Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Väs­ter­norr­lands län under 1700- och 1800-talen.

Denna do­ku­men­ta­tion över Väs­ter­norr­lands läns kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re har blivit uppdelade i två avsnitt, nämligen i landskapen Medelpad och Ång­er­man­land. Även om länets gränser inte helt över­ens­stäm­mer geo­gra­fiskt med de två land­ska­pens, så känns det ändå inte fel att göra en sådan uppdelning, eftersom ingen aktuell hant­ver­ka­re har gått att påträffa i de områden som tillhör Ång­er­man­land, men ligger i andra län.

Be­näm­ning­ar­na krukmakare och ka­kel­ugns­ma­ka­re berättar inte något direkt om vad som till­ver­ka­des vid hant­ver­ka­rens verkstad. Under 1700-talet användes mestadels titeln krukmakare medan det under 1800- talet blev mer vanligt att kalla hant­ver­ka­ren för ka­kel­ugns­ma­ka­re. Detta oberoende om det bara till­ver­ka­des krukor och annat hus­hålls­gods i verkstaden eller enbart kakel.

I det flesta fall fram­ställ­des nog båda pro­duk­ter­na hos de enskilda hant­ver­kar­na. Möjligtvis är det därför som de olika yr­kes­be­näm­ning­ar­na har använts om samma person vid olika tillfällen. Detsamma har även blivit gjort i denna do­ku­men­ta­tion. I slutet av 1800-talet tillkom så den yrkesgrupp som enbart sysslade med upp­sätt­ning av i många fall fa­brikstill­ver­ka­de kakelugnar. Dessa benämndes även de som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Denna do­ku­men­ta­tion, som i huvudsak tillkommit genom uppgifter i man­talslängd, kyrkoarkiv och Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser har till stor del begränsat sig till 1800-talet beroende på att det är under detta århundrade som arkiven varit lät­till­gäng­li­gast och hant­verks­pro­duk­tio­nen som störst. Do­ku­men­ta­tion är långt ifrån en full­stän­dig re­do­gö­rel­se över de kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som varit verksamma i länet. De adresser, som till exempel hus-/tomtnummer eller gårdsnamn, vilka förekommer i texten är sådana där personerna var man­tals­skriv­na eller kyr­ko­bok­för­da och i de flesta fall bosatta. Även om verk­stä­der­na hu­vud­sak­li­gen var placerade i anslutning till bostäderna, så kan det finnas enstaka fall där de hade blivit uppbyggda på annan plats. De årtal som finns angivna i do­ku­men­ta­tio­nen angående när personer har flyttat är uppgifter som hämtats från kyr­ko­ar­ki­ven, men troligtvis kunde det ibland dröja både ett eller flera år innan en flytt blev införd i längderna. Även fö­del­se­da­tum kan i vissa fall vara osäkra. Där det varit möjligt att hitta uppgifter i fö­del­se­bo­ken och dessa uppgifter inte stämmer mot de som finns angivna i hus­för­hörs­läng­der­na, så har fö­del­se­bo­kens fö­del­se­da­tum använts i do­ku­men­ta­tio­nen.

Medelpad

Na­tur­ligt­vis bedrevs den största delen av kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­he­ten inom landskapet under 1600-, 1700- och 1800-talen i Sundsvalls stad, men även i Njurunda och Torps socknar till­ver­ka­des tidvis kakel och krukkärl (hus­hålls­gods). På Skönsmon fanns det dessutom en tid något som kallades fay­an­ce­fa­brik, vid vilken det fram­ställ­des olika sorters krukkärl. Förutom detta var det ett stort antal personer som utövade ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket genom att sätta upp samt reparera kakelugnar. Dessa har dock blivit sparsamt pre­sen­te­ra­de i denna do­ku­men­ta­tion.

Eftersom det är främst handlingar som berör åren under 1700- och 1800-talen som har varit till­gäng­li­ga, så är det i första hand denna period som blivit belyst i detta arbete. Emellertid har det dock bedrivits kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het i området under tidigare år. Om detta vittnar de rester av ett krukmakeri som hittades vid ar­ke­o­lo­gis­ka ut­gräv­ning­ar vid Ljusta.

Vid ar­ke­o­lo­gis­ka un­der­sök­ning­ar under åren 2008 och 2009 vid ett område i Ljusta, cirka sex till sju kilometer norr om Sundsvall efter Europaväg 4, på­träf­fa­des, förutom en smedja, även lämningar efter en kruk­makar­verk­stad. Un­der­sök­ning­ar­na, som leddes av arkeolog Maria Lindeberg vid Väs­ter­norr­lands läns museum (Murberget), utfördes i ett område som ligger öster om E 4, ungefär mitt emot IKEA och i närheten av ICA Maxi. Vid ut­gräv­ning­ar på­träf­fa­des spår efter en kruk­makar­verk­stad, som troligtvis varit i bruk under 1600-talet. En skärtråd, vilken torde ha använts vid ler­kärls­till­verk­ning­en, tillhörde ett av de föremål som återfanns på platsen och de gropar där bränn­ug­nar­na tidigare stått hade blivit igenfyllda med en stor mängd ke­ra­mik­skär­vor.

I de handlingar som varit till­gäng­li­ga, det vill säga man­tals­läng­der, har det tyvärr inte gått att träffa på någon krukmakare i området, men detta möjligtvis beroende på un­der­teck­nads bristande förmåga att tyda den inte alltför välskrivna texten. Personen kan ju även ha varit skatt­skri­ven (man­tals­skri­ven) i en annan socken än Skön.

Sundsvall

Eftersom en stor del av Sundsvalls stads (Gustav Adolfs församling) kyrkoarkiv förstördes vid den stora stads­bran­den 1888 har denna do­ku­men­ta­tion inte kunnat bli så omfattande och utförlig som ambitionen har varit. Boupp­teck­ning­ar brukar innehålla in­tres­san­ta upp­lys­ning­ar om personers yr­kes­verk­sam­ma liv, men även dessa blev tydligen lågornas rov eftersom de inte har funnits att tillgå förrän från och med 1888. Upp­gif­ter­na om 1700-talets krukmakare har hämtats från stadens man­tals­läng­der, men även där har det funnit luckor, och då bland annat för perioden 1776-1796. Till­gäng­ligt material har inte innehållit några tomt- eller gårds­num­re­ring­ar, så därför har det inte gått att närmare lokalisera var stadens kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re var bosatta, och även i många fall hade sina verkstäder.

Emellertid har kvar­ters­num­mer blivit angivna i man­tals­läng­der­na, och med hjälp av dessa och en karta från 1776 skall det för­hopp­nings­vis gå att få en ungefärlig upp­fatt­ning om var de aktuella personerna hade sina gårdar. Eftersom gatornas namn och läge ändrats sedan 1700-talet, så blir denna sam­man­ställ­ning inte helt till­för­lit­lig. Har här bara tagit med de kvarter där det enligt man­talslängd fanns kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re man­tals­skriv­na. 2:a kvarteret var i varje fall för 250 år sedan beläget inom ett område mellan Esplanaden-Se­lång­er­sån-Nybrogatan och Träd­gårds­ga­tan. 4:e kvarteret: Floragatan (väster om Gustav Adolfs kyrka)-Se­lång­er­sån- Thulegatan och Köp­manga­tan. 6:e kvarteret: Vä­der­kvarns­bac­ken-Se­lång­er­sån-Västra Allén och Grön­borgs­ga­tan.

Från olika delar av skriften Sundsvalls historia har följande sam­man­ställ­ning av antalet kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som var verksamma i staden under olika perioder hämtats: 1764 var antalet 3 krukmakare, 1770 4 ka­kel­ugns­ma­ka­re, 1873 1 ka­kel­ugns­ma­ka­re 1886 1 ka­kel­ugns­ma­ka­re, 1896 7 ka­kel­ugns­ma­ka­re, 1902 6 ka­kel­ugns­ma­ka­re, 1910 7 stycken ka­kel­ugns­ma­ka­re, varav en kvinnlig.

Be­näm­ning­ar­na krukmakare och ka­kel­ugns­ma­ka­re var under i varje fall 1700-talet och början av 1800-talet yr­kes­be­teck­ning­en på de hant­ver­ka­re som i många fall till­ver­ka­de krukkärl samt även kakel till kakelugnar. Från 1800-talets slut blev det dock två olika yr­kes­ka­te­go­ri­er, varav kruk­ma­ka­ren bedrev till­verk­ning av krukkärl och ka­kel­ugns­ma­ka­ren i huvudsak ägnade sig åt upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar.

I Sundsvalls stads man­talslängd har den förste kruk­ma­ka­ren påträffats år 1734, och hans namn var Anders Bohman. Möjligtvis har det dock funnits krukmakare i staden innan dess. I man­talsläng­den för 1739 anges Bohmans hustru som änka och två år senare hade krukmakare Gabriel Hägert övertagit Bohmans plats i hand­ling­ar­na. Om han då även övertagit fö­re­trä­da­rens hustru är oklart. Yt­ter­li­ga­re två år senare hade Lars Wassberg tillkommit som krukmakare i staden.

Enligt vissa källor skall en krukmakare vid namn Hans Michael Störfler ha varit verksam i Sundsvall omkring 1740. Någon person med detta namn har dock inte gått att återfinna i aktuella man­tals­läng­der. Från och med 1750 var antalet krukmakare i staden tre stycken, eftersom Olof Ask tillkommit detta år. Ask torde dock ha avlidit omkring 1758, eftersom hans hustru uppgavs vara änka följande år. Tre år senare var antalet återigen tre genom Anders Wadströms tillkomst, och dessa blev fyra då Lars Wassbergs son Lars Larsson Wassberg blev krukmakare 1766.

Lars Wassberg skall som tidigare nämnts ha förekommit i man­tals­läng­der­na från och med 1743 och från och med 1766 fick han sällskap av Lars Larsson Wassberg. Dessa båda herrar ti­tu­le­ra­des som krukmakare, och torde vara far och son. Då de tydligen var bosatta vid samma gård, så bör de antagligen ha samsat i gemensam verkstad.

Eftersom man­talslängd saknas från 1776 och trettio år framåt blir händelser under denna period så gott som omöjlig att få någon upp­fatt­ning om. Emellertid har det vid Medelpads-arkivet i Sundsvall gått att få ta del av protokoll och andra handlingar från Sundsvalls stads Hant­verks­so­ci­e­tet. Bland dessa an­teck­ning­ar finns en för­teck­ning över några av stadens kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re, där det även är angivet ett datum för när den aktuella personen erhållit burskap (rät­tig­he­ten att utöva yrket).

För Lars Wassbergs del an­teck­na­des datumet 10 februari 1766, och giss­nings­vis är det då fråga om den yngre Wassberg. I en annan källa uppges änkan Wassberg ha erhållit burskap i februari samma år. Det blir fortsatt fråga om gissningar, men änkan torde ha varit den nyss nämnde Wassbergs mor, och Lars Wassberg den äldre skall i så fall ha avlidit ungefär vid denna tid, även om det i man­talsläng­den går att få upp­fatt­ning­en att han levde i varje fall fram till 1876.

Upp­gif­ter­na blir na­tur­ligt­vis mycket osäkra, men i man­tals­läng­der­na från 1797 och fram till 1801 fanns krukmakare Lars Wassberg inskriven vid 4:e kvarteret till­sam­mans med sin familj. Eftersom änkan därefter står som ägare till fas­tig­he­ten, så torde Wassberg ha avlidit omkring år 1800. Detta bör då troligtvis ha varit fråga om Lars Wassberg seniors son, alltså den som tidigare benämndes Lars Larsson Wassberg i man­talsläng­den från 1766 och framåt.

Från och med 1803 finns som tur är även hus­för­hörs­läng­der att tillgå vid ef­ter­forsk­ning av personer i Sundsvalls stad, och vid 15:e Kyrko-Rotan var Wassbergs änka, Helena Dahlsten, kyr­ko­bok­förd till­sam­mans med sonen Lars Peter samt tre döttrar, varav två var gifta med ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­ler, vilka också var inskrivna vid fas­tig­he­ten. Dessa gesäller var Johan Christian Hammar och Per Adolf Nyström. Under en tid ingick yt­ter­li­ga­re en gesäll i hushållet. Änkan drev därefter verk­sam­he­ten vidare, och då i första hand med hjälp av sonen.

Lars Peter Wassberg anges i hus­för­hörsläng­den ha blivit född den 6 juni 1786, och skall enligt Hant­verks­so­ci­e­te­tens handlingar erhållit burskap den 28 oktober 1816. Därmed torde han vid denna tid ha övertagit verkstaden efter sin mor. Vid Kyrko-Rotan nr 12 i 4:e kvarteret kom Wassberg att driva sin rörelse under cirka tio år, men i varje fall inte längre än till den 6 juli 1830, vilket var det datum som han skall ha avlidit. Om det blev någon som övertog verkstaden är oklart eftersom det inte finns några gårds- eller tomtnummer angivna i hand­ling­ar­na. Möjligtvis blev Pehr Edberg en ef­ter­trä­da­re, i varje fall tycks han ha haft sin bostad i detta område.

Återvänder så till 1700-talet och man­tals­läng­der­na, där Anders Wadström (Wattström) fanns inskriven från och med 1761. Möjligtvis hade han då övertagit Olof Asks verkstad, i varje fall stämmer ett sådant över­ta­gan­de bra rent tids­mäs­sigt. Burskapet skall dock ha erhållits redan den 2 november 1759. I de hus­för­hörs­läng­der som blivit till­gäng­li­ga från och med 1803 kan man återfinna Wadström vid 20:e Kyrko-Rotan i 6:e kvarteret. Där går även att se att han skall ha blivit född år 1731 samt att det trettio år senare blev giftermål med Brita Ask. Giss­nings­vis var detta

Olof Asks änka, och då stämmer den tidigare spe­ku­la­tio­nen att det var dennes verkstad som övertogs. I hushållet ingick förutom hustrun även sönerna Olof och Johannes, vilka båda var gesäller, samt dotter med maken gesällen Pehr Wiberg. Där fanns också yt­ter­li­ga­re en gesäll.

Anders Wadström slutade sina dagar den 3 juli 1806, och därefter övertog möjligen svärsonen Pehr Wiberg, född 1753, rörelsen. Detta blev dock i så fall ett kortvarigt ägande, eftersom han avled redan den 6 april 1808. Wibergs änka, alltså Anders Wadströms dotter, kom sedan att driva verk­sam­he­ten med hjälp av sin bror Olof Wadström. Eventuellt kom denne att ikläda sig ka­kel­ugns­makar­pro­fes­sio­nen under något enstaka år efter systerns död, men omkring 1820 var det dags för hennes son Anders Wiberg att ta över verkstaden vid 6:e kvarteret. Kyrko-Rotans numrering hade då ändrats till nr 14, men eftersom även övriga Kyrko-Roter fått nya nummer så var det troligtvis en allmän förändring av dessa som skett.

Anders Wiberg kom till världen år 1796, men fick lämna den redan vid mitten av 1820-talet, och då blev det ännu en gång dags för en änka att ta över efter en avliden make. Till sin hjälp fick hon gesällen Carl Fredric Lundbom, vilken 1828 inflyttade från Söderhamn. Tidigare hade han varit bosatt i Gävle, där han var född och växte upp. Samma år som han enligt arkiven anlände till Sundsvall och änkan Wiberg, blev det giftermål med henne och därmed troligtvis även ett över­ta­gan­de av verkstaden. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Lundbom och hans hustru kom dock efter en kort tid att saknas i Sundsvalls stads hus­för­hörs­läng­der. Var makarna senare blev bosatta är oklart, och likaså om det blev någon fortsatt verksamhet vid Wadströms/Wibergs verkstad.

(Petter) Pehr Ekengren såg dagens ljus för första gången den 20 augusti 1768 i Torshälla, och i denna stad kom han även i kruk­ma­kar­lä­ra. Eftersom han som gesäll inte har gått att återfinna i det aktuella kyr­ko­ar­ki­vet, så torde han vid 1780-talets slut ha lämnat fö­del­sesta­den, osäkert dock vart han begav sig. Osäkert är det även vilket år han anlände till Sundsvall, men när man­tals­läng­der återigen blev till­gäng­li­ga 1797, fanns han inskriven som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid 2:a kvarteret till­sam­mans med nybliven hustru. Enligt kyr­ko­ar­ki­vet var familjen bosatt vid 4:e Kyrko-Rotan i 2:a kvarteret, och där avled Pehr Ekengren år 1813.

Sonen Carl Peter Ekengren, som föddes den 20 juni 1799, flyttade 1814 till Härnösand, där han kom i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Jöns Engman. På 1820-talet var han verksam som gesäll i Söderhamn och Gävle innan det blev dags att återvända till hemstaden för arbete hos Johan Christian Hammar och därefter hos Pehr Edberg. Enligt hus­för­hörsläng­den var Carl Peter Ekengren i varje fall under senare delen av 1830-talet som ka­kel­ugns­ma­ka­re bosatt vid 4:e Rotan i 2:a kvarteret, möjligtvis då på samma plats som där han växte upp till­sam­mans med sina föräldrar och syskon. Samma källa anger Ekengrens dödsdatum till den 24 april 1840.

Zacharias Höglander kom till världen den 2 oktober 1773 i Umeå stad, men fick som fem­ton­å­ring börja i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Lundqvist i Stockholm. Fem år senare blev det ge­säl­lut­näm­ning, och under en tid fanns ar­bets­plat­ser­na i Gävle och Härnösand, innan han som ka­kel­ugns­ma­ka­re blev verksam i Piteå. Efter ett kort besök i Söderhamn flyttade Höglander till­sam­mans med hustrun år 1818 till Sundsvall, och där fick han burskap den 20 juli detta år. Paret bosatte sig vid 11:e Rotan i 4:e kvarteret, och i hushållet kom det, förutom pigor, även att finnas en gesäll. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Höglanders liv avslutades dock redan omkring 1824.

Eftersom Gustav Adolfs församling i Sundsvall, frånsett några år vid 1700-talets början, saknar hus­för­hörs­läng­der fram till 1803, är det inte förrän vid denna tid som det har varit möjligt att återfinna Johan Christian Hammar i dessa handlingar. Han hade då kondition (arbete) som gesäll hos änkan Wassberg, men torde ha varit bosatt där under en tid, eftersom det 1801 blev giftermål med en dotter i huset. Efter att ha erhållit burskap som ka­kel­ugns­ma­ka­re den 24 oktober 1808 samt blivit änkeman något år senare, bosatte han sig till­sam­mans med nybliven hustru och barn vid 10:e Rotan i 4:e kvarteret. Hos familjen kom det även att finnas några gesäller och lärlingar bosatta under åren, bland annat då Pehr Edberg.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Christian Hammar, vilken uppgavs ha varit född 1777, skall ha lämnat jordelivet den 12 februari 1851. Vid denna tid fanns det inget övrigt kakelfolk boende hos familjen, så troligtvis hade rörelsen upphört sedan ett antal år tillbaka.

Pehr Edberg anges i hus­för­hörs­läng­der ha blivit född den 1 januari 1807 i värm­länds­ka Nedre Ullerud, men då med namnet Petter Pettersson. Omkring 1824 begav han sig till Karlstad för att komma i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Förutom en kort visit i Örebro blev han kvar där till 1831 då det som gesäll blev en flytt till Stockholm. Ungefär tre år senare anlände han så till Sundsvall för att under en tid arbeta hos J C Hammar vid dennes verkstad.

Pehr Edberg, som erhöll burskap den 10 maj 1841, bosatte sig med sin nybildade familj, samt till att börja med någon lärling, vid 12:e Rotan. Under åren kom det även att finnas en hel del gesäller i hushållet, och enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser varierade deras antal mellan en till tre stycken.

Enligt vidstående annons, som pub­li­ce­ra­des i Norr­länds­ka Kor­re­spon­den­ten den 25/9 1873, så saluförde Edberg, förutom kakelugnar av egen till­verk­ning, även sådana från Stockholm. Verk­sam­he­ten torde emellertid vid denna tid ha bedrivits i mindre skala, eftersom det tydligen saknades anställda, och följande år, den 6 mars 1874, avled ka­kel­ugns­ma­ka­re Pehr Edberg. Sonen August Eugen Edberg, vilken var född den 21 juli 1846, övertog då troligtvis rörelsen, som han enligt fa­briks­be­rät­tel­ser­na drev med hjälp av en anställde fram till och med 1887.

Möjligen kom han under sin tid som ka­kel­ugns­ma­ka­re inte att bedriva någon till­verk­ning, utan enbart ägnat sig åt för­sälj­ning samt upp­sätt­ning av kakelugnar. År 1901 flyttade Edberg med familj till Sollefteå, och han kom där att försörja sig som hotellvärd. Redan efter något år flyttade familjen vidare till Norrköping, då husfadern återvände till sitt tidigare yrke. Efter en tid i Örebro blev Göteborg den nya hemorten 1906, och där avled ka­kel­ugns­ma­ka­re August Eugen Edberg den 22 april 1917, endast några månader efter sin hustrus död.

Måns Dahlén föddes den 22 maj 1802 i Dämsta, Styrnäs socken i Ång­er­man­land. Där växte Måns upp, gifte sig och fick barn, innan han och familjen 1831 flyttade till Sundsta i Bjärtrå socken. Därifrån begav de sig 1837 till Häl­sing­land, men kom följande år till Sundsvall. Inte någonstans i arkiven går det se att Dahlén varit verksam inom ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket utan han tituleras torpare och bonde under tiden i Ång­er­man­land. I hus­för­hörslängd för Sundsvalls Gustav Adolf församling benämns han däremot som målare och ta­pet­se­ra­re.

Emellertid fanns det gott om kakelfolk boende i anslutning till bostaden vid 16:e Rot. Bland annat då Lundin, Coddelius, Schalin och Nils Byström (vilken senare drev egen verksamhet i Hämra, Torsåker och Salteå i Nora församling). Dottern Anna gifte sig 1848 med ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Johan Coddelius, och möjligen var det av den an­led­ning­en som Dahlén kom in i detta yrke.

1850 avflyttade dock familjen till Kårsta (mellan Uppsala och Stockholm) för att året därefter slutligen bosätta sig i Uppsala. Där ti­tu­le­ra­des Dahlén både som målare och ka­kel­ugns­ma­ka­re. I denna stad blev de bosatta i samma fastighet som dottern Anna och mågen Johan Coddelius, vilka nu också flyttat till Uppsala. Till­sam­mans startade de båda herrarna upp en ka­kel­fa­brik, men kom senare att var för sig driva egna rörelser. Efter att ha avslutat sin yr­kes­verk­sam­het avled ka­kel­ugns­fab­ri­kör Måns (Magnus) Dahlén i Uppsala den 25 november 1882.

Johan Coddelius (Koddelius) kom till världen den 20 februari 1823 i Kåddis by, Umeå lands­för­sam­ling. Som sex­ton­å­ring, och med ef­ter­nam­net Israelsson, begav han sig in till Umeå, för att där komma i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Fem år senare, alltså 1844, anger hand­ling­ar­na en flytt till Stockholm. Tydligen blev det ett kortvarigt besök i hu­vud­sta­den, eftersom han samma år enligt hus­för­hörsläng­den inflyttade till Sundsvall, och då just från Stockholm.

I Medelpads huvudstad blev han bosatt vid 16:e Rotan, och arbetade då möjligtvis under en tid hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Lundin. Senare torde den blivande svärfadern Måns Dahlén ha varit hans ar­bets­gi­va­re. Coddelius blev mästare och erhöll burskap 1850, man avsade sig burskapet följande år på grund av att det då blev en flytt till Uppsala till­sam­mans med hustru och nyfödd dotter. I denna stad drev han sedan kakel- och ler­kärls­till­verk­ning, till att börja med till­sam­mans med sin svärfar, men senare med hjälp av sina två söner samt svågern Daniel Dahlén.

Från en artikel som beskriver Upsala-Ekebys verksamhet under dess första år (1886) kommer dessa rader: De första årens produktion av tegel och kakelugnar var relativt begränsad. Redan första året hade man också till­verk­ning av s k kruk­ma­ka­re­gods i samarbete med kruk­ma­ka­ren Coddelius i Uppsala. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Coddelius slutade sina dagar den 27 juni 1899 i Uppsala.

Johan Fredrik Lundins tid här på jorden började den 24 oktober 1816 i Falun, och där fick han även påbörja sin lär­lings­tid, vilken 1836 fortsatte i Hedemora. Två år senare begav han sig som gesäll till Stockholm, varifrån färden följande år gick till Gävle. Till Sundsvall anlände gesäll Lundin år 1844, och blev då bosatt i 16:e Rotan. Sitt burskap som ka­kel­ugns­ma­ka­re erhöll han redan den 7 juni 1845, och Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser angav två år senare en ar­bets­styr­ka hos honom bestående av en gesäll och en lärling. Efter att ha ingått i äktenskap blev det vid slutet av 1840-talet en flytt till Sidsjö, där troligtvis en verkstad byggdes upp.

Omkring 1860 lämnade makarna Sidsjö för att i stället bygga upp ett nytt hem i byn Gösunda något söder om Viskan, men till­hö­ran­de dåvarande Torps socken. Om Johan Fredrik Lundin kom att hinna med att etablera sig där är osäkert, eftersom han avled den 23 september 1861. Den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptog emellertid bland till­gång­ar­na en ka­kel­ugns­verk­stad med brännugn. Eftersom det inte har gått att se något kakelfolk på platsen sedan tidigare, så blev giss­nings­vis denna verkstad uppbyggd av Lundin. Med hjälp av någon gesäll drevs rörelsen i Gösunda vidare av änkan, men mer om detta under avsnittet angående Torps socken.

Tidvis under 1850-talet, och fram till 1864 var Erik Anton Elfving bosatt i närheten av Lundins i Sidsjö, och möjligtvis övertog och drev han verkstaden under några år. Några tid­nings­an­non­ser saluförde vid 1860-talets början stenkärl av Sidsjös till­verk­ning, så troligtvis var dessa kärl till­ver­ka­de endera av Lundin, Elfving eller Widinghoff.

Erik Anton Elfving blev född den 15 februari 1831 i Rånbyn, Råneå. Efter att i ung­dom­så­ren under en tid varit bosatt i Uleåborg, Finland flyttade han 1849 till Stockholm. Som ka­kel­ugns­ma­kar­lär­ling kom Elving fyra år senare till ka­kel­ugns­ma­ka­re Hadelius i Finsta, Skederids församling i Uppland. Året därpå, alltså 1854, kom han så till Sundsvall och ka­kel­ugns­ma­ka­re Schalin. Där blev han dock inte kvar så länge för redan följande år blev det flytt till ka­kel­ugns­ma­ka­re Hoffer i Bergsjö.

Inte heller vid denna plats blev besöket särskilt långvarigt, utan samma år återvände han till Sundsvall. Där blev gesäll Elfving bosatt i Sidsjö, där troligtvis ar­bets­plat­sen fanns vid Lundins verkstad. Vid denna tid blev det även dags för äktenskap och efterhand skulle ett par söner komma till världen, vilka sedermera också de skulle bli ka­kel­ugns­ma­ka­re.

En av dem tycks ha blivit född i Bergsjö församling 1859, och familjen skall då under en kort tid varit bosatta där, men återvände samma år till Sundsvall och Sidsjö. Som det tidigare spe­ku­le­rats om så kan det nog ha varit så att Elfving övertog Lundins verkstad, och då kanske redan vid åter­koms­ten från Bergsjö. År 1864 gick emellertid flytt­las­set till Enånger, och där stannade ka­kel­ugns­ma­ka­re Erik Anton Elfving med sin familj för gott och drev egen verksamhet i för­sam­ling­en under många år. En av sönerna, Per Adolf (f. 1859), fanns under 1890-talet som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Sundsvall, och en annan, Erik Johan (f. 1866), var under en tid vid samma årtionde verksam i yrket i Örnsköldsvik.

Carl Erik Widinghoff kom till världen den 11 september 1818 i Trosa stad, och där påbörjade han sexton år gammal sin lär­lings­tid, vilken ett år senare fortsatte i Södertälje. Som gesäll begav han sig 1839 till Lindesberg, varifrån han två år senare kom till Gävle. Där blev det dock ett kort besök, för samma år gick ge­säll­vand­ring­en vidare till Falun och fortsatte två år senare till Sala. Det framgår inte helt klart i kyr­ko­ar­ki­ven när ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Widinghoff anlände till Sundsvall, men möjligtvis var det redan 1843. Ar­bets­gi­va­re blev då ka­kel­ugns­ma­ka­re Pehr Edberg.

Efter att ha erhållit burskap år 1846 startades en egen verksamhet upp, och i Nytt Allvar och Skämt n:o 19 Thorsdagen den 6 Maj 1847 gick det att läsa följande annons:

Un­der­teck­nad, som wunnit Burskap här i staden, såsom Ka­kel­ugns­ma­ka­re, får wördsamt till­kän­na­gifwa, att hos mig finnes fär­dig­gjor­da Kakelugnar efter flera modeller, äfwensom andra arbeten som hörer till mitt yrke. Be­ställ­ning­ar från Landsorten emottagas och expedieras skyndsamt, då de insändas under nedan­skri­f­na adress; förs­war­ligt arbete och billiga priser utfästes. Sundswall och Böhle i Maj 1847. C. E. Widinghoff.

Möjligtvis gick affärerna inte så lysande, för redan 1848 flyttade Widinghoff till­sam­mans med nybliven hustru och son till Östersund, där han fick arbete som gesäll. Så blev det även två år senare, när familjen bosatt sig i Härnösand, men 1851 var det dags att återvända till Sundsvall och Böle. Ti­tu­la­tu­ren blev då återigen ka­kel­ugns­ma­ka­re, och verk­sam­he­ten kom att drivas med hjälp av någon lärling samt de båda sönerna, vilka även de blev ka­kel­ugns­ma­ka­re. Den äldste, Anders Johan, i Åsele och Ernst i Sundsvall.

Att adressen anges till Sidsjö är något för­vil­lan­de, men eftersom byn Böle låg alldeles intill så kanske Sidsjö blev sam­lings­namn för hela bygden. Enligt en senare annons skall både hemmet och ka­kel­fa­bri­ken ha legat vid Stor­sved­jan invid Böle bys ägor. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser fanns Widinghoff re­gi­stre­rad under året 1848 samt perioden 1854-64. Detta motsvarar tämligen väl den tid som Lundin och Elfving var bosatta i Sidsjö, så möjligtvis går det att spekulera i att de drev en gemensam verkstad även om var och en hade enskilda rörelser enligt fa­briks­be­rät­tel­ser­na. Osäkert hur länge det bedrevs till­verk­ning av kakel och stenkärl vid Böle/Sidsjö, men trots att verk­sam­he­ten inte fanns med i fa­briks­be­rät­tel­ser­na längre än till och med 1864 så kan den ha fortsatt i yt­ter­li­ga­re några år.

Innan ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Erik Widinghoff avled den 18 september 1880 försökte han att genom auktion sälja bort bland annat ka­kel­fa­bri­ken. En annons med följande text fanns införd i Sundsvalls Tidning den 27 mars 1880:

Genom offentlig auktion, som förrättas å s.k. Stor­sved­jan invid Böle bys ägor låter ka­kel­ugns­ma­ka­ren Widinghoff den 30 i denna månad, kl. 10 f.m., försälja en torplä­gen­het med derå varande åbyggnader jemte ka­kel­fa­brik och diverse lösegendom. Vidare meddelas vid auktionens början. Sundsvall och Sidsjö den 17 mars 1880. Efter anmodan L. TANNLUND.

Om inte tidigare så torde det därmed ha varit slut på kruk- och ka­kel­till­verk­ning­en i dessa byar.

August Conrad Schalin (Skalin) skall enligt Sundsvalls stads (Gustav Adolfs) hus­för­hörslängd för perioden 1813-24 ha blivit född den 19 oktober 1821 i Sundsvall. Därefter dröjde det till 1843 innan Schalin återigen har gått att återfinna i arkiven, och det var när han som lärling detta år inflyttade till Hudiksvall. Den tidigare bo­stads­or­ten angavs där ha varit Njurunda, men eftersom för­sam­ling­en saknar flyttlängd från aktuell tid, så har inte någon grund­li­ga­re ef­ter­forsk­ning angående honom blivit gjord i denna ort. Som gesäll anlände han 1848 till Silfver­na­gel i Härnösand, men samma år återvände han till sin fö­del­sestad.

Till­sam­mans med en hel del annat kakelfolk kom bostaden i Sundsvall att finnas hos Dahlén vid 16:e Rotan. Möjligtvis övertogs Dahléns/Coddelius verkstad efter att dessa lämnat staden, i varje fall erhöll Schalin burskap år 1852, och blev som ka­kel­ugns­ma­ka­re kvar på platsen under cirka tio år till­sam­mans med sin hustru. I hushållet kom det även tidvis att finnas någon gesäll. Enligt hus­för­hörsläng­den skall makarna ha flyttat till Njurunda år 1865, men troligtvis skedde detta redan några år tidigare, eftersom en tomt inköptes vid Ovansjöån 1860 för att där bygga boningshus och ka­kel­ugns­verk­stad. Mer om denna verksamhet finns redovisad under avsnittet om Njurunda.

Den 21 april 1827 såg Anders Fredrik Stenbom dagens ljus för första gången i sörm­länds­ka Stenkvista. Sexton år gammal var det dags att ge sig ut i stora världen, vilket för hans del till att börja med blev Arboga. Där kom han i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra, men fyra år senare, alltså 1847, flyttade han som gesäll till Stockholm, varifrån det nästan omedelbart blev färd till Eskilstuna. Följande år gick ge­säll­vand­ring­en vidare till Gävle, varifrån han yt­ter­li­ga­re ett år senare begav sig till Forsa i Häl­sing­land. Hos Silfver­na­gel i Härnösand blev det kondition (arbete) från och med 1851 och två år framåt, varefter ar­bets­plat­sen samt bostaden kom att finnas i Sundsvall.

Stenbom erhöll burskap som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Sundsvalls stad den 15 maj 1854, och blev då kyr­ko­skri­ven i 16:e Rotan till­sam­mans med nybildad familj samt även en tid någon gesäll. I en tid­nings­an­nons från 1869 angavs bostaden ligga vid Westra Kyrkogat. (un­ge­fär­li­gen Grön­borgs­gat.)

Om det bedrevs någon egen till­verk­ning av kakelugnar eller hus­hålls­gods hos Stenbom har inte gått att fastställa, men i varje fall sålde han kakelugnar, vilket vidstående annons omtalar.

Den 6/12 1902 avled ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Fredrik Stenbom, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs bland till­gång­ar­na en fastighet vid tomten n:o 320½ á 6 te. qvarteret här i staden med derå uppförda åbyggnader.

Barn­hus­bar­net August Knut Sundberg skall enligt hus­för­hörsläng­den ha blivit född den 17 juni 1834 i Stockholm.

I småländska Högsby har han under 1850-talet gått att återfinna som lärling, och därifrån begav han sig 1853 ut på en ge­säll­vand­ring under vilken det blev ungefär årslånga stopp i Simrishamn, Ystad, Malmö, Lund, Alingsås, Kungälv och Torshälla innan det blev tillfälle att få gifta sig med en ka­kel­ugns­ma­ka­rän­ka i Uppsala år 1860, och därigenom få tillgång till egen verkstad.

Inte heller i Uppsala blev besöket särskilt långvarigt, utan redan följande år begav sig makarna iväg norrut. Sundsvall blev då deras nya bostadsort, där de var kyr­ko­bok­för­da vid 12:e Rotan. Enligt ovanstå­en­de annons, som pub­li­ce­ra­des i Norr­länds­ka Kor­re­spon­den­ten 6 december 1862, så verkar det som att ka­kel­ugns­ma­ka­re Sundberg hade sin verksamhet efter Sjögatan, och där drev han även en stenkärls- och di­ver­se­bu­tik med för­sälj­ning av bland annat hus­hålls­gods från den ler­godstill­verk­ning som vid den tiden idkades vid Christi­ne­dal på Skönsmon och i Sidsjö. Sundberg, som erhållit burskap 1862, lämnade Sundsvall till­sam­mans med sin familj fyra år senare för att söka lyckan på andra sidan Atlanten, eller närmare bestämt i New York.

Enligt hus­för­hörs­läng­der­na skall Hans Georg Emil Petersen ha kommit till världen den 11 juli 1829 i Köpenhamn. Nu har det inte varit så lätt att följa honom i kyr­ko­ar­ki­ven, men 1854 anlände han som gesäll till Norrköping och då närmast från Göteborg. Samma år fortsatte färden till Linköping och följande år vidare till Stockholm. Fram till 1858 var han verksam som gesäll i hu­vud­sta­den, och efter det ar­ren­de­ra­des en tämligen stor verkstad där.

Liksom flertalet av Petersens tidigare kollegor blev han och hans familj kyr­ko­bok­för­da vid 16:e Rotan när de 1861 flyttade till Sundsvall. Giss­nings­vis övertogs då en befintlig verkstad, men eftersom det inte finns några tomt- eller husnummer angivna i hand­ling­ar­na har det inte gått att fastställa detta.

Hos familjen Petersen kom det att finnas ett antal lärlingar bosatta, och då även C A Lönborg, vilken medföljde från Stockholm. Under de första åren skall det enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser ha funnits en gesäll och tre lärlingar i tjänst hos Petersen, och det följande året, alltså 1864, bestod ar­bets­styr­kan av två gesäller och fyra lärlingar. Besöket i Sundsvall blev dock inte så långvarigt, för redan 1865 återvände familjen till Stockholm. Efter arbete på en ka­kel­fa­brik där, blev det möjligtvis en am­bu­le­ran­de tillvaro för G E Petersen, i varje fall har han genom annonser gått att spåra till Malmö under 1870-talets början och till Västerås och Falun vid årtiondes slut. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Petersen avled i Stockholm den 23 maj 1882.

Carl Anders Lönborg föddes den 30 november 1841 i Nyköping, men endast två år gammal flyttade han till­sam­mans med den en­sam­stå­en­de modern till Stockholm. Där kom han som ung gosse i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra, och då bland annat hos G E Petersen. Omkring 1861 slog han så följe med sin läro­mäs­ta­re när denne flyttade till Sundsvall. Under den tid Petersen var kvar i staden, så arbetade Lönborg troligtvis hos honom, först som lärling och sedan som gesäll. När det var dags för giftermål år 1866 hade dock ti­tu­la­tu­ren blivit ka­kel­ugns­ma­ka­re. Möjligtvis blev det ett samarbete med stads­bygg­mäs­ta­re Mesch, som kom att driva en ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se i området. Carl Anders Lönborg fick dock sluta sina dagar redan den 23 februari 1880.

Johan August Mesch, som föddes i Stockholm år 1824, inflyttade till Sundsvall till­sam­mans med sin familj efter att ha fått tjänsten som stadens bygg­mäs­ta­re och arkitekt. Detta var 1865, och familjen blev bosatta vid 16:e Rotan, för­mod­li­gen då i den fastighet som Petersen lämnade när han flyttade till Stockholm. Eftersom J A Mesch, förutom sitt arbete som stads­bygg­mäs­ta­re, kom att äga en rörelse som sålde kakelugnar och andra lervaror, så torde han också ha övertagit Petersens verkstad. Vid fas­tig­he­ten fanns även under Meschs tid en hel del gesäller och lärlingar bosatta, liksom ka­kel­ugns­ma­ka­re Lönborg.

Några annonser från verk­sam­he­ten har inte påträffats i ortens dåtida tidningar, men däremot i Hernösands-Posten, där en annons med följande lydelse var vanlig under 1869:

Då un­der­teck­nad genom fabrikens utwidgande blifwit i tillfälle försälja hwit­gla­se­ra­de kakelugnar till pris wida un­der­sti­gan­de andra fab­ri­kan­ters; runda, sex skifts, från 25 rdr till högre pris, samt flata, sex skifts, fyra kakel breda och två djupa, från 40 rdr till högre pris, allt per stycke kakelugn; får jag sådant härmed anmäla. Packlådor kosta hos mig endast 2 rdr styck och då äfwen frakt till näst­grän­san­de städer bör blifwa billigare härifrån än från Stockholm, torde fördelen lätteligen inses. Sundswall i Maj 1869. J.A. Mesch.

Några uppgifter om vilket år verk­sam­he­ten upphörde har inte gått att få fram, men den fanns i varje fall antecknad i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser fram till och med 1871. Stads­bygg­mäs­ta­re Johan August Mesch avled den 12 september 1884.

Na­tur­ligt­vis har det funnits yt­ter­li­ga­re ka­kel­ugns­ma­ka­re bosatta i Sundsvall och då inte minst efter den stora branden 1888 när staden skulle åter­upp­byg­gas. För­mod­li­gen hade dessa ingen egen till­verk­ning, utan deras arbete bestod av upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. Detta torde även gälla Pehr August Tingström, vilken var född den 25 augusti 1828 i Visby. Han anlände som gesäll till Pehr Edberg i Sundsvall år 1861, och skall då enlig hus­för­hörslängd närmast ha kommit från Vänersborg. I denna för­sam­lings kyrkoarkiv har han dock inte gått att återfinna, så därigenom är hans tidigare ar­bets­plat­ser okända.

Två år efter ankomsten till Sundsvall blev det giftermål, och eftersom han följande år, alltså 1864, fanns antecknad i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser, så torde han då ha startat upp en egen verksamhet som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Makarna kom enligt hus­för­hörsläng­den att ha sitt hem på Norrmalm, och i en annons från 1870 där Tingström erbjuder sina tjänster som ka­kel­ugns­upp­sät­ta­re samt utbjuder både nya och gamla kakelugnar till för­sälj­ning, så anges bostaden finnas i Skomakare Claessons f.d. gård midt för te­a­ter­hu­set. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Pehr August Tingström fick, som många av hans kollegor, inget långt liv utan det slutade redan den 7 oktober 1871.

Jonas Ulric Lundmark kom till världen den 24 november 1832 i byn Östra Falmark i Skellefteå lands­för­sam­ling. Där bildade han familj, med vilken han som ka­kel­ugns­ma­ka­re bosatte sig i centrala Skellefteå. Till Sundsvall kom familjen år 1873 och angavs då kyr­ko­bok­för­da vid 7:e Rotan. Sönerna Johan (f. 1861) och Viktor (f. 1865) blev även de ka­kel­ugns­ma­ka­re, men 1897 lämnade båda Sundsvall för att flytta till Luleå respektive Stockholm. Möjligtvis följde Jonas Ulric Lundmark med sin äldste son när denne flyttade, för även om han var kyr­ko­bok­förd i Sundsvall fram till sin död den 13 augusti 1901, så angavs Luleå som den ort han vistades i när han avled.

Som tidigare nämnts, så fanns det under kortare eller längre tid ett stort antal personer som var verksamma med upp­sätt­ning av kakelugnar i Sundsvall vid 1800-talets slut och en bit in på 1900- talet, varav någon eller några nog borde ha blivit omnämnd i denna do­ku­men­ta­tion. Eftersom fokus har legat på att berätta något om de kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som antas ha bedrivit någon form av till­verk­ning, så får dessa rader ändå bli avslutet på do­ku­men­ta­tio­nen om verk­sam­he­ter­na i Sundsvalls stad.

Skönsmon (Ingick i Sköns församling fram till 1883, då Skönsmons ka­pell­för­sam­ling bildades. Tillhörde under perioden 1892-1905 återigen Sköns församling).

Joseph Vilhelm Rudolf Vianden föddes enligt hus­för­hörslängd år 1838 på Värmdö där hans far Pehr Vianden var verk­mäs­ta­re vid pors­lins­fa­bri­ken Gus­tavs­berg. I samband med sonens födelse flyttade familjen in till Stockholm där fadern startade en fay­an­ce­fa­brik, vilket är ett finare namn på en ler­kärls­fa­brik eller krukmakeri. Vid denna fabrik fick sönerna efterhand lära sig att arbeta med leran. Omkring 1859 flyttade Rudolf Vianden till­sam­mans med den ett år äldre brodern Albert till Gävle, där de fick arbete son fay­an­ce­ar­be­ta­re hos fabrikör Oest. Med titeln fay­an­ce­mäs­ta­re och nybildad familj begav sig Rudolf norrut fyra år senare och blev då bosatt på Skönsmon i Sundsvall. Med på resan följde även brodern, och de båda startade där upp något som kom att kallas Christi­ne­dals Fay­ence­fa­brik.

Vid slutet av detta år, alltså 1863, gick det att se vidstående annons i Norr­länds­ka Kor­re­spon­den­ten, men på platsen kom det, förutom fay­an­ce­fa­bri­ken, även att finnas ett tegelbruk, vars till­verk­ning till stor del bestod av tak- och murtegel.

Följande år fick bröderna hjälp i pro­duk­tio­nen av ett par så kallade fa­jans­ar­be­ta­re från Gävle, och enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser skall det vid denna tid ha funnits fyra personer i arbete där. Detta år, alltså 1864, till­ver­ka­des 1330 stenkärl vid fabriken, men ett år senare hade fab­ri­ka­tio­nen ökat till 700 dussin kärl.

I fa­briks­be­rät­tel­ser­na går det även att få upp­lys­ning­en att fabriken hade en sten­kärl­sugn (brännugn) samt fyra drejskivor. De senares antal tyder på en tämligen stor verksamhet, eller i varje fall en ambition att uppnå detta. Rörelsen fanns dock inte med i Kom­mers­kol­le­gi­ums handlingar längre än till 1867, och då till­ver­ka­de de tre arbetarna till­sam­mans med mästaren 500 dussin stenkärl.

I skriften Från stad och bygd i Medelpad anges att verk­sam­he­ten upphörde redan 1866 men troligtvis fortlevde fabriken ännu något år. Genom de upp­lys­ning­ar som går att få via diverse tid­nings­no­ti­ser, verkar dock de ekonomiska bekymren ha börjat ungefär vid denna tid. Kyr­ko­ar­ki­ven anger emellertid att J V R Vianden och hans familj fanns kvar på Skönsmon fram till 1870 då de återvände till Gävle. Efter att under en lång tid arbetat vid Forsstén och Forssells fa­jans­fa­brik flyttade Rudolf Vianden med hustru till Stockholm år 1897.

Albert Vianden blev kvar vid Christi­ne­dal fram till 1871 då han till­sam­mans med sin familj bosatte sig i Sundsvalls stad, och bytte då yrke till bryg­ge­ri­ar­be­ta­re. Drygt tio år senare fick han arbete vid Jo­han­nisbergs bryggeri i Torps församling, men året därpå begav de sig till Östersund. Bostaden kom då att finnas vid stadens ång­bryg­ge­ri, och där blev de kvar fram till 1891 då makarna Vianden avflyttade till Stockholm. Detta Christi­ne­dal skall enligt artikeln Skönsmon, en ny stadsdel, vilken pub­li­ce­ra­des i skriften Från stad och bygd i Medelpad, ha varit beläget där Ku­bi­ken­borgs an­halt­sta­tion en gång i tiden hade sin plats. Alltså något sydost om Skönsmons kyrka, där spåren för Ost­kust­ba­nan nu går fram. Några år efter Viandens av­flytt­ning kom en ka­kel­ugns­ge­säll att bosätta sig i närheten av Christi­ne­dal, och därigenom går det att spekulera i om denne eventuellt använde sig av den lokal där det tidigare bedrivits ler­kärls­till­verk­ning. De båda hade kort dess­förin­nan arbetat på samma fa­jans­fa­brik i Gävle, och torde då ha blivit bekanta med varandra.

Den in­flyt­ta­des namn var Johan August Mellgren, vilken blev född den 6 januari 1837 i Skånela socken, något norr om Stockholm. Sjutton år gammal kom han i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Arboga och fem år senare fortsatte lär­lings­ti­den i Askersund. Från och med år 1860 blev det dags för en vidsträckt ge­säll­vand­ring, med uppehåll i Köping, Norrköping, Ystad, Fränninge, Motala, Skövde, Hörby och så anlände han till Gävle tio år senare. Där kom han så att under en tid arbeta vid samma ar­bets­plats som Vianden. Ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll Mellgren anlände 1874 till Sundsvall, men flyttade efter en kort tid vidare till Skönsmon, där han blev bosatt till­sam­mans med den blivande hustrun. I hus­för­hörsläng­den skrevs aldrig titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re utan be­näm­ning­en var gesäll eller arbetare även fast han under några år an­teck­na­des i Kom­mers­kol­le­gi­ums handling med egen rörelse. Under år 1893 skall till exempel hans ar­bets­styr­ka ha bestått av två personer. Familjen blev efterhand tämligen stor, men 1895 gick makarna skilda vägar och Mellgren flyttade då till Härnösand. Efter två års tid som ka­kel­ugns­ma­ka­re i denna stad återvände August Mellgren till Stockholm, och där avled han den 3 december 1898.

Njurunda

Tidigare i do­ku­men­ta­tio­nen har det berättats något om August Conrad Schalin. Det var i avsnittet om Sundsvall, och enligt hus­för­hörslängd skall han till­sam­mans med hustru ha lämnat staden 1865 för att i stället bosätta sig i Ovansjö, Njurunda socken. Nu torde flytten giss­nings­vis ha skett något år tidigare, i varje fall inköpte han 1860 en tomt invid Ovansjöån där han enligt kö­pe­kon­trakt fick rättighet att bygga boningshus och ka­kel­ugns­makar­verk­stad samt ta lera.

Under en tid vid skiftet mellan åren 1864 och 1865 an­non­se­ra­de Schalin flitigt i Norr­länds­ka Kor­re­spon­den­ten angående att han utbjöd ett större lager kakelugnar till för­sälj­ning. Om det var sådana som blivit till­ver­ka­de i Ovansjö är osäkert, möjligtvis var det ett lager från tiden i Sundsvall.

Vid slutet av årtiondet hade gesällen Johan Gustaf Silfver­na­gel flyttat in hos familjen och han kom att följas av flera gesäller samt även av en sten­kärls­ar­be­ta­re, vilket kan tyda på en till­verk­ning av hus­hålls­gods som krukor, fat och liknande varor, förutom då kakel till kakelugnar.

Den 20 november 1886 fanns en annons med följande lydelse införd i Sundsvalls Tidning: Ett ka­kel­ugns­ma­ke­ri till salu uti Njurunda och Ofvansjö bestående af byggning med fem inredda rum, Lerbråk och qvarn går med vatten. Nödiga uthus m.m. finnes. Vidare på stället. A.C. Schalin.

Giss­nings­vis var det gesäll Silfver­na­gel som tog över rörelsen, möjligtvis genom arrende. I varje fall kom han senare att få titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re. August Conrad Schalin avled i Ovansjö den 21 juni 1895.

Johan Gustaf Silfver­na­gel kom till världen den 9 september 1844 i Härnösand, där hans far ägde en ka­kel­ugns­makar­verk­stad. Efter faderns död tog hans mor över rörelsen, som hon drev med hjälp av någon gesäll. Detta blev na­tur­ligt­vis unge Johan Gustafs läroplats, vid vilken han stannade till femton års ålder då det var dags att bege sig till Gävle för att där förkovra sig i yrket. Åter i Härnösand tre år senare som gesäll, men år 1865 var det dags att ge sig ut på resa igen.

Resmålet denna gång blev Stockholm, varifrån han fyra år senare anlände till Schalin i Njurunda. Vid denna verkstad blev han sedan kvar under lång tid, förutom några år vid slutet av 1880-talet då han eventuellt befanns sig hos någon ka­kel­ugns­ma­ka­re i norra Häl­sing­land. Omkring 1890 fanns Silfver­na­gel åter i Ovansjö, och denna gång som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Giss­nings­vis övertogs då Schalins verkstad, men han kan ju även ha arbetat åt någon annan person som övertagit den. Ka­kel­till­verk­ning­en torde ha upphört vid denna tid, så pro­duk­tio­nen bestod sannolikt i första hand av blomkrukor, men även av stenkärl, det vill säga hus­hålls­gods som krukor, fat och liknande.

Johan Gustaf Silfver­na­gel lämnade dock Ovansjö två år senare för att i stället flytta till den nyblivna hustruns hemby Västra Grängsjö i Gnarps socken, och där avled han den 13 juli 1921.

Fredrik Efraim Östling föddes den 22 maj 1860 i Piteå lands­för­sam­ling, men efter att modern avlidit flyttade resten av familjen till Sundsvall åtta år senare. Omkring 1880 kom Fredrik Efraim som dräng till Schalin i Ovansjö, men i samband med att han bildade familj tre år senare flyttade han till hustruns för­äld­ra­hem i Stångom. Titeln hade då blivit ka­kel­ugns­ma­ka­re, men redan tio år senare verkar det som att han övergett detta yrke och i stället blivit bonde. För att öka på sina inkomster utförde han även post­be­ford­ran i bygden. Fredrik Efraim Östling avled den 6 augusti 1949.

Torp

I avsnittet om Sundsvall har det berättats en del om Johan Fredrik Lundin och hans verksamhet i staden samt i Sidsjö, innan han år 1860 till­sam­mans med hustrun flyttade till Gösunda. Denna by finns belägen på södra sidan av Ljungan, något söder om Viskan, men till­hö­ran­de dåvarande Torps socken (nuvarande Ånge kommun).

Nu blev det inte någon lång tid för Lundin på detta ställe, eftersom han avled redan den 23 september 1861. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs en ka­kel­ugns­verk­stad med brännugn bland till­gång­ar­na, och då det i kyr­ko­ar­ki­vet inte har gått att finna något tidigare kakelfolk i bygden, så torde denna verkstad ha blivit uppbyggd av Lundin. Efter makens död tog änkan över rörelsen, vilken hon drev med hjälp av en gesäll.

Efter något år blev det byte av gesäll i verkstaden då Johan Petter Andersson flyttade in. Han kom närmast från Härnösand, men var född den 7 december 1828 i Malmö, och i denna stad hade han som fem­ton­å­ring kommit i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Som gesäll begav han sig fyra år senare, alltså 1847, till något som i kyr­ko­ar­ki­vet benämndes obest.ort. När han 1858 anlände till Härnösand angavs Lidköping som tidigare bostadsort, men i denna församling har han inte gått att återfinna. I varje fall inflyttade han enligt kyr­ko­ar­ki­vet till Gösunda år 1862, och torde då ha fått ta över sysslorna i verkstaden.

Änkefru Lundin avled den 6 februari 1868, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en fanns som tillgångar bland annat man­gårds­bygg­nad med kök och kammare samt verkstad med er­for­der­ligt

material och brännugn, men även ler­bråks­bygg­nad med maskin. Förutom de nämnda bygg­na­der­na ingick dessutom kakel till tre stycken kakelugnar samt tillämnad kakelugn på Gällön i Jemtland bland till­gång­ar­na. Därefter övertogs fastighet och verkstad av gesäll Andersson som därmed kunde kalla sig ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Det kom även att dyka upp en gesäll vid namn Hans Peter Chri­s­ten­sen i Gösunda, och därmed blev de två som samsades om utrymmet i verkstaden. När denne gesäll flyttade in är något osäkert. Enligt flytt­läng­den skall han ha anlänt 1870, och då närmast från grann­för­sam­ling­en Stöde, men i hus­för­hörsläng­den finns antecknat att han vistats i Torps församling sedan 1866. Möjligtvis var det redan då som han anlände till Gösunda. Denne Chri­s­ten­sen skall ha kommit till världen den 20 december 1826 i Kjöling (Tjölling) vid Laurvig (Larvik) i Norge. Dock förekommer olika uppgifter om fö­del­se­da­tum och även födelseår i kyr­ko­ar­ki­ven. Den första gången som han har gått att återfinna i hand­ling­ar­na var när före detta liv­gar­dis­ten inflyttade till Adolf Fredriks församling i Stockholm 1851.

Ti­tu­la­tu­ren kom därefter att vara ka­kel­ugns­ar­be­ta­re och ar­bets­plat­ser­na fanns hos några av hu­vud­sta­dens större ka­kel­fa­bri­ker. Flytt­läng­den anger 1861 en flytt till Stöde, men det är först när han blivit inskriven vid Gösunda i Torps församling som det återigen har gått att träffa på honom i hus­för­hörsläng­den. Vid 1860-talets början fanns han dock i Umeå. Efter en tids sjukdom fick ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Petter Andersson sluta sina dagar den 12 december 1871, och i den därefter följande boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat Byggning med behörig verkstad å brännugn. Lerbråk för val­la­re­drift samt qvarnar till och Diverse verk­stads­be­hör. Möjligtvis tillhörde posten 18 st blomkrukor jemte fat något av det som blivit tillverkat vid verkstaden.

Efter Anderssons död blev Chri­s­ten­sen kvar på platsen och torde då även ha använt sig av verkstaden för att eventuellt framställa blomkrukor samt andra lerkärl. Hur länge han sedan stannade i Gösunda är oklart, men från 1891 blev han i för­sam­lings­bo­ken överförd till de som var qvarstå­en­de icke befintlige. Eftersom det finns en anteckning angående Norrige i handlingen, så kanske att han vid denna tid hade återvänt till sin fö­del­se­bygd.

Vid Gullgård, något väster om Fränsta, etablerade sig Gustaf Adolf Fogelström som ka­kel­ugns­ma­ka­re under 1860-talet. Han såg dagens ljus för första gången den 31 oktober 1834 i Åmål, och i fö­del­sesta­den kom han också i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Som nybliven gesäll begav han sig 1855 iväg till Jönköping, men några månader senare fortsatte ge­säll­vand­ring­en. Följande år anlände han till Östersund, osäkert emellertid hur långvarigt detta besök blev. I Torps för­sam­lings hus­för­hörslängd inskrevs han 1863 vid Ös­ter­hångs­ta till­sam­mans med en piga och deras tre gemensamma barn, dock med an­teck­ning­en att de var bosatta i Gullgård samt att Fogelström vistats i för­sam­ling­en under många år. I följande hus­för­hörs­läng­der blev Gullgård kyr­ko­bok­fö­rings­ort och sannolikt även den ort där de var bosatta. Efter att barnens mor avlidit, gifte sig ka­kel­ugns­ma­ka­re Fogelström med en ung kvinna, och fick då yt­ter­li­ga­re några barn, bland annat sonen Karl Wilhelm. Vid Torps hem­bygds­gård i Fränsta finns ett fat som enligt en vid­häf­tan­de anteckning skall ha blivit tillverkat av Fogelström, och även en vägg­hål­la­re med ett angivet ursprung från Gullgård. Dessa två föremål visas på nedan­stå­en­de bilder. Vid hem­bygds­går­den finns yt­ter­li­ga­re några ke­ra­mik­före­mål som mycket väl kan komma från verkstaden i Gullgård, men tyvärr saknas skriftliga upp­lys­ning­ar om detta.

Gustaf Adolf Fogelström tid här på jorden slutade den 30 juli 1891, och förutom gård och tomt under Gullgård nr 5 ingick ett relativt stort antal kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ten bland de tillgångar som upptogs i boupp­teck­ning­en. Här följer en uppräkning av dessa föremål, dock inte så spe­ci­fi­ce­rat som i boupp­teck­ning.

16 flata och runda kakelugnar, 376 stenfat, 60 spill­kum­mar, 56 syltburkar, 2 sopp­ter­ri­ner, 50 blomkrukor, 71 karotter, 3 mjölk­bun­kar samt diverse obränt gods. Dessutom ingick 18 ka­kel­ugns­for­mar och 1 lerbråk i sam­man­ställ­ning­en.

Sonen Karl Wilhelm, som även han blev ka­kel­ugns­ma­ka­re, föddes den 28 februari 1877. Om han bedrev någon form av till­verk­ning är dock osäkert, utan möjligtvis sysslade han enbart med upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. I varje fall avled Karl Wilhelm Fogelström den 23 september 1912 på Sundsvalls lasarett.

Borgsjö

Inte heller ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Reinhold Forsberg i Borgsjö torde ha bedrivit någon egen till­verk­ning, utan sysslade liksom sina yr­kes­brö­der vid denna tid, i huvudsak med att sätta upp kakelugnar. Han föddes i Stockholm den 12 mars 1849 som son till en ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll och dennes hustru. Familjen lämnade hu­vud­sta­den år 1863 för att flytta till Arnäs socken i norra Ång­er­man­land, där fadern övertog en ka­kel­ugns­makar­verk­stad i Norrälvsjö: Efter makens död fem år senare flyttade änkan och barnen in till Örnsköldsvik, varifrån Carl Reinhold begav sig till Östersund 1871. Redan följande år fortsatte gesäll Forsberg till Sundsvall där han åtta år senare bildade familj. Dess­förin­nan hade han i ett tidigare för­hål­lan­de blivit far till tre så kallade oäkta barn. Till­sam­mans med två av dessa samt den nya familjen flyttade ka­kel­ugns­ma­ka­re Forsberg år 1886 till hustruns hemtrakter i Borgsjö socken. Där blev de bosatta vid Östernäset och efterhand utökades bar­naska­ran stadigt.

Troligtvis fick Forsberg tidvis hjälp i sitt arbete av sönerna, och en av dem, Vigo, blev senare ka­kel­ugns­ma­ka­re. Omkring 1920 flyttade Carl Forsberg till Borgsjöbyn och där slutade han sina dagar den 13 april 1931. En ättling till ka­kel­ugns­ma­ka­ren har utgett en skrift med titeln Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Carl Reinhold Forsberg (1849-1931). En 19-barns fars förfäder och ättlingar.

Timrå

Följande två ka­kel­ugns­ma­ka­re med verksamhet i Timrå församling var båda under en tid antecknade som hant­ver­ka­re i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser, men torde inte ha bedrivit någon form av till­verk­ning, utan i stället varit sys­sel­sat­ta med re­pa­ra­tio­ner samt upp­sätt­ning av kakelugnar. Johan August Leonard Svedberg föddes den 2 juni 1840 i Nyköping, men endast något år gammal fick han följa med för­äld­rar­na på deras flytt till Östersund. Där blev det efter en tid möjlighet att komma i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra för den unge gossen. Som gesäll anlände han omkring 1868 till Uppsala, där det blev kondition (arbete) hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Coddelius, innan det fyra år senare var dags att bege sig norrut igen. I Hässjö församling något norr om Sundsvall fick gesäll Svedberg sin bostad vid Fjäl, men följande år blev det en flytt till Stavre i samma socken. Där bildades tämligen omgående familj, med vilken han 1878 bosatte sig i Sörberge, Timrå församling. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Svedberg kom där att driva sin rörelse jämsides med ett mindre jordbruk, dock troligtvis inte ända fram till sin död den 31 juli 1897.

Johan August Ca­lis­sen­dorff kom till världen den 29 september 1844 i Spånga socken. Giss­nings­vis fick han sin utbildning till ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll i Stockholm, det var i varje fall därifrån han 1867 begavs sig iväg för att komma till Malmö. Redan följande år skall han enligt kyr­ko­ar­ki­vet ha flyttat vidare till Tyskland. När han 1875 anlände som gesäll till Sundsvall uppgavs han i kyr­ko­ar­ki­vet närmast ha kommit från Stockholm. Under hela vistelsen i staden var det gesäll som var ti­tu­la­tu­ren i dessa handlingar, medan han som ombud för Hant­ver­kar­nas Förbund i tid­nings­an­non­ser benämndes ka­kel­ugns­ma­ka­re från och med 1877. Denna titel har Ca­lis­sen­dorff också när han åtta år senare bosätter sig i Skyttberg, Timrå församling till­sam­mans med nybliven hustru. Efter yt­ter­li­ga­re tio år, alltså 1895, hade han tydligen lämnat ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket, för då återfanns han som lo­ko­mo­tiv­fö­ra­re vid Skönviks aktiebolag. När Johan August Ca­lis­sen­dorff avled den 26 februari 1926 användes dock återigen titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Även om det i landskapet funnits yt­ter­li­ga­re personer som utövat ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket genom att sätta upp samt reparera kakelugnar, så får dessa rader utgöra slutet på denna do­ku­men­ta­tion över kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­hant­ver­ket i Medelpad.

Åvike herrgård byggdes under mitten av 1700-talet upp vid Åvike bruk, men flyttades vid 1930- talets början till Väs­ter­norr­lands läns museums område vid Murberget i Härnösand. Herrgården har under årens lopp kom­plet­te­rats med ett stort antal kakelugnar, vilka hämtats från olika platser i länen, men även i något enstaka fall utanför länet. I denna do­ku­men­ta­tion kommer det att visas ett antal bilder på dessa kakelugnar, och även vissa personliga spe­ku­la­tio­ner angående ka­kel­ug­nar­nas härkomst. Börjar dock med två ugnar som säkerligen inte har blivit till­ver­ka­de i länet. Den till höger har tidigare varit uppsatt vid Sten­ham­mars herrgård i Härnösand, och den vänstra skall ha kommit från Stockholm.

Ång­er­man­land

Under skråtiden, alltså före 1846, var det i Ång­er­man­land endast Härnösand som hade stads­rät­tig­he­ter, och därmed även möjlighet, för i varje fall en del av dess befolkning, att idka handels- och hant­verks­rö­rel­se. Förutom de kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som var verksamma i Härnösand, så fanns det under denna tid även en hant­ver­ka­re i Norrälvsjö, Arnäs socken som utövade detta yrke, och dessutom en på Svanö. Senare skulle det etablera sig kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re med verkstad bland annat i Hämra, Torsåkers socken och i Salteå, Nora socken.

Härnösand Dom­kyr­ko­för­sam­ling­en och Säbrå församling

Härnösand stad grundades 1585, men det är tveksamt om det fanns någon krukmakare bland stadens innevånare vid denna tid. Den tidigaste re­pre­sen­tan­ten för detta yrke, som vid denna ef­ter­forsk­ning har gått att återfinna i hand­ling­ar­na, var en Jonas Kru­ko­ma­ka­re, vilken fanns inskriven i Härnösands stads man­tals­läng­der från och med 1651. Där kom han att kvarstå fram till år 1700, då han angavs vara avliden.

I en för­teck­ning över tomtägare, som ingår i en karta från 1699, går det också att träffa på denne person, även om han där benämndes Jon Kru­ko­ma­ka­re. Säkerligen är det dock fråga om samma hant­ver­ka­re. Det är ju svårt att jämföra gatubilden från en så pass gammal karta med de för­hål­lan­den som gäller nuförtiden, men hans tomt nr 10 fanns då inritad efter Långgatan. En inte helt till­för­lit­lig upp­skatt­ning är att tomten/fas­tig­he­ten var belägen ungefär vid ett område mellan där Er­iks­bergs­gränd och Skeppar Karls gränd tidigare anslöt mot Långgatan, men då på sjösidan av Långgatan, där nu Skeppsbron löper fram. I varje fall torde den ha legat i den del av staden som senare kom att kallas 8:e kvarteret, och där flertalet av Härnösands kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re hade sina bostäder och även verkstäder under lång tid.

Från och med 1692-års man­talslängd hade det tillkommit yt­ter­li­ga­re en krukmakare, och dennes namn var Nils Jonsson. Dessa två kollegor tyck ha varit bosatta på samma gård, och för­mod­li­gen är det fråga om far och son. En för­teck­ning över elever vid tri­vi­al­sko­lan i Härnösand ger lite upp­lys­ning­ar: Under åren 1681 och 1682 var kruk­ma­kar­so­nen Nils Jonsson elev vid tri­vi­al­sko­lan, och om honom finns antecknat att han var född 1665 samt att han sedermera blev borgare samt krukmakare i Härnösand. Dödsåret anges till cirka 1716, och det stämmer bra med upp­gif­ter­na från man­talsläng­den där han fanns med till just detta år.

I man­talsläng­den från 1695 hade staden fått sin tredje krukmakare, och hans namn var Nils Månsson. Denne person fanns med i hand­ling­ar­na fram till omkring 1708, men sedan tillkom en Johan Jonsson som krukmakare. Möjligtvis övertogs då Månssons verkstad.

Återvänder så till för­teck­ning­en över elever vid tri­vi­al­sko­lan. Enligt denna för­teck­ning var Johan Jonsson-Blom elev vid skolan under perioden 1674-1676, och fö­del­seå­ret anges till omkring 1765. Han skall efter skoltiden ha blivit krukmakare i Piteå. Johan Jonsson-Blom har även gått att återfinna i Härnösands dom­kyr­ko­för­sam­ling, och då i dess be­grav­nings­bok. Den gamle kruk­ma­ka­ren antecknas där ha blivit begraven på stadens kyrkogård den 17 juli 1730 i en ålder av 90 år. Huruvida det är denna ålder eller det tidigare nämnda fö­del­seå­ret som inte stämmer är oklart, giss­nings­vis har det blivit ett antal års avvikelse för bägge år­talsan­gi­vel­ser­na.

I varje fall går det att spekulera i om det inte var denne Johan Jonsson-Blom som från och med 1709-års man­talslängd fanns inskriven som krukmakare i Härnösand, och att även han var en son till Jonas Kru­ko­ma­ka­re. Redan efter ett fåtal år hade Johan Jonsson dock förvunnit ur hand­ling­ar­na. Möjligtvis berodde detta på de stora bränder som härjade i staden vid denna tid, och år 1721 blev Härnösand så gott som ödelagd efter ryssarnas framfart.

I Gösta Buchts skrift Härnösands historia del 1, vilken behandlar perioden 1585-1721, finns en för­teck­ning över hant­ver­ka­re som var verksamma i Härnösand under denna tid. För de flesta av de uppräknade personerna finns även en tidsperiod angiven, vilket torde vara den period som respektive person förmodas ha varit verksam i sitt yrke. I följande uppräkning har dessa årtal blivit satta inom parantes. Under rubriken Krukmakare står Jonas Johansson (1650-99) som första namn och denne man bör säkerligen vara Jonas Kru­ko­ma­ka­re. Jöns Jönsson Staaf (1672-85) har inte gått att träffa på i hand­ling­ar­na, och detta beroende på att man­tals­läng­der saknas under dessa år. Sven Månsson (1694-1708), Nils Jonsson (1700-15) och Johan Jonsson Blom.

Under en period har det inte gått att träffa på någon krukmakare i hand­ling­ar­na, men omkring 1726 anlände kruk­ma­kar­mäs­ta­re Johan Christop­her Heinholt till­sam­mans med sin hustru till Härnösand. Han var född i dåvarande kungariket Sachsen, men vid 1720-talets början hade han kommit till Gävle, där det blev giftermål med en kruk­ma­kar­dot­ter. Därigenom kunde han som krukmakare driva egen verkstad under en tid, men av någon anledning blev det så flytt till Härnösand. Hustrun avled där 1727 och samma år ingick änkemannen i ett nytt äktenskap.

I 1732-års man­talslängd verkar det som att hustrun ensam fanns kvar i staden, men om maken då avlidit eller flyttat till annan ort har det inte gått att få någon klarhet i. Följande år var även hon försvunnen ur hand­ling­ar­na.

Redan i april 1729 upp­rät­ta­des en boupp­teck­ning över Heinholts tillgångar och skulder, men det hand­skriv­na dokumentet har varit mycket svår att tyda. Emellertid går det att få upp­fatt­ning­en att kruk­ma­ka­ren då inte var avliden, utan i stället hade försvunnit från staden och då lämnat kvar hustru samt barn.

Philip Redick (Rädick) anges enligt kyrkoarkiv ha blivit född omkring år 1700, men utan någon angiven födelseort. Den tidigaste fö­re­koms­ten i Härnösands kyrkoarkiv var 1732, när han som gesäll ingick i äktenskap. Möjligtvis fanns ar­bets­plat­sen till att börja med hos Heinholt, och för att fortsätta med spe­ku­la­tio­ner så kan det ju vara så att det även var dennes verkstad som övertogs när Redick något år senare blev krukmakare.

Sitt burskap, alltså rät­tig­he­ten att bedriva yrket i staden, fick han emellertid inte förrän 1739. Kruk­ma­kar­mäs­ta­re Philip Redick avled dock den 21 februari 1756, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som till­gång­ar­na bland annat En gård på fri tomt bestående af en stu­gu­bygg­ning, wärkstad, brännugn, ett härbärge och en siöbod samt 1½ skock (90 stycken) nya krukkärl. Dessutom fanns det ett antal fodringar på försålda krukkärl.

Samma år som fadern slutade sina dagar blev sonen utnämnd till kruk­ma­kar­mäs­ta­re och tog då troligtvis över ar­bets­upp­gif­ter­na i verkstaden. Förutom faderns yrke fick han även faderns förnamn, men Phillip Redick junior, som var född den 9 januari 1737 fick inget långt liv, utan avled redan den 3 november 1765.

Hans mor drev därefter rörelsen vidare med hjälp av gesällen Jonas Hultin, men två år senare var även änkefru Redick död. I hennes boupp­teck­ning angavs gårdens beteckning till nr 21 i 8:e kvarteret. Verk­sta­dens till­verk­ning­ar uppdelades vid denna boupp­teck­ning i ett flertal poster bestående av bland annat ett stort antal fat, skålar, krukor och burkar, men där fanns även kakel till två kakelugnar upptagna som tillgångar. Bland till­gång­ar­na verkar det också som att tomt nr 24 och 25 ingick. Den först­nämn­da tomten/gården skall senare ha ägts av ka­kel­ugns­ma­ka­re Jonas Hultin.

Alla dessa tomter verkar ha varit belägna ungefär där Jonas Kru­ko­ma­ka­re hade sitt hem vid 1600- talets senare del, och möjligtvis kom hans brännugn till användning av några yr­kes­brö­der omkring hundra år senare. Men detta är ju bara en spe­ku­la­tion, och med anledning av att så gott som hela staden brändes ned av ryssarna år 1721, kanske inte heller så troligt.

Jonas Hultin skall enligt hus­för­hörsläng­den ha blivit född år 1738, men någon födelseort finns inte angiven. Från Ellen Raphaels re­do­gö­rel­se Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846 har följande uppgifter om Hultin hämtats: Ef­ter­nam­net var från början Sig­frids­son, och han gick i lära under perioden 1756-59 hos krukmakare Lars Lundgren i Stockholm. Till Härnösand anlände han som gesäll 1863 och skall i varje fall vid den senare delen av detta årtionde ha varit i arbete hos änkan Redick.

Den första gången som han har gått att träffa på i Härnösands kyrkoarkiv var när han som ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re ingick i äktenskap år 1771, och detta år erhöll han även burskap i staden. Därefter hade familjen sin bostad vid gård nr 24 i 8:e kvarteret. Några år in på 1800-talet övertog sonen Johan ka­kel­ugns­ma­kar­syss­lan, men vid en resa upp till Själevad för­o­lyc­ka­des han genom drunkning. Jonas Hultin avled året därpå, eller närmare bestämt den 8 februari 1812.

Tyvärr har hans boupp­teck­ning inte varit så lätt att tyda, men bland verk­stads­in­ven­ta­ri­er har det gått att se två skivor (drejskivor) och 16 stycken diverse gamla formar. Gården var belägen vid tomt nr 34, vilket tämligen väl över­ens­stäm­mer med den tomt där Jonas Kru­ko­ma­ka­re var bosatt vid 1600-talets senare del. En nutida gatuadress torde kunna vara un­ge­fär­li­gen Långgatan 9 - 15 i kvarteret Sjömannen. Efter en tid blev ka­kel­ugns­ma­ka­re Jöns Engman bosatt vid gården till­sam­mans med sin familj, men återkommer till honom senare i do­ku­men­ta­tio­nen. Fortsätter i stället med dennes farfar, som bar samma namn.

I den tidigare nämnda elev­för­teck­ning­en för tri­vi­al­sko­lan anges att Jöns Engman var en av skolans elever, och då under åren 1736 till 1738. Vidare framkommer att han skall ha varit född 1722 i Påläng, Selångers socken. Andra källor uppger dock fö­del­seå­ret till 1726 och fö­del­se­or­ten till Sköns socken. Vid 1750-talets början var han i tjänst hos Lars Wassberg i Sundsvall, och därefter skall han ha begett sig till Stockholm. Till Härnösand anlände krukmakare Engman 1755, och följande år blev det giftermål med en flicka från staden. Burskapet erhölls yt­ter­li­ga­re ett år senare. I hus­för­hörsläng­den var familjen inskriven vid gård nr 27 i 8:e kvarteret, medan deras hem enligt hustruns boupp­teck­ning fanns vid gård nr 28 i samma kvarter.

Krukmakare Jöns Engman avled den 17 maj 1793, men tyvärr har det inte gått att återfinna någon boupp­teck­ning efter honom. Det har det däremot gjort efter änkan, som avled ett år senare. I denna boupp­teck­ning upptogs som tillgångar gården vid nr 28 i 8:e kvarteret, ka­kel­ugns­makar­verk­stad samt sjöbod. Dessutom ingick bland annat ett antal diverse Nya Sten Kjärl som tillgångar. I för­teck­ning­en Husägare i Härnösand 1788, vilken på senare tid blivit upprättad och renskriven av arkivarie Tord Bylund, anges att Engmans gård hade nr 27 och att den var belägen vid tomt nr 37. Detta torde motsvara dagens Långgatan 16 - 20, alltså snett över gatan i jämförelse med där Hultin var bosatt. Den nämnda för­teck­ning­en har blivit möjlig att ta del av tack vare länsmu­se­ets arkivarie Inger Stenman.

Sonen Magnus Engman, som kom till världen den 6 januari 1760, valde samma yrke som sin far, och torde ha blivit upplärd i dennes verkstad. Eftersom både husförhörs- och man­tals­läng­der saknas under en period vid 1700-talets senare del så har det inte gått att fastställa när junior blev ka­kel­ugns­ma­ka­re, men när han ingick i äktenskap år 1784 så var detta den titel som an­teck­na­des i vig­sel­bo­ken. Året därpå erhöll han också sitt burskap i staden.

Makarna och deras barn kom att vara kyr­ko­bok­för­da både vid gård nr 21 och nr 28 i 8:e kvarteret innan de vid 1800-talets början lämnade staden för att bosätta sig på Svanö. Eftersom det även fanns några gesäller som ingick i hushållet, så torde det ha bedrivits en verksamhet där på ön, och efter en tid kom också sonen Jöns att bli bosatt där. Efter att ha blivit änkeman, men även ingått i nytt äktenskap, flyttade han till­sam­mans med hustrun samt en av sönerna och dennes familj omkring 1824 över på andra sidan av Ång­er­manäl­ven och blev bosatt i byn Norrland i Bjärtrå socken. Där slutade ka­kel­ugns­ma­ka­re Magnus Engman sina dagar den 6 mars 1833. För­teck­ning­en Husägare i Härnösand 1877 anger Engman juniors bostad till gård nr 21, men tyvärr saknas uppgifter om tomtnummer. Gården torde dock ha varit belägen i det område där fadern och Hultin hade sina hem.

Det blev även en tredje generation Engman som satsade på ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket, och det var Jöns Engman, vilken bar samma namn som sin farfar. Jöns var född den 12 juni 1787 och till­bring­a­de lärlings- och ge­säll­ti­den hos sin far. Som ka­kel­ugns­ma­ka­re benämndes han i man­talsläng­den från 1813, men innan dess hade han troligtvis vid början av 1800-talet följt med föräldrar och syskon till Svanö.

Under skråtiden, alltså före 1846, var det hu­vud­sak­li­gen i städerna som hant­ver­kar­na fick tillåtelse att utöva sina yrken. Förutom de verk­sam­he­ter som hörde till bland annat gods och herrgårdar, kunde enskilda hant­ver­ka­re i un­dan­tags­fall få tillåtelse att bedriva verksamhet på lands­byg­den. Tydligen hade Engmans fått ett sådant tillstånd, men även om de var bosatta på Svanö måste de vara man­tals­skriv­na i Härnösand. Därför kan det bli besvärligt att reda ut var personerna var bosatta och yr­kes­verk­sam­ma.

Jöns Engman tycks ha varit kyr­ko­bok­förd både på Svanö och i Härnösand under 1800-talets två första årtionden, men genom hans barns fö­del­se­or­ter kan man kanske få en viss upp­fatt­ning om var familjen var bosatt under olika perioder. Den äldsta sonen blev född 1809 på Svanö medan de två söner som såg dagens ljus för första gången 1815 respektive 1817 gjorde det i Härnösand. Från och med 1818 fanns han i varje fall till­sam­mans med hustru och barn inskriven vid gård nr 24 i 8:e kvarteret, alltså där krukmakare Hultin tidigare var bosatt, men ungefär fyra år senare an­teck­na­des de ha flyttat till Svanö i Gudmundrå socken. Där avled ka­kel­ugns­ma­ka­re Jöns Engman den 27 november 1824.

I samband med att familjen Engman lämnade staden för att flytta till Svanö vid 1820-talets början övertogs troligtvis gård nr 24 i 8:e kvarteret av Olof Sjöberg. Han kom till världen den 4 oktober 1799 i Ovansjö socken i Gäst­rikland, men tretton år gammal var det dags att bege sig till Gävle, för att där komma i kruk­ma­kar­lä­ra. Som gesäll anlände han till Härnösand år 1821, men när det två år senare blev aktuellt med äktenskap var titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re. Vid den tiden fick paret sannolikt sitt hem i den gård där yr­kes­brö­der­na Hultin och Engman tidigare varit bosatta. I hus­för­hörsläng­den an­teck­na­des att Sjöberg avled den 18 mars 1830, men han har dock inte gått att återfinna i för­sam­ling­ens döds- och be­grav­nings­bok. Upp­lys­ning­en bör dock vara korrekt, eftersom gård nr 24 följande år benämndes afledne ka­kel­ugns­ma­ka­ren Sjöbergs gård.

Olofs äldre bror, Anders Sjöberg, hamnade även han så småningom i Härnösand. Han blev född den 1 maj 1797, men då med ef­ter­nam­net Olsson. Liksom brodern påbörjade Anders sin lär­lings­tid år 1812 i Gävle, varifrån han som gesäll åtta år senare skall ha begett sig till Stockholm. Från omkring 1823 kom han ett arbeta hos Engmans på Svanö, varpå det sju år senare blev en kort visit i Resele, oklart dock vad han gjorde där.

I Härnösands Dom­kyr­ko­för­sam­lings hus­för­hörslängd har Sjöberg gått att återfinna såsom hyresfolk, men det finns inga uppgifter om gård- eller kvar­ters­num­mer, och inte heller när in­flytt­ning­en skedde. Eftersom Jöns Engmans änka, som då blivit Sjöbergs fästmö, flyttade dit år 1832 till­sam­mans med sina barn, så torde även fästmannen ha kommit dit ungefär samtidigt. Möjligtvis hade de då hyrt in sig vid brodern Olof Sjöbergs gård, men om detta går det endast att spekulera. Anders Sjöberg benämndes vid denna tid som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men när paret någon tid senare har gått att träffa på vid Frånö i Gudmundrå socken, så var ti­tu­la­tu­ren torpare.

Efter änkefru Engmans/fästmöns död kom han som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll till Engmans vid byn Norrland i Bjärtrå. Årtalet för denna flytt angavs i hus­för­hörsläng­den till 1847, men möjligtvis hade ar­bets­plat­sen funnits där sedan tidigare eftersom avståndet mellan de två orterna inte var speciellt långt om man färdades med båt. Tämligen omgående efter ankomsten till byn Norrland blev det giftermål, och Sjöberg blev då bosatt på annan plats i byn till­sam­mans med hustrun och nyfödd dotter. Om han ar­ren­de­ra­de en eventuell verkstad hos Engman eller så småningom byggde upp en egen har det inte gått att få någon klarhet i. Möjligtvis bestod hans arbete enbart av upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. När Anders Sjöberg avled den 8 november 1861 hade han titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, och hos familjen fanns en gesäll inneboende.

Do­ku­men­ta­tio­nen fortsätter nu med tre kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som endast vistades några enstaka år i Härnösand, och vilka det inte har gått att få fram så mycket uppgifter om. Krukmakare Lars Hedlund, vilken uppgavs vara född 1763, inflyttade omkring år 1795 till Östersund, och då närmast från Sundsvall. Giss­nings­vis är detta samma person som skall ha verkat som kruk­ma­kar­mäs­ta­re i Sundsvall vid 1790-talets början. Tyvärr saknas det både husförhörs- och man­tals­läng­der för denna församling under aktuell period, så några vidare ef­ter­forsk­ning­ar har inte kunnat göras.

Till Härnösand, där han fick sitt burskap år 1801, kom familjen omkring se­kel­skif­tet, och i man­talsläng­den an­teck­na­des att Lars Hedlund hade en son som lärling. Fyra år senare fanns han dock inte längre med i denna längd, och familjens vidare öden är okända. Lars Sjöblom skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha blivit född 1762 i Stockholm, och inflyttade som gesäll till Söderhamn år 1804. Efter att där ha ingått i äktenskap blev det följande år en flytt till Härnösand. Besöket varade dock endast några år innan det var dags att återvända till Söderhamn. Sjöblom, som under en tid tjänst­gjor­de som soldat, återgick till ka­kel­ugns­ma­ke­ri­bran­schen, dock endast som gesäll, när han omkring 1811 begav sig till Gävle. Åtta år senare fick gesällen och hans hustru en son när de vistades i Forssa socken i Häl­sing­land. Fru Sjöblom flyttade dock tillbaka till Söderhamn, och om maken fanns då antecknat bort­flyt­tad utan att man vet hvart.

I Härnösands stads man­tals­läng­der an­teck­na­des Anders Häggberg som ka­kel­ugns­ma­ka­re under perioden 1808-10, men några yt­ter­li­ga­re uppgifter angående honom har inte gått att få fram.

Olof Werner skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha blivit född år 1782, men utan angiven födelseort. Det finns även uppgifter om att han skall ha blivit gesäll tjugotvå år senare, men inte heller här finns någon ortsan­gi­vel­se. Omkring se­kel­skif­tet mellan 1700- och 1800-talen fanns det hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Karlstad en lärling vid namn Olof Wen­nerqvist, vilken som gesäll tog sig namnet Olof Werner och samtidigt avflyttade till obest. ort. Fö­del­seå­ret och tiden för när han blev gesäll stämmer överens med hans namne i Härnösand, så möjligtvis är det fråga om samma person.

I Härnösands stads man­talslängd har han gått att träffa på för första gången 1811, men troligtvis fanns han i staden i varje fall året dess­förin­nan, alltså det år då han enligt Ellen Raphaels be­rät­tel­ser blev mästare. Till­sam­mans med sin hustru kom han att vara kyr­ko­bok­förd vid gård nr 9 i 3:e kvarteret, men i boupp­teck­ning­en efter den första hustrun angavs gårds­num­ret till nr 10. Där fanns under åren en hel del gesäller bosatta till­sam­mans med familjen, och då bland annat Olof Sjöberg samt Nils Eric Ljungberg. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Olof Werner avled den 12 november 1826 i Stockholm, och i den därpå följande boupp­teck­ning­en fanns som tillgångar antecknade bland annat Werk­sta­dens In­ven­ta­ri­er samt Gården i 3 dje qwarteret af Staden belägen med 2 ne sjöbodar. Enligt Hus­för­hörsläng­den verkar det som att makarna två år före dödsfallet hade tagit ut attest för att resa till Stockholm, och troligtvis blev de därefter bosatta där. Gård nr 9 (eller 10) i 3:e kvarteret var belägen något söder om Stora torget.

Nils Eric Ljungberg såg dagens ljus för första gången den 9 januari 1793 i Vadstena, men endast någon månad gammal flyttade han med den övriga familjen till Skövde, där fadern startade upp en kruk­ma­kar­rö­rel­se. Efter dennes död flyttade den tret­ton­å­ri­ga sonen till Stockholm, där han kom i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re. Detta enligt hus­för­hörsläng­dens an­teck­ning­ar, men enligt andra källor bedrevs lärotiden under perioden 1809-1813. Läro­mäs­ta­ren var i varje fall Olof Ljungberg, vilken möjligtvis kan ha varit en släkting.

Vid lärotidens slut återvände gesäll Ljunggren till Skövde, och arbetade under en tid hos modern, vilken hade fortsatt med kruk­ma­ke­ri­et. År 1815 skall det dock ha blivit flytt till obestämd ort. Två år senare hade han arbetat sig uppåt i landet och kom då till Härnösand där det blev kondition (tjänst­gö­ring) hos Werner och Engman. Efter en tid blev det giftermål, och när det första barnet föddes år 1821 så ti­tu­le­ra­des Ljungberg som ka­kel­ugns­ma­ka­re, medan han året dess­förin­nan fort­fa­ran­de var gesäll. Familjen kom efter något år att vara bosatt i 6:e kvarteret, men tyvärr angavs vid denna tid inga gårds- eller tomtnummer i hus­för­hörsläng­den. I hus­för­hörsläng­den finns namnet Kronholmen antecknat, och bostaden torde ha legat där, även om kvar­ters­num­ret då inte stämmer enligt de handlingar som det varit möjligt att ta del av.

Under en tid vid mitten av 1830-talet bodde även en ka­kel­ugns­ma­ka­re Öhman vid denna gård till­sam­mans med sin familj, och han angavs även vara fas­tig­he­tens ägare. Där var också en del gesäller och lärlingar inneboende. Året efter hustruns död gick ka­kel­ugns­ma­ka­re Nils Eric Ljungberg samma öde till mötes, och lämnade jordelivet den 27 januari 1848. På Kronholmen finns en gata som fått namnet Kruk­ma­kar­ga­tan, och möjligtvis är det Ljunggren som gett upphov till detta gatunamn.

Sonen Anders Niclas Ljungberg, vilken blev född den 25 april 1825, torde ha gjort sina läroår hos fadern, men från 1844 arbetade han i Sundsvall och därefter i Gävle under de fyra följande åren. I samband med sin fars död återvände han till hemstaden, och tog som ka­kel­ugns­ma­ka­re troligtvis över rörelsen. En tid hade han även någon gesäll till sin hjälp, men en bit in på 1850-talet fanns av någon anledning an­teck­ning­en rymt om honom i hus­för­hörsläng­den.

Därefter har det inte gått att återfinna Ljungberg i denna handling förrän 1861, då han som gesäll inflyttade till Västra Vingåkers församling i Sö­der­man­land. Efter några år var han försvunnen igen, men vistades i varje fall en tid i Stockholm. År 1877 kom Anders Niclas Ljungberg som ka­kel­ugns­ma­ka­re till Sollefteå, men redan den 15 november följande år slutade han sina dagar på ortens sjukhus.

Som tidigare nämnts så fanns under en tid en ka­kel­ugns­ma­ka­re Öhman, till­sam­mans med sin familj, bosatt vid samma gård som där Ljungbergs hade sitt hem, och han var då även ägare till fas­tig­he­ten. Denne Nils Peter Öhman slog upp sina ögon för första gången den 8 december 1802 i Lövånger. Vid 18-års ålder begav sig ynglingen, som då fort­fa­ran­de hade Johansson som efternamn, iväg till Umeå, för att där komma i lära. Efter lärotidens slut blev det giftermål med läro­mäs­ta­rens dotter, och 1835 flyttade paret till Härnösand. Makarna blev till att börja med hy­res­gäs­ter i staden och i hushållet kom det även att finnas någon gesäll och lärling, vilka troligtvis arbetade åt ka­kel­ugns­ma­ka­re Öhman. Efter något år blev det flytt till 6:e kvarteret och den gård där N E Ljungberg och hans familj sedan tidigare var bosatta. Vilken relation de bägge ka­kel­ugns­ma­kar­na hade yr­kes­mäs­sigt framgår inte av arkiven, men Öhman, som uppgavs vara gårdens ägare, återvände redan 1838 till Umeå med sin familj. Möjligtvis berodde detta på att svärfadern då hade avlidit, och att det ansågs lämpligt att svärsonen skötte verkstaden åt änkan. Detta gjorde därefter N P Öhman fram till sin död den 30 oktober 1866.

Härnösands största kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad under alla år torde ha drivits av Johan Eric Silfver­na­gel, vilken blev född den 23 november 1818 i Hudiksvall, där både hans farfar och far hade drivit en tämligen stor ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se. Några månader efter ankomsten till Härnösand, vilken skedde 1841, kom även fadern Johan Sil­ver­na­gel samt pigan Christina Baggström flyttande dit. Fröken Baggström skulle tämligen snabbt bli J E Silfver­na­gels hustru. Till att börja med fanns bostaden, som även beboddes av någon gesäll och lärling, vid 6:e kvarteret, men omkring 1845 blev det flytt till 1:a kvarteret. Tyvärr angavs det vid denna tid inga gårds- eller tomtnummer i hus­för­hörsläng­den. En karta från 1783 visar att 1:a kvarteret då omfattade Mel­lan­hol­men samt en bit av fastlandet västerut.

Ett tämligen stort antal gesäller samt lärlingar kom att passera genom verkstaden under årens lopp, och i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser angavs antal gesäller till exempel för år 1847 till fyra stycken. Mestadels höll sig emellertid antalet till två samt ungefär lika många lärlingar. Något drygt ett år efter faderns död fick ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Johan Eric Silfver­na­gel sluta sina dagar den 3 september 1855. I den tämligen omfattande boupp­teck­ning­en går det bland till­gång­ar­na att se Gårds­e­gen­dom, belägen å Gådeå bys utmark, bestående af man­gårds­bygg­ning, werk­stads­hus, brän­dugns­skjul, fähus, stall och twänne wedbodar. Under rubriken Werk­stads­ef­fec­ter upptogs till exempel två blykvarnar, en kiselkvarn, fyra skivor (drejskivor), ett parti formar (ka­kel­for­mar) samt en lerbråk. Dessutom ingick fyra kakelugnar, diverse nya stenkärl och fordringar hos ett stort antal personer bland de uppgivna till­gång­ar­na. Den 3 juli 1856 lät Christina Silfver­na­gel införa denna annons i Hernösands Posten: Att jag fortsätter den af min aflidne man i lifstiden härstädes bedrifna ka­kel­ugns­ma­ke­ri-rörelse, samt har tillgång till kakelugnar och andra till yrket hörande arbeten, får jag härmed till­kän­na­gifwa, samt re­kom­men­de­ra mig i åtanke hos dem som äro i behof af dylike arbeten. Hernösand i Juni 1856. J. E. Sil­fwer­na­gels Enka.

Enligt fa­briks­be­rät­tel­ser­na kom det att finnas två gesäller och någon lärling i hennes tjänst fram till 1864, och den 15 juni detta år respektive den 9 december 1865 lät hon införa nedan­stå­en­de annonser i Hernösands Posten.

Under slutet av 1864 flyttade hon till­sam­mans med barnen till Gådeå i Säbrå församling, men troligtvis berodde denna flytt på att området blivit överfört till en ny församling. Redan följande år var hon tillbaka i stads­för­sam­ling­en, och kom då för­mod­li­gen att bli bosatt vid Ös­tan­bäcks­ga­tan nr 41. Där försörjde hon sig genom att hyra ut rum, men var även under en tid ombud för Hernö bryggeri. Christina Silfver­na­gel avled den 7 mars 1869.

Den 10 mars 1866 meddelades detta i Hernösands Posten:

Onsdagen den 14 i denna månad klockan 10 för­mid­da­gen förrättas öppen executif auktion uti f.d. Enkan Sil­fwer­na­gels gård utom staden; derwid emot kontant betalning försäljes: kakelugnar, ett parti hörnkakel, tre stycken blyqwarnar, blysint, ett stycke jernspis och ett parti wed m.m. Hernösand den 5 Mars 1866. Ma­gi­stra­ten.

Sonen Johan Gustaf Silfver­na­gel, som föddes den 9 september 1844, torde rätt så ung ha kommit i lära vid verkstaden under den tid som hans mor var ägare till den. Lärotiden fortsatte 1859 i Gävle, men tre år senare återvände han till hemstaden som gesäll. Efter att modern avvecklat verk­sam­he­ten begav sig sonen 1865 till Stockholm. Efter fyra år i hu­vud­sta­den kom han till Schalin i Njurunda, vars verkstad giss­nings­vis övertogs omkring 1890, och drevs under namnat Ofvansjö Sten­kärls­fa­brik. Johan Gustaf Silfver­na­gel lämnade dock Ovansjö i Njurunda socken för att i stället år 1897 flytta till den nyblivna hustruns hemby Västra Grängsjö v i Gnarps socken, och där slutade han sina dagar den 13 juli 1921.

Gå­deå­bac­ken eller Gå­deåsta­den var vid den aktuella tiden, alltså 1800-talets senare del, ett område väster om Mel­lan­hol­men, vilket i dag innefattar Gå­deåsta­den och Rotudden, och som på den tiden tillhörde Säbrå socken/församling, men från och med år 1892 ingår i Härnösands Dom­kyr­ko­för­sam­ling.

Gustaf Sederén kom till världen den 14 mars 1815 i Klosters socken, Eskilstuna, men då med ef­ter­nam­net Jansson. Endast tretton år gammal kom gossen i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re inne i Eskilstuna, men omkring 1836 begav han sig som gesäll till Stockholm. Möjligtvis gick vandringen inte riktigt raka spåret, för det dröjde tre år innan Sederén blev inskriven i hu­vud­sta­den. Vistelsen där blev emellertid rätt så långvarig, nämligen fram till 1845 då det blev dags att resa norrut. Hur lång tid det sedan tog för honom att komma till Härnösand beror ju på färdsättet. Till fots kan det nog ha dröjt in på kommande år, men eventuellt fick han tillfälle att ta hyra på någon båt, och då gick det säkerligen betydligt snabbare. I varje fall kom gesäll Sederén att vara bosatt hos Silfver­na­gel i Härnösand i så god tid att han 1847 kunde gifta sig med husmor Christina Silfver­na­gels syster. Paret blev därefter som hy­res­gäs­ter bosatta på annan plats, och i hushållet kom det även att finnas en gesäll, förutom de tre döttrarna. Sederén, som torde ha blivit utnämnd till ka­kel­ugns­ma­ka­re omkring 1850, miste tragiskt nog sin hustru redan 1853. I den därefter följande boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat brännugn med skjul, en drejskiva samt ka­kel­for­mar. Dessutom fanns en skuld till Gådeå byamän angående hyra, vilket möjligtvis kan ha avsett mark som upplåtits till brännugn och skjul.

Rörelsen fanns antecknad i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från och med 1852 och under detta årtionde varierade ge­säl­ler­nas antal mellan en till två stycken. Efter några år gifte Sederén om sig, och till­sam­mans med hustru, barn samt två lärlingar skall han 1865 ha flyttar till Gådeå i Säbrå socken. Nu är det väl inte helt säkert att det var fråga om någon flytt, utan möjligtvis kan det vara en fastighet som överförts till en annan församling, i detta fall då Säbrå. I varje fall fanns familjen med arbetsfolk därefter inskrivna vid Gådeå. I den hus­för­hörslängd som sträcker sig från 1875 och framåt var Sederén antecknad som gårdsägare vid Gå­deå­bac­ken nr 51, men två år senare hade han i stället blivit ägare till gården Gå­deå­bac­ken nr 8, vilket senare blev Gå­deåsta­den nr 8. (Tomten kan möjligtvis ha legat vid korsningen Vi­kinga­ga­tan-Sundsgatan, alltså på Rotudden).

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Gustaf Sederén avled den 3 mars 1891, och i hans boupp­teck­ning går det bland till­gång­ar­na att hitta 610 stycken blomkrukor med fat, 150 blom­kruks­fat samt 12 krukor. En stor del av följande, eller möjligtvis samtliga, ka­kel­ugns­ma­ka­re med verksamhet i Härnösand, torde inte ha bedrivit någon egen till­verk­ning, utan i huvudsak sysselsatt sig med upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar.

Johan Anders Martin Ekholm blev född den 5 november 1838 i Malmö, där hans far hade en tämligen stor ka­kel­ugns­makar­verk­stad. I denna verkstad kunde sonen tillbringa sin lär­lings­tid, men som gesäll lämnade han hemstaden år 1855. Osäkert dock vilket som blev den första ge­säll­vand­ring­en färdmål, men möjligtvis kan det ha varit Stockholm. Där har han i varje fall gått att återfinna i hus­för­hörs­läng­der­na från 1860-talets början. Vistelsen i Kungliga Hu­vud­sta­den blev emellertid långvarig, för det dröjde till 1875 innan gesäll Ekholm anlände till Härnösand.

Två år senare fanns han i Gå­deå­bac­ken/Gå­deåsta­den till­sam­mans med nybliven hustru, och då giss­nings­vis med Gustaf Sederén som ar­bets­gi­va­re. I varje fall var paret bosatt på samma gård som ka­kel­ugns­ma­ka­re Sederén. Vid 1880-talet hade även Ekholm fått titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, och makarna var vid den tiden kyr­ko­bok­för­da vid Gå­deåsta­den nr 5 och senare vid nr 11. Hustrun avled dock år 1900, och i hennes boupp­teck­ning fanns bland till­gång­ar­na diverse ka­kel­ugns­makar­verk­ty­ger samt ett gammalt verk­stads­skjul stående å Cederéns tomt i Gå­deåsta­den. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Anders Ekholm slutade sina dagar den 8 december 1912.

Den 19 januari 1845 såg Nils Johan Rönnholm dagens ljus för första gången, och detta skedde i Umeå. Efter en tids arbete vid stadens bryggeri kom han vid 1860-talets början i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re. Lärotiden fortsatte 1865 hos Sederén i Härnösand och som gesäll kom han tre år senare till P G Falk i Hämra, Torsåkers socken. Året därpå, alltså 1869, blev det en visit i Umeå, och arbete hos N P Zimmerman, innan han följande år återvände till Gustaf Sederén vid Gå­deåsta­den. Som nygift och ka­kel­ugns­ma­ka­re flyttade Rönnholm in till centrala staden till­sam­mans med hustrun år 1873. Allt detta enligt kyr­ko­ar­ki­vens an­teck­ning­ar, men en annons i Hernösands Posten den 20 juni 1868 ger helt andra upp­lys­ning­ar: Obs. Un­der­teck­nad, ka­kel­ugns­ma­ka­re, som nyligen inflyttat till staden och bor i huset N:o 26 å Hofsgatan, 1 trappa upp, får härmed äran hos respektive all­män­he­ten sig re­kom­men­de­ra uti allt hvad till yrket hörer. Välgjordt arbete och acuratess utlofvas. Hernösand i Juni 1868. N.J. Rennholm.

Enligt kyr­ko­ar­ki­vet skall ka­kel­ugns­ma­ka­ren och hans hustru år 1887 ha återvänt till Gå­deåsta­den, och där avled Rönnholm den 10 augusti 1891.

Erik Ögren anlände till världen, eller närmare bestämt byn Bergom i Nätra socken, den 21 december 1836. Omkring femton år gammal fick gossen flytta till Sandö i Nora socken till­sam­mans med sin stora familj, och när de 1853 fick sitt hem i det när­lig­gan­de Klocke begav sig Erik iväg till Härnösand. Där kom han i lära hos Silfver­na­gels, men flyttade som gesäll till Sundsvall 1858. Senare samma år hann han med att gifta sig i Säbrå kyrka samt till­sam­mans med den nyblivna hustrun bosätta sig vid för­äld­ra­hem­met i Klocke. Ögren ti­tu­le­ra­des vid denna tid som ka­kel­ugns­ma­ka­re, och torde då ha bedrivit egen rörelse. Sex år senare kom dock makarna och deras unga dotter att få sitt hem i Gådeå, Säbrå socken. Där skulle familjen vid slutet av 1860- talet få sällskap av någon gesäll och lärling. Adressen kom senare att benämnas Gå­deå­bac­ken nr 6, men omkring 1877 blev de bosatta i egen fastighet vid Gå­deå­bac­ken/Gå­deåsta­den nr 65. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Erik Ögren lämnade emellertid detta jordeliv den 25 maj 1890.

Gustaf Backman blev född den 15 december 1834 i Grisbacka, Umeå lands­för­sam­ling. Femton år gammal kom han till Silfver­na­gel i Härnösand för att påbörja sin lär­lings­tid, och som gesäll begav han sig 1856 till Sundsvall. Samma år fortsatte ge­säll­vand­ring­en till Gävle, varifrån färden följande år gick vidare till Uppsala. Där kom han i arbete hos Coddelius, vilken även han var född en bit utanför Umeå. Nu blev det ingen lång period i Uppsala, för redan samma år, alltså 1858, tog Backman sin kappsäck och vandrade iväg till Stockholm. I Kungliga hu­vud­sta­den varade dock vistelsen betydligt längre, och där blev det giftermål samt tre barn födda.

Det dröjde till 1875 innan det var dags att bege sig norrut igen, och då blev gesällen och hans familj bosatt på några olika adresser vid Gå­deå­bac­ken, innan de 1880 slog sig ned vid Näs i Säbrå

socken. Efter en tid blev hans titel ka­kel­ugns­ma­ka­re, och i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser an­teck­na­des han för första gången 1878. Enligt dessa handlingar skall det under vissa år även ha funnits någon anställd. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Gustaf Backman fick dock sluta sitt liv den 27 juli 1920, nästan 86 år gammal.

Johannes Bylund blev född den 22 juli 1848 i Ramsås, Säbrå socken, men då med Sjöberg som efternamn. År 1877 skall han enligt kyrkoarkiv ha bosatt sig i egen fastighet vid Gå­deå­bac­ken eller Gå­deåsta­den nr 89 och bildade samtidigt familj. Titeln var då murare, men efter drygt tio år fanns det, förutom ett stort antal barn, även en ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll i hushållet. Familjen flyttad 1896 till Bondsjö inom nuvarande Härnösand, och följande år gick det i Dagens Nyheter se att ka­kel­ugns­ma­ka­re Bylund an­non­se­ra­de efter två stycken skickliga ka­kel­ugns­sät­ta­re.

Två år senare fanns tydligen detta behov fort­fa­ran­de kvar enligt annons i Jemtlands Posten.

Att det även ef­ter­sök­tes en person kunnig i ka­kel­form­ning verkar vara något an­märk­nings­värt. Tveksamt om det fort­fa­ran­de bedrevs någon till­verk­ning av kakel i Härnösand vid denna tid. Möjligtvis kan det ha varit fråga om att tillverka enstaka kakel till en skadad kakelugn.

Eventuellt överläts rörelsen till sonen Knut när änkeman Bylund år 1906 i samband med nytt äktenskap flyttade in till Härnösand. Till­sam­mans med den nya hustrun samt yngste sonen Fritz Jonas Linus blev det 1911 en flytt till Lunde i Gudmundrå församling, och tre år senare vidare till Kramfors. Där avled Johannes Bylund den 18 augusti 1922.

Fritz Jonas Linus Bylund, född den 29 mars 1886, blev även han ka­kel­ugns­ma­ka­re, och som nämnts följde han med fadern först till Lunde och senare till Kramfors. I registret Sveriges befolkning 1960 an­teck­na­des han som före detta ka­kel­ugns­ma­ka­re och bosatt i Kramfors till­sam­mans med hustru.

Den äldste sonen Knut Johan Sigfrid Bylund, född den 20 november 1880, blev kvar vid Bondsjö till­sam­mans med hustru när fadern och syskonen 1906 flyttade till Härnösand. Eftersom han ti­tu­le­ra­des som ka­kel­ugns­ma­ka­re är det möjligt att han övertog sin fars rörelse. Han kom senare att bli bosatt inne i Härnösand men i Sveriges befolkning 1960 an­teck­na­des hustrun som änka. Där fanns även ett datum, 1961-01-07, inskrivet, men om detta är det datum då maken avled eller något annat datum är osäkert.

Även om det säkerligen har funnits yt­ter­li­ga­re ett antal ka­kel­ugns­ma­ka­re i Härnösand under åren, så får en hant­ver­ka­re som hade sin bostad i det kvarter där det hela en gång började, nämligen i det 8:e kvarteret, utgöra sista delen i denna do­ku­men­ta­tion över kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Härnösand.

August Lindgren kom till världen den 11 november 1831 i den östgötska socknen Stora Åby, men endast något år gammal hamnade han till­sam­mans med föräldrar i när­lig­gan­de Heda socken. Yt­ter­li­ga­re några år senare begav sig familjen till Ödeshög och därifrån till Adelöv i Småland. Sjutton år gammal reste August till Stockholm, där han troligtvis kom i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. I varje fall har han gått att träffa på som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll år 1861 i Hedvig Eleonoras hus­för­hörslängd, och samma år gift med en stock­holms­flic­ka.

Ef­ter­nam­net Jonsson hade då blivit ersatt/kom­plet­te­rat med namnet Lindgren. Efter en tid utökades familjen med en dotter, men det dröjde till 1868 innan de lämnade hu­vud­sta­den för att flytta till Sundsvall. Följande år blev Härnösand den nya bo­stads­or­ten för gesäll Lindgren och hans familj. När de 1874 bosatte sig vid gård 238 i 8:e kvarteret hade titeln blivit ka­kel­ugns­ma­ka­re, och samtidigt började Lindgren att återfinnas i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser och då med mestadels en person i sin tjänst. Ka­kel­ugns­ma­ka­re August Lindgren fick sluta sitt liv den 26 mars 1896.

Gudmundrå

Familjen Engmans vistelse på Svanö har ju tidigare ven­ti­le­rats i avsnittet om Härnösand, men här kommer en kortare åter­be­rät­tel­se angående detta. Magnus Engman och hans familj lämnade Härnösand vid 1800-talets början för att slå sig ned på Svanö. Tämligen ovanligt att en hant­ver­ka­re vid denna tid, alltså under skråtiden, bosatte sig på lands­byg­den, eftersom det då i huvudsak var i städerna som bland annat hant­ver­ka­re fick tillåtelse att utöva sitt yrke. Nu kan man ju tänka sig att Engman valt att till exempel bedriva jordbruk, men eftersom det även kom att finnas gesäller bosatta hos familjen så verkar det nog som att en kruk­ma­ke­ri­rö­rel­se drevs vidare på Svanö.

Förutom gesällerna hade Magnus Engman troligtvis under en tid också hjälp av sonen Jöns i kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­he­ten, men efter att ha blivit änkeman samt gift på nytt lämnade han ön 1824 för att till­sam­mans med hustrun bosätta sig i byn Norrland på andra sidan av Ång­er­manäl­ven. Mer om detta i avsnittet om Bjärtrå.

Jöns Engman föddes 1787 i Härnösand, men när för­äld­rar­na flyttade till Svanö fick han na­tur­ligt­vis följa med dit. Efter att ha bildat familj återvände han med den till Härnösand vid 1810- talets början, och kunde där som ka­kel­ugns­ma­ka­re överta en verkstad. Ungefär tio år senare, alltså vid 1820-talets början, kom de åter till Svanö och möjligtvis övertogs då faderns rörelse. Jöns Engman avled dock redan den 27 november 1824.

Änkan Anna Hansdotter Engman drev verk­sam­he­ten vidare med hjälp av gesällerna P O Lejdholm och Anders Sjöberg. Lejdholm lämnade ön 1831, och följande år flyttade änkan till Härnösand, där hon blev bosatt till­sam­mans med barnen samt Anders Sjöberg, vilken då blivit både ka­kel­ugns­ma­ka­re och hennes fästman. Tids­an­gi­vel­ser­na blir därefter något svävande, men Anders Sjöberg kom efter en tid att återfinnas i Frånö, och där fanns även Engmans änka då bosatt till­sam­mans med några av sina yngsta barn. När hon avled den 31 december 1837 var hon dock kyr­ko­bok­förd på Svanö. Som tillgångar i hennes boupp­teck­ning upptogs bland annat kakel till en mindre kakelugn. Angående dessa kakel går det kanske att spekulera över om detta var något som blivit tillverkat på Svanö. Något svar på denna fundering torde det tyvärr knappast vara möjligt att få. Anders Sjöberg blev kvar i Frånö fram till det att han enligt hus­för­hörsläng­den som gesäll bosatte sig i Bjärtrå socken år 1847. Troligtvis hade dock flytten dit skett tidigare än så. Mer om detta i följande avsnitt.

Frans Rudolf Hybinette kom till världen den 3 juni 1850 i Göteborg, men vid sex års ålder flyttade han till­sam­mans med föräldrar och syskon till Norge. Därefter har han inte gått att återfinna i kyr­ko­ar­ki­ven förrän vid 1860-talets slut då han fanns som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll i Stockholm. Där skulle han även gå att återfinna vid följande årtiondes mitt, förutom något år då det var aktuellt med mi­li­tär­tjänst­gö­ring vid Vaxholms fästning. I hus­för­hörsläng­den anges Hybinette ha inflyttat som ka­kel­ugns­ma­ka­re till Gudmundrå socken år 1877, men ankomsten torde dock ha skett något år tidigare. I augusti detta år nedkom den nyblivna hustrun med parets första son och därigenom verkar det troligt att maken funnits på orten under en tid dess­förin­nan. Familjen var bosatt i Jättesta strax söder om Kramfors centrum, men enligt kyrkoarkiv skall de 1888 ha flyttat till Hammar i Yt­ter­län­näs socken. Även denna flytt torde ha skett några år tidigare än vad som angivits. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Frans Rudolf Hybinette avled den 18 januari 1923 i Hammar, men mer om hans senare liv går att läsa i avsnittet Yt­ter­län­näs.

Bjärtrå

Som det berättats om i tidigare avsnitt så inflyttade ka­kel­ugns­ma­ka­ren Magnus Engman till­sam­mans med hustrun till Norrland i Bjärtrå socken år 1824. Där blev de bosatta hos sonen och torparen Magnus Engman. Sonen hade alltså samma namn som sin far. Om det bedrevs någon kruk- eller ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het vid gården har inte gått att få bekräftat genom några handlingar. Magnus Engman avled den 6 mars 1833 i en ålder av 73 år.

Sonen Magnus Engman junior fick lämna jordelivet endast fem år efter sin far, nämligen den 2 mars 1838. Han ti­tu­le­ra­des inte som ka­kel­ugns­ma­ka­re, men boupp­teck­ning­en kan ge en antydan om att han sysslade med detta yrke. Bland till­gång­ar­na ingick i varje fall en brännugn samt en kakelugn som var färdig att levereras till kund.

Giss­nings­vis hade arbetet utförts av någon gesäll, och då kanske av Anders Sjöberg, som inte hade så långt att färdas om han använde sig av en roddbåt för att korsa älven. Sjöberg har ju tidigare förekommit i fram­förallt avsnittet om Härnösand, men även i det om Gudmundrå (Svanö).

Något osäkert när han anlände till Bjärtrå socken, men 1847 blev det giftermål med en flicka från trakten, och samma år föddes en dotter. Till att börja med fanns familjen bosatta i Öd, men omkring 1853 fick de sin bostad hos änkefru Engman i Norrland. Möjligtvis övertogs då fas­tig­he­ten, men ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Sjöberg slutade sin tid här på jorden den 8 november 1861.

Troligtvis drev änkan Sjöberg rörelsen vidare under en kortare period, i varje fall flyttade en gesäll in där strax efter makens död. Ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­lens namn var Nils Petter Nilsson, och han föddes den 27 mars 1815 i Kisa. Tolv år gammal kom han i lära hos en skomakare på hemorten, men fyra år senare begav han sig till Stockholm och Rörstrands pors­lins­fa­brik. Tydligen blev han efter några år soldat vid ar­til­le­ri­et, eftersom den be­näm­ning­en som kom att användas i hus­för­hörsläng­den var ar­til­le­rist, men vid mitten av 1840-talet hade han blivit ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll och var då fort­fa­ran­de bosatt i Stockholm. Under ett års tid omkring 1856- 57 vistades han dock hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Sjöström i Norrälvsjö, Arnäs socken. Därefter dröjde det till 1861 innan Nilsson återigen har gått att träffa på i hand­ling­ar­na, och detta i samband med ankomsten till änkan Sjöberg i Norrland. Änkefru Sjöberg avled dock två år senare, och giss­nings­vis övertog gesäll Nilsson därmed rörelsen. I varje fall blev han kvar vid gården fram till 1868, då han sökte sig till tätorten Lugnvik. Där blev det giftermål för ka­kel­ugns­ma­ka­re Nilsson, men han avled redan den 12 maj 1870.

Torsåker

Nils Byström såg dagen ljus för första gången den 2 december 1821 i Åkerby, Timrå socken, men då med ef­ter­nam­net Jonsson. Han lämnade för­äld­ra­hem­met omkring 1840, men det har inte gått att få någon klarhet i var han hade sin hemvist under de följande åren. Möjligtvis till­bring­a­des en viss del av tiden som lärling hos någon ka­kel­ugns­ma­ka­re, men det dröjde till 1846 innan lärlingen Byström i hus­för­hörsläng­den antecknade som inflyttad till Dahlén i Sundsvall. Tidigare bostadsort angavs där till Skön. Redan två år senare kunde han som gesäll bege sig till obest. ort, och detta verkar ha varit en ovanligt kort lär­lings­tid.

Vid slutet av detta år, alltså 1848, blev det giftermål i Torsåkers kyrka med en piga från Hämra, och troligtvis även bosättning i denna by. Drygt tre år senare avled dock hustrun, och i hennes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat följande byggnader: En fyrknytt stuva, werkstaden, ett fähus och vedlider. Bland till­gång­ar­na fanns även något för­fer­di­gad kakell och 800 bränt tegel. Ett år senare hade ka­kel­ugns­ma­ka­re Byström gift om sig och snart kom även det första barnet. Till­sam­mans med den efterhand tämligen stora familjen blev det emellertid år 1862 en flytt till Salteå i Nora socken. Mer om detta senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Ef­ter­trä­da­ren Pehr Gustaf Falk kom till världen den 21 juli 1823 i Follingbo socken på Gotland. När gossen var fem år gammal tog modern med sig honom och återvände till sin födelseort Västervik, där hennes far, Per Eric Nygren, drev en kruk­ma­ke­ri­verk­sam­het. Pehr Gustaf, eller Petter Gustaf som han benämndes vid denna tid, kom senare att börja som lärling hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i staden.

När denne 1839 flyttade till Sö­der­kö­ping följde lärlingen med dit, men fyra år senare traskade den då unge mannen vidare till Ringarum. Följande år, alltså 1844, hamnade Falk i Jönköping och där blev han kvar fram till 1850 då det blev ett kort besök i Eksjö innan Sö­der­kö­ping återigen blev bostadsort följande år. Vistelsen där blev dock endast ettårigt, och därefter förde ge­säll­vand­ring­en honom till Södertälje, för vidare transport till Visby.

Till den gotländska hu­vud­sta­den kom gesäll Falk år 1852, och där blev han kvar i cirka tre år innan den långa färden norrut förde honom till Härnösand. Den första ar­bets­plat­sen kom där att finnas hos Sederén, men rätt så snart blev det flytt till änkefru Silfver­na­gel, varifrån det 1859 gjordes en utflykt till Sundsvall. Efter endast ett år var Falk tillbaka vid Silfver­na­gels verkstad, men det dröjde bara yt­ter­li­ga­re ett år innan det var dags att bege sig ut på resande fot igen. Denna gång blev resmålet Umeå, och där stannade gesällen också bara i ett år innan det 1862 blev möjligt att överta verkstaden i Hämra.

Endast ett år efter ankomsten till Hämra bildade ka­kel­ugns­ma­ka­re Falk familj, och efter en tid ingick även en gesäll i hushållet. Under åren kom det därefter att vara ett antal gesäller som passerade genom verkstaden. Pehr Gustaf Falk slutade sina dagar den 17 september 1888 och bland till­gång­ar­na i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs till exempel ett parti kakel, diverse stenkärl samt diverse verktyger för verkstaden. I Torsåkers hem­bygds­för­e­nings hem­bygds­skrift från 1945 finns en kortare artikel om ka­kel­ugns­fa­bri­ken i Hämra.

Nora

År 1862 lämnade alltså Nils Byström och hans familj Hämra för att bosätta sig i Salteå, Nora socken. Giss­nings­vis byggdes det upp en verkstad på platsen, där det, vid sidan av jordbruket, kom att bedrivas en till­verk­ning av kakel och andra lervaror. Förutom drängar fanns det efter några år även en lärling vid gården, vilken senare ersattes av några gesäller. Bonden och ka­kel­ugns­ma­ka­ren Nils Byström avled den 16 september 1879, och i den mycket omfattande boupp­teck­ning­en upptogs bland till­gång­ar­na även ett parti stenkärl, ett parti obrända lerkärl, kakel till fyra kakelugnar, ett parti obränt kakel samt in­ven­ta­ri­er till ka­kel­ugns­verk­sta­den.

Sonen, Nils Byström junior, vilken blev född den 25 februari 1858 i Hämra, fick förutom faderns namn även föra ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket vidare. Om det skedde någon till­verk­ning under den yngres tid har det inte gått att få någon klarhet i. Gesällen Olof Larsson fanns dock kvar vid gården fram till 1895 då han avled, och Byström fanns antecknad i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser fram till och med 1890, vilket var det sista år som dessa varit till­gäng­li­ga.

Den 24 februari 1913 avled hem­man­sä­ga­ren och ka­kel­ugns­ma­ka­ren Nils Byström på Härnösands lasarett. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat ka­kelupp­sätt­nings­verk­ty­ger samt ett parti stenkäril (lerkärl).

Arnäs

Johan Sjöström föddes i Täfteå den 20 december 1806, men sexton år gammal flyttade han in till Umeå för att komma i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Sex år senare, alltså 1829, skall han ha begivit sig till Stockholm, men några uppgifter om att det verkligen blev ett besök i hu­vud­sta­den har inte gått att få fram. Giss­nings­vis blev färden betydligt kortare för gesäll Sjöström, eftersom Umeå uppgavs som tidigare bostadsort när han inflyttade till Arnäs socken. Något årtal fanns tyvärr inte angivet, men det bör i varje fall ha varit några år tidigare än 1835, emedan det detta år blev giftermål med pigan Lena Stina Pe­hrs­dot­ter i Norrälvsjö. Titeln hade då blivit ka­kel­ugns­ma­ka­re, vilket kan tyckas något förvånande eftersom det under skråtiden, alltså före 1846, hu­vud­sak­li­gen var i städerna som hant­ver­kar­na fick tillåtelse att utöva sitt yrke. Så kallade soc­ken­hant­ver­ka­re var dock undantagna från denna be­stäm­mel­se, men det gällde då i första hand skräddare och skomakare. Enstaka soc­kenka­kel­ugns­ma­ka­re har emellertid gått att träffa på, och troligtvis var det som sådan Sjöström kunde bedriva hantverket under de första tio till femton åren. Makarna blev bosatta i Norrälvsjö, och där fick de 1849 sällskap på gården av en gesäll, vilken skulle följas av några till sådana under kommande år.

Johan Sjöström slutade sina dagar den 11 december 1859 och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar under rubriken Åbyggnader: En Mangårds-byggning af 6 knutar 3 ne rum bräd­fodratt, Wärk­stads­bygg­ning­en med brännhus och Gethus.

Vidare bland till­gång­ar­na fanns ett parti brända och obrända kakel, ett parti brända och obrända stenkärl samt ka­kel­ugns­makar­verk­ty­ger. Bland skulderna fanns det till exempel ett 10- års arrende för lertagning i Norrälvsjö by. Året efter Sjöströms död anlände gesällen Nils Mattsson Törnqvist till Norrälvsjö och blev där bosatt hos änkefru Sjöström.

Mattsson var född den 24 mars 1820 i Bräkne Hoby, men flyttade i unga år till­sam­mans med den övriga familjen till när­lig­gan­de Ronneby. Där kom han efterhand även i lära hos en av stadens ka­kel­ugns­ma­ka­re. Som utlärd tju­gotvåå­ring begav sig Mattsson iväg till något som i kyr­ko­ar­ki­vet skrevs obest. ort. Därefter har han inte gått att träffa på förrän han år 1847 som gesäll och med tillnamnet Törnqvist lämnade Stockholm för att under en kort period bli bosatt i Ystad. Återfärden till hu­vud­sta­den skedde tämligen snabbt och efter några år på denna ort vidtog en rätt så omfattande ge­säll­vand­ring med besök i bland annat Hudiksvall, Västerås, Kalmar, Örebro och Arboga innan det 1860 var dags att anlända till Norrälvsjö.

Redan samma år blev han antagen som ka­kel­ugns­ma­ka­re, och torde då ha övertagit den verkstad som tidigare drevs av Sjöström. Vistelsen i Norrälvsjö blev dock inte långvarig för Mattsson Törnqvist, för redan efter två år lämnade han platsen och begav sig iväg till Skänninge i Ös­ter­göt­land. Därefter återgick han till att som gesäll arbeta på olika verkstäder i landet, med besök i bland annat Malmö och Göteborg. Under en tid vistades han även i Brasilien, men där torde han dock inte ha ägnat sig åt ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket.

Verkstaden i Norrälvsjö övertogs 1863 av Carl August Forsberg, vilken i kyr­ko­ar­ki­vet uppgavs ha varit född den 12 september 1821 i Stockholm. Giss­nings­vis till­bring­a­des de första tjugofem åren i hu­vud­sta­den, men 1846 kom han till Karlstad för att arbeta hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re där. Följande år blev det flytt till Örebro och efter yt­ter­li­ga­re ett år var det dags att återvända till Stockholm. Efter en tid där bildade gesäll Forsberg familj, med vilken han blev kvar i fö­del­sesta­den fram till att det var dags att bege sig till Arnäs. Tyvärr blev tiden som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Norrälvsjö inte särskilt långvarig för Carl August Forsberg, eftersom han slutade sina dagar redan den 12 maj 1868. Följande år flyttade änkan till­sam­mans med barnet till Örnsköldsvik, och sonen Reinhold Forsberg skulle senare bli verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Borgsjö.

Enligt uppgifter som framkommit vid po­lis­för­hör med ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl August Boström skall denne ha arrenderat verkstaden under perioden 1871-1873. Ägare var då hem­man­sä­ga­re Pehr Nordin i Norrälvsjö. Angående Boström så går det att läsa mer om honom under avsnittet Grundsunda.

Därefter dröjde det till 1877 innan det i Arnäs kyrkoarkiv återigen har gått att återfinna en ka­kel­ugns­ma­ka­re, och då genom Nils Petter Zimmerman som detta år inflyttade till Norrälvsjö till­sam­mans med sin hustru. Han kom till världen den 4 maj 1825 i Umeå, och i denna stad till­bring­a­des även åren fram till 1848, då han som gesäll skall ha begett sig till Härnösand. Redan året därpå var han tillbaka i Umeå och kom då, med titeln ka­kel­ugns­ma­ka­rid­ka­re, att till­sam­mans med nybliven hustru bli bosatt i hemstaden fram till att det blev dags för färd ned till Arnäs.

Kyr­ko­ar­ki­vens uppgifter är emellertid inte alltid helt korrekta, och i synnerhet gäller detta angående vid vilken tidpunkt personer flyttat mellan olika för­sam­ling­ar. Något som tyder på detta är att N P Zimmerman i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser an­teck­na­des för en ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het i Arnäs redan 1876. Giss­nings­vis hade denna rörelse, där det även fanns en med­ar­be­ta­re, startats upp ännu något år tidigare. Däremot skall ka­kel­ugns­ma­ka­re Zimmerman under i varje fall den senare delen av 1878 ha vistats i Härnösand. Det som talar för detta är de annonser som han då lät sätta in i Hernösands Posten, och där han saluförde hvita glacerade kakelugnar med och utan upp­sätt­ning. Det påpekades även i annonsen att vistelsen i Härnösand endast skulle bli under en kort tid.

I samma tidning berättades det i en notis den 15 juni 1883 att en la­ger­bygg­nad som tillhörde Zimmerman hade brunnit ned några dagar tidigare. I detta lager förvarades 25 färdiga kakelugnar samt smärre gods till ett värde af 300-400 kronor. De enda varor som eventuellt skulle ha klarat sig någorlunda oskadade var några mindre blomkrukor.

Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Nils Petter Zimmerman lämnade jordelivet den 2 mars 1892 och hustrun gjorde honom sällskap tjugotvå år senare. Innan dess skall hon under en tid ha fortsatt med kruk­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten i begränsad omfattning genom att tillverka lergökar, vilka såldes för fem öre styck.

I Örnsköldsviks Allehanda från den 6 september 1949 finns en artikel där en då äldre herre berättade hur han i sina barnaår hjälpte Zimmerman att dra en kälke fullastad med krukkärl vid de för­sälj­ningstu­rer som vintertid skedde runt om i ar­näs­byg­den. Ibland blev det även någon tur ned till Örnsköldsvik, och då hände det inte så sällan att den unga pojken i stället för en kälke full med krukkärl fick ha en full krukmakare som last när det blev dags för hemfärd. På en bild i artikeln visas också ett fat tillverkat av Zimmerman. Skriften Handens arbete hjärtats tanke har även den en bild av ett föremål från denne kruk­ma­ka­res hand, nämligen ett durkslag.

Ernst Alrik Wahlström, som var född den 27 augusti 1843 i Må, Arnäs socken, kom att vara verksam som smed i hembygden, men när han till­sam­mans med hustru och ett flertal barn flyttade in till Örnsköldsvik år 1880, hade titeln blivit ka­kel­ugns­ma­ka­re. Som sådan kom han därefter att vara verksam i den dåvarande köpingen, men möjligtvis inte ända fram till sin död den 25 maj 1915. Wahlström torde inte ha bedrivit någon egen till­verk­ning, utan hans arbete bestod nog i första hand av ka­kel­ugns­upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner.

Under en kort period vid 1840-talets mitt var ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan Adolf Lundstedt bosatt i byn Ström. Han var född den 15 juni 1821 i Tensta, men då med ef­ter­nam­net Träff. Som tret­ton­å­ring kom han i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra i Stockholm, och lär­lings­ti­den fortsatte omkring år 1839 i Söderhamn. Tre år senare kom han till Sundsvall, men där blev vistelsen endast ettårig innan det var dags att flytta igen. Möjligtvis återvände gesällen, som då tagit sig ef­ter­nam­net Lundstedt, till Stockholm, det var i varje fall därifrån han uppgavs komma när han 1844 som ka­kel­ugns­ma­ka­re anlände till Ström i Arnäs socken. Att han slog sig ned i just denna by kan verka något be­syn­ner­ligt. Om det var arbete hos Sjöström i Norrälvsjö som var an­led­ning­en till flytten, så borde det ha varit lämpligare med bostad där. De två byarna ligger ju inte helt nära varandra. I varje fall blev det följande år giftermål med en flicka från byn, och makarna bosatte sig tämligen omgående inne i Örnsköldsvik, där Lundstedt startade upp en rörelse vid vilken det stundtals fanns någon gesäll i arbete. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Adolf Lundstedt avled vid jultid 1850 på Uppsala lasarett.

Örnsköldsvik

År 1842 beslutades att köpingen Örnsköldsvik skulle anläggas på Norrlun­g­ång­er bys ägor invid Lun­g­ång­er­fjär­den, nuvarande Örnsköldsviks­fjär­den. Det först planlagda området fanns från fjärden och norrut mot kyrkan, mellan La­sa­retts­ga­tan och Nygatan, men den tidigaste be­byg­gel­sen kom att finnas vid området runt Stora torget. När Örnsköldsvik beviljades stads­pri­vi­le­gi­er 1893 hade det stads­pla­ne­lag­da området med tjugo kvarter utvidgats österut till Vik­to­ri­aes­pla­na­den.

Något utanför detta område hade det sedan 1870-talet funnits tämligen tät bebyggelse mellan Råd­hus­ga­tan, Hög­lands­ga­tan och Cen­tra­les­pla­na­den (E4) samt vid Lungvik. Några av Örnsköldsviks ka­kel­ugns­ma­ka­re var vid denna tid kyr­ko­bok­för­da till­sam­mans med sina respektive familjer vid Norrlun­g­ång­er, möjligtvis var de då bosatta i något av de nämnda områdena. Örnsköldsviks köping och stad tillhörde fram till 1907 Själevads församling, men bildade därefter egen stads­för­sam­ling.

Den tidigaste ka­kel­ugns­ma­ka­ren i den dåvarande köpingen torde ha varit Johan Adolf Lundstedt, vilken kom in­flyt­tan­de till­sam­mans med sin hustru år 1845. Mer om hans tidigare liv finns att läsa i avsnittet angående Arnäs. Giss­nings­vis blev makarna bosatta i området runt Stora torget, och i hushållet kom det även tidvis att finnas en gesäll, förutom de två barnen. Lundstedt skall ha avlidit på Uppsala lasarett vid jultiden 1850. Tyvärr har det inte gått att få någon klarhet i om det bedrevs någon till­verk­ning av kakel och/eller krukkärl hos denne ka­kel­ugns­ma­ka­re, men giss­nings­vis var det så eftersom ef­ter­frå­gan på enbart ka­kel­ugns­sätt­ning kanske inte var så stor vid denna tid.

Enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall Fredrik Christian Gundersen ha blivit född den 5 januari 1822 i Köpenhamn. Några yt­ter­li­ga­re uppgifter om hans bakgrund har inte gått att få fram, men vid slutet av 1840-talet var han verksam som gesäll i Stockholm. Där bildade han familj, och till­sam­mans med den blev det 1852 flytt till Örnsköldsvik. Om Gundersen då övertog Lundstedts verkstad är oklart, men i varje fall tids­mäs­sigt verkar det inte osannolikt. Hos familjen kom det att finnas både gesäller och lärlingar bosatta, och i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser förekom han fram till och med 1857, och då tidvis med en gesäll och två lärlingar som anställda.

Familjen Gundersen lämnade Örnsköldsvik år 1858 för att flytta till Finland, och möjligen blev de då bosatta i Helsing­fors. I varje fall föddes en dotter där två år senare. När familjen återvände till Stockholm 1864 angavs dock Viborg som tidigare bostadsort. För­mod­li­gen var det då det Viborg som vid denna tid tillhörde Finland, men numera ingår i Ryssland. Fredrik Christian Gundersen slutade dock sina dagar redan den 4 maj 1866.

Johan Tegenholm såg dagens ljus för första gången den 21 juni 1827 på Västerteg i Umeå lands­för­sam­ling. Nitton år gammal skall han enligt hus­för­hörsläng­den ha flyttat till Härnösand för att där komma i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Uppgifter som nu levande ättlingar fått sig berättat omtalar att han även en tid vistades som lärling i Tyskland, och detta kan säkerligen stämma, eftersom sådana utflykter långt ifrån alltid blev antecknade i kyr­ko­ar­ki­ven.

Troligtvis anlände Tegenholm till Örnsköldsvik år 1852 och två år senare blev det dags för giftermål. Makarna, och efter en tid även deras barn, har i hus­för­hörsläng­den gått att se inskrivna på samma blad som ka­kel­ugns­ma­ka­re Gundersen, och därmed kan man nog tänka sig att de även var boende vid samma fastighet som denne. Ti­tu­la­tu­ren blev efter en tid ka­kel­ugns­ma­ka­re, men om ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten övertogs efter Gundersen när denne lämnat Örnsköldsvik är oklart. Familjen var under 1870-talet kyr­ko­bok­för­da i Norrlun­g­ång­er, men följande årtionde var de återigen boende inom köpingens domäner, nämligen vid 20:e kvarteret. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Tegenholm lämnade jordelivet den 6 april 1886. Huruvida han bedrev någon form av till­verk­ning, eller om ar­bets­upp­gif­ter­na enbart bestod av upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar, har det inte gått att få någon klarhet i.

Sonen John Tegenholm, som föddes den 10 mars 1873, var endast tretton år gammal när fadern avled, och torde vid så pass unga år inte ha behövt prova på ar­bets­li­vet i någon större ut­sträck­ning. Eftersom även han blev ka­kel­ugns­ma­ka­re så borde han ha gått i lära hos någon

person med kunskap inom hant­ver­ka­re. Möjligtvis då hos Ernst Alrik Wahlström, som tycks ha varit bosatt i grann­ska­pet.

Enligt uppgifter från ett barnbarn skall ett stort ar­bets­pro­jekt ha varit upp­sätt­ning­en av kakelugnar i Statens Järnvägars ban­vaktstu­gor och sta­tions­hus efter linjen Örnsköldsvik - Mellansel, och vidare efter Norra stambanan upp till Vännäs. Liksom för många kollegor blev det omkring 1920- talet mindre och mindre arbeten med ka­kel­ugns­upp­sätt­ning, och i stället kom platt­sätt­ning i till exempel badhus, badrum och kök att utgöra den hu­vud­sak­li­ga delen av arbetet. Ka­kel­ugns­ma­ka­re John Tegenholm avled den 5 april 1946.

Ernst Alrik Wahlström, som var född den 27 augusti 1843 i Må, Arnäs socken, kom att vara verksam som smed i hembygden, men när han till­sam­mans med hustru och flertalet barn flyttade in till Örnsköldsvik år 1880, hade titeln blivit ka­kel­ugns­ma­ka­re. Familjen fanns där kyr­ko­bok­för­da vid Norrlun­g­ång­er, och giss­nings­vis då i Lungvik. På denna plats var de i varje bosatta i egen fastighet när fru Wahlström avled 1898. Det dröjde till den 25 maj 1915 innan det var dags för ka­kel­ugns­ma­ka­re Ernst Wahlström att följa sin hustru i graven. Sonen Gustaf Einar Wahlström, född den 5 februari 1887, blev liksom sin far även han ka­kel­ugns­ma­ka­re, men avflyttade 1912 till­sam­mans med sin familj till Stockholm.

Här följer så yt­ter­li­ga­re två personer som utövade ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket i Örnsköldsvik, och då för­mod­li­gen i första hand genom re­pa­ra­tio­ner samt upp­sätt­ning av kakelugnar.

Nils Lorentz Löfgren kom till världen den 27 april 1864 i Hulterstad, Kalmar län. Arton år gammal begav han sig till Stockholm, där han fick lära sig ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket. Efter en tvåårig visit i Uppsala som påbörjades 1889, återvände han till hu­vud­sta­den, men flyttade samma år, alltså 1891, till Örnsköldsvik. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Löfgren blev bosatt vid16:e kvarteret, och dit kom även den blivande hustrun att flytta in någon tid därefter. Knappt tjugo år senare, 1910, återvände dock makarna till­sam­mans med deras dotter till Stock­holms­om­rå­det. Där fanns de i varje fall fram till 1926, vilket är årtalet för senast till­gäng­li­ga för­sam­lings­bok vid aktuell församling, bosatta i Solna.

Johan Olof Helge Öman blev född den 8 december 1880 i Husum. 1904 kom han till Ångsågen i Örnsköldsvik, men redan följande år hade det blivit möjligt att bosätta sig vid kvarteret Stora Parken. Ti­tu­la­tu­ren blev efter en tid ka­kel­ugns­ma­ka­re och det blev även så småningom dags att bilda familj. Emellertid skulle ka­kel­ugns­ma­ka­re Öman få lämna jordelivet redan den 29 augusti 1913.

Avslutar denna pre­sen­ta­tion med två hant­ver­ka­re som hade det gemensamt att deras fäder varit verksamma som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Sundsvall.

Erik Johan Elfving föddes den 22/7 1866 i Enånger, Gävleborgs län. Efter att där ha arbetat hos sin far flyttade han tjugoett år gammal till Östersund, där han till att börja med fick kondition hos en morbror. Efterhand etablerade han sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re och bildade familj, med vilken han 1893 blev bosatt i Örnsköldsvik. Där blev de kvar i fyra år då flytt­las­set förde dem till Gävle. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Erik Johan Elfving avled i Stockholm den 7 april 1923.

Enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall Anders Johan Widinghoff ha blivit född den 16 juni 1842 i Sundsvall. Troligtvis kom han tidigt i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra hos sin fosterfar Carl Eric Widinghoff, men lämnade i unga år hemmet för att försörja sig som bland annat handlare och torpare i när­lig­gan­de områden. Efter att ha bildat familj flyttade han med den till Örnsköldsvik år 1881, och kom där som ka­kel­ugns­ma­ka­re att bli bosatt vid Norrlun­g­ång­er. Anders Johan Widinghoff lämnade Örnsköldsvik åtta år senare för att i stället bosätta sig i Åsele, och där avled han den 10 juni 1909.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl August Boström gjorde ett kort gästspel i Örnsköldsvik under året 1871, och då till­kän­na­gav han genom annons att han prydligt, waraktigt och till ytterst billigt pris uppsätter och omsätter kakelugnar; äfwenså emottages be­ställ­ning­ar på nya hwit­gla­ce­ra­de kakelugnar till owanligt billigt pris. Mer om denna person går att läsa under avsnittet Grundsunda.

Grundsunda

Carl August Boström kom till världen den 6 februari 1845 i Umeå, och där kom han även i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra hos sin styvfar. Enligt kyr­ko­ar­ki­vets uppgifter flyttad lärlingen till Härnösand år 1863, men där har han inte gått att återfinna. Däremot kom han två år senare in­flyt­tan­de till ka­kel­ugns­ma­ka­re Byström i Salteå. Följande år, alltså 1866, blev Östersund ny bostadsort, och där

bildade han även familj. Till­sam­mans med den blev det 1875 en flytt till Husum i Grundsunda socken. På denna plats skulle Boström under kommande år begå ett fruk­tans­värt brott, och i den po­lis­rap­port som upp­rät­ta­des efter detta fick den skyldige bland annat redogöra för på vilka orter som han varit bosatt tiden innan ankomsten till Husum.

Om inte annat, så kan denna re­do­gö­rel­se vara intressant för att påvisa kyr­ko­ar­ki­vens brist­fäl­lig­het när det gäller att försöka utreda personers liv och leverne. Enligt Boströms berättelse så flyttade han 1863 som lärling till Stockholm och två år senare blev det en färd norrut med första anhalt i Hudiksvall. Samma år fortsatte han till Byström i Salteå och därifrån till Falk i Hämra följande år. Där blev han tydligen inte så långvarig för 1866 anlände han till Östersund. Tre år senare skall han enligt re­do­gö­rel­sen ha arbetat hos Zimmerman i Umeå och två år därefter, alltså 1871, blev det en kort visit i Örnsköldsvik. Samma år ar­ren­de­ra­de han verkstaden i Norrälvsjö av hem­man­sä­ga­re Nordin och 1873 anlände han så till Husum till­sam­mans med sin familj. Den grymma handling som skulle förändra inte bara Boströms, utan även många andras liv, inträffade en ja­nu­a­ri­k­väll 1876. För att trans­por­te­ra vär­de­för­sän­del­ser från sågverket i Husum till post­sta­tio­nen anlitades ofta en tolvårig pojke. Detta fick Boström kännedom om, och en ef­ter­mid­dag följde han efter pojken och klubbade ned honom. Pojken avled, och Boström miss­tänk­tes tidigt för dådet. Efter en tid erkände han gärningen, och som straff utdömdes livstids fängelse. Nu blev straffet inte så långvarigt eftersom han avled fyra år senare vid fängelset i Landskrona.

Yt­ter­län­näs

Frans Rudolf Hybinette kom till världen den 3 juni 1850 i Göteborg, men vid sex års ålder flyttade han till­sam­mans med föräldrar och syskon till Norge. Därefter har han inte gått att återfinna i kyr­ko­ar­ki­ven förrän vid 1860-talets slut då han fanns som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll i Stockholm. Där skulle han även gå att återfinna vid följande årtiondes mitt, förutom något år då det var aktuellt med mi­li­tär­tjänst­gö­ring vid Vaxholms fästning. I hus­för­hörsläng­den anges Hybinette ha inflyttat som ka­kel­ugns­ma­ka­re till Gudmundrå socken år 1877, men ankomsten torde dock ha skett något år tidigare. I augusti detta år nedkom den nyblivna hustrun med parets första son och därigenom verkar det troligt att maken funnits på orten under en tid dess­förin­nan.

Familjen var bosatt i Jättesta strax söder om Kramfors centrum, men enligt kyr­ko­ar­ki­vet skall de 1888 ha flyttat till Hammar i Yt­ter­län­näs socken. Även denna flytt torde ha skett några år tidigare än vad som angivits, eftersom Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser för år 1885 antecknade Hybinette med en ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het i Hammar, strax utanför Nyland. Detta år skall han ha haft tre personer till hjälp i sin rörelse, men under följande år bestod ar­bets­styr­kan mestadels av en eller två personer. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Frans Rudolf Hybinette lämnade jordelivet den 18 januari 1923. Giss­nings­vis bestod denne ka­kel­ugns­ma­ka­res arbete i huvudsak av upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar, vilket torde ha varit fallet även för hans samtida kollegor.

Sollefteå

Johan August Johansson föddes den 7 januari 1861 i Åseda socken, Kronobergs län. Sjutton år gammal, alltså 1878, begav han sig till Stockholm, där hans yrke kom att bli ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ta­re. Tio år senare, när det till­sam­mans med den blivande hustrun blev en flytt till Sollefteå, hade ti­tu­la­tu­ren ändrats till ka­kel­ugns­ma­ka­re. Makarna bosatte sig vid Hullsta, men i följande hus­för­hörslängd angavs adressen till Djupögatan 5A. Familjen blev med tiden tämligen stor, och 1909 fick de sitt hem på Remsle. Där kom de sedan att stanna till 1920 då Johansson som änkeman och till­sam­mans med några av barnen flyttade till Skedom i Multrå socken. Två år senare var de tillbaka i Sollefteå, och då vid Bruket. Där blev Johan August Johansson därefter kvar fram till sin död den 20 januari 1934.

För­mod­li­gen hade Johansson hjälp i sitt arbete av sina söner, och två av dem blev senare ka­kel­ugns­ma­ka­re. Den äldste, Karl August Knut, vilken kom till världen den 28 januari 1880, flyttade dock 1920 till Gällivare och den yngste, David Emanuel, som föddes den 15 november 1903, lämnade Sollefteå år 1932 för att i stället bosätta sig på Gotland.

Ed

Håkan Andersson såg dagens ljus för första gången i Torhamns socken i Blekinge den 3 december 1827. Efter några år till sjöss kom han ungefär tjugo år gammal som ka­kel­ugns­ma­kar­lär­ling till Härnösand, men flyttade efter ett år, alltså 1849, till Sjöström i Norrälvsjö. Drygt två år senare kom han till Skogs socken i Häl­sing­land, varifrån det 1853 blev en flytt upp till Östersund. Samma år fick han där tillstånd att bedriva ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket, men det blev även arbete hos någon kollega i staden. Exakt när det blev flytt till Eds socken i Ång­er­man­land har inte gått att fastställa, men från och med 1861 fanns Andersson inskriven i denna för­sam­lings kyrkobok, dock med an­teck­ning­en att han uppehållit sig där under flera år. Följande år etablerade han sig som torpare och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Skarpeds by, och hade då även inom kort bildat familj. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Håkan Andersson slutade sina dagar den 21 mars 1884.

Helgum

Anders Andersson föddes den 2 september 1842 i Ödstugu socken utanför Jönköping, men då med faders soldatnamn Sabel som efternamn. Nio år gammal blev det en flytt till Toarps socken i dåvarande Älvsborgs län till­sam­mans med den övriga familjen, men tre år senare, alltså 1854, bytte de lands­byg­den mot stadslivet i Jönköping. Följande år påbörjade Anders sin lär­lings­tid hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i staden, och där utnämndes han även till gesäll. Som sådan blev det 1864 en flytt till obest. ort, men när han fem år senare återvände till Jönköping angavs den tidigare bo­stads­or­ten ha varit Göteborg.

Redan följande år, vilket då var 1870, fortsatte ge­säll­vand­ring­en till Hjo, och därifrån tre år senare till Habo. I Gävle, dit han anlände 1876, blev det arbete på Forsstén & Forssells fajansfabrik innan det följande år gjordes en treårig visit i Söderhamn. Till kakelfabriken i Arbrå kom gesäll Andersson år 1880, och enligt de uppgifter som finns i kyrkoarkiven blev han kvar där i hela tio år. Vad som då förde honom till Helgum är oklart, men möjligtvis kan utbyggnaden av Norra stambanan ha spelat in. Efter järnvägslinjen fanns det ju ett stort antal byggnader som stationshus och banvaktstugor, vilka förseddes med kakelugnar. En spekulation är att det var genom detta arbete som kakelugnsmakare Andersson arbetade sig upp över landet och slutligen blev kvar i Helgum. Dit skall han enligt kyrkoarkivet ha kommit 1890, och blev då bosatt i Valviken (stationssamhället). Kakelugnsmakare Anders Andersson avled den 15 april 1914 på Sollefteå lasarett.

Na­tur­ligt­vis har det funnits yt­ter­li­ga­re ett antal personer i Ång­er­man­land, vilka som ka­kel­ugns­ma­ka­re sysslat med upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar, men denna do­ku­men­ta­tion får begränsa sig till de här nämnda.

Ett stort tack till Inger Stenman, Margareta Bergvall, Maria Lindeberg och Katarzyna Forsberg, Väs­ter­norr­lands läns museum; Stefan Berggren, Härnösands kom­munar­kiv; Lars Högberg och Sigbritt Hamrin, Härnösand; Ulla Olsson, Torsåkers hem­bygds­för­e­ning; Ingrid Eklund, Undrom; Malin Baumann, Nordingrå; Margareta Söderlind, Arnäs hem­bygds­för­e­ning; Maggis Frisk, Örnsköldsviks museum; Johan Brännström Sundsvalls museum och Anita Vestling, Medelpads Forn­min­nes­för­e­ning.

Bengt Hansén, Östersund © 2018. Kontakt: bengt@krukorochkakelugnar.se