Kruk- och Ka­kel­ug­sma­ka­re i Väst­man­land under 1700- och 1800-talet.

I denna do­ku­men­ta­tion över kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Väst­man­lands län, har även några verk­sam­he­ter i landskapet Väst­man­land belägna i Örebro län blivit redovisade. Dessa hade sin hemvist i Lindes lands- och stads­för­sam­ling (Lindesberg) samt i Nora och Ljus­nars­berg. I motsats till Sö­der­man­lands län, där en stor del av kruk- och ka­kel­till­verk­ning­en även bedrevs på lands­byg­den, så skedde detta i Väst­man­land hu­vud­sak­li­gen inne i städerna.

Be­näm­ning­ar­na krukmakare och ka­kel­ugns­ma­ka­re berättar inte något direkt om vad som till­ver­ka­des vid hant­ver­ka­rens verkstad. Under 1700-talet användes mestadels titeln krukmakare medan det under 1800-talet blev mer vanligt att kalla hant­ver­ka­ren för ka­kel­ugns­ma­ka­re. Detta oberoende om det bara till­ver­ka­des krukor och annat hus­hålls­gods i verkstaden eller enbart kakel. I det flesta fall fram­ställ­des nog båda pro­duk­ter­na hos de enskilda hant­ver­kar­na. Möjligtvis är det därför som de olika yr­kes­be­näm­ning­ar­na har använts om samma person vid olika tillfällen. Detsamma har även blivit gjort i denna do­ku­men­ta­tion.

I slutet av 1800-talet tillkom så den yrkesgrupp som enbart sysslade med upp­sätt­ning av i många fall fa­brikstill­ver­ka­de kakelugnar. Även de benämndes som ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Denna do­ku­men­ta­tion, som i huvudsak tillkommit genom uppgifter i man­talslängd, kyrkoarkiv och Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser har till stor del begränsat sig till 1800-talet beroende på att det är under detta århundrade som arkiven varit lät­till­gäng­li­gast och hant­verks­pro­duk­tio­nen som störst. Do­ku­men­ta­tion är emellertid långt ifrån en full­stän­dig re­do­gö­rel­se över de kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som varit verksamma i länet.

De adresser, som till exempel hus-/tomtnummer eller gårdsnamn, vilka förekommer i texten är sådana där personerna var man­tals­skriv­na eller kyr­ko­bok­för­da och i de flesta fall bosatta. Även om verk­stä­der­na hu­vud­sak­li­gen var placerade i anslutning till bostäderna, så kan det finnas enstaka fall där de hade blivit uppbyggda på annan plats. De årtal som finns angivna i do­ku­men­ta­tio­nen angående när personer har flyttat är uppgifter som hämtats från kyr­ko­ar­ki­ven, men troligtvis kunde det ibland dröja både ett eller flera år innan en flytt blev införd i längderna. Även fö­del­se­da­tum kan i vissa fall vara osäkra. Där det varit möjligt att hitta uppgifter i fö­del­se­bo­ken och dessa uppgifter inte stämmer mot de som finns angivna i hus­för­hörs­läng­der­na, så har fö­del­se­bo­kens fö­del­se­da­tum använts i do­ku­men­ta­tio­nen.

Västerås

Börjar detta försök till do­ku­men­ta­tion över Västerås kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re med ett citat ur Nils Nygrens artikel Kakel och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Västerås, vilken pub­li­ce­ra­des i Väst­man­lands forn­min­nes­för­e­nings årsskrift från 1958-59. Citatet, vilket i sin tur är hämtat från Sven T Kjellbergs Västerås under Johannes Rudbeckii lyder:

1621 befrias Mickel brantsnär krukmakare från all stadens (Västerås) tunga och utlagor såsom lön för den kakelugn han håller på att göra till rådstugan och för att han skall hålla den vid makt och bekläda den och skorstenen med utskuret arbete, det bästa han kan göra

Detta skall vara det äldsta skriftliga beviset på ka­kel­ugns­till­verk­ning i Västerås, och Mickel Kru­ko­ma­ka­re är även den tidigast kände kruk­ma­ka­ren i staden.

Fortsätter att återge några uppgifter från Nygrens artikel, bland annat omnämndes Jacob Kru­ko­ma­ka­re år 1625 i någon handling angående bänkplats i kyrkan. Kruk­ma­kar­na Karl Hind­riks­son, Påhl Jacobsson, Jöran Jöransson och Johan Johansson omnämndes alla 1677 i samband med den danska härens in­kvar­te­ring.

Nu har det även gått att träffa på dessa krukmakare i stadens man­tals­läng­der från i varje fall 1670-talets början. Påhl Kru­ko­ma­ka­re i södra kvarteret, Carl (Hindersson) Kru­ko­ma­ka­re och Jöran Kru­ko­ma­ka­re i det västra samt Johan Kru­ko­ma­ka­re några år senare i det norra kvarteret. Under 1660 talet har det även gått att se en Påfvel Kru­ko­ma­ka­re.

Carl Hindersson var till­sam­mans med sin familj bosatt efter Stora Gaatan, och då alltså i det västra kvarteret. I hushållet ingick, i varje fall vid 1600-talets slut, även en gesäll. Carl Kru­ko­ma­ka­re fick dock sluta sin tid här på jorden den 28 augusti 1698, och hans boupp­teck­ning visar på ett tämligen välbärgat hem med ett flertal byggnader och rikligt med lösöre. Bland till­gång­ar­na upptogs också Kru­uk­kiä­rill af åtskillige slags till exempel 83 skockar brända och 30 skockar obrända (1 skock = 60 stycken).

Ungefär samtidigt med Carl Kru­ko­ma­ka­re avled en annan av stadens krukmakare. Det var Johan Kru­ko­ma­ka­re, eller Johan Johansson, som 48 år gammal somnade in den 27 juli 1697. Han skall enligt dödsbokens an­teck­ning­ar ha varit bosatt vid Öster Långgatan i Norra kvarteret, men i hus­för­hörsläng­den anges i stället Kyrkio Backen.

Påhl Kru­ko­ma­ka­re, eller Påhl Jacobsson, torde ha avlidit i början av 1685, i varje fall blev han begraven den 18 januari detta år. Giss­nings­vis övertogs hans verkstad av Carl Hin­ders­sons svärson Nils Kru­ko­ma­ka­re, vars full­stän­di­ga namn var Nils Johansson. Hans hemvist var Stora Gatan vid Östra Tullen i Södra kvarteret, där han var bosatt med sin hustru i andra giftet samt en gesäll och lärling. Osäkert när Nils Kru­ko­ma­ka­re avled men av vad som framgår av man­talsläng­den torde det ha varit omkring 1705.

I Sigvard Montelius skrift Västerås genom tiderna. Del III Metropol i Mälardalen 1620- 1860 redovisas i tabellform antal hant­verks­verk­stä­der i Västerås under perioden 1650- 1870. Från denna re­do­vis­ning kommer följande uppgifter om antalet kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­stä­der i Västerås vid några tillfällen under denna period: 1650 - 3 st., 1679 - 4 st., 1688 - 2 st., 1709 - -, 1713 - 1 st., 1719 - 3 st., 1729 - -, 1750 - 3 st., 1760 - 3 st., 1771 - 3 st., 1805 - 3 st., 1820 - 2 st., 1830 - 2 st., 1850 - 2 st., 1860 - 1 st., 1870 - 2 st.

Förutom hus­för­hörs­läng­der, man­tals­läng­der och boupp­teck­ning­ar har även Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846 fått bidra med uppgifter till do­ku­men­ta­tio­nen. Denna artikel innehåller ett register över flertalet av de kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som var verksamma i landet under denna tid, och även en mycket kortfattad historik över personerna. Bland annat nämns för Västerås del att en Gottfried Jorman skall ha blivit mästare 1725. Denna person har dock inte gått att träffa på i några andra handlingar. Däremot har han gått att återfinna i Arboga stads man­tals­läng­der från och med 1720 och fram till och med 1727, då han angavs ha flyttat till Västerås.

Övergår här till kruk-och ka­kel­ugns­ma­ka­re verksamma från 1700-talets början och framåt.

Krukmakare Johan Måhlberg, som enligt Raphaels uppgifter skall ha blivit mästare i Västerås 1705, har i hus­för­hörsläng­den vid denna tid gått att träffa på vid Stora Gaatan Wästan om Åhn i Västra kvarteret. Måhlberg avled dock den 17 februari 1724, och änkan har i hus­för­hörs­läng­der gått att återfinna vid gård nr 173 Stora gatan, Wästan om Åhn.

Vid gård nr 175 Stora gatan Wästan om Åhn, troligtvis en grann­fas­tig­het till Måhlbergs, fanns vid 1700-talets början Georg Glandius, förnamnet skrevs även Göran eller Jöran och ef­ter­nam­net Glanguy, Glangias eller Glangij, inskriven i hus­för­hörslängd till­sam­mans med familj och arbetsfolk. I man­talsläng­den däremot skrevs gårds­num­ret vid 1710-talet till nr 138 i det Västra kvarteret, vilket vid 1730-talet skulle ändrats till nr 48 (detta skall motsvara ett läge vid nuvarande korsning mellan Källgatan-Stora Gatan vid kvarteret Märta, un­ge­fär­li­gen Källgatan 14).

Eventuellt kan detta vara den fastighet där tidigare Carl Hindersson hade sin bostad och verksamhet, men antagandet får nog räknas som ren spe­ku­la­tion. Det som föranleder till spe­ku­la­tio­nen är att hustruns namn var Anna Carls­dot­ter och Carl Hindersson hade en dotter med namnet Annika (Anna). I varje fall blev Georg Glandius mästare i Västerås år 1711, och torde då ha startat upp sin verksamhet.

I hushållet kom det förutom hustru och barn även finnas en del lärgossar och gesäller, bland annat Anders Wadsten, vilken som svärson i huset senare skulle överta gård och verkstaden. Kruk­ma­kar­mäs­ta­re Georg Glandius fick dock lämna jordelivet den 30 december 1744.

Anders Wadsten, vilken enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter var född den 9 februari 1708, arbetade som gesäll hos Glandius, och möjligtvis övertog han dennes verkstad redan 1741 efter att ha ingått i äktenskap med dottern Rebecka Glandia. Detta år skall han i alla fall omnämnts som ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re i Västerås. Makarna Wadsten var därefter bosatt vid gård nr 48 i Västra kvarteret till­sam­mans med barn samt ett par

lärlingar och gesäller. En in­ter­netsi­da som berättar om Ängsö slott innehåller bland annat dessa rader: Två gröna kakelugnar, även de från mitten av 1700-talet, till­ver­ka­de av Anders Wadsten i Västerås, stod för värmen och be­kväm­lig­he­ten i slottet.

Anders Wadsten avled den 23 september 1759, men i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en har det bland de tillgångar som anknyter till hans yr­kes­ut­öv­ning, endast gått att uttyda åtskilliga ka­kel­for­mar. I övrigt innehåller den omfattande boupp­teck­ning­en ett stort antal poster med bland annat gården nr 48 samt kreatur och jord­bruks­red­skap. Änkan drev därefter under drygt tio år rörelsen vidare med hjälp av några gesäller och lärlingar. Som gesäll fanns där bland annat den tidigare lärlingen vid verkstaden, Lars Hellsten, vilken senare skulle komma att driva egen verksamhet i staden.

En annan gesäll var Gustaf Grönlund, men om honom har det tyvärr inte gått att få fram så mycket uppgifter, förutom att han 1766 anlände som gesäll från Norrköping till Västerås och där kom i arbete hos Daniel Axling vid gård nr 78 i Södra kvarteret. Efter att 1770 ha gift sig med en dotter till Rebecka Glandia, alltså änkefru Wadsten, kunde Grönlund som ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re ta över vid gård nr 48 i Västra kvarteret.

I hushållet kom där, förutom hustru och svärmor, även att finnas ett tämligen stort antal gesäller och lärlingar. Hustrun Greta Maria Wadsten avled i barnsäng 1782, och i den boupp­teck­ning som blev upprättad efter henne upptogs som tillgångar gården nr 48 i

Västra kvarteret med åbyggnader och ka­kel­ugns­makar­verk­stad. Dessutom bland mycket annat diverse brända och obrända krukkäril. Ål­der­man­nen i Västerås kruk- och ka­kel­ugns­ma­karäm­be­te Gustaf Grönlund fick den 28 oktober 1784 följa sin hustru i graven.

Rebecka Glandia skulle då återigen, med hjälp av någon gesäll och lärling, få ta över ansvaret för arbetet vid sin fars gamla verkstad. Från omkring 1787, då Lars Hellsten återvände från Torshälla, torde det ha varit han, som genom arrende, drev verkstaden vidare. Några år senare lämnade Hellsten med familj gården för att starta upp egen verksamhet vid gård nr 131, även den i Västra kvarteret. Under något enstaka år vid 1780-talets slut ar­ren­de­ra­des verkstaden vid gård nr 48 av Johan Söderling, men från omkring år 1790 torde verk­sam­he­ten där ha upphört. I hus­för­hörsläng­den uppges Lars Hellsten ha varit född 1737 i Torshälla, men lärlings- och ge­säll­ti­den till­bring­a­des mestadels i Västerås, och då bland annat vid gård nr 48. Efter en period i Stockholm kom han 1779, till­sam­mans med sin nyblivna hustru, åter till Torshälla, där paret blev bosatta vid egen gård med kruk­makar­verk­stad.

Tiden i Torshälla blev dock inte så långvarig för Hellstens, utan redan 1787 begav de sig till Västerås, där fa­mil­je­fa­dern drev en kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se, först som arrendator vid gård nr 48, och från omkring 1789 i egen verkstad vid gård nr 131 i Västra kvarteret(un­ge­fär­li­gen nuvarande Norra Källgatan 15). Som hjälp i verkstaden fanns någon gesäll, bland annat sonen Carl Fredric, och lärling. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Lars Hellsten avled den12 november 1810 och boupp­teck­ning­en upptar som tillgångar, förutom fas­tig­he­ten nr. 131 i Västra kvarteret, bland annat verkstad med tillbehör, mark­nads­stånd, 1 ½ dussin stentallrikar (lerfat) samt en glaserad och en oglaserad kakelugn. Sonen Carl Fredrik Hellsten blev senare kakelugnsmakare vid nr. 78 i Södra kvarteret, där även hans mor kom att bli bosatt. Sålunda blev det inget fortsatt kruk- och kakelugnsmakarverksamhet vid gård nr 131.

Vid gård nr 69 i Västra kvarteret (nuvarande adress torde vara un­ge­fär­li­gen Stora gatan 51-53) var ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Gustaf Wigström bosatt till­sam­mans med familj samt några gesäller och lärlingar från omkring 1812 och till 1817. Han kom till världen den 12 april 1780 i Arboga, och torde tidigt ha fått börja arbeta hos sin styvfar kruk­ma­ka­ren Johan Wikström. Innan dess hade han dock fått tillbringa några år vid stadens barnhus efter att fadern avlidit.

År 1801 begav han sig till Stockholm, och det skulle dröja nio år innan han återvände till hemstaden. Redan följande år, alltså 1811, vandrade gesäll Wigström vidare till Västerås, där han möjligtvis fick arbete hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Åhrman. I varje fall blev han vid slutet av detta år gift med en dotter till denne. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Wigström blev därefter bosatt vid gård nr 69 till­sam­mans med familj samt några gesäller och lärlingar. 1817 återvände han dock med hustru och barn till Arboga, där en ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se eta­ble­ra­des vid för­äld­ra­hem­met. Vid denna var Wigström sedan verksam fram till sitt frånfälle den 1 oktober 1833.

I hus­för­hörsläng­den för perioden 1739-1755 återfanns ka­kel­ugns­ma­ka­re (Anders) Andreas Dahlberg med familj och arbetsfolk vid gård nr. 58 efter Stora gatan mot Östra Tullen(senare nr. 78). Motsvarar un­ge­fär­li­gen nuvarande adressen Stora Gatan 14 vid korsning Kopp­ar­bergs­vä­gen-Stora Gatan, under Skrapan. Eftersom kruk­ma­ka­ren Nils Johansson och hans hustru tycks ha varit bosatt på ungefär samma plats som där Dahlberg senare kom att slå sig ned och dessutom de båda kruk­ma­kar­nas respektive

hustru bar namnet Catharina Da­ni­els­dot­ter, så går det att spekulera i att Andreas Dahlberg, vilken torde ha blivit mästare under 1700-talets första årtionde, gifte sig med Johanssons änka och därmed kunde överta dennes verkstad.

Under de första åren ingick även några lärgossar (lärlingar) i hushållet, förutom de två sönerna Anders och Daniel, vilka båda skulle komma att arbeta som gesäller hos fadern. Dessutom var en hel del gesäller bosatta hos Dahlbergs under längre eller kortare tid.

Krukmakare (Anders) Andreas Dahlberg avled den 2 november 1742, och i den därpå följande boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat fas­tig­he­ter­na gård nr 78 vid Stora Gatan emot Östra tullen samt gård nr 88 vid Stockholms-tullen. Vid den sistnämnda gården hade sonen Anders Dahlberg sedan några år etablerat sig med kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad. Mer om honom senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Vid gård nr 78 tog i stället den andra sonen, Daniel Dahlberg, över verk­sam­he­ten. Han var född den 26 januari 1711 och hade liksom sin bror varit i lära samt arbetat som gesäll vid sin fars verkstad. I hushållet kom det därefter, förutom hustru och barn, även att ingå några lärlingar och gesäller, bland annat Anders Wadberg. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Daniel Dahlberg fick dock inget långt liv, utan det slutade redan den 16 november 1755. I den mycket omfattande men tyvärr även mycket svårlästa boupp­teck­ning­en har det i varje fall bland till­gång­ar­na gått att uttyda gården nr 78 samt diverse brända och obrända krukkäril.

Under ett antal år kom det därefter att saknas kruk-och ka­kel­ugns­ma­kar­folk vid gård nr 78, men vid 1750-talets senare del hade ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Daniel Axling flyttat in där till­sam­mans med hustru, barn och arbetsfolk. An­led­ning­en till detta torde ha varit att han år 1757 hade gift sig med Christina Dahlberg, en brors­dot­ter till Daniel Dahlberg. Axling skall enligt uppgift ha blivit född den 31 januari 1733 i Häl­sing­land, och under perioden 1751-54 ha gått i lära hos A F Sander i Hudiksvall.

Efter en tid som gesäll i Köping och Arboga kom han 1756 till Västerås. Daniel Axling blev änkeman redan 1768, och själv fick han sluta sin tid här på jorden den 13 maj 1775. Innan dess hade han dock hunnit med att ingå i nytt äktenskap. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en har det, förutom fas­tig­he­ten vid nr 78, även med visst besvär gått att uttyda en mängd kruk­ma­kar­gods bland till­gång­ar­na.

Efter att ha gift sig med Axlings änka, blev så Johan Åhrman ny mästare vid gård nr 78. Han uppges i hus­för­hörsläng­den ha blivit född 1746, men detta är nog osäkra uppgifter. Av dödsbokens uppgifter torde dock födelsen ha skett omkring fyra år tidigare. Några uppgifter om födelseort angavs ej, men eftersom det fanns två andra krukmakare med ef­ter­nam­net Åhrman, vilka hade Eskilstuna som födelseort, kanske så var fallet även för denne.

Inte heller finns några uppgifter om när han anlände till Västerås, men under perioden 1771-1775 var han i varje fall i arbete som gesäll hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Grönlund och under de två följande åren hos Axlings änka. Efter giftermål med änkan avlägger Åhrman borgareden den 26 maj 1777, och kan därefter som ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re ta över gård och verkstad vid nr 78. Redan under följande år blev han dock änkeman, och bland till­gång­ar­na i hustruns boupp­teck­ning går det till exempel att se färdigt gjordt arbete af åtskilliga sorter, dels kakel, dels krukor och fat.

Tämligen omgående hade Åhrman emellertid ingått i nytt äktenskap, och förutom hustru och barn, bestod hushållet även av några gesäller och lärlingar. Ål­der­man­nen i Västerås kruk- och ka­kel­ugns­ma­karäm­be­te Johan Åhrman fick sluta sina dagar den 23 mars 1808. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en har det bland till­gång­ar­na gått att uttyda gården nr 78 samt verkstaden med tillbehör och två stycken marknads-stånd. För­mod­li­gen finns där uppräknat även en hel del av de till­ver­ka­de lerkärlen, men där har det inte helt säkert gått att tyda skriften.

Kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­he­ten vid gård nr 78 upphörde emellertid inte efter att Åhrman lämnat jordelivet. I stället kom ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Fredric Hellsten att bli ny ägare till fas­tig­he­ten, och bosatte sig där omkring 1810 till­sam­mans med hustru och moder samt någon gesäll och lärling. Han var född den 1 september 1885 i Torshälla, men endast två år gammal flyttade han till­sam­mans med föräldrar till Västerås. Där startade fadern, Lars Hellsten, upp en kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad vid gård nr 131 i Västra kvarteret, vid vilken Carl Fredric både till­bring­a­de sina lärlingsår samt arbetade som gesäll. Efter faderns död flyttade han så till­sam­mans med sin hustru och mor över till gård nr 78 i Södra kvarteret. I hushållet kom det under åren att ingå även en hel del gesäller och lärlingar, och då bland annat sonen Pehr Jacob. Ål­der­man­nen i Västerås kruk- och ka­kel­ugns­ma­karäm­be­te Carl Fredric Hellsten avled den 15 juni 1845 Boupp­teck­ning­en efter Hellsten upptog, förutom fas­tig­he­ten gård nr 78 vid södra kvarteret, bland annat ett mark­nads­stånd, verkstaden med dess till­hö­rig­he­ter, tre dussin fat och stenbunkar, ett dussin stenkrukor, ett dussin små skålar samt en glaserad och två oglaserade kakelugnar.

Den 8 juli 1847 fanns dock en annons med följande lydelse införd i West­man­lands läns Tidning: Auction. Lördagen den 17 dennes kl. 12 på dagen, kommer genom friwillig auction, som hålles å Westerås Stads Auc­tions­kam­ma­re att till den högst­bju­dan­de försäljas, wid Stora gatan belägne fastighet, nemligen: Aflidne Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Hellstens Con­curs­mas­sas gård N:o 78 i Westerås Stads Södra Qwarter.

Möjligtvis köptes gården tillbaka av änkan och hennes barn, för hon fortsatte, med hjälp av gesäller och lärlingar, bland annat sonen Pehr Jacob, att driva kruk- och kakelugns- makar­verk­sam­het där fram till sin död 1851. Därefter blev det dags för den tredje ge­ne­ra­tio­nen Hellsten, alltså Pehr Jacob Hellsten, att ta över. Hans tid som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid gård nr 78 blev dock väldigt kortvarig eftersom han fick lämna jordelivet redan den 9 mars 1855. Förutom gård nr 78 upptogs som tillgångar i hans boupp­teck­ning bland annat diverse verk­stads­in­ven­ta­ri­er samt diverse obrända kakel och kärl.

Redan den 19 april samma år fanns en annons med denna lydelse införd i West­man­lands Läns Tidning:

Auktioner. Genom friwillig auction, som Lördagen den 21:sta in­ne­wa­ran­de månad från kl. 10 förm. hålles i aflidna Ka­kel­ugns­ma­ka­re-Enkan Hellstens sterbhus-delägares Gård N:o 78 i denna Stads Södra Qw., belägen wid Stora gatan i närheten af Öster Tull, kommer att försäljas förenämnde Gård med till densamma hörande utmarks-lott, äfwensom Sterb­hu­sets lösa egendom, neml. Tenn, Koppar, Jern- och Blecksaker, Sängkläder, diverse möbler, ett sil­fwer­fick­uhr, Mans- och Qwins­gång­klä­der, m.m.

Därmed torde det ha varit slut med kakel- och kruk­kärls­till­verk­ning­en vid denna gård, där sådan verksamhet bedrivits från åtminstone 1700-talets början. Emellertid skulle en ka­kel­ugns­upp­sät­ta­re bli bosatt där en tid under 1870-talets början. I varje fall

an­non­se­ra­de J Asplund på detta sätt den 19 november 1872 i West­man­lands Läns Tidning:

Som un­der­teck­nad fortsätter med murning och ka­kel­ugns­ar­be­ten så wäl på landet som i staden, så får jag underrätta all­män­he­ten att jag är flyttad till N:o 78 i Södra qw., i hörnet af Stora och Sten­läg­gar­ga­tan. Mina arbeten werk­stäl­las för billigt pris.

J. Asplund, Ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Under perioden 6 september-29 oktober 1999 utförde Riksan­tik­va­rieäm­be­tet en ar­ke­o­lo­gisk un­der­sök­ning i Vasaparken, Västerås med anledning av att Västerås kommun planerade att anlägga en ny gång- och cykelväg. Denna un­der­sök­ning har blivit do­ku­men­te­rad av Mathias Bäck i rapporten Skeppare och vägarfolk i Västerås hamnområde 1620-1730. Rapporten går att ta del av på Västerås Stads­mu­se­um eller Väst­man­lands läns museum, men även genom internet.

Vid un­der­sök­ning­en på­träf­fa­des bland annat en tämligen stor mängd ke­ra­mik­skär­vor av 1700-tals karaktär samt så kallade bränn­plå­tar eller sättstöd, vilka användes av kruk­ma­ka­ren i samband med bränning av kruk­ma­kar­god­set. Dessa fynd anses dock inte ha funnits ur­sprung­li­gen på platsen, men i varje fall härröra från en lokal kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad och blivit dit­frak­ta­de som utfyllnad i samband med att Svartåns kanter höjdes och sten­skod­des.

I rapporten antas på goda grunder att kruk­skär­vor­na kommer från en till­verk­ning som bedrevs av någon krukmakare i Västerås runt mitten av 1700-talet. Ett troligt alternativ som då framkommit var krukmakare Daniel Dahlberg vid gård nr 78.

Andreas Dahlbergs yngste son Daniel tog som nämnts över verk­sam­he­ten vid gård nr 78 efter faderns frånfälle, medan den äldste sonen, Anders Dahlberg redan tidigare hade startad upp en kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se vid gård nr 88 (tidigare nr 67 och 68). Denna fastighet låg lite längre österut efter Stora Gatan i jämförelse med gård nr 78, ungefär där ABB:s kontor, ABB Meeting Point, numera är beläget vid Mäster Ahls gata 16. Han hade liksom sin bror först gått i lära och sedan arbetat som gesäll hos sin far. I dennes boupp­teck­ning år 1743 fanns en fordran från Anders hos dödsboet på tio års lön från tiden som gesäll.

År 1732 ansökte Anders Dahlberg om mästarbrev, och från denna tid fanns han även i man­talsläng­den inskriven vid gård nr 67, vilken fem år senare fick num­re­ring­en nr 88. Han blev därefter bosatt och verksam vid denna gård till­sam­mans med hustru och barn samt någon gesäll och lärling. Kruk­ma­kar­mäs­ta­re Anders Dahlberg torde ha fått lämna jordelivet 1748, i varje fall daterades han boupp­teck­ning till detta år. Enligt man­talsläng­dens uppgifter skall verk­sam­he­ten därefter under några år drivits vidare av änkan med hjälp av gesäller och lärlingar, men från omkring 1752 fanns där i stället en krukmakare Carl Carlström, vilken möjligtvis då ar­ren­de­ra­de verkstaden. Denne Carlström återfanns fyra år senare vid gård nr 86 i Södra kvarteret, men mer om detta senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

I stället hade Anders Wadberg från och med 1756 etablerat sig vid gård nr 88. Han uppges enligt hus­för­hörsläng­den ha blivit född 1721 i Badelunda och skall enligt samma källa ha anlänt till Västerås 1741. Under den första tiden fanns han som gesäll hos Andreas Dahlberg, och efter dennes död hos Daniel Dahlberg. Efter att 1755 ha gift sig med en dotter till Anders Dahlberg och dennes hustru kunde han följande år ta över verk­sam­he­ten vid gård nr 88.

Enligt uppgifter i Nils Nygrens artikel Kakel och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Västerås skall Wadberg 1760 ha fått böta 10 daler för ritande och ut­spri­dan­de av krukkärl, detta eftersom han roat sig med att avbilda en del gym­na­sis­ter på lergods. Vid Nordiska museet finns åtminstone två föremål för­fär­di­ga­de av denne krukmakare, tyvärr är dock endast ett av dessa till­gäng­li­ga via deras bildarkiv. Be­skriv­ning­en av det föremål som det saknas bild på lyder: Skåp. Av ler, glaserat i gult och brunt; prytt å sidorna med en urna, vari en stor­blom­mig växt. Nedre delen av skåpet ut­skju­tan­de, avdelad i två rum, övre delen likaledes avdelad i två rum, med bågformigt överstycke, varpå tre knopp­for­mi­ga prydnader. Märkt: Anders WadBerg 1748 d 24 Juni. Detta föremål bör ha blivit tillverkat medan han fort­fa­ran­de var gesäll, och detsamma torde gälla det kryddskåp som visas på nedan­stå­en­de bild och vilket på framsidan bland annat har inskriften And WadBerg ANNO 1748/Westerås 13 Nowember.

Ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Anders Wadberg avled den 28 september 1777, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat gården nr 88 vid Södra kvarteret efter Stora gatan och intill Östra Tullhuset.

Johan Eric Söderling kom till världen den 22 december 1753 i Strängnäs och där kom han även i lära hos en av stadens krukmakare. 1775 flyttade han till Västerås för att till att börja med arbeta som gesäll hos Anders Wadberg och därefter hos dennes änka. Efter att det 1779 blivit giftermål mellan gesällen och änkefru Wadberg, eller Anna Catharina Dahlberg som hon fort­fa­ran­de benämndes, kunde Söderling ta över som mästare vid gård nr 88.

I hushållet kom det under åren att ingå någon gesäll och lärling, men Söderling lämnade vid slutet av 1780-talet gården för att under en kort tid arrendera Rebecka Gandias verkstad vid nr 48 i Västra kvarteret, innan han enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter år 1789 flyttade till Finland. Hustrun flyttade något år senare till Badelunda. Makarna åter­före­na­des efter ett tag i Badelunda, där maken tjänst­gjor­de som soldat under namnet Johan Eric Jäder.

Ka­kel­ugns­ma­ka­ren och före detta soldaten Johan Eric Söderling återvände 1807 som änkling till Västerås och där fick han sluta sina dagar den 10 september 1815. Efter att Söderling lämnat gård nr 88 har det inte gått att träffa på något kruk- eller ka­kel­ugns­ma­kar­folk vid denna adress.

Som tidigare nämnts fanns enligt man­tals­läng­der­na en krukmakare Carl Carlström vid gård nr 88 från omkring 1752 och tre år framåt, giss­nings­vis då som arrendator av änkefru Dahlbergs verkstad. Om denne Carlström har det inte gått att få fram några uppgifter, förutom att han enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall ha varit född 1709. I

1756-års man­talslängd fanns han i stället inskriven vid gård nr 86 i Södra kvarteret till­sam­mans med hustru och barn samt två lärlingar och två gesäller, bland annat då Eric Hedström. Vid gården fanns Carlström kvar fram till sin död den 28/juli 1768. Verk­sam­he­ten tycks därefter ha drivits vidare av änkan under några år, men övertogs senare av gesällen Hedström. Denna tomt låg på motsatt sida av Stora gatan vid Östra Tullen i jämförelse med nr 88 och torde i dag motsvara un­ge­fär­li­gen Stora gatan 4.

Eric Hedström skall ha blivit född 1741 i Hedemora, och därifrån kom han 1768 som gesäll till Carl Carlström vid gård nr 86. Efter dennes frånfälle fortsatte han att arbeta hos änkan, och efter att det blivit giftermål mellan änkefru Carlström och gesäll Hedström, kunde den sistnämnde som mästare ta över hennes rörelse. Som änkeman återvände krukmakare Eric Hedström år 1780 till Hedemora, där han drev en kruk­makar­verk­sam­het fram till sin död den 10 augusti 1799.

I den för­teck­ning över kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re som ingår i Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846 omnämns en Eric Dahlberg som mästare i Västerås 1740. Hans tid som krukmakare torde dock ha varit kortvarig, eftersom hans änka omnämna redan 1743. I övrigt har han inte gått att återfinna i några handlingar, förutom att det i för­sam­ling­ens dödsbok an­teck­na­des en mästare Eric Dahlberg som avliden den 26 december 1743 i en ålder av 73 år. Dock verkar det något osannolikt att någon skulle bli utnämnd till mästare vid 70-års ålder, så möjligtvis kan detta ha varit någon annan person.

En annan fastighet som inrymde kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri under lång tid var den vid nr. 42-44 vid Södra kvarteret. Den förste kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ka­re som har gått att återfinna där är Lars Andersson Hagström, som i hus­för­hörsläng­den för perioden 1795- 1801 fanns boende vid nr. 44 till­sam­mans med nybliven hustru och son samt någon gesäll och lärling. Hagström, som enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter var född 1760 i Kristi­ne­hamn, gick i lära hos Lars Johan Warg i denna stad under perioden 1775-79. Därefter vidtog en tid som gesäll i bland annat Uppsala, Eskilstuna och Örebro innan han 1786 kom till Västerås för att arbeta hos Anders Wadstens änka Rebecka Glandia.

Något år senare påbörjades så verk­sam­he­ten vid nr. 44 i Södra kvarteret. Denna adress motsvarar i dagens läge un­ge­fär­li­gen Stora gatan 26-28. I hushållet kom det under åren att finnas mellan två till tre gesäller, bland annat då sonen Lars Gustaf, samt lärlingar. I artikeln Kakel och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Västerås som pub­li­ce­ra­des i Väst­man­lands Forn­min­nes­för­e­nings årsskrift 1958-1959 finns uppgiften om att Hagström på grund av eldfara uppmanades att flytta sin verkstad till Hum­le­går­den söder om Lillån. Någon sådan flyttning har inte framgått av hus­för­hörs­läng­der­na, men möjligen byggde han då upp den verkstad vid Östermalm som senare skulle komma att användas av Söderberg och Tidholm.

Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­ren tillika ål­der­man­nen i Västerås ka­kel­ugns­ma­karäm­be­te Lars Hagström avled den 3 augusti 1812. I hans boupp­teck­ning upptogs som tillgångar, förutom fas­tig­he­ter­na nr. 43 och 44 i Södra kvarteret, bland annat diverse fär­dig­gjort kruk­ma­kar­ar­be­te. Sonen Lars Gustaf Hagström, född den 14 februari 1787 i Västerås, blev, efter att gått i lära samt arbetat som gesäll hos fadern, även han ka­kel­ugns­ma­ka­re i Västerås. Han kom dock att bedriva yrket under endast något enstaka år vid slutet av 1800-talets första årtionde, och när han slutade sina dagar den 16 januari 1813 benämndes han som före detta ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Efter att både makarna Hagström och deras son avlidit inom knappt ett års tid, torde fru Hagströms dotter i hennes första äktenskap, Hedvig Ulrika Hammerin, alltså Lars Gustafs halvsyster, ha ärvt gårdarna nr 43 och 44. I varje fall ingick hon år 1813 i äktenskap med ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Hesselgren, vilken därmed kunde ta över vid denna adress. Han skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha blivit född 1787 i dåvarande Svedvi socken (Hall­sta­ham­mar).

Under 1800-talets första år kom han i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Åhrman i Västerås, och där blev han även gesäll. Som sådan blev det 1808 en flytt till Enköping, men två år senare återvände Hesselgren till Västerås, där det 1813 blev giftermål med Hedvig Ulrika Hammerin, vilken troligtvis då hade blivit ägare till gårdarna nr 43 och 44. Där kom ka­kel­ugns­ma­ka­re Hesselgren att driva en rörelse med hjälp av några gesäller och lärlingar.

Anders Hes­sel­grens tid som ka­kel­ugns­ma­ka­re blev dock inte långvarig, eftersom han enligt an­teck­ning­ar i boupp­teck­ning­en skall ha avlidit i Stockholm den 4 oktober 1815. Boupp­teck­ning­en upptar emellertid en hel del poster, vilka dock, förutom fas­tig­he­ten nr 43 med åbyggnader vid Södra kvarteret samt verkstad utom Östra Tullen till stor del inte varit möjliga att uttyda.

Johan Petter Söderberg kom till världen den 2 november 1790 i Åmål, och där kom han tidigt i lära vid sin fars kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad. Tjugo år gammal lämnade han hemstaden för att ge sig ut på ge­säll­vand­ring, men tyvärr har det inte varit möjligt att genom arkiven följa honom på denna färd. När han 1816 anlände till Västerås kom han dock närmast från Alingsås.

Tämligen omgående efter ankomsten till Västerås blev det giftermål med Hes­sel­grens änka, och därmed fick Söderberg möj­lig­he­ten att bli den nye ägaren till gård nr 43 samt ka­kel­ugns­makar­verk­sta­den utom Östra Tullen. Pro­duk­tio­nen torde ha kommit igång rätt så snabbt, och i man­talsläng­den för år 1817 anges det finnas tre gesäller och tre lärlingar i hushållet. Dessutom anges Söderberg där som ägare till gård och tomt nr 43 samt en liten vret utanför Öster Tull med därtill hörande ka­kel­ugns­makar­verk­stad. Giss­nings­vis var det på denna plats som det senare skulle byggas upp en ka­kel­fa­brik. Hustrun Hedvig Ulrika Hammerin avled 1822, och i den ef­ter­föl­jan­de mycket omfattande boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar, förutom gård nr 43, bland annat verkstaden och varulagret.

Söderberg ingick tämligen omgående i nytt äktenskap, och att döma av den mängd gesäller och lärlingar som var boende hos familjen, så torde det ha bedrivits en tämligen stor kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het vid verkstaden. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Petter Söderberg fick den 19 oktober 1833 följa sin första hustru i graven, och den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat gård nr 42 och nr 43, en häst, tre mark­nads­stånd samt ofär­dig­gjor­de kärl i Stockholm och hemma.

Den 5 december 1833 lät änkan införa en annons med denna lydelse i West­man­lands Läns Tidning: Un­der­teck­nads rättighet till Ka­kel­ugns­ma­ka­re⹀Han­twer­kets be­drifwan­de äfwensom min Werkstad och Brännugn utbiudes till hyrande genast. Westerås d. 3 Decemb. — 1833 M. H. Söderberg, född Lejdström.

Nu drev änkan Maria Helena Lejdström ändå rörelsen vidare till 1836 då hon gifte sig med gesällen Olof Gustaf Tidholm, vilken därmed kunde ta över både gård, verkstad samt rät­tig­he­ten att bedriva ka­kel­ugns­ma­kar­hant­ver­ket. Tidholm var född den 29 juli 1808 i Karlstad, och i denna stad kom han även i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re. Som gesäll blev det 1831 en flytt till Eskilstuna och tre år senare gick färden vidare till Västerås för arbete hos änkefru Söderberg. Efter gif­ter­må­let med änkan blev Tidholm alltså ny ka­kel­ugns­ma­ka­re vid gård nr 43 och kunde påbörja en fram­gångs­rik tid, med efterhand ett stort antal personer i sin tjänst.

Verkstaden låg troligtvis vid den så kallade Kopp­ar­bergsvre­ten eller Östermalm, där senare ka­kel­fa­bri­ken blev uppbyggd vid korsningen mellan nuvarande Mimergatan och Kakelgatan. Tidholm med familj och arbetsfolk var dock bosatt vid gård nr 42-43, och där skall det enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser år 1847 ha ingått en gesäll och tre lärlingar i hushållet. Ett antal som efterhand skulle utökats betydligt, för att till exempel tretton år senare utgöras av sju gesäller och fyra lärlingar.

I West­man­lands Läns Tidning gick det 1853 läsa att ka­kel­ugns­ma­ka­re O G Tidholm ansökt hos Ma­gi­stra­ten (un­ge­fär­li­gen stads­full­mäk­ti­ge) om tillstånd att på stadens mark invid Lillån få uppföra en mindre byggnad med vattenhjul för drift av en krosskvarn, vid vilken glasyrer till hans ka­kel­ugns­fa­bri­ker skulle bearbetas. Av vad som framgår av artikeln skall Tidholm i varje fall vid detta tillfälle inte fått bifall på sin ansökan. O G Tidholm, och senare firman O G Tidholm & C.o, skulle komma att annonsera flitigt i olika tidningar. Men redan 1843 fanns denna annons införd i Westmanlands Läns Tidning:Lager af Kakelugnar af 3.ne sorters hwit glasyr, Stenkäril, hwaribland Krus efter utländsk modell, tjenliga att hålla watten friskt, allt till facila priser hos O.G. Tidholm i Westerås.

Tre år senare fanns så en annons med följande lydelse införd i nämnda tidning:

Moderna hwit­gla­ce­ra­de Kakelugnar af flera di­men­sio­ner, så flata som runda af 2:ne sorters glacyr, finnes ett större lager hos un­der­teck­nad till facila priser. De som önska flera deraf, kan genom reqwi­si­tion erhålla profkakel och ritning på utseendet samt pris kurant då uppgift på rummets höjd, ka­kel­ug­nens bredd och djup uppgifwes. — Westerås i jun 1846. O.G. Tidholm.

Under år 1860 gick det att läsa denna annons i West­man­lands Läns Tidning: Kakelugnar, hwit­gla­ce­ra­de, tillwerkas wid un­der­teck­nads ka­kel­fa­brik och hwilka fullt ut kunna jemföras med de bästa, som tillwerkas uti Stockholm, säljas till ytterst billiga priser. De som önska några Kakelugnar erhålla Pris­ku­ran­ter med omgående post. — Westerås i Mars 1860 O.G. Tidholm.

I West­man­lands Läns Tidning från den 20 augusti 1857 pub­li­ce­ra­des en artikel om Västerås stads hant­verks­rö­rel­ser och om Tidholm skrevs dessa inte helt positiva omdömen:

- Herr Tidholm har utan twifwel stor förtjenst af sin här anlagda Ka­kel­ugns­fa­brik, men han är, efter hwad all­män­he­ten påstår, icke lika lycklig i ka­kel­ug­nars upp­sät­tan­de.

Man säger, att hans kakelugnar ej gerna stå mer än ett par år, förr än de behöfwa omsättas; äfwensom att han ej hinner med att betjena alla, som behöfwa hans arbete; dertill kommer, att man numera ej kan få köpa ett dugligt lerkäril i staden. Så wäl med afsende härå, som med afseende å den nog stora pris­steg­ring­en, wore det mycket nyttigt, om Herr T. finge en konkurrent.

Hustrun Maria Helena Lejdström avled 1864, och i hennes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat gård nr 42 och 43 i Södra kvarteret samt del i tomt nr 24 utom Östra Tullen. Under rubriken Fa­briksin­ven­ta­ri­er an­teck­na­des till exempel 14 stycken flata vit­gla­se­ra­de kakelugnar, 23 stycken runda vit­gla­se­ra­de kakelugnar och diverse stenkärl. Samma år som Tidholm blev änkeman gifte han om sig med den betydligt yngre Augusta Sofia Norrlin, vilken då blev matmor till den ar­bets­styr­ka vid makens ka­kel­fa­brik, vilken enligt fa­briks­be­rät­tel­ser­na detta år utgjordes av fyra gesäller, tre lärlingar och tre arbetare. En av verk­sta­dens/fabrikens lärlingar var Carl August Porath, som kom till världen den 9 januari 1833 i Västra Skedvi socken. Där växte han upp under fattiga för­hål­lan­den till­sam­mans med sin en­sam­stå­en­de mor.

Kyr­ko­her­den på orten, vilken var bror till Tidholms första hustru, insåg under vilken misär mor och son levde. Därför övertalade han sin syster och svåger i Västerås att ta sig an gossen och låta honom komma i lära inom ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket. Vanligtvis var lär­gos­sar­na fyllda fjorton år innan de kom till någon verkstad, men August Porath var bara tolv när han anlände till Västerås år 1845. Efter avslutad lärotid fick gossen som brukligt ge sig ut på ge­säll­vand­ring. Perioden 1861-64 till­bring­a­des i Stockholm hos Åkerlinds ka­kel­fa­brik på Kungs­hol­men innan han återvände till Tidholm.

Tydligen sam­ar­be­ta­de gesällen och mästaren mycket bra, för så småningom blev de två kom­pan­jo­ner i den firma som kom att kallas O G Tidholm & Co. Detta offentliggjordes bland annat i Post- och Inrikes Tidningar den 14 november 1867 genom följande notis: För be­drifvan­de af Ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se här i staden hafva un­der­teck­na­de denna dag ingått bolag under firma O. G. Tidholm & C:ni. — Westerås den 14 Oktober 1867. O. G. Tidholm. C. A. Porath.

Ar­bets­styr­kan skall vid denna tid ha uppgått till knappt tio personer, men möjligen var några av dessa sys­sel­sat­ta i den trä­va­ru­han­del som också drevs av firman. Kom­pan­jo­ner­na hade även en liten bod på torget där de sålde sina varor och tjänster.

Tydligen drev August Porath under en tid en egen firma för för­sälj­ning samt upp­sätt­ning av kakelugnar, i varje fall gick det i West­man­lands Läns Tidning att se denna annons någon månad innan samgåendet med Tidholm:

Hos un­der­teck­nad finnes nyligen inkomna alla sorters hwit­gla­ce­ra­de kakelugnar till salu; äfwen till­kän­na­gifwes, att jag werk­stäl­ler upp­sätt­ning och re­pa­ra­tio­ner samt emottager be­ställ­ning­ar å kakelugnar. — Westerås i Juli 1867. C. A. Porath. Boende hos Enkefru Westberg wid Östra Kyr­ko­gårds­ga­tan här i staden.

Ka­kel­fab­ri­kör August Tidholm fick lämna jordelivet den 16 mars 1878, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat fas­tig­he­ten gården nr 42 och 43 samt andelar i gård nr 24 i Södra kvarteret och dessutom ka­kel­ugns­fa­bri­ken,

belägen utom Nya Öster Tull och Kopp­ar­bergsvre­ten. Lagret från ka­kel­fa­bri­ken omfattade bland annat Diverse stenkärl i boden vid torget samt hemma i gården. Vidare ett stort antal kakelugnar och oglaserat kakel.

Året efter makens frånfälle gifte änkan om sig med August Porath, vilken därefter drev företaget på egen hand. Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser skall de anställdas antal vid denna tid ha uppgått till omkring sju personer. August Porath fick dock ingen lång tid som en­samä­gan­de ka­kel­fab­ri­kör, eftersom han avled redan den 1 augusti 1883. I dennes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar samma fas­tig­hets­be­stånd som blev redovisade i Tidholms boupp­teck­ning, och detsamma gäller lagret från ka­kel­fa­bri­ken.

Änkefru Augusta Sofia Porath tog därefter över ledningen för firman O. G. Tidholm & C:o, men den 5 november 1884 fanns följande tillkännagivande infört i Post- och Inrikes Tidningar: Un­der­teck­na­de får härmed till­kän­na­gifva, att vi från och med den 15 Oktober detta år ingått bolag och under oförändrad firma O. G. Tidholm & C:o fortsätta den kakelugnsmakerirörelse som härstädes förut idkats. — Westerås i Oktober 1884. Augusta Porath. P. Hofving.

Denne Anders Petter Hofving, som var född den 5 juli 1857 i Stockholm, hade gift sig med en av Augusta Poraths döttrar, och därmed kommit in i familjen. Företaget gick troligtvis till att börja med tämligen bra, och i slutet av 1880-talet uppgick per­so­nal­styr­kan till omkring tretton personer.

Vid 1890-talets början blev det ekonomiska bekymmer för fabriken, och Hofling gjorde några mindre lyckade la­gö­ver­trä­del­ser för att rädda fabriken undan konkurs. För detta blev han efterlyst och senare dömd till långvarigt fäng­el­se­straff. Ka­kel­fa­bri­ken gick i konkurs den 21mars 1892.

Återger här något från Västerås Råd­hus­rätts dombok:

Som Enkefru Augusta Sofia Porath hvilken den 2 Mars 1885 erhållit lagfart å tre fjärdelar af följande fas­tig­he­ter, nämligen gården mellan tomterna No 42 och 43 jämte 24b inom Västerås stads södra qvarter, 25 ½ kappland jord med derå uppförda kakelfabrik i Kopparbergsvreten å Vesterås stads område äfvensom a 2 tunnland 15 7/8 kappland äng och 3 kappland backar å Trådarön, samt genom testamente den 13 Juni 1882 af sin aflidne man Kakelugnsfabrikören C.A. Porath under sin livstid tillförsäkrats besittningsrätten återstående fjärdedelen af samma fastigheter - numera blifvit försatt i konkurs.

Den 9 mars 1893 fanns så denna kungörelse införd i West­man­lands Läns Tidning:

På begäran af Sysslo­män­nen uti Enkefru Augusta Poraths vid Vesterås Rådstufvu Rätt anhängiga konkurs kommer genom offentlig auktion, som förrättas inför Ma­gi­stra­ten å Rådhuset härstädes Torsdag den 23 näst­kom­man­de Mars månad klockan tolf middagen, att, på sätt i lag om för­sälj­ning af utmätt fast egendom är stadgadt, försäljas nämnda konkursbo tillhöriga fastighet, tre­fjer­de­de­lar uti det i Kopp­ar­bergsvre­ten inom egofiguren N:o 2 enligt 1819 års karta belägna jordområde af tjugufem och ett halft kapland, som är med Ka­kel­fa­brik jemte andra hus bebygdt. Åbygg­na­der­na bestå af två fabrikshus, det nya i två våningar med inredning jemte maskinhus, skjul och snic­ka­re­verk­stad samt s.k. brännskjul, och det gamla i en våning med skjul. Bygg­na­der­na äro brand­för­säk­ra­de för tju­gu­fem­tu­sen tvåhundra tjugufem kronor. Hela fas­tig­he­ten. — Vesterås Rådhus den 30 Jan. 1893. Ma­gi­stra­ten.

B. H. Lundgren & C:o

Under juni månad 1893 fanns ovanstå­en­de annons införd i West­man­lands Läns Tidning. I Västerås Han­dels­re­gis­ter infördes samma år att Bror Hjalmar Lundgren ämnar idka ka­kel­fa­briks­rö­rel­se jemte ler­kärls­till­verk­ning under firma B. H. Lundgren & C:ni.

Följande år inkom en anmälan till samma han­dels­re­gis­ter af Bror Hjalmar Lundgren, som här i staden idkar fa­briks­rö­rel­se under firma B. H. Lundgren & C:o, att han upptagit sin son Josef Canon Lundgren i samma firma, och att firman tecknas uteslutande af B.H. Lundgren.

Den 26 maj 1894 gick så följande att läsa i Väst­man­lands Läns Tidning:

Vesterås ka­kel­fa­brik, som numera eges af firman B.H. Lundgren & C:i har med den nye egarens tillträde tagit ett stort steg framåt såväl i fråga om fabrikationssätt som de fabricerade produkternas beskaffenhet och i all synnerhet deras dekorativa utstyrsel, hvarjemte en hel del nya föremål numera tillverkas vid fabriken. Specialtillverkningen utgöres naturligtvis af kakelugnar och i den vägen kan fabriken visa prof som säkerligen kunna tillfredsställa mycket högt drifna anspråk på stilfullhet och elegans, egenskaper, som äfven känneteckna en mångfald målade och på annat sätt utsirade dekorations- och prydnadspjeser, såsom urnor och fat m.m. som jemväl numera intaga ett ganska framstående rum bland fabrikens tillverkningar. Den gamla kända stammen af kakelugnsuppsättare är anstäld äfven i den nya firmans tjenst, och för de rent artistiska arbetena med dekorationsmålning o.d. sörja nyanstälda krafter. För bränning af emaljmåladt kakel med guldinläggning ha nya anordningar vidtagits; de mångfaldiga tillverkningarna i majolika m.m. brännas däremot i fabrikens gamla ugn. En liten utställning af firmans arbeten, anordnad invid fabriken, bär ett talande vittnesbörd om soliditet, elegans och smak.

Bror Hjalmar Lundgren var född den 24 maj 1827 i Stora Mellösa socken utanför Örebro. I denna stad kom han i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra och där skulle han även något senare komma att driva en tämligen stor ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het. Innan dess till­bring­a­de han under 1850-talet en kortare tid som gesäll hos O, G. Tidholm i Västerås. Som gesäll vistades han även en period i Stockholm, och dit återvände han till­sam­mans med sin familj omkring 1864, för att där starta upp den med tiden stora och välkända verksamhet, som gick under namnet B H Lundgrens ka­kel­fa­brik.

Efter att förtaget gått i konkurs 1892 övertogs det efter en tid av sonen Pehr Hjalmar Lundgren. Bror Hjalmar Lundgren flyttar ungefär samtidigt till­sam­mans med en annan son, Josef Canon, till Västerås där O. G. Tidholm & C:is kakelfabrik övertogs. Fabriken i Västerås, som fick benämningen B.H. Lundgren & C:o drevs gemensamt av B. H. och Josef Lundgren, och där producerade under det första året omkring 300 kakel-ugnar, men detta ökades efter något år till cirka 800 ugnar årligen. Från skriften Svenska industrien 1907 kommer detta angående fabriken:

Vesterås ka­kel­fa­brik, i Västerås stad. Inneh. B.H. Lundgren och J.C. Lundgren, med firma B.H. Lundgren & C:o. Tillv. 1904: 700 kakelugnar, dessutom div. blomkrukor, till ett sammanlagt värde av 23500 kr. För driften används en ångmaskin om 6 hkr. Vid fabriken syssels. 30 arb. Post- & Tel.-adr.: Kakelfabriken, Västerås

I skriften Sveriges handel och industri i ord och bild och då den del som behandlar Västerås, skrivs bland annat detta om ka­kel­fa­bri­ken:

Jämte sin son Josef Lundgren har B.H. Lundgren sedan 1893 bedrifvit och utvecklat af­färs­rö­rel­sen med den framgång, att, då år 1893 till­ver­ka­des omkring 300 kakelugnar, tillverkas numera (1906) omkring 800 årligen.

Till­verk­ning­en, som sys­sel­sät­ter 30 à 40 arbetare, utgöres af kakelugnar; enklare och praktugnar med ma­jo­li­kagla­syr, dekorativa kakelugnar och spislar, de förra i tysk renässans, Ma­rie­bergs­mo­dell, empire och gus­ta­vi­ansk stil. Målning af blommor till kakelugnar utföres efter antika och moderna mönster. Äfven tillverkas släta och dekorerade vägg­plat­tor till vestibuler och badrum. Af­sätt­nings­om­rå­det är Västerås med omnäjd, hvarjämte kakelugnar äfven försändas till Stockholm, Köping och Enköping.

Bror Hjalmar Lundgren fick sluta sina dagar den 24 augusti 1907, och i den mycket omfattande boupp­teck­ning­en går det att se som tillgångar bland annat hälften av tomterna nr 7 och nr 8 i kvarteret Gunnar. Som in­ven­ta­ri­er vid ka­kel­fa­bri­ken upptogs en mycket stor mängd olika ka­kel­for­mar, men även formar till olika stenkärl. Där fanns till exempel formar till urnor, blomfat, bunkar, frukt­skå­lar, ornerade frukt­tall­ri­kar, ci­garr­kop­par, spottlådor, handfat, tekannor, karotter, ljusstakar, vägg­plat­tor, träd­gårds­snäc­kor, me­dal­jong­er och laxlådor. Dessutom fanns na­tur­ligt­vis en stor mängd kakel till ett flertal olika ka­kel­ugns­mo­del­ler bland till­gång­ar­na och även ett ansenlig antal blomkrukor.

Sonen Josef Lundgren, som var född den 5 mars 1869 i Stockholm, drev därefter på egen hand verk­sam­he­ten vidare, och detta är vad som skrevs om företaget i skriften Svenska Industrien från 1911-12. För­mod­li­gen är detta dock de för­hål­lan­den som gällde några år tidigare.

Vesterås ka­kel­fa­brik, i Västerås stad. Inneh. J.C. Lundgren, med firma B.H. Lundgren & C:o. Årl. tillv. ca.700 kakelugnar, dessutom div. blomkrukor, till ett sammanlagt värde av 25000 kr. För driften används en ångmaskin om 6 hkr. Vid fabriken syssels. omkr. 20 arb. Rikstelefon 1 18 (fabriken) och 6 03 (fabrikör Lundgrens bostad). Post- & Tel.-adr.: Kakelfabriken, Västerås

1911, efter två års avveckling läggs ka­kel­fa­bri­ken i Västerås ner. Två år senare flyttar ka­kel­fab­ri­kör Josef Lundgren med familj till Stockholm. Där startade han en ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het, vilken drevs fram till 1923.

Na­tur­ligt­vis har det i Västerås även funnits ka­kel­ugns­ma­ka­re som enbart sysslat med upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. Några av dessa an­non­se­ra­de också om sina tjänster i West­man­lands Läns Tidning. Som tidigare nämnts fanns det en J Asplund i staden vid 1870-talets början, och C J Stenqvist hade tio år tidigare erbjudit sina tjänster samt även salufört kakelugnar från C A Pet­ters­sons ka­kel­fa­brik i Stockholm.

Ungefär samtidigt an­non­se­ra­de C L Andersson att han åtog sig arbeten med upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. En som an­non­se­ra­de flitigt i tidningen under lång period var Magnus Nilsson Engström.

Detsamma gjorde Gustaf Emanuel Johansson under 1890-talet. Han föddes 1830 i Hä­rads­ham­mars socken i nuvarande Norr­kö­pings kommun. Efter arbete som gesäll i bland annat Malmö, Ängelholm, Falkenberg, Göteborg, Örebro och Stockholm kom han till­sam­mans med sin familj 1866 till Västerås. Hur länge han sedan var verksam i staden har det inte gått att få fram några uppgifter om, men den senaste annonsen har gått att se i en tidning från 1895. Förutom de nu uppräknade så har det helt säkert funnits yt­ter­li­ga­re ett stort antal ka­kel­ugns­ma­ka­re verksamma i Västerås under åren, men detta får dock bli slutet på denna do­ku­men­ta­tion.

Stort tack till Kajsa Vestermark, Ängsö slott samt fotograf Jan Gustafsson.

Hubbo

I Af­ton­bla­det från den 20 februari 1866 an­non­se­ra­des om för­sälj­ning av lante­gen­do­men Tränhammar i Hubbo socken. Till egendomen hörde även ett tegelbruk samt krukkärls- och ka­kel­ugns­verk­stad. Något kruk- eller kakelfolk har dock inte gått att påträffa i hus­för­hörs­läng­der­na, men däremot någon te­gelsla­ga­re. Huruvida det bedrevs någon kruk- eller ka­kel­till­verk­ning vid Tränhammar, och i så fall under vilken tid, är oklart.

Arboga

Upp­gif­ter­na till denna långt ifrån kompletta do­ku­men­ta­tio­nen över Arboga stads kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re har i huvudsak hämtats från man­tals­läng­der samt kyrkoarkiv, och då främst dess hus­för­hörs­läng­der. Till viss del har Ellen Raphaels artikel i Per­son­hi­sto­risk Tidskrift från 1914, Ka­kel­ugns­ma­ka­re och Krukmakare i Sverige från 1700 till 1846 fått vara upp­gifts­läm­na­re, liksom J.E. Bratt­ströms skrifter Gårdar och gårdsägare (i Arboga) samt Jan Wil­helm­sons artikel Något om kruk­ma­kar­na i Arboga under skråtiden, vilken blev publicerad i Hem­bygds­för­e­ning­en Arboga minnes årsbok från 1965. I den sistnämnda pub­li­ka­tio­nen anges en Mårten Kru­ko­ma­ka­re ha varit verksam i Arboga år 1634 (död i september 1674 enligt för­sam­ling­ens dödsbok) och Michel Klossbach omkring 1660.

I Bratt­ströms skrifter uppges denne Klossbach ha varit bosatt vid gård nr 79, tomt nr 200 & 201. Enligt Daniel Laurins karta från 1751 torde detta motsvara ett läge vid Västerlånggatans västligaste del. Vid samma gård skall krukmakare Lars Sidenius ha varit bosatt vid 1680-talets slut. I Arboga rådhusrätt och magistrats bouppteckningsregister finns en avvittringshandling från 1688 efter krukmakare Jöran Closbaks då avlidna hustru, och i församlingens dödsbok anges Giöran Krukomakare ha avlidit den 14 januari 1693.

I Jan Wil­helms­sons uppräkning av krukmakare verksamma i staden under skråtiden finns Johan Wickelgren och Lars Fagerlund med, både med ef­ter­föl­jan­de årtal 1783 angivet.

Ingen av dessa herrar har emellertid gått att träffa på i stadens man­talslängd, men det har däremot en Christop­her Krukmakare vid 1670-talets tidigaste år och en Johan Krukmakare från och med 1672. Giss­nings­vis övertog Johan Krukmakare, eller Johan Davidsson som han även benämndes, verkstad och gård efter Christop­her Krukmakare, möjligen genom giftermål med dennes änka.

Drygt tjugo år fanns sedan Johan Krukmakare kvar vid Södra kvarteret, men i 1695- års man­talslängd benämndes hustrun som änka, och därigenom torde Johan ha avlidit något år tidigare.

Vid Södra kvarteret fanns även Johan Sidenius bosatt till­sam­mans med sin familj från slutet av 1600-talet och fram till och med 1711, då han som änkeman samt sjuk och fattig har gått att träffa på i man­talsläng­den för sista gången. I dödsboken har Sidenius antecknats som avliden den 23 mars 1716, 70 år gammal.

Ungefär samtidigt med Sidenius fanns även kruk­ma­ka­ren Jonas Wallborg, eller Wallberg, boende i Södra kvarteret. Från 1700-talets första år och tio år framåt var han inskriven där i längderna till­sam­mans med hustru och barn. Hans vidare öden är därefter okända, men möjligen flyttade han till annan ort.

Gottfrid Giörman (Jorman) skall ha blivit mästare i Västerås kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re- ämbete år 1725, men redan i 1720- års man­talslängd fanns han inskriven vid gård nr 12, Sunnan Åhn, Östra kvarteret. Enligt Bratt­ströms skrifter var han bosatt vid tomt nr 321A, vilket un­ge­fär­li­gen kan motsvara ett läge vid nuvarande Träd­gårds­ga­tan 20. I 1727-års man­talslängd an­teck­na­des att krukmakare Giörman lämnat Arboga för att flytta till Västerås.

I samma års man­talslängd hade emellertid då en annan krukmakare blivit inskriven, och detta genom Jacob Dandernell, vilken skall ha blivit mästare 1725. Han har gått att träffa på som gesäll hos Georg Glandius i Västerås fram till 1726, då han till­sam­mans med nybliven hustru an­teck­na­des som utflyttad till Arboga. Möjligtvis hade dock flytten skett något år tidigare.

Till att börja med var han inskriven vid nr 58 i Wretroten, men från och med 1731 vid nr 18, även då i Wretroten. I J.E. Bratt­ströms skrift Gårdar och gårdsägare fanns han vid tomt nr 33, vilket enligt Laurins karta skall ha varit belägen söder om Sankt Nikolai kyrka, i kvarteret Hjul­ma­ka­ren, som numera omgärdas av Cent­rum­le­den-Stureleden- Sturegatan och Östra Nygatan. Kruk­ma­kar­mäs­ta­re Jacob Dandernell fick dock inget långt liv, utan det slutade redan vid trettiotre års ålder den 16 maj 1734.

Vid slutet av ef­ter­föl­jan­de år gifte änkan om sig med Olof Hedenström, vilken därmed kunde ta över gård, verkstad och mäs­tar­vär­dig­he­ten. Han uppges i hus­för­hörsläng­den ha varit född 1709 i Falun, men osäkert när han anlände till Arboga. Där har han i varje fall gått att se som gesäll år 1734, och giss­nings­vis då hos Dandernell. Vid 1740-talets slut fick fas­tig­he­ten be­näm­ning­en nr 14 i Stor och Wretroten, där det i hushållet kom att ingå några lärlingar och gesäller, bland annat då Lars Barck samt fru He­den­ströms son i hennes första äktenskap, Jacob Dandernell den yngre. Dessa båda skulle senare komma att driva egna verk­sam­he­ter i Arboga. Kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Olof Hedenström lämnade jordelivet den 7 juni 1782.

Rörelsen övertogs därefter av sonen Anders Hedenström, född den 18 augusti 1736 i Arboga. Han kom dock inte att vara verksam där under någon längre tid, eftersom han avled redan den 12 juli 1784. Bland till­gång­ar­na i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en fanns till exempel en fordran för kakel till en kakelugn.

Rätt så snart skulle det finnas en ny krukmakare vid denna gård, och detta genom Carl Jernholm, vilken enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall ha blivit född i Uppsala 1758. Till Arboga kom han 1784, och då närmast från Stockholm. Efter att ha ingått i äktenskap året efter ankomsten, blev han till­sam­mans med hustrun bosatt vid nr 14. I hushållet kom det även att finnas någon gesäll och lärling. Den sista gång som Jernholm har träffats på vid denna gård var i 1793-års man­talslängd, men då hade han fått titeln för­svars­karl. Under åren 1798-1800 fanns en avsk. artilleri-karl Carl Jernholm inskriven i stadens man­talsländ, och möjligtvis var det den före detta kruk­ma­ka­ren som då hade fått denna titel.

Därefter har varken kruk­ma­ka­ren, för­svars­kar­len eller avsk. ar­til­le­ri­kar­len Carl Jernholm gått att träffa på i Arboga stads man­talslängd eller hus­för­hörslängd. Det har han däremot i Västerås stads, där han från och med 1807 arbetade som gesäll hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Hagström. Några år senare angavs han ha avflyttat till Stockholm, och efter det är hans vidare öden okända. Något kruk- eller ka­kel­ugns­ma­kar­folk har därefter inte gått att träffa på vid gård nr 14.

Det skulle emellertid etablera sig en annan krukmakare Jernholm i Arboga vid denna tid. Hans namn var Anders Jernholm, och om det fanns något släktskap med namnen Carl har inte gått att fastställa, men det verkar föga osannolikt. Anders var född den 24 september 1763 i Järnboås (Jernboås) socken en bit utanför Nora. Faderns namn var Eric Erson, så ef­ter­nam­net Jernholm hade nog tagits i samband med ge­säl­lut­näm­ning, och fått in­spi­ra­tion från fö­del­se­byg­den.

Enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall han ha anlänt till Arboga från Stockholm år 1790, men i 1789- och 1790-års man­tals­läng­der an­teck­na­des han som gesäll hos Carl Jernholm just dessa år, och eftersom dessa man­tals­läng­der berättar om för­hål­lan­de­na något år tidigare än när de skrevs, så torde ankomsten ha skett ungefär 1788. Omkring två år senare hade han etablerat sig som krukmakare vid nr 48 i Wretroten till­sam­mans med nybliven hustru samt någon lärling.

Denna gård var belägen vid tomt nr 118, som fanns alldeles intill tomt nr 33, och i Laurins karta från 1751 benämnd som Olof He­den­ströms trägård. Giss­nings­vis hade tomten även varit i Dan­der­nells och Carl Jernströms ägo. Eftersom denna tomt var större än nr 33, går det att spekulera i att kruk­makar­verk­sta­den var belägen där, och att det

var samma verkstad som användes av de senast nämnda kruk­ma­kar­na under den tid de var boende vid gård nr 14, och för Anders Jernholms del när han var bosatt vid nr 48.

I man­tals­läng­der­na var Carl Jernholm inskriven som gesäll hos Anders Jernholm under perioden 1795-97, och därefter fanns han där under några år med titeln avskedad ar­til­le­ri­karl. Att det fanns ett släktskap mellan de båda torde nog vara ganska så säkert, och att döma av deras ålder är det nog mycket möjligt att de var bröder.

I makarna Jernholms hushåll ingick mestadels några lärlingar, men stundtals även någon gesäll. Koleran tog ju många liv när den härjade som värst, och så gjorde den även i Arboga. Den 21 september 1834 blev kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Anders Jernholm ett av denna fruktade sjukdoms många offer. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en går det bland till­gång­ar­na se Gården No 48 åbyggd å Tomten no 118 i Wret Roten, samt två stycken bättre mark­nads­stånd. Änkan tycks inte ha drivit verk­sam­he­ten vidare, i varje fall fanns därefter inga gesäller eller lärlingar boende vid gården. Änkefru Jernholm blev dock kvar där fram till sin död 1851.

Återvänder så till 1700-talet och en krukmakare med namnet Lars Barck. Han skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha varit född 1718, men angående hans födelseort finns det två alternativ angivna, Harakers socken i Väst­man­land och Tillinge i Uppland. Som gesäll har han gått att träffa på i Arboga från omkring 1742, och hos Hedenström några år senare.

Efter att ha blivit mästare 1748, flyttade han till­sam­mans med nybliven hustru till hennes för­äld­ra­hem vid nr 29 i Västra kvarteret Sunnan ån. (un­ge­fär­li­gen Storgatan 61). Som änkeman blev det nytt giftermål 1757, och till­sam­mans med den nya hustrun kom bostaden att finnas vid nr 9 i Östra kvarteret Sunnan ån, och denna plats torde kunna motsvara un­ge­fär­li­gen den nutida adressen Träd­gårds­ga­tan 8-12.

I hushållet kom det oftast att finnas någon lärling och ibland även en gesäll. Från och med 1769-års man­talslängd an­teck­na­des om Lars Barck att han var utfattig, och den 25 augusti 1781 fick ha sluta sin tid här på jorden. I hans boupp­teck­ning upptogs bland till­gång­ar­na Gården No 9 uti Östra kvarteret Söder om ån vid Träd­gårds­ga­tan belägen med inrättad brännugn.

Det skulle komma att finnas yt­ter­li­ga­re en krukmakare i Arboga med namnet Jacob Dandernell, vilken var son till den äldre med samma namn. Dandernell junior var född den 13 juni 1734 i Arboga, och kom i lära hos styvfadern Olof Hedenström, där han även arbetade som gesäll. Efter att ha blivit mästare 1761, bosatte han sig vid nr 40 på tomt nr 62 i Wretroten till­sam­mans med hustru samt några lärlingar.

Denna tomt skall enligt Laurins karta ha funnits i kvarteret Glas­mäs­ta­ren, mellan Skep­pa­re­gränd och Olofsgatan. Omkring 1776 bosatte sig Dandernell med familj vid gård nr 12 i Södra kvarteret Sunnan ån. Gården var belägen vid tomt nr 272, vilken fanns vid korsningen mellan Skottgränd och Träd­gårds­ga­tan, med en nutida gatuadress Träd­gårds­ga­tan 58.

Den 22 februari 1784 blev det dock dags även för kruk­ma­kar­mäs­ta­re Jacob Dandernell (den yngre) att lämna det jordiska. Under några år drev änkan verkstaden vidare innan den en kort period ar­ren­de­ra­des av Lars Ekegren, vilken dock tämligen snart flyttade till annan plats i staden. I 1790-års man­talslängd angavs gård nr 12 vara obebodd, och två år senare fick änkefru Dandernell följa sin make i graven.

Enligt hus­för­hörsläng­den skall emellertid gården ha varit bebodd av ka­kel­ugns­ma­ka­re Lars Ekegren från 1787 och under de följande nio åren. I hus­för­hörsläng­den anges Ekegren ha blivit född 1756 i Hällefors socken, och han har gått att träffa på som gesäll hos Pehr Öhrling i Eskilstuna innan ge­säll­vand­ring­en förde honom vidare till Köping 1784. Därifrån kom han tre år senare till­sam­mans med den blivande hustrun till Arboga och gård nr 12, där verkstaden möjligtvis ar­ren­de­ra­des av änkefru Dandernell.

I man­talsläng­den var makarna inskrivna vid nr 24 i Östra kvarteret under perioden 1791- 93, medan de i hus­för­hörsläng­den fanns inskrivna vid nr 12 i Södra kvarteret fram till 1796. Då återvände hustrun till Köping, medan krukmakare Lars Ekegren samtidigt an­teck­na­des ha flyttat till Hedemora. Där har han dock inte gått att återfinna, så hans vidare öden är okända.

I hus­för­hörsläng­den an­teck­na­des Johan Wikström ha blivit född 1762 i Hedemora, och att han 1790 anlände till Arboga från Torshälla. Följande år ingick han i äktenskap med änkefru Wigström i staden, och med gif­ter­må­let medföljde, förutom gård nr 33 i Östra kvarteret Sunnan ån, även bland annat hustruns son från sitt föregående äktenskap, Carl Gustaf Wigström.

Gård nr 33 var belägen på tomt nr 329, vilken sträckte sig längs Ma­gasins­gränd, mellan Storgatan och Träd­gårds­ga­tan. Rätt så snart ingick det någon eller några lärlingar, bland annat styvsonen Carl Gustaf Wigström, i hushållet, och efter en tid även en gesäll. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Wikström avled den 21 maj 1817, och änkan drev därefter rörelsen vidare under en kort tid, men överlät den rätt så snart till sonen Carl Gustaf.

Carl Gustaf Wigström kom till världen den 12 april 1780 i Arboga, och torde tidigt ha fått börja arbeta hos sin styvfar Johan Wikström. Innan dess hade han dock fått tillbringa några år vid stadens barnhus efter att fadern avlidit. Under en tid arbetade han även som gesäll hos styvfadern, men år 1801 begav sig Carl Gustaf iväg till Stockholm, och det skulle dröja nio år innan han återvände till Arboga.

Redan följande år, alltså 1811, vandrade gesäll Wigström vidare till Västerås, där han möjligtvis fick arbete hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Åhrman. I varje fall blev han vid slutet av detta år gift med en dotter till denne. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Wigström blev därefter bosatt

vid en gård i staden till­sam­mans med familj samt några gesäller och lärlingar. 1817 återvände han dock med hustru och barn till Arboga, där ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­sen vid för­äld­ra­hem­met övertogs.

Där vid gård nr 33 var, förutom familjen Wigström, även ett tämligen stort antal lärlingar och stundtals någon gesäll, bland annat sonen Johan Gustaf, bosatta under de följande årtiondena. För ka­kel­ugns­ma­ka­re Wigströms del blev det dock endast fram till sitt frånfälle den 1 oktober 1833. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar, förutom Gården No 33 i Östra Quarteret söder om åen, bland annat sådant som hörde till ka­kel­ugns­ma­kar-verkstaden, till exempel 15 ka­kel­for­mar av trä och 24 av gips samt diverse sims och kakel. Dessutom diverse stenkäril och arbete upsände för för­sälj­ning i Stockholm. Som tillgångar an­teck­na­des även 4 hvita kakelugnar hemma vid Magazinet. Efter makens död drev änkan verk­sam­he­ten vidare under en kort period, men också hon överlät den tämligen omgående till den äldsta sonen.

Johan Gustaf Wigström föddes den 11 oktober 1812 i Västerås, och fem år gammal fick han följa sina föräldrar och syskon när de flyttade till Arboga. Som lärling och gesäll arbetade han vid sin fars verkstad, vilken kunde övertas några år efter dennes död. Till­sam­mans med sin familj samt ett rätt stort antal lärlingar blev ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Gustaf Wigström bosatt vid gård nr 33 fram till att han avled den 29 oktober 1849 i Stockholm. Bland till­gång­ar­na i hans boupp­teck­ning fanns till exempel Gården No 33 åbygd å tomten No 329 i Östra Qwarteret söder om Åen och som Werk­sta­dens In­wen­ta­ri­um bland annat diverse formar och kvarnar samt sex stycken Swarf­skifwor (drejskivor). Drej­ski­vor­nas antal visar på att Wigström torde ha drivit en tämligen stor verksamhet, eftersom det vid en ordinär verkstad mestadels fanns två till tre drejskivor eller rättare sagt ar­bets­plat­ser.

Den 14 februari 1850 lät änkan införa en annons med följande lydelse i Af­ton­bla­det: Den af min afl. k. man i lifstiden bedrifna KAKELUGNS- och KRUKMAKARE-VERKSTAD, med allt hvad till nämnda yrke hörer, fortsättes af mig, och re­kom­men­de­rar jag mina till­verk­ning­ar hos en vördad allmänhet. — Arboga den 6 Februari 1850. JOHANNA WIGSTRÖM.

Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser skall änkefru Wigström från och med 1850 haft tre gesäller och två lärlingar i sin tjänst, men 1853 blev det nytt äktenskap med Nils Sandberg, vilken därmed blev mästare vid nr 33. Nils Sandberg såg dagens ljus för första gången den 12 oktober 1817 i Östra Kärrstorps socken i Skåne. Tretton år gammal kom han i lära hos en krukmakare i Simrishamn, och i denna stad arbetade han även som gesäll innan han 1837 flyttade till Malmö. Tre år senare fortsatte ge­säll­vand­ring­en till Stockholm, och det var därifrån han närmast skall ha kommit då han 1851 anlände till Arboga. Giss­nings­vis kom han där i arbete hos änkefru Wigström, och två år senare blev det giftermål mellan de två.

Hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Sandberg och hans hustru kom det under de följande åren att finnas två till tre gesäller samt några lärlingar som inneboende, och en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Västerås an­non­se­ra­de på detta sätt under året 1865: Un­der­teck­nad, som äfwen i år betjenar all­män­he­ten med ka­kel­ugns­lag­ning­ar och upp­sät­tan­de af nya kakelugnar, som finnes i commission till för­sälj­ning af Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Sandbergs i Arboga wälkända tillwerk­ning till ytterst billiga priser. Nils Sandberg fick emellertid lämna jordelivet den 5 juni 1882, och bland till­gång­ar­na i ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning an­teck­na­des till exempel 12 stycken vit­gla­se­ra­de kakelugnar samt diverse stenkärl.

Makarna Sandberg hade inga gemensamma barn, men en fos­ter­dot­ter, som 1881 blev gift med ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Aron Olausson. Efter makens död drev änkan Johanna Sandberg rörelsen under en tid, men i 1884-års fa­briks­be­rät­tel­ser angavs ägarna vara firma Sandberg & Olausson, förmodligen var det då änkan som ingått kompanjonskap med fosterdotterns make. Möjligtvis fungerade inte samarbetet, i varje fall fanns 1886 en annons införd i Dagens Nyheter med denna lydelse: Ka­kel­fa­brik. I Arboga finnes en gammal välkänd Ka­kel­fa­brik, den enda på platsen, att arrendera från 1 Oktober 1886. I fabriken finnas full­stän­di­ga in­ven­ta­ri­er. Hela gården, hvari finnas alla behöfliga uthus, kan äfven få köpas. Närmare upp­lys­ning­ar erhållas af Enkefru Johanna Sandberg, Arboga.

Tydligen behölls ändå verkstaden under en tid, för två år senare, alltså 1888, fanns detta infört i Arboga stads han­dels­re­gis­ter: att Johanna Maria Sandberg, född Backsell ernar här idka ka­kel­ugns­ma­ka­re­rö­rel­se och ler­kärls­till­verk­ning under firma Johanna Sandberg. Denna verksamhet kom dock inte att bedrivas under någon längre tid, eftersom änkefru Sandberg avled under det näst­kom­man­de året.

Gård nr 33 övertogs därefter av styv­dot­tern, alltså Aron Olaussons hustru. Aronsson var född den 27 september 1849 i Madesjö socken, Kalmar län. Sjutton år gammal kom han i arbete hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i när­lig­gan­de Mortorp, och 1873 hamnade han som gesäll i Visby. Två år senare an­teck­na­des han ha avflyttat till obest. ort. I varje fall fanns Olausson därefter hos Tidholms ka­kel­fa­brik i Västerås innan det 1877 blev dags att bege sig till Sandbergs änka i Arboga. Där blev det alltså giftermål med änkans styvdotter, och så småningom indirekt genom hustrun ett ägande av gård nr 33. Huruvida Olausson bedrev någon till­verk­ning är osäkert, men han kom i varje fall att få titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re. Möjligtvis bestod hans arbete av re­pa­ra­tio­ner samt upp­sätt­ning av kakelugnar. Även sonen Aron Amandus, född 27 oktober 1881 i Arboga, blev ka­kel­ugns­ma­ka­re, men 1905 flyttade han till Stockholm, och två år senare följde för­äld­rar­na efter. Därmed var det slut på en långvarig kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het vid denna gård.

En kort period under 1870-talet fanns det vid gård nr 33 yt­ter­li­ga­re en ka­kel­ugns­ma­ka­re bosatt, vilken möjligtvis hade tagit fasta på Johanna Sandbergs annons om att fabriken var ledig till arrende. Frans Emil Reuterdahl skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha blivit född den 4 juli 1861 i Lerbäck, Örebro län, och 1886 kom han till­sam­mans med hustru och son in­flyt­tan­de till Arboga, då närmast från Stockholm. Redan följande år lämnade familjen gård nr 33 och Arboga för att flytta till Örebro. I 1887-års fa­briks­be­rät­tel­se an­teck­na­des hustrun Althea Katharina Reuterdahl något för­bryl­lan­de som ägare till en ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se i Arboga, och detsamma gjordes även för änkefru Sandberg och Aron Olausson.

Pehr Adolf Damberg kom till världen den 27 november 1797 i Eskilstuna, och där fick han även påbörja sin lär­lings­tid hos en av stadens krukmakare, för övrigt vid en verkstad som tidigare ägts av hans farbror. År 1822 lämnade han fö­del­sesta­den för att flytta till Stockholm, men när han 1830 anlände till Arboga till­sam­mans med nybliven hustru hade han till­bring­at ett år som gesäll i Torshälla. Makarna fick sin bostad i gård nr 35 på tomt nr 36 vid Wretroten till­sam­mans med barn samt någon gesäll och några lärlingar. En nutida gatuadress torde vara un­ge­fär­li­gen Strand­vä­gen 2. Äk­ten­ska­pet upplöstes dock 1836, och i den boupp­teck­ning som då upp­rät­ta­des fanns som tillgångar, förutom gård nr 35, bland annat verkstaden, ett mark­nads­stånd, en jakt, färdigt arbete efter vid pass fyra ugnar samt nedsatte Stenkäril i Ramshyttan och Kopp­ar­ber­get.

I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter ka­kel­ugns­ma­ka­re P A Dambergs frånfälle den 18 september 1853 upptogs som tillgångar bland annat två mark­nads­stånd, werktyg i werkstaden samt ett större Sten­kärlsla­ger.

Carl Magnus Engström kom till världen den 31 augusti 1825 i Trelleborg. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des i Ystad, och som gesäll återvände han 1847 till fö­del­sesta­den. Innan Ystad tre år senare återigen blev bostadsort, hade det även hunnits med ett besök i Malmö. Samma år som gesäll Engström anlände till Arboga, alltså 1853, blev det giftermål med Pehr Adolf Dambergs dotter, och paret kunde då flytta in vid gård nr 35. Eftersom svärfadern samtidigt avlidit, och verkstaden då var ledig att överta, kunde Carl Magnus Engström etablera sig där som krukmakare till­sam­mans med någon gesäll och lärling. Makarna blev dock inte kvar så länge i Arboga, utan redan 1859 flyttade de till Askersund där en kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­stad övertogs. Som änkeman och med titeln före detta fabrikör flyttade Engström år 1892 till Hidinge socken i Örebro län, men efter att ännu en gång blivit änkeman återvände han sex år senare till Askersund, där han avled den 8 oktober 1910.

Karl Oscar Irénes Fahlström blev född den 5 april 1844 i Arboga, och som sex­ton­å­ring gav han sig iväg till Eskilstuna för att komma i kakelugns-makarlära. Två år senare fortsatte lär­lings­ti­den i hemstaden, och där blev han kvar som gesäll fram till 1880, då det blev flytt till Falun.

I Falun övertogs en ka­kel­ugns­makar­verk­stad, vid vilken det enligt annonser i de lokala tid­ning­ar­na till­ver­ka­des vita och bruna kakelugnar samt krukkärl av olika sorter.

1906, till­sam­mans med hustru och fyra söner återvände Fahlström till Arboga. Där kom de att bosätta sig vid gård nr 26 på tomt nr 139. Denna tomt skall ha varit belägen efter Ahllöfs­ga­tan, ungefär mitt emot nuvarande Nytorget.

Huruvida ka­kel­ugns­ma­ka­re Fahlström bedrev någon till­verk­ning i Arboga är osäkert, men i den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hustruns frånfälle 1921 upptogs som tillgångar, förutom fas­tig­he­ten nr 26 på tomt 139 vid Ahllöfs­ga­tan, bland annat tio stycken ouppsatta kakelugnar. Giss­nings­vis var dock dessa sådana som inköpts från annan till­ver­ka­re, och var ämnade att säljas vidare inklusive upp­sätt­ning till kunder i staden och dess omnejd.

Tre av sönerna ti­tu­le­ra­des tidvis som ka­kel­ugns­ma­ke­ri­ar­be­ta­re och torde i varje fall ha varit fadern behjälplig i hans arbete. En av dessa, Gunnar Fahlström skulle senare bli ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Den 1 februari 1930 fick Oscar Fahlström följa sin hustru i graven, och i hans boupp­teck­ning an­teck­na­des som tillgångar bland annat fas­tig­he­ter­na hälften av tomt n:o 4 i kvarteret Posthornet, hälften av hus vid Ahllöfs­ga­tan och hälften av Stadsägan. Dessutom fem stycken ouppsatta kakelugnar och två stycken gamla ouppsatta kakelugnar samt diverse ka­kel­plat­tor och spiskakel.

Gunnar Gustaf Oskar Fahlström föddes den 6 november 1885 i Falun, och efter att han till­sam­mans med föräldrar och bröder flyttat till Arboga torde han ha fått hjälpa sin far i hans arbete och blev då samtidigt upplärd till ka­kel­ugns­ma­ka­re. Efter att 1931 ha ingått i äktenskap lämnade han för­äld­ra­hem­met vid nr 26 och bosatte sig till­sam­mans med hustrun på annan plats i staden. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Gunnar Fahlström fick sluta sin tid här på jorden den 14 februari 1942.

Na­tur­ligt­vis har det, förutom far och son Fahlström, funnits personer i Arboga vilka som ka­kel­ugns­ma­ka­re bedrivit yrket genom re­pa­ra­tio­ner samt upp­sätt­ning av kakelugnar, men begränsar mig i denna do­ku­men­ta­tion till dessa båda herrar.

Anders Gustaf Andersson såg dagens ljus för första gången den 12 december 1838 i Kallpussen, något söder om Arboga stad. Sexton år gammal flyttade han till Torshälla för att där komma i kruk­ma­kar­lä­ra, och som gesäll gick färden fem år senare vidare till Stockholm. Vistelsen där varade i ungefär två år, innan det var dags att 1861 anlända till Mariefred. Till­sam­mans med nybliven hustru kom Andersson till Arboga år 1865, och tämligen omgående ansökte han om att få utöva ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket i staden.

Redan följande år an­teck­na­des han i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­se med en rörelse där ar­bets­styr­kan utgjordes av tre personer. Detta antal skulle dock variera under åren mellan en till tre stycken. En kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­stad igång­sat­tes vid Norra Utmarken, Katri­ne­berg 1, som var belägen ungefär vid dagens Prästgatan 8.

Den hu­vud­sak­li­ga sys­sel­sätt­ning­en var att tillverka och sätta upp kakelugnar i Arboga med omnejd, men för att dryga ut sin inkomst började Andersson även med till­verk­ning av kruk­ma­kar­gods som till exempel pottor, krukor, fat, skålar, bunkar och liknande. Anders Gustaf Andersson avled den 7 maj 1912.

Under några enstaka år vid 1910-talets mitt fanns en krukmakare Sven Magnusson bosatt vid Katri­ne­berg, och giss­nings­vis ar­ren­de­ra­de denne då verkstaden av Anderssons änka. Redan 1917 flyttade dock Magnusson vidare till Köping, där han övertog och drev en kruk­makar­verk­stad fram till sin död 1926.

Stort tack till Thomas Åhl Arboga samt Arboga museum.

Köping

Underlaget till denna do­ku­men­ta­tion över Köpings stads kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re har i första hand hämtats från stadens man­tals­läng­der samt för­sam­ling­ens kyrkoarkiv, och då fram­förallt dess hus­för­hörs­läng­der.

Boupp­teck­ning­ar brukar vanligtvis vara en bra källa till upp­lys­ning­ar om bland annat släkt­för­hål­lan­den och vad som till­ver­ka­des vid hant­ver­ka­rens verkstad. Tyvärr har dock un­der­teck­nad endast kunnat uttyda text och innehåll i en liten del av de boupp­teck­ning­ar som varit aktuella.

Däremot har det gått att återfinna vissa upp­lys­ning­ar om några av hant­ver­kar­na i Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från ca 1700 till 1846. För tiden från mitten av 1800-talet och fram till och med 1890 har Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser fått bidra med en del av de uppgifter som finns antecknade där. Tyvärr har det inte lyckats att få fram några uppgifter om när den tidigaste kruk­ma­ka­ren etablerade sig i Köping, men emellertid finns i Köpings Rådhusrätt och magistrats arkiv en boupp­teck­ning från 1671 efter en krukmakare Anders Nilsson.

I man­tals­läng­der­na har Bengt Kru­ko­ma­ka­re, eller Bengt Pehrsson som var hans rätta nämn, gått att återfinna från och med år 1707. Nio år senare, när fas­tig­hets­be­teck­ning­ar hade börjat anges i man­tals­läng­der­na, benämndes denna fastighet som nr 146 i 3:e kvarteret. Vid denna tid torde dock Bengt Kru­ko­ma­ka­re ha avlidit, eftersom änkan från och med 1718 an­teck­na­des som ägare till fas­tig­he­ten.

Möjligtvis drev hon kruk­ma­ke­ri­verk­sam­he­ten vidare, och då troligtvis med hjälp av sonen Johan Bengtsson (Söderman), vilken några år senare tog över rörelsen. Bengtsson, som var född 1695 i Köping, avled emellertid den 20 juni 1744. Till­sam­mans med sin hustru fick han ett antal barn, och två av sönerna, Peter och Johan Söderman, skulle senare komma att driva kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­stad i staden, och i varje fall två av döttrarna blev gifta med kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re. Brita Söderman med Jacob Dandernell i Arboga och Christina Söderman med Johan Berg - Hans Simmerlund i Köping.

Året efter att hon blivit änka gifte fru Bengtsson om sig med gesällen Carl Kiempe, vilken därmed kunde etablera sig som ny kruk­ma­kar­mäs­ta­re vid gård nr 146. Om Carl Kiempe, som skall ha blivit född 1717 i Skara, har det tyvärr inte gått att få fram några yt­ter­li­ga­re uppgifter än att han vid Johan Bengtssons död arbetade som gesäll hos denne och därefter ingick i äktenskap med änkan.

I samband med över­ta­gan­det av gård nr 146 inköpte Kiempe även in­til­lig­gan­de nr 147, och dessa skulle omkring 1780 få be­näm­ning­en nr 14 och 15 i 1:a kvarteret. En upp­skatt­ning är att dessa fas­tig­he­ter fanns belägna i ett område vid eller omkring nuvarande Östra Långgatan 10 - 14. Förutom att Peter och Johan Söderman tidvis kom att arbeta åt sin styvfar, ingick det även andra gesäller och lärlingar i hushållet under åren, bland annat styv­dot­tern Christina Södermans blivande make Johan Berg. När kruk­ma­kar­mäs­ta­re Carl Kiempe vid en ålder av 73 år fick lämna jordelivet den 13 februari 1790 var han till­sam­mans med sin familj inskriven vid gård nr 14 i 1:a kvarteret. I ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat fas­tig­he­ten med gård och tomt samt kruk­makar­verk­stad med diverse fär­dig­gjort arbete.

Johan Berg, vilken enligt uppgift skall ha varit född 1721, flyttade från Strängnäs till Köping, och Carl Kiempe år 1763. Samma år ingick han både i äktenskap med Christina Söderman samt erhöll kruk­ma­kar­mäs­ta­re­vär­dig­het i staden. Makarna bosatte sig vid grann­fas­tig­he­ten till Kiempes nr 14, nämligen nr 15 i 1:a kvarteret. Giss­nings­vis byggdes även där upp en verkstad, i hushållet kom det i varje fall att ingå några gesäller och lärlingar. Nu blev det ingen lång tid som mästare för Johan Berg, eftersom han slutade sina dagar redan den 22 mars 1769.

Enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall Hans Simmerlund ha blivit född den 8 juni 1738 i Sölvesborg. Samma källa uppger att han1764 anlände som gesäll till Carl Kiempe i Köping, och den tidigare vis­tel­se­or­ten hade då varit Örebro. Möjligtvis blev det därefter ett kortvarigt besök i Stockholm, i varje fall fanns gesällen två år senare återigen antecknad som inflyttad till Köping, och denna gång alltså från Kungl. hu­vud­sta­den. Arbetet torde då ha bedrivits hos Johan Berg, eftersom han blev inskriven i dennes hushåll till­sam­mans med några andra gesäller och lärlingar.

Samma år som Berg avled, alltså 1769, blev Hans Simmerlund mästare i Köping, och följande år ingick han i äktenskap med änkan Christina Söderman, varefter han kunde ta över verk­sam­he­ten vid gård nr 15. Inte heller kruk­ma­kar­mäs­ta­re Hans Simmerlund fick något långt liv, utan det slutade den 18 maj 1785. Som änka för andra gången drev Christina Söderman rörelsen vidare, bland annat med hjälp av brodern Johan Söderman och senare sys­ter­so­nen Carl Olof Dandernell. Möjligtvis ar­ren­de­ra­des dock verkstaden en tid av kruk­ma­ka­ren Arvid Stenberg.

Carl Olof Dandernell kom till världen den 30 oktober 1757 i Arboga som son till krukmakare Jacob Dandernell och dennes hustru Brita Söderman, vilken var dotter till kruk­ma­ka­ren Johan Bengtsson i Köping. Lär­lings­ti­den torde ha till­bring­ats vid faderns verkstad, förutom något år hos Eric Billstedt i Köping. En kort period arbetade han som gesäll hos Åhrman i Västerås innan han enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter anlände till Köping 1789, där han kom att arbeta som gesäll hos sin moster Christina Söderman. I man­talsläng­den an­teck­na­des han dock ha efterträtt änkefru Kiempe som ägare till gård nr 14 fyra år senare, och efter yt­ter­li­ga­re några år hade han även blivit ägare till gård nr 15.

Fas­tig­he­ten kom därefter att benämnas nr 14-15 i 1:a kvarteret, och efterhand torde ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Dandernell där få hjälp i arbete av sina fyra äldsta söner, varav i varje fall två skulle fortsätta i yrket. Carl Gustaf Dandernell etablerade sig senare som ka­kel­ugns­ma­ka­re i Lindesberg. Carl Olof Dandernell fick emellertid lämna jordelivet den 13 maj 1828, och i den mycket svårtydda boupp­teck­ning­en har det i varje fall bland till­gång­ar­na, förutom gården nr 14-15 i 1:a kvarteret, gått att tycka sig se en tämligen omfattande för­teck­ning över in­ne­lig­gan­de lager av krukkärl. Av detta har det dock tyvärr inte gått att uttyda mer än ett antal krukor, skålar och nattkärl (pottor). Med lite god vilja går det dessutom bland till­gång­ar­na se diverse ka­kel­for­mar samt möjligen kakel till kakelugnar.

Verk­sam­he­ten togs därefter över av sonen Johan Jacob Dandernell, född den 13 maj 1800 i Köping, vilken både hade gått i lära samt arbetat som gesäll vid faderns verkstad. Förutom hustru och barn ingick därefter några gesäller och lärlingar i hushållet, men tiden som ka­kel­ugns­ma­ka­re blev väldigt kortvarig för Johan Jacob eftersom han avled redan den 26 januari 1837.

Endast lite drygt ett år senare hade även hans tre min­derå­ri­ga barn fått lämna jordelivet. I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter J J Dan­der­nells frånfälle upptogs som tillgångar bland annat gården nr 14-15 i 1:a kvarteret, kruk­makar­verk­stad och ett stort lager av krukkärl samt dessutom åtskilliga brända och obrända käril.

Året efter makens död gifte J J Dan­der­nells änka om sig med gesällen Nils Andersson, vilken därmed kunde tillträda som ny ka­kel­ugns­ma­ka­re vid denna gård. Andersson skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha blivit född den 28 oktober 1814 i Lekåsa socken i dåvarande Skaraborgs län, men möjligen kan den 8:e i stället ha varit den rätta fö­del­se­da­gen. I varje fall fanns det enligt denna för­sam­lings födelsebok en gosse med detta namn som blev född just denna dag. Till Dan­der­nells vid gård nr 14-15 i Köping kom gesäll Andersson år 1837, och då närmast från Stockholm.

Efter att följande år ha ingått i äktenskap med änkefru Dandernell blev han som kakel- ugnsmakare ägare till gård nr 14-15. Hos makarna kom det därefter att vara en hel del gesäller och lärlingar bosatta, och detta kan möjligtvis tyda på att Andersson drev en tämligen stor verksamhet.

Andersson blev änkeman 1864, och i hustruns boupp­teck­ning upptogs en hel del möbler fördelade på olika utrymmen i fas­tig­he­ten, till exempel ett rum som benämndes mästarens rum och vidare matrummet, köket, ba­gar­stu­gan, salen en trappa upp, kammaren inom salen, vinden samt ge­säll­kam­ma­ren och verkstaden. Bland övriga tillgångar upptogs till exempel verk­stads­in­ven­ta­ri­er som diverse formar, skivor, mortlar och kvarnar. Dessutom under arbete varande ka­kel­ugns­ma­kar­gods samt som färdigt arbete kärl och kakel.

Den 1 september 1869 fick ka­kel­ugns­ma­ka­re Nils Andersson följa sin hustru i graven, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar, förutom gården och tomterna nr 14 0ch 15 inom stadens 1:a kvarter, bland annat en stor mängd så kallat kruk­ma­kar­gods som 5 flata kakelugnar, 8 runda kakelugnar, 1 rund vit kakelugn, 59 dussin kannfat, 62 dussin små fat och tallrikar, 205 stycken kannkrukor, 364 stycken blomkrukor, 260 stycken muggar och spilkummar, 16 stycken diverse krus och krukkärl samt diverse obrända kärl. Efter att det bedrivits kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het vid denna gård sedan i varje fall 1700-talets första år torde den i samband med Anderssons hädanfärd ha upphört.

Återvänder så till 1700-talet. Johan Bengtssons äldsta son Peter Söderman, född den 23 februari 1725, som gick i lära hos sin far och även arbetade som gesäll där och hos Carl Kiempe, lämnade för­äld­ra­hem­met omkring 1754 för att till­sam­mans med hustru och några lärlingar få sitt hem vid gård nr 95 i 2:a kvarteret. Några uppgifter om var denna fastighet var belägen har inte gått att få fram, förutom att det var efter Stora Gatan. Efterhand skulle det även ingå några gesäller i hushållet, men redan den 8 februari 1761 fick kruk­ma­kar­mäs­ta­re Peter Söderman lämna jordelivet. Som tillgångar i hans boupp­teck­ning har det bland annat gått att se gården nr 95 samt verkstaden med tre drejskivor. Under några år drev änkan rörelsen vidare, men därefter torde denna verksamhet ha upphört.

Olof Fernström skall ha blivit född 1712 i Färna, Skinnskat­te­bergs socken. Från omkring 1745 har han till­sam­mans med hustru samt gesäller och lärlingar gått att träffa på som kruk­ma­kar­mäs­ta­re vid gård nr 107 i Köpings 3:e kvarter. Detta torde kunna motsvara un­ge­fär­li­gen dagens Stora gatan 20, vid denna gatas korsning med Präst­gärds­ga­tan. Liksom många av sina kollegor fick inte heller Olof Fernström något långt liv, utan det upphörde den 30 november 1756. Under några år drev änkan rörelsen vidare med hjälp av några gesäller och lärlingar.

1759 blev det giftermål med en av gesällerna, nämligen Eric Billstedt, vilken därmed blev ny kruk­ma­kar­mäs­ta­re vid denna gård. Billstedt var född den 3 oktober 1729 i Arboga, och i denna stad kom han även i lära hos krukmakare Olof Hedenström. Omkring 1756 kom han som gesäll till Olof Fernström i Köping, och efter giftermål med dennes änka drev han kruk- och ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­sen vidare med hjälp av gesäller och lärlingar under lång tid. Efter 1780 fick dock gården be­näm­ning­en nr 206 i 4:e kvarteret. Billstedt torde ha bedrivit en tämligen betydande verksamhet, och enligt uppgift skall han ha levererat kakelugnar till bland annat Skinnskat­te­bergs herrgård och Ludvika herrgård. Ål­der­man­nen i kruk- och ka­kel­ugns­ma­karäm­be­tet Eric Billstedt avled den 16 oktober 1801.

Anders Norström (Nordström) skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha blivit född den 13 december 1772 i Munktorps socken något öster om Köping. Till Billstedt i Köping inflyttade han 1787, och där blev det arbete, först som lärling och sedan som gesäll, fram till mästarens frånfälle. Norström fick ärva sin ar­bets­gi­va­re, och 1802 kunde han som ka­kel­ugns­ma­ka­re flytta in vid gård nr 206 till­sam­mans med sin hustru samt några gesäller och lärlingar. Redan den 14 mars 1813 fick emellertid Anders Norström lämna detta jordeliv.

Näste ka­kel­ugns­ma­ka­re vid denna gård blev Anders Ham­mar­ström, och detta genom sitt giftermål med en dotter till Norströms hustru. Ham­mar­ström kom till världen den 12 augusti 1782 i Ramnäs socken, och lär­lings­ti­den till­bring­a­des i Eskilstuna. Som gesäll kom han 1809 till Köping, där han som ka­kel­ugns­ma­ka­re kunde ta över vid gård nr 208 efter Norströms frånfälle. Tiden som ka­kel­ugns­ma­ka­re blev emellertid väldigt kortvarig för Anders Ham­mar­ström, eftersom han avled redan den 9 maj 1819. I den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en benämndes fas­tig­he­ten som nr 205 i 4:e kvarteret, vilken var belägen alldeles intill nr 206. Vidare bland till­gång­ar­na upptogs under rubriken Fär­dig­gjordt ka­kel­ugns­mak. arbete en hel del poster, vilka tyvärr inte varit möjligt att tyda i sin helhet. I varje fall går det bland de olika artiklarna se krukor, skålar, tallrikar, spilkummar, muggar, soppskålar med lock, nattkärl samt två stycken oglaserade kakel- ugnar.

Redan följande år hade änkan gift om sig med en gesäll, och därmed kom det tämligen omgående en ny ka­kel­ugns­ma­ka­re till gården. Olof Olsson Hedberg såg dagens ljus för första gången i Hedemora den 16 maj 1784. Tretton år gammal kom han som lärling till Johan Wikström i Arboga, och där skulle han sedan arbeta som gesäll under tämligen lång tid. Som änkeman blev det till­sam­mans med en son flytt till Köping 1819 och giftermål med Ham­mar­ströms änka följande år. Till­sam­mans med hustru och barn samt efterhand ett rätt stort antal gesäller och lärlingar kunde Hedberg därmed etablera sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid gård nr 206. I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter hustruns död 1838 går det som tillgångar se bland annat gård och tomt nr 206 vid Stora gatan samt verk­sta­dens tillbehör och färdig-gjordt ka­kel­ugns­ma­kar­ar­be­te.

Den 28 december 1856 fick ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Olof Hedberg följa sin hustru i graven, och i hans boupp­teck­ning går det, förutom gård och tomt nr 206½, bland tillgångarna se Lager af ka­kel­ugns­ma­ke­ri och verkstad. Dessutom fanns en fordran hos Gisslarbo bruk, möjligtvis avseende levererade kakelugnar.

Sonen Wilhelm Alfred Hedberg, född den 27 juli 1823, hade arbetat som gesäll hos fadern, och efter dennes död tog Wilhelm över som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid denna gård. Ar­bets­styr­kan var fort­sätt­nings­vis tämligen stor även sedan sonen tagit över. 1860 angav Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser att det fanns fyra gesäller och en lärling i hans tjänst.

Fram till 1885 utgjordes ar­bets­styr­kan av två personer, men tre år senare hade Hedberg försvunnit ur dessa handlingar. Detta troligtvis beroende på att han 1882 utnämndes till rådman i staden, och därefter hu­vud­sak­li­gen ägnade sig åt denna befattning.

Rådmannen och kaklugns­ma­ka­ren Wilhelm Hedberg gick ur tiden den 18 mars 1899. Någon kruk- eller ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het torde därefter inte ha bedrivits vid denna gård.

Återvänder så ännu en gång till 1700-talet.

Petter Åhlström föddes den 4 januari 1739 i Köping, och under perioden 1754-1760 gick han i lära hos Olof Fernström i denna stad. Där arbetade han därefter som gesäll fram till 1763 då mäs­tar­vär­dig­he­ten erhölls. Till­sam­mans med hustru samt några gesäller och en lärling blev han då bosatt vid gård nr 110 i 3.e kvarteret. Be­teck­ning­en skulle senare, långt efter Åhlströms död, ändras till nr 207 i 4:e kvarteret. Dess placering torde ha varit vid nuvarande kvarteret Runa, med gatuadress Hum­le­gårds­ga­tan 4 al­ter­na­tivt Präst­gärds­ga­tan 19. Kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Petter Åhlströms liv slutade på ett våldsamt sätt den 12 mars 1773.

Peter Södermans yngre bror Johan Söderman, född den 25 september 1731 i Köping, fick komma i lära hos styvfadern Carl Kiempe och arbetade även som gesäll hos honom liksom hos sin syster Christina Söderman. Förutom ett kortvarigt besök i Arboga under 1760-talet blev han kvar i Köping, och 1775 kunde han som kruk­ma­kar­mäs­ta­re till­sam­mans med nybliven hustru samt några gesäller och lärlingar bosätta sig vid gård nr 110 i 3e kvarteret, alltså där Ahlström tidigare hade varit bosatt. Som tidigare nämnts skulle gården senare benämnas nr 207/208 i 4:e kvarteret. Efter en tids tärande sjukdom fick kruk- och ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­ren Johan Söderman lämna jordelivet den 26 april 1795.

Två år senare gifte änkan om sig med gesällen Johan Liljegren, vilken därmed kunde ta över som kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re vid denna gård. Han skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha varit född den 6 maj 1765 i Eksjö, och som gesäll kom han vid 1790-talets början från Stockholm till Eskilstuna, varifrån han samma år som Johan Söderman avled flyttade till dennes verkstad i Köping. Förutom hustrun ingick därefter även hennes två söner i hushållet, varav den äldre Carl Olof arbetade som gesäll hos styvfadern. Krukmakare Johan Liljegrens tid här på jorden blev inte heller det särskilt långvarigt, utan det avslutades den 18 januari 1806.

Änkan drev därefter rörelsen vidare med hjälp av sonen Carl Olof Söderman, vilken var född den 19 december 1785 i Köping. Lär­lings­ti­den gjordes hos styvfadern Johan Liljegren, och där blev det även arbete som gesäll, vilket fortsatte sedan modern som änka för andra gången tagit över verkstaden. Efter moderns frånfälle 1820 kunde så Carl Olof Söderman ta över som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid gård nr 208. Efterhand skulle tre av de fem sönerna arbeta som gesäller hos fadern, och dessutom ingick även en lärling i hushållet.

Ingen av sönerna tog dock över verk­sam­he­ten efter sin fars död den 14 juni 1857, och följande år fick gården en ny ägare, emellertid ingen som ägnade sig åt kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se. I C O Södermans boupp­teck­ning upptogs som tillgångar, förutom gård nr 208 i Köpings stads 4:e kvarter, bland annat under rubriken Werkstads Saker diverse kakel och simsformar.

Anders Andersson Lind kom till världen den 24 november 1744 i Köping och omkring femton år gammal började han i lära hos krukmakare Olof Fernström. Därefter blev det en tid som gesäll hos Petter Åhlström innan det som tjugoåring var dags att ge sig ut på ge­säll­vand­ring. Ett första besök gjordes i Arboga och därefter följde Örebro och senare bland annat Sala, Stockholm, Gävle och Vadstena innan han vid 1770-talets början återvände till Köping.

Där blev det 1774 giftermål och bosättning hos svär­för­äld­rar­na vid gård nr 102 i 2:a kvarteret. Denna gård skulle senare få be­teck­ning­en nr 195/196 i 4:e kvarteret. En nutida gatuadress borde kunna vara un­ge­fär­li­gen Stora gatan 19. Samma år torde Lind ha blivit mästare, och hos familjen fanns det därefter även några gesäller bosatta.

Lungsot var tidigare en vanlig dödsorsak, inte minst bland kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re, och det var detta som ändade ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Anders Linds liv den 21 mars 1784. I ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgång gården nr 195 belägen i 4:e kvarteret vid Stora gatan, samt bland annat verkstaden med dess till­hö­rig­he­ter och färdig giordt arbete. Under en tid drevs verkstaden vidare av änkan med hjälp av gesällen Lars Ekegren, men efter att det blivit giftermål mellan de två flyttade de 1787 till Arboga, där maken drev en kruk­ma­kar­rö­rel­se.

Någon kruk- eller ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het vid gård nr 195/196 har därefter inte gått att se förrän Carl Broman, efter giftermål med en dotter till Anders Lind och dennes hustru, bosatte sig där 1796. Broman var född den 11 mars 1770 i Bro församling, Stockholms län, och hade gått i lära i Sigtuna. Som gesäll kom han till Köping första gången 1791. Därefter blev det några år i Arboga och Västerås innan han 1795 återigen anlände Köping, denna gång som gesäll hos C O Dandernell.

Följande år blev det giftermål med en dotter till Anders Lind och dennes hustru. Därigenom fick han möjligt att etablera sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid gård nr 196, där det förutom hustru och barn även skulle ingå några gesäller och lärlingar i hushållet. Också ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Carl Broman fick lämna jordelivet på grund av lungsot, och för hans del skedde det den 2 juni 1812, endast några dagar innan hustruns frånfälle. Boupp­teck­ning­ar­na efter makarna är båda upprättade med en handstil som till största delen inte varit möjlig att uttyda för un­der­teck­nad. Bland Werk­stads­in­ven­ta­rum går det i varje fall se tre stycken drejskivor samt ka­kel­for­mar. Krukkärlen är tämligen noggrant för­teck­na­de, men tyvärr omöjliga att iden­ti­fi­e­ra förutom några poster med fat, krukor och blomkrukor. En kort tid drevs verkstaden av Anders Ham­mar­ström, men när denne redan ett år senare fick möjlighet att ta över vid gård nr 206, återvände han dit. Något kruk- eller ka­kel­ugns­ma­kar­folk har därefter inte gått att träffa på vid gård nr 196.

Olaus Åberg Andersson var född den 1 februari 1814 i Malmö och i denna stad kom han femton år gammal i ka­kel­ugns­ma­kar­lä­ra. Som gesäll flyttade han omkring fem år senare möjligtvis till Stockholm. Det var i varje fall därifrån han angavs komma när Västerås blev den nya hemorten 1835. Följande år gick färden vidare till Köping, där det blev arbete hos Olof Hedberg, och efter yt­ter­li­ga­re fyra år giftermål med dennes dotter. Paret valde 1842 att bosätta sig vid gård nr 79 i 2:a kvarteret, där ka­kel­ugns­ma­ka­re Andersson giss­nings­vis byggde upp en verkstad. I varje fall kom det förutom hustru och barn att ingå en del gesäller och lärlingar i hushållet.

Upp­skatt­nings­vis kan gården ha funnit i det nuvarande kvarteret Fjolner, det vill säga mellan Stora gatan, Västra Långgatan, Nygatan och Sveavägen. Familjen lämnade dock Köping år 1851 för att flytta till Falun, där Olaus Andersson drev en verksamhet med till­verk­ning av kakel till kakelugnar samt krukkärl fram till sin död den 7 augusti 1891.

Den som tog över vid gård nr 79 efter Andersson var Per Aron Lundblad, vilken hade kommit till världen den 29 mars 1825 i Köping. Sexton år gammal kom han i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Nils Andersson i hemstaden, och där arbetade han även som gesäll fram till 1848 då det blev flytt till Stockholm. Innan han två år senare återvände till Köping hade det även hunnits med kortare besök i Örebro och Sala. I Köping blev det 1851 giftermål, och samtidigt kunde Lundblad som ka­kel­ugns­ma­ka­re ta över verk­sam­he­ten vid gård nr 79.

Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser skulle han under åren ha haft en till två gesäller i sin tjänst samt några lärlingar. På grund av sjukdom som medförde vistelse till sängs kunde dock inte ka­kel­ugns­ma­ka­ren själv delta i verk­sta­dens arbete, och under de senare åren torde det inte ha bedrivits någon verksamhet där över­hu­vud­ta­get. Per Aron Lundblad avled den 6 februari 1875.

Ef­ter­trä­da­re blev Johan Erik Zet­ter­ström, som var född den 20 november 1837 i Köping. Sjutton år gammal kom han i arbete hos Nils Andersson, och där fick han även lära sig ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket. Som gesäll blev det nio år senare en flytt till P A Lundblad vid gård nr 79. Efter att 1866 ha ingått i äktenskap bosatte han sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re på annan plats i staden till­sam­mans med hustrun och några lärlingar. Giss­nings­vis ar­ren­de­ra­des då Lundblads verkstad, eftersom denne var sjuklig och inte själv kunde sköta den. Efter Lundblads hädanfärd fortsatte Zet­ter­ström att driva denna verksamhet fram till sin egen död den 6 augusti 1885. Troligtvis bedrevs därefter inte något kruk- eller ka­kel­ugns­ma­kar­hant­verk vid denna gård.

Nils Johan Skog såg dagens ljus för första gången den 16 juni 1849 i Kung Karls (Karlskyrka, Kungsörs) församling. Som lärling kom han sexton år gammal till Lundblad/Zet­ter­ström i Köping, men efter giftermål blev han till­sam­mans med hustrun och efterhand även barn bosatt på annan plats i staden. Giss­nings­vis arbetade han även fort­sätt­nings­vis hos Zet­ter­ström. Enligt uppgifter på en in­ter­netsi­da skall Skog år 1889 ha startat en ler­va­ru­fa­brik på fas­tig­he­ten Hagaberg i Nib­b­les­bac­ke, något sydväst om centrala staden.

Enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser skall han dock ha drivit en rörelse med en anställd redan från omkring 1883. Giss­nings­vis var den anställde Carl Erik Skog, född den 19 maj 1855 i Kung Karls församling, och yngre bror till Nils Johan. Han var i varje fall bosatt till­sam­mans med brodern och dennes familj vid Hagaberg efter att han blivit änkeman. Nils Johan Skog gick ut tiden den 13 maj 1917, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat fas­tig­he­ten i öfra gärdet af Nib­b­le­sjor­den inom Köpings stad, med derå uppförda hus och byggnader benämnd lägenheten Hagaberg samt diverse lerkärl.

Brodern Carl Erik blev kvar vid Hagaberg och möjligtvis drev han rörelsen vidare under en tid. Efter några år an­teck­na­des han dock bland för­sam­ling­ens obe­fint­li­ga, alltså personer utan känd hemvist. Därmed torde han säkerligen ha lämnat Köping.

Säkerligen har det funnits yt­ter­li­ga­re personer i Köping än de redan nämnda, som utövat ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket genom upp­sätt­ning och re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. Begränsar mig i denna do­ku­men­ta­tion till att endast kortfattat nämna två av dessa.

Karl Bernhard Böckert var född den 3 december 1847 i Helsing­borg, men en stor del av de yr­kes­verk­sam­ma åren till­bring­a­des i Stockholm. Efter tiden i hu­vud­sta­den anlände Böckert till Köping 1889. Nio år senare blev dock Lundby i Göteborg ny bostadsort. Karl Johan Kjellén kom till världen den 24 maj 1859 i Eskilstuna, och i denna stad arbetade han även som ka­kel­ugnma­ke­ri­ar­be­ta­re.

År 1917 flyttade kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­ren Sven Magnusson in vid Hagaberg till­sam­mans med sina barn, och torde då giss­nings­vis ha tagit över driften vid verkstaden där. Han var född den 23 februari 1860 i Hoby (Bräkne-Hoby), Blekinge. Efter lär­lings­tid i Karlshamn arbetade han som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll på olika platser i landet, bland annat i Kalmar, Jönköping, Habo och Örebro. På sistnämnda ställe bildade han familj, men blev där även änkeman. Senare var han en kort tid vid Backa Sten­kärls­fa­brik i Vedevåg och därefter i Arboga, där han var bosatt vid Kristi­ne­berg och då troligtvis ar­ren­de­ra­de A G Anderssons verkstad av dennes änka.

Vid Hagaberg blev Sven Magnusson därefter kvar fram till sitt frånfälle den 1 februari 1926. Bland till­gång­ar­na i hans boupp­teck­ning går det att se lägenheten Hagaberg samt fyra drejskivor, en lerkran, en blom­kruks­press, diverse krukformar och ett parti färdiga blomkrukor. Under några år vid 1920-talets slut fanns drejaren Torvald Alexander Haraldsson bosatt vid Hagaberg, och ar­ren­de­ra­de då möjligen verkstaden av Magnussons arvingar. Redan 1928 flyttade han emellertid vidare till arbete som krukmakare på annan plats i landet.

Karl Olof Gud­munds­son, föddes i Gävle den 6 juni 1886. Eftersom han tämligen tidigt kom att tituleras fa­jans­ar­be­ta­re kan man förmoda att han tidigt fick arbete vid någon av ler­kärls­fa­bri­ker­na, giss­nings­vis Bobergs. Som nygift 1909 blev det flytt till Hagaströms keramik i Valbo församling, men sju år senare var det dags att återvända till Gävle. Familjen utökades efterhand och 1918 lämnade de Gävle för Uppsala, giss­nings­vis med Upsala-Ekeby som ar­bets­plats.

Redan följande år flyttade familjen vidare, och då till Motala, där det fanns en ler­kärls­fa­brik vid Hyddmarken. Ett kortvarigt besök blev det därefter vid Töreboda ler­va­ru­fa­brik i Björkängs församling. År 1921 var Gud­munds­son åter i Motala och då som verk­mäs­ta­re, men åtta år senare, alltså 1929, blev Köping den nya hemorten för familjen. För­mod­li­gen hade då Hagaberg inköpts, för det var i varje fall där kruk­ma­ka­ren med hustru och barn blev bosatta.

Nedan­stå­en­de uppgifter har erhållits från Gud­munds­sons dotterson Christer Berggren: Den hu­vud­sak­li­ga pro­duk­tio­nen vid fabriken var blomkrukor, vilka hand­dre­ja­des av blålera hämtad från lertagen i Nib­b­les­bac­ke. Vid fabriken till­ver­ka­des även en hel del hushålls-, nytto- och pryd­nads­gods, som sedan såldes på Hötorgets vin­ter­mark­na­der i Stockholm. Verk­sam­he­ten pågick fram till 1950, då sonen Åke tog över. Han drev rörelsen vidare under de följande tre åren, varefter verkstaden såldes till en ägare som startade upp annan verksamhet i lokalerna. Karl Gud­munds­son avled i Köping 1973, och Åke Gud­munds­son, vilken efter att ha avvecklat verk­sam­he­ten vid Hagaberg började arbeta som drejare hos makarna Yourstone, först i Huddinge och därefter i Halmstad, fick lämna jordelivet i maj 2007 vid en ålder av 89 år.

Vid 1890-talets början flyttade han till Kungsör, där han arbetade som ka­kel­ugns­ma­ka­re fram till 1898, då Köping blev den nya hemorten. Där kom han sedan att vara verksam under lång tid, men när han avled den 29 april 1936 torde han ha dragit sig tillbaka från ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket sedan någon tid tillbaka.

Stort tack till Christer Berggren samt Köpings museum

Sala

Underlaget till denna långt ifrån kompletta do­ku­men­ta­tion över Sala stads kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re har i första hand hämtats från stadens man­talslängd samt försam- lingens kyrkoarkiv, och då fram­förallt dess hus­för­hörslängd.

Enstaka uppgifter har även gått att träffa på i Ellen Raphaels artikel Ka­kel­ugns­ma­ka­re och krukmakare i Sverige från cirka 1700 till 1846, och när det gäller perioden vid 1800- talets senare del har Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser fått bidra med vissa noteringar.

Tyvärr saknas uppgifter om gårds- eller tomt­num­re­ring i man­tals­läng­der­na, och till största del även i hus­för­hörs­läng­der­na. Därigenom har det inte gått att lokalisera var dessa hant­ver­ka­re hade sin hemvist i staden, förutom då i vilket kvarter (södra, östra, norra eller västra) de var inskrivna. Detta har då även medfört att det inte har gått att se om samma fastighet varit bebodd av kruk- eller ka­kel­ugns­ma­ka­re under längre tids-perioder. Det var emellertid vanligt att så skedde, oftast genom att en gesäll gifte sig med en änka eller dotter till en avliden mästare, och därigenom fick möj­lig­he­ter att överta en gård med befintlig verkstad.

I längderna saknas även under vissa perioder, till exempel vid 1700-talets tre första årtionden, till stor del uppgifter om per­so­ner­nas titlar, vilket kan ha medfört att någon eller några av de aktuella hant­ver­kar­na inte har blivit upptäckta. Osäkert när den eller de första kruk­ma­kar­na etablerade sig i Sala, men i man­talsläng­den har det gått att träffa på en

Måns Kru­ko­ma­ka­re från i varje fall 1640-talets tidiga år inskriven i stadens Östra kvarter. Drygt tio år senare an­teck­na­des hans hustru som änka, vilket torde innebära att Måns giss­nings­vis avled vid 1650-talets mitt. I Södra kvarteret an­teck­na­des en krukmakare från 1660-talets början, och hans namn har med viss tvekan gått att uttyda till Erich Hansson.

1674-års man­talslängd anger en Oluf Olufsson boende i Östra kvarteret, och där skulle han bli kvar under de följande fem åren, varefter han an­teck­na­des som avliden. Ungefär samtidigt med Oluf Kru­ko­ma­ka­res hädanfärd kom det en ny krukmakare till Östra kvarteret, och detta i form av Jonas Kru­ko­ma­ka­re. Ef­ter­nam­net har varit svårt att med säkerhet kunna uppfatta, men giss­nings­vis var det Knutsson. Efter 1696 har det dock

inte längre gått att träffa på honom i dessa handlingar, möjligtvis beroende på att det från 1700-talets början och under de följande cirka tjugofem åren till stor del saknas uppgifter om in­ne­vå­nar­nas titlar.

Från 1727 har i varje fall Jonas Boman gått att se som inskriven i Norra kvarteret. I Raphaels artikel an­teck­na­des han dock som död i fattigdom 1740. Drygt tjugo till trettio år senare skulle det i Sala komma att finnas några krukmakare med ef­ter­nam­net Boman, vilka möjligtvis var ättlingar till denne Jonas. Mer om dessa senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Jöns Lundberg, vilken i hus­för­hörsläng­den uppges ha blivit född år 1700, skall enligt Raphaels artikel ha blivit mästare före 1729. Från och med 1731-års man­talslängd fanns han inskriven i Södra kvarteret, och två år senare till­sam­mans med nybliven hustru samt efterhand arbetsfolk som bland annat gesäller och lärlingar. Kruk­ma­kar­mäs­ta­re Jöns Lundberg fick, efter ett för dessa tider långt liv, sluta sina dagar den 29 september 1767.

Ungefär samtidigt med Lundberg fanns det yt­ter­li­ga­re en krukmakare verksam i Södra kvarteret, nämligen Petter Sahlberg. Hus­för­hörsläng­den anger hans födelseår till 1706, och vid 28 års ålder blev han mästare inom kruk­ma­ka­ryr­ket. Från och med 1735-års man­talslängd fanns han tillsamman med nybliven hustru och nyfödd son inskriven i stadens södra kvarter. Efterhand skulle det även ingå någon gesäll i hushållet. Kruk­ma­ka­ren och gar­des­sol­da­ten Petter Sahlberg avled dock den 4 april 1751.

Avsaknaden av gårds- eller tomtnummer i längderna gör det svårt att avgöra var personerna var bosatta i 1700-talets Sala, men giss­nings­vis övertogs Sahlbergs verkstad av kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Lars Jönsson Wadberg. Han skall ha blivit född år 1719, och under 1730-talet har han gått att träffa på som lärling hos Anders Dahlberg i Västerås. Där blev det även arbete som gesäll under en tid, och därefter fort­sätt­nings­vis också hos dennes son Daniel Dahlberg. Till­sam­mans med nybliven hustru kom Wadberg omkring 1746 till Sala, och övertog där efter en tid troligtvis Sahlbergs verksamhet. Tiden som mästare blev emellertid kortvarig för honom, eftersom hans liv ändade redan den 16 november 1749. I ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat En gammal byggning bestående af 2:ne rum på ny­bygg­nads­tomt i Östra Quarteret vid Ringgatan. Där verkar det även ha funnits en verkstad samt brännugn.

Samma år som Lars Wadberg avled kom gesällen Johan Bergman, född 1725, in­flyt­tan­de till gården, och följande år, alltså 1750, gifte han sig med änkan. Möjligtvis drev han verkstaden vidare under några enstaka år, men paret flyttade kort därefter till Östra kvarteret och Bergman kom där att tituleras ar­til­le­rist.

Johan Lindborg skall ha blivit född 1727 i Linde stad (Lindesberg), men oklart när han anlände till Sala. Där ingick han emellertid i äktenskap år 1751, och då hade han erhållit titeln ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re. Makarna kom efter en tid att bli inskrivna vid gård nr 23 i Östra kvarteret, efterhand till­sam­mans med barn samt några lärlingar. Lindborg drev sin rörelse, stundtals med hjälp av någon gesäll, fram till sitt frånfälle den 22 maj 1782, och detsamma gjorde änkan några år efter makens död. På en karta från 1799 finns tomt nr 23 i Östra kvarteret inritad un­ge­fär­li­gen vid nuvarande Träd­gårds­ga­tan 7, men om gård nr 23 var belägen på tomt med samma nummer har inte gått att få bekräftat, men giss­nings­vis var det så. Vid grann­tom­ten nr 24 skulle ka­kel­ugns­ma­ka­re Silfver­berg drygt tio år senare etablera sig och efter honom ka­kel­ugns­ma­ka­re Öfverberg. Möjligtvis använde de sig av Lindborgs gamla verkstad.

Måns Mårten Boman skall enligt uppgift ha blivit född den 19 januari 1722 i Sala, men någon födelsebok att kon­trol­le­ra uppgiften i har inte varit till­gäng­lig. Efter en tid i Mariefred kom han vid slutet av 1730-talet till Sigtuna. Där ingick han i äktenskap och blev även kruk­ma­kar­mäs­ta­re. Sonen Peter, som vid 1780-talet skulle bli mästare i Sala, föddes 1751 och en dotter några år senare. Till­sam­mans med dem kom makarna till Sala omkring 1764, och i detta års man­talslängd fanns familjen inskriven vid stadens södra kvarter.

Vid denna tid hade sonen Peter blivit gesäll, men förutom honom ingick yt­ter­li­ga­re några gesäller och lärlingar i hushållet under åren. Peter skulle dock lämna för­äld­ra­hem­met drygt tio år senare för att till­sam­mans med sin hustru starta upp en egen verksamhet på annan plats i kvarteret. Efter ett för­hål­lan­de­vis långt liv fick kruk­ma­kar­mäs­ta­re Mårten Boman gå till den eviga vilan den 7 april 1784. Möjligtvis drevs rörelsen vidare av änkan under några enstaka år. Hon fanns dock kvar vid Södra kvarteret och Hyttgatan fram till årtiondets slut då hon lämnade staden.

Peter Boman anlände till världen den 23 mars 1751 i Sigtuna, och giss­nings­vis kom han tidigt i arbete hos sin far kruk­ma­kar­mäs­ta­re Mårten Boman. Till­sam­mans med föräldrar och en syster flyttade Peter 1764 till Sala, där han tre år senare blev gesäll, och som sådan skulle han fortsätta att arbeta hos fadern i yt­ter­li­ga­re ett antal år. Efter giftermål 1774 blev det följande år bosättning på annan plats i Södra kvarteret, där det även kom

att finnas inneboende gesäller och lärlingar. Vid denna gård, vilken enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall ha legat vid Trädgårds-gatan, startade ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Peter Boman troligtvis upp en verkstad. Endast några månader efter hustruns frånfälle fick han emellertid följa henne i graven den 6 september 1812.

Carl Fredric Strömstedt blev född den 12 mars 1769 i Sigtuna, och där kom han även i kruk­ma­kar­lä­ra. Osäkert när han anlände till Sala, men 1792 blev det i varje fall giftermål för honom i staden. Vid denna tid arbetade han som gesäll hos Peter Boman, och det verkar även som att han till­sam­mans med hustrun var bosatt i samma fastighet som ar­bets­gi­va­ren. Från omkring mitten av 1790-talet hade Strömstedt fått titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, men bostaden tycks fortfarand ha funnits hos Bomans.

Huruvida han bedrev till­verk­ning i egen verkstad, eller hade möjlighet att använda sig av Petter Bomans är oklart. Eventuellt bedrev han sitt yrke genom upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar. I varje fall anger man­talsläng­den att det ingick en till två lärlingar i hans hushåll vid 1800-talets första år. Om hustrun finns i hus­för­hörsläng­den antecknat att hon avled 1802 på annan ort i samband med att hon avrest med krukkiärl at selja. Om Strömstedt an­teck­na­des 1813 att han var sjuk och näringslös samt tre år senare sjuk och utfattig. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Fredric Strömstedt avled den 29 april 1816.

Pehr Emanuel Silfver­berg föddes år 1769 i Gävle, och där torde han tidigt ha kommit i lära hos sin far som var ka­kel­ugns­ma­ka­re i staden. Till Sala anlände han 1792 från Västerås, och blev efter något år bosatt i Västra kvarteret till­sam­mans med nybliven hustru, samt efterhand två söner. Vid 1800-talets början hade familjen dock etablerat sig vid stadens östra kvarter, och där kom de båda sönerna så småningom i arbete hos fadern, först som lärlingar, men i varje fall den äldre även som gesäll efter lär­lings­ti­den. Ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re Pehr Emanuel Silfver­berg fick emellertid lämna jordelivet den 19 januari 1830 efter en tids sjukdom. I ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat En half Tomt Nybyggare plats på Trägårds gatan af Stadens Östra Qvarter N:o 24.

Sonen ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säl­len Per Ulric Silfver­berg blev därefter ägare till gården, men efter dennes frånfälle år 1841 skall fas­tig­he­ten ha övertagits av ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Eric Öfverlund. Öfverlund var född den 6 juli 1818 i Kungs Barkarö socken, och fjorton år gammal kom han i lära hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Olof Hedberg i när­lig­gan­de Köping. Där blev det även arbete som gesäll fram till 1839, då färden ställdes till Sala. Efter giftermål blev makarna bosatta hos hustruns föräldrar vid ny­bygg­nads­tomt nr 25 i Östra kvarteret och två år senare övertogs fas­tig­he­ten på grann­tom­ten nr 24, alltså den gård där Silfver­berg tidigare varit bosatt.

I hushållet kom det efterhand att ingå några gesäller och lärlingar, förutom de två sönerna, vilka båda drygt trettio år senare blev ka­kel­ugns­ma­ka­re i Hedemora. I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter Johan Eric Öfverlunds hädanfärd den 13 mars 1856, har det förutom fas­tig­he­ten En half ny­byg­ga­re­tomt Plats belägen i denna stads östra qvarter under N:o 24 vid Trägårds Gatan, med den derå varande åbyggnad, bland till­gång­ar­na gått att se En gammal brännugn med skjul belägen på fär­ge­ri­fab­ri­kör Hellmans gavelplats. För­mod­li­gen avses då svär­fa­derns tomt vid när­lig­gan­de nr 25. Dessutom upptogs som tillgångar 3 skock diverse sorters krukkärl (skock=60 st.)samt diverse in­ven­ta­ri­er hörande till ka­kel­ugns­makar­verk­sta­den.

Änkan drev därefter verk­sam­he­ten vidare fram till slutet av 1860-talet med hjälp av gesäller och lärlingar, till exempel skall det enligt Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser år 1857 ha varit fyra gesäller och en lärling i hennes tjänst. Enligt 1799-års karta över staden skall tomt nr 24 i Östra kvarteret ha varit belägen ungefär vid nuvarande Träd­gårds­ga­tan 9, där tomten sträckte sig mot Kål­gårds­ga­tan.

I hus­för­hörsläng­den anges att Johan Friman var född den 26 juni 1792 i finländska Nådendal, samt att när han 1817 till­sam­mans med den blivande hustrun anlände till Sala hade deras tidigare vis­tel­se­ort varit Enköping. I Sala blev paret bosatta vid ny­bygg­nads­tomt nr 19 i Östra kvarteret. Detta skall enligt 1799-års karta vara en tomt vid korsningen mellan Bergs­mans­ga­tan och Träd­gårds­ga­tan och vilken numera har ga­tu­a­dres­sen Träd­gårds­ga­tan 12. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Friman fick dock inget långt liv, utan det slutade redan den 16 mars 1826.

Johan Eric Holmberg såg dagens ljus för första gången den 9 januari 1801 i Strängnäs. Vid sexton års ålder flyttade han till Västerås för att komma i kruk­ma­kar­lä­ra och därefter blev det även en tid i Stockholm. När han 1827 anlände till Sala skall tidigare vis­tel­se­ort enligt hus­för­hörsläng­den ha varit Enköping. I Sala blev det giftermål med Frimans änka redan samma år som han anlände dit, och därmed kunde Holmberg etablera sig som ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re vid gård nr 19. Detta varade dock under väldig kort tid, eftersom han avled redan den 7 oktober 1829. I ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat ny­bygg­nads­tomt nr 19 med åbyggnad i Östra kvarteret.

Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser visar att änkefru Holmberg drev rörelsen vidare även efter sin andra makes död och denna handling anger att hon hade två gesäller i sin tjänst fram till och med 1854. Fyra år senare avled även hon, och i hennes boupp­teck­ning beskrevs fas­tig­he­ten på detta sätt: Ny­byg­ga­re­plats med gammal åbyggnad, belägen i Stadens östra qvarter under nr 19 och 49 i hörnet af Bergsmans- och Träd­gårds­ga­tor­na.

Pehr Engqrantz kom till världen den 24 december 1844 i Fuglie socken i dåvarande Malmöhus län, men då med ef­ter­nam­net Hansson. Fjorton år gammal blev det dags att lämna för­äld­ra­hem­met, och tre år senare kom han i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i Malmö. 1864 blev det namnbyte till Engqrantz, och troligtvis skedde detta i samband med ge­säl­lut­näm­ning­en. Som sådan kom han två år senare till Askersund och 1870 anlände så gesäll Engqrantz till Sala, där det tämligen omgående blev giftermål med en flicka från staden.

Till att börja med fick paret sin bostad hos änkefru Öfverlund vid tomt nr 24 i stadens östra kvarter, och möjligtvis ar­ren­de­ra­des under en tid hennes verkstad. Något an­märk­nings­värt är det emellertid att det var hustrun som i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från och med 1869 angavs som ägare till en ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se i staden. Tre år senare hade dock Engqrantz inträtt i denna roll. Makarna, till­sam­mans med barn samt två gesäller var då bosatta vid nybygge nr 27. En senare benämning var nr 93 Östra kvarteret och ännu något senare Bokaren nr 9.

Även denna tomt ser ut att ha varit belägen vid korsningen mellan Bergs­mans­ga­tan och Träd­gårds­ga­tan, men på motsatt sida av Träd­gårds­ga­tan i jämförelse med Frimans tomt. En nutida gatuadress kan vara Träd­gårds­ga­tan 27 och där tomten sträckte sig efter Bergs­mans­ga­tan mot Kål­gårds­ga­tan. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Pehr Engqrantz fick lämna jordelivet den 3 december 1909, och i den ef­ter­föl­jan­de boupp­teck­ning­en upptogs som tillgångar bland annat Gårdane n o 93 vid Trädgårds-, Bergsmans- och Kål­gårds­ga­tor­na i Sala Stads Östra qvarter samt diverse ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­ty­ger.

Hörnet mellan Bergs­mans­ga­tan och Träd­gårds­ga­tan var tydligen en populär plats att etablera en ka­kel­ugns­makar­verk­sam­het på, i varje fall skulle Carl Olof Malmgren komma att bedriva en tämligen stor rörelse där. Han var född den 6 april 1849 i Uppsala, där fadern ägde en betydande ka­kel­fa­brik.

Giss­nings­vis hade Carl Otto tidigt kommit i arbete hos sin far, men tjugo år gammal lämnade han för­äld­ra­hem­met för att i stället bosätta sig i Sala. Även här väcker upp­gif­ter­na i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser en viss förundran, eftersom det är fadern Johan Eric Malmgren (eller möjligtvis brodern med samma namn) i Uppsala som anges som ägare till en ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se i Sala. Två år senare står dock Carl Otto som rö­rel­seid­ka­re, med till att börja med endast en anställd arbetare. Antalet skulle emellertid öka till att bestå av tre till fyra personer.

Verk­sam­he­ten kom att etableras vid nybygge nr 28, vilken senare fick be­näm­ning­en nr 94 i Östra kvarteret och därefter Pott­brän­na­ren nr 1. En nutida gatuadress tycks vara Träd­gårds­ga­tan 19A, med en tomt som sträckte sig längs efter Bergs­mans­ga­tan mot Kål­gårds­ga­tan. Efter en tid bildade Malmgren familj, och i hushållet kom det även att ingå både gesäller och lärlingar.

Från omkring 1882 och tre år framåt ar­ren­de­ra­des fabriken av herrarna D J Forssell och P J Sörling, men den 15 september 1890 fanns emellertid en annons med följande lydelse införd i Dagens Nyheter:

Genom frivillig auktion som hålles å stället Onsdagen den 1 in­stun­dan­de Oktober kl. 2 e .m., låter Fabrikören C. O. Malmgren, i anseende till försvagad helsa, försälja gården nr 28 i hörnet af Bergsmans- och Träd­gårds­ga­tor­na i Sala stads Östra qvarter, utgörande till sammans 1 3/16 ny­byg­ga­re­tomt­plats och ½ bergsmanstomtplats. Denna gård som allt sedan år 1869 varit och ännu är använd till kakelfabrik, är försedd med följande åbyggnader:

1:o) Boningshus, inredt till 6 rum och 2 kök;

2:o) Verk­stads­bygg­nad , inredd till en större verkstad i 2 våningar med blyugn och 1 rum för qvarnar och kross;

3:0) Boningshus, inredt till 5 rum jemte brygghus; varande dessa 3 byggnader sam­man­häng­an­de;

4:0) Hus för en större rund brännugn med 8 eldkast, gla­sur­verk­stad och 1 kontorsrum;

5:0) Ett stenhus i 2 våningar, ännu ej fullt färdigt, kan lämpas så väl till boningshus som för fa­briks­drif­ten; i förra fallet lämnande 10 stora och ljusa rum;

6:o) En ut­hus­bygg­nad af sten, inredd till stall, vedbodar, hemlighus och skulle;

7:o) Två källare, 1 under verk­stads­bygg­na­den och 1 ofvan jord. Husen, som till större delen äro nybyggda, befinna sig i mycket godt stånd och äro brand­för­säk­ra­de för 18,000 kr. Gårds­pla­nen är delad i en förgård, apterad till trädgård, och en bakgård, hvardera med egen inkörsport. En blifvande köpare skall vara beredd att ställa säkerhet för ¼ af köpeskillingen. Öfriga köpevilkor tillkännagivas vid utropet. — Sala stads Auktionskammare den 12 september 1890. Axel Rydin.

Någon fortsatt ka­kel­ugns­ma­ke­ri­verk­sam­het tycks det dock inte ha blivit vid denna gård, utan i stället skulle den komma att bebos och ägas av en bryggare. Carl Otto Malmgren återvände till Uppsala till­sam­mans med sin hustru år 1896.

Enligt an­teck­ning­ar i hus­för­hörsläng­den skall Carl Axel Wahlberg ha blivit född den 25 maj 1816 i Vadstena, men i för­sam­ling­ens födelsebok har han inte gått att återfinna. Som gesäll var han i varje fall verksam i Göteborg, Eskilstuna och Gävle innan han 1852 flyttade till Vika i Dalarna med familjen, året efter blev det flytt till Hedemora. 1854 flyttade Wahlberg med hustru och barn till Sala.

Huruvida denne ka­kel­ugns­ma­ka­re bedrev någon till­verk­ning är osäkert, utan möjligtvis utövades yrket genom re­pa­ra­tio­ner och upp­sätt­ning av kakelugnar. I Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser fanns han dock från och med 1855 re­gi­stre­rad med en rörelse vid vilken ar­bets­styr­kan två år senare utgjordes av tre gesäller, en lärling och en arbetare. Familjen lämnade emellertid Sala år 1874 för att i stället bosätta sig i Skutskärs socken, och där var ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Axel Wahlberg bosatt fram till sitt frånfälle den 15 april 1895.

Per Johan Sörling var född den 17 december 1847 i Valbo socken, Gäst­rikland. Till­sam­mans med föräldrar och syskon blev det vid tretton års ålder flytt till Brunn i Hedesunda socken. Efter att ha bildat familj flyttade han till­sam­mans med hustru och dotter till Uppsala, där han som gesäll fick arbete på Forsstén, Forssell & Co:s kakelfabrik.

En av delägarna till denna ka­kel­fa­brik var hans kusin Olof Forssell, och det fanns för övrigt många kopplingar till ka­kel­fab­ri­ka­tion hos Per Johan Sörling. Till exempel drev en av hans bröder en ka­kel­fa­brik hemma i Hedesunda, och en annan bror, Lars Herman Sörling, ägde till­sam­mans med svågern Carl Wilhelm Forssell under en tid en ka­kel­fa­brik i Gävle. Dessa båda herrar skulle även bedriva en verksamhet i Sala, men mer om detta senare i do­ku­men­ta­tio­nen. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Per Johan Sörling lämnade Uppsala år 1882 till­sam­mans med hustru och barn, som då hade blivit två till antalet, för att flytta till Sala. Hans första tid i staden går det att få en upp­fatt­ning om genom en notis i Norrlands-posten från den 12 april 1882: Herr D. R. Forssell från Gefle och herr P. J. Sörling från Upsala hafva för 3 år arrenderat Malm­grens­ka ka­kel­fa­bri­ken i Sala, hvilken de komma att drifva under firma Sörling och Forssell.

Den D R Forssell som nämns i notisen var bror till den C W Forsell som förekommer längre ned i texten. Omkring fyra år senare var Sörling re­gi­stre­rad i Kom­mers­kol­le­gi­ums

fa­briks­be­rät­tel­ser med en verksamhet vid vilken det fanns fyra med­ar­be­ta­re. Möjligtvis hade då fab­ri­ka­tio­nen startats upp vid den lerkärls- och ka­kel­fa­brik, belägen vid korsningen mellan Ringgatan och Agué­li­ga­tan (tidigare Berg­mäs­ta­re­ga­tan), som skulle komma att drivas av honom under en tid.

P J Sörling försattes dock i konkurs 1892, och efter diverse ekonomiska turer blev fadern, kvarn- och sågägaren Lars Petter Sörling ägare till fabriken till­sam­mans med Erik Lund, båda från Brunn i Hedesunda. Något om ef­ter­föl­jan­de auktion samt be­skriv­ning av bygg­na­der­na på tomten går att ta del av i den kungörelse som pub­li­ce­ra­des i Post- och Inrikes Tidningar den 17 augusti 1893.

Kungörelse. Genom exekutiv auktion som förrättas å Rådhuset här i staden onsdagen den 13 nästinstun­dan­de September klockan 10 före middagen, kommer att till den högst­bju­dan­de försäljas den P. J. Sörlings kon­kurs­mas­sa samt Erik Lund och L. P. Sörling tillhöriga gården N:ris 169 och 170 enligt 1890 års num­mer­ord­ning vid Berg­mäs­ta­re- och Ring­ga­tor­na i Sala stads vestra qvarter. Till gården, som är för bevilling taxerad till 32,000 kronor och vid verkställd upp­skatt­ning värderats till 26,000 kronor, höra följande byggnader, till­sam­mans brand­för­säk­ra­de för 31,000kronor.

1:o) Boningshus, beläget vid Berg­mäs­ta­re­ga­tan, af timmer och reveteradt med tegel, under tak af asfaltpapp samt in­ne­hål­lan­de förstuga, tambur, 1 verandarum, 1 kök, 4 rum med eldstäder och 2 kontor i nedra våningen samt 1 kök, 4 rum med eldstäder och 2 kontor i vindsvå­ning­en.

2:o) Fa­briks­bygg­nad för till­verk­ning af kakel, uppförd i 2 våningar af s.k. gjutmassa, under tak af asfaltpapp samt in­ne­hål­lan­de 2 källare, 2 brännugnar, 2 arbetsrum och 2 ma­gasins­rum.

3:o) Trätt- och bagarstuga, af timmer och reveterad med tegel, under tak af asfaltpapp, in­ne­hål­lan­de 2 källare och 2 rum, deraf det ena med pannmur och bakugn.

4:o) Ut­hus­bygg­nad af stolpvirke och bräder, under tak af tegel samt inredd till stall för 2 hästar, 2 vedbodar, 1 matbod, skullar, afträde och spill­nings­rum. De hvilka hafva fordran, som bör ur egendomen gäldas, eller annan rätt, som skall vid auktionen iakttagas ega att dervid sin rätt bevaka. Sala den 10 augusti 1893. På Över­ex­e­ku­tor Embetets vägnar: Otto Josephson.

En notis i West­man­lands Läns Tidning från den 23 september 1893:

Sålda fas­tig­he­ter. Å exekutiv auktion d. 13 d:s inropades fabrikör L. P. Sörlings kon­kurs­mas­sa tillhöriga ka­kel­fa­brik och hus i Sala för 10,000 kr. af nämn­de­man­nen E. Lund från Brunn i Hedesunda. Gårdarna voro be­vil­lings­tax­e­ra­de för sam­man­lagdt 30,000 kr.

Två år senare, eller närmare bestämt den 11 maj 1895 fanns följande notis införd i Sundsvalls Tidning:

Såld ka­kel­fa­brik. Lands­tings­man­nen Erik Lund i Brunn i Hede-sunda har, enligt Sala Allehanda, sålt Sörlingska ka­kel­fa­bri­ken i Sala för 13,000 kr. till gross­hand­la­ren J. Röst i Sundsvall. Fa­briks­rö­rel­sen kommer att fort­fa­ran­de drifvas af nuvarande in­ne­hafvar­ne hrr Sörling och Forssell

Röst tid som ägare till ka­kel­fa­bri­ken blev dock inte långvarig, för nästan exakt ett år senare, nämligen den 15 maj 1896, var denna annons införd i Dagens Nyheter: En i full gång varande ka­kel­fa­brik i Sala med in­ven­ta­ri­er, nödiga byggnader och i öfrigt i godt stånd, säljes billigt, om snar uppgörelse sker med J. Röst, Sundsvall.

Huruvida Röst fick sin ka­kel­fa­brik såld är osäkert, men giss­nings­vis var det denna fabrik som omnämndes i en notis i Svenska Dagbladet den 30 juli 1897: Konkurser i landsorten, enligt rapport från Stockholms köp­manna­för­e­ning. Den 29 juli: Sala Nya ka­kel­fa­brik, Sala.

Återvänder så till hrr Sörling och Forssell. Per Johan Sörlings bror Lars Herman Sörling drev till­sam­mans med Carl Wilhelm Forssell, vilken var gift med en syster till bröderna Sörling, en kakel- och ler­kärls­fa­brik i Gävle. L H Sörling i sin tur var gift med en syster till C W Forssell, så det var täta band mellan familjerna. Efter att fabriken i Gävle gått i konkurs flyttade familjerna Sörling och Forssell till Sala år 1894.

Möjligtvis berodde det på konkursen att det var hustrurna som enligt denna notis från Post- och Inrikes Tidningar den 6 augusti 1895 stod som ägare till den rörelse som skulle komma att drivas i Sala. Notisen hade följande lydelse:

I härstädes fördt han­dels­re­gis­ter har intagits anmälan, att fabrikören Karl Wilhelm Forssells hustru Johanna Laurentia Sörling och fabrikören Lars Herman Sörlings hustru Maria Katarina Forssell, hvilka den 12 februari 1894 vunnit boskillnad från sina bemälde män, ämna i bolag här i staden drifva till­verk­ning af kakelugnar och stenkärl samt handel med dessa produkter under firma, som af hvardera tecknas: Sala ka­kel­fa­brik Forssell & Sörling; hvarjemte bolaget till prokurist antagit fabrikören Lars Herman Sörling, som tecknar firman på följande sätt: Sala kakelfabrik Forssell & Sörling P. p. L. Herm. Sörling. — Sala den 29 juli 1895. Ma­gi­stra­ten.

De båda fab­ri­kö­rer­na återvände till Gävle år 1896 till­sam­mans med sina familjer, och ungefär vid denna tid torde verk­sam­he­ten vid fabriken ha upphört. Huruvida Per Johan Sörling hade någon del i pro­duk­tio­nen under fabrikens senare tid är oklart, men han avled i varje fall i Sala den 4 juni 1932.

Sala Kakel- och ke­ra­mik­fa­brik

Carl Hildor Lundgren föddes den 14 september 1870 i Badelunda socken utanför Västerås. Som ung flyttade han till­sam­mans med sina föräldrar till Sala, där han efter avslutad skolgång kom i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re i staden. 1899 startade han egen rörelse och 1903/1904 inköptes lokaler vid Sala gamla hytta, där ka­kel­till­verk­ning­en påbörjades efter en ordentlig ombyggnad. Det första året hade C H Lundgren hjälp av sin bror Hilmer, men senare flyttade denne till Västerås, där han öppnade affär för att sälja fabrikens kakelugnar.

I början var det till­verk­ning av kakelugnar som gällde, men efter en om- och utbyggnad år 1924 pro­du­ce­ra­des även den pryd­nads­ke­ra­mik som såldes över hela Sverige. Året innan hade Olof Forsell kommit som modellör till fabriken, och han blev så småningom chef för ke­ra­mi­kav­del­ning­en och även svärson till Lundgren. Denne Forssell var förövrigt brorson till Carl Wilhelm Forssell i firman Forssell och Sörling.

Efterhand blev det pryd­nads­ke­ra­mi­ken som dominerade pro­duk­tio­nen, och som mest skall det enligt en tid­nings­ar­ti­kel ha varit omkring 50 personer anställda vid fabriken. En annan artikel säger cirka 20 stycken vid ke­ra­mi­kav­del­ning­en och 5 till 6 stycken vid ka­kel­till­verk­ning­en. Under 1932 ödelades emellertid fabriken av en eldsvåda, men Lundgren avstod, enligt uppgift efter viss över­tal­ning från Upsala-Ekeby, från att åter­upp­byg­ga fabriken. I stället startade han till­sam­mans med svärsonen en affär som sålde U-E -produkter. Denna affär övertogs av Forssell efter att C H Lundgren avlidit den 20 januari 1941.

Na­tur­ligt­vis har det funnits yt­ter­li­ga­re ett antal personer i Sala som utövat sitt yrke som ka­kel­ugns­ma­ka­re genom re­pa­ra­tio­ner samt upp­sätt­ning av kakelugnar, men detta får bli avslutet på do­ku­men­ta­tio­nen över Sala stads kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Johan Odén var född den 3 juli 1809 i Västanfors, men då med ef­ter­nam­net Mattsson. Efterhand kom han i arbete vid det bruk som fanns på orten, och tog sig även efter- namnet Odén. År 1834 blev det giftermål, och knappt tjugo år senare, eller närmare bestämt 1852 då Odén hade fått titeln te­gelsla­ga­re flyttade han till­sam­mans med hustrun och ett stort antal barn till Eng­els­bergs bruk i dåvarande Västervåla socken, numera ingående i Fagersta kommun.

Stort tack till Linda Norrby, Sala kom­munar­kiv samt Bernt Tjalle Forsberg, Sala

Karbenning

Omkring 1860 bosatte sig den stora familjen vid Bengtsbo - Landforsen i Kar­ben­nings socken. Där fick Odén titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, och som inneboende kom det under vissa tider att finnas någon gesäll. Giss­nings­vis bedrevs en till­verk­ning av krukkärl och möjligtvis även kakel till kakelugnar vid gården. I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter Odéns frånfälle den 22 juni 1884, upptogs i varje fall som tillgångar bland annat två kakelugnar samt ett lager av krukkärl bestående av 40 stycken fat i olika storlekar, 9 krukor, 26 skålar, 24 tallrikar, 3 muggar, 2 burkar, 11 nattkärl (pottor) samt 86 bloms­ter­kärl (blomkrukor).

Sonen Anders Fredrik Odén, vilken blev född den 2 februari 1844 i Västanfors, torde ha gått i lära hos sin far. I varje fall bosatte han sig vid Blomdal i samband med att han bildade familj år 1868, och kom där att tituleras som ka­kel­ugns­ma­ka­re. Där blev han sedan kvar fram till sitt frånfälle den 10 november 1929, men giss­nings­vis hade han då sedan en tid tillbaka upphört med ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket. Johan Odéns sista gesäll var Frans Elof Andersson, vilken anlände till honom år 1874 och då närmast från Stockholm. Två år senare blev det giftermål med en dotter i huset, men efter att Andersson hade erhållit titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re, flyttade han 1879 till Norberg till­sam­mans med hustru och barn.

Norberg

Frans Elof Andersson kom till världen den 18 april 1849 i Ljuders socken, Kronobergs län. Sexton år gammal kom han i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­rän­ka i Malmö. Fem år senare var det dags att bege sig ut på ge­säll­vand­ring, med besök bland annat i Stockholm, varifrån han 1874 kom till Odén i Karbenning. Efter att ha blivit ka­kel­ugns­ma­ka­re flyttade Andersson till­sam­mans med hustru, som var en av Odéns döttrar, och barn till Norberg fem år senare. Där blev familjen bosatt vid Hönsgärdet, och i hushållet kom det även att finnas någon gesäll. Från omkring 1906 kom hemmet i stället att finnas vid Davidsbo, och där var Frans Elof Andersson bosatt fram till sin hädanfärd den 9 december 1925. Giss­nings­vis bestod hans arbete som ka­kel­ugns­ma­ka­re av ka­kel­ugns­upp­sätt­ning samt re­pa­ra­tio­ner.

Väs­ter­fär­ne­bo

Johan Christof­fer Jakobsson såg dagens ljus för första gången den 11 augusti 1838 i Ödeshög. Efter lär­lings­tid i Stockholm kom han 1864 som gesäll till Örebro, varifrån ha fem år senare begav sig till Malmö. Med titeln ka­kel­ugns­ma­ka­re kom så Jakobsson år 1875 till Väs­ter­fär­ne­bo, där han till att börja med bosatte sig vid Skogsbyn. Tre år senare fick han sitt hem vid Ösby ägor, men den 19 januari 1894 fick ka­kel­ugns­ma­ka­re J C Jakobsson lämna jordelivet efter att ha till­bring­at en tid på Sala lasarett. Även om det funnits yt­ter­li­ga­re ett flertal personer runt om i länet, vilka som ka­kel­ugns­ma­ka­re arbetat med re­pa­ra­tio­ner samt upp­sätt­ning av kakelugnar, så avslutas här do­ku­men­ta­tio­nen över Väst­man­lands läns kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­he­ter.

För­sam­ling­ar i Väst­man­land till­hö­ran­de Örebro Län

Lindesberg

Osäkert när den förste kruk­ma­ka­ren etablerade sig i Lindesberg, och tyvärr har man­tals­läng­der­na från 1700-talets tre första årtionden inte den bästa läsbarhet. I varje fall har kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Lars Lärka gått att se som inskriven i dessa längder från och med 1746. Han skall enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter ha blivit född 1719 i Örebro. Giss­nings­vis till­bring­a­des lär­lings­ti­den i denna stad, och möjligen även en del av tiden som gesäll. Vid vilken tidpunkt Lärka anlände till Lindesberg har det inte gått att få fram några uppgifter om, men det torde ha varit några år in på 1740-talet. Hans äldste son föddes i varje fall 1744 i Lindesberg. Även hans tidigare vis­tel­se­or­ter är uppgifter som saknas.

Redan efter något år skulle det, förutom hustrun, även ingå någon gesäll och lärling i Lärkas hushåll, och efterhand fylldes stugan på med barn. Från 1769 var gesällen Peter Trång bosatt hos familjen och han blev även gift med en av makarnas döttrar. Trång blev så småningom ka­kel­ugns­ma­ka­re och arbetade troligtvis till­sam­mans med svärfadern.

Efter kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­ren Lars Lärkas frånfälle den 17 juni 1783, övertogs gård och rörelse av sonen Petter Lärka, född den 31 mars 1751 i Lindesberg. Troligtvis kom han tidigt i lära hos sin far, men nitton år gammal fortsatte lär­lings­ti­den hos Jacob Dandernell i Arboga. Som gesäll flyttade han 1773 till Stockholm, och därifrån återvände han tre år senare till Lindesberg för att arbeta hos sin far. Efter dennes död tog Petter som ka­kel­ugns­ma­ka­re över verk­sam­he­ten, möjligtvis till­sam­mans med svågern Tång, vilken fort­fa­ran­de fanns bosatt vid gården till­sam­mans med hustru och barn.

Ka­kel­ugns­ma­ka­re Petter Lärka avled den 11juli 1799, och i den boupp­teck­ning­en som därefter upp­rät­ta­des upptogs som tillgångar bland annat fas­tig­he­ten gården nr 78 med åbyggnader vid kvarteret Gösen samt därvarande verkstad med till­hö­rig­he­ter. Dessutom antecknade även diverse stenkärl och en gul kakelugn bland till­gång­ar­na. Bland dessa fanns också en fordran för upp­sätt­ning av åtta stycken kakelugnar. Gården nr 78 torde ha varit belägen vid nuvarande Skolgatan 4.

Petter Peter Trång kom till världen den 7 oktober 1735 i Örebro, och möjligtvis gick han där i lära hos sin bror, vilken övertagit deras fars kruk­makar­verk­stad. Enligt Nora stads hus­för­hörslängd kom han som gesäll till ka­kel­ugns­ma­ka­ren Johan Hernberg i denna stad år 1766, och då närmast från Stockholm. Tre år senare anlände han till Lars Lärka i Lindesberg och yt­ter­li­ga­re sju år därefter blev han gift med en av ar­bets­gi­va­rens döttrar. Makarna bosatte sig vid Lärkas gård nr 78 och Trång fick då även titeln ka­kel­ugns­ma­kar­mäs­ta­re. Möjligtvis arbetade svärfar och svärson till­sam­mans i gemensam verkstad, men Peter Trång fick lämna jordelivet redan den 29 mars 1786.

Änkan Maja Lisa Lärka gifte om sig följande år med ka­kel­ugns­ma­ka­ren Eric Björklund. Om denne finns inte så mycket mer uppgifter i hus­för­hörsläng­den än att han skall ha varit född 1751 i Väst­man­land och anlänt till Lindesberg 1786, och då närmast från Köping. Följande år blev det alltså giftermål med Trångs änka. I och med detta fick Björklund möjlighet att bli ka­kel­ugns­ma­ka­re och bosätta sig vid Lärkas gård. Nu tycks denna vistelse ha blivit väldigt kortvarig, för bara något år senare var Maja Lisa Lärka änka igen. I hus­för­hörsläng­den anges Björklund vara avliden i Finland, dock utan något årtal antecknat.

Petter Lärkas änka drev verk­sam­he­ten vidare efter makens död, bland annat med hjälp av sonen Lars Petter och lärlingen Carl Erik Fröberg. Lars Petter Lärka var född den 28 maj 1779 och till­bring­a­de lärlings- och ge­säll­ti­den vid sin fars verkstad. Efter dennes död hjälpte han modern med rörelsen, men i samband med giftermål 1802, var det Lars

Petter som blev mästare vid gård nr 78. Förutom hustru och barn kom det även att ingå några gesäller i hushållet, bland annat C E Fröberg, men vid Lars Petter Lärkas frånfälle den 10 mars 1817 avslutades en epok med tre ge­ne­ra­tio­ner kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re vid samma gård.

Tra­di­tio­nen skulle i viss mån fortleva genom en dotter som 1820 gifte sig med gesällen Carl Gustaf Dandernell, vilken därmed som ka­kel­ugns­ma­ka­re kunde ta över vid gård nr 78. Dandernell var född den 1 september 1796 i Köping och där kom han tidigt i lära vid sin fars kruk­makar­verk­stad. Även farfar och farfarsfar hade bedrivit kruk­makar­verk­sam­het, men då i Arboga. Som gesäll blev det 1819 en flytt till Stockholm, men vistelsen där torde ha varit kortvarig, eftersom han redan följande år ingick i äktenskap med Gustafva Wilhelmina Lärka i Lindesberg. Under en tid ingick både gesäll och lärling i hushållet, men något senare övergick gården i annans ägo, och makarna fick då som hy­res­gäs­ter sin bostad på annan plats i staden. Den före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren Carl Gustaf Dandernell avled den 5 september 1852.

Övergår till en annan släkt som även de bedrev ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket i Lindesberg under flera ge­ne­ra­tio­ner. Carl Eric Fröberg såg dagens ljus för första gången den 1 oktober 1780 vid Fanthyttan, Lin­des­bergs lands­för­sam­ling. Enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall han 1799 kommit i lära hos Peter Lärkas änka inne i Lindesberg, men giss­nings­vis hade lär­lings­ti­den påbörjats några år tidigare. Efter några år som lärling var det dags att bege sig ut på ge­säll­vand­ring.

Tyvärr har det inte varit möjligt att i arkiven följa gesäll Fröberg på hans färd, men när han 1809 återvände till Lärka i Lindesberg skall tidigare vis­tel­se­ort ha varit Vänersborg. Tiden som gesäll hos Lärka blev denna gång inte så lång, för redan efter något år hade han etablerat sig som ka­kel­ugns­ma­ka­re vid gård nr 133-134 i kvarteret Bottnarna, där bland annat Lin­des­bergs bibliotek numera är beläget.

Förutom hustru och barn samt föräldrar ingick där även någon lärling i hushållet, men vid 1820-talet hade Fröberg blivit utnämnd till rådman i staden, och möjligtvis kom därefter ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket att uppta en allt mindre del av hans liv. Troligen var dock sonen Per Eric behjälplig med detta under en tid, men däremot har det inte gått att se några gesäller eller lärlingar boende hos familjen. Den före detta ka­kel­ugns­ma­ka­ren och rådmannen Carl Fröberg lämnade jordelivet den 27 februari 1866.

Per Eric Fröberg föddes den 19 juni 1812 i Lindesberg, och torde ha kommit i lära hos sin far. Som gesäll lämnade han emellertid staden år 1836 för att flytta till det som i hand­ling­ar­na benämndes obest. ort. Något år senare var han tillbaka i Lindesberg som ka­kel­ugns­ma­ka­re till­sam­mans med nybliven hustru.

Familjen bosatte sig i kvarteret Tranan, mellan Kungsgatan och Lindesjön, där senare ingenjören och bygg­mäs­ta­re John Andersson byggde sitt praktfulla tornhus. I hushållet kom det stundtals även att finnas någon lärling och gesäll, bland annat sonen Carl Christian och den blivande svärsonen Anders Wahlin. I den boupp­teck­ning som upp­rät­ta­des efter ka­kel­ugns­ma­ka­re Per Eric Fröbergs död den 21 februari 1884 går det som tillgångar se bland annat gården nr 29, 30 och 31 ½ i kvarteret Tranan samt under rubriken Diverse i verkstaden: Diverse verktyger för krukmakeri, obrända stenkärl och kakel. Dessutom fanns en fordran på försålda stenkärl.

Möjligtvis hade sonen Carl Christian Fröberg övertagit verk­sam­he­ten några år tidigare, i varje fall var han antecknad som rö­rel­seid­ka­re i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser från och med 1879 samtidigt som faderns namn försvann från dessa handlingar. Fröberg junior var född den 13 november 1846 i Lindesberg, och torde ha fått lära sig kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket hos sin far. Till­sam­mans med hustru och en barnaskara som med tiden blev tämligen stor var han bosatt vid för­äld­ra­hem­met fram till 1897 då familjen fick sin bostad i egen fastighet vid nr 34 ½ i kvarteret Gripen.

Ti­tu­la­tu­ren var då krukmakare, så möjligtvis ingick inte ka­kel­ugns­sätt­ning i hans yr­kes­ut­ö­van­de. När Carl Christian Fröberg somnade in för evigt den 12 juni 1923 benämndes han som änkemannen och förre gårds­sä­ga­ren, och hans hemvist fanns vid kvarteret Berget. En ättling till kruk­ma­ka­ren har lämnat upp­lys­ning­en att han förutom kruk­ma­kar­gods även till­ver­ka­de kakelugnar i sin verkstad samt att han var bosatt vid Lin­des­bergs sydliga del, ungefär vid nuvarande Kungsgatan 4, och att han hade sin verkstad på motsatt sida av gatan.

Linde ka­kel­fa­brik

I Bärgs­lags­pos­ten från den7 mars 1903 fanns denna notis:

Yt­ter­li­ga­re en fabrik i Lindesbärg. In­ne­hafvar­ne till fabriken Orion sålde i måndags till ka­kel­ugns­ma­ka­re A. T. Fagerström från Örebro en del af jordägan n:r 63 härstädes. Hr F skall å tomten uppföra en tidsenlig ka­kel­fa­brik i två våningar. Bygnaden skall vara färdig redan i maj och kommer att gifva arbete åt ett 20-tal arbetare.

Den 20 juni 1903 återfanns i samma tidning så följande notis: Lindes ka­kel­fa­brik, hvars upp­byg­gan­de bedrifvits med stor energi, är nu i det aldra närmaste färdig och torde första bränningen här kunna börja i medio af nästa vecka. Mo­del­le­ring m.m. pågår dagligen. Till­värk­ning­en kommet till en början att omfatta c:a 600 kakelugnar per år.

Nu blev det inte Fagerström som byggde upp fabriken i Lindesberg, han övertalade i stället ägarna till cy­kel­fa­bri­ken Orion, Erik Wirén och Carl Viktor Sundén att satsa på en uppbyggnad av fa­briks­kom­plex­et vid korsningen mellan Norr­tulls­ga­tan och Järnvägs-gatan. Denna ka­kel­fa­brik var det sedan tänkt att Fagerström skulle driva och överta. Nu blev det inte så, utan han fick i stället avtjäna tio månaders straffar­be­te för ett för­sking­rings­brott som han till­sam­mans med en kompanjon utfört mot en ka­kel­fa­brik i Örebro. Carl Viktor Sunden Erik Wirén

Wirén och Sundén fick då driva ka­kel­fa­bri­ken själva, och i Karlskoga Tidning från den 10 juli 1903 gick det att läsa dessa rader: Lindes ka­kel­fa­brik, som nu igång­sät­tes af fab­ri­kö­rer­na Sundén och Virén har nu så många be­ställ­ning­ar inne, att ett 30-tal arbetare genast skall anställas.

Men det skall till att börja med ha varit en del problem att få tag i rätt personal, och då fram­förallt någon kunnig och pålitlig som ansvarade för pro­duk­tio­nen. Denna person skulle uppenbara sig genom modellören och verk­mäs­ta­ren Gabriel Forssell, vilken år

1904 till­sam­mans med sin familj anlände till Lindesberg, och då närmast från Uppsala. Han var född 1865 i Gävle, och sin första kontakt med ka­kel­till­verk­ning torde han ha fått vid faderns ka­kel­fa­brik i hemstaden. Därefter vidtog arbete vid Upsala ka­kel­fa­brik, vilken hans far var delägare i. Det blev även en tid vid Upsala-Ekeby samt i Kalmar, innan han fick ansvaret för pro­duk­tio­nen vid Lindes ka­kel­fa­brik. Förutom fadern var i varje fall tre bröder engagerade i krukkärls- och ka­kel­till­verk­ning. Två av dem vid två olika verk­sam­he­ter i Sala, och sonen Olof skulle genom äktenskap med Carl Hildor Lundgrens dotter i Sala bli kompanjon med svärfadern i Sala kakel- och ke­ra­mik­fa­brik.

I skriften Våra bygder i Ord och Bild. Bärgs­lags­pos­ten No 103 B. Bärgs­lags­pos­tens Tryckeri 1904 skrevs detta om Lindes ka­kel­fa­brik:

Uppfördes år 1903 ett större bygg­nads­kom­plex af tegel, tre våningar högt med vin­kel­bygg­nad, för att i densamma driva … ka­kel­till­verk­ning, och så uppstod Lindes ka­kel­fa­brik, hvilken f n sys­sel­sät­ter ett 30-tal arbetare. Omnämnda bygg­nads­kom­plex inrymmer, förutom verkstäder och maskinrum, nödiga ugnar för till­verk­ning­en, såsom gla­syrug­nar, tre­dub­be­l­ugn och guldugn, lerkranar, kross- och gla­s­yr­k­var­nar osv.

Till­verk­ning­en som omfattar såväl prakt-, majolika- och rå­godsmå­la­de som enkla vita, kulörta och tonfärgade ugnar - även utföras på be­ställ­ning ugnar med namn­chif­fer och vapen osv - är av synnerligt god be­skaf­fen­het, samt har redan vunnit stor ef­ter­frå­gan, så att många ugnar försålts till olika delar av landet, och tenderar fabrikatet även att få marknad utomlands. Års­fab­ri­ka­tio­nen skall omfatta ca 1500 ugnar.

Fabrikens nuvarande verk­mäs­ta­re, Gabr. Forsell, har vidsträckt erfarenhet i yrket. Först anställd vid en av Sveriges förnämsta ka­kel­fa­bri­ker och även en tid i Tyskland vid liknande bransch, är han väl kännare i den modärnare ka­kel­in­du­strin vilken kännedom nu kommer fabriken väl till godo.

I skriften Svenska Industrien från 1907 fanns denna in­for­ma­tion om fabriken:

Lindes ka­kel­fa­brik (anl. 1903) i staden Lindesberg. Ägare C V Sundén och Erik Wirén, med firma C V Sundén & C:o (etabl. 1898). Tillv. 1904: 500 div. kakelugnar till ett värde af 23,000 kr. För driften anv. en elektr. motor om 12 hkr. - Samma firma äger äfven fabriken Orion. Under följande årtionde skulle det årliga till­verk­nings­vär­det öka till cirka 45 000 kronor.

Wirén och Sundén sålde 1917 fa­brikslo­ka­ler­na, där det därefter kom att bedrivas andra verk­sam­he­ter. Samma år lämnade Gabriel Forssell till­sam­mans med sin familj Lindesberg, och han skulle senare driva egen ka­kel­ugns­ma­kar­rö­rel­se i Örebro. Där avled han 1955.

Na­tur­ligt­vis har det i Lindesberg även funnits ka­kel­ugns­ma­ka­re som enbart sysslade med upp­sätt­ning och re­pa­ra­tio­ner av kakelugnar samt platt­sätt­ning. En av dessa var Peter Magnus Svensson, som blev född den 10 maj 1895 i Åkers socken, Jönköpings län. Till Lindesberg kom han 1876 efter en tid som snickare vid Laxå valsverk.

I sin nya hemstad bildade han familj och började arbeta inom muraryrket. Efter en tid satsade han på att sätta upp kakelugnar, och 1895 respektive 1899 gick det att se dessa annonser i Bergs­lags­pos­ten.

Förutom murare och ka­kel­ugns­ma­ka­re var Svensson även från och med 1879 ägare till ett tryckeri som under några år gav ut tid­ning­ar­na Lin­de­pos­ten och Lindes Allehanda. Denna verksamhet överläts dock efter en tid till annan person. Peter Magnus Svensson tillhörde Lin­des­bergs stads­full­mäk­ti­ge i sexton år och var även ledamot i flera kommunala nämnder. Han avled den 2 september 1922.

Karl Gustaf Eriksson kom till världen den 1 maj 1867 i Svärta socken, Sö­der­man­lands län. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des hos ka­kel­ugns­ma­ka­re Hallgren i Nyköping, och därefter vidtog arbete som ka­kelar­be­ta­re i Stockholm, Uppsala och Gävle innan det 1906 till­sam­mans med familjen blev flytt till Lindesberg. Där blev ar­bets­gi­va­ren Lindes ka­kel­fa­brik, men efter dess ned­läg­gel­se 1917 startade han egen ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­se. Denna drev Eriksson därefter fram till sin död den 24 juli 1949.

Karl Efraim Westholm föddes den 20 september 1883 i Filipstad, och därifrån kom han 1908 till­sam­mans med nybliven hustru till Lindesberg för att arbeta på ka­kel­fa­bri­ken där. Efter att verk­sam­he­ten där lades ned 1917 startade Westholm en egen rörelse som drevs fram till 1950-talets början. Efraim Westholm, som under några år var kassör i Mu­rar­för­bun­dets lo­kalav­del­ning och även tillhörde Lin­des­bergs stads­full­mäk­ti­ge, fick sluta sin tid här på jorden den 23 oktober 1950.

Stort tack till Göran Karlsson, Lindesberg.

Hem­bygds­för­e­ning­en i Gusselby, något norr om Lindesberg, har lämnat upp­lys­ning­en att det under senare delen av 1800-talet, i anslutning till te­gel­bru­ket vid Löv­sta­kul­le, skall ha funnits ett krukmakeri, där det förutom lerkärl som krukor, fat, skålar och liknande även till­ver­ka­des lergökar. Leran hämtades vid när­lig­gan­de Albäcken. Något yt­ter­li­ga­re upp­lys­ning­ar om denna verksamhet har tyvärr inte gått att få fram.

Backa Sten­kärls­fa­brik, Vedevåg 1901 - 1921

Jöns Petter (Peter) Örtberg, te­gelsla­ga­re, murare och bygg­mäs­ta­re, född i Sankt Ibbs församling på ön Ven i Öresund den 23 juni 1856. Han kom till Vedevåg kring 1880, då 25 år gammal och fick sitt första arbete som te­gelsla­ga­re vid Lillöns Tegelbruk. Efter giftermål 1884 flyttade J.P. Örtberg och hans hustru till Backa, där Backa sten- kärls­fa­brik startades upp i mars 1901.

Verk­sam­he­ten inrymdes i en två­vå­nings­bygg­nad utrustad med två brännugnar och med tillgång till lera vid sjön Vågnarens strand. Vid fabriken till­ver­ka­des främst bruks­före­mål, som till exempel syltkrukor, durkslag, fat och blomkrukor. Bland de anställda hittas förman Stenberg, i övrigt handlade ar­bets­styr­kan främst om kring­vand­ran­de gesäller.

Gesällerna kom på somrarna, stannade några månader mot mat och husrum hos Örtbergs och vandrade sedan vidare. Många av dem satte sin egen prägel på det som till­ver­ka­des vid fabriken. Jöns Petter Örtberg avled den 4 mars 1904, endast 47 år gammal. Efter Örtbergs frånfälle drevs verk­sam­he­ten vid Backa Sten­kärls­fa­brik vidare av den kring­vand­ran­de gesällen Walfrid Wihlborg. Hans tid vid fabriken blev dock kort, redan 1905 flyttade han, hustru och ett nyfött barn till Torshälla, där han för­mod­li­gen kom att arbeta vid Torshälla Sten­kärls­fa­brik. Wihlborg föddes i Ronneby 1873 och vandrade runt som kruk­ma­kar­ge­säll i hela 23 år. Hans vandring avslutades på Steninge Ler­va­ru­fa­brik 1917. Wahlfrid Johansson Wihlborg, som var hans full­stän­di­ga namn, avled på ålderdoms-hemmet i Märsta den 4 juni 1976, vid en ålder av 103 år.

Efter Wihlborgs tid vid Backa Sten­kärls­fa­brik påstås att fabrikens förman, Stenberg, övertagit verk­sam­he­ten. Det skall också ha varit Stenberg som ägde fabriken när den slukades i en brand 1921. Detta år ägnade man sig åt stubb­spräng­ning i närheten av fabriken vilket startade en stor gräsbrand som snart nådde fram till fa­briks­bygg­na­den. Byggnaden total­för­stör­des i lågorna, och därmed var historien om Backa Sten­kärls­fa­brik till ända. Fabriken kan också ha bytt namn under årens lopp då den i folkmun gick under namnet Ler­kärls­fa­bri­ken. En benämning som används ännu idag.

Nora

Inför på­bör­jan­det av denna do­ku­men­ta­tion gjordes en sökning i Nora stads man­talslängd efter kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i staden, och det var först vid slutet av 1740-talet som det har gått att återfinna någon. Möjligtvis har det dock funnits sådan i verksamhet tidigare än så, men dessa handlingar blir, i varje fall för un­der­teck­nad, svårare att tyda ju tidigare de är satta på pränt.

Från och med 1749- års man­talslängd fanns dock kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Hernberg (den äldre) inskriven i staden till­sam­mans med hustrun Maria Lärka. Han fick dock sluta sina dagar här på jorden den 12 november 1765 vid 42 års ålder. Sönerna var då alldeles för unga för att kunna ta över efter fadern, så det blev i stället änkan som drev verk­sam­he­ten vidare med hjälp av gesällerna Peter Trång och Eric Lundgren. Den först­nämn­de flyttade efter några år vidare till Lindesberg, medan den senare skulle ingå i äktenskap med änkan och därigenom överta gård och verksamhet.

Angående Eric Lundgren har det inte gått att få fram så mycket uppgifter om honom genom till­gäng­li­ga handlingar och fö­del­seå­ret anges i hus­för­hörslängd både till 1732 och 1743. När han 1766 anlände till Johan Hernbergs änka Maria Lärka, hade han under en kort tid arbetat som gesäll i Torshälla och Arboga. Efter några år hos änkefru Lärka blev det giftermål med henne, och Lundgren fanns från och med 1772- års man­talslängd antecknad som kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i staden. Han hade då i samband med gif­ter­må­let övertagit verk­sam­he­ten av hustrun. Med i boet följde då även hennes två söner, Johan och Jonas, vilka båda senare skulle komma att bli verksamma som kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re i Nora.

Maria Lärka avled 1789, och i hennes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat gården nr 37 i kvarteret Mars. Detta torde motsvara ett läge vid dagens Råd­mans­ga­tan 14-16. Eric Lundgren lämnade Nora år 1801 för att flytta till Lindesberg, och vid denna tid torde han ha upphört med sin yr­kes­verk­sam­het. Hans vidare öden är okända.

Johan Hernberg (den yngre) blev född den 30 december 1754 i Nora, som son till Johan Hernberg och Maria Lärka. Lärlings- och ge­säll­ti­den till­bring­a­de hos styvfadern Eric Lundgren, men efter giftermål med änkan Anna Lundblad år 1776 blev han som krukmakare bosatt vid gård nr 37 till­sam­mans med hustrun och hennes son Anders. Eventuellt delade han då verkstad med styvfadern Eric Lundgren. Någon tid senare blev makarna Hernberg bosatta vid gård nr 38, alldeles söder om nr 37, med tomtens placering vid korsningen mellan Råd­mans­ga­tan och Sö­der­lång­ga­tan. Kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re Johan Hernberg avled dock redan den 21 maj 1796, och därefter fick styvsonen Anders Lundblad ta över verk­sam­he­ten vid gård nr 38. Mer om detta senare i do­ku­men­ta­tio­nen.

Jonas Hernberg, född den 5 december 1765 i Lindesberg, torde liksom sin bror ha kommit i lära hos styvfadern Eric Lundgren. Efter att 1787 ha ingått i äktenskap blev han som kruk­ma­kar­mäs­ta­re bosatt på annan plats i staden till­sam­mans med sin hustru, men efter någon tid återvände makarna till gård nr 37. Bara någon månad efter sin bror avled Jonas Hernberg den 7 augusti 1796. Under en period drev därefter brödernas änkor verk­sam­he­ter­na vidare vid nr 37 resp. nr 38.

Anders Holmström kom till världen den 8 september 1774 i Hedemora som son till en ka­kel­ugns­ma­ka­re i staden. Som gesäll blev det 1793 ett besök i Köping, men två år senare anlände Holmström till Jonas Hernberg i Nora. Efter dennes död stannade han kvar hos änkan, med vilken han ingick i äktenskap 1799. Därefter kunde Anders Holmström som kruk­ma­kar­mäs­ta­re ta över verk­sam­he­ten vid gård nr 38. I hus­för­hörsläng­den för perioden 1801-10 anges makarna vara avlidna, dock utan några uppgifter om dödsdatum. Inte heller har de gått att återfinna i för­sam­ling­ens dödsbok. Giss­nings­vis skedde Holmströms frånfälle omkring 1806, det var i varje fall det sista året som han an­teck­na­des i stadens man­talslängd.

Enligt hus­för­hörsläng­dens uppgifter skall Anders Lindblad ha blivit född den 2 augusti 1772, men någon födelseort finns dock inte angivet. Giss­nings­vis skedde födelsen den 2 september i Säterbo socken, det var i varje fall från denna ort som modern, efter att ha blivit änka, anlände till Nora med den tvååriga sonen. Två år senare, alltså 1776, gifte hon sig med Johan Hernberg och blev då till­sam­mans med sin son bosatt vid gård/tomt nr 38. Där kom Anders i lära hos styvfadern, och efter dennes död hjälpte han som gesäll sin mor att under en tid driva verk­sam­he­ten vidare.

Från omkring år 1800 kunde så Lindblad som kruk­ma­kar­mäs­ta­re överta denna rörelse. Hans hustru avled 1819, och i hennes boupp­teck­ning upptogs som tillgångar bland annat fas­tig­he­ten ¾ av tomten nr 38 i kvarteret Mars med en mycket förfallen åbyggnad samt verkstaden. Krukmakarmästare Anders Lindblad fick följa sin hustru i graven den 26 september 1828, och i dennes bouppteckning antecknades som tillgångar, förutom fastigheten, bland annat ett parti bättre och sämre stenkäril samt ett större partie för­fär­di­ga­de men obrände stenkäril. Därmed torde kruk- och ka­kel­ugns­makar­verk­sam­he­ten ha upphört vid denna plats.

Carl Gustaf Broman kom till världen den 18 september 1797 som son till ka­kel­ugns­ma­ka­ren Carl Broman och dennes hustru i Köping. Lär­lings­ti­den till­bring­a­des hos fadern, men efter för­äld­rar­nas död 1812 uppgavs Carl Gustaf i hus­för­hörsläng­den ha begett sig till Arboga, men möjligtvis gick färden redan då ända till Stockholm. Detta var i varje fall den tidigare vis­tel­se­or­ten när han som gesäll 1820 anlände till Anders Lindblad i Nora.

Samma år blev det giftermål och makarna bosatte i staden till­sam­mans med barn samt några gesäller. Giss­nings­vis då vid gård nr 20, eftersom Broman enligt en ägarlängd för denna gård skall ha varit dess ägare sedan omkring år 1820. Ka­kel­ugns­ma­ka­re Carl Gustaf Broman fick dock sluta sin tid här på jorden redan den 12 november 1830.

Eric Gustaf (Kernstedt) Ericsson föddes den 31 maj 1805 i Linköping, och i denna stad kom han även i lära hos en ka­kel­ugns­ma­ka­re. Ge­säll­vand­ring­en påbörjades 1826, med besök bland annat i Kalmar, Jönköping och Skänninge innan han fyra år senare anlände till änkefru Broman i Nora. 1832 blev det så giftermål mellan änkan och ka­kel­ugns­ma­ka­re Ericsson, och till­sam­mans med hennes barn och den gemensamma sonen Erik Wilhelm blev de bosatta vid gård nr 20 (Enligt en äldre karta bör detta un­ge­fär­li­gen motsvara ett läge vid nuvarande Råd-stugugatan 8 i kvarteret Väduren, senare benämning Väduren 19). Ka­kel­ugns­ma­ka­re Eric Gustaf Ericsson avled emellertid den 27 maj 1844.

Änkan drev därefter verk­sam­he­ten vidare med hjälp av gesäller, bland annat då sönerna Carl Georg Broman och Erik Wilhelm Eriksson. Enligt an­teck­ning­ar i Kom­mers­kol­le­gi­ums fa­briks­be­rät­tel­ser skall Erik Wilhelm ha tagit över ka­kel­ugns­ma­ke­ri­rö­rel­sen vid mitten av 1850-talet.

Avskrift av en brand­för­säk­rings­an­mä­lan från 1851 (senare ma­skin­skri­ven):

… anmäles nedan­stå­en­de byggnader, belägna i Nora stad, qvarteret Väduren vid Rådstuvu­ga­tan, å tomten No 20, hela man­bygg­na­den med därintill varande krukmakare- verkstad, innefattar i längd vid västra sidan åt Rådstuvu­ga­tan, 25 alnar, samt mot norra ändan intill tomt No 19, 12 alnar, som utgör verk­stads­bygg­ning­ens längd, bredden på bo­nings­hu­set 9 alnar. Vat­ten­till­gång finns i grävd brunn på gården ävensom i flera när­grän­san­de.

No 1. Ett en­vå­nings­hus av furutimmer med egna väggar på alla sidor vid Rådstuvu­ga­tan varest det upptager i längd 17 alnar samt i bredd på gavlarna 9 aln, höjden från kropp- åsen till marken 7 alnar med 2 skorstenar, stenfot av 6 tums medelhöjd. Byggningen innehåller kök med 2:ne rum, som äro inredde med mellantak av bräder, rappade väggar samt tapeter, höjden å dessa ävensom köket 3 aln 14 tum, ingången till rummen och köket utgöres av en tillbyggd förstuva av bräder 7 ¾ aln lång 4 aln hög. Byggningen brädfordrad och rödfärgad under tegeltak. 2 rum med rappade väggar och tapeter; 3 fönsterlufter större; 1 fönsterlufter mindre, 2 kakelugnar av kakel mot brandmur; 4 dörrar enkla, spegel; 1 dörr förstugu, par.

No 2. Verk­stads­bygg­ning, ett en­vå­nings­hus med egna väggar å alla sidor, innefattar i längd åt gatan 12 alnar samt i bredd 8 aln, höjden från kroppåsen till marken 7 aln med tak­täck­ning av tegel. Byggningen rödfärgad men ej brädfodrad, innehåller 1 rum för kru­ko­ma­ka­re verkstad. 1 rum; 1 kakelugn mot brandmur; 2 föns­ter­luf­ter, ordinära; 1 spegeldörr, enkel.

No 3. Brännhuset, en en­vå­nings­bygg­nad av resvirke och bräder, håller i längd 13 ¼ alnar, samt bredd å gavlarna 6 aln, vilken övre sidan ökats till inalles 12 ¾ aln genom en mindre tillbyggnad i samma taklag, av tegel, som på 3 sidor har egna timmerväggar, innehåller för sig själv 6 ¾ alnar, och begagnas till godsbod, liksom övriga byggnader rödfärgad.

Erik Wilhelm Eriksson såg dagens ljus för första gången den 27 mars 1832 i Nora. Eftersom fadern avled när han var rätt så ung, så torde han ha fått lära sig yrket av de gesäller som arbetade hos hans mor. Under 1850-talets mitt lämnade hon så över verkstaden till Erik Wilhelm, vilken hade hjälp i arbetet av några gesäller och lärlingar.

Den 7 juli 1872 fanns en annons med följande lydelse införd i Nora Tidning:

Hvit­gla­ce­ra­de KAKELUGNAR, som tillverkas hos un­der­teck­nad af den berömda Upsala- leran, finnas till salu till billiga priser. Äfven mottages i kommission be­ställ­ning­ar från en af Sveriges största fabriker å så kallade Prakt­ka­kel­ug­nar, som säljas från 100 till 500 rdr rmt per styck, hvaraf ritningar och pris­ku­ran­ter till­han­da­hål­les.

Nora i Juli 1872 E. W. Eriksson.

Bygg­nads­nämn­dens protokoll år 1875: § 1. 3 augusti 1875. Af Ka­kel­ugns­ma­ka­ren E.W. Ericsson här i staden inlemnades ansökan om tillstånd att å sin härstädes egande tomt No 20 vid sin ka­kel­fa­brik få vidtaga den förändring, att brännugnen flyttas från fabrikens vestra sida till dess östra sida. Ritning å ugnen fö­re­vi­sa­des och blef af nämnden godkänd.

Den 8 mars 1882 gick det dock att läsa detta i Post- och Inrikes Tidningar:

Genom offentlig auktion, som förrättas af Ma­gi­stra­ten å dess ämbetsrum i härvarande stadshus torsdagen den 30 nästinstun­dan­de mars kl. 11 för­mid­da­gen, utbjudes till för­sälj­ning gården och tomten No 20 i qvarteret Väduren här i staden, hvilken fastighet blifvit utmätt från Ka­kel­ugns­ma­ka­ren E. W. Eriksson.

Tomtens ytinnehåll utgör 11,794 kvadratfot och åbyggnaden består af: 2:e boningshus, in­ne­hål­lan­de det ena 2 rum och kök och det andra 1 rum och 1 bod, 2:e uthus, 1 kakel- ugns­verk­stad samt 1 nyuppfördt hus af sten med brännugn jemte ångmaskin med in- murad panna och ax­el­led­ning­ar. Husen, brand­för­säk­ra­de till 6,800 kr., äro jemte tomten ut­mät­nings­vär­de­ra­de till 6,300 och be­vil­lings­tax­e­ra­de till 7,000 kr. De, hvilka hafva fordran, som bör ur egendomen gäldas, eller annan rätt, som skall vid auktionen iakttagas, ega att dervid sin rätt bevaka.

Nora den 14 februari 1882. MA­GI­STRA­TEN.

Möjligtvis blev på­frest­ning­ar­na på grund av detta för stora för Erik Wilhelm Eriksson. Han avled i varje fall av hjärn­blöd­ning den 3 november detta år.

Nya ägare till gård nr 20 blev handlare Mothander och slaktare Holmqvist, men redan den 27 april 1882 lät de införa en annons i Dagens Nyheter med följande lydelse:

Ka­kel­fa­brik i Nora.

En i gång varande Ka­kel­fa­brik med bo­nings­lä­gen­he­ter, bestående af 3 rum och kök samt nödiga uthus, är till salu eller arrende. Fas­tig­he­ten brand­för­säk­rad i allmänna brand­för­säk­rings­ver­ket för 6,800 kr. Förmånliga vilkor om snar uppgörelse sker med C. A. Mothander eller L. F. Holmqvist, Nora.

Bo­nings­hu­set var det nog inga svå­rig­he­ter att sälja, men värre torde det ha varit med ka­kel­fa­bri­ken. I varje fall blev den ut­ar­ren­de­rad under några enstaka år.

Ar­ren­da­torn var Frans Emil Reuterdahl, vilken kom in­flyt­tan­de till Nora till­sam­mans med sin hustru år 1882. Han föddes den 6 juli 1861 i Lerbäcks socken, men då med ef­ter­nam­net Hellqvist.

Efter arbete som dräng i hembygden flyttade han med nybliven hustru och med ef­ter­nam­net Reuterdahl till Nora, där han ti­tu­le­ra­des som bygg­mäs­ta­re, fa­briksid­ka­re och ka­kel­ugns­ma­ka­re. Var han erhållit kun­ska­per­na i ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket framgår inte av hus­för­hörs­läng­der­na, men troligtvis var det i Örebro, eftersom hustrun kom från denna ort.

I Nora Tidning från den 4 april 1883 till­kän­na­gav Reuterdahl detta:

TILL­KÄN­NA­GIFVES att un­der­teck­nad öfvertagit KA­KEL­UGNS­FA­BRI­KEN härstädes, och får jag ödmjukt re­kom­men­de­ra mig i respektive kunders hågkomst. Jag skall söka att i allo uppfylla mina blifvande kunders fordringar. För sådant ändamål har jag försett mig med praktiska och kompetenta sättare och formare m.m. Då härtill kommer, att ma­te­ri­a­li­er af bästa qvalitet användas, är jag i tillfälle att åstadkomma ett smakfullt och elegant fabrikat, billiga och bestämda priser samt skyndsam expedition. E. REUTERDAHL.

Under år 1883 gick det att se denna annons i Karlskoga Posten:

I Nora Tidning den 12 april 1884 fanns så en annons med denna lydelse införd:

VÄL BRÄNDA BLOMKRUKOR äfvensom alla andra sorters stenkärl finnas till salu vid Nora ka­kel­fa­brik till billigt pris. Herrar handlande och åter­för­säl­ja­re lemnas rabatt.

EMIL REUTERDAHL.

I november samma år meddelades emellertid i Nora Tidning detta:

Ka­kel­ugns­ma­ka­ren Reuterdahl i staden blef i torsdag, på egen begäran, försatt i konkurs. Kro­no­fog­den Göthlin för­ord­na­des att taga hand om boet.

Följande år flyttade makarna vidare till Stockholm. De skulle dock försöka sig på att arrendera en ka­kel­fa­brik yt­ter­li­ga­re en gång, och då i Arboga där de var bosatta under åren 1886 och 1887. Därefter flyttade de till Örebro, där makarna Reuterdahl skall ha drivit ett ka­kel­ugns­ma­ke­ri fram till 1903.

Någon fortsatt ka­kel­till­verk­ning bedrevs troligtvis inte i Nora, men där fanns helt säkert ka­kel­ugns­ma­ka­re som sys­sel­sat­te sig med re­pa­ra­tio­ner samt upp­sätt­ning av kakelugnar. En av dessa var Fredrik Johansson, vilken kom till världen den 31 oktober 1861 i Stora Mellby socken i dåvarande Älvsborgs län. Tjugoett år gammal fick han arbete vid Björnbergs ka­kel­fa­brik i Troll­hät­tan, och fyra år senare, alltså 1886 kom han som ka­kel­ugns­ma­ka­re till Nora. Följande år blev det giftermål, och makarna bosatte sig vid gård nr 73. Om gårds/tomt-num­re­ring­en vid slutet av 1800-talet stämmer överens med den som finns på en karta från 1778 så skall denna gård ha varit belägen i kvarteret Hjorten och un­ge­fär­li­gen vid nuvarande Rådstugu­ga­tan 31. När Fredrik Johansson fick lämna jordelivet den 4 maj 1919 benämndes han dock som före detta ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Säkerligen har det funnits yt­ter­li­ga­re personer i staden som varit verksamma inom ka­kel­ugns­ma­ka­ryr­ket, men detta får ändå bli slutet på detta försök till do­ku­men­ta­tion över Nora stads kruk- och ka­kel­ugns­ma­ka­re.

Stort tack till Willy Ahlstrand, Nora kom­munar­kiv och Eva Järliden, Noraskogs hem­bygds­för­e­ning.

Kopparberg, Ljus­nars­bergs socken/församling

Anders Engberg föddes den 28 april 1815 i Källbäcken, Ljus­nars­bergs socken, men då med ef­ter­nam­net Jansson. Sexton år gammal lämnade han hembygden för att flytta till Stockholm, men 1845 kom han som ka­kel­ugns­ma­kar­ge­säll att återvända till Kopparberg, och då närmast från Örebro. Till att börja med fanns bostaden i Lövåsen, men fyra år senare fick han som kakelugns-makare sitt hem vid Funkhagen, efter en tid till­sam­mans med en hustru. I hushållet kom det även under en tämligen lång period att ingå en gesäll. Efter att ha blivit änkeman fick Anders Engberg 1879 flytta till Rällsö fattiggård, och där avled han den 12 december detta år.

Gusten Julius Wentzel skall enligt hus­för­hörsläng­dens an­teck­ning­ar ha kommit till världen den 23 oktober 1851 i Freiwaldau (Jesenik) i nuvarande Tjeckien. Därifrån kom han 1885 som ka­kel­ugns­ma­ka­re till kvarteret Konst­bac­ken i Kopparberg, där han var verksam fram till 1892, då det blev flytt till Halmstad. Wentzel var därefter bosatt i Tingsryd och Västra Skrävlinge i Skåne innan han 1902 emigrerade till Nor­da­me­ri­ka.

Det skulle dock under en tid finnas yt­ter­li­ga­re en ka­kel­ugns­ma­ka­re boende vid Konst­bac­ken, och detta genom Karl Johansson, vilken var född den 21 maj 1854 i Mariefred. Efter arbete i hemstaden, Torshälla och Norrköping hamnade Johansson i Visby och där fanns han enligt hus­för­hörsläng­den fram till 1894, då det till­sam­mans med hustrun blev flytt till Kopparberg i Ljus­nars­bergs församling. Redan i september detta år an­non­se­ra­de Johansson om sina tjänster i Bergs­lags­pos­ten och följande år gick det att se vidstående annons i denna tidning vid ett flertal tillfällen. 1898 lämnade han Kopparberg och återvände efter ett tag till Visby, där han sedan kom att vara verksam som ka­kel­ugns­ma­ka­re under lång tid.

Hans Gustav Adolf Pålsson såg dagens ljus för första gången den 3 april 1882 i Malmö. Till Ljus­nars­bergs församling kom han 1902 och blev bosatt vid Bångbro, Kopparberg. Två år senare återvände ka­kel­ugns­ma­ka­re Pålsson till Malmö, men 1910 blev det åter en resa norrut. Även denna gång blev han bosatt i Bångbro, men skulle senare få sin bostad i Skomakarbo. Upp­skatt­nings­vis fick Gustav Pålsson lämna jordelivet under 1940-talet.

Bengt Hansén, Östersund © 2019. Kontakt: bengt@krukorochkakelugnar.se