 i Umeå, och där gick han även i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re C O Sjöström. Som gesäll blev det 1848 en kort visit i Härnösand, varifrån han återvände till Umeå redan följande år. Ti­tu­la­tu­ren var fort­fa­ran­de gesäll, men också ka­kel­ugns­ma­ke­ri-idkare. År 1867 gick det att se denna annons i Umebladet: Stenkäril samt ett parti större och mindre blomkrukor till salu hos Ka­kel­ugns­ma­ka­ren N. P. Zimmerman

Två år senare i samma tidning denna: Hwit­gla­se­ra­de kakelugnar, flata och runda, finnes med eller utan upp­sätt­ning till salu hos Ka­kel­ugns­ma­ka­ren N. P. Zimmerman i Ume.

Till­sam­mans med hustrun flyttade han 1877 till Norrälvsjö i Arnäs socken något norr om Örnsköldsvik, där han övertog en kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad. Där bedrev Zimmerman till­verk­ning av olika slags lerkärl som krukor, fat, krus, skålar och liknande. Om han även till­ver­ka­de kakel till kakelugnar är inte klarlagt, men han torde i varje fall sätta upp sådana runt om i trakterna. Året eft er ankomsten till Arnäs befann han sig till­fäl­ligt­vis i Härnösand, där han i orts­tid­ning­en förkunnade att han saluförde hvita glacerade kakelugnar med och utan upp­sätt­ning. Det påpekades även i annonsen att vistelsen i Härnösand endast skulle bli under en kort tid. I Hernösands Posten berättades det i en notis den 15 juni 1883 att en la­ger­bygg­nad som tillhörde Zimmerman hade brunnit ned några dagar tidigare. I detta lager förvarades 25 färdiga kakelugnar samt smärre gods till ett värde af 300-400 kronor. De enda varor som eventuellt skulle ha klarat sig någorlunda oskadade var några mindre blomkrukor. Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Nils Petter Zimmerman fick lämna jordelivet den 2 mars 1892 och hustrun gjorde honom sällskap tjugotvå år senare. Innan dess skall hon under en tid ha fortsatt med kruk­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten i begränsad omfattning genom att tillverka lergökar, vilka såldes för fem öre styck.

Det fanns na­tur­ligt­vis yt­ter­li­ga­re ett antal ka­kel­ugns­ma­ka­re, förutom de redan nämnda, som bedrev sitt yrke i Umeå stad genom upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. Nämner kortfattat några av dessa:

Karl Yttergren blev född 1834 i Umeå stad, men växte tidvis upp i Ytterhiske. Efter några år i Stockholm återvände han till Umeå, där han en tid var gästgivare. Som änkeman bosatte han sig 1875 med barnen i Ytterhiske, och försörjde sig därefter som murare och ka­kel­ugns­ma­ka­re. Yttergren fick lämna jordelivet den 18 oktober 1888.

Adolf Johansson, född 1863 i Madesjö socken, Kalmar län. Nitton år gammal lämnade han hembygden och flyttade till Stockholm, där han försörjde sig som ka­kelar­be­ta­re. Med titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re kom han 1891 till Umeå, och redan i juli detta år lät han införa denna annons i Umebladet: Adolf Johansson, ka­kel­ugns­ma­ka­re , re­kom­men­de­ras för upp­sätt­ning af nya samt omsättning af gamla kakelugnar. OBS.! Ett solidt arbete garanteras till moderat pris. Tiden i Umeå blev dock väldigt kortvarig, för redan följande år flyttade han till Vännäs. Mer om Johanssons vidare öden går att läsa i avsnittet om Vännäs.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Holm, född 1854 i Lycksele, var bo satt och verksam i Umeå under perioden 1898-1901. Därefter flyttade han till­sam­mans med hustru och barn till Vormträsk i Lycksele församling. Familjen bosatte sig fyra år senare i Sunderbyn, nuvarande Luleå kommun. Där övergav han ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket och b lev i stället hem­man­sä­ga­re, men avled 1939.

Joel Herman Sten, född 1875 i Gävle, flyttade med hustru och barn som ka­kel­ugns­ma­ka­re till Västerteg år 1920 och tre år senare in till Umeå stad. Enligt uppgifter i skriften Väs­ter­bot­ten 2001:1 skall Sten ha varit verksam i yrket fram till omkring 1955. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Sten avled den 18 december 1961.

Karl August Helmer Jonsson, född den 18 december 1887 i Nord­ma­lings socken, där han en tid till­sam­mans med en bror var verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re. När han 1914 fick en tjänst som fö­re­stån­da­re för Flurkmarks fattiggård flyttade han dit, men återvände till ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket och drev som sådan egen rörelse i Umeå från 1923 och fram till en bit in på 1950-talet. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Helmer Jonsson avled i Umeå den 5 maj 1966.

Frans Erik Strömlund kom till världen år 1861 i Sundborn Dalarna, men upp­växtå­ren till­bring­a­des vid en ka­kel­fa­brik i Uppsala, där fadern arbetade. Vid denna ka­kel­fa­brik fick unge Strömlund även gå i lära, och som ka­kelar­be­ta­re kom han att arbeta på ett flertal orter, bland annat Enköping, Eskilstuna, Stockholm, Kalmar och Gävle, innan han 1923 som ka­kel­ugns­ma­ka­re flyttade till Teg strax söder om Umeås centrala delar. Där kom Strömlund att vara verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re under lång tid, men trolig en inte ända fram till sitt frånfälle den 27 mars 1945.

Skellefteå

I Skellefteå torde ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket hu­vud­sak­li­gen bedrivits genom upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar, och ka­kel­till­verk­ning­en tycks ha varit mycket begränsad. Emellertid fick ka­kel­ugns­ma­ka­ren Gabriel Norström redan 1824, alltså under skråtiden då hantverk och handel till största del endast var tillåtet att bedrivas inne i städer, kungligt tillstånd att tillverka och sälja kakel till kakelugnar samt lerkärl för att täcka det lokala behovet. Även Henric Öhman bedrev troligtvis under en tid till­verk­ning av både kakel och lerkärl(stenkärl), alltså hus­hålls­gods som krukor, fat, skålar och liknande. För­mod­li­gen köptes många kakelugnar från de stora till­ver­kar­na i Stockholm, Uppsala och Gävle, men även de två ka­kel­fa­bri­ker­na i Piteå torde ha fått sälja en del kakelugnar till Skellefteå-området. I början av 1900 -talet, eller närmare bestämt 1906, startade bröderna Lundström en ka­kel­till­verk­ning under namnet AB Skellefteå ka­kel­fa­brik, men tyvärr blev detta en mycket kortvarig verksamhet, eftersom fa­briks­bygg­na­den brann ned följande år.

Gabriel Norström (Nordström) föddes den 8 mars 1799 i Lövånger, men då med ef­ter­nam­net Andersson. Som lärling kom han 1818 till ka­kel­ugns­ma­ka­re C P Brandt i Umeå, och där blev han kvar till 1823 då det företogs en flytt till Innervik i Skellefteå. Följande år blev det giftermål och makarna fick efter en tid sin bostad vid Präst­bor­det, efterhand till­sam­mans med några barn. Där etablerade han sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re samt drev ett mindre jordbruk. Norström erhöll 1824 kungligt tillstånd för till­verk­ning av kakelugnar och stenkärl (lerkärl) för att täcka det behov som fanns i Skellefteå, Lövångers samt Burträsk socknar. (Väs­ter­bot­tens andra fögderi). I Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar angavs därefter och fram till 1835 d etta angående en kakelugns- och sten­kärls­fab­ri­ka­tion som bedrevs i Väs­ter­bot­tens läns andra fögderi: Med Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd idkas denna näring af en ka­kel­ugns­ma kare Gabriel Norström, boende i Skellefteå socken, som har en lärling. Till­verk­ning­en för Fögderie In­ne­vå­na­res behof af såväl kakelugnar som stenkäril, anses hafva i värde uppgått till 300 Rdr.

Under de sista fem åren tillkom dock följande anmärkning: Denna näring har mer än någon annan lidit genom de Orten de sednare åren inträffade missväxter och den deraf hos inbyggarna så allmänt inträdda medelleösa be­lä­gen­he­ten. Under dessa år sjönk även till­verk­nings­vär­det betydligt och Norström fick under de sista åren klara sig utan lärling. I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hans frånfälle den 25 augusti 1836 upptogs som tillgångar bland annat några byggnader, till exempel:

Gården under No 424, uppförd å Skellefteå Prestbord ägor bestående af En Mann - byggning af 2:ne Rum. Ett kök, En kammare och förstuga. Ka­kel­ugns­ma­ka­re­verk­sta­den, indelt uti 2:ne rum, med en Bränn, Bagare ock å den sistnämnde inrättad torkugn, med alla till werkstaden befintlige In­wen­ta­ri­er, såsom En större jern­malmsmor­tel med jernstöt, en 5 kannors gryta, 2:ne mindre Han­dqvar­nar samt 2:ne Rifhällor m.m. En La­du­gårds­bygg­ning bestående af Ett mindre Fähus och Stall inom samma hus, med 2:ne Portlider af Bräder uppsatt, samt ett afträdes Rum.

En hel del föremål ingick na­tur­ligt­vis även bland till­gång­ar­na och då till exempel kakel till 1 ½ kakelugn. En fordran fanns också mot en person avseende Sten kärill. För­mod­li­gen torde detta betyda att Norström sålt sten kärill (lerkärl som krukor, fat, skålar och liknande) till någon som ännu inte hade betalat för detta. Huruvida det därefter bedrevs någon verksamhet i verkstaden är osäkert, men 1844 kom en ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll inflyttade till Präst­bor­det (Kyr­ko­bor­det), och eventuellt hyrde denne verkstaden av änkefru Norström under en tid. Något som helst underlag för denna spe­ku­la­tion har dock inte framkommit.

Gesällens namn var i varje fall Henrik Öhman, vilken med ef­ter­nam­net Johansson blev född den 26 februari 1818 i Lövånger. Arton år gammal flyttade han till Härnösand, där den äldre brodern Nils Petter Öhman då nyligen övertagit en ka­kel­ugns­makar­verk­stad. När brodern två år senare, alltså 1838, återvände till Umeå för att överta sin svärfar C P Brandts ka­kel­ugns­makar­verk­stad, följde Henrik med och blev lärling hos sin bror.

Lär­lings­ti­den fortsatte 1841 i Stockholm, men efter en tid återvände han till Umeå, varifrån det 1844 blev en flytt till Skellefteå och bosättning vid Präst­bor­det. Följande år blev det giftermål för ka­kel­ugns­ma­ka­re Öhman, och eftersom det vid Skellefteå museum finns detaljer till en kakelugn som uppges vara till­ver­ka­de av honom, verkar det troligt att han bedrev sådan till­verk­ning.

Makarna blev senare, till­sam­mans med sina döttrar, bosatta inne i staden, och möjligen bedrevs ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket då genom upp­sätt­ning av kakelugnar. Från och med 1847 re­do­vi­sa­des i Kom­mers­kol­le­gi­ets handlingar de hant­ver­ka­re som hålla verkstäder och bland dessa fanns detta år Öhman antecknad med en lärling. Så skulle han vara i yt­ter­li­ga­re fem år, men därefter förekom han där endast sporadiskt fram till 1860-talet.

Troligtvis blev det vid denna tidpunkt ekonomiska svå­rig­he­ter, eftersom det i Skellefteå Tidning från den 31 mars 1852 gick att läsa denna notis:

I anseende till för mig inträffadt hinder att i dag förrätta utlyst auktion å 5 st. kakelugnar, samt ett parti stenkäril, utmätte från ka­kel­ugns­ma­ka­ren Henric Öman i Staden, warder samma auktion härigenom fram­flyt­tad att i sock­nestu­gan härstädes hållas nästa Lördag den 3 in­stun­dan­de April, kl. 2 e.m., hwilket till­kän­na­gifwes. Skellefteå den 27 Februari 1852. L. Holmgrén.

Öhman fanns i 1870-års folk­räk­ning antecknad som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men skulle senare tituleras som brandvakt. När hustrun avled 1881 gjorde hon det som änka. Trots grundlig genomgång av för­sam­ling­ens dödsbok har Öhman inte gått att återfinnas där, så därför är tidpunkten för hans frånfälle osäker.

Salomon Stenberg föddes den 6 mars 1839 i Stensträsk, Burträsk socken, men då med ef­ter­nam­net Aronsson. I ung­dom­så­ren blev det till att påbörja en lär­lings­tid hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Jonas Anton Nygren vid Gammelbyn, Burträsk och innan han 1863 flyttade till Skellefteå var han en tid verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re i hemsocknen. I Skellefteå blev Stenberg bosatt vid Morön till­sam­mans med nybliven hustru, och torde ha utövat sitt yrke genom upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. Tiden där blev dock inte så långvarig eftersom han avled redan den 23 september 1868. I ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat en fastighet med åbyggnad vid Morön och även en fastighet i Skråmträsk. Dessutom ka­kel­ugns­ma­kar- verktyger samt två kakelugnar.

Jonas Ulric Lundmark kom till världen i november 1832 i Östra Falmark, Skellefteå lands­för­sam­ling. Där drev han som vuxen ett jordbruk och bildade även familj, med vilken han vid 1860-talets början flyttade till Bergsbyn, något öster om Skellefteå stads centrala delar. Yt­ter­li­ga­re några år senare bosatte sig familjen i stads­kär­nan där Lundmark arbetade som ka­kel­ugns­ma­ka­re fram till 1873, då det blev en flytt till Sundsvall. I denna stad var Jonas Ulric Lundmark verksam inom yrket under lång tid, dock inte ända fram till sitt frånfälle den 13 augusti 1901.

Carl Anton Widman föddes den 1 oktober 1858 och växte upp på Norrböle i Skellefteå. Liksom sin far blev han murare, men sysslade även som ka­kel­ugns­ma­ka­re med kakel - ugns­upp­sätt­ning. Dock blev hans levnad inte så lång, eftersom han avled redan den 6 juli 1885 i Karlgård.

August Persson Lindgren var född den 28 december 1860 i Kåge, och blev verksam som bonde och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Storkåge, men inte heller han fick något långt liv, utan det slutade den 14 januari 1895.

Olof Andersson Lundström såg dagens ljus för första gången den 19 december 1847 i Falmark, några mil söder om Skellefteå. Där livnärde han sig som bonde, men efter att han till­sam­mans med hustru och barn vid 1870-talets slut flyttat in till Skellefteå, blev hans yrke murare och ka­kel­ugns­ma­ka­re. Efter att hant­ver­kar­na i staden måste anmäla sin verksamhet till han­dels­re­gist­ret gick denna notis att läsa i Skellefteå Nya Tidning den 5 juli 1888.

Uti han­dels­re­gist­ret för Skellefteå stad är denna dag efter derom gjorda anmälan antecknadt att Olof Lundström härstädes fort­fa­ran­de ämnar idka murare- och kakelugns- ma­ka­re­rö­rel­se jemte handel med till yrket hörande artiklar under firma O. Lundström. Skellefteå den 30 Juni 1888. Ma­gi­stra­ten.

Under år 1893 hade Lundström ett flertal gånger låtit införa en annons med följande lydelse i Skellefteå Nya Tidning: Order å hvita samt emaljmå­la­de
Kakelugnar upptages.
Enklare kakelugnar finnes ständigt på lager
samt profver å Prakt­ka­kel­ug­nar till påseende.
OBS.! De billigaste priser hos
O. Lundström,
Ka­kel­ugns­ma­ka­re

Mur­mäs­ta­ren och ka­kel­ugns­ma­ka­ren Olof Lundström fick lämna jordelivet den 5 mars 1903, och i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat gården nr 19 A och diverse kakelgods samt diverse kakel- och murverktyg. Där fanns även upptagen en betald skuld till Gefle Ka­kel­fa­brik AB.

Två av Olof Lundströms söner, Olof Henrik Lundström (född 31 januari 1881) och Sven Sigvard Lundström (född 1 oktober 1883), blev även de ka­kel­ugns­ma­ka­re. Till­sam­mans startade de 1906 en ka­kel­till­verk­ning under namnet Skellefteå ka­kel­fa­brik, vilket det berättades om i Örnsköldsviks Allehanda den 23 januari 1906 genom denna notis: En ka­kel­ugns­fa­brik har anlagts i Skellefteå, och i dagarne börjat sin verksamhet. Alla maskiner äro af modernaste slag.

Na­tur­ligt­vis kom det under året även att publiceras en del notiser i Skellefteå Nya Tidning angående denna fabrik. Återger de som kunnat återfinnas:

1906-03-26: Barrved uppköpes vid Skellefteå ka­kel­fa­brik.

1906-04-04: Rikste­le­fon under nr 164 är numera indragen till den av bröderna Lundström startade Skellefteå ka­kel­fa­brik.

1906-05-07: En 18 à 19 års yngling erhåller arbete vid Skellefteå ka­kel­fa­brik.

1906-08-17: Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Swen Lundström härstädes råkade i går å arbete å Skellefteå ka­kel­fa­brik, hvari han är delägare, att vid på­läg­gan­det av en rem i ma­ski­ne­ri­et fastna med kläderna …

Orts­tid­ning­en meddelade den 8 mars 1907 följande: Stif­tel­seur­kun­der ha upprättats för Ak­tie­bo­la­get Skellefteå ka­kel­fa­brik, som har till ändamål efter inköp av lägenheten Manahem N:o 1 i Norrböle by af Skellefteå socken därstädes idka ka­kel­fa­brik och därmed jämförlig rörelse, och skall ak­ti­e­ka­pi­ta­let utgöra minst 20,000 och högst 60,000 kr.

Tyvärr blev det ingen långvarig verk­sam­hets­tid för ka­kel­fa­bri­ken, för den 10 september 1907 gick detta att läsa i ett flertal tidningar: Skellefteå den 6:e. Skellefteå ka­kel­fa­brik, belägen invid staden, har i dag på morgonen full­stän­digt nedbrunnit. Elden utbröt vid 5-tiden. Stadens brandkår utryckte, men elden hade då redan tagit överhand. Det brunna var försäkradt, fabriken för 17,700 kr. samt varulager och in­ven­ta­ri­er för 4,000 kr. Orsaken till eldens uppkomst är obekant.

Henrik Lundström fortsatte att arbeta som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Skellefteå med egen firma, och enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter blev han till­sam­mans med brodern Sven ägare till en fastighet vid Skep­par­ga­tan 12 i kvarteret Oden, där de båda bröderna bosatte sig till­sam­mans med respektive familj. I skriften Skel­l­ef­teå­byg­den från 1995 finns ett avsnitt om stadens hant­ver­ka­re, och där berättas även något kortfattat om några ka­kel­ugns­ma­ka­re som var verksamma där under delar av 1900-talet. Om Henrik Lundström berättas att han senare övergick till att till­sam­mans med en svåger sälja bygg­nads­va­ror genom firman Skellefteå Bygg­nads­va­ror. Bygg­mäs­ta­re Henrik Lundström avled den 1 april 1956.

Sven Lundström flyttade 1909 till Nyköping för att där arbeta på Nyköpings ka­kel­fa­brik, men efter att denna fabrik gått i konkurs återvände han 1915 till Skellefteå till­sam­mans med nybliven hustru och nyfödd son. I fö­del­sesta­den fortsatte han att arbeta som ka­kel­ugns­ma­ka­re och blev med sin efter årens lopp stora familj bosatt vid den till­sam­mans med brodern Henr ik ägda fas­tig­he­ten Skep­par­ga­tan 12.

Reinhold Lindström föddes den 15 juli 1877 i Jörns socken, men redan som fyraåring fick han följa föräldrar och syskon när de flyttade till Innervik, strax utanför Skellefteå. Där kom han att försörja sig som lant­bru­ka­re fram till 1919, då han i samband med fa­mil­je­bild­ning bosatte sig inne i Skellefteå stad. Lindström etablerade sig där som ka­kel­ugns­ma­ka­re och blev även ägare till den fastighet vid Strand­ga­tan 36 som han bebodde till­sam­mans med sin familj. Den före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren Reinhold Lindström fick avsluta sin tid här på jorden den 2 december 1956.

Gustaf Hedström kom till världen den 13 juli 1882 i Hedensbyn, något öster om de centrala delarna av Skellefteå stad. I Hedensbyn blev han kvar fram till 1911 då det blev en flytt till Norrböle, vilket då var ett eget samhälle men numera är en stadsdel i Skellefteå. Där blev det efter några år giftermål samt arbete som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men han bosatte sig senare med hustru och tre söner i egen fastighet vid Kyrkogatan 8. I den tidigare nämnda artikeln om hant­ver­ka­re i staden som pub­li­ce­ra­des i skriften Skel­l­ef­teå­byg­den från 1995 berättas att Hedström lagerförde de flesta sorter av kakelugnar samt utförde allt arbete till moderat pris. Vidare berättas i artikeln att han på 1930 -talet började med in­stal­la­tion av värme - och sa­ni­tets­va­ror under firma Värme AB Gustaf Hedström. Gustaf Hedström avled den 19 augusti 1935.

Gustaf Holmström blev född den 21oktober 1880 i Byske socken, men till­sam­mans med sina föräldrar och ett stort antal syskon flyttade han 1903, tjugotre år gammal, till Kusmark i Skellefteå lands­för­sam­ling (från 1933 Kågedalens församling). När han där 1915 ingick i äktenskap ti­tu­le­ra­des han som hem­man­sä­ga­re, men skulle senare benämnas som ka­kel­ugns­ma­ka­re och murar­mäs­ta­re. Gustaf Holmström lämnade jordelivet den 1 juni 1970.

Troligtvis har det under åren funnits yt­ter­li­ga­re ett antal personer som i sitt yrke ägnat sig åt ka­kel­ugns­upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner i Skellefteå med omnejd, men i denna do­ku­men­te­ring får det ändå bli en be­gräns­ning till de här nämnda.

Förutom de nämnda har det na­tur­ligt­vis funnits personer vilka bedrivit sitt yrke som ka­kel­ugns­ma­ka­re genom upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar på andra platser i länet än i Burträsk, Umeå och Skellefteå. Ger här en kort lev­nads­be­skriv­ning för några av dessa, men absolut långt ifrån samtliga.

Nordmaling

Carl Wilhelm Lindqvist blev född den 18 januari 1865 i Stockholm, och där arbetade han en tid som ka­kelar­be­ta­re. När han 1893 till­sam­mans med hustru och barn 1893 kom till Nord­ma­lings socken var dock titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re. Familjen, som med tiden blev tämligen stor, var till att börja med bosatta i Lögdeå men flyttade senare till de mer centrala delarna av Nordmaling. 1898 flyttade de dock till Luleå och fyra år senare vidare till Juk­ka­sjär­vi församling, där de för­mod­li­gen bosatte sig i Kiruna.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Lindqvist återvände 1909 till Stock­holms­om­rå­det, och bosatte sig till­sam­mans med hustrun i Nacka, där han avled den 21 januari 1946.

Karl Gustaf Löf kom till världen den 15 maj 1866 på Västerteg i Umeå lands­för­sam­ling. Efter att ha ingått i äktenskap år 1894 flyttade han med hustrun till hennes hemtrakter i Nordmaling, där de blev bosatta i Lögdeå. Familj flyttade även de 1902 till Kiruna i Juk­ka­sjär­vi församling, och där fick kakelugns - makare Löf lämna jordelivet den 15 mars 1927.

Karl August Helmer Jonsson var född den 18 december 1887 i Djupsjö, Nord­ma­lings socken, och där var han en tid till­sam­mans med den yngre broder n Johan verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re. När han 1914 fick en tjänst som fö­re­stån­da­re för Flurkmarks fattiggård flyttade han dit, men återvände till ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket och drev som sådan egen rörelse i Umeå från 1923 och en bit in på 1950-talet. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Helmer Jonsson avled i Umeå den 5 maj 1966.

Brodern Johan Jonsson, född den 20 april 1894, b lev även han ka­kel­ugns­ma­ka­re och stannade som sådan kvar i Djupsjö fram till 1917, då han till­sam­mans med hustru och barn flyttade till Vännäs. Vistelsen där blev dock inte långvarig, utan redan två år senare återvände han med familjen till Nordmaling, men då till samhället. Där kom Johan Jonsson att driva en ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se under lång tid, och där slutade han också sin tid här på jorden den 7 juni 1964.

Även en tredje broder Jonsson kom att vara verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Djupsjö, nämligen Oskar Anselm Jonsson, född den 21 april 1903. Han tog sig dock ef­ter­nam­net Tjärnblom, och flyttade 1929 till Nor­da­me­ri­ka.

Vännäs

Adolf Johansson var född 1863 i Madesjö socken, Kalmar län. Nitton år gammal lämnade han hembygden och flyttade till Stockholm, där han försörjde sig som ka­kelar­be­ta­re. Med titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re kom han 1891 till Umeå, men tiden i Umeå blev dock väldigt kortvarig, för följande år flyttade han till Vännäs. I Vännäs, där han efter en tid fick sin bostad vid järn­vägs­sta­tio­nen, blev d ock vistelsen inte heller särskilt långvarig, utan redan 1895 lämnade han samhället för att i stället bosätta sig i Degerfors församling. Två år senare blev det återigen en flytt, och denna gång till Stor­lång­träsk i Piteå lands­för­sam­ling. Där bildade han familj, vilken med tiden blev tämligen stor. Familjen flyttade 1912 till Juk­ka­sjär­vi församling, och blev då troligtvis bosatta i Kiruna, där Johansson, förutom ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket, även försörjde sig och sin familj genom en an­ställ­ning som extra ban­ar­be­ta­re. 1926 flyttade ka­kel­ugns­ma­ka­re Adolf Johansson med familj till Helgesta församling i Sö­der­man­land, och där avled han 1935.

Jonas Andersson föddes den 26 maj 1860 i Nord­ma­lings socken , men tolv år gammal blev det till­sam­mans med föräldrar och syskon en flytt till Hjoggsjön i Vännäs socken. 1889 bosatte han sig med titeln murare inne i Vännäs tätort, och två år senare bildade han där också familj. Efter en tid blev Andersson ägare till en fastighet i Vännäsby, och han kunde då även titulera sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Liksom flera av sina yr­kes­brö­der drev han ett jordbruk vid sidan av sin yr­kes­verk­sam­het. Jonas Andersson avled den 26 oktober 1940 åttio år gammal.

En av Jonas Anderssons söner, Gustaf Ferdinand Andersson, född den 11 april 1894, torde ha gått i lära hos fadern. I varje fall ti­tu­le­ra­des han till att börja med som murare och senare som ka­kel­ugns­mu­ra­re. Till­sam­mans med hustru och barn blev han bosatt i Vännäsby, men torde vid mitten av 1900-talet ha övergått till gar­ve­ri­ar­be­ta­ryr­ket.

Karl August Nygren föddes den 21 februari 1861 i Burträsk socken, och torde tidigt ha kommit i arbete och lära vid fadern Johan Anton Nygrens ka­kel­ugns­makar­verk­stad. Karl August var verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Gammelbyn, Burträsk fram till 1890 då han till­sam­mans med hust ru flyttade till Degerfors by i Degerfors socken. Där var han verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re under en lång tid, dock inte ända fram till sitt frånfälle den 26 mars 1938.

Johan Vilhelm Hellgren blev född den 25 november 1879 i Svartnäs, Bastuträsk i Norsjö socken, och där växte han även upp. Han flyttade så småningom in till Bastuträsk sta­tions­sam­häl­le, där han ägnade sig åt ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket. I Skellefteå Nya Tidning lät han 1905 införa denna annons: J. W. Hellgren, - Ka­kel­ugns­ma­ka­re, - Bastuträsk, Säljer Kakelugnar af välkända till­verk­ning­ar. Utför allt till yrket hörande arbete.

Till­sam­mans med hustrun, och till att börja med även barn, blev ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Hellgren bosatt i sta­tions­sam­häl­let ända fram till sitt frånfälle år 1955.

Holmsund

Albert Esajas Nordström var född den 11 juli 1902 i Sandvik, Holmsund. Familjen blev senare bosatt vid Lövön, också det i Holmsund, och för­mod­li­gen fick Albert till­sam­mans med några av sina bröder lära sig muraryrket av fadern, som hade detta yrke. Efter giftermål 1925 och med titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re blev Albert och hustrun bosatta i eget boende vid Lövön, men 1931 flyttade de till Grisbacka och sedan vidare till Grubbe, båda orterna i Umeå lands­för­sam­ling. Murare Nordström avled den 28 maj 1967.

Eric Axel Nordengren föddes den 18 maj 1816 i Yt­ter­hog­dals socken, Jämtlands län. Redan två år gammal blev det dock en flytt till Arbrå i Häl­sing­land till­sam­mans med den övriga familjen, och därifrån begav sig Eric Axel vid fjorton års ålder till Hudiksvall för att där komma i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re. Som gesäll blev det 1839 en flytt till Stockholm, varifrån han några år senare återvände till norr­länds­ka trakter, denna gång till Härnösand. Som ka­kel­ugns­ma­ka­re kom han 1849 till Bäck i Bygdeå församling och där bildade han tämligen omgående familj, vilken blev bosatt i en fastighet ägd av Ro­berts­fors bruk. Giss­nings­vis ägnade sig Nordengren därefter åt upp­sätt­ning av kakelugnar, kanske då fram­förallt i brukets fas­tig­he­ter. Efter att ha blivit änkling bosatte sig ka­kel­ugns­ma­ka­re Eric Axel Nordengren i Aftonmora, Ro­berts­fors till­sam­mans med sina döttrar, och där avled han den 5 mars 1870.

Åsele

Olaus (Olof) Pålsson var född den 10 augusti 1857 i Föllinge socken, Jämtlands län. Till när­lig­gan­de Strömsund flyttade han 1889, och där blev han verksam som murare och ka­kel­ugns­ma­ka­re, vilket även hans fader och två bröder hade blivit några år tidigare. Till­sam­mans med hustru och barn bosatte han sig 1894 i Åsele, där han förutom att ägna sig åt ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket även bedrev handel med möbler och kakel. Med åren började dock affärerna att gå sämre och sämre, vilket medförde att Pålsson omkring 1906 begav sig till Nor­da­me­ri­ka och detsamma gjorde även resten av familjen några år senare.

Anders Johan Widinghoff kom till världen den 16 juni 1842 i Sundsvall, och troligtvis fick han tidigt börja i lära hos fadern som var ka­kel­ugns­ma­ka­re på denna ort. Dock skulle han under några år försörja sig samt sin h ustru och deras barn som torpare och även som handlare i Sundsvalls yt­ter­om­rå­den. Efter en tid som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Örnsköldsvik bosatte han sig enligt kyr­ko­ar­ki­vet år 1889 i Åsele kyrkby, där han förutom ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket även drev en han­dels­rö­rel­se, vilket en notis i tidningen Wes­ter­bot­ten under tidigt 1892 påvisar: Anders Johan Widinghoff från Kyrkbyn, Åsele socken anmäler, att han derstädes ämnar öppna handel under firma A. J. Widinghoff. Denna han­dels­rö­rel­se skulle med åren bli den hu­vud­sak­li­ga sys­sel­sätt­ning­en, och att döma av den ofantliga mängd olika sorters varor som re­do­vi­sa­des i hustruns boupp -teckning efter hennes frånfälle 1906 går det att spekulera i att Widinghoff ägnade sig åt bland annat gård­fa­ri­han­del. Bland varorna märks, hushållsre dskap, verktyger, leksaker, mu­sik­in­stru­ment, tyger, kläder, cigaretter och mycket, mycket mera. Den 10 juni 1909 fick A J Widinghoff emellertid följa sin hustru i graven.

Lycksele

Pål Pålsson var född den 8 februari 1863 i den jämt­länds­ka socken Föllinge. Från och med 1884 var han verksam som murare och ka­kel­ugns­ma­ka­re i när­lig­gan­de orten Strömsund till­sam­mans med sin far och bröderna Jöns och Olaus. Samtidigt som Olaus Pålsson bosatte sig i Åsele, alltså 1894, flyttade Pål och Jöns till Lycksele. Jöns återvände till Strömsund efter några år, medan Pål blev kvar i sin nya hemort och bildade där även familj. Efter sexton år som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Lycksele flyttade han till­sam­mans med sin familj till Gällivare år 1910 och efter yt­ter­li­ga­re sexton år vidare till Juk­ka­sjär­vi församling. Makarna återvände dock till Gällivare 1937 och där fanns de kvar i varje fall en bit in på 1940-talen. Men då torde Pål Pålsson ha avslutat sin verksamhet som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Stort tack till Ingrid Sjödin, Väs­ter­bot­tens museum.

Bengt Hansén, Östersund © 2022. Kontakt: bengt@krukorochkakelugnar.se